Sargassohavet (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Ännu en av vårens kurslitteraturböcker som jag påpassligt nog även gjorde till bokcirkelbok. Två flugor ni vet!

Vad handlar den om?
För dig som inte vet det är Sargassohavet en slags replik på Jane Eyre. Här får vi lära känna Bertha (the mad woman in the attic) innan hon blir Bertha och ta del av hennes uppväxt samt tidiga äktenskap med Mr Rochester. Hon heter Antoinette och vi får hennes perspektiv på saker och ting men en del är även Mr Rochesters perspektiv när han kommer till de karibiska öarna för att gifta sig och bo med Antoinette där.

Boken börjar strax efter att slavägande blivit förbjudet i de brittiska kolonierna och Antoinettes mamma som var slavägare fördrivs av de svarta f.d. slavarna men då hon är kreol hör hon inte heller hemma bland de vita. Antoinettes lillebror dör och mamman blir, inte så konstigt, deprimerad av detta men gifter sig så småningom med en brittisk man som när han dör lämnar sin förmögenhet till Antoinette. Detta är anledningen till att hon blir insnärjd i äktenskapet med Mr Rochester som bara vill åt hennes pengar.

Vad tyckte jag?
Jean Rhys föddes i Karibien och har en viss inblick i hur det var för de kreoler som bodde där. Hon flyttade sedermera till Storbritannien och levde resten av sitt liv där. Hennes tanke med boken är att försöka ge upprättelse till Antoinette och där Jane Eyre ser ett vilddjur på vinden så visar hon oss en mer mänsklig Antoinette som inte blivit särskilt väl behandlad.

Eftersom jag läst och älskat Jane Eyre tyckte jag att det var väldigt spännande att läsa den här boken och få just en annan bild av Antoinette/Bertha. Där Mr Rochester och andra hävdar att galenskapen ligger i generna vad gäller Antoinette och hennes mamma så visar Rhys ganska tydligt vad det är som gör att kvinnorna, med all rätta, mår psykiskt dåligt.

Hade jag inte läst Jane Eyre vet jag dock inte om jag skulle funnit boken så intressant. Den var väldigt bra som kurslitteratur men den var snårigt skriven och stundtals lite märklig. Jag är ändå glad att jag äntligen har läst den men fler Rhys lär det inte bli.

Förlag: Modernista
Utläst:
18 april 2021
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Me and White Supremacy

Jag blev tipsad om den här boken i Fb-gruppen Litteraturgäris, införskaffade den ganska snart och efterfrågade därefter några bokcirkelkompisar i samma grupp. Jag fann dem och vi läste boken tillsammans, ett par avsnitt åt gången, under ca två  månader i våras. Jag kan verkligen rekommendera att läsa boken tillsammans med andra för att komma åt fler tankar och djupare diskussioner.

Boken består nämligen av dels texter som förklarar, beskriver och exemplifierar olika beståndsdelar av rasism och varje avsnitt avslutas med ett par frågor till läsaren där du själv ska tänka till kring din egen rasism. Men hallå, vänta, ”jag är inte rasist” protesterar du nu. Men jag är ledsen att säga det, jag tror att alla vita människor hyser rasistiska åsikter, mer eller mindre omedvetet. Boken hjälper dig att finna dem så att du kan jobba med dem för att bli en bättre antirasistisk människa.

Efter det inledande kapitlet är boken indelad i fyra delar med sju avsnitt i varje del och ursprungligen var det här en Instagramutmaning under 28 dagar. Vi tog som sagt lite mer tid på oss för att i lugn och ro ta till oss texten och fundera kring frågorna. Jag antecknade under läsningen och skrev skriftligen ner svaren på alla frågor så även om det är ganska lite att läsa tog det lite tid att jobba igenom den.

Den första delen tar upp grunderna så som white privilege, white fragility, tone policing, white silence, white superiority och white exceptionalism. Angående det sistnämnda skriver Saad (s. 67-68) så här:

White exceptionalism is the belief that you, as a person holding white privilege, are exempt from the effects, benefits, and conditioning of white supremacy and therefore that the work of antiracism does not really apply to you. I have come to see white exceptionalism as a double-sided weapon that on one side shields people with white privilege from having to do antiracism work under the belief ”I’m not a racist; I’m one of the good ones” and on the other side shoots out arrows at BIPOC by expecting them to carry the burden of dismantling white supremacy under the belief that racism is something that is a Black or Brown problem but not a white problem.

Det här tycker jag är jätteviktigt att ta till sig. Jobbet ligger hos oss vita att förändra våra tankesätt, fördomar och vanor. Nästa del av boken tar upp color blindness, anti-blackness, racist stereotypes och cultural appropriation. Tredje delen lyfter white apathy, white centering, tokenism, white saviorism, allyship och being called in/called out. Den sista delen handlar om white feminism, white leaders, friends, family, values och losing privileges.

Ett av mina största områden att jobba på är white silence. Jag är rädd att säga fel och säger därför ofta inget alls. Det gäller för övrigt på ganska många områden i mitt liv och inte bara rasism. Om detta skriver Saad (s. 57) att ”white silence is violence. It actively protects the system.” och (s. 167) ”Making mistakes is how y0u learn and do better going forward.” Vi som är vita har ju privilegiet att bara titta bort eller stänga av eftersom att rasismen inte riktar sig mot oss.

Vissa områden är mer relevanta för dig som person än andra beroende på vem du är, var du bor, hur ditt umgänge ser ut osv. Jag är långt ifrån en fullfjädrad antirasist idag men en bättre och mer medveten en än vad jag var innan jag läste den här boken. Jag önskar att alla vita människor runt om i världen läste den och verkligen insåg vad som menas med white privilege och vad hela kolonialismen skapat för en värld. Vår nästa bok i den här nystartade antirasistiska bokcirkeln blir Främling i vita rum som blir en omläsning för mig. Det ser jag fram emot nu när jag kan läsa den med lite skarpare ögon.

Förlag: Quercus books
Utläst: 24 april 2021
Mitt betyg: 5/5

Konsten att vara kvinna (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
På Internationella kvinnodagen lyssnade jag till en intervju med Moran och blev då väldigt nyfiken på hennes nya bok men jag tänkte att det kanske kunde vara bra att ha läst den här innan.

Vad handlar den om?
Boken beskriver hennes uppväxt och tidiga vuxenår och lyfter olika feministiska aspekter med en hel del, låt oss säga, uppseendeväckande ord och stycken.

Vad tyckte jag?
Alltså, nja. Hon säger en hel del bra och viktiga saker men de drunknar i hennes iver att vara så himla rolig hela tiden. Det är lite som att läsa ett stå upp-manus och det blir för mycket och lite för långdraget till sist. Jag föredrar nog faktiskt att lyssna på henne men hoppas ändå att den nya boken ska vara lite mer ”mogen” i sitt utförande.

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst:
7 april 2021
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Depeche Mode: en biografi

Årets första utlästa hyllvärmare (av högtravande 30 planerade) blev den här biografin om Depeche Mode som stått i min hylla i nio år. Jag hade precis läst en biografi om Ian Curtis (Joy Division) och blev sugen på fler biografier varpå den här dök upp för mina ögon och inhandlades. Var suget sen tog vägen tvista de lärde om men med lite disciplinerad hyllvärmarläsning blev den slutligen läst.

Biografin sträcker sig från strax före bandets födelse och fram till 2006. Precis i början av boken handlade det mycket om själva musikscenen i Storbritannien i slutet av 70-talet och det var en massa namedropping av olika producenter och klubbar och allt möjligt som för mig bara blev rätt trist men som förmodligen skulle ge en bakgrund.

Jag har aldrig varit en sådan som direkt fördjupat mig i band/musiker utan mest bara lyssnat på musiken. Oftast utan att ens lyssna på texterna men gärna på hur sångaren sjunger och använder rösten. Min största skämskudde i livet är förmodligen att jag under min punkperiod i början av 90-talet under en kort tid tydligen lyssnade på Ultima Thule eftersom att jag just bara lyssnade på musiken och inte texterna…

Hur som helst betyder det att jag har väldigt lite koll och t.o.m. under läsningen av den här biografin så tvekar jag ibland kring huruvida det är Alan Wilder eller Andy Fletcher som är den som bara var med ett tag. Depeche Mode är för mig Dave Gahan, Martin Gore och den tredje långa killen (sorry Fletch). Under tiden jag läser så funderar jag också på om jag egentligen verkligen vill veta alla de här sakerna om killarna i bandet. Att Dave knarkade rejält och t.o.m. dog en stund visste jag redan. Att alla emellanåt festade rätt rejält kunde jag väl räkna ut. Att de bråkade en del sinsemellan eller ofta ignorerade varandra total utanför scenen (skilda limos/hotellrum etc.) visste jag inte men de får också mycket cred (av andra som uttalar sig i boken) för att de är väldigt proffsiga och samspelt på scen hur osams eller fulla/bakfulla de än är. Med undantag för Dave under den period han var som mest nergången.

Martin är tydligt sjukligt blyg förutom när han är full – han är lite som Dr. Jekyll och Mr Hyde. Fletch gör knappt någonting, han skriver ingen musik, spelar väldigt lite på skivorna och varken han eller Martin deltar inledningsvis i studioarbetet. Fletch största tillgång till gruppen verkar vara att han är Martins barndomskompis och dennes språkrör. Det är han som ibland säger till de andra att ”Martin tycker att ni bör ändra det här..” Alan Wilder går ifrån att bara vara en inhoppande vikarie som inte ens får vara med vid inspelningen av A Broken Frame, fastän han då turnerat med bandet ett tag, till att vara den som lägger ner mest arbete i studion och jobbar med producenterna dag och natt.

Intressant och kul är att läsa om hur de inte ville använda samma ljud två gånger och hur de går omkring i städer och bankar på rör och spelar in olika ljud att använda. Det får mig att vilja plocka fram låtarna och lyssna efter just de ljuden. Det beskrivs vilka plattor som gick bra och vilka som floppade och tydligen har de alltid blivit extremt sågade i sitt eget hemland och hånade många gånger om. De pratar mycket om hur Dave inte är så jättebra på att sjunga, åtminstone i början av karriären, och hur hans höftvickande och agerande på scenen är överdrivet. Själv har jag alltid älskat hans röst och tyckt att just hans scenframträdande är det som gör bandet värt att se live!

Överlag så var boken intressant men lite tradig emellanåt som det ofta kan bli med biografier. Det känns som att Alan Wilder hade väldigt stort inflytande på boken och kanske var han den som var lättast att prata med när Steve Malins skrev den här. Det blir också lite för många bihistorier om andra band, producenters övriga karriärer, obskyra klubbar och lite sådant. I alla fall för mig som inte var med när det begav sig och inte kan skilja den ene från den andre. Kanske var jag inte så intresserad av musikbiografier som jag trodde? De består ju just av en del musiknörderi och en del skvaller och jag behöver inte direkt endera. Fast vissa detaljer var ändå lite roliga.

Förlag: Bokförlaget Reverb
Utläst: 16 januari 2021
Mitt betyg: 3/5

Kvinnor och makt

I december ingick den här i min hög med fem korta hyllvärmare att läsa. Ännu en bok jag nog tänkt skulle vara svår men för det första är den kort, för det andra har den extremt lite text på sidorna och för det tredje består vissa sidor av endast bilder. När jag läst ut den så förstår jag att det är två föreläsningar som de gjort en bok av vilket förklarar saken.

Mary Beard är professor i antikens historia vid universitetet i Cambridge. I den här boken tittar på genus ur två synvinklar och ger exempel ur historien som belyser dessa. Den första delen heter Kvinnors röst i det offentliga samtalet och handlar om hur kvinnor genom årtusenden inte har tillåtits tala på olika sätt. Exemplen sträcker sig från Odyséen där Telemachos, Odysseus och Penelopes son, bemöter en kommentar från sin mor med:

Moder, säger han, uppsök nu ditt gemak och återupptag dina sysslor, slända och vävstol… Att tala tillkommer männen, särskilt då mig, för jag är ju den som bestämmer i huset.

Beard skriver vidare hur offentligt tal och retorik var något som definierade män och något som kvinnor inte skulle ägna sig åt. ”En kvinna som talade offentligt var, under de flesta omständigheter, per definition inte en kvinna.” Dion Chrystostomos (= Dion den gyllene munnen) föreställde sig det hemska i att män plötsligt skulle få kvinnliga röster och inte kunna säga något på manligt sätt – hur hemskt vore inte det? Det här lever vidare i vår tid menar Beard när kvinnor som talar offentligt får höra att de är påstridiga, klagar och gnäller eller det att kvinnors idéer oftast får gehör först när en man plockat upp och formulerat dem.

Den andra delen heter Kvinnor vid makten och handlar om hur svårt det varit för kvinnor att komma till makten och det hat och förlöjligande vi får uppstå när vi väl tagit oss dit. Att göra Hillary Clintons huvud till ett avhugget Medusahuvud var tydligen helt ok i valkampanjen – hade det omvända varit det? Beard lyfter här också tanken huruvida en hög andel kvinnor i parlamentet t.o.m. skulle kunna betyda att makten egentligen utövas någon annanstans?

Jag tyckte den här lilla boken var väldigt intressant såklart eftersom den visar på en lång historia av manligt förtryck och tystande av kvinnor. Utöver texten så innehåller den som sagt många talande bilder med exempel ur historien. Eftersom den baseras på föreläsningar så är språket väldigt lättfattligt och inte alls särskilt akademiskt snårigt som jag hade tänkt mig.

Utläst: 26 december 2020
Mitt betyg: 4/5

Tre systrar och en jul att minnas (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
När jag var som allra supersjukast i december ville jag lyssna på en julroman. Mitt första val stängdes snabbt av på grund av att jag inte stod ut med boken och istället fastnade jag för den här.

Vad handlar den om?
Suzanne jobbar hårt för att hennes tre vuxna döttrar ska få en perfekt jul. Posy är yngst, men vuxen, och bor hemma i ladan. Hon längtar i smyg efter världen utanför men vill inte göra sin amma besviken då hon förväntar sig att hon ska ta över kaféet. Beth lever det idylliska familjelivet med man och två barn men är nu sugen på att börja arbeta igen. Hon får ett erbjudande men vad ska hennes man säga om det? Hannah är äldst och lever det, i de andras ögon, perfekta livet med många jobbresor, ingen partner och champagne på flyget. När systrarna väl möts hemma under julen, så kommer gamla och nya hemligheter samt minnen och sanningar upp på bordet. Det blir verkligen en minnesvärd jul.

Vad tyckte jag?
Jag tyckte inte att det här var en klassisk julroman så som de brukar vara (med en lite crazy kvinna i 30-årsåldern som gör något ännu mer crazy) även om alla andra beståndsdelar finns där. De crazy grejerna, förvecklingar, snö och de mörka snygga männen.  Men det fanns också ett annat djup i berättelsen och den var mer som en roman med jultema eller hur jag ska säga. Karaktärerna genomgick alla en ganska stor utveckling och inte bara den vanliga bli ihop med snyggingen och allt är fint. Jag tyckte mycket om den och kan absolut tänka mig att läsa mer av Sarah Morgan framöver, vilket inte lär bli något problem då jag ser att hon skrivit över 80 romaner!

Utläst: 6 december 2020
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Hälsobalansen

Förutom böcker om löpning och effektivitet så är det alltid intressant med hälsa men jag skulle inte säga att jag läser den här kategorin särskilt ofta. Av någon anledning blev jag dock nyfiken på den här brittiske doktorn när jag hittade hans böcker i streamingutbudet och jag tyckte det var ganska skönt att lyssna på lättsamma fackböcker på jobbpromenaden så jag gav honom en chans.

På samma sätt som Malin Tegnhammars En liten bok om tid var rak och effektiv så är den här det. Den börjar i princip med att rada upp alla hans tips i punktform så vill man kan man sluta lyssna/läsa därefter. Men om du fortsätter får du lite mer input på varje punkt. Chatterjee delar in vår hälsa i fyra områden: Vila, Mat, Rörelse och Sömn och han menar att man inte bör sträva efter perfektion inom något av områdena utan det är bättre att försöka hitta en balans emellan dem och förbättra alla litegrann. Det blir ett enklare första steg och vill man kan man såklart gå vidare sen inom varje områden.

Även om jag skrev att boken är rak och effektiv så uppblandas tipsen såklart med diverse solskenshistorier om olika patienter som Chatterjee hjälpt. Hur många han sen hjälpt eller inte lyckats med totalt förtäljer inte historien men det är inga konstiga tips han kommer med. Några exempel är:

  • ha egentid varje dag
  • utöva stillhet varje dag
  • avnormalisera socker
  • ät fem olika grönsaker varje dag
  • gå 10 000 steg om dagen
  • träna styrka två gånger i veckan
  • var ute 20 min varje morgon
  • skapa en rutin för sänggåendet

Chatterjee lyfter att kropp och sinne utgör en helhet och att t.ex. depression delvis kan bero på dålig kost. Han tycker att man inte bara ska titta på symtomen och ge medicin mot dem utan istället luska ut vad som är orsaken till dem för att kunna jobba i rätt ände och förebygga problemen. Han menar att god hälsa åstadkoms utanför läkarmottagningen.

Det är också en blandning av lättsamt pedagogiskt språk och ganska detaljerade förklaringar av vilka små biologiska beståndsdelar i vår kropp som gör vad, ända ner på typ nukleinsyranivåer och liknande. Just de bitarna lyssnade jag faktiskt inte så noga på för jag har inte det behovet av att alltid veta hur något fungerar utan nöjer mig med att det fungerar. Att jag lyssnade på boken gör också att jag glömmer en hel del mycket fortare. Men att bara lyssna på den inledande punktlistan igen påminner mig tillräckligt väl.

Som alltid så får man ta till sig det man tro på eller orkar med i den här typen av böcker men det är ingen mumbo jumbo-bok utan konkreta och logiska tips. Han förespråkar dock HIIT-träning vilket jag å ena sidan kan tycka är vettigt men jag anser att man behöver en rejäl uppvärmning innan den typen av pass vilket jag inte tycker kom fram ordentligt. Sen tror jag inte att HIIT passar alla utan du bör nog vara i inte alltför dålig form från start för att utöva det.

Men summa summarum så är det en väldigt läsvärd bok för dig som är intresserad eller du som känner att du nog borde ta tag i din hälsa. Jag blev faktiskt sugen på att lyssna på hans andra böcker om stress (även om han lyfter mycket i den här boken också) och mera hälsa och kommer nog göra det efter julledigheten sen när jobbpromenaderna återupptas!

Utläst: 27 november 2020
Mitt betyg: 4/5

Mödrarnas söndag (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
En bokcirkelbok med Stäppvargarna.

Vad handlar den om?
Om en söndag i Storbritannien för ca 100 år sedan då tjänstefolket fick ledigt för att besöka sina mödrar. Men tjänsteflickan Jane har ingen familj utan går istället till godset intill för att träffa sin älskare. Han lämnar henne sedan för att träffa sin blivande fru och hon spatserar naken omkring i deras hus. På vägen hem får hon reda på något tragiskt.

Vad tyckte jag?
Hm, jag hade för mig att jag tyckte den var si så där men ser nu att jag gett den en fyra i betyg. Jag tror att jag gillade stämningen och språket men att jag kanske tyckte det var weird att hon gick omkring naken så länge. Den var nog ganska långsam och finstämd och jag var i en trött period när jag läste den så jag var kanske inte riktigt upplagd helt enkelt. Men jag verkar som sagt ändå ha gillat den. 🙂

Utläst: 25 augusti 2019
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Irrbloss

Jag gick ju all in på Ruth i somras och avvek från min ”en bok om sommaren”-nivå till att läsa alla åtta böcker jag hade kvar i serien. Sen frångick jag min ”jag läser bara gamla böcker”-nivå och skaffade streamingtjänst. Jag väntade som ett barn på julafton på att den här boken skulle släppas men när den gjorde det så var det snöpligt nog något fel på filen inne hos Bokus play. Men till sist så trillade den in och jag kunde hetsläsa boken.

—–varning för spoilers för dig som inte läst alla böcker i serien———-

Ruth har flyttat ihop med Frank i Cambridge och äntligen fått ett bättre jobb. Men hon kan inte låta bli att sakna Norfolk och saltängarna så när hon blir kontaktad av Nelson för att hjälpa till med ett fall är hon inte storbjuden. Fallet rör en rad mord och det är den anklagade själv som faktiskt kräver att det är just Ruth som ska gräva upp de kroppar han begravt.

Det är inte bara Ruth utan också jag som saknar saltängarna. Och lite för lite Flint får vi. Samtidigt känns det vettigt att Ruth någon gång försöker gå vidare i livet och Cambridge är ju ett mysigt ställe det med. Det är väldigt många personer inblandade i den här boken och det blir lite pusseldeckare över det hela. Men jag älskar att vara tillbaka i Galloway-världen och blir inte det minsta besviken. Eller jo, kanske lite på slutet och så är det brist på arkeologi men det är inte hela världen. Sa jag att jag älskar att vara tillbaka i Norfolk? Nu är frågan hur jag ska klara mig så länge till nästa bok, jag kanske ska undersöka Griffiths andra böcker)

Utläst: 11 november 2020
Mitt betyg: 4/5

Teodlarens hustru (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Den här röstades fram i bokcirkeln Veganbokprat. Jag minns inte om jag var med och röstade men den låter faktiskt bra mycket mer intressant än vad den faktiskt var.

Vad handlar den om?
En ung brittiska anländer till Ceylon och sin make på 1920-talet. Dessvärre har han inte riktigt tid för henne så hon får utforska trakterna och människorna där på egen hand. Det finns hemligheter och så blir det nya hemligheter.

Vad tyckte jag?
Nu minns jag inte ens vad jag inte gillade men jag tror den var platt, klyschig och intetsägande. De flesta i bokcirkeln tyckte som jag men några gillade den. Det var något med språket som störde också.

Utläst: 8 september 2018
Mitt betyg: 2/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format