En smakebit på søndag: Homo Sapienne

Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Jag har tillbringat den andra halvan av veckan med att vara hemma med en förkylning. En ganska lindrig sådan, ni vet en sådan där som man pre-covid hade gått till jobbet med i alla fall. Trots att jag tidigt försökte mota Olle i grind och gick hem redan vid lunchtid i onsdags så höll den i sig men jag tror och hoppas att peaken nåddes igår för hittills idag känns det bättre. Tråkiga bieffekter av förkylningen var att jag fick skjuta på en bokcirkel, meddela återbud till Ellens val-festen hos förlaget samt DNS-a halvmaran.

Positiva bieffekter blev att jag slökollade några tv-serier och filmer samt faktiskt tog mig i kragen och läste en del. Jag fick lite ny energi till mina utmaningar och läste några hyllvärmare. Det är många av mina hyllvärmare från 2013 som är gamla e-böcker vilka jag har på ipaden och jag orkar inte läsa dem i sängen utan helst i soffan. Det är möjigt att jag skulle kunna föra över några till min Letto men sen streamingen gjorde intåg i mitt läsande så har jag knappt använt Letton.

En av böckerna jag avverkade var Homo Sapienne av grönländska Niviaq Korneliussen. Boken handlar om fem ungdomar i Nuuk på Grönland vilka alla är HBTQ-personer vilka är bekanta med varandra. Boken är kort, poetisk och ungdomlig (får jag väl säga som numera medelålders) och smakprovet kommer från första kapitlet där vi följer Fia.

Peter. En man. Tre år. Tusentals planer. Miljoner middagsinbjudningar. Dammsugning och städning som ideligen rusar mot oändlighet. Falska leenden blir fulare. Torra kyssar stelnar som torkad fisk. Dåligt sex ska undvikas. Mina fejkade orgasmer blir mindre och mindre trovärdiga med tiden. Men vi planerar fortfarande.

Dagarna blir mörkare. Tomheten i mig utvidgar sig. Min kärlek smakar inget längre. Min ungdom blir gammal. Det so håller mig vid liv är döende. Mitt liv har blivit slitet, åldrats. Livet. Vilket liv? Mitt hjärta? Det är en maskin.

En smakebit på søndag: Girl, Woman, Other

Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Jobbveckan har varit tuff med väldigt hög sjukfrånvaro så vi har fått hjälpas åt med klasserna. En fördel med det är att jag i alla fall lärt mig namnet på fler ettor än bara mina egna! Vi jobbade sent med konferens en dag också så jag har varit väldigt trött och lagt mig tidigt. Trots detta har jag lyckats hålla i träningen även om det bara blev två löppass men jag fick ihop 18 km igår vilket var det sista långpasset innan halvmaran. Jag har bytt träningsprogram på gymmet också och kör ett överkroppsprogram nu för att spara lite på benen och det betyder tre istället för två dagar på gymmet. Å andra sidan har passen varit relativt korta strax under timmen.

Både fredag och lördag innebar konserter vilket är kul men särskilt fredagens konsert på en stimmig bar var jobbig för min trötta hjärna. Lördagens konsert hölls faktiskt i en kyrka och det blev väldigt bra ljud och lite lugnare miljö där. Det var ingen kyrklig grej utan bara en helt vanlig rockkonsert fast i en kyrka. Läsningen har verkligen legat nere på sistone och vore det inte för att jag lyssnar på ljudbok när jag åker till jobbet så skulle bokintaget vara typ noll. Imorse tog jag mig dock i kragen och satte igång med Girl, Woman, Other som jag gillade direkt. Som jag skrev igår har jag varit rädd att den skulle vara tungläst men det var den inte. Däremot är den lite speciellt skriven. Vi får följa 12 olika karaktärer och den första är Amma, en medelålders svart kvinna som är bl.a. teaterregissör och pjäsförfattare.

at times like this Amma misses Dominique, who long ago absconded to America

they should be sharing her breakthrough career moment together

they met in the eighties at an audition for a feature film set in a women’s prison (what else?)

both were disillusioned at being put up for parts such as slave, servant, prostitute, nanny or crim

and still not getting the job

En smakebit på søndag: Allt vi inte sa

Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Jag har gjort min första jobbvecka vilken innehållit mycket tid för eget arbete (skönt!) men också en tvådagarskonferens vilket var roligt men också intensivt. Jag som inte är jätteförtjust i att umgås i stora sammanhang flikade in en promenad på egen hand samt drog mig tillbaka tidigt på kvällen för att avnjuta ljudbok i sängen istället för att hänga på bryggan.

I övrigt har jag mest hunnit med att hålla mitt träningsschema där jag var smart och la in veckans långpass i måndags vilket var min sista semesterdag. Helgen har innehållit läsning eller utläsning av tre kortare böcker vilket var skönt för i veckan har det inte blivit någon läsning alls utom ovan nämnda ljudbok. Igår kväll var vi i Vitabergsparken för att titta på lite stand up med bl.a Ahmed Berhan och Thanos Fotas vilket var både roligt och tankeväckande. Idag blir det nog en lugn dag med mycket planering av den kommande veckan, bloggen etc.

En av böckerna jag läste ut igår var Allt vi inte sa som vi ska diskutera i en bokcirkel om lite drygt en vecka. Jag brukar inte läsa ut bokcirkelböcker så långt i förväg eftersom jag har fiskpinneminne men jag behövde något språkligt enkelt att läsa och valde denna framför att fortsätta i Time Song vilken också står på listan. Allt vi inte sa handlar om tre kvinnor i Stockholm vilka alla gått på Handels och just det här citatet kommer från ett av Sofias kapitel. Sofia är den enda svarta kvinnan på sin advokatbyrå och får, som så vanligt är, ofta representera alla svarta människor i hela världen i de andras ögon. För läsbarhetens skull har jag delat upp citatet i två stycken.

En av byråns assistenter, Sandra, frågade mig vid lunchbordet förra veckan vad jag anser om böneutrop i någon random skånsk håla. Jag vet inte Sandra, vad tycker du om kärringen som annonserar ut tunnelbaneavgångarna? Det sa jag inte. Jag sa vad jag tycker, att en minoritet av människor inte kan kräva att störa majoriteten med oväsen. Men att det är en icke-fråga, att det aldrig kommer att hända, och att folk istället borde fokusera på varför Sverige är den största IS-krigarexportören.

Det blev tryckt stämning vid lunchbordet. Men jag bryr mig inte. Sandra ska hålla käft. Hon har inflygningarna till Bromma att tacka för för att hon hade råd med sin lägenhet i Fredhäll. En minaret vid Fridhemsplan är hennes enda chans att någonsin komma innanför de riktiga tullarna. Hon borde crowdfunda den.

En smakebit på søndag: Wolf Hall

Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Semesterns slut börjar skönjas och kanske är jag redo för igår vaknade jag före sex på morgonkvisten av att ha drömt jobbdrömmar och huvudet fortsatte spinna vidare på det jag drömt om så det var lika bra att kliva upp. Däremot stoppade jag undan jobbtankarna och njöt av ännu en ledig dag.

Det är verkligen semesterlunk som gäller nu och jag njuter för fullt. Att bara få vara samtidigt som jag försöker hålla mina läs- och träningsplaner levande och det har faktiskt gått ganska bra med bägge två denna vecka. Jag har ju parallelläst Quiet och Wolf Hall och ingen av dem är superbanal så det har krävt lite engagemang från min sida. Två minipauser har innehållit en omläsning av en barnbok till Barnboksprat samt en extremt lättläst svensk bok på temat hälsa. I övrigt har jag promenerat en hel del samt tittat på alltid lika underhållande Lars Demian & David Tallroth vilka spelade häromkvällen.

Wolf Hall berättar ju om Thomas Cromwells liv och de en miljard andra människor som rör sig i hans närhet och det brittiska 1500-talshovet med kung Henry VIII. Det är ingen hejd på hur många som faktiskt heter Thomas i boken och fler än en gång bläddrar jag till de inledande släktträden och personförteckningen i början av boken. Jag ber om ursäkt för den dassiga omslagsbilden men boken har stått i min hylla sedan 2013 och bilden är lika gammal. I utdraget har Cromwell precis kommit tillbaka från en resa till Yorkshire och ligger i sängen och pratar med sin fru Liz.

Later she says: ”So who is this lady?”

His hand, resting on her familiar but lovely left breast removes itself in bewilderment. ”What?” Does she think he has taken up with some woman in Yorkshire? He falls on to his back and wonders how to persuade her this is not so; if necessary he’ll take her there, and then she’ll see.

”The emerald lady?” she says. ”I only ask because people say the king is wanting to do something very strange, and I can’t really believe it. But that is the word in the city.”

Really? Rumour has advanced, in the fortnight while he has been north among the slope-heads.

”If he tries this”, she says, ”then half the people in the world will be against it.”

En smakebit på søndag: Quiet

Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Semesterveckorna rullar på och flyter så smått in i varandra. Den här veckan har endast innehållit två konserter, den ena med Strindbergs där alla utom jag såg en säl i havet utanför lokalen som var f.d. Birkaterminalen. Kul för dem men trist för mig. Den andra var en allsångskonsert vilken inte alls är min kopp te men vi ville se Stefan Sundström så då fick man ta det onda med det goda. Det regnade och damen bredvid mig tyckte att jag skulle titta på hennes paraply eller ha det i ögonen. Tacka vet jag konserter med paraplyförbud.

I övrigt har jag äntligen kommit igång med broderandet igen. Jag köpte en sådan där förstoringsglaslampa vilken gör att jag ser vad jag håller på med! Perfekt på ett sätt men väldigt dumt är att det är en engångslampa. Som förvisso ska hålla i 20000 timmar men det går liksom inte att byta lampor i den när de tar slut. Märkligt att man inte kan göra en bättre variant men det verkade vara den här typen som finns på marknaden just nu.

Broderandet gör att jag inte läser så mycket just nu. Jag lyssnade på halva Malmstens Sista boken från Finistére en kväll men annars lyssnar vi mycket på musik när jag broderar. Jag har dock läst inledningen och första kapitlet i Quiet. Det var längesedan den här boken kom och då var det här med introvert/extrovert lite mer i ropet och det känns som att man kan en hel del om det numera men den är ändå intressant.

Den har ett amerikanskt fokus och berättar historien om hur fokus under 190-talet förändrades från en människas karaktär till dess personlighet. Ett stycke berättar också om hur man såg på blyghet som negativt och t.o.m. farligt. Som både introvert och blyg har jag dock klarat mig från alkoholism likväl som självmord. Phew!

Shyness could lead to dire outcomes, they warned from alcoholism to suicide, while an outgoing personality would bring social and financial success. The experts advised parents to socialize their children well and schools to change the emphasis from book-learning to ”assisting and guiding developing personality.”

En smakebit på søndag: Priset på vatten i Finistère

Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Veckan har varit omväxlande och innehållit hela fyra konserter. Det började med att det skulle vara två konserter, sen blev det impulsivt tre, sen blev den andra (dubbelkonsert) inställd och då var det bara en. Då ändrade vi våra planer så det blev det tre i alla fall och sen plötsligt slängdes där in en till så att det blev fyra. Haha. Så nu med facit i hand har vi sett Markus Krunegård i Uppsala i tisdags, Avantgardet på hemmaplan i Stockholm i fredags och så Avantgardet + Florence Valentin i Karlstad i lördags. Jag vet inte om jag varit i Karlstad tidigare och vi hann inte se så mycket av stan heller men å andra sidan var det konserten som var vårt huvudfokus.

Eftersom resan till Karlstad innebar en ca 8 timmars bussresa tur och retur och jag ibland blir åksjuk så passade jag på att lyssna på Bodil Malmsten på resan. Det är vår nästa bokcirkelbok och som valdes p.g.a. att när vi var med bokcirkeln och lyssnade på Karolina Ramqvist så skedde samtalet i Stadsbibliotekets aula. Där inne satt en massa författarbilder och vi kunde namnge alla utom en – Bodil. Då tyckte vi att det var bäst att göra slag i saken och läsa något av henne.

Det var inte jag som valde vilken bok och jag vet faktiskt inte varför min bokcirkelvän valde just denna. Men det ska jag ta reda på när vi ses. Kanske är den mest känd för tydligen hade jag själv planer på att läsa den för något år sedan ser jag nu. Smakbiten kommer från inledningen av boken. Du som läst Bodil förr, vilket är ditt bästa Bodiltips?

Jag bor i Finistère för att jag har flyttat hit. Det är ingen slump, det finns ingen slump för en erfaren kvinna.

Den som finner sover med öppna ögon.

Ett par månader, längre tid tar det inte. Jag lämnade landet där jag levt i femtiofem år, det var dags. Berusad av frihet körde jag, sökte inte men fann Finistère. Inte långt från Brest började det brännas och sen dröjde det inte länge innan jag stod inför den bit av paradiset som är min.

En smakebit på søndag: Asfaltsänglar

Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Denna kluvna känslan på semestern när ännu en vecka gått som har varit toppenfin men samtidigt så räknar den inre klockan ner mot jobbstarten. Nu tycker jag om mitt jobb och jag har ännu bra många semesterveckor kvar men någonstans vill man ändå frysa tiden så här års. Förutom att jag faktiskt gillar årstider då. 🙂

I veckan har jag hunnit med att vara på minisemester, läst, tränat, smugit runt utanför festivaler här i närområdet och tjuvkikat lite samt fått bra mycket gjort i lägenheten så att vi känner oss tillräckligt klara för tillfället. Vi har också tagit många promenader och fått många kilometer i benen vilket känns skönt nu när jag faktiskt gick och anmälde mig till maran igen här för några veckor sedan. Jag har också äntligen fått tummen ur att ta min första TBE-spruta trots att barnen vaccinerades för hundra år sedan. Till mitt försvar så har jag haft extremt få fästingar medan jag tror att det ena barnet slog rekord med nio stycken efter en vända på landet för många år sedan.

På min semester tog jag med några pockets men innan dess hade jag påbörjat Asfaltsänglar vilken jag nu ska fortsätta med. Så här skrev jag för fyra år sedan, då jag redan skämdes över att boken stått fem år i hyllan: ”En nutida googling ger vid handen att boken verkar handla om ungdomar på väg in i vuxenlivet, olika kulturer som krockar och patriarkala maktsystem. V a r f ö r har jag inte läst den för?”

Vi bor i Babels torn, det enda våningshuset i ett radhusområde. Pappa säger att myndigheterna vill placera nationens mindre lyckligt lottade där så att de trygga skattebetalarna med egna ögon ska kunna se att deras pengar blir väl använda.

I vår trappa talas det sju olika språk. Polisen gör regelbundna rundor i kvarteret och en gång var det razzia i vår trappa. Då sprang de somaliska familjerna omkring med smattrande sandaler och ropade och viftade med sina pass, men polisen förde bort dem ändå. Senare fick de komma tillbaka och då berättade Fayzad från 42B för mamma att man inte ens hade gett dem tid att leta igenom byrålådorna för att hitta sina papper innan man släpade iväg dem.

En smakebit på søndag: Kvinnomanualen

Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Jag har gjort min hela sista arbetsvecka inför semestern och det känns så härligt att sommaren är på gång! I helgen har jag dessvärre känt mig lite märklig med någon slags konstig yrsel som jag gissar är stressrelaterad. Yrsel i sig är ju inget farligt men det är jobbigt och jag som gärna vill träna blir störd av den och vet inte riktigt hur jag ska tänka. Det är i alla fall skönt med en extra ledig dag så att det förhoppningsvis går över.

Jag har inte läst så mycket i helgen men bloggat en del. I morse började jag dock på en av bokcirkelböckerna, Kvinnomanualen. Jag känner inte direkt till Anna Björklund mer än att jag läst något om podden hon hade någon gång och jag misstänker starkt att hennes världsuppfattning skiljer sig en hel del från min. Hon verkar också ha en väldigt snäv bild av mänskligheten och utgår från sin egen privilegierade situation.

Hon skojar om att hon kanske ses som konservativ ibland men när jag börjar på det andra kapitlet blir jag arg, rädd och trött på riktigt. Att negligera alla våldtäkter förutom överfallsvåldtäkter är så trångsynt och fullkomligt respektlöst mot alla de kvinnor som dagligen blir våldtagna i hemmen av sina egna partners. Hon verkar också tycka det är ok med tonåringar som våldtar berusade sovande kompisar? Rätta mig gärna om jag missförstår henne fel för så här inskränkt kan väl ingen människa vara?

Jag har känt en våldtäktsman, en riktig. Och inte en av de där som slinker igenom, tonåringar som hållit sig framme när en tjejkompis däckat eller någon som blivit full och tallat på någon på en julfest. Utan en sådan som faktiskt använt sin fysiska storlek och till och med vapen för att tvinga ner främmande kvinnor, som hukat i en buske och planerat attacker och genomfört dem en sådan kille som tjejer gör snaskiga true crime-poddar om.

En smakebit på søndag: Scener ur hjärtat

Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Jag kan inte klaga på den här veckan direkt då den innehållit hela fem lediga dagar. De två jobbdagarna höll jag bl.a. ca 20 utvecklingssamtal och även om det är svettigt inför dem så är det i stort sett alltid väldigt trevligt att få en pratstund tillsammans med föräldrar och elever. Nu är det bara två veckor kvar innan mina små fågelungar knuffas ur boet för att flyga vidare mot mellanstadiet!

Mina lediga dagar inledde jag med att träna så hårt på gymmet att jag haft jordens träningsvärk under resten av veckan. Idag står ett liknande pass på schemat så det blir nog ett par plågodagar till. Jag tränar efter ett program där jag lyfter tungt i fyra veckor medan femte (denna) veckan är en bodybuildingvecka med lättare vikter men fler reps och annorlunda övningar. Jag föredrar tunga skivstångslyft framför det här plågeriet alla gånger. 🙂 Förutom att träna så har jag besökt Kulturhuset och sett en krogshow fast som lunch-soppteater som hette Ginger. Den var på besök från Örebro och handlade om både mobbing och myter som vi rödhåriga möter. Den var väldigt kul, om än lite tragisk emellanåt, och jag rekommenderar den verkligen.

Sen så har jag faktiskt, kors i taket, läst! Jag inledde med att läsa Sarek då jag ville belöna mig själv med något lättläst, därpå läste jag ut Scener ur hjärtat och nästa dag klämde jag Ett eget rum vilken också bokcirklades på puben The Old Brewer (Stockholm) som jag varmt rekommenderar. Jag åt vegansk fish & chips och min ”fisk” bestod av bananblomma. Det var första gången jag åt det och det var gott!

Av alla dessa böcker har jag valt en smakbit från Scener ur hjärtat. Den är aktuell nu eftersom det ju är Stockholm+50-möte på gång här. Varje gång jag läser en bok som handlar om klimat, feminism, rasism etc. så blir jag taggad, vill lära mig mer och irriterad på omvärlden som aldrig agerar. Så även med denna även om det också är en väldigt personlig berättelse om livet med barn med npf-diagnoser.

I det citerade stycket så är Malena, Svante och Greta och träffar Kevin Anderson (en brittisk klimatforskare) och hans kollega Isak Stoddard på Institutionen för geovetenskaper, CEMUS, på Uppsala universitet och det är Kevin som pratar.

I snart 30 år har vi vetat allt vi behöver veta om klimatförändringar men under hela den tiden har vi valt att inte göra någonting åt problemen. Inte ens progressiva länder som Sverige har gjort någonting: om man räknar in flyg, sjöfart och varor som produceras utomlands så ligger Sveriges utsläpp kvar på samma nivå som är 1992 då FN:s första klimatmöte hölls i Rio. Istället har vi låtit ekonomer styra våra beslut. Vi lurar alla att tro att vi gör det vi behöver men faktum är att inget industrialiserat land i världen gör någonting som ens påminner om det som krävs. Det finns ett fantastisk svenskt ord för det: swindlee.

Svindleri, rättar Isak.

En smakebit på søndag: Knäböj

Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Veckan har varit helt ok. Vi har haft det sista nationella provet med eleverna så nu är det sluträttning som gäller nästa vecka. Jag träffade några av medlemmarna i den feministiska bokcirkeln där vi diskuterade Irena Pozars Backlashen men också en hel del annat. Träningen har varit fullt acceptabel och jag har faktiskt läst litegrann.

Jag har verkligen kommit in i Knäböj vilken jag pausade ett tag. Inte pga att jag ogillade den utan det var hela tiden något annat som pockade på min lästid. Men jag älskar den verkligen! Sara skriver så bra och intressant om både träning, klass och feminism. Hon blandar filosofi, litteratur och vetenskap på ett högst läsvärt sätt.

Så som jag tränar när jag tränar tyngdlyftning använder jag nästan varenda muskel i kroppen i varje lyft. Där min rygg tidigare var en en tunn, vit yta där ingenting rörde sig finns nu kraftiga muskler, längs med sidorna, upp mot nacken. De finns där, inte för att jag tränar isolerande övningar (i alla fall inte något att tala om), utan för att jag dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år ställt mig vid skivstången och upprepat samma rörelser. Med tiden har min teknik blivit bättre så att jag har kunnat belasta mer. Och så enkelt är det att bli starkare. Det handlar verkligen bara om tålamod och tid.