Etikett: norstedts

Om snö och guld

Den Av bokdivisioneni Betyg 3, RecensionerLämna en kommentar

Om snö och guld var en bokcirkelbok någon gång nu i våras som min bokcirkelkompis valde. Jag hade bara läst Missne och Robin av Edelfeldt i ungdomen men länge tänkt att återvända till hennes författarskap.

Miranda växer upp i Stockholmsförorter med en frånvarande läkarpappa och en mamma som lider av någon slags psykisk ohälsa. Miranda själv verkar inte heller helt psykiskt stabil och hon drar sig undan folk alltmer och flyr genom att skapa en sagovärld om flickan Guld som hon tecknar och skriver om. Så småningom får hon ett riktigt sammanbrott vilket till sist leder henne in i folkhögskolevärlden där hon äntligen får vänner.

Hm, alltså boken sträcker sig över årtionden, även om fokus är på Mirandas ungdomsår och därikring, så det är lite svårt att beskriva en handling enligt gängse normer. När jag börjar läsa den här boken, vilket är väldigt sent inför bokcirkelträffen, blir jag förvånad över hur pass lättläst den är. På en kväll har jag läst halva boken trots att den är nästan 500 sidor lång. Nästa dag bestäms det att bokcirkeln blir framflyttad och jag lägger den åt sidan för andra mer prioriterade böcker innan jag plockar upp den igen och läser klart den.

Under läsningen av första halvan blir jag insugen i språket och berättelsen nästan hypnotiserar mig. Men när jag återvänder har jag tappat läsglöden lite. Jag vet inte riktigt varför men andra och tredje delen intresserar mig inte lika mycket som den första. Kanske hade boken kunnat kortas ner lite?

Mirandas mamma mår uppenbarligen inte bra och hon är många gånger rent vidrig mot sin dotter. Pappan är sällan hemma för att han liksom inte står ut med mamman och den stackars Miranda får ta all skiten. Mamman bryter verkligen ner henne med kommentarer om allt ifrån hennes klädsel via ironiska smeknamnet ”Geniet” till att hon ju bara är sin dotters passopp. Miranda skapar sig som sagt en egen sagovärld där hennes karaktärer kan göra allt de vill och det är spännande att följa hennes berättelse om flickan Guld. Jag hade kunnat tänka mig att läsa den boken faktiskt. På det stora hela är Om snö och guld en intressant och skrämmande om än något utdraget skildrad uppväxtberättelse!

Förlag: Norstedts
Utläst: 30 april 2023
Mitt betyg: 3/5

Kvinnan

Den Av bokdivisioneni Betyg 4, Recensioner1 kommentar

Jag läste Min Far & Kvinnan efter varandra men har valt att dela upp recensionerna. Här kan du läsa om Min Far och som jag skrev där var det här två bokcirkelböcker och Kvinnan är även min tredje bok av Ernaux.

I Kvinnan är det Ernauxs mamma som står i centrum och precis som i Min Far får vi en bild tecknad över hennes liv. Bägge böckerna börjar med ett konstaterande av att föräldern är död, vi får veta lite om just detta och sen tas vi tillbaka till begynnelsen. Ernauxs mamma hade en fattig uppväxt i Yvetot och hon beskriver familjen som en klan. Det var många syskon som alla fick många barn. Ernaux beskriver sin mamma som den som var ”vildast och högfärdigast” (heter det inte mest högfärdig?) och hon hade alltid en önskan om ett finare/rikare liv samtidigt som hon framhöll att ”en ann är lika god som en ann”. Hon gifter sig med Ernauxs far, köper en affär/bar och får en flicka som inte överlever. Efter henne föds så Annie.

Jag tycker bättre om Kvinnan än Min Far då jag upplever att Kvinnan är skriven med mer värme och känslosammare. Nu när jag läst tre böcker av Ernaux så upplever jag hennes skrivande som att hon alltid är väldigt distanserad. Det känns som att hon lite torrt och sakligt redogör för händelser och sin historia men samtidigt så är det en typ av reflekterande skrivande där hon ju ser tillbaka på sitt (och andras) liv och då kanske det lätt blir så. Men i Kvinnan tycker jag alltså att det blir mer känslosamt. Om det beror på att hennes relation till modern är annorlunda (som min bokcirkelkompis trodde) eller att den mer slår an aktuella strängar hos mig själv vet jag inte riktigt. Hur som helst så blir jag berörd av Kvinnan på ett sätt jag inte blivit av de andra böckerna.

Jag har även Omständigheter kvar i hyllan att läsa nu men tror att jag nöjer mig där sen med Ernaux. Hon är definitivt inte dålig men hon väcker ingen glöd hos mig. Det kanske inte är det som är meningen med hennes litteratur heller och vi är ju dessutom alla olika när det kommer till smak och tycke. Nicolas Lunabba gillar ju Ernaux och hans bok tyckte jag bra mycket bättre om än de här. Kanske borde jag nu pröva Édouard Louis som tillstått att han är väldigt inspirerad av Ernaux?

Förlag: Norstedts
Utläst: 31 januari 2023
Mitt betyg: 4/5

Min far

Den Av bokdivisioneni Betyg 3, Recensioner1 kommentar

Min bokcirkel ville läsa Ernaux och inte mig emot eftersom jag ändå hade en plan på att rätt snabbt läsa mina e-böcker av Ernaux då jag vill rensa läsplattan på hyllvärmare. Nu var jag ju inte överväldigad av En flickas memoarer men jag ville gärna ge henne en ny chans och just Min far har jag sent omsider insett att jag läste på franska för drygt 20 år sedan så det var kul att läsa om den. Inte för att jag mindes något av den franska versionen…

Det tog ett tag för mig att koppla att Min Far & Kvinnan är två böcker men det är också två väldigt korta böcker vilka tillsammans är på 173 sidor. Min Far handlar således om Annie Ernauxs pappa. Han togs ur skolan tidigt och blev stalldräng för att hjälpa till att försörja familjen. Efter en sväng hos militären började han istället på fabriken där han kom att träffa Ernauxs mamma. Hon hade en dröm om en affär och de blev handlare/caféägare.

Ernaux redogör för olika epoker i sin fars liv fram till hans död. Jag tycker inte att man kommer honom riktigt nära utan fokus är på att de hade det knapert men att de skulle nöja sig med det de hade. Och att han är lantlig och enkel utav sig och inte skäms för det medan Ernauxs mamma vill vara lite förmer. Han bryr sig inte om muséer eller ett korrekt språk och förstår sig inte på Ernauxs önskan att studera vidare.

Ernaux skriver i slutet av boken: ” Nu har jag  avslutat min uppgift att föra fram i ljuset det arv som jag tvingades lämna på tröskeln till den borgerliga och kultiverade världen, när jag trädde in i den.” Och det är precis det hon gör i Min far; redogör för sin enkla bakgrund genom att beskriva människorna och byn och sin egen relation till dem. Jag tycker bättre om den här än En flickas memoarer men det är fortfarande väldigt mycket distans i hennes sätt att skriva och jag upplever henne som lite kyligt betraktande.

Förlag: Norstedts
Utläst: 30 januari 2023
Mitt betyg: 3/5

Att föda ett barn

Den Av bokdivisioneni Betyg 4, Recensioner2 kommentarer

Typ 40 år efter alla andra ger jag mig slutligen på trilogin om Maj. Den har stått i min hylla sedan min pappa köpte serien till mig i present i november 2014 efter att jag önskat den. Han gjorde sig till och köpte alla tre inbundna och så läste jag dem aldrig då. Det har jag haft lite dåligt samvete för. Men nu är jag igång!

Maj är 20 år gammal och året är 1938. Hon har lämnat sin hemort Åre för att glömma exet Erik som bedrog henne. Men hon kan ändå inte riktigt glömma honom. En dag ber kollegan och väninnan Ingrid henne att följa med på en tur i Tomas bil. Hon säger att han är snygg. Maj har egentligen ingen lust men gör det ändå. Ingrid har inte sagt att han är gråhårig och ca 20 år äldre än Maj men han är ju ändå ganska trevlig och artig. En lånad pälskappa som ska återlämnas leder till en graviditet och plötsligt måste Maj både gifta sig och flytta ihop med Tomas. Men vem är han egentligen?

Jag hade inte läst på baksidan av den här boken och visste inget mer direkt än att det handlade mycket om Majs hemmafruliv. Det är är jag glad för, för på så vis framträdde problematiken med Tomas steg för steg för mig precis som den gjorde för Maj. Sandberg skriver speciellt, det är väldigt intensivt och ofta ganska osammanhängande tankeflöden. Maj vill inte bli med barn, hon vill inte vara med Tomas och hon vill inte bo ovanpå hans gamla mammas lägenhet. Men när hon nu måste det så gör hon allt vad hon kan för att framstå som den goda husmodern. Hennes tankar kretsar kring mat och minutiös städning i kombination med djup oro, ångest och en känsla av att inte duga till för släkten och samhällets ögon. Tomas vill ha henne men hon kan inte förmå sig att vara intim med honom igen utan gör allt för att hålla sig undan.

En extra personlig touch är att min mormor är född i december samma år som Maj, hon var norrlänning men långt längre norrifrån än Maj och hon hette Maj Margit då Maj är vårt släktnamn på kvinnosidan. Eller var kanske, jag fick bara söner så vi får väl se. Min mormor var också urtypen för en god husmor men därefter slutar nog likheterna med bokens Maj.

Möjligen att boken hade kunnat vara lite kortare, ibland bläddrade jag fram några sidor för att tjyvläsa vissa skeenden innan jag vände tillbaka och läste på riktigt. Samtidigt blev den emellanåt som en drog där mina ögon bara flödade över sidorna och jag hade svårt att lägga den åt sidan för att sova. Men jag tyckte definitivt om boken vilken slutar väldigt abrupt men så hade väl Sandberg redan planerat att det skulle bli en trilogi. Jag är inte alls matintresserad men fascineras av nörderi och man kan väl inte annat än att betrakta Maj som en mat- och städnörd. Även om hon såklart hellre hade återfått sin ungdom och varit ute på dansbanan med jämnåriga. Det ska bli intressant att få följa hennes liv i de kommande böckerna och se hur det blir.

Förlag: Norstedts
Utläst: 22 januari 2023
Mitt betyg: 4/5

Ställ om

Den Av bokdivisioneni Betyg 4, RecensionerLämna en kommentar

Jag har följt Klimatklubben sen starten och läst gängets bok Gör skillnad! samt Johanna Leymanns (då Nilsson) bok Slow Fashion. Självklart ville jag nu också läsa Maria Soxbos Ställ om och jag lyssnade till henne på bokmässan och köpte boken där.

Med att ställa om menar Soxbo att förändra något och hon vill försöka komma med omställningstips istället för förbud. Hon menar att vi bör sträva mot att förändra samhället i grunden så att andra värden än pengar och status blir viktigast och resonerar kring hur vi kan bli hållbara människor. Boken är indelad i sju kapitel: drömmar, tid, jobb, gemenskap, värden, konsumtion och lycka. Den är snabbläst och inspirerande och innehåller konkreta frågor och ideér för att få dig att tänka till.

Kapitlet om drömmar handlar om att antingen sätta sig ner en gång för alla och fundera kring vilket mål man har för att kunna jobba mot det eller att inse att man är nöjd med det man har. Precis som Soxbo tillhör jag den vita medelklassen och det är lätt för mig att säga men jag är nöjd med det jag har och jag lever i stort sett i enlighet med mina värderingar. Det jag saknar är som så många andra är mer tid, men är jag beredd att gå ner i arbetstid för det? Inte ännu i alla fall.

Många av de mer konkreta hållbarhetstipsen i boken handlar om att dela på saker, köpa second hand, njuta av det som är gratis (skogspromenader med eller utan bärplockning) och för den som är mindre bemedlad än Soxbo och mig är det här såklart vardag. Hon och jag handlar second hand för att hjälpa klimatet, någon annan gör det för att det är deras enda ekonomiska möjlighet. Men jag skulle säga att boken vänder sig främst till den som har möjligheten att tänka igenom sitt liv och sin livsstil. Vi som har råd, tid och ork helt enkelt.

Den blir förmodligen också mest läst av oss som redan är frälsta, så som det brukar vara med den här typen av litteratur, men jag tror ändå på att den enskildes handling är betydelsefull och att var och en kan inspirera någon annan mot ett mer klimatsmart leverne. Den enda punkten jag inte riktigt förlikar mig med är den om att dela på saker, t.ex. verktyg. Om jag lånar ut min borr till 15 personer och den sedan går sönder. Ska jag köpa en ny då? Ska den som den gick sönder hos göra det? Ska alla betala hyra? Här är jag nog fortfarande alltför ego i mitt tänk även om jag såklart kan tänka mig att låna ut vissa saker då och då. Men ge mig lite tid så kanske jag ställer om mitt tankesätt. 🙂

Förlag: Norstedts
Utläst: 5 november 2022
Mitt betyg: 4/5

Den färglöse herr Tazaki

Den Av bokdivisioneni Betyg 4, RecensionerLämna en kommentar

Jag har ju tagit fram de hyllvärmare jag ska läsa men så åkte jag på en förkylning där jag ändå orkar läsa så då väcktes den lille decemberdjävulen i mig och jag tänkte att jag kanske hinner klämma fem böcker till för att nå mitt ursprungliga mål om att starta 2023 med 90 hyllvärmare? (Vilket jag ju fick justera efter att jag upptäckt att jag missat att bokföra fem införskaffade böcker) Så då röck jag helt frankt en bok som inte var med på decembers läslista och läste den. Men jag har ju fortfarande kvar sju böcker på listan så vi får väl se hur det går. Problemet förra året var att jag läste helt frenetiskt men inte bloggade om böckerna direkt så de hann lite fall i glömska hos mig.

I bloggens begynnelse ”upptäckte” jag Murakami och läste och älskade flera av hans böcker. Efter ett massivt intag av hans böcker kom jag av mig och nu har det nästan gått 10 år sedan jag läste honom. Fram tills nu då när jag plockade ner den här från hyllan.

Tsukuru lämnade sin hemstad Nagoya efter gymnasiet för att plugga i Tokyo. Bakom sig lämnade han ett kompisgäng bestående av två killar, Blå och Röd, och två tjejer, Vit och Svart. De lärde känna varandra under ett volontärprojekt och blev snabbt ett tajt gäng. Tsukuru var lite avundsjuk på de andra då han inte hade någon färg i sitt namn (Röd hette t.ex. Rödtall) och han kände aldrig riktigt att han hörde till.

Han åker regelbundet tillbaka till hemstaden och hänger med gänget men en dag är något förändrat. Ingen ringer tillbaka till honom men till sist ringer Blå upp och meddelar att gänget måste bryta med Tsukuru. ”Du fattar nog varför” säger han och Tsukuru svarar chockat ja men i själva verket har han ingen aning.

Tsukuru genomgår en djup depression men repar sig och 16 år senare träffar han en kvinna vid namn Sara. Hon vill gärna vara med honom men känner att hans förflutna hindrar deras relation. På Saras inrådan och med hennes hjälp söker han upp medlemmarna av gänget för att ta reda på varför han egentligen blev utstött.

Jag känner definitivt igen min Murakami. Lite flum, ensamma trånande unga män med sexdrömmar och såklart en skvätt bröst. Däremot inte en enda katt. Tsukurus liv är fruktansvärt ensamt och han vågar inte anknyta till vare sig vänner eller flickvänner. Det är inget annat än ett trauma han gått igenom och som han nu försöker linda upp. Det är inte lika mystiskt som det kan vara i Murakamis världar men Tsukurus drömmar gör att han tvivlar på sig själv och sina egna handlingar i drömmar kontra verklighet.

Det är ett par olösta trådar när jag slår igen boken och den ena köper jag men Haida-storyn greppar jag inte riktigt. Särskilt inte biten om Haidas far och här känner jag att det blir väääldigt filosofiskt och lite segt ett tag. Däremot älskar jag nördandet i stationer och tåglinjer (Tsukuru är ingenjör som bygger tågstationer) även fast inga namn säger mig något. Jag googlar olika japanska skriftspråk och lyssnar på Le mal du pays av Liszt med Lazar Berman. Framförallt, och ”tack vare” att min förkylning gör det möjligt, så slukar jag boken under bara ett par timmar och kan knappt lägga den från mig. Den är inte hans bästa men den var absolut bra och nu borde jag ju faktiskt skaffa Mordet på kommendören-böckerna.

Förlag: Norstedts
Utläst: 13 december 2022
Mitt betyg: 4/5

En flickas memoarer

Den Av bokdivisioneni Betyg 3, RecensionerLämna en kommentar

Den allra sista boken jag läste med min feministiska bokcirkel blev En flickas memoarer. En bok där Ernaux går tillbaka i tiden till sommaren 1958 då hon upplevde något tillsammans med en ung man på ett kollo där hon arbetade som 18-åring. Han väcker något i henne och hon blir kanske inte direkt kär men mer besatt av att vara åtrådd och det är en helt ny känsla för henne. Han glömmer henne förmodligen väldigt snabbt men åren går och ännu efter 60 år kan hon inte riktigt släppa honom.

Det är svårt att veta vad man egentligen ska tycka om den unga flickan Annie. Hon är å enda sidan pinsamt desperat och verkar inte förstå att de andra gör henne till åtlöje. Å andra sidan så vill hon så himla gärna uppnå den här första känslan hon fick den där kvällen, igen. Och ju mer vi pratade på bokcirkeln desto mer insåg de flesta av oss av vi betett oss ganska likt Annie någon gång i vår ungdom.

Förutom att Ernaux berättar vad som hände så beskriver hon i detalj hur hon tänker och hur hon tänker kring vad hon ska skriva. Just de här metabitarna tycker jag blir tradiga medan andra i bokcirkeln uppskattade dem, åtminstone till en början. Överlag så kände jag mig aldrig direkt dragen till boken och jag fick tvinga mig själv att läsa klart den. Däremot var det en ganska bra bokcirkelbok som passade bra att vrida och vända på och flera gånger fick jag fundera över vad jag egentligen tyckte och hur jag tolkade henne.

Jag har tydligen läst La Place på franska för ca 22 år sedan och av den historien minns jag ingenting men jag har ett exemplar av just Min far & kvinnan och tänker faktiskt ge henne en till chans då jag inte vill avfärda henne helt. Eventuellt ger jag mig på Omständigheter också så att jag sedan kan ge ett mer rättvist omdöme av hennes författarskap.

Förlag: Norstedts
Utläst: 14 november 2022
Mitt betyg: 3/5

Asfaltsänglar

Den Av bokdivisioneni Betyg 3, RecensionerLämna en kommentar

Asfaltsänglar är den första av mina hyllvärmare från 2013 som jag läst i år och det är en svår bok att skriva om. Inte p.g.a. handlingen utan p.g.a. den här diskussionen om vem som får skriva vilka böcker. Johanna Holmström är så vitt jag vet etniskt finlandsvensk medan hennes huvudpersoner i boken, Samira och Leila, är två systrar med en pappa från Nordafrika och en finlandssvensk mamma som konverterat till islam och blir bokstavstrogen. Jag som svensk kan tycka att det är en fin skildring Holmström presenterar medan Lidija Praizovic i Aftonbladet ansåg den vara konstruerad och skandinavisk. Och när det gäller kännedom om islam och arabisk kultur så är mina kunskaper väldigt begränsade så jag kan inte bedöma trovärdigheten.

18-åriga Samira rymmer hemifrån för att undkomma mammans krav och religionens förväntningar och vi får tidigt veta att hon ligger i koma på sjukhus. Anledningen nystas upp under berättelsens gång. Leila som är hennes lilla syster har det tufft i skolan, skolkar mycket och ägnar sig åt parkour. Hon vet inte själv varför Samira ligger på sjukhus men träffar Samiras kompis Jasmine för att ta reda på sanningen.

Nu låter det lite som en deckare men det är det inte. Jag tycker att det är en uppväxtskildring av två lite vilsna tjejer som försöker hitta sin plats i samhället och förhålla sig till familjen och religionen. Den ger också en bild av hur livet i gymnasieskolan kan se ut med identitetssökande, mobbing, statusar som höjs och sänks av olika anledningar. Leila har en kompis som är besatt av Britney Spears och gör allt som hon gör. Jag som aldrig varit ett fan får googla lite för att ta reda på när allting inträffade och med utgångspunkt i det så utspelar sig den här boken runt slutet av det första årtiondet av 2000-talet.

Det är mycket kodväxling i språket med både finska och arabiska och även fast jag inte förstår vad de säger så är jag alltid för sådant i böcker. Jag älskar ju språk helt enkelt. Vissa saker i boken känns ganska otäcka och jag hoppas t.ex. att det inte såg ut så här i finska gymnasier på den här tiden. Andra saker känns lite väl crazy och kanske är det bland annat detta Praizovic menar när hon kallar den konstruerad. Samtidigt är ju litteratur just litteratur och allting måste inte vara trovärdigt jämt.

Holmström har sagt att hon väntat på att någon skulle skriva den här romanen men när ingen gjorde det tog hon saken i egna händer. Jag vet ju inte hur länge hon väntade och jag tycker som sagt att det här är jättesvårt att besluta kring. Jag kom på mig själv med att vara skeptisk under läsningen av Asfaltsänglar medan jag strax dessförinnan läst Jenny Jägerfelds Brorsan är kung och då känt mig lyrisk och tyckt att vad bra att barn i dag kan få läsa om transpersoner. Men Jägerfeld är ju inte trans så vitt jag vet? Varför bedömer jag dem annorlunda? Jag landar nog i att man får skriva om andra personer än sig själv då alla människor är individer och jag t.ex. inte har identiska upplevelser som alla andra 45-åriga rödhåriga lärare. Samtidigt vill jag inte att vi snor berättelserna från de som mycket väl kan berätta dem själv. Gaah! Vad tycker du?

Förlag: Norstedts
Utläst: 8 juli 2022
Mitt betyg: 3/5

Bröd och mjölk

Den Av bokdivisioneni Betyg 3, Recensioner2 kommentarer

Vårterminens allra sista bokcirkelbok blev Bröd och mjölk. En bok som jag inledningsvis sugs in i och fångas av ögonblicket när den treåriga flickan äter en hel skål med clementiner så att saften rinner. Boken berättar fragmentariskt men samtidigt extremt detaljrikt om händelser ur barnets barndom och vidare vuxenliv och i varje ögonblick så är maten närvarande, som en nyfikenhet, ett intresse, en besatthet eller slutligen en ätstörning. Texten är väldigt lätt och luftig som att du svävar i närheten av flickan/kvinnan men aldrig kommer henne riktigt nära.

Jag kan på ett sätt se att den är snyggt skriven och jag tycker det är fint att ätstörningar får ta plats i litteraturen men någonstans ungefär en tredjedel in i boken tappar jag totalt intresset. I boken återkommer Ramqvist vid två olika tillfällen till hennes (karaktärens) avundsjuka gentemot personer som är ointresserade av mat och just tycker att mat bara är mat. Jag är exakt en av de personerna och kanske är det därför jag ledsnar på all mat i boken. Jag gillar såklart god mat men tänker mer på proteininnehållet i en måltid än smaken. När mina elever frågar vilken favoritmat jag har så är mitt standardsvar ”den som någon annan lagar”. För är det något jag finner fullständigt meningslöst så är det att stå timtals i köket när det går snabbare att mikra en portion havregrynsgröt.

Jag stör mig också på detaljrikedomen som känns orealistisk men vad vet jag, mina minnen från barndomen är mer eller mindre obefintliga alternativt luddiga medan andra matintresserade/ätstörda kanske upplevde precis allt det här som Ramqvist skriver om. Och hur duktig är inte den här ungen i köket förutom när hon misslyckas med att göra te till mormor och morfar? Men kalops kan hon laga. Å andra sidan kanske det är de stunderna av berömmelse för perfekt lagad mat som hon minns?

Det är för övrigt relationen till mormodern som jag har mest behållning av, kanske för att den påminner om min egen relation till mormor och att jag känner igen det eviga trugandet. Fast min mormor åt alltid tillsammans med oss och jag kan inte laga en enda maträtt som hon gjorde för jag lekte alltid medan hon lagade mat. Det här stackars barnet verkar aldrig riktigt leka utom när hon gungar i parken. När jag kommit halvvägs i boken så skummar jag sidorna och läser enstaka ord och stycken här och var för att hänga med i handlingen och det känns skönt när den äntligen tar slut. Jag gissar att mina bokcirkelvänner kommer ha en annan åsikt om boken så det ska i alla fall bli spännande att diskutera den.

Förlag: Norstedts
Utläst: 16 juni 2022
Mitt betyg: 3/5

Konferensen

Den Av bokdivisioneni Betyg 4, RecensionerLämna en kommentar

Som jag har längtat efter en ny Strandberg men jag beslöt när jag fick hem den i våras att spara den till min Gotlandssemester i augusti vilket jag också gjorde. Det var väl värt väntan att kunna njuta av den ordentligt och om jag inte missminner mig låg jag vaken en halv natt för att läsa klart den.

Ett gäng kollegor som jobbar med exploatering ska samlas för att ha en konferens om ett projekt som inte är helt populärt. I närheten av konferensanläggningen, som har sin egen lilla mörka historia, finns det dock någon som önskar livet ur konferensdeltagare och som gör slag i saken.

Som vanligt är det en strålande fin bok där Strandberg är så grymt skicklig på att teckna genuina och trovärdiga karaktärer. Det mest spännande i en skräckbok är ju inte sättet människor dör på utan hur de reagerar och agerar i situationen. Det här är han också väldigt bra på att förmedla. Senast häromdagen försökte jag återigen förklara för någon att grejen med The Walking Dead inte är zombieslafset utan just människorna. Strandberg skriver böcker om intressanta mångfacetterade människor vilka ”råkar” hamna i lite kniviga skräckiga situationer och det är det som gör det hela så mycket mer spännande och engagerande. För du måste känna en karaktär och kunna identifiera dig med/ta avstånd från hen för att på riktigt känna med personen när den är på väg att hamna under kniven.

Jag älskar den lilla kartan i början och slutet av boken och jag tycker det är fiffigt hur mobilproblemet löses. För inte kan det vara helt enkelt att skriva en modern skräckis där var och varannan människa egentligen bara kan ta upp mobilen och ringa 112? Ibland spårar skräckromaner ut på slutet men jag tycker den här håller snyggt hela vägen med en fin blandning av rätt hjältar och tragiska skeenden. När boken är slut ställer jag upp den bredvid mina andra Strandbergstitlar i bokhyllan och hungrar efter fler.

Förlag: Norstedts
Utläst: 2 augusti 2021
Mitt betyg: 4/5