En smakebit på søndag: Barfotakvinnan

Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Jag orkade inte förbereda det här inlägget igår och på söndagsförmiddagar är jag ute och springer så då tar det alltid ett par timmar innan jag tinat upp efteråt och orkar sticka ut händerna utanför filten. Idag blev det nästan 20 km och vi sprang bl.a. på södra Djurgården vilket var stundtals blåsigt men också väldigt vackert.

Annars har veckan varit hyfsat stillsam. Jag fick avbryta min yogastreak förra helgen när jag var krasslig och vips har det gått en vecka utan att jag yogat. Men idag ska det bli av igen har jag bestämt. I fredags var jag på Dansens hus och tittade på Unruly Gang som körde dancehall tillsammans med en hoper danskillar. Det var väldigt kul och jag älskar verkligen att titta på (modern) dans.

Läsningen går lite trögt och jag läser nästan bara på tunnelbanan och litegrann enstaka kvällar. Inte för att boken är dålig utan mer för att orken och koncentrationen dippar lite just nu. Igår gjorde jag däremot lite på mitt broderi vilket ju är ett konkurrerande intresse eftersom att jag inte längre har några ljudböcker (sa ju upp Bokus play). Då lyssnade jag istället på Druid & Zimmermann show på radio som några bekanta gillar. Jag såg dem ju live på bokmässan också. Det var väldigt underhållande och jag vill ju egentligen lyssna mer på radio/se mer på vissa tv-program för att hänga med bättre i omvärlden så det var kul.

Nyligen läste jag och gillade Madonnan vid Nilen och sen tog jag en prenumeration hos Tranan bokförlag där Barfotakvinnan var första boken ut. Imorgon börjar en bokcirkel om den så min plan var att ha läst ut den men nu är jag bara halvvägs så jag får se om jag gör något läsryck ikväll. Vill nog brodera lite mer också. Boken är en uppväxtskildring och det handlar en hel del om mat eftersom de egna odlingarna är en stor del av livet och den dagliga försörjningen.

Durran var en riktig rwandier. Dess fält var som dess inhägnad. Det kom inte på fråga att släppa in vad som helst där. Vi försökte ju ibland plantera sötpotatis, impungine, vid dess fötter. Men vi visste mycket väl att det inte passade sig, att vi inte visade tillräcklig respekt för durran. Så för att inte störa den låtsades vi glömma sötpotatisen så att den blev liggande länge i jorden och knölarna blev så stora att det tappade sin fylliga smak och inte blev särskilt omtyckta. Många blev för övrigt dåliga. Durran tålde inte inkräktare.

Just nu i februari 2023


Forna Kulturkollo har en efterlevande utmaning – Just nu – där man den första lördagen i månaden helt enkelt delar med sig av vad man läser, tittar och lyssnar på samt längtar efter just nu.

Just nu läser jag Barfotakvinnan av Scholastique Mukasonga då jag tänkte hänga med i diskussionerna på Tranans bokcirkel om den som börjar på måndag.

Just nu tittar jagI vår herres hage som jag skrev om tidigare i veckan. Mysigt, präktigt och fritt från obehagligheter. Jag fick också upp en blänkare för Happy Valley i mitt flöde häromdagen och tänkte att det kanske vore något att titta på? Men jag är inte riktigt i någon tittar-fas just nu så jag orkar inte lägga tid på tv helt enkelt.

Just nu lyssnar jag inte direkt på något särskilt. Jag tittade/lyssnade på ett 3.5 minutersklipp från Depeche Modes kommande skiva idag om det gills? Men en av oss här hemma spelar rätt mycket musik och då lyssnar jag såklart på det. Som tur är har vi till övervägande del gemensam musiksmak.

Just nu längtar jag efter allt och inget. Jag har mycket kul framför mig men också en del tråkigheter så jag vill gärna att tiden inte går för fort.

De f.d. kulturkollare som fortfarande svarar på Just nu-enkäten är LindaAnnaHelena och Ulrica. Titta gärna in hos dem och alla andra som svarar på de här frågorna idag!

Hett i hyllan: Att uppfinna världen

hettihyllanBokdivisionen fortsätter att haka på Monikas inläggsserie Hett i hyllan där man bekänner sina heta synder i form av hyllvärmare!

Jag köpte en hel hög med feministiska böcker i mars 2021. Jag strävar hela tiden efter att bli mer beläst och kunnig inom de olika områden som intresserar mig och dit feminismen hör. Katrine Marçal är ju skribent på DN där hon ofta skriver om ekonomi, politik och Storbritannien. I den här boken ”visar Katrine Marçal hur grundmurade föreställningar om manligt och kvinnligt har präglat det moderna samhällets uppkomst. Och fortfarande gör.” Jag borde verkligen redan ha läst den.

Veckans kulturfråga v. 5 2023

Veckans kulturfråga från enligt O lyder:

Vilka kulturella verk får dig att må bra?

Jag är en person som allt som oftast glider igenom livet ganska belåten. Jag kräver inte mycket för att vara nöjd och jag upprörs inte av småsaker. Jag har inga problem med mörkret under vintern och jag ser det vackra i gråa dagar precis som soliga. De få gånger i livet jag verkligen mått dåligt beror det alltid på att en närstående går igenom något tufft vilket såklart även påverkar mig och jag känner mig maktlös. Då händer det att jag flyr in i tv-tittande och jag bingekollar serier. Det spelar dock ingen roll vad jag ser, det kan lika gärna vara The Walking Dead som Chicago Fire eller random brittisk kriminalserie på svt play.

Det finns dock en serie som kanske gör mig lite extra glad, den är som en trygg famn att vila i. Den har väl nästan lite skämskuddevarning p.g.a. att den är så präktig, småmysig och idylliskt puttrande och jag talar såklart om I vår herres hage vilken det precis startat en ny säsong av. Jag är anglofil och en sucker för de här brittiska landsortskildringarna. Jag skyller det här på min kompis mamma som alltid drack te och tittade på den här typen av serier och jag hängde mycket med dem på tv-kvällarna.

När det gäller musik så var det bara en enda skiva jag ville höra senast jag var riktigt ledsen: Raketklubbens självbetitlade album Raketklubben.

Här är en kort teaservideo för en av de bästa låtarna på skivan:

Tisdagtrion: Vapen

Ugglan och bokens Tisdagstrion handlar om att tipsa om tre böcker på veckans tema och att ta del av andra deltagares tips.

Veckans tema: Vapen

Ett otrevligt men aktuellt tema i veckans trio.

The Walking Dead av Robert Kirkman är en seriealbums-serie (om det nu heter så) som innehåller mängder av vapen. Nu är det inte vapnen som är det mest intressanta här och inte heller zombierna utan att följa överlevarna, deras relationer, utveckling och psyken. Jag tyckte mycket om de här seriealbumen och även tv-serien där jag dock har sista säsongen kvar ännu.

Sarek av Ulf Kvensler är boken som gjorde att jag blev galet sugen på att fjällvandra vilket faktiskt ledde till att jag och en kompis tagit upp vandring som hobby. Det kan tyckas lite knäppt att den här boken inspirerade mig eftersom att den ju innehåller en del obehagliga och opålitliga människor men så är det. Den har också påmint mig om vikten av att alltid bära kniv till fjälls då du aldrig vet vem du behöver försvara dig emot.

The Power av Naomi Alderman innehåller ju en modernare typ av vapen, en mutation à la X-men, där alla flickor kan frammana elektricitet med sina bara händer vilken de använder som ett vapen och tar makten ifrån männen. Den här är också filmatiserad och ska släppas nu i vår. I boken är ju dock själva slutet en häftig aha-upplevelse och frågan är om tv-serien får med det här eller om det blir som med The Handmaid’s Tale att de bara kör på och hittar på nytt material.

En smakebit på søndag: Min far & Kvinnan

Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Veckan har stundtals varit intensiv och uttröttande. Det händer en del just nu som gör mig trött helt enkelt. Förutom träningen och en konsert i torsdags så har jag försökt att ta det lugnt. Jag fick skippa ett av löppassen men har varit på gymmet och jag har peppar, peppar hållit i yogan i 27 dagar på raken nu. Det är rekord för mig. Jag har känt mig lite extra lugn (även om jag är känd för att vara lugn) och kanske är det yogans förtjänst. Det har varit tufft de dagar jag jobbar sent och har annan träning och någon dag nu i veckan satte jag mig vid 22 för att yoga. Men det har som sagt känts bra och jag tror inte att det är yogans fel att jag känt mig trött nu i helgen. Det tror jag har med andra saker att göra som jag inte vill ta upp här.

Jag har påbörjat Min far & Kvinnan som ju egentligen är två, väldigt korta, romaner och planen är att läsa klart dem senast tisdag. Jag läser dock inte alltid så himla mycket på helgerna, jag försöker istället att fixa veckans blogginlägg så jag ska slippa tänka på det under arbetsveckan. Jag bestämde mig ju för att haka på fyra olika bloggutmaningar eller vad vi ska kalla de här återkommande inläggen som olika bloggare kör varje vecka och där du ska komma med svar på frågor, boktips etc. Det här inlägget ingår ju i just en sådan kategori.

En anledning till att jag gillar de här utmaningarna är ju för att jag vill hålla bloggvärlden levande men jag ska erkänna att det tar sin lilla tid att hoppa runt och läsa och kommentera. Jag vill helst kommentera från datorn och måste därför vänta tills jag kommer hem och vissa kvällar blir det så sent innan jag dimper ner i soffan att jag inte riktigt orkar. Så igår ägnade jag mig också mig åt att ”kommentera ikapp”. Livet som bokbloggare är helt enkelt stundtals hårt men också roligt. 🙂

Mor kom ut i trapphallen. Hon torkade sig i ögonen med servetten som hon måtte fått med sig när hon gick upp i sovrummet efter lunchen. Hon sade uttryckslöst: ”Det är slut.” Jag minns inte de följande minuterna. Jag ser bara min fars ögon som stirrar mot något bakom mig, långt borta, och hans läppar som är uppdragna ovanför tandköttet. Jag tror jag bad mor sluta hans ögon.

Hett i hyllan: Mer än en kvinna

hettihyllanBokdivisionen fortsätter att haka på Monikas inläggsserie Hett i hyllan där man bekänner sina heta synder i form av hyllvärmare!

När jag var på bokmässan 2019 lyssnade jag till Moran som ju är väldigt underhållande och jag insåg att jag aldrig läst henne. Ett och ett halvt år senare lyssnade jag på henne igen i ett samtal med sin svenska förläggare eller något dylikt på Instagram. Då sa hon något om sin relation till sin tonårsdotter vilket gjorde mig berörd som förälder och jag ville genast läsa den här boken. Men så insåg jag ju att jag borde läsa Konsten att vara kvinna först vilket jag gjorde men jag blev inte helsåld. Jag skrev så här om den:

Hon säger en hel del bra och viktiga saker men de drunknar i hennes iver att vara så himla rolig hela tiden. Det är lite som att läsa ett stå upp-manus och det blir för mycket och lite för långdraget till sist. Jag föredrar nog faktiskt att lyssna på henne men hoppas ändå att den nya boken ska vara lite mer ”mogen” i sitt utförande.

Den här boken har hon ju skrivit som kvinna mer i min situation så precis som jag citerade här ovan hoppas jag ändå lite mer på den.

Veckans kulturfråga v. 4 2023

Veckans kulturfråga från enligt O lyder:

Vilka är dina tegelstensfavoriter?

Jag som är så trött ikväll tänkte att jag kunde göra samma sak som förra veckan och kopiera ett gammalt liknande tisdagstips, nu hittar jag inget dylikt men däremot en gammal bokbloggar-tegelstenstagg! Kul! Det var pre-Instagram och en helt annan era i bokbloggarvärlden.

Fågeln som vrider upp världen (742 sidor) av Haruki Murakami läste jag för tio år sedan och blev väldigt förtjust i då. Det var i begynnelsen av mitt återuppväckta läsintresse och sedan dess har jag läst en hel del Murakami och mycket annat. Den här älskade jag främst för att det kändes så härligt på något vis att sitta i en brunn. Jag har tänkt att jag borde läsa om den snart.

Harry Potter and the Order of the Phoenix (956 s) av J. K. Rowling läste jag under ett år, 2013, när jag inledningsvis gick med i en bokcirkel där vi skulle läsa hela HP det året. Jag hamnade efter i läsningen och missade några träffar och till sist hoppade jag av men läste ändå ut alla böckerna samma år. Jag blev förvånad att jag tyckte så mycket om dem och det var också kul att dela upplevelsen med barnen som var i lämplig HP-ålder och den ena hade själv läst några delar.

 

Tisdagtrion: Böcker som utspelar sig under olika århundraden

Ugglan och bokens Tisdagstrion handlar om att tipsa om tre böcker på veckans tema och att ta del av andra deltagares tips.

Veckans tema: Böcker som utspelar sig under olika århundraden

Det är inte alltid helt enkelt att veta när en bok utspelar sig men jag är åtminstone rätt säker på att dessa tre inte äger rum i samma århundraden.

Wolf Hall av Hilary Mantel utspelar sig helt klart på 1500-talet eftersom det är den riktiga personen Thomas Cromwell som innehar huvudrollen. Väldigt läsvärd även om jag inte alltid hänger med i exakt alla de politiska maktspelen då jag läste den på engelska. Tyvärr råkade jag köpa del två på svenska. Å ena sidan blir den ju då enklare och jag får läst en hyllvärmare men å andra sidan så älskade jag språket i Wolf Hall.

Frankenstein av Mary Shelley läste jag också för ganska länge sedan men jag minns att jag förvånades över hur bra, lättläst och välskriven den var. Den utspelar sig i slutet av 1700-talet men gavs ut 1818. Inte för att jag trodde ont om Mary Shelley, jag hade nog bara ingen koll helt enkelt. Visst finns där små detaljer som kanske inte är helt genomtänkta men den är absolut läsvärd och jag villhöver ett eget ex hemma i bokhyllan då jag läste en biblioteksbok.

Himmel och helvete av Jón Kalman Stefánsson utspelar sig troligen på 1800-talet men det kan också vara tidigt 1900-tal. Det var över tio år sen nu som jag läste och älskade denna bok och jag köpte på mig uppföljarna (det är en trilogi) men ändå har det dröjt med fortsättningen. I år är de med i min hyllvärmarutmaning och kommer att bli lästa så nu är frågan om jag kanske borde ta och läsa om den här först?

En smakebit på søndag: Sällskapsmänniskor

Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Veckan har rullat på och jag har varit sliten efter förra söndagens tuffa tempo-långpass. P.g.a. det, ett urtrevligt författarsamtall med Maggie O’Farrell och ett spontanbesök till min pappa så blev det inget gym denna vecka men löpningen och yogan fick jag till. Nu har jag klarat 21 dagars daglig yoga, det vore ju snöpligt att stupa så nära målsnöret (30 dagar). Igår var vi på en fantastisk konsert med Joel Alme. Gladare och mer ödmjuk göteborgare får man leta efter!

Som jag misstänkte förra veckan så läste jag ut Madonnan vid Nilen i veckan. Jag har fortfarande några få sidor kvar i Att föda ett barn men jag tog med mig den behändigare Sällskapsmänniskor igår på pendeltåget då min pappa bor en bit bort. Jag har läst runt 50 sidor och är inte besviken hittills. Jag gillade Queenie och känner igen mig i i Carty-Williams språk och humor.

Deras pappa, Cyril Pennington, var ingen fördomsfull man. Han hade fem barn. Fem barn som han kändes vid, med fyra olika kvinnor. Men att kännas vid är inte samma sak som at betala underhåll, eller som att vara fysiskt, psykiskt eller känslomässigt närvarande. Att kännas vid var, i Cyril Penningtons värld, att på det stora hela vara medveten om att han hade fem barn (och kanske fler än så, men han tänkte inte ge sig ut och leta), att komma ihåg vad de hette och någon gång ibland att de fyllde år samt att be dem om pengar när han hade det knapert.