Asfaltsänglar

Asfaltsänglar är den första av mina hyllvärmare från 2013 som jag läst i år och det är en svår bok att skriva om. Inte p.g.a. handlingen utan p.g.a. den här diskussionen om vem som får skriva vilka böcker. Johanna Holmström är så vitt jag vet etniskt finlandsvensk medan hennes huvudpersoner i boken, Samira och Leila, är två systrar med en pappa från Nordafrika och en finlandssvensk mamma som konverterat till islam och blir bokstavstrogen. Jag som svensk kan tycka att det är en fin skildring Holmström presenterar medan Lidija Praizovic i Aftonbladet ansåg den vara konstruerad och skandinavisk. Och när det gäller kännedom om islam och arabisk kultur så är mina kunskaper väldigt begränsade så jag kan inte bedöma trovärdigheten.

18-åriga Samira rymmer hemifrån för att undkomma mammans krav och religionens förväntningar och vi får tidigt veta att hon ligger i koma på sjukhus. Anledningen nystas upp under berättelsens gång. Leila som är hennes lilla syster har det tufft i skolan, skolkar mycket och ägnar sig åt parkour. Hon vet inte själv varför Samira ligger på sjukhus men träffar Samiras kompis Jasmine för att ta reda på sanningen.

Nu låter det lite som en deckare men det är det inte. Jag tycker att det är en uppväxtskildring av två lite vilsna tjejer som försöker hitta sin plats i samhället och förhålla sig till familjen och religionen. Den ger också en bild av hur livet i gymnasieskolan kan se ut med identitetssökande, mobbing, statusar som höjs och sänks av olika anledningar. Leila har en kompis som är besatt av Britney Spears och gör allt som hon gör. Jag som aldrig varit ett fan får googla lite för att ta reda på när allting inträffade och med utgångspunkt i det så utspelar sig den här boken runt slutet av det första årtiondet av 2000-talet.

Det är mycket kodväxling i språket med både finska och arabiska och även fast jag inte förstår vad de säger så är jag alltid för sådant i böcker. Jag älskar ju språk helt enkelt. Vissa saker i boken känns ganska otäcka och jag hoppas t.ex. att det inte såg ut så här i finska gymnasier på den här tiden. Andra saker känns lite väl crazy och kanske är det bland annat detta Praizovic menar när hon kallar den konstruerad. Samtidigt är ju litteratur just litteratur och allting måste inte vara trovärdigt jämt.

Holmström har sagt att hon väntat på att någon skulle skriva den här romanen men när ingen gjorde det tog hon saken i egna händer. Jag vet ju inte hur länge hon väntade och jag tycker som sagt att det här är jättesvårt att besluta kring. Jag kom på mig själv med att vara skeptisk under läsningen av Asfaltsänglar medan jag strax dessförinnan läst Jenny Jägerfelds Brorsan är kung och då känt mig lyrisk och tyckt att vad bra att barn i dag kan få läsa om transpersoner. Men Jägerfeld är ju inte trans så vitt jag vet? Varför bedömer jag dem annorlunda? Jag landar nog i att man får skriva om andra personer än sig själv då alla människor är individer och jag t.ex. inte har identiska upplevelser som alla andra 45-åriga rödhåriga lärare. Samtidigt vill jag inte att vi snor berättelserna från de som mycket väl kan berätta dem själv. Gaah! Vad tycker du?

Förlag: Norstedts
Utläst: 8 juli 2022
Mitt betyg: 3/5

Bröd och mjölk

Vårterminens allra sista bokcirkelbok blev Bröd och mjölk. En bok som jag inledningsvis sugs in i och fångas av ögonblicket när den treåriga flickan äter en hel skål med clementiner så att saften rinner. Boken berättar fragmentariskt men samtidigt extremt detaljrikt om händelser ur barnets barndom och vidare vuxenliv och i varje ögonblick så är maten närvarande, som en nyfikenhet, ett intresse, en besatthet eller slutligen en ätstörning. Texten är väldigt lätt och luftig som att du svävar i närheten av flickan/kvinnan men aldrig kommer henne riktigt nära.

Jag kan på ett sätt se att den är snyggt skriven och jag tycker det är fint att ätstörningar får ta plats i litteraturen men någonstans ungefär en tredjedel in i boken tappar jag totalt intresset. I boken återkommer Ramqvist vid två olika tillfällen till hennes (karaktärens) avundsjuka gentemot personer som är ointresserade av mat och just tycker att mat bara är mat. Jag är exakt en av de personerna och kanske är det därför jag ledsnar på all mat i boken. Jag gillar såklart god mat men tänker mer på proteininnehållet i en måltid än smaken. När mina elever frågar vilken favoritmat jag har så är mitt standardsvar ”den som någon annan lagar”. För är det något jag finner fullständigt meningslöst så är det att stå timtals i köket när det går snabbare att mikra en portion havregrynsgröt.

Jag stör mig också på detaljrikedomen som känns orealistisk men vad vet jag, mina minnen från barndomen är mer eller mindre obefintliga alternativt luddiga medan andra matintresserade/ätstörda kanske upplevde precis allt det här som Ramqvist skriver om. Och hur duktig är inte den här ungen i köket förutom när hon misslyckas med att göra te till mormor och morfar? Men kalops kan hon laga. Å andra sidan kanske det är de stunderna av berömmelse för perfekt lagad mat som hon minns?

Det är för övrigt relationen till mormodern som jag har mest behållning av, kanske för att den påminner om min egen relation till mormor och att jag känner igen det eviga trugandet. Fast min mormor åt alltid tillsammans med oss och jag kan inte laga en enda maträtt som hon gjorde för jag lekte alltid medan hon lagade mat. Det här stackars barnet verkar aldrig riktigt leka utom när hon gungar i parken. När jag kommit halvvägs i boken så skummar jag sidorna och läser enstaka ord och stycken här och var för att hänga med i handlingen och det känns skönt när den äntligen tar slut. Jag gissar att mina bokcirkelvänner kommer ha en annan åsikt om boken så det ska i alla fall bli spännande att diskutera den.

Förlag: Norstedts
Utläst: 16 juni 2022
Mitt betyg: 3/5

Konferensen

Som jag har längtat efter en ny Strandberg men jag beslöt när jag fick hem den i våras att spara den till min Gotlandssemester i augusti vilket jag också gjorde. Det var väl värt väntan att kunna njuta av den ordentligt och om jag inte missminner mig låg jag vaken en halv natt för att läsa klart den.

Ett gäng kollegor som jobbar med exploatering ska samlas för att ha en konferens om ett projekt som inte är helt populärt. I närheten av konferensanläggningen, som har sin egen lilla mörka historia, finns det dock någon som önskar livet ur konferensdeltagare och som gör slag i saken.

Som vanligt är det en strålande fin bok där Strandberg är så grymt skicklig på att teckna genuina och trovärdiga karaktärer. Det mest spännande i en skräckbok är ju inte sättet människor dör på utan hur de reagerar och agerar i situationen. Det här är han också väldigt bra på att förmedla. Senast häromdagen försökte jag återigen förklara för någon att grejen med The Walking Dead inte är zombieslafset utan just människorna. Strandberg skriver böcker om intressanta mångfacetterade människor vilka ”råkar” hamna i lite kniviga skräckiga situationer och det är det som gör det hela så mycket mer spännande och engagerande. För du måste känna en karaktär och kunna identifiera dig med/ta avstånd från hen för att på riktigt känna med personen när den är på väg att hamna under kniven.

Jag älskar den lilla kartan i början och slutet av boken och jag tycker det är fiffigt hur mobilproblemet löses. För inte kan det vara helt enkelt att skriva en modern skräckis där var och varannan människa egentligen bara kan ta upp mobilen och ringa 112? Ibland spårar skräckromaner ut på slutet men jag tycker den här håller snyggt hela vägen med en fin blandning av rätt hjältar och tragiska skeenden. När boken är slut ställer jag upp den bredvid mina andra Strandbergstitlar i bokhyllan och hungrar efter fler.

Förlag: Norstedts
Utläst: 2 augusti 2021
Mitt betyg: 4/5

Underbarn

I maj läste vi och diskuterade Underbarn i en av mina bokcirklar. Det var min andra Roy Jacobsen och jag älskade verkligen De osynliga men har ännu inte kommit mig förr att läsa vidare om Ingrid, men jag ska.

I Underbarn kretsar det kring Finn som växer upp med sin mamma i en förort till Oslo på 1960-talet. Hans pappa lämnade dem tidigt för att bilda ny familj men omkom sedan i en arbetsplatsolycka. Finn har en halvsyster från pappa men de har aldrig haft någon kontakt förrän en dag när flickan riskerar att hamna på barnhem. Hans mamma bestämmer sig för att ta sig an flickan och det rör till det ganska mycket i Finns liv. Samtidigt har de en inneboende, eller inhysingen som han kallas, och han deltar i Finns liv på både gott och ont.

Det här är en väldigt bra uppväxtskildring av hur det är att vara ett lite fattigare förortsbarn på 60-talet. Eller, jag levde ju inte då men allting känns så himla tidstypiskt och det är både intressant och många gånger roligt. Det finns många referenser till både omvärldens händelser och det vardagliga livet. Som t.ex. blommiga tapeter och den första tv-apparaten.

Finns halvsyster visar sig vara inte riktigt som de andra barnen och det är inte alltid en lätt match för varken mamma eller Finn med den nya familjekonstellationen. Inhysningen Christian är svår att få grepp om och inte ens efter att jag läst ut boken vet jag riktigt hur jag ska förhålla mig till honom.

Jag lyssnade på boken och efter att ha kommit över det inledande störningsmomentet att Finn refererade till mamma som morsan hela tiden, vilket ju var tidstypiskt men ändå skavde lite i mina öron, så gillade jag inläsningen. Boken nådde dock inte hela vägen fram till mig utan den kändes kanske lite distanserad men den var väl läsvärd och en bra bokcirkelbok.

Förlag: Norstedts
Utläst: 30 maj 2021
Mitt betyg: 3/5

 

Kommande böcker april 2021

Under denna vinjett presenterar jag ett högst subjektivt urval av kommande böcker jag är nyfiken på.

  • Senseis portfölj av Hiromi Kawakami, Bokförlaget Tranan
    Om en ensam medelålders kvinna i Tokyo som stöter på sin gamla lärare och börjar umgås med honom. Hon minns inte vad han heter utan kallar honom magistern (sensei). Boken beskrivs som stillsam och prisbelönt vilket låter lovade.
  • Konferensen av Mats Strandberg, Norstedts
    En av mina favvoförfattare släpper nytt och peppen är hög! En konferens som urartar i en gissningsvis blodig sörja.
  • Ljudet av fötter av Sara Lövestam, Piratförlaget
    Ännu en av mina favvoförfattare släpper nytt denna månad – hur bra kan det bli! Om Monika som inte kan få barn och börjar nysta i sin släkthistoria. Första delen i en trilogi.
  • Diana & Charlie av Elias Ericson, Galago
    Två transpersoner, deras vänskap och kamp mot omvärlden och psykisk ohälsa. En bok som jag tror behövs och dessutom en snygg serieroman full med humor mitt i allt det svarta.
  • Hennes söner av Sogand Sasanpour, Romanus & Selling
    Romanus & Selling seglade snabbt upp som ett av mina favoritförlag. Om Darija och hennes familj som bor på söder i Stockholm. Darija fantiserar om att lämna och göra om och hennes familj är inte som andra. Fattigdom och ensamhet men förhoppningsvis en del hopp också.
  • Catfight av Johanna Wester, Romanus & Selling
    Jag lyssnade på Johanna Wester på Selma stories livesändning på Internationella kvinnodagen och blev ännu mer intresserad av denna bok. Om alla fördomar och nedvärderingen av kvinnor i grupp och deras gemenskap.
  • Vår bästa tid av Kiley Reid, Albert Bonniers Förlag
    En debutroman (som jag brukar älska) om en svart kvinna som blir anklagad för att ha kidnappat det vita barn hon sitter barnvakt åt. Om klass, rasism och privilegier – ämnen du aldrig kan läsa för mycket om.
  • Hummerns sköld av Caroline Albertine Minor, Wahlström & Widstrand
    Om tre syskon som lever olika liv men måste närma sig varandra och rota i barndomen. Snåriga och såriga familjeförhållande i Danmark låter intressant.

Smartare löpning

I november 2018 chansade min pappa och köpte en bok till mig i födelsedagspresent. Han tänkte att jag gillar böcker och jag gillar löpning så det blev ju bra!

Petra Månström är journalisten som antog en marautmaning och numera är mer en löparprofil, löparcoach och bloggerska än journalist. I den här boken kommer hon med 100 enkla tips på hur du kan göra din löpning lite roligare och/eller effektivare. Tipsen är indelade i olika kategorier och avhandlar bl.a löpteknik, löpband, kost, lopp, prylar och mentala knep. De blandas upp med några kortare artiklar, många bilder och allt presenterar oftast med en väldigt personlig vinkel.

Jag som sprungit mer eller mindre under 10 års tid, jag inledde faktiskt min löpkarriär strax efter att Petra inledde sin, känner igen de flesta tipsen. Så på det stora hela skulle jag nog rekommendera den här boken till dig som är lite nyare i löparskorna. Samtidigt får jag många bra påminnelser under läsning och liksom ”ja, just det, den där också” och jag inser för miljonte gången att jag slarvar något så fruktansvärt med min fotträning.

Petra skriver lättillgängligt och konkret och utger sig inte för att komma med den ultimata sanningen utan det här är tips och råd hon själv fått som har fungerat för henne eller olika tankesätt som hon själv jobbat sig fram till. Lite surt var det såklart att läsa den här i en period när jag höll på att tillfriskna från det elaka viruset så någon löpning var det inte tal om på långa vägar. Förhoppningsvis blir 2021 ett år i löpningens tecken!

Du hittar fler böcker om löpning på min sida Löpbrigaden!

Utläst: 19 december 2020
Mitt betyg: 3/5

Kvinnor och makt

I december ingick den här i min hög med fem korta hyllvärmare att läsa. Ännu en bok jag nog tänkt skulle vara svår men för det första är den kort, för det andra har den extremt lite text på sidorna och för det tredje består vissa sidor av endast bilder. När jag läst ut den så förstår jag att det är två föreläsningar som de gjort en bok av vilket förklarar saken.

Mary Beard är professor i antikens historia vid universitetet i Cambridge. I den här boken tittar på genus ur två synvinklar och ger exempel ur historien som belyser dessa. Den första delen heter Kvinnors röst i det offentliga samtalet och handlar om hur kvinnor genom årtusenden inte har tillåtits tala på olika sätt. Exemplen sträcker sig från Odyséen där Telemachos, Odysseus och Penelopes son, bemöter en kommentar från sin mor med:

Moder, säger han, uppsök nu ditt gemak och återupptag dina sysslor, slända och vävstol… Att tala tillkommer männen, särskilt då mig, för jag är ju den som bestämmer i huset.

Beard skriver vidare hur offentligt tal och retorik var något som definierade män och något som kvinnor inte skulle ägna sig åt. ”En kvinna som talade offentligt var, under de flesta omständigheter, per definition inte en kvinna.” Dion Chrystostomos (= Dion den gyllene munnen) föreställde sig det hemska i att män plötsligt skulle få kvinnliga röster och inte kunna säga något på manligt sätt – hur hemskt vore inte det? Det här lever vidare i vår tid menar Beard när kvinnor som talar offentligt får höra att de är påstridiga, klagar och gnäller eller det att kvinnors idéer oftast får gehör först när en man plockat upp och formulerat dem.

Den andra delen heter Kvinnor vid makten och handlar om hur svårt det varit för kvinnor att komma till makten och det hat och förlöjligande vi får uppstå när vi väl tagit oss dit. Att göra Hillary Clintons huvud till ett avhugget Medusahuvud var tydligen helt ok i valkampanjen – hade det omvända varit det? Beard lyfter här också tanken huruvida en hög andel kvinnor i parlamentet t.o.m. skulle kunna betyda att makten egentligen utövas någon annanstans?

Jag tyckte den här lilla boken var väldigt intressant såklart eftersom den visar på en lång historia av manligt förtryck och tystande av kvinnor. Utöver texten så innehåller den som sagt många talande bilder med exempel ur historien. Eftersom den baseras på föreläsningar så är språket väldigt lättfattligt och inte alls särskilt akademiskt snårigt som jag hade tänkt mig.

Utläst: 26 december 2020
Mitt betyg: 4/5

Den drunknade

Den drunknade köpte jag för en tjuga på bokrean 2012. Efter fyra år skrev jag om den i Hett i hyllan-utmaningen och sedan tog det fyra år till innan den blev läst. Boken är bara på 170 sidor så nu i efterhand känns det kanske lite fånigt men den blev i alla fall läst till sist då jag valt ut den som en av mina hyllvärmare i december.

Marina besöker sin syster Stella i Skåne och får då träffa hennes sambo Gabriel för första gången. Marina och Stella är väldigt nära varandra samtidigt som de båda döljer något. Stella undanhåller något om hennes relation till Gabriel medan Marina håller den ömsesidiga attraktion som uppstått mellan henne och Gabriel hemlig.

Jag tyckte mycket om den här boken trots att den är full av obehagligheter. Gabriel är ruskigt slemmig och en typisk pretentiös jag önskar jag vore Uffe Lundell-författare. Stella är så full av liv och älskar sin trädgård och arbetet som trädgårdsmästare inne i staden. Marina är osäker och känner aldrig att hon är lika bra som sin syster. Tre väldigt vältecknade personporträtt som interagerar tillsammans på olika plan.

Precis som med Feberflickan så finns det mycket som är outtalat i den här boken och det tilltalar mig fastän att jag är en sån som gärna vill ha alla detaljer på bordet. Du kan nästan ta på mörkret och spänningarna i boken samtidigt som det däremellan bubblar över av lyckligheter och värme. Jag har inte läst något mer av Bohman men blir väldigt nyfiken på att göra det och bägge hennes andra böcker låter som något som skulle passa mig.

Utläst: 14 december 2020
Mitt betyg: 4/5

Hälsobalansen

Förutom böcker om löpning och effektivitet så är det alltid intressant med hälsa men jag skulle inte säga att jag läser den här kategorin särskilt ofta. Av någon anledning blev jag dock nyfiken på den här brittiske doktorn när jag hittade hans böcker i streamingutbudet och jag tyckte det var ganska skönt att lyssna på lättsamma fackböcker på jobbpromenaden så jag gav honom en chans.

På samma sätt som Malin Tegnhammars En liten bok om tid var rak och effektiv så är den här det. Den börjar i princip med att rada upp alla hans tips i punktform så vill man kan man sluta lyssna/läsa därefter. Men om du fortsätter får du lite mer input på varje punkt. Chatterjee delar in vår hälsa i fyra områden: Vila, Mat, Rörelse och Sömn och han menar att man inte bör sträva efter perfektion inom något av områdena utan det är bättre att försöka hitta en balans emellan dem och förbättra alla litegrann. Det blir ett enklare första steg och vill man kan man såklart gå vidare sen inom varje områden.

Även om jag skrev att boken är rak och effektiv så uppblandas tipsen såklart med diverse solskenshistorier om olika patienter som Chatterjee hjälpt. Hur många han sen hjälpt eller inte lyckats med totalt förtäljer inte historien men det är inga konstiga tips han kommer med. Några exempel är:

  • ha egentid varje dag
  • utöva stillhet varje dag
  • avnormalisera socker
  • ät fem olika grönsaker varje dag
  • gå 10 000 steg om dagen
  • träna styrka två gånger i veckan
  • var ute 20 min varje morgon
  • skapa en rutin för sänggåendet

Chatterjee lyfter att kropp och sinne utgör en helhet och att t.ex. depression delvis kan bero på dålig kost. Han tycker att man inte bara ska titta på symtomen och ge medicin mot dem utan istället luska ut vad som är orsaken till dem för att kunna jobba i rätt ände och förebygga problemen. Han menar att god hälsa åstadkoms utanför läkarmottagningen.

Det är också en blandning av lättsamt pedagogiskt språk och ganska detaljerade förklaringar av vilka små biologiska beståndsdelar i vår kropp som gör vad, ända ner på typ nukleinsyranivåer och liknande. Just de bitarna lyssnade jag faktiskt inte så noga på för jag har inte det behovet av att alltid veta hur något fungerar utan nöjer mig med att det fungerar. Att jag lyssnade på boken gör också att jag glömmer en hel del mycket fortare. Men att bara lyssna på den inledande punktlistan igen påminner mig tillräckligt väl.

Som alltid så får man ta till sig det man tro på eller orkar med i den här typen av böcker men det är ingen mumbo jumbo-bok utan konkreta och logiska tips. Han förespråkar dock HIIT-träning vilket jag å ena sidan kan tycka är vettigt men jag anser att man behöver en rejäl uppvärmning innan den typen av pass vilket jag inte tycker kom fram ordentligt. Sen tror jag inte att HIIT passar alla utan du bör nog vara i inte alltför dålig form från start för att utöva det.

Men summa summarum så är det en väldigt läsvärd bok för dig som är intresserad eller du som känner att du nog borde ta tag i din hälsa. Jag blev faktiskt sugen på att lyssna på hans andra böcker om stress (även om han lyfter mycket i den här boken också) och mera hälsa och kommer nog göra det efter julledigheten sen när jobbpromenaderna återupptas!

Utläst: 27 november 2020
Mitt betyg: 4/5

Tjänarinnans berättelse

Efter att ha sett säsong 1 av tv-serien ville jag akut veta hur det skulle gå så jag kastade mig in på Pocket shop för att köpa denna. Föga anade jag att jag inte alls skulle få veta hur det gick.

Om nu någon missat handlingen i denna så befinner vi oss i ett framtida superkristet och konservativt USA men vid namn Gilead. Fertila kvinnor hålls som barnaföderskor, tjänarinnor, av prominenta män och deras sterila hustrur. June, numera Offred, är en av dessa tjänarinnor. Hon blev tillfångatagen vid republikens födelse och skildes åt från sin man och dotter. Istället bor hon nu hos Fred och hans fru och våldtas regelbundet i hopp om att hon ska föda dem ett barn. Men Offred vill bli fri igen och hitta tillbaka till sin familj.

Det har hänt förr att jag läst böcker först efter att ha sett deras filmatiseringar och självklart färgar det upplevelsen på exakt samma sätt som det blir när man gör tvärtom. I det här fallet så tycker jag också att tv-serien (i alla fall den första säsongen) är bättre än boken. Det blir en intressantare kontext i tv-serien när Gilead skapas i vår samtid men kanske hade jag känt annorlunda om jag läst boken först.

Boken är skrämmande aktuell fast att den skrevs 1985. Det är en miljökatastrof som gjort att fertiliteten sjunkit, precis som det stod i tidningarna om för något år sedan. Att kvinnor ses som andra klassens medborgare är ständigt aktuellt. I Gilead får de inte ens läsa och skriva utan det är förbehållet männen. Den här boken gör dig arg och frustrerad på precis samma sätt som den verkliga världen när det gäller många orättvisor.

När det gäller tv-serien har jag sett alla tre säsonger men jag börjar ledsna på de ständiga långsamma närbilderna på June/Offred och får se om jag tittar vidare. Förmodligen gör jag ändå det, jag när ändå ett hopp om att se Gilead förintas och en vackrare värld ta vid. Dessutom är det intressant att följa kampen från Kanada. Mer Atwood vill jag läsa också för det här var faktiskt min första bok av henne och jag har köpt på mig Gileads döttrar för att kanske få något slags avslut.

Utläst: 25 maj 2018
Mitt betyg: 4/5