Jag hittade den här boken i lokala bokskåpet nu i januari i år och det kändes som ett fynd efter att ha sett alla hylla den unisont.

För dig som missat den så består den av tre noveller där den första är allra starkast och används tydligen i undervisningen på många norska gymnasier. Den skildrar en liten flicka och hennes mamma vilka har det väldigt knapert. Flickan kissar på sig och det är vinter och kallt ute. De har precis gett alldeles för mycket pengar till en tiggare och nu har de inte råd att ta bussen hem men mamman är rädd att flickan får blåskatarr om hon ska gå hem i de blöta trosorna. De går förbi ett köpcentrum och mamman har egentligen inte råd att köpa nya trosor så hon prövar att pilla bort larmet medan hennes dotter storögt undrar vad hon gör.

Den andra novellen handlar om en alkoholist som ska få besök av sin sexåriga son och den sista om en storasyster som försöker ta sina småsyskon till ett bättre ställe. Båda de här är också svinbra.

Oj och wow. Det är inte människor som sitter högst upp i samhällets pyramid det här. Inte heller allra längst ner men långt ner, de tillhör en underklass och lever i ett slags socialt utanförskap. Fattigdom, alkoholism, att bli ung förälder eller få ta för mycket ansvar som tonårigt storasyskon. Rishøi är verkligen så fenomenal som alla säger. Det är få ord men så galet mycket känslor och jag känner med karaktärerna. Det lilla hon skriver räcker för att ge en fullskalig bild av deras liv, situation, hopp och tankar. Hon är precis lika bra på novellskrivande som Lucia Berlin och jag ska definitivt läsa Stargate!

Förlag: Flo förlag
Utläst: 13 februari 2023
Mitt betyg: 5/5