Sällskapsmänniskor

Jag lyckades vara snabb på bollen och få ett ex av Sällskapsmänniskor från Kollektivet – en bokcirkel. Då jag älskade Queenie var jag väldigt pepp på den här och jag prioriterade upp den i läshögen eftersom grundtanken i Kollektivet är att man helst ska skicka sin bok vidare efter läsning.

I Sällskapsmänniskor möter vi den oduglige karlsloken Cyril Penningtons fem barn: Nikisha, Danny, Dimple, Lizzie och Prynce. De har fyra olika mammor och har inte direkt något med varandra att göra förutom den enda gången Cyril tar med dem alla till en park så att de ska se varandra och hädanefter veta att de är syskon och inte råka ligga med varandra.

Omkring 15 år efter parkmötet råkar den nu 30-åriga Dimple ut för en obehaglig händelse – ett problem kan vi säga – varpå hon kontaktar sin äldsta syster, Nikisha, för hjälp. Denne ringer i sin tur upp alla de andra och de träffas hemma hos Dimple. Händelsen binder dem samman, trots att alla inte är direkt pepp på det, och de måste nu arbeta tillsammans för att lösa problemet vilket långsamt knyter dem närmare varandra.

Första kapitlet är helt fantastiskt men tyvärr blev jag därefter lite besviken på den här boken. Problemet är liksom väldigt skruvat och otrovärdigt, det påminner lite om en annan bok jag läst och gillat men där tyckte jag om det skruvade. Men här känns det som att grunden för hela berättelsen är fel. Jag tycker nämligen jättemycket om de fem olika syskonen och hade gärna läst en berättelse om dem på ett annat sätt.

Carty-Williams är fortfarande rolig och lättläst men allting känns mer tunt och faller oftare platt i den här boken än Queenie. Precis som i Queenie så lyfter hon olika viktiga samhällsproblem men det når inte fram till mig på samma sätt.  Omslaget är dock riktigt läckert och för dig som inte känner till Hadil Mohamed så rekommenderar jag dig att spana in hennes verk på @io_designstudio.

Förlag: Albert Bonniers förlag
Utläst: 27 januari 2023
Mitt betyg: 3/5

Tilly and the Map of Stories

Tilly and the Map of Stories är den tredje boken i serien om Tilly som är bokvandrare. Jag fick den tillsammans med del 2 av en kompis i juli 2021 och plockade fram den nu när jag behövde brassa på antalet lästa böcker lite med mer lättlästa varianter. Eftersom det här är en serie finns risk för spoilers i recensionen.

Folk har börjat glömma bort böcker och det elaka syskonparet Underwoods håller på att binda böcker och kommer kanske förbjuda bokvandring för alla barn i en snar framtid. Tilly har fått en massa föremål som hon anser vara ledtrådar till att hitta the Archivists vilka hon stenhårt tror kan hjälpa henne och bokvandringens framtid. Hennes mamma tror henne och sätter Tilly och Oskar på ett plan till USA där Orlando och hans man som jobbar i en bokhandel tar emot dem. Snart befinner de sig i ett äventyr där de vandrar djupare än någonsin in i böckernas värld.

Jag hade inte tänkt att läsa tredje delen direkt men så nappade en kompis på erbjudandet om att få ärva de här böckerna till sina barn så då var det lika bra att plöja igenom trean också. Jag tyckte ju andra delen var lite seg i början och jag vet inte om det var för att jag hade glömt en del eller om den faktiskt var lite segare men den här tredje delen kom jag in i med ens och den var spännande typ hela vägen. Sen byggdes det upp ganska mycket mot slutet och så ba, baam, löste sig allt. Men det är ju trots allt en bok för mellanåldern.

Jag hade hoppats att den här delen skulle knyta ihop säcken och det gör den, så när som på en sak. De första tre delarna är alltså i princip en trilogi. Däremot tuffar Tillys äventyr vidare och det finns i skrivande stund både en fjärde och femte del utgiven. Hade jag varit 10 år hade jag lätt läst dem men just nu är jag mätt på Tilly och nöjd med det jag fått vara med om under de här tre första delarna. Jag står fast vid mitt ord om att rekommendera den här till alla och köp den gärna i present till ungar i din närhet. Nu är den stora frågan, vilken bok skulle du vilja bokvandra i?

Förlag: HarperCollins
Utläst: 22 december 2022
Mitt betyg: 4/5

Tilly and the Lost Fairy Tales

För ca två år sedan läst jag Tilly och bokvandrarna som precis kommit ut på svenska och jag älskade den. Tänk att få vara som Tilly och kunna bege sig till böckernas värld och uppleva äventyr! Även om alla äventyr inte var så trevliga. För något år sedan fick jag ärva del 2 och 3 av en kompis som också läst och gillat och nu läste jag den andra delen. Eftersom det är en serie kan det finnas risk för spoilers nedan alternativt vara lite svårt att förstå när du inte har bakgrunden.

Tilly åker till Paris med kompisen Oskar då de ska hälsa på hans pappa och farmor strax innan jul. Mormor och morfar förbjuder Tilly att bokvandra i folksagor då de är lite speciella och finns i så många olika versioner. Men Oskars farmor visar sig ha en kompis som äger en bokhandel och som tvärtom uppmuntrar barnen att ta en tur i en bok med folksagor. Det kanske inte var en så smart idé…

I början av boken kände jag att jag kanske inte var så sugen på mer Tilly ändå men en bit in i boken så blev det riktigt spännande och det är något visst med att få bege sig in i böckernas värld. I den här boken möter Tilly bl.a. Rödluvan, Jack (och bönstjälken) och Rapunzel. Eftersom boken är skriven i modern och feministisk anda så är inte sagoflickorna några värnlösa typer (eh ok, Rödluvan är bra godtrogen ändå) utan tvärtom riktigt rediga och det är härligt att läsa. 

Det finns just nu tre böcker till om Tilly (på svenska också) men jag hoppas att den historien som började i första boken får sitt slut i nästa för sen känner jag mig mätt. Och det verkar som att hon får en ny följeslagare i bok 4 så kanske blir det som jag hoppas. Hade jag gått i mellanstadiet idag hade jag dock inte nöjt mig med bara de tre första. Så du som behöver ett julklappstips till en 9-12-åring – köp de här böckerna! Och frågan är såklart, när ska den här serien filmas?

Förlag: Philomel Books 
Utläst: 14 december 2022
Mitt betyg: 4/5

Poirots jul (omläsning)

För sju år sedan läste jag den här boken och när jag slutligen ”recenserade” den tre år senare mindes jag inte ett skvatt. Så när den nu blev vald som årets sista bokcirkelbok i Veganbokprat tyckte jag att jag gott kunde läsa om den. Och det var kul! Jag blev ju lite pepp på Christie i höstas på bokmässan och vet ännu inte säkert än i dag om jag läst något mer av henne än den här boken.

Simeon Lee är en gammal, rik och aningens elak man som bjuder in alla sina fyra nu levande söner med fruar till att fira jul med honom. Dessutom har han en överraskning till dem, han har bjudit in deras systerdotter Pilar och han får sig själv också en egen överraskning när hans gamla kompanjons son Mr Farr knackar på. Lees fyra söner tycker inte särdeles mycket om varandra och de har alla sina egenheter och hemligheter. På julaftonskvällen hörs ett oväsen från Simeon Lees arbetsrum följt av ett fruktansvärt skrik. När alla stormar dit möts de av mängder av blod och en död Simeon med avskuren hals. Poirot råkar befinna sig i närheten och följer med den lokala polisen för att lösa mordet.

Well, det är inget mindre än en äkta pusseldeckare det här med alla komponenter som rika människor, diamanter, skumma tjänare och ett stort hus där alla är misstänkta. Eftersom jag uppenbarligen inte minns något alls från min förra läsning så klurar och klurar jag på vem den skyldige är men luras såklart in i fel tankebanor av Christie och jag får svaret först när Poirot serverar det till mig.

Gillade jag den? Ja, faktiskt. Jag är ju inte så förtjust i vanliga deckare med buttra kommissarier och uppfläkta kvinnolik men den stora blodmängden till trots är det här en väldigt mild deckare. Och jag har ju kommit att inse att jag gillar mysdeckargenren dit den här inte riktigt hör men nog ändå är mer lik i stil. Mysdeckarna har väl ett lite större fokus på karaktärerna. Här är det mer som en teaterpjäs där vi får veta så pass mycket om alla att jag efter en enda tillbakabläddring håller isär vilken son som är vilken tack vare de inte så djupgående men tillräckliga beskrivningarna av dem. Poirot himself lär jag dock inte alls känna men det kanske man gör om man läser fler böcker?

Men boken är spännande och underhållande, den ger mig läslust och som anglofil gillar jag ju att läsa om britter men det är alldeles för lite tedrickande. 🙂 Jag läser gärna fler Christie men vill nog testa en med Miss Marple nästa gång. Särskilt som jag nu googlat och läst att Christie själv föredrog Marple framför Poirot.

Förlag: Bookmark förlag
Utläst: 12 december 2022
Mitt betyg: 4/5

Time Song

2021 fick jag Time Song i julklapp från mina svärföräldrar. Detta av den enkla anledningen att vi skulle gå och se föreställningen Doggerland på Teater Moment. När jag pratade med svärmor om det här så tänkte jag att Doggerland, det är väl något som hon Maria Adolfsson skriver om, någon deckare typ? Oh boy så fel jag hade och ja, jag skyltar med min okunskap här. Doggerland var ett landområde mellan Storbritannien, Nederländerna och Danmark som försvann under havet omkring för omkring 7000 år sedan. Än idag sköljs lämningar härifrån upp på stränderna. Det kan handla om små flintbitar som bevisar människans närvaro eller för den delen otaliga mammutben och noshörningsskelett.

Jag började läsa boken strax efter jul 2021 så att jag skulle bli klar till föreställningen. Det blev jag inte och efter teatern hamnade boken på paus och förblev så ända fram till nyligen. Trots att jag tagit med på den flera läsplaneringar. Det är liksom inte en bok du klämmer på en kväll men den tar absolut inte 12 månader heller vid normal läsning! Men den passar bra att läsa lite långsamt.

Julia Blackburn kombinerar sin jakt på att lära sig mer om Doggerland med sorgearbetet efter sin avlidne man och hon väver ihop dessa två delar på ett väldigt fint sätt. Det är fascinerande hur många experter hon träffar och vilka platser hon besöker. Naturskildringarna och de arkeologiska/paleontologiska fynden duggar tätt och jag hänger inte alltid med exakt i vad det är hon hittar eller ser. Vissa ord slår jag upp och andra låter jag bero. Men jag tilltalas så av hennes språk och berättarröst.

Hon varvar sin berättelse med något hon kallar Time Songs vilket är en slags dikter baserade på allt från promenader till böcker och sägner. Dessa illustreras med en slags stenålderslika bilder som en gammal vän till henne gjort och de passar perfekt in i boken. Dessutom finns där ett par kartor över Doggerland så du kan följa utvecklingen. Jag har, som de allra flesta människor, blivit mer och mer historiskt intresserad ju äldre jag blir och den här boken väcker definitivt liv i den ådran. Julia Blackburn i sig blir jag också nyfiken på att läsa mer av men hennes utgivning är inte direkt traditionell så det är svårt att veta vad man ska välja. Jag har också en känsla av att jag kommer läsa om den här boken någon gång för jag vill redan återvända till den.

Jag måste avsluta med samma citat som jag delat tidigare då det är så vackert:

I wonder now if it makes more sense to imagine infinity going backwards in time, rather than forwards. When you look at it that way round, you no longer have the vague dread of what the future holds, instead there is the intimation of the enormity of everything that has gone before: a solemn procession of life in all its myriad forms moving steadily towards this present moment. You can almost hear the songs they are singing.

Förlag: Jonathan Cape Ltd
Utläst: 20 november 2022
Mitt betyg: 4/5

Kyss mig först

Kyss mig först hamnade hos mig i december 2013 då Modernista bjöd på lite gratis e-böcker. Så här åtta års bloggerfarenhet senare så har jag väl lärt mig att det oftast inte är de allra bästa böckerna som bjuds ut gratis eller reas kraftigt. Faktum är att förlaget inte ens har kvar den här boken på sin hemsida fastän den fortfarande går att köpa som inbunden hos ex. Adlibris. Å andra sidan kanske Modernista rensar regelbundet, det är inget av mina favoritförlag.

Boken handlar om Leila som jobbar hemifrån med att testa mjukvara samt hänger på ett filosofiforum och diskuterar etik och moral. En dag blir hon kontaktad av forumets skapare som erbjuder henne ett jobb där hon ska låtsas vara en person som tagit livet av sig så att denne fortsätter att uppdatera facebook, svarar på mejl etc. för att inte nära och kära ska fatta att man är död. Leila tar jobbet och tillbringar några veckor med att lära känna Tess innan hon tar över hennes online-liv. Men, som vem som helst kan räkna ut, är inte jobbet så enkelt som det låter och särskilt inte när döda Tess (dvs Leila) plötsligt blir kontaktad av en man som inte alls figurerat i bakgrundsforskningen men som uppenbarligen känner/känt Tess.

Ja, alltså, premissen för den här boken är ju rätt sjuk. Men Leila mår inte bra, hon är ensam i livet sen hennes mamma dött och hon har inga direkta vänner hon umgås med. Dessutom tycker hon inte att självmord är fel utan att det är upp till var och en att bestämma när man vill dö så i hennes värld är det här jobberbjudandet inget konstigt direkt.

Det börjar rätt bra men ett tag på mitten så blir det så sjukt segt där Leila samlar in all information hon kan om Tess vilket känns helt onödigt mycket och det är tradig läsning men ok, hon får faktiskt användning för en hel del under tidens gång. Stundtals är det dock ändå spännande och intressant och Leilas personlighet är hyfsat trovärdig men inte hela vägen. Jag kan tänka mig att den här boken hade varit bättre som en film faktiskt.

Förlag: Modernista
Utläst: 3 november 2022
Mitt betyg: 3/5

Wolf Hall

Wolf Hall ingår i min utmaning om att läsa nio hyllvärmare som stått sedan 2013. Jag köpte den till en bokcirkel då men cirkeln ställdes in och boken blev aldrig utläst. En dag i somras bestämde jag mig för att ta tag i den och sanningen att säga så var det ingen lättläst bok. Jag tror jag höll på med den i närmare två veckor och jag är en sådan som kan läsa en bok på en kväll. Ok, den var lång också men framförallt var den full av massor av människor, där de allra flesta hette Thomas, Mary eller Anne och en hel del politiska invecklingar som jag inte alltid begrep.

Men trots detta så tyckte jag väldigt mycket om den. Den Thomas Cromwell om Mantel skriver fram är onekligen fascinerande även om fiktionen kanske inte stämmer helt hundra överens med verkligheten. Vad jag förstår var han betydligt mer impopulär och otrevlig än han framställs här. Även fast mitt reella jag inte är jättepepp på kungligheter och dylikt så är det spännande att följa maktspelet (det som jag inte alltid förstår) och jag hejar på Cromwell när han kryper närmare och närmare inpå kungen och makten. Fastän jag kan googla mig fram till hur allt slutar så är det fängslande läsning och jag njuter av språket och känner mig verkligen förflyttad till 1500-talets England.

Det var tråkigt att höra att Mantel gick bort nu nyligen men jag ser fram emot att läsa resten av den här trilogin framöver. Problemet är att jag råkat köpa del två på svenska så jag vet inte nu om jag ska byta språk eller införskaffa den på engelska istället. Jag läser helst en serie på samma språk och det är något visst att läsa den med just de orden som en författare använde när hen skrev den. Samtidigt ser den svenska varianten betydligt mer lättläst ut när jag bläddrar i den. Jag får se hur jag gör.

Förlag: Fourth Estate
Utläst: 7 augusti 2022
Mitt betyg: 4/5

Girl, Woman, Other

Girl, Woman, Other var ofta på tapeten för ett par år sedan, kanske för att den fått Bookerpriset, och jag som då och då brukar påminna mig själv om att jag bör läsa mer på engelska passade på att köpa den (det här var innan den översattes). Jag har länge velat läsa den men dragit mig eftersom att det på sätt och vis är noveller och jag var rädd att de var tunglästa. Så fel jag hade.

Noveller är fel ord. Det är en bok med tolv olika berättarröster vilka alla ger oss sin egen historia ur sitt perspektiv. Alla flätas inte direkt samma med alla men alla hör ihop i olika små kluster. Alla ger också en bild av över hundra års rasism i Storbritannien. De tolv rösterna är alla kvinnor, eller födda kvinnor, och vi får förutom rasismen en hel del feminism och så en inblick i Storbritanniens hbtqia+ -värld då några av dem hör hemma här.

Språket och formen är helt fantastiska och jag är glad att jag läste den just på engelska då jag inte är säker på att en översättning gör boken rättvisa. Det är nästan som poesi, eller mer som spoken word, och varje kapitel liksom ringlar sig framåt tills det är slut och du inser att du fått ännu en hel livsberättelse serverad som ett vackert paket. Jag har nog aldrig läst något liknande faktiskt. Tungläst är det inte alls även om jag med min gymnasieengelska fastnar på några tjusiga ord här och var. Men den lediga formen gör boken lättläst och lättsmält trots att den avhandlar  så galet mycket varav en hel del tunga ämnen. Det är som att du hoppar runt på några moln och sen när du landar på backen igen så bam, inser du vad du just läst.

Jag blir genast sugen på att läsa allt Bernardine Evaristo någonsin skrivit men när jag kollar hennes bibliografi så inser jag att det är en hel del och både skönlitteratur, facklitteratur och mer akademiska texter. Dessutom har hon skrivit ett gäng pjäser vilka beskrivs som antingen poetic monologue eller experimental verse drama och jag vet inte ens vad det innebär men är beredd att stämpla Girl, Woman, Other som experimental poetic verse monologue och råder dig att genast läsa den.

Förlag: Penguin
Utläst: 16 september 2022
Mitt betyg: 5/5

Finns det en, finns det flera

I september 2019 var jag på bokmässan för första gången. En kompis där tyckte att jag kunde behöva lite feelgood och gav mitt sitt exemplar av den här boken. Jag har hört talas om McFarlane ganska länge men det här var den första bok jag läste av henne.

Edie blir kysst av brudgummen på ett bröllop där hon inte är bruden. Hon inser snabbt att hon måste fly fältet och sticker till sin hemort Nottingham och flyttar in hos sin far och motsträviga lillasyrra. Som tur är har hon chefen på sin sida så hon får ett jobbuppdrag hon kan utföra under sin tid i exil. Jobbet innebär att intervjua en känd skådis som också råkar vara från Nottingham för att spökskriva hans biografi men han är inte helt med på noterna utan är istället dryg och otrevlig.

Som ni hör är det en klassisk brittisk chicklit skulle jag säga. Just en sådan som handlar om 30-åriga kvinnor i karriären som hamnar i klistret men sen finner en ny kärlek. Det finns nog ingen definitiv gränsdragning mellan feelgood och chicklit men det brukar vara lite mer mysigt i feelgood kan jag tycka. Det finns absolut inslag av svärta här också, en hel del mörka hemligheter som rullas upp en de berör mig inte på djupet. Däremot är det kul, underhållande och lättläst att hänga med på Edies resa.

Som vegan stör jag mig självfallet på den klichébilden McFarlane målar upp av Edies lillasyster Meg som har kompisar som tar av sig topless i trädgården utan att bry sig om grannarna, hon lagar skitäcklig veganmat och fuskar dessutom med Nutella ”för att det är så gott”. Däremot gillar jag granndamen Margot som verkar vara en bitch men är så mycket mer än så. Kärlekshistorien är aningen banal men hej, vem bryr sig. Mina säkra källor säger att det här inte är en av McFarlanes bästa så jag ska nog läsa mer av henne framöver.

Förlag: HarperCollins Nordic
Utläst: 28 juni 2022
Mitt betyg: 3/5

Ett eget rum

Ett eget rum har stått i min bokhylla i ett drygt år då jag länge velat läsa mer av Woolf. Jag valde den som bokcirkelbok när det var min tur att välja men jag ska erkänna att det gått mig förbi att det var en essä. Som tur är skriver Woolf så fint och fyndigt att det ju gick bra ändå. Däremot orkade jag inte läsa den som kvällsbok och det slutade med att jag läste hela boken dagen innan bokcirkeln, vilket i och för sig händer relativt ofta för mig. 🙂

Texten grundar sig på två tal vilka omarbetats och utökats och boken består av sex kapitel. Woolf reflekterar kring kvinnor och skrivande, tittar på kvinnliga författare genom historien, jämför dem med manliga författare och funderar kring skillnader i förutsättningar för könen. Hon är ofta väldigt ironisk och jag förstår faktiskt inte fullt ut vissa gånger om hon är ironisk eller om hon säger sin egen mening förrän jag når slutet och bestämmer mig för att hon trots allt var ironisk. Eller?

Hon är rolig och skapar poänger även om vissa saker ses i en helt annan dager idag så här ca 100 år senare. Hon önskar t.ex. att någon gång få läsa om kvinnor som vänner och inte bara i relation till mannen och idag har vi ju tonvis av böcker om kvinnlig vänskap. Eller att få läsa om kvinnor i historieböckerna där vi idag har fått en hel del sådana böcker även om de faktiskt fortfarande ofta saknas i de ”riktiga” historieböckerna. Man måste också ha i åtanke att hon levde i en annan värld där de flesta i västvärlden, märkligt nog, inte reagerade på kolonialismens framfart och det finns såklart bra många mer intersektionella feminister att lyssna till idag.

Hon förutsätter sig att läsa vad som är skrivet om kvinnor i den manliga litteraturen och häpnar över de spaltmeter som skrivits:

Så uppkommer bilden av en mycket egendomlig, sammansatt varelse. I fantasin är hon av största betydelse, i praktiken är hon fullständigt betydelselös. Hon uppfyller diktsamlingarna från den ena pärmen till den andra, och i historieböckerna är hon så gott som frånvarande. Hon behärskar konungars och erövrares liv i romanerna, i verkligheten blev hon slavinna under förste bäste pojke vars föräldrar tvang henne att sätta en ring på fingret. En del av litteraturens mest inspirerande ord, dess djupaste tankar, kommer från hennes läppar, i verkliga livet kunde hon knappt läsa, kunde nätt och jämnt stava och var sin makes egendom.

Woolf landar i att författare aldrig kommit från särskilt fattiga förhållanden och att man i princip behöver ”ett eget rum och 500 pund om året” för att ha ro att bli en författare. Och visst är det så än idag att den som måste slita för brödfödan inte direkt har tid att skriva några romaner även om det nog är lättare idag än 1928 när essän skrevs.

Det var en bra bokcirkelbok och vi alla gillade hennes språk även om inte riktigt alla orkade igenom hela boken. Jag tycker väldigt mycket om hennes stream of consciousness-skrivande men det förutsätter en pigg hjärna när man ska läsa så man hänger med på tåget. En av deltagarna hade ett exemplar där det stod att översättningen var mästerlig men vi funderade kring varför de var tvungna att ta med n-ordet i en så pass modern och ”mästerlig” översättning? I övrigt så rekommenderar jag definitivt boken för dig som är intresserad av feminismen genom historien. Och vem är inte det?

Förlag: Modernista
Utläst: 27 maj 2022
Mitt betyg: 4/5