Efter att ha prioriterat utläsningen av Gargoylen framför mitt tentaplugg i december började jag läsa 2666. Min tanke var att jag skulle ha en riktigt tjock bok så att jag inte så snabbt hann komma fram till den fasen av läsningen där man bara måste läsa lite till och lite till och lite till utan att jag skulle hålla mig till skolböckerna och snällt läsa några sidor skönlitteratur då och då. Min plan lyckades, ända tills jag råkade börja på Jane Eyre och la 2666 på is. När Jane Eyre var klar började jag med Hemsöborna vilken jag alldeles snart är färdig med.

Nu sneglar jag på någon av de böckerna jag köpte nyligen eller möjligen någon i min samboutmaning. Jag är inte sugen på 2666 just nu. Sen läser jag ju framförallt på bussen och då är en liten bok att föredra framför en stor. Men jag kan inte låta bli att känna ett litet styng av dåligt samvete när jag ser den tjocka fina 2666 ligga på nattduksbordet. Behandlar man verkligen en bok så? Det känns lite som att jag är otrogen.