Etikett: brittisk författare

bone. dikter

Den Av bokdivisioneni Betyg 3, RecensionerLämna en kommentar

Fram tills i höstas hade jag en feministisk bokcirkel och en av deltagarna i den tipsade mig om den här boken. Det var efter en träff där jag och en annan deltagare uttryckt vår inkompabilitet med poesi. Jag läste lite i den då men kom av mig efter några sidor. Nu i vintras/våras lånade jag den igen och det tog ett bra tag innan jag tvingade mig själv att läsa igenom den.

Nu är ju ett av mina problem med poesi säkert att jag inte alls tänder på den här idén om att öppna en poesibok och läsa en dikt här och en dikt där. Nej, jag är helt enkelt projektuös till min karaktär på många områden och läsning är inget undantag. Så varför läsa en dikt här och där när jag kan trycka en hel diktsamling och sen notera boken som LÄST i min statistik?

Så jag läste boken från början till slut och jag tror definitivt inte att det var dåliga dikter, då hade jag nog ledsnat rejält. Men det är ju bara det här att dikter inte talar till mig. Den jag tyckte bäst om var som en längre novell om huvudpersonen och hennes relation till den numera döde fadern och brorsan som stack från stan. Den var riktigt bra. Som vanligt med dikter, eller i alla fall de jag försöker mig på, så handlar det en hel del om psykisk ohälsa vilket jag har svårt att relatera till.

Tyvärr har jag redan lämnat tillbaka den så jag kan inte ge några exempel på dikterna här men du kan säkert googla och hitta några om du tycker Daley-Ward låter intressant. Och jag tror verkligen att hon ÄR en grym poet så det känns överhuvudtaget taskigt att jag ska recensera henne. Jag hade gjort ett lika dåligt jobb om jag recenserat en instruktionsmanual om båtbyggande, det är liksom inte mitt intresse helt enkelt.

Frågan är nu om jag ska ge mig på någon helt annan genre av poesi men jag tror absolut inte att grejer som

O, for a draught of vintage! that hath been
         Cool’d a long age in the deep-delved earth,
Tasting of Flora and the country green,
         Dance, and Provençal song, and sunburnt mirth!
(ur Ode to a Nightingale av John Keats)

är för mig men vad vet jag. Jag ger inte upp ännu.

Förlag: it-lit
Utläst: 23 april 2023
Mitt betyg: 3/5

Det låsta rummet

Den Av bokdivisioneni Betyg 4, RecensionerLämna en kommentar

Den fjortonde och näst sista boken om Ruth och gänget köade jag för rätt länge på biblioteket innan den damp ner. I precis rätt ögonblick dessutom när jag behövde lite bekant tröst och jag slukade den på två dagar.

Boken utspelar sig under pandemin och inledningsvis kände jag lite ”åh nej” över det precis som jag gör med tv-serier som handlar om pandemin. Man är liksom klar med den och vill inte gärna återvända dit. Men så snart jag började läsa så glömde jag bort min skepsis. Pandemin gör att Ruth måste undervisa Kate hemma och samtidigt ha föreläsningar på zoom med sina egna studenter. De kör lite morgonyoga med Cathbad via nätet och så får de en ny trevlig granne som faktiskt är helt overkligt trevlig och Ruth trivs så bra i hennes sällskap. Nelson dyker upp i stugan på saltängarna då han vill ha hjälp med några mystiska självmord och kanske lite sällskap också eftersom Michelle är i deras hemstad. Sen händer det såklart grejer som involverar försvinnanden, covidpositiva personer, oklara relationer och skummisar.

Det vill säga ännu en helt perfekt Ruthbok. Hur ska jag klara mig utan den här mysiga serien i framtiden kan man undra? Samtidigt som jag nog inte vill att det ska bli en Sagan om isfolket-långkörare. Eller, i och för sig har jag inte läst de böckerna så det kanske jag visst vill? Men det är gemytligt, det är anglofilt, det är tjuriga katter, opretentiös matlagning, ljuvliga saltängar och historiska miljöer. Sen får alla tycka vad de vill om Ruth & Nelson, jag gillar dem ihop men är tveksam till om de skulle orka med varandra på heltid? Kanske får jag svaret på det i den allra sista boken som är ute nu i Storbritannien och troligen kommer i höst/vinter hit till Sverige?

Förlag: Bokförlaget Forum
Utläst: 25 mars 2023
Mitt betyg: 4/5

Sällskapsmänniskor

Den Av bokdivisioneni Betyg 3, Recensioner2 kommentarer

Jag lyckades vara snabb på bollen och få ett ex av Sällskapsmänniskor från Kollektivet – en bokcirkel. Då jag älskade Queenie var jag väldigt pepp på den här och jag prioriterade upp den i läshögen eftersom grundtanken i Kollektivet är att man helst ska skicka sin bok vidare efter läsning.

I Sällskapsmänniskor möter vi den oduglige karlsloken Cyril Penningtons fem barn: Nikisha, Danny, Dimple, Lizzie och Prynce. De har fyra olika mammor och har inte direkt något med varandra att göra förutom den enda gången Cyril tar med dem alla till en park så att de ska se varandra och hädanefter veta att de är syskon och inte råka ligga med varandra.

Omkring 15 år efter parkmötet råkar den nu 30-åriga Dimple ut för en obehaglig händelse – ett problem kan vi säga – varpå hon kontaktar sin äldsta syster, Nikisha, för hjälp. Denne ringer i sin tur upp alla de andra och de träffas hemma hos Dimple. Händelsen binder dem samman, trots att alla inte är direkt pepp på det, och de måste nu arbeta tillsammans för att lösa problemet vilket långsamt knyter dem närmare varandra.

Första kapitlet är helt fantastiskt men tyvärr blev jag därefter lite besviken på den här boken. Problemet är liksom väldigt skruvat och otrovärdigt, det påminner lite om en annan bok jag läst och gillat men där tyckte jag om det skruvade. Men här känns det som att grunden för hela berättelsen är fel. Jag tycker nämligen jättemycket om de fem olika syskonen och hade gärna läst en berättelse om dem på ett annat sätt.

Carty-Williams är fortfarande rolig och lättläst men allting känns mer tunt och faller oftare platt i den här boken än Queenie. Precis som i Queenie så lyfter hon olika viktiga samhällsproblem men det når inte fram till mig på samma sätt.  Omslaget är dock riktigt läckert och för dig som inte känner till Hadil Mohamed så rekommenderar jag dig att spana in hennes verk på @io_designstudio.

Förlag: Albert Bonniers förlag
Utläst: 27 januari 2023
Mitt betyg: 3/5

Tilly and the Map of Stories

Den Av bokdivisioneni Betyg 4, RecensionerLämna en kommentar

Tilly and the Map of Stories är den tredje boken i serien om Tilly som är bokvandrare. Jag fick den tillsammans med del 2 av en kompis i juli 2021 och plockade fram den nu när jag behövde brassa på antalet lästa böcker lite med mer lättlästa varianter. Eftersom det här är en serie finns risk för spoilers i recensionen.

Folk har börjat glömma bort böcker och det elaka syskonparet Underwoods håller på att binda böcker och kommer kanske förbjuda bokvandring för alla barn i en snar framtid. Tilly har fått en massa föremål som hon anser vara ledtrådar till att hitta the Archivists vilka hon stenhårt tror kan hjälpa henne och bokvandringens framtid. Hennes mamma tror henne och sätter Tilly och Oskar på ett plan till USA där Orlando och hans man som jobbar i en bokhandel tar emot dem. Snart befinner de sig i ett äventyr där de vandrar djupare än någonsin in i böckernas värld.

Jag hade inte tänkt att läsa tredje delen direkt men så nappade en kompis på erbjudandet om att få ärva de här böckerna till sina barn så då var det lika bra att plöja igenom trean också. Jag tyckte ju andra delen var lite seg i början och jag vet inte om det var för att jag hade glömt en del eller om den faktiskt var lite segare men den här tredje delen kom jag in i med ens och den var spännande typ hela vägen. Sen byggdes det upp ganska mycket mot slutet och så ba, baam, löste sig allt. Men det är ju trots allt en bok för mellanåldern.

Jag hade hoppats att den här delen skulle knyta ihop säcken och det gör den, så när som på en sak. De första tre delarna är alltså i princip en trilogi. Däremot tuffar Tillys äventyr vidare och det finns i skrivande stund både en fjärde och femte del utgiven. Hade jag varit 10 år hade jag lätt läst dem men just nu är jag mätt på Tilly och nöjd med det jag fått vara med om under de här tre första delarna. Jag står fast vid mitt ord om att rekommendera den här till alla och köp den gärna i present till ungar i din närhet. Nu är den stora frågan, vilken bok skulle du vilja bokvandra i?

Förlag: HarperCollins
Utläst: 22 december 2022
Mitt betyg: 4/5

Tilly and the Lost Fairy Tales

Den Av bokdivisioneni Betyg 4, Recensioner1 kommentar

För ca två år sedan läst jag Tilly och bokvandrarna som precis kommit ut på svenska och jag älskade den. Tänk att få vara som Tilly och kunna bege sig till böckernas värld och uppleva äventyr! Även om alla äventyr inte var så trevliga. För något år sedan fick jag ärva del 2 och 3 av en kompis som också läst och gillat och nu läste jag den andra delen. Eftersom det är en serie kan det finnas risk för spoilers nedan alternativt vara lite svårt att förstå när du inte har bakgrunden.

Tilly åker till Paris med kompisen Oskar då de ska hälsa på hans pappa och farmor strax innan jul. Mormor och morfar förbjuder Tilly att bokvandra i folksagor då de är lite speciella och finns i så många olika versioner. Men Oskars farmor visar sig ha en kompis som äger en bokhandel och som tvärtom uppmuntrar barnen att ta en tur i en bok med folksagor. Det kanske inte var en så smart idé…

I början av boken kände jag att jag kanske inte var så sugen på mer Tilly ändå men en bit in i boken så blev det riktigt spännande och det är något visst med att få bege sig in i böckernas värld. I den här boken möter Tilly bl.a. Rödluvan, Jack (och bönstjälken) och Rapunzel. Eftersom boken är skriven i modern och feministisk anda så är inte sagoflickorna några värnlösa typer (eh ok, Rödluvan är bra godtrogen ändå) utan tvärtom riktigt rediga och det är härligt att läsa. 

Det finns just nu tre böcker till om Tilly (på svenska också) men jag hoppas att den historien som började i första boken får sitt slut i nästa för sen känner jag mig mätt. Och det verkar som att hon får en ny följeslagare i bok 4 så kanske blir det som jag hoppas. Hade jag gått i mellanstadiet idag hade jag dock inte nöjt mig med bara de tre första. Så du som behöver ett julklappstips till en 9-12-åring – köp de här böckerna! Och frågan är såklart, när ska den här serien filmas?

Förlag: Philomel Books 
Utläst: 14 december 2022
Mitt betyg: 4/5

Poirots jul (omläsning)

Den Av bokdivisioneni Betyg 4, Recensioner2 kommentarer

För sju år sedan läste jag den här boken och när jag slutligen ”recenserade” den tre år senare mindes jag inte ett skvatt. Så när den nu blev vald som årets sista bokcirkelbok i Veganbokprat tyckte jag att jag gott kunde läsa om den. Och det var kul! Jag blev ju lite pepp på Christie i höstas på bokmässan och vet ännu inte säkert än i dag om jag läst något mer av henne än den här boken.

Simeon Lee är en gammal, rik och aningens elak man som bjuder in alla sina fyra nu levande söner med fruar till att fira jul med honom. Dessutom har han en överraskning till dem, han har bjudit in deras systerdotter Pilar och han får sig själv också en egen överraskning när hans gamla kompanjons son Mr Farr knackar på. Lees fyra söner tycker inte särdeles mycket om varandra och de har alla sina egenheter och hemligheter. På julaftonskvällen hörs ett oväsen från Simeon Lees arbetsrum följt av ett fruktansvärt skrik. När alla stormar dit möts de av mängder av blod och en död Simeon med avskuren hals. Poirot råkar befinna sig i närheten och följer med den lokala polisen för att lösa mordet.

Well, det är inget mindre än en äkta pusseldeckare det här med alla komponenter som rika människor, diamanter, skumma tjänare och ett stort hus där alla är misstänkta. Eftersom jag uppenbarligen inte minns något alls från min förra läsning så klurar och klurar jag på vem den skyldige är men luras såklart in i fel tankebanor av Christie och jag får svaret först när Poirot serverar det till mig.

Gillade jag den? Ja, faktiskt. Jag är ju inte så förtjust i vanliga deckare med buttra kommissarier och uppfläkta kvinnolik men den stora blodmängden till trots är det här en väldigt mild deckare. Och jag har ju kommit att inse att jag gillar mysdeckargenren dit den här inte riktigt hör men nog ändå är mer lik i stil. Mysdeckarna har väl ett lite större fokus på karaktärerna. Här är det mer som en teaterpjäs där vi får veta så pass mycket om alla att jag efter en enda tillbakabläddring håller isär vilken son som är vilken tack vare de inte så djupgående men tillräckliga beskrivningarna av dem. Poirot himself lär jag dock inte alls känna men det kanske man gör om man läser fler böcker?

Men boken är spännande och underhållande, den ger mig läslust och som anglofil gillar jag ju att läsa om britter men det är alldeles för lite tedrickande. 🙂 Jag läser gärna fler Christie men vill nog testa en med Miss Marple nästa gång. Särskilt som jag nu googlat och läst att Christie själv föredrog Marple framför Poirot.

Förlag: Bookmark förlag
Utläst: 12 december 2022
Mitt betyg: 4/5

Time Song

Den Av bokdivisioneni Betyg 4, Recensioner1 kommentar

2021 fick jag Time Song i julklapp från mina svärföräldrar. Detta av den enkla anledningen att vi skulle gå och se föreställningen Doggerland på Teater Moment. När jag pratade med svärmor om det här så tänkte jag att Doggerland, det är väl något som hon Maria Adolfsson skriver om, någon deckare typ? Oh boy så fel jag hade och ja, jag skyltar med min okunskap här. Doggerland var ett landområde mellan Storbritannien, Nederländerna och Danmark som försvann under havet omkring för omkring 7000 år sedan. Än idag sköljs lämningar härifrån upp på stränderna. Det kan handla om små flintbitar som bevisar människans närvaro eller för den delen otaliga mammutben och noshörningsskelett.

Jag började läsa boken strax efter jul 2021 så att jag skulle bli klar till föreställningen. Det blev jag inte och efter teatern hamnade boken på paus och förblev så ända fram till nyligen. Trots att jag tagit med på den flera läsplaneringar. Det är liksom inte en bok du klämmer på en kväll men den tar absolut inte 12 månader heller vid normal läsning! Men den passar bra att läsa lite långsamt.

Julia Blackburn kombinerar sin jakt på att lära sig mer om Doggerland med sorgearbetet efter sin avlidne man och hon väver ihop dessa två delar på ett väldigt fint sätt. Det är fascinerande hur många experter hon träffar och vilka platser hon besöker. Naturskildringarna och de arkeologiska/paleontologiska fynden duggar tätt och jag hänger inte alltid med exakt i vad det är hon hittar eller ser. Vissa ord slår jag upp och andra låter jag bero. Men jag tilltalas så av hennes språk och berättarröst.

Hon varvar sin berättelse med något hon kallar Time Songs vilket är en slags dikter baserade på allt från promenader till böcker och sägner. Dessa illustreras med en slags stenålderslika bilder som en gammal vän till henne gjort och de passar perfekt in i boken. Dessutom finns där ett par kartor över Doggerland så du kan följa utvecklingen. Jag har, som de allra flesta människor, blivit mer och mer historiskt intresserad ju äldre jag blir och den här boken väcker definitivt liv i den ådran. Julia Blackburn i sig blir jag också nyfiken på att läsa mer av men hennes utgivning är inte direkt traditionell så det är svårt att veta vad man ska välja. Jag har också en känsla av att jag kommer läsa om den här boken någon gång för jag vill redan återvända till den.

Jag måste avsluta med samma citat som jag delat tidigare då det är så vackert:

I wonder now if it makes more sense to imagine infinity going backwards in time, rather than forwards. When you look at it that way round, you no longer have the vague dread of what the future holds, instead there is the intimation of the enormity of everything that has gone before: a solemn procession of life in all its myriad forms moving steadily towards this present moment. You can almost hear the songs they are singing.

Förlag: Jonathan Cape Ltd
Utläst: 20 november 2022
Mitt betyg: 4/5

Kyss mig först

Den Av bokdivisioneni Betyg 3, RecensionerLämna en kommentar

Kyss mig först hamnade hos mig i december 2013 då Modernista bjöd på lite gratis e-böcker. Så här åtta års bloggerfarenhet senare så har jag väl lärt mig att det oftast inte är de allra bästa böckerna som bjuds ut gratis eller reas kraftigt. Faktum är att förlaget inte ens har kvar den här boken på sin hemsida fastän den fortfarande går att köpa som inbunden hos ex. Adlibris. Å andra sidan kanske Modernista rensar regelbundet, det är inget av mina favoritförlag.

Boken handlar om Leila som jobbar hemifrån med att testa mjukvara samt hänger på ett filosofiforum och diskuterar etik och moral. En dag blir hon kontaktad av forumets skapare som erbjuder henne ett jobb där hon ska låtsas vara en person som tagit livet av sig så att denne fortsätter att uppdatera facebook, svarar på mejl etc. för att inte nära och kära ska fatta att man är död. Leila tar jobbet och tillbringar några veckor med att lära känna Tess innan hon tar över hennes online-liv. Men, som vem som helst kan räkna ut, är inte jobbet så enkelt som det låter och särskilt inte när döda Tess (dvs Leila) plötsligt blir kontaktad av en man som inte alls figurerat i bakgrundsforskningen men som uppenbarligen känner/känt Tess.

Ja, alltså, premissen för den här boken är ju rätt sjuk. Men Leila mår inte bra, hon är ensam i livet sen hennes mamma dött och hon har inga direkta vänner hon umgås med. Dessutom tycker hon inte att självmord är fel utan att det är upp till var och en att bestämma när man vill dö så i hennes värld är det här jobberbjudandet inget konstigt direkt.

Det börjar rätt bra men ett tag på mitten så blir det så sjukt segt där Leila samlar in all information hon kan om Tess vilket känns helt onödigt mycket och det är tradig läsning men ok, hon får faktiskt användning för en hel del under tidens gång. Stundtals är det dock ändå spännande och intressant och Leilas personlighet är hyfsat trovärdig men inte hela vägen. Jag kan tänka mig att den här boken hade varit bättre som en film faktiskt.

Förlag: Modernista
Utläst: 3 november 2022
Mitt betyg: 3/5

Wolf Hall

Den Av bokdivisioneni Betyg 4, Recensioner1 kommentar

Wolf Hall ingår i min utmaning om att läsa nio hyllvärmare som stått sedan 2013. Jag köpte den till en bokcirkel då men cirkeln ställdes in och boken blev aldrig utläst. En dag i somras bestämde jag mig för att ta tag i den och sanningen att säga så var det ingen lättläst bok. Jag tror jag höll på med den i närmare två veckor och jag är en sådan som kan läsa en bok på en kväll. Ok, den var lång också men framförallt var den full av massor av människor, där de allra flesta hette Thomas, Mary eller Anne och en hel del politiska invecklingar som jag inte alltid begrep.

Men trots detta så tyckte jag väldigt mycket om den. Den Thomas Cromwell om Mantel skriver fram är onekligen fascinerande även om fiktionen kanske inte stämmer helt hundra överens med verkligheten. Vad jag förstår var han betydligt mer impopulär och otrevlig än han framställs här. Även fast mitt reella jag inte är jättepepp på kungligheter och dylikt så är det spännande att följa maktspelet (det som jag inte alltid förstår) och jag hejar på Cromwell när han kryper närmare och närmare inpå kungen och makten. Fastän jag kan googla mig fram till hur allt slutar så är det fängslande läsning och jag njuter av språket och känner mig verkligen förflyttad till 1500-talets England.

Det var tråkigt att höra att Mantel gick bort nu nyligen men jag ser fram emot att läsa resten av den här trilogin framöver. Problemet är att jag råkat köpa del två på svenska så jag vet inte nu om jag ska byta språk eller införskaffa den på engelska istället. Jag läser helst en serie på samma språk och det är något visst att läsa den med just de orden som en författare använde när hen skrev den. Samtidigt ser den svenska varianten betydligt mer lättläst ut när jag bläddrar i den. Jag får se hur jag gör.

Förlag: Fourth Estate
Utläst: 7 augusti 2022
Mitt betyg: 4/5

Girl, Woman, Other

Den Av bokdivisioneni Betyg 5, Recensioner1 kommentar

Girl, Woman, Other var ofta på tapeten för ett par år sedan, kanske för att den fått Bookerpriset, och jag som då och då brukar påminna mig själv om att jag bör läsa mer på engelska passade på att köpa den (det här var innan den översattes). Jag har länge velat läsa den men dragit mig eftersom att det på sätt och vis är noveller och jag var rädd att de var tunglästa. Så fel jag hade.

Noveller är fel ord. Det är en bok med tolv olika berättarröster vilka alla ger oss sin egen historia ur sitt perspektiv. Alla flätas inte direkt samma med alla men alla hör ihop i olika små kluster. Alla ger också en bild av över hundra års rasism i Storbritannien. De tolv rösterna är alla kvinnor, eller födda kvinnor, och vi får förutom rasismen en hel del feminism och så en inblick i Storbritanniens hbtqia+ -värld då några av dem hör hemma här.

Språket och formen är helt fantastiska och jag är glad att jag läste den just på engelska då jag inte är säker på att en översättning gör boken rättvisa. Det är nästan som poesi, eller mer som spoken word, och varje kapitel liksom ringlar sig framåt tills det är slut och du inser att du fått ännu en hel livsberättelse serverad som ett vackert paket. Jag har nog aldrig läst något liknande faktiskt. Tungläst är det inte alls även om jag med min gymnasieengelska fastnar på några tjusiga ord här och var. Men den lediga formen gör boken lättläst och lättsmält trots att den avhandlar  så galet mycket varav en hel del tunga ämnen. Det är som att du hoppar runt på några moln och sen när du landar på backen igen så bam, inser du vad du just läst.

Jag blir genast sugen på att läsa allt Bernardine Evaristo någonsin skrivit men när jag kollar hennes bibliografi så inser jag att det är en hel del och både skönlitteratur, facklitteratur och mer akademiska texter. Dessutom har hon skrivit ett gäng pjäser vilka beskrivs som antingen poetic monologue eller experimental verse drama och jag vet inte ens vad det innebär men är beredd att stämpla Girl, Woman, Other som experimental poetic verse monologue och råder dig att genast läsa den.

Förlag: Penguin
Utläst: 16 september 2022
Mitt betyg: 5/5