Girl, Woman, Other

Girl, Woman, Other var ofta på tapeten för ett par år sedan, kanske för att den fått Bookerpriset, och jag som då och då brukar påminna mig själv om att jag bör läsa mer på engelska passade på att köpa den (det här var innan den översattes). Jag har länge velat läsa den men dragit mig eftersom att det på sätt och vis är noveller och jag var rädd att de var tunglästa. Så fel jag hade.

Noveller är fel ord. Det är en bok med tolv olika berättarröster vilka alla ger oss sin egen historia ur sitt perspektiv. Alla flätas inte direkt samma med alla men alla hör ihop i olika små kluster. Alla ger också en bild av över hundra års rasism i Storbritannien. De tolv rösterna är alla kvinnor, eller födda kvinnor, och vi får förutom rasismen en hel del feminism och så en inblick i Storbritanniens hbtqia+ -värld då några av dem hör hemma här.

Språket och formen är helt fantastiska och jag är glad att jag läste den just på engelska då jag inte är säker på att en översättning gör boken rättvisa. Det är nästan som poesi, eller mer som spoken word, och varje kapitel liksom ringlar sig framåt tills det är slut och du inser att du fått ännu en hel livsberättelse serverad som ett vackert paket. Jag har nog aldrig läst något liknande faktiskt. Tungläst är det inte alls även om jag med min gymnasieengelska fastnar på några tjusiga ord här och var. Men den lediga formen gör boken lättläst och lättsmält trots att den avhandlar  så galet mycket varav en hel del tunga ämnen. Det är som att du hoppar runt på några moln och sen när du landar på backen igen så bam, inser du vad du just läst.

Jag blir genast sugen på att läsa allt Bernardine Evaristo någonsin skrivit men när jag kollar hennes bibliografi så inser jag att det är en hel del och både skönlitteratur, facklitteratur och mer akademiska texter. Dessutom har hon skrivit ett gäng pjäser vilka beskrivs som antingen poetic monologue eller experimental verse drama och jag vet inte ens vad det innebär men är beredd att stämpla Girl, Woman, Other som experimental poetic verse monologue och råder dig att genast läsa den.

Förlag: Penguin
Utläst: 16 september 2022
Mitt betyg: 5/5

Finns det en, finns det flera

I september 2019 var jag på bokmässan för första gången. En kompis där tyckte att jag kunde behöva lite feelgood och gav mitt sitt exemplar av den här boken. Jag har hört talas om McFarlane ganska länge men det här var den första bok jag läste av henne.

Edie blir kysst av brudgummen på ett bröllop där hon inte är bruden. Hon inser snabbt att hon måste fly fältet och sticker till sin hemort Nottingham och flyttar in hos sin far och motsträviga lillasyrra. Som tur är har hon chefen på sin sida så hon får ett jobbuppdrag hon kan utföra under sin tid i exil. Jobbet innebär att intervjua en känd skådis som också råkar vara från Nottingham för att spökskriva hans biografi men han är inte helt med på noterna utan är istället dryg och otrevlig.

Som ni hör är det en klassisk brittisk chicklit skulle jag säga. Just en sådan som handlar om 30-åriga kvinnor i karriären som hamnar i klistret men sen finner en ny kärlek. Det finns nog ingen definitiv gränsdragning mellan feelgood och chicklit men det brukar vara lite mer mysigt i feelgood kan jag tycka. Det finns absolut inslag av svärta här också, en hel del mörka hemligheter som rullas upp en de berör mig inte på djupet. Däremot är det kul, underhållande och lättläst att hänga med på Edies resa.

Som vegan stör jag mig självfallet på den klichébilden McFarlane målar upp av Edies lillasyster Meg som har kompisar som tar av sig topless i trädgården utan att bry sig om grannarna, hon lagar skitäcklig veganmat och fuskar dessutom med Nutella ”för att det är så gott”. Däremot gillar jag granndamen Margot som verkar vara en bitch men är så mycket mer än så. Kärlekshistorien är aningen banal men hej, vem bryr sig. Mina säkra källor säger att det här inte är en av McFarlanes bästa så jag ska nog läsa mer av henne framöver.

Förlag: HarperCollins Nordic
Utläst: 28 juni 2022
Mitt betyg: 3/5

Ett eget rum

Ett eget rum har stått i min bokhylla i ett drygt år då jag länge velat läsa mer av Woolf. Jag valde den som bokcirkelbok när det var min tur att välja men jag ska erkänna att det gått mig förbi att det var en essä. Som tur är skriver Woolf så fint och fyndigt att det ju gick bra ändå. Däremot orkade jag inte läsa den som kvällsbok och det slutade med att jag läste hela boken dagen innan bokcirkeln, vilket i och för sig händer relativt ofta för mig. 🙂

Texten grundar sig på två tal vilka omarbetats och utökats och boken består av sex kapitel. Woolf reflekterar kring kvinnor och skrivande, tittar på kvinnliga författare genom historien, jämför dem med manliga författare och funderar kring skillnader i förutsättningar för könen. Hon är ofta väldigt ironisk och jag förstår faktiskt inte fullt ut vissa gånger om hon är ironisk eller om hon säger sin egen mening förrän jag når slutet och bestämmer mig för att hon trots allt var ironisk. Eller?

Hon är rolig och skapar poänger även om vissa saker ses i en helt annan dager idag så här ca 100 år senare. Hon önskar t.ex. att någon gång få läsa om kvinnor som vänner och inte bara i relation till mannen och idag har vi ju tonvis av böcker om kvinnlig vänskap. Eller att få läsa om kvinnor i historieböckerna där vi idag har fått en hel del sådana böcker även om de faktiskt fortfarande ofta saknas i de ”riktiga” historieböckerna. Man måste också ha i åtanke att hon levde i en annan värld där de flesta i västvärlden, märkligt nog, inte reagerade på kolonialismens framfart och det finns såklart bra många mer intersektionella feminister att lyssna till idag.

Hon förutsätter sig att läsa vad som är skrivet om kvinnor i den manliga litteraturen och häpnar över de spaltmeter som skrivits:

Så uppkommer bilden av en mycket egendomlig, sammansatt varelse. I fantasin är hon av största betydelse, i praktiken är hon fullständigt betydelselös. Hon uppfyller diktsamlingarna från den ena pärmen till den andra, och i historieböckerna är hon så gott som frånvarande. Hon behärskar konungars och erövrares liv i romanerna, i verkligheten blev hon slavinna under förste bäste pojke vars föräldrar tvang henne att sätta en ring på fingret. En del av litteraturens mest inspirerande ord, dess djupaste tankar, kommer från hennes läppar, i verkliga livet kunde hon knappt läsa, kunde nätt och jämnt stava och var sin makes egendom.

Woolf landar i att författare aldrig kommit från särskilt fattiga förhållanden och att man i princip behöver ”ett eget rum och 500 pund om året” för att ha ro att bli en författare. Och visst är det så än idag att den som måste slita för brödfödan inte direkt har tid att skriva några romaner även om det nog är lättare idag än 1928 när essän skrevs.

Det var en bra bokcirkelbok och vi alla gillade hennes språk även om inte riktigt alla orkade igenom hela boken. Jag tycker väldigt mycket om hennes stream of consciousness-skrivande men det förutsätter en pigg hjärna när man ska läsa så man hänger med på tåget. En av deltagarna hade ett exemplar där det stod att översättningen var mästerlig men vi funderade kring varför de var tvungna att ta med n-ordet i en så pass modern och ”mästerlig” översättning? I övrigt så rekommenderar jag definitivt boken för dig som är intresserad av feminismen genom historien. Och vem är inte det?

Förlag: Modernista
Utläst: 27 maj 2022
Mitt betyg: 4/5

Den lilla blomsterhandeln vid havet (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Jag behövde något fluffigt att lyssna på. Blev nyfiken på tredje delen i den här serien men tänkte att jag skulle ta dem i ordning.

Vad handlar den om?
Poppy tillbringade ofta sina somrar hos mormor i St Felix i Cornwall tills en händelse gjorde att hon aldrig mer ville återvända. När mormor dör får hon dock ärva hennes blomsterhandel och motvilligt tar sig Poppy an uppgiften. Ett litet aber är att hon hatar blommor men som tur är får hon hjälp av  den excentriske floristen Amber och faktiskt mer eller mindre hela St Felix.

Vad tyckte jag?
Well, fluff de sa, fluff det var helt enkelt. Så jag fick precis vad jag önskade mig. En mysig miljö med ett trevligt persongalleri, romanser, lite spänning, lite mystik och några hundar. Och så lite svärta som ju behövs för att balansera upp den här typen av böcker. Men, jag tycker att Poppys relation med Ash känns konstig, jag förstår inte riktigt varför broderierna är så viktiga och den hade kunnat sluta lite tidigare.

Och titeln hörni? Jag har faktiskt inte ens vetat vad boken hette under tiden jag lyssnade på den, när någon frågade så visade jag bara omslaget och sa att det var fluff. Men varför måååste de heta ”den lilla whatsoever”. Den här borde ju ha hetat Daisy Chain såklart. hur som helst tyckte jag om den och kan tänka mig att lyssna vidare för att få hänga lite till i fiktiva St Felix.

Förlag: Lavender Lit
Utläst:
6 maj 2022
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Lappin och Lapinova (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Jag har bara läst Mrs Dalloway av Woolf men tyckte mycket om den och ville gärna läsa mer. I hyllan står också Ett eget rum och väntar.

Vad handlar den om?
Ett par som gifter sig. Hon tycker att hennes man ser ut som en kanin när han rynkar på näsan och börjar kalla honom kung Lappin (lapin är franska för kanin men han var inte riktigt en fransk kanin och bunny lät inte bra tyckte hon). Sedan blir hon drottning Lapinova och de lever väldigt lyckligt ända fram till den dag när han plötsligt inte är någon Lappin utan bara en helt vanlig Ernest.

Vad tyckte jag?
Jag gissar att novellen skildrar ett helt vanligt äktenskap med nyförälskelse och paradis som sedan övergår i tristess och den där en gång så speciella personen är bara trist och tråkig i dina ögon. Nu måste det ju inte bli så i ett förhållande men visst händer det ofta. Även om man jobbar på sin relation så får man aldrig tillbaka der där fjärilsfladdret i magen. Å andra sidan föredrar jag det mer vardagliga förhållandet men det kanske inte Woolf gjorde? Novellen gillade jag i alla fall!

Förlag: Novellix
Utläst:
27 december 2021
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Ormen i Essex

Ormen i Essex har jag varit nyfiken på ända sen den kom ut. Det kändes som att den hade allt jag gillade och dessutom ett läckert omslag.

Vi befinner oss i slutet av 1800-talet och den unga änkan Cora lämnar London sedan hennes vedervärdiga make gått bort för tidigt. Hon är äntligen fri och beger sig till landsbygden i Essex för att leta efter fossil och förhoppningsvis upptäcka ett sjöodjur som påstås härja i trakten. Hon lär känna bygdens präst William och tillsammans utforskar de bygden medan de lär känna varandra och bygger upp en djup men annorlunda vänskap.

Förutom Cora och William finns där många andra personer, hennes socialistiska hushållerska och dennes förmögne beundrare, en sällsynt vacker och sjuklig prästhustru samt en svartmuskig ful men skicklig läkare som är förtjust i Cora. Alla de här karaktärerna i boken känns lite platta. De hade passat i en filmatisering, ni vet ett brittiskt kostymdrama med förtjusande flickor. Eller, visst är doktorn känslosam så det förslår men jag vet inte, de når inte fram till mig. Dessutom känns det som historien går på tomgång ett tag i mitten och jag ökar på tempot i läsningen för att kunna bli klar och pricka av en hyllvärmare.

Cora är egentligen en spännande karaktär som trots att hon är rik gillar att flänga runt i skogen i herrkläder och studera vetenskapliga fenomen. Hon är normbrytande precis som Alma i Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter men Alma gör det bättre. Jag älskar också tidsepoken som boken utspelar sig i och boken tar upp viktiga samhällsfenomen som dåtidens förväntningar på kvinnors beteende och de fattiga arbetarklasskvarterern i London. Dessutom kryddat med lite mystik! Men boken hittar aldrig fram till mitt hjärta och jag bryr mig inte riktigt om hur det ska gå för någon tyvärr. Det här är en bok som inte kommer att få bo kvar hos mig utan istället förpassas till ett bokbytarskåp.

Förlag: Albert Bonniers förlag
Utläst: 28 november 2021
Mitt betyg: 3/5

Stjärnor, systerskap och julens mirakel

Förra året läste jag Tre systrar och en jul att minnas av Sarah Morgan och jag gillade den så pass att jag tänkte jag skulle läsa henne i jul igen. I den här boken har vi en sårig relation mellan Gayle och hennes två döttrar, Sam och Ella. De har inte haft kontakt på fem år men då Gayle råkar ut för en olycka sträcker hon ut en hand mot sina barn. Hon har ägnat stora delar av livet åt att skapa framgång åt sig själv och sina barn och lull-lull och trams har aldrig varit hennes melodi. Systrarna blir därför ömsom förvånade och ömsom förskräckta när Gayle tackar ja till att fira en familjejul i Skottland med dem. Hon har alltid hatat julen medan de älskar den.

Sarah Morgan skriver lite längre böcker än vad feelgoodgenren normalt betyder. Hon har också ett långsammare berättartempo men i gengäld mer komplexa karaktärer och historier. Här är det trasiga och sorgesamma familjerelationer som avhandlas parallellt med en hel del humor som faktiskt får mig att dra på smilbanden. Samtidigt får vi en rejäl dos romantik och inte minst ett snöigt Skottland och all-in på julfeelingen. Säg någon som inte skulle vilja fira jul på ett smärre slott i Skottland?

Jag tycker bäst om Sam men Ellas lite mer neurotiska och känslomässiga personlighet är en bra balans till Sams mer yrkesmässiga och logiska personlighet. Jag lyssnade på boken och även om jag tyckte mycket om Ella Schartner i Ellen-böckerna så blir det väldigt sockersött när hon gestaltar fyraåriga Tab som är Ellas dotter men eftersom det är en julroman så är det helt ok. Det här blev årets sista julbok för mig och tre stycken var en helt lagom dos.

Förlag: HarperCollins Nordic
Utläst: 22 december 2021
Mitt betyg: 4/5

En familjemiddag (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
December har kommit att handla om att beta av så mycket som möjligt ur min egen hylla så därför blir det bl.a. ett novellrace. Den här ingår i asken Nobelnoveller nr 2 vilken jag fick i ett bokcirkeljulklappsbokbyte för några år sedan.

Vad handlar den om?
En son och dotter kommer och hälsar på sin pappa någonstans i Japan. Mamman är död sedan hon några år tidigare ätit felaktigt tillagad fugufisk. Pappans företag har nyligen gått i konkurs och skammen gjorde att hans kollega tog hela familjen med sig in i döden. Den här pappan uppträder märkligt kyligt och bjuder på fisk till middag. Varför har han egentligen kallat hem sina barn?

Vad tyckte jag?
En lättläst och ganska kort novell som lämnar läsaren med en oviss känsla om vad som egentligen pågått. Bokens upplägg insinuerar att pappan tillagade fugufisk men vi får aldrig säkert veta. Jag gillar Ishiguro och hans sätt att skriva och den här lilla novellen rekommenderas absolut!

Förlag: Novellix
Utläst:
6 december 2021
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Allt jag önskar mig till jul

Bolouris debutroman var min inkörsport till julromaner. Jag läste den på engelska för ca fem år sedan och tyckte mycket om den. Därför var mina förväntningar ganska stora när jag valde denna roman som årets första julroman, även om jag sedan november 2016 läst ett gäng julromaner.

Nick är en nyligen avskedad och arbetslös, numera fattig jurist som får ett tillfälligt jobb som jultomte i ett köpcentrum. En dag kommer en liten kille och önskar sig att hans mamma, änkan Sarah, ska bli lycklig till jul. Nick drunknar i Sarahs bruna ögon men känner samtidigt att en fattig extraknäcks-jultomte inte är vad hon förtjänar. Istället tussar han ihop henne med sin bästa kompis och rumskompis Matt men ju längre de dejtar desto mer inser Nick att han är totalt nerkärad i Sarah. Inte så bra.

Den här boken är skriven med den typ av rappa humoristiska språk som jag troligtvis älskade när jag läste hennes debut men som jag sedan dess kommit att bli betydligt mindre förtjust i. Jag avbröt t.o.m. en dylik julroman förra året men eftersom det här var Bolouri ville jag ge den en chans. Jag vänjer mig ju längre in i boken jag kommer och det är trivsamt att läsa om Nick och Sarah men den dramaturgiska kurvan blir lite trist hela den långa vägen fram till målet. Det blir också lite för sliskigt med den lille pojken, Nicks slutgiltiga jobb och den trebente jycken.

Jag har kommit att föredra feelgood med svärta och även om Sarah på pappret är en änka så berörs jag inte av hennes situation trots några fällda tårar från de inblandade karaktärerna under bokens gång. Allting är lite för platt och jag är ganska ointresserad att läsa om Londons it-människor och flådiga bröllop. Min största behållning av boken blir nog inblicken i de vedervärdiga arbetsförhållande som verkar råda för brittiska jurister rent generellt.

Förlag: Printz publishing
Utläst: 3 december 2021
Mitt betyg: 3/5

Nattfalkarna (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Tänk att man kan gilla en bokserie så efter 12 böcker. Det är som att återse en kär gammal vän när det är dags igen att läsa om Ruth, Nelson, Kate, Flint och de andra. Eftersom det här är en serie finns det risk för spoilers nedan.

Vad handlar den om?
I den 13:e boken om Ruth så har hon tack och lov flyttat hem till saltängarna igen. Förhållandet med amerikanen är över och hon har övertagit Phils tjänst på institutionen. Istället har hon fått en ny lite jobbig medarbetare som lägger sig i mer än lovligt när det återigen är dags att hjälpa Nelson lösa ett fall. Den här gången hittar de både ett människolik och ett hundlik och dessutom är en ödslig otäck gård med i leken.

Vad tyckte jag?
Nu när jag äntligen lärt mig att läsa deckare (i alla fall de mer mjuka varianterna) så sitter jag aldrig och grubblar över hur pass trovärdigt fallet är eller om det är en klen plot. Jag bara suger i mig berättelsen, gissar vem som ska placeras på vilken plats och framför allt så älskar jag att läsa om all de gamla vännerna. Du kan ju inte annat än älska Kate och Cathbad, Judy är så genuint fin och t.o.m. Clough dyker upp och säger hej.

Slutet ger mig dock vissa föraningar och jag kan inte riktigt säga vilket håll jag vill att det ska barka åt. Jag tycker ingen lösning på kärleksbekymret egentligen är bra. Gissningsvis vill väl ändå Elly Griffiths komma till ett avslut med serien snart och det känns som det är nära nu. Som tur är har jag ännu inte läst hennes övriga böcker och kanske kommer det ut en fin samlingsbox när serien är slut? Jag kan tänka mig att återvända till Norfolk i framtiden.

Förlag: Bokförlaget Forum
Utläst: 20 november 2021
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format