En smakebit på søndag: Sista sommaren

Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Första arbetsveckan är avklarad och det blir alltid lite utav en jobbchock att vara tillbaka efter ett lov. Jag är dock glad som gillar mitt jobb för trots att jag älskar att vara ledig och inte tillhör dem som blir uttråkade hemma så brukar jag ändå se fram emot att komma tillbaka till jobbet. Mina elever går sista terminen i trean nu och det är en hektisk men rolig termin med bl.a. nationella prov. Det är ju också vår sista tid ihop innan de går vidare upp i mellanstadiet och jag tar emot nya små stjärnor.

Hemma har jag läst litegrann, fnulat med olika projekt och tagit ett par enkla löprundor. Jag har ganska låg lägstanivå på min träning för tillfället p.g.a. en massa omständigheter och har inga mål just nu. En hel vecka bland folk utan att få omikron har jag också lyckats med och det kanske borde firas? Läst har jag inte gjort supermycket men jag läste ut Sista sommaren igår. Det var en bok som väckte läslust och som jag gladeligen plockade fram en stund en dag varje dag för att få hänga lite med Britta och Adam.

Ja, ploten är osannolik med den kriminelle unge kille som klättrar in genom ett öppet fönster i pensionären Britas sommarhus för att sova där och som sen får lov att stanna eftersom Britta behöver lite hjälp och dessutom påminner han henne om en viss person. Men den är också fin och rolig och även lite sorglig. Jag stör mig dock på att Adam och hans ”kumpaner” inte är etniska svenskar och tänker att det bara spär på myten om den kriminella invandraren. Men framförallt är det vänskapen mellan de två udda karaktärerna som är huvudsaken och den är fin.

Han låser dörren bakom dem och på Brittas inrådan rycker han häftigt  i handtaget flera gånger för att vara helt säker på att den gått i lås. När han stängt den sirliga metallgrinden bakom dem sticker hon sin arm i hans. Har svårt att komma igång med de första stegen när hon varit stilla en stund.
”Varför använder du inte en sån där rullator när du går? Då kan du ju sätta dig och vila när du vill. Jag såg att det stod en i kolkällaren.”[…]
”Är du helt tokig? Vet du hur gammal man ser ut när man går omkring med den sådan? Vilket spektakel!”
Han skrattar högt och stannar till helt. Just som hon har fått upp farten. Tittar ner på henne och ler.
”Men Britta, du är ju gammal!”

En smakebit på søndag: Tidens länkar

Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Semestern är snart slut och det har varit härliga veckor. Jag har träffat nära och kära samt fått en hel del saker gjort på hemmaplan. Efter min hysteriska läsdecember har jag läst ganska lite. Både för att Time Song krävt det men också för att jag velat få undan de släpande recensionerna innan jag fyller på med nya intryck. Vi ska dock bokcirkla om Butler i veckan så jag har varit tvungen att småspeeda lite men som tur är så var den mycket mer lättläst än jag förväntat mig och jag läste i princip hela boken igår. Det var mitt förslag att vi skulle läsa den och jag är alltid lika nöjd när jag lyckas få en hyllvärmare vald som bokcirkelbok! Det gäller att vara taktisk! 🙂

Huvudpersonen Dana är en svart kvinna som bor med sin vita make i L.A. på 70-talet men plötsligt en dag kastas hon bakåt i tiden till 1800-talets Maryland med plantager och slavarbete eftersom någon kallar på henne. Jag har aldrig läst Butler förut men har velat göra det länge och kunde inte låta bli att köpa den här när den kom ut p.g.a. att jag älskar omslaget!

Jag lyfte på huvudet och upptäckte att jag inte kunde fokusera blicken på honom. ”Det är nåt fel på mig”, flämtade jag.
Jag hörde hur han närmade sig, såg ett töcken av grå byxor och blå skjorta. Och så, precis innan han skulle ha rört vid mig, försvann han.
Huset, böckerna, allt försvann. Plötsligt låg jag på knä ute på marken under några träd. Jag befann mig på en grön plats. Jag befann mig i utkanten av en skog. Framför mig flöt en bred, lugn flod och mitt i floden plaskade ett barn, skrek…
Drunknade!

En smakebit på søndag: Time Song

Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

En hel veckas ledighet har svischat förbi och jag har hunnit med att träna varje dag, läsa som en galning samt fnula en hel del med saker i hemmet. Jag kan inte direkt klaga. Just nu ägnar jag mycket tid åt att pyssla med bloggens statistik och fundera kring vilka saker jag egentligen behöver ta upp där. Jag har ju statistiken för min egen skull så frågan är vad det är jag tycker är viktigt eller kul att hålla reda på. Jag håller också på att jobba på alla de recensioner jag lät bli att skriva under mitt december-läsmaraton. Som tur är har jag en veckas ledigt kvar så jag har ännu mycket tid att utnyttja.

Igår började jag läsa Time Song och jag är fortfarande inte riktigt säker på vad den här boken är men ett vet jag, den är väldigt drömsk och vacker, men ändå konkret och inte flummig som ”drömsk” kan antyda. Julia Blackburn skriver om evolutionen i kombination med anekdoter om hennes fossilsamlande och annat. Hon funderar kring Doggerland och huruvida tidens oändlighet ska tänkas framåt eller bakåt.

Jag fick ju boken av svärisarna för att vi ska se en föreställning baserat på den och det ska bli oerhört spännande att se vad för slags teater som skapats av den här boken. Det är mycket naturskildringar och då och då slår jag upp ord för att jag blir nyfiken. Så nu vet jag t.ex. att en bush baby är en galago (en primat) eller att ”the front incisor of a shrew” betyder en näbbmus framtand. Jag bjuder på två olika smakbitar ur boken.

I wonder now if it makes more sense to imagine infinity going backwards in time, rather than forwards. When you look at it that way round, you no longer have the vague dread of what the future holds, instead there is the intimation of the enormity of everything that has gone before: a solemn procession of life in all its myriad forms moving steadily towards this present moment. You can almost hear the songs they are singing.

Photo by Compare Fibre on Unsplash

I live close to the sea and the sea I live close to covers a country we now call Doggerland. This country has been through many incarnations: hot and dry, wet and marshy, cold and ice-bound, but for most of its long time it has in one way or another connected England with mainland Europe.

En smakebit på søndag: Löparens hjärta

Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Jag har bara varit ledig i fyra dagar men det känns som en (positiv) evighet. Jag var lite orolig när jag kollade i kalendern idag att jag bara skulle ha någon veckas semester kvar men så insåg jag just att det bara gått fyra dagar! Det har varit en lugn och fin julhelg med nära och kära och jag har läst nästan två små tunnis-böcker. Läser nog ut den andra ikväll. Jag tänker alltid att jag ska hinna läsa mer än jag gör när jag träffar folk för det blir ju lätt lite tv-häng och såna mer sociala grejer (än vad enskild bokläsning är). Vi tittade bl.a. på serien Loki och jag älskar Tom Hiddleston i rollen i Marvelfilmerna men serien var inte riktigt lika bra. Jag greppade den inte fullt men det är banne mig inte lätt när det är tidsresor och olika tidslinjer inblandade.

Jag har planer på att läsa ganska mycket under jullovet och jag har dessutom låtit mina elever gissa hur mycket jag ska läsa. De gissade på mellan 5-20 böcker och jag siktar faktiskt ganska högt. Jag har fortfarande ca 13 böcker kvar på min galna decemberlista och misstänker att jag kanske inte riktigt fixar biffen innan fredag men vi får väl se. En annan sak jag brukar göra de här dagarna är att pyssla med bloggen, städa och fixa lite, gå igenom årsstatistiken, planera nästa års utmaningar etc. Jag älskar ju planering, listor och dylikt så jag tycker det är riktigt roligt att hålla på.

Dagens smakbit kommer från Löparens hjärta där Markus Torgeby berättar om sitt liv som inte riktigt är som gemene mans. Han tillbringade bl.a. fyra år i en egenbyggd kåta i de jämtländska fjällen med en sexmånaders avstickare till Tanzania för att träna med löpare där. Han gillar att leva enkelt, har inget emot kyla (men fryser lätt) och så älskar han löpning på ett sätt jag aldrig kommer i närheten av trots att jag kan tycka det är lite skönt ibland.

När jag kommer hem till kåtan är den mörk och doftar hemtamt av renhår och rök. Jag är genomfrusen, mina läppar känns kalla och stela. Tänder och eldar på rejält. Håret torkar, läpparna mjuknar, händerna börjar fungera igen.

Tar av mig alla kläder och sitter naken på sängen. Eldar tills jag är  genomvarm.

Jag inser att vintern kommer att bli min största utmaning. Jag hoppas kunna vänja mig, men vet inte.

En smakebit på søndag: Brev till en bokhandel

Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Jag har varit trött den här veckan, säkert beroende på att terminen snart är slut men också för att jag jobbat ganska mycket. Dessutom inleddes veckan med en konsert med fantastiska Amason på Cirkus så det blev en sen kväll. I tisdags bokcirklade jag med Stäppvargarna om Där kräftorna sjunger och vi var tre som gillade den och en som avskydde den. Ungefär samma förhållande som alla recensioner jag läst om boken tyder på.

För nio år sedan vann jag en boktävling hos Feelgoodbibliotekarien där vinsten var Girl in Translation av Jean Kwok. Hon skickade också med en bonusvinst, Brev till en bokhandel, en bok jag aldrig hört talas om. Det är en kort liten bok som enbart består av en äkta brevkorrespondens mellan en amerikansk författare och en brittisk bokantikvariearbetare, Frank Doel. Det låter extremt torrt och ointressant men boken är överraskande rolig, mycket tack vare Hanffs humor och innehåller dessutom ett stycke äkta historieskildring med små nedslag om t.ex. matpaket och ransoneringar under efterkrigstiden.

Jag har läst ut boken men volymen innehåller också en uppföljare som handlar om hur Hanff äntligen besökte Storbritannien för att träffa människor med anknytning till antikvariatet. Smakbiten kommer dock från ett av breven i första boken. Det är Hanff som skriver till Doel i mars 1950. Tonen må låta dryg och otrevlig men det är bara deras jargong.

Frank Doel, vad GÖR ni där borta, ni gör INGENTING, bara SITTER där.
Var är Leigh Hunt? Var är Oxford Verse? Var är Vulgatan och käre gamle fånige John Henry, jag tänkte att det skulle bli så fin och upplyftande läsning under fastan och ni skickar mig INGENTING.
Ni låter mig sitta här och skriva långa marginalanteckningar i biblioteksböcker som inte tillhör mig. En vacker dag kommer de att upptäcka att det är jag som gjort det och dra in mitt lånekort.
Jag har gjort upp med Påskharen att han skall ge er ett ägg men när han kommer dit kommer han förmodligen att finna att ni dött av Slöhet.

En smakebit på søndag: Där kräftorna sjunger

Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Veckan inleddes med att jag äntligen tillfrisknade så pass mycket att jag kunde återvända till jobbet. Det är alltid så himla mycket att stå i när man varit borta ett tag och det slår aldrig fel att det ligger ett berg av papper på mitt annars hyfsat oklanderliga skrivbord. Det är ju inte så mycket tid av höstterminen kvar nu så det gäller att klämma in så mycket som möjligt och fylla mina små 9-åringars hjärnor till bristningsgränsen innan de får lite vila. 🙂

Annars fortsätter jag att läsa enligt min gedigna decemberplan men när jag kom fram till Där kräftorna sjunger så tog det lite stopp. Jag kände mig lite opepp på den helt enkelt, har ju hört både hyllningar och sågningar men var liksom på förhand trött på den och hade inte läst den om det inte vore för att det är en bokcirkelbok. Nu har jag läst kanske en sjättedel och tycker ändå att den är helt ok så långt. Smakbiten kommer från början av boken där först Kyas mamma och därefter alla hennes syskon lämnar henne kvar ensam i skjulet med den krigstraumaskadade, alkoholiserade och våldsbenägna pappan.

Kya var yngst av de fem syskonen, de andr amycket äldre, fast senare skulle hon inte ens minnas hur gamla de var. De bodde med mamma och pappa, inklämda som kaniner i det grovhyvlade skjulet som storögt stirrade ut mot ekarna med sin nätinhägnade veranda.

Jodie, som var närmast Kya i ålder men ändå sju år äldre, klev ut och ställde sig bakom henne. Han had esamma mörka ögon och svarta hår, hade lärt henne fåglarnas sånger, stjärnornas namn, hur man styr båten genom vassen.

”Mamma kommer tillbaks”, sa han.
”Fast hon hade ju alligatorskorna på sej.”
”En mor lämnar inte sina barn. Det kan hon inte.”

En smakebit på søndag: Girl in Translation

Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!
[edit: De var visst hos Lesekunst idag!]

Veckan har varit hostig. Det började med att jag höll på att tappa rösten på jobbet varpå jag stannade hemma och då tappade den helt. Sen smög sig en lurig hosta på som jag nu dragits med ett par dagar. Jag säger till mina kollegor och vänner att jag ”hostar som en gammal människa”. Nu är jag i och för sig 45 men tänkte väl mer i stil med en 80-årig äldre herre eller så. Inga andra symptom och ingen covid i alla fall så man får vara glad för det lilla.

Jag har orkat läsa flitigt emellan hostattackerna och redan avverkat fyra böcker på min decemberlista så nu håller jag på med nummer fem: Girl in Translation som jag vann hos feelgoodbibliotekarien för nio år sedan. Jag har läst kanske fyra kapitel och älskar den redan. Den är högintressant och skildrar de usla förhållanden Kim och hennes mamma lever under sen de kom till New York. Mamman arbetar på sin syster och svågers textilfabrik och alla anställdas barn kommer dit och hjälper till efter skolan eftersom att personalen, olagligen, betalas per plagg. Men den är också rolig när Kwok skriver om de kulturkrockar som sker. Jag berättar mer om dem i recensionen sen. Smakbiten är en liten beskrivning från fabriken.

Boken utspelar sig på 80-talet men jag vill dock ta chansen att påminna om att det fortfarande är usla förhållanden runtom i världen i modebranschen  och ett lätt sätt att kämpa emot dem är att inte köpa fast fashion.

After less than an hour in the factory, my pores were clotted with fabric dust. A net of red strands spread themselves across my arms so that when I tried to sweep myself clean with my hand, I created rolls of grime that tugged against the fine hairs on my skin. Ma constantly wiped off the table where she was working, but within a few minutes, a layer would descend, thick enough for me to draw stick figures in if I’d had the time. Even the ground was slick with dust, and whenever I walked, the motion displced rolls of filth that tumbled and floated by my feet, lost.

En smakebit på søndag: Isbrytare

Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Veckan har varit intensiv och inleddes med julbord på Ulla Winbladh tillsammans med veganbokcirkeln där vi diskuterade Terapeuten. De flesta tyckte att boken var helt ok men lite ytlig liksom. Maten var god även om jag egentligen inte är något större fan av julbord och jag kan inte säga att det är direkt prisvärt på Ulla Winbladh. Men fint och mysigt är det och det är andra gången vi är där så vi har nästan startat en liten tradition!

I onsdags var jag på författarsamtal med Bianca Kronlöf och jag var helt chockad över hur få som var där. Inte kan vi väl vara så få som gillar henne? Det var engagerande, underhållande och upprörande och jag fick en fin pratstund med henne efteråt när hon signerade. Jag hade tänkt att köpa boken till mig själv men valde istället att låta henne signera den till min sambo. Den vänder sig ju trots allt ändå till män men jag kommer såklart också att läsa den.

Idag är det äntligen dags för min antirasistiska bokcirkel att ses igen. Jag pausade mitt deltagande i alla mina bokcirklar ett tag i höstas men nu är det igång igen och vi ska diskutera första halvan av Främling i vita rum av Lovette Jallow vilket är en omläsning för mig.

Sen har vi julfixat lite men ganska sparsmakat i år; julgardiner och granen, det är de två viktigaste delarna tycker jag. Idag blir det också årets första pepparkakor och glögg (förutom den lilla koppen på julbordet). Jag har velat vänta med julen i år och ska spara julböckerna till december har jag bestämt. Istället har jag läst alla mina bokcirkelböcker och så två favoriter: Elly Griffiths och Kristina Ohlssons senaste om Strindberg. Den började jag på igår och smakbiten kommer ganska tidigt från boken när August är ute med människorna på Hovenäset för att det brunnit bland sjöbodarna men han flippar på den gamla mannen Gunnar och hans attityd. Är inte August liksom bara en drömkille egentligen med hans lugna vänliga sätt, bokintresse och bakande?

– Jag förstår att du är chockad men det är faktiskt inte din sjöbod som brunnit upp i natt, sa han till Gunnar. Om du inte har något vettigt att säga föreslår jag att du håller käften.

Tystnaden som följde var en som August inte skulle glömma.

Alla (utom brandmännen) stannade upp och beskådade det oerhörda som hade hänt: att någon hade satt sig upp mot Hovenäsets okrönte furste.

Gunnar stirrade ordlöst på honom i vad som kändes som en evighet.

– Det är ruter i dig, Strindberg, sa han till sist. Det gillar jag.

En smakebit på søndag: Terapeuten

Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Veckan har gått i ett huj och jag hann både med ett besök på den veganska restaurangen Lao Wai med en kompis samt en online-bokcirkel om Arv och miljö (vi älskade den). Helgen har varit lugn och jag har påbörjat och läst ut både Nattfalkarna och Terapeuten. Den senare är till veckans bokcirkel och jag tyckte den var si så där men väljer ändå den tilll veckans smakbit. Det finns en annan aktuell bok med samma namn så det gäller att veta vilken som är vilken.

Terapeuten är väl en spänningsroman och handlar om en kvinna som flyttar in i ett gated community tillsammans med sin nya pojkvän men det visar sig att det skett ett mord i hennes hus och hon blir lite besatt av att rodda i det. Ungefär som Dödergök av Katarina Wennstam fast här är fokuset mer på om det verkligen var rätt mördare som greps. Den var spännande mot slutet men jag tyckte inte att jag kom så nära inpå karaktärerna.

Jag väcks av en plötslig rörelse: Leo har satt sig spikrak i sängen.
”Är det någon här?” ropar han, och hans röst är hög i nattens tystnad. Det är sent och skuggorna vilar tunga i sovrumsmörkret.
”Vad är det ?” viskar jag. Det känns som om jag bara sovit i tio minuter. Vad är klockan, förresten? Jag försöker dra ned honom igen, men han föser otåligt bort mig.
”Det var någon här.” Hans röst är skarp och enträgen.

En smakebit på søndag: Arv och miljö

Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Helgen har innehållit så galet många galna drömmar att jag inte riktigt känt mig utvilad vare sig igår eller idag. Men det var väl ovanligt många tankar som skulle sorteras in på rätt plats i hjärnan antar jag. Veckan har annars varit ganska bra, man är alltid lite förvirrad efter ett lov men det går snabbt att komma in i allt igen. Jag har äntligen orkat bokcirkla igen och jag var på teater för första gången sen, ja, ni vet. Frihetens namn på Kulturhuset, jag gillade den! I helgen har jag mest läst barnböcker och hängt på bokinstagram så idag tänkte jag knåpa ihop ett gäng recensioner, och sen brodera lite och lyssna vidare på Arv och miljö.

Jag brukar inte läsa om vad böcker handlar om innan jag läser och det har varit väldigt spännande att följa Berljots tankar och resonemang i boken. Jag tycker att Gunilla Leining är en bra uppläsare och att Berljots emellanåt upprepande och ältande tankar gör sig riktigt bra i ljudboksformat. Jag har precis börjat ana mig till vad det handlar om men ändå tänkt att njae, kan det verkligen vara det. Och så nu när jag skulle hämta en bild till det här inlägget så snubblade jag över en spoiler, som förvisso bekräftade det jag trodde, men det var ju ändå lite trist. Jag gillar den här smakbiten för jag kände så väl igen mig i Berljot här, ibland bara pratar jag på och sen kommer hjärnan efteråt och säger åt mig att jag kanske inte skulle ha berättat just det där just nu. 🙂

Debatten gick bra, jag klarade mig bra. Efteråt blev jag sittande på kaféet och berättade för mina meddebattanter om värderingen av stugorna och överdosen trots att jag inte kände dem personligen, trots att jag tänkte att jag inte  borde berätta medan jag gjorde det. Jag skämdes medan jag pratade och skämdes när jag såg ansiktena på dem som hörde på och jag skämdes på vägen hem, över hur jag berättat om stugvärderingar och överdoser, barnsligt och i falsett, på ett sätt som tillhörde barndomen, den dumma ungdomen, skämdes hela natten, kunde inte sova för skammen över att jag inte var vuxen, för att jag inte kunde berätta på ett moget och balanserat sätt, för att jag blev ett barn igen.