Hatet

Jag skaffade den här för åtta år sen och nu blev den äntligen läst. Sveland fick ett brev hem som mordhotade henne och hon insåg snart hur mycket liknande skit som hon bara skrattat bort genom åren och blev istället arg och bestämde sig för att skriva en bok om antifeminism och allt det kvinnohat som finns där ute i världen och på nätet.

Hon varvar korta personliga månadsbetraktelser, som t.ex. om hur hennes lille son börjar kolla i kikhålet innan de går ut så att mamma ska veta att ingen är där, med längre faktabaserade kapitel om olika typer av antifeminism. Det handlar om dokumentären Könskriget som jag aldrig såg när det begav sig men som liksom merparten av alla dokumentärer låter felvinklad och överdriven för att ge rätt effekt. 

Det handlar om när F! kom och hur media skrev ner utseendet på de politiker och människor som engagerade sig där så att många hoppade av. Jag är såklart för media men ogillar den typ av drev som ofta uppstår när det finns chans till klick. Kapitlet om Breivik som visar hur antifeminister ofta också är rasister är skrämmande läsning och så finns där en hel del män omnämnda i boken som verkar ha som sitt livsprojekt att hata kvinnor.

Oavsett vad du tycker om Maria Sveland idag så visar den här boken tydligt hur det finns en alldeles för stor tolerans för hat, hot och förödmjukelse av kvinnor i Sverige idag och det här är fortfarande aktuellt åtta år senare. Jag vet inte exakt vad men något gör att mitt betyg landar i en trea bara. Kanske att Sveland känns lite för svartvit i sina resonemang men jag tycker absolut det är en bok värd att läsa.

Förlag: Leopard förlag
Utläst: 31 december 2022
Mitt betyg: 3/5

Under det rosa täcket

Nio år senare har jag äntligen läst hela den ursnygga feministiska klassikerfyran och som vanligt så förstår jag inte varför jag väntade så länge. Nina Björks bok skrevs 1996 men jag tycker att den står sig riktigt väl än idag. Jag var 20 år när den kom men hoppade aldrig på det feministiska tåget då utan levde i en egen bubbla ganska länge. Men bättre sent än aldrig och idag försöker jag ta ikapp så mycket som möjligt.

Björk inleder med att resonera kring begreppet kvinnlighet och citerar Beauvoirs (som jag inte heller läst ännu) ord om att vi inte föds till kvinnor utan blir det. Att allt det som kallas kvinnlighet åsyftar vad som uppnås med kläder och smink, som en maskerad, och att det inte handlar om den kvinnliga kroppen. Tänk dig en naken kvinna eller en med snygg tajt klänning, lackade naglar och en plutande röd mun. Vem utstrålar mest ”kvinnlighet”?

Nästa kapitel handlar om den kvinnliga hjärnan och hon lyfter begreppet livmoderfeminism kontra politisk feminism:

Men skillnaden är ändå stor: båda utgår från att det i dag finns skillnader mellan könen, men då livmoderfeminismen åberopar dessa skillnader som ett argument mot individens frihet att leva sitt liv utan könsmanus, gör den politiska feminismen tvärtom: för att vi imorgon ska få ett samhälle där individen i högre grad fritt kan välja livsinriktning, måste vi idag betrakta kvinnor som ett kollektiv och män som ett annat. Det handlar om mål och medel.

Livmoderfeministerna menar att kvinnor ÄR på ett visst sätt medan de politiska feministerna menar att vi drillats in i det av omgivningen och samhället och att vi måste få en chans att välja andra vägar än de vårt biologiska kön stakar ut åt oss. En distinktion inom rörelsen som ör högst levande än idag.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när Björk beskriver hur forskarna sedan århundraden tillbaka försökt hitta bevis för den kvinnliga hjärnans underlägsenhet. (Resonemanget är omformulerat med mina ord)

– Den största hjärnan måste vara den smartaste!
– Fast då vore ju elefanter och valar smartast?
– Men om vi tittar på hjärnans vikt i förhållande till kroppen?
– Då blir ju kvinnor smartare?
– Just det, men det är nog den främre delen som förklarar intelligensen och kvinnors är säkert mindre!
– Nej, den är större.
– Men NU vet jag, hjässloben är ju faktiskt mindre hos kvinnor, det måste vara DÄR intelligensen sitter!


Vidare går Björk igenom den allmänna åsikten om ”att vara kvinna är att vara mor” och ve den kvinna som väljer ett barnfritt liv. Hon reflekterar kring Virgina Woolfs Orlando i relation till begreppet kvinna och hon analyserar några olika verk (t.ex. Thelma and Louise) med cynismfeminism, d.v.s. den stenhårda feminism där kvinnor bokstavligen talat slaktar män.

I kapitlet Mannen utan kön handlar det om kvotering som var en het nyhet när boken skrevs. Då var antalet manliga professorer i Sverige 93%, 2021 var det 68% så en förändring har skett på den fronten. Många män anser att kvinnor visst har rättigheter, åtminstone så länge de inte inkräktar på männens tillskansade makt. 

Hela boken är väldigt lättläst och Björks analyser och resonemang är enkla att följa även om jag får googla på några av de människor som var heta då. Det sista kapitlet är för mig det minst tillgängliga. Det handlar om Beauvoir och jag vet inte om det är för att jag hetsläser boken med en trött skalle mot slutet eller att jag tycker att det är lite extra akademiskt utformat. Det här är hur som helst en väldigt intressant bok som jag kan tänka mig att återvända till i framtiden och djupdyka lite extra i.

Förlag: Wahlström & Widstrand
Utläst: 5 december 2022
Mitt betyg: 4/5

Att lämna ifrån sig sitt skötebarn

 

De böcker vi läst som jag också äger i fysisk form.

2018 bestämde jag mig för att jag behövde bli en lite mer beläst feminist och jag efterlyste deltagare till en feministisk bokcirkel här i Stockholm. Några svar trillade in, vi hade en första träff på ett kafé och vips var bokcirkeln igång! Sedan starten är vi tre medlemmar som är kvar, några har tillkommit, andra försvunnit och vissa har gjort bägge delarna. I veckan på den 33:e träffen berättade jag att jag ämnade pensionera mig från just den här cirkeln.

Anledningen är att jag sedan länge haft tre bokcirklar och jag orkar helt enkelt inte det längre. Jag har in i det sista velat behålla denna eftersom det är jag själv som startat den men någon var till syvende och sist tvungen att försvinna. Jag är definitivt inte en fullärd feminist idag och jag kommer naturligtvis fortsätta läsa feministisk litteratur. Men jag vill dessutom hinna välja lite mer själv vad jag läser och fokusera mer på att få mitt eget olästa bokbestånd att krympa.

Av de 34 böcker vi haft att läsa har jag läst varenda en utom Kris av Karin Boye som jag helt enkelt inte stod ut med. Dessutom hade vi till just den träffen två böcker att välja mellan och jag valde i första hand Girl, Woman, Other. Jag har deltagit i alla träffar utom en som ägde rum under mitt värsta flyttfix nu i våras.

Cirka en tredjedel av böckerna vi läst är svenska och en tredjedel från USA. På tredje plats kommer faktiskt Norge med tre bidrag. Den geografiska spridningen har alltså inte varit jättehög och förutom en bok från Somalia och en från Saudiarabien kommer resterande från Europa. Årtalsmässigt så är 20 av 34 böcker från 2000-talet och de allra flesta max 10 år gamla. Några stycken var från 70-talet och två stycken från slutet av 1800-talet så vi fick väl med de viktigaste feministiska epokerna utom just 90-talets Sverige.

Några av mina favoriter bland det vi läst är Girl, Woman, Other, Arv och miljö, Modersmjölken, Pachinko, Handbok för städerskor och Makten.

Det absoluta bottennappet var Kvinnomanualen (läs den inte!).

Vår allra första bok var Egalias döttrar. Kanske inte superbra men definitivt en klassiker värd att läsa.

Min allra sista bok var En flickas memoarer så det var väl ändå tjusigt att kliva av när flaggan var i topp med en nobelpristagare! 🙂

Jag är lite utav ett kontrollfreak så det känns inte helt enkelt att släppa något jag själv skapat men samtidigt känns det rätt i tiden för mig. De andra var först inte jättepepp på att ta över adminrollen men sen började de prata med varandra och en och annan kunde nog tänka sig att bidra litegrann. De får såklart göra som de vill och jag tackar alla som varit med för den här tiden och önskar bokcirkeln lycka till i framtiden!

Backlashen

Jag läste om Požar i DN och blev nyfiken varpå jag fick med mig resten av den feministiska bokcirkeln på att läsa den här i maj. Jag läste såklart Veckorevyn i högstadiet men det var typ 1990 så jag har inte alls riktigt hängt med i vem Požar är mer än att jag noterade att hon fick ett Årets Selma-pris för årets röst häromåret.

Sanningen att säga så hängde jag inte med särskilt bra i me too heller. Jag hänger nog inte med alls i särskilt mycket faktiskt för oftast skummar jag mest rubrikerna i DN men läser bara ett fåtal artiklar. Jag tänker alltid att jag ska se nyheterna istället för att få det viktigaste paketerat och serverat men jag har inte ro att se dem så jag går mest runt och har ett svagt hum om saker. Lägg dessutom ett fiskpinneminne på det så…

På sätt och vis blir den här boken därför lite snabbrepetition för mig, Požar går igenom några av de viktigaste händelserna under me too och relaterar också till historiens kvinnokamp och Susan Faludis Backlash vilken jag faktiskt inte läst. Hon är frustrerad över att me too tystas så snabbt och att de feministiska frågorna dalar på världsordningen. Jag håller med om det men tänker samtidigt att för att feminismen ska ligga högst upp hos medierna så krävs stoff som gör att Svenssons orkar och vill läsa varje dag. Och hur ofta känner vi inte ”åh nej, inte den här gamla skåpmaten igen” när vi läser i media? (Även om jag nu förvisso erkände att jag inte läser så noga)

Dagens mediacirkus är så snabb att vi till slut förlåter skurkar för det kommer ju alltid en ny värre som vi kan ha i fokus istället. Jag är kluven, jag brukar själv muttra om Strindbergs misogyni när han hyllas men är inte för en total cancelkultur. Till en viss gräns måste folk få göra om och göra rätt. Till en viss gräns. Och den gränsen ser såklart olika ut hos dig och mig.

Självfallet tycker jag inte att det är ok att unga tjejer måste klä av sig eller ställa upp på saker för att få vara med i leken. Det är inte det jag menar. Jag önskar så hett att det en dag ska vara fullständigt jämställt mellan män och kvinnor och alla andra också. För att vi ska komma dit måste kvinnor säga ifrån, män göra rätt och företag och samhälle måste lyfta och premiera de som gör rätt och inte alla de felande. Precis som Požar skriver i slutet så måste också feminismen bli än mer intersektionell och inkluderande för att vi en dag ska nå vårt mål.

Förlag: Weyler förlag
Utläst: 10 maj 2022
Mitt betyg: 3/5

Kvinnomanualen

En av deltagarna i min feministiska bokcirkel lade fram ett förslag om den här boken och vi andra hakade på. Jag kände inte alls till Björklund innan men googlade lite på henne och insåg snabbt att vi nog hade en del skilda åsikter. Så ja, jag gick in i läsningen med en på förhand dömande blick.

Det första kapitlet tyckte jag faktiskt om. Jag har aldrig haft någon ätstörning men det var en till synes ärlig och genuin skildring av en värld jag aldrig liksom varit en del i. Intressant och tragiskt på samma gång. Inledningen av kapitel 2 fick mig dock att lägga boken ifrån mig i närmre två veckor. Jag har redan delat citatet en gång men gör det igen:

Jag har känt en våldtäktsman, en riktig. Och inte en av de där som slinker igenom, tonåringar som hållit sig framme när en tjejkompis däckat eller någon som blivit full och tallat på någon på en julfest. Utan en sådan som faktiskt använt sin fysiska storlek och till och med vapen för att tvinga ner främmande kvinnor, som hukat i en buske och planerat attacker och genomfört dem en sådan kille som tjejer gör snaskiga true crime-poddar om.

Jag försöker att inte tänka om folk att de är ”dumma i huvudet” utan brukar ha en mer nyanserad bild och tycker att jag brukar ganska bra på att omvända andra att se saken ur motpartens synvinkel. Men det här citatet som fullständigt förminskar så många våldtäktsoffer gör mig så upprörd att jag inte kan fortsätta läsa.

Helgen innan cirkeln plockar jag dock upp boken igen. Det är trots allt roligast att bokcirkla när man läst hela boken och jag är ändå lite nyfiken på vad hon egentligen vill säga med sin bok. Snart är jag dock uttråkad och skummar sida efter sida och trots att den är relativt kort så upplever jag boken som oändligt lång. Allting kulminerar med att Björklund ”äntligen” får säga sin version av det s.k. Della Q-bråket som jag hade noterat i mina googlingar om henne. Jag antar att det var det som hon ville säga med boken, att hon hade rätt och att den andra tjejen var dum. Eller?

Såklart vill hon också säga att man visst får vara hemmafru och att hon är det och att det fungerar jättebra för henne och hennes man. Vilket det säkert gör eftersom de verkar ha en hyfsat stark ekonomi men jag saknar ett intersektionellt perspektiv på hennes idéer. Vidare känner jag mig som hundra år och totalt ute (vilket jag säkerligen är) när jag läser om det viktiga livet på Instagram eller hennes önskan genom åren att ha rätt kläder och hur viktigt skönhet är. Men visst håller jag med om att vackra människor går före i kön, det har hon i alla fall rätt i.

Förlag: Bazar Förlag
Utläst: 12 juni 2022
Mitt betyg: 2/5

Brev till mannen

Förra hösten gick jag på ett författarsamtal med Bianca Kronlöf som nyligen kommit ut med den här boken och självfallet ville jag köpa ett ex. Jag gillar Biancas feministiska shower och tv-serier även om det nästan är på gränsen till buskis ibland. Hon skriver ofta intressant och tänkvärt i medier och den här boken är inget undantag.

Boken är skriven i form av olika brev till alla möjliga från den förvirrade, via förövaren till föräldrar och farföräldrar och inte minst kukar. Ibland är det roligt så jag storknar men oftast är det pedagogiskt förklarande, tankeväckande och stundom obehagligt. Kapitlet till hennes egen son och det om män som inte får visa känslor ligger mig varmt om hjärtat och jag minns när jag tog med mina egna söner på Hampus Nessvolds föreställning Ta det som en man för att försöka få dem att våga vara en annan typ av man i livet än det som samhället i stort påbjuder.

Vi läste den här i min feministiska bokcirkel men under den period när jag flyttfixade som mest så jag var inte med då. I efterhand har jag förstått att de flesta där kände att boken inte var riktigt för dem. Och jag kan förstå det för är du kvinna och feminist och i 30-40-årsåldern i Sverige idag så är det kanske ingen rocket science Bianca presenterar. Men om vi ponerar att alla Sveriges män faktiskt läste den här boken så kanske, kanske kunde en och annan börja fundera kring saker som han och polarna gör/gjort/snackar om. Precis som att rasismen inte löses av svarta och bruna människor så kommer inte feminismen att slå igenom på riktigt utan att männen är med och tar fajten och ändrar på sig. Därför tycker jag den här boken är jätteviktig och att du liksom jag ska ge den till män och pojkar i din närhet.

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst: 14 april 2022
Mitt betyg: 4/5

Ett eget rum

Ett eget rum har stått i min bokhylla i ett drygt år då jag länge velat läsa mer av Woolf. Jag valde den som bokcirkelbok när det var min tur att välja men jag ska erkänna att det gått mig förbi att det var en essä. Som tur är skriver Woolf så fint och fyndigt att det ju gick bra ändå. Däremot orkade jag inte läsa den som kvällsbok och det slutade med att jag läste hela boken dagen innan bokcirkeln, vilket i och för sig händer relativt ofta för mig. 🙂

Texten grundar sig på två tal vilka omarbetats och utökats och boken består av sex kapitel. Woolf reflekterar kring kvinnor och skrivande, tittar på kvinnliga författare genom historien, jämför dem med manliga författare och funderar kring skillnader i förutsättningar för könen. Hon är ofta väldigt ironisk och jag förstår faktiskt inte fullt ut vissa gånger om hon är ironisk eller om hon säger sin egen mening förrän jag når slutet och bestämmer mig för att hon trots allt var ironisk. Eller?

Hon är rolig och skapar poänger även om vissa saker ses i en helt annan dager idag så här ca 100 år senare. Hon önskar t.ex. att någon gång få läsa om kvinnor som vänner och inte bara i relation till mannen och idag har vi ju tonvis av böcker om kvinnlig vänskap. Eller att få läsa om kvinnor i historieböckerna där vi idag har fått en hel del sådana böcker även om de faktiskt fortfarande ofta saknas i de ”riktiga” historieböckerna. Man måste också ha i åtanke att hon levde i en annan värld där de flesta i västvärlden, märkligt nog, inte reagerade på kolonialismens framfart och det finns såklart bra många mer intersektionella feminister att lyssna till idag.

Hon förutsätter sig att läsa vad som är skrivet om kvinnor i den manliga litteraturen och häpnar över de spaltmeter som skrivits:

Så uppkommer bilden av en mycket egendomlig, sammansatt varelse. I fantasin är hon av största betydelse, i praktiken är hon fullständigt betydelselös. Hon uppfyller diktsamlingarna från den ena pärmen till den andra, och i historieböckerna är hon så gott som frånvarande. Hon behärskar konungars och erövrares liv i romanerna, i verkligheten blev hon slavinna under förste bäste pojke vars föräldrar tvang henne att sätta en ring på fingret. En del av litteraturens mest inspirerande ord, dess djupaste tankar, kommer från hennes läppar, i verkliga livet kunde hon knappt läsa, kunde nätt och jämnt stava och var sin makes egendom.

Woolf landar i att författare aldrig kommit från särskilt fattiga förhållanden och att man i princip behöver ”ett eget rum och 500 pund om året” för att ha ro att bli en författare. Och visst är det så än idag att den som måste slita för brödfödan inte direkt har tid att skriva några romaner även om det nog är lättare idag än 1928 när essän skrevs.

Det var en bra bokcirkelbok och vi alla gillade hennes språk även om inte riktigt alla orkade igenom hela boken. Jag tycker väldigt mycket om hennes stream of consciousness-skrivande men det förutsätter en pigg hjärna när man ska läsa så man hänger med på tåget. En av deltagarna hade ett exemplar där det stod att översättningen var mästerlig men vi funderade kring varför de var tvungna att ta med n-ordet i en så pass modern och ”mästerlig” översättning? I övrigt så rekommenderar jag definitivt boken för dig som är intresserad av feminismen genom historien. Och vem är inte det?

Förlag: Modernista
Utläst: 27 maj 2022
Mitt betyg: 4/5

Män förklarar saker för mig (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Den ingick i mitt förråd av feministiska böcker som för den delen bara växer och växer.

Vad handlar den om?
Som jag förstår det består den här boken av en rad essäer som Solnit publicerat 2008-2014 i olika tidskrifter, på hemsidor samt ett tal hon hållit. Män förklarar saker för mig inleder samlingen och det är den essä hon publicerade 2008 och där uttrycket mansplaining föddes.

De andra essäerna handlar bl.a. om mäns våld mot kvinnor, sociala orättvisor, äktenskapslagar, den kvinnliga icke-existensen genom historien,  nedtystandet/hysterikeskapandet av kvinnor som försöker uttala sig samt Virginia Woolf. Kontexten är relativt amerikaniserad men ändå hyfsat universell enligt min mening.

Vad tyckte jag?
Jag gillade den här. Den var lättillgänglig utan att vara ytlig och Solnit blandar skarpa analyser med både vrede och humor. Jag känner inte direkt till Solnit i övrigt men jag ser att hon är journalist och det verkar som att hon rör sig en del åt det filosofiska hållet när jag googlar hennes övriga titlar.

Den enda nackdelen med den här typen av böcker, eller snarare med min läsning av dem, är att de inte riktigt lever kvar i mig. Jag tenderar ofta att läsa all litteratur väldigt fort vilket ju går bra med skönlitteratur. men jag skulle kanske behöva skta ner, stryka under mer aktivt och anteckna under läsningen. En anledning till att jag läser dem är ju för att utbilda mig och vidga min förståelse för världen runtomkring.

Förlag: Daidalos
Utläst: 30 december 2021
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Ellens val: Friheten

Det är tur att böckerna om Ellen kommer ut i par så att du hinner få lite mer innan det är dags att vänta igen. Den här boken läste jag såklart i direkt anslutning till tredje delen om Ellen. Eftersom det här är en serie finns det risk för spoilers i den här recensionen.

I den här delen får Ellen och Isa äntligen träffas. Gabriella och Oskars äktenskap blir mer och mer okonventionellt på ett sätt som det säkert sett ut för mängder av människor genom åren. Ingeborg får ta mer plats i berättelsen och hon förälskar sig i Anton men hennes önskemål och hans familjs förväntningar går inte riktigt hand i hand.

Det är fantastiskt att fjärde boken är lika underhållande som den första! Det finns ju liksom inte brist på stoff att skriva om direkt och nya personer får träda fram medan andra mer eller mindre burdust elimineras. Förutom genus så är klass en viktig aspekt som lyfts fram i alla böckerna och alla samhällsklasser har sina egna problem. I den här delen är såklart frihet en viktig fråga. Friheten att älska (med) vem man vill, friheten att få arbeta med vad man vill och framförallt Isas frihet från den genuint elake Motander och hospitalet. Nu längtar vi till februari och nästa del som dock just nu ser att komma ensam istället för i par som hittills.

Förlag: Lovereads
Utläst: 27 augusti 2021
Mitt betyg: 4/5

Ellens val: Lockelsen

Tredje delen av Ellens val kom ju ut i augusti och jag sträckläste den då men sen kom livet emellan innan jag hann skriva om den. Det jag vet är dock att jag älskade den precis som de tidigare delarna. Eftersom det här är en serie finns det risk för spoilers i den här recensionen.

Ellen fortsätter sitt studenteskeliv i Ljungsala. Hon är vansinnigt kär i Carl och längtar efter att få vara med honom. Samtidigt sitter Gabriella nygift men allt olyckligare för var dag som går men hon och Oskar finner en del vägar runtomkring problemen. Alva i sin tur är olyckligt kär men tar äntligen tjuren vid hornen när det gäller hennes dröm om att studera.

Jag lyssnade på de två första delarna men var för otålig för det nu eftersom jag vet att jag läser fortare än uppläsaren. De här böckerna är ju som gjorda för att slukläsas och man vill liksom bara läsa vidare hela tiden. De fortsätter att kämpa för kvinnors rättigheter på alla nivåer och trots att allt är så lätt skrivet så avhandlas den ena tunga frågan efter den andra. Hur mycket jag än läser och lär mig om vår historia så förundras jag hela tiden över hur inskränkta liven för kvinnor har varit, och för många fortfarande är än idag. Att Moa Eriksson Sandberg tagit över stafettpinnen är inget jag tänker på utan allt känns bara precis som vanligt när jag träder in i Ellens värld igen.

Förlag: Lovereads
Utläst: 23 augusti 2021
Mitt betyg: 4/5