En smakebit på søndag: Ormen i Essex

Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Jag har haft ganska fullt upp med livet ni vet och gör nu ett försök att börja hitta tillbaka till mina rutiner. Läsningen går rätt trögt även om jag har läst ett par lättsmälta favoritförfattare på sistone. Jag måste försöka bringa lite ordning i vad jag läst och jag har helt tappat kollen på den senaste bokutgivningen. Men det ska nog gå bra ändå.

Alla mina böcker befinner sig i pappkassar just nu och jag rotade bland dem häromdagen för att försöka hitta något läsbart. Jag fann inte det jag helst ville ha men plockade upp Ormen i Essex och tänkte ge den ett försök. Det var ett par år sedan den kom och jag var nyfiken på den då men har sedan dess hört både bu och bä. Jag har bara läst typ första kapitlet och smakbiten kommer därifrån.

”Jag menar: ta jasmin till exempel.” Doktor Luke Garrett svepte undan papper från skrivbordet som om han förväntade sig att se vita knoppar slå ut i blom under dem; istället hittade han en tobakspung och började rulla en cigarett. ”Doften är så söt att den är både njutbar och motbjudande: folk ryggar tillbaka och går närmare, ryggar tillbaka och går närmare; de vet inte om de ska äcklas eller förföras. Om vi ändå kunde inse att smärta och njutning inte är motsatser utan sidor av samma mynt utan, skulle vi äntligen förstå…” Han tappade tråden och försökte få fatt i den igen.

En smakebit på søndag: Lilla himlafågel

en smakebit

De två norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger delar på värdskapet för En smakebit på søndag som de bästa varannan veckas-föräldrarna! Tanken är att bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Läsningen går rejält trögt den här sommaren men jag ger inte upp utan kämpar på med mina hyllvärmare nu i juli. Jag blev äntligen klar med Lacrimosa i veckan och har därefter påbörjat mitt livs första Oates. Jag har läst kanske en tredjedel och vet inte riktigt vad jag tycker så här långt.

I centrum står flickan Krista vars far misstänks ha mördat en prostituerad kvinna vilket såklart sliter på familjen. Jag gillar det här smakprovet för det påminner mig så exakt om hur det var när mina egna föräldrar skilde sig. Hur det där ordet pappa istället blev er far.

”Er far kommer att bo hos farbror Earl ett slag. Nej – fråga mig inte, han kommer själv berätta för er.”

Det var inte längre ‘pappa’ utan ‘er far’. Vilken subtil förändring. Vilken plötslig förändring. Mor talade nu med oss om ‘er far’ som om hon hade talat om ‘er lärare’ eller ‘er busschaufför’.

En smakebit på søndag: Lacrimosa

en smakebit

De två norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger delar på värdskapet för En smakebit på søndag som de bästa varannan veckas-föräldrarna! Tanken är att bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Jag läser inne hos Monika att Flukten fra virkeligheten som skulle administrerat smakebitarna idag har tagit semester ett par veckor men jag gör som Monika och bjussar på min ändå både nu och vidare under sommaren. Lite rutiner kan man väl få ha fast det är semestertider!

[edit: Nu har Betraktninger lagt upp en länk så kika in där!]

Den här veckans semester har jag ägnat åt att ta min första vaccination och sen sitta som på nålar och vänta att bli dödssjuk (vilket jag hört drabbar vissa som redan haft covid). Efter två dygn signalerade jag faran över och vad hände då? Jo, jag blev lite sjuk såklart.. Som tur var inte värre än väldigt, väldigt milda influensasymptom vilka varade i ca ett dygn och jag ägnade tiden åt att börja titta på sjätte säsongen av The Walking Dead. Det var flera år sedan vi såg femte säsongen men som jag sagt ibland så är vi inte så himla bra på att titta på serier. Nu har vi dock bingekollat och har endast tre avsnitt kvar till ikväll. Jag gillar serien och tycker den här säsongen varit bra.

När det gäller läsningen har jag efter många, många år äntligen börjar läsa Lacrimosa som jag fick av en annan bloggare i syfte att sedan kunna peppa henne att läsa klart den. Bara det att hon la ner sin blogg för typ sex år sedan eller något. Haha, bättre sent än aldrig brukar det heta men i det här fallet är det nog för sent vad gäller just själva inspirerandet men jag gillar den så här långt.

Jag brukar ofta bjuda på inledningen men den är väldigt knepig så istället väljer jag ett stycke där vi lär känna personen Ros vilken Carl Jonas Love Almqvist tar under sina vingar.

Jag var en besynnerlig byting, varken mänska eller djur, gosse eller flicka, och mina enda vänner var stallets hästar och hundar. Den gamla hyndan Diana lät mig mer än en gång sova mot hennes mage och hästarna undvek nogsamt att trampa på mig när jag nystat ihop mig i en spilta. Så levde jag – ett oskäligt djur ända tills mitt femte levnadsår, ty sådan var min natur vid denna tid. Jag var en liten vilde, vare sig lycklig eller olycklig, god eller ond, klok eller dum. Man kallade mig Ros.

En smakebit på søndag: Brännässlornas drottning

en smakebit

De två norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger delar på värdskapet för En smakebit på søndag som de bästa varannan veckas-föräldrarna! Tanken är att bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Semestern rullar på och jag befinner mig i den tredje semesterveckan men ännu är det långt till jobbstarten i augusti. Jag har äntligen kommit igång lite med läsandet och bloggandet igen efter en rätt seg juni (på den fronten). Annars handlar dagarna mest om att träna något, vila och göra saker jag tycker är kul. Sola och bada är dock inte med på den listan även om jag förvisso kan tycka det är skönt med ett dopp men det är inte värt omaket med att cykla dit och sen fundera på vad man ska göra av cyklar och värdesaker och så får man bada en i taget. Sola är för den delen inte alls min grej som rödtott. Folk brukar fråga mig hur jag kan springa i värmen men jag fattar inte hur man kan ligga och steka i solen längre än 10 minuter (sen får jag lätt panik). När jag springer så fläktar det och ibland är där skuggiga partier!

Jag avslutade precis Om icke vetekornet igår och ska börja på Love in a Fallen City senare idag men bägge de två har redan varit med här i våras så därför tänkte jag bjuda på en smakbit ur Brännässlornas drottning som jag läste ut och recenserade tidigare i veckan. Boken handlar om Gro och hennes liv där bl.a. låtsaskompisen Mi-Mi finns.

Tibro är inte som Berlin eller Paris. Varken far-adelsmannen eller mamma dansar tango eller någon annan form av dans.

”De har byggt en mur mellan varandra” viskar jag till Mi-Mi.

Mamma är för det mesta i köket och far-adelsmannen sitter framför teven i vardagsrummet.

”Han försöker täppa igen hålen i muren, men den krackelerar. Han gjuter den i hård cement. Framför allt kommer hon inte undan. Snart är hon omringad av e tjock mur och kan inte komma ut”, viskar Mi-Mi tillbaka till mig.

”Jag är rädd att hon ska försvinna från mig igen.”

Om nätterna, i mina mardrömmar, kommer vitklädda män flygande i helikopter och gör hembesök och förtöjer vid balkongräcket. De letar igenom alla rum i lägenheten och hittar mamma hopsjunken på toaletten.

I verkligheten spänner ambulansmännen fast henne på en bår och åker härifrån. Precis som när jag var liten.

En smakebit på søndag: Underbarn

en smakebit

De två norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger delar på värdskapet för En smakebit på søndag som de bästa varannan veckas-föräldrarna! Tanken är att bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Som jag skrev igår så blev jag äntligen klar med min tenta igår kväll. Jag påbörjade den förra helgen och avslutade igår. Jag har inte skrivit på den i veckan utan ägnat min lediga tid åt att kolla klart på säsong tre och fyra av The Crown. Jag har knappt orkat läsa utan bara laddat för att orka skriva klart tentan och nu är det alltså gjort! Egentligen behöver jag ju inte skriva tentan då det är en kurs ag bara läst för min egen bildnings skull men det bor en liten duktig flicka i mig som gillar att samla högskolepoäng så då behöver man tentan. Jag har lite mer än 400 hp just nu och några fler poäng på väg in både nu och i höst hoppas jag. 🙂

Lyssnat på bok har jag dock orkat göra och igår morse lyssnade jag klart på Underbarn av Roy Jacobsen. Jag tyckte väldigt mycket om hans De osynliga och den här var också läsvärd men kanske inte fullt lika bra. Jag vill dock gärna läsa vidare i trilogin som De osynliga inleder längre fram. Underbarn handlar om en pojke och hans ensamstående mamma i en förort till Oslo på 60-talet. I början av boken håller de på att måla om i vardagsrummet när grannfrun kommer in och föreslår att de ska köpa tapeter.

underbarn

På vardagsrumsväggarna hos familjen Syversen såg vi alltså för första gången den storblommiga tapet som under sextiotalet skulle göra om norska arbetarhem till små tropiska djungler, med spinkiga bokhyllor av teak och eleganta mässingsbyglar, och en brun-, beige- och vitrandig hörnsoffa belyst av av små osynliga lampor som satt monterade likt blinkande himlakroppar under hyllorna.

Jag noterade den lite svala distansen i morsans blick, först en flickaktig förtjusning som kunde vara i tre fyra sekunder, visste jag, innan den övergick i en naturlig försagdhet, som i sin tur skulle utmynna i en realistisk grundinställning: Nej, det där har inte vi råd med. Det där kan inte vi göra. Eller: Det där är ingenting för oss och så vidare.

En smakebit på søndag: Glaskupan

en smakebit

De två norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger delar på värdskapet för En smakebit på søndag som de bästa varannan veckas-föräldrarna! Tanken är att bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Min universitetskurs lider mot sitt slut vilket betyder att jag ägnat det mesta av helgen åt att skriva tenta. Det är två frågor och jag bestämde på förhand att jag tar en denna helg och en nästa för att inte slita ut mig. Det är ju en kurs som jag läser bara för min egen skull men ändå sitter det långt inne att vilja prestera väl och få fina betyg. Men när jag inte kunde pressa fram fler vettiga ord om Sargassohavet gav jag upp för denna helg.

Förutom att läsa om kolonialism och postkolonialism och där förfasas av det vedervärdiga i att människor en gång har klampat in hemma hos andra och tagit deras länder, tillgångar och liv har jag lite motsägelsefullt äntligen tittat klart på tredje säsongen av The Crown och där fascinerats av just den kolonialmakt som en gång gjorde allt detta. Det känns lite märkligt och tveeggat må jag säga. Jag är fortfarande ingen rojalist men jag tycker dels det är intressant med det historiska och sen ser jag människorna bakom de stela figurerna i kungahusen (så som de porträtteras i serien d.v.s.). Precis som i tidigare säsonger så tycker jag så himla synd om Margaret och hur vidrigt hon behandlades (jaja, hon fick såklart leva i materiell lyx och överflöd).

Nu i veckan har vi bokcirkelträff om Glaskupan och det var jag som föreslog den då jag ville läsa om den. Nu har jag bara hunnit ca 50 sidor och jag tänker inte stressa för en av anledningarna till att jag ville läsa om den var att jag inte uppskattade den så mycket sist och jag vill därför ta god tid på mig vid den här läsningen. Jag måste säga att ljudböckerna äntligen har fått mig att uppskatta långsamt läsande, jag är av naturen en hetsläsare och slukar helst böcker i ett fåtal sittningar men historien fäster i dig på ett helt annat sätt när du intar den en bit i taget. Jag delar helt enkelt med mig av inledningen till denna klassiker.

glaskupan

Det var en besynnerlig, kvav sommar, den sommaren de skickade makarna Rosenberg till elektriska stolen, och jag visste inte vad jag gjorde i New York. Jag är fånig med avrättningar. Tanken på att avrättas i elektriska stolen ger mig kväljningar, och det var det enda tidningarna skrev om – feta rubriker stirrade upp mot mig i varje gathörn och vid varenda unken jordnötsosande tunnelbanehåla. Det hade ingenting med mig att göra, men jag kunde inte låta bli att undra över hur det kunde kännas att brännas levande längs med nerverna.

En smakebit på søndag: Vår bästa tid

en smakebit

De två norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger delar på värdskapet för En smakebit på søndag som de bästa varannan veckas-föräldrarna! Tanken är att bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Veckan har varit skön såklart med långhelg och dessutom fick jag prova på lite hemmaarbete då vi hade studiedag i onsdags. Efter dagens hemmaarbete hetsgjorde jag mina läxor och sen var det kurs på kvällen så jag satt mer eller mindre i 12 timmar. Väldigt olikt mitt vardagliga jobb som lärare där jag mest står och går hela dagarna. Även om mitt jobb är väldigt stressigt emellanåt så är jag glad att jag inte har ett sittande kontorsjobb. Fast jag erkänner att det är rätt trevligt att kunna ta en kopp te medan man arbetar…

Jag har också haft en finfin träningsvecka och sprungit årets första mil vilket inte brukar inträffa så här långt in på året. Men jag har tagit det lugnt i år och har en långsiktig plan så jag har inte bråttom. I övrigt har jag inte gjort så mycket annat, läst och bloggat helt enkelt. Jag läste äntligen ut Señor Peregrino igår, inte äntligen som i att den var dålig utan jag hade tänkt att göra det mycket tidigare. Det var nämligen bara årets tredje hyllvärmare av planerade 30 men jag har ju hela sommaren på mig! 🙂 Ge upp projektet tänker jag inte göra förrän på nyårsafton.

Jag håller också på att läsa Om icke vetekornet men häromkvällen väntade jag in en tonåring och ville ha något mer lättsmält när jag var trött. Då klickade jag fram Vår bästa tid av Kiley Reid och började läsa. Jag vet inte om jag kommer prioritera den just nu men den flöt på fint precis som förväntat. Boken handlar om Emira som är svart men jobbar som barnflicka åt en vit familj. En kväll blir hon anklagad för att ha kidnappat ungen och sen har jag inte kommit så mycket längre. Lättsmält kanske är fel ord på en bok som tar upp rasism och klass men jag menar att den är mer lättläst än Thiong’o.

var-basta-tid

”Ma’am?” Väktaren ställde sig bredare isär med fötterna för att matcha Emira. ”Ni är kvarhållen för förhör eftersom ett barn är i fara. Var vänlig och sätt ner barnet..”

”Okej, vet ni vad?” Emiras vänstra vrist darrade medan hon plockade upp mobilen ur den pyttelilla väskan. ”Jag ringer hennes pappa så kan han komma hit. Han är en vit gammal gubbe och kan säkert få alla er att känna sig bättre till mods.”

En smakebit på søndag: Love in a Fallen City

en smakebit

De två norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger delar på värdskapet för En smakebit på søndag som de bästa varannan veckas-föräldrarna! Tanken är att bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Om ni visste hur många avsnitt av random brittisk polisserie jag sett den här veckan skulle ni trilla baklänges. Jag har egentligen inte varit så supertrött, jag har bara haft en kvällskurs under veckan och hunnit med att gå till frissan vilket händer 1-2 ggr om året. Jag har långt hår med självfall och naturlig färg så jag behöver inte gå så ofta. Jag har tränat relativt flitigt men jag har inte läst. Förutom att lyssna vidare på Przewalskis häst varje dag samt att jag läste den här novellen igår vilken var den första texten av de som ska läsas till på onsdag. Kanske just p.g.a. att jag haft så få ”läsmåsten” så har jag inte läst alls? Som tur är har jag snart kommit till slutet av polisserien så då kan jag plocka upp läsandet igen. 🙂

Love in a Fallen City är en novellsamling bestående av sex noveller och jag har läst titelspåret som det skulle heta om det var en skiva. Vad heter det egentligen när det gäller böcker? Titelnovellen? Hur som helst så skulle vi läsa den i min litteraturkurs och det är det första jag läser av Eileen Chang. Jag hade lite svårt att komma in i den men när jag väl gjort det flöt det på fint. Novellen handlar om Liusu som är frånskild och har återvänt hem till sitt föräldrahem där hon bor tillsammans med flera syskon. En dag ska hennes syster presenteras som potentiell fru för en affärsman men istället blir det han och Liusu som fattar tycke för varandra. Eller vad man ska kalla det, deras ”relation” är extremt märklig. Jag behöver nog fundera lite på den här novellen för att veta vad jag ska tycka men jag läser gärna de andra också. Dock kanske det inte sker förrän kursen, och den kommande tentan, är över för jag har mycket annat att läsa framöver.

Citatet här nedanför säger inte så mycket om själva novellen men det tilltalar mig och jag funderar så på vad den där ”obscure haze of crimson and gold” är som jag förmodligen är på väg in i eller kanske redan befinner mig i? Liusu är 28 så hon tycker kanske att en 44-åring tillhör ”the older ones” redan?

love in a fallen city

She crossed her arms and clasped her neck with her hands. Seven, eight years – they’d gone by in the blink of an eye. Are you still young? Don’t worry. In another few years you’ll be old, and anyway youth isn’t worth much here. They’ve got youth everywhere – children born one after another, with their bright new eyes, their tender new mouths, their quick new wits. Time grinds on, year after year, and the eyes grow grow dull, the minds grow dull, and then another round of children is born. The older ones are sucked into that obscure haze of crimson and gold, and the tiny flecks of glinting gold are the frightened eyes of their predecessors.

En smakebit på søndag: Om icke vetekornet

en smakebit

De två norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger delar på värdskapet för En smakebit på søndag som de bästa varannan veckas-föräldrarna! Tanken är att bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Veckan har varit fin men innehållit en rad möten och ett onlineåtagande tre kvällar i rad; två föreläsningar och en bokcirkel. Det gick bra men blev kanske lite mycket. Annars har det rullat på bra planenligt, träningen går bra och våren kryper fram allt mer. Inte så himla mycket att säga om veckan helt enkelt.

Jag velade lite kring om jag skulle läsa Om icke vetekornet eller inte då den plötsligt blev frivillig i kursen jag går efter att det blev lite ändrade planer i kursplaneringen med en gästföreläsare. Jag tänkte att jag kanske kunde avvakta lite och läsa den i sommar men å andra sidan så har ju läraren valt ut den av en anledning och att den bidrar till förståelsen så jag påbörjade den nu ändå. Boken handlar om Kenyas frihetskamp i mitten av det förra seklet och huvudpersonen Mugo anses vara en hjälte. Jag älskar när ord på originalspråket får stå kvar i översättningen även om jag inte vet vad de betyder. Jag har hittills förstått att shamba är en odlingsplätt och jembe verkar vara någon slags hacka.

om-icke-vetekornet

Han tog en jembe och en panga för att falla i den dagliga rutin, som han kommit in i sedan han lämnade Maguita, hans sista fångläger. För att komma till sitt nya stycke shamba, som låg på andra sidan Thabai, måste Mugo passera de dammiga bygatorna. Och som vanligt upptäckte Mugo, att en del kvinnor hade gått upp före honom, att några redan var på väg tillbaka från floden med sina svaga ryggar dubbelböjda under vattenspänner, lagom tillbaka för att laga te eller gröt åt man och barn. Solen var uppe nu, och skuggorna av träd, hyddor och människor föll redan långa och smala.

En smakebit på søndag: Przewalskis häst

en smakebit

De två norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger delar på värdskapet för En smakebit på søndag som de bästa varannan veckas-föräldrarna! Tanken är att bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Jag fortsätter att läsa, plugga och träna samt att inte riktigt hinna med bloggen. Jag har läst så många bra och intressanta böcker nu på sistone så jag ska ändå försöka hitta lite tid för recensioner innan jag glömmer bort dem men häromdagen kände jag av min hjärntrötthet igen efter en lång period av bättring. Kanske orkade jag inte riktigt plugga egentligen men kursen är så vansinnigt intressant att jag bara måste läsa klart den. Postkoloniala litteraturstudier är det jag läser.

Igår blev jag klar med Me and White Supremacy som jag läst tillsammans med två andra under flera veckors tid och vi ska ha vår sista bokcirkel om den ikväll. Den har varit väldigt bra och den har liksom format om min hjärna precis som det blev när jag läste genusvetenskap. Man får liksom nya glasögon att se världen med och även om jag vetat om att jag inte är rasist så kan jag vara en långt mycket mer aktiv antirasist än vad jag är.

Igår påbörjade jag också Przewalskis häst som är nästa bokcirkelbok i Veganbokcirkeln och den tredje i Lundes planerad klimatkvartett. Jag stod över Binas historia men var med och läste Blå men nu känner jag att jag vill läsa Binas historia också. Jag hade bara för mycket på bordet just när vi skulle läsa den. Jag gillade Blå, och särskilt framtidskapitlen men tyckte det var lite mycket båttermer i den andra delen. Den här boken handlar ju om hästar och det är jag betydligt mer intresserad av. Jag avbröt läsningen för att googla lite och fick då snopet lära mig att man nyligen upptäckt att Przewalskin troligen inte är en vildhäst utan en förvildad tamhäst! Och här har jag gått som hästtjej i ungdomen och hästälskare resten av livet och trott att den var en vildhäst. Well, det är ju inte bara jag som trott det och de nya DNA-rönen var från 2018 tror jag.

Boken skildrar i alla fall tre olika människor i tre olika tidsåldrar vilka alla har just Przewalskin som gemensam nämnare. Smakbiten kommer från ett av kapitlen om Eva, en tysk veterinär som 1992 fraktar åtta Przewalskis till Mongoliet för att där släppa ut dem i frihet. Hästarna har precis kommit fram men innan de släpps ut är det dags för en liten hästmjölksritual där lite mjölk sprids i vinden och resten går laget runt så att alla får dricka.

przewalskis-hast

Ritualerna är enkla och jordnära. Jag tycker om dem. Man offrar till himlen och naturen. Nomaderna är buddister men de tillber även marken de går på och himlavalvet över dem. De tror att allt i naturen har en själ. Om man nödvändigtvis måste tillbe någonting skapar detta åtminstone något slags mening.