Kommande böcker mars 2021

Under denna vinjett presenterar jag ett högst subjektivt urval av kommande böcker jag är nyfiken på.

  • Längden av ett ögonblick av Frida Herrgård, Hoi Förlag
    En debutroman om en kvinna som plötsligt hittar en man med kniv i sin hall, hon låter honom tala och sugs in i hans tragiska historia. Det låter lite märkligt, osannolikt och därmed intressant.
  • När bergen sjunger av Nguyên Phan Quê Mai, Historiska Media
    Tre generationer som skildrar Vietnams historia och jag hoppas på något liknande Pachinko. Omslaget är då minst lika vackert som Pachinkos.
  • Giftmakerskan av Sarah Penner, HarperColllins Nordic
    Två parallella historia om en kvinnlig apotekare i 1700-talets London som hjälper kvinnor att giftmörda sina män och en nutida historiker som gräver i det förflutna. Såklart knyts historierna ihop på endera sättet.
  • Dag före röd dag av Maria Frensborg, Kaunitz-Olsson
    Jag har läst och gillat ett par barnböcker av Frensborg och det här är hennes debut för vuxna. Om en klimatmedveten kvinna vars man överraskar familjen med flygbiljetter till hennes stora förtret.
  • I hjärtat av Ådala av Åsa Liabäck, Printz publishing
    En mysig feelgood som utspelar sig i ett koloniområde med en rad säregna karaktärer. Låter som skön vårläsning.
  • Knäckta ägg och krossade hjärtan av Maria Ernestam, LB Förlag
    Jag tyckte väldigt mycket om Brutna ben och brustna hjärtan och vill gärna läsa fortsättningen om Lisbeth i Frillesås.
  • Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal, Albert Bonniers Förlag
    Om en dysfunktionell familj där mellansystern önskar att mamman ska försvinna.
  • Ett färgat liv av Ulrika Nandra, Bokförlaget Forum
    En debutroman om en åldrande fanatisk far och hans förskjutna dotter, om förlåtelse och försoning.
  • Livlina av Happy Jankell, Bokförlaget Forum
    Om en ung kvinna som är hypokondriker och som inleder ett förhållande med en äldre läkare i ett försök att hantera vardagen och ångesten.

Skuggland

Hyllvärmare nr 2 i år blev, helt enligt planen, Skuggland. Den bok som jag vann i en tävling för nio år sedan som lärarstudent och som sedan dess har blivit stående i hyllan.

Det är 80-tal och Erik växer upp i ett villaområde någonstans i Sverige i en spektakulär villa som hans pappa ritat åt hans mamma. Han är bästa kompis med grannpojken Erik och de hänger ofta hemma hos honom och spelar Shadowland, spelet som hans pappa – den ständigt frånvarande Ambassadpappan – har skickat. De lyssnar också på Michael Jackson och befinner sig i gränslandet mellan åren där man bygger med lego och åker snowracer och åren där klassdicso med hångel gör entré.

Grann-Erik vet inte alltid riktigt hur man ska bete sig och kan säga lite såna där konstiga saker som de andra i klassen reagerar på. Men han är Eriks bästa vän och Erik lyckas hålla dem på rätt sida av acceptansstrecket, de är inte så där helt utanför som några andra pojkar i klassen, men de är heller inte riktigt med. En dag börjar Marcus i klassen och snart är det inte Erik och Erik längre utan Grann-Erik och Marcus. Tills den dag då det inte är de heller för de har försvunnit spårlöst ut i natten.

Berättelsen utspelar sig främst i dåtid men vi möter också Erik i nutid i kortare passager. Den rör sig in och ut genom tid och rymd, känslor och tankar och trots att jag typ aldrig läser poesi så är det som en pollett trillar ner när jag läser att Jonas Brun både skriver och översätter poesi (bl.a. Louise Glück) för det vilar något poetiskt över hela texten.

Det är en återkommande scen. Det är hela barndomens scen. Den upprepas gång på gång. Det är ur den allting flödar:
Jag går ner för en trappa, eller jag öppnar en dörr eller ser in genom ett fönster. Jag ser utan att själv bli sedd och jag ser något som inte var avsett för mina ögon, något som jag sedan inte vet var jag ska göra av.

Det här är ingen thriller med en kommissarie som löser fallet till slut utan det är en minnesskildring från en barndom som slutar i ett trauma. Vi får en djup inblick i Eriks liv trots att det emellanåt är fragmentariskt. Det är en fantastisk teckning av alla de svårigheter, händelser och detaljer som utgör barndomen och det är Eriks minnen som styr berättelsen. I början av boken tyckte jag det var lite märkligt att det var så långa och detaljerade beskrivningar av hur huset såg ut och av spelet Shadowland som killarna spelar men ju längre in i boken jag kom desto vettigare tedde de sig. Det är just Eriks minnen och det här är de detaljer han hållit fast vid.

Skuggland är fascinerande läsning och en berättelse som långsamt kryper in under huden på dig. Jag blir genast nyfiken på att läsa mer av Jonas Brun och undrar hur jag kunnat missa honom i så många år. Förutom att han stått framför min näsa i ca nio år då…

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst: 21 februari 2021
Mitt betyg: 4/5

Kommande böcker februari 2021

Under denna vinjett presenterar jag ett högst subjektivt urval av kommande böcker jag är nyfiken på.

  • Ärlighetsprojektet av Clare Pooley, Printz publishing
    En debutroman om perfekta fasader och ärliga sanningar och vad som händer när folk beslutar sig för att vara ärliga. Det låter som en härligt avkopplande men samtidigt tankeväckande bok.
  • En kvinnas straff av Ana Forss, LB Förlag
    Första delen av tre i en historisk serie och denna handlar om en piga som blir utnyttjad av män med makt och tvingas till ett tragiskt öde. Jag gillar historiska romaner och särskilt där kvinnornas liv lyfts fram.
  • Ellens val: Det nya livet och Ellens val: Kärleken av Helena Dahlgren, Lovereads
    Efter att ha prövat några Nora Roberts så håller jag mig hittills endast till Simona Ahrnstedt när det gäller romance. Men när Helena Dahlgren ger sig på romance så är jag övertygad om att det kommer att bli Simona-bra. Jag ser verkligen fram emot de här!
  • Hundparken av Sofi Oksanen, Albert Bonniers Förlag
    Nej, tänk att jag ännu inte läst Sofi Oksanen! Men ändå så vet jag att jag vill läsa den här och alla hennes andra böcker. Alla handlar om utsatta kvinnor på något sätt och här verkar det vara surrogatmödraskap i fokus. (Den här kom tydligen redan i januari men den första infon jag fick sa februari…)

 

Törnrosor

Årets första bokcirkelbok i Veganbokprat var Törnrosor. Jag röstade inte på den eftersom den är så lång men när den ändå blev vald så gav jag den en chans. Jag vill ju generellt läsa mer King än vad jag gör. Efter 1989 eller så är det här bara min tredje King nämligen… Och då föddes jag 1976. 🙂

Ploten i Törnrosor är att kvinnor över hela världen en morgon plötsligt inte vaknar när de somnat utan de spinns in i en slags kokonger och att försöka öppna dem är bokstavligen livsfarligt för den som försöker. I den lilla småstaden Dooling somnar kvinnorna in efter en och de som är kvar försöker med alla medel (både lagliga och olagliga) att hålla sig vakna lite till. I samband med detta dyker en mystisk kvinna vid namn Evie upp och sheriff Lila Norcross burar in henne på kvinnofängelset då hon misstänks för ett brutalt mord. Evie verkar ha något med sömnpandemin att göra och några försöker skydda henne medan andra vill det motsatta.

Alltså, det är en Kingbok, eller t.o.m. en dubbelKingbok, och den är på ca 700 sidor så det är svårt att ge en rimlig bild av handlingen utan att spoila för mycket. Det är inte direkt skräck utan mer spänning och småstadsrealism med lite övernaturliga inslag. Precis som det brukar vara i en Kingbok. Jag läste häromdagen att någon tyckte att Kingböcker är bra tills de spårar ut på slutet och visst är det lite så här också. I stora drag så är boken underhållande och spännande med ett enormt persongalleri men ändå med ett fåtal huvudkaraktärer. Karaktärerna är mänskliga och väl beskrivna som jag också tycker att det brukar vara i King.

Tanken med boken är väl lite att skildra hur det skulle kunna bli om kvinnor försvann och männen blev ensamma kvar. Det urartar såklart med vapen och våld medan en värld med bara kvinnor beskrivs som motsatsen. Jag vet inte om King fått klagomål på att han inte skriver tillräckligt feministiskt eller om det är Owen som kommit med idén. Tyvärr blir det väldigt klyschigt och läsaren skrivs på näsan gång på gång. Vi kan ta det här citatet t.ex:

Framför boden tog hon upp en papperslapp som fastnat i en buske. Högst upp stod med stora blå bokstäver: REA PÅ ALLT ALLA DAGAR! Under fanns bilder på stora och små kylskåp, tvättmaskiner, diskmaskiner, mikrovågsugnar, dammsugare, handdammsugare, soppressar, matberedare och annat. En bild visade en vältränad ung kvinna i jeans som log menande mot sin dotter som var blond liksom mamma. Den lilla höll en babydocka i famnen och log mot den. Där fanns också stora tv-apparater som visade fotbollsspelande män, basebollspelande män, män i racerbilar samt olika grillar vid vilka stod män med jättestora tänger. Även om det inte direkt sades var budskapet i reklambladet entydigt: kvinnor arbetar och vårdar hemmet medan män grillar jaktbytet.

Alltså, jag tycker såklart det är bra att de har en feministisk aspekt i sin bok men det blir bara löjligt på sättet de skriver det. Det finns också ett stycke i boken där en vit polis reflekterar över att hon sköt en svart kvinna och tänker att hon kanske gett en vit kvinna mer tid. Återigen ja, ett viktigt ämne, bra att det synliggörs men det här blir bara en ”check på den” liksom.

Vi bokcirklade om boken igår kväll och de flesta tyckte att den var rätt bra men att just de här grejerna jag nämner inte var så imponerande. Det var faktiskt en oväntat bra bok att cirkla kring (förutom att den är så lång) då det fanns mycket vi undrade över och ifrågasatte. Det var många saker vi aldrig fick svar på, varför beskrevs vissa saker så in i detalj och andra mer summariskt? Många hade förväntat sig en helt annan berättelse än den de fick osv. Jag hade själv inte hört eller läst något alls om den utan tänkte just bara att det kunde vara kul med en King. Jag ångrar inte att jag läste den, för den var intressant, men det finns bra många bättre King att läsa istället.

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst: 23 januari 2021
Mitt betyg: 3/5

Älskaren

I bokcirkeln Stäppvargarna läste vi den här boken som årets sista bokcirkelbok. Det blir en hel del klassiker i den cirkeln då två av medlemmarna ofta föreslår sådana.

Älskaren är Duras egen berättelse av hur hon minns sin barndom i Franska Indokina och den kinesiske älskare hon där hade som 15-åring. Det står inte uttalat att den är självbiografisk men hon berättar på det viset och hon refererar till många händelser som inträffat i hennes liv. Sen är det säkert lite tillspetsat här och var. Så i centrum står alltså en 15-årig flicka som lever i Franska Indokina där hennes föräldrar arbetade på en skola. Fadern har dött och modern och storebrodern verkar tämligen psykiskt instabila. De lever under ganska påvra förhållanden och en dag när flickan åker över floden på väg till skolan träffar hon en kinesisk affärsman som är runt 27 har jag för mig.

Han blir besatt av henne och de inleder en relation som från vissa håll beskrivs som en passion men jag fick mer en känsla av att han utnyttjar henne. Det är aldrig tal om att de ska bli något seriöst då varken hennes familj eller hans vill veta av den andre parten. Förutom när den kinesiske affärsmannen bjuder flickans mor och bröder på restaurang. Då går de dit minsann men de talar inte med en kines, nä nä.

Någon i bokcirkeln lade ändå fram att ett argument för flickan att vara med mannen var att det blev en slags frigörelse och fristad från hennes dysfunktionella familj och så må det vara men jag tycker ändå att det är en obehaglig relation de har och den skaver i mig.

Duras blandar minnen från ungdomen med minen från äldre år när hon är tillbaka i Frankrike igen. Hon återkommer gång på gång till händelsen vid flodpassagen och det ger onekligen hennes text en väldigt speciell stil. Det är fängslande och frustrerande på samma gång. Det är en kort roman men hon får med väldigt mycket på de få sidorna och du lär känna flickan och hennes familj väldigt väl på ett sätt. Det är också en historisk inblick i det koloniala samhället vilket är ett område jag bestämt mig för att lära mig mer om. Däremot blir jag inte sugen på att läsa mer av Duras.

Utläst: 22 november 2020
Mitt betyg: 3/5

En bön för de stulna

Den här boken köpte jag på bokrean i mars 2017 då jag hört mycket gott om den. Sen föreslog jag den som bokcirkelbok och fick igenom den också så vi läste den i Veganbokprat och diskuterade den över ett makalöst gott afternoon tea hos Green Praline i Hökarängen, Stockholm. 

Ladydi bor med sin mamma i en liten by i Mexico. Hennes mamma gör allt för att Ladydi inte ska synas då flickor och kvinnor försvinner – klär henne i pojkläder, gnuggar tänderna svarta och funderar till och med på att kanske slå ut några av dem. Om de hör en bil när de är hemma så har de en håla på tomten där Ladydi kan gömma sig tills faran är över. Hennes pappa är försvunnen som så många andra män som stuckit för att söka lyckan i USA eller fastnat hos någon kartell och hennes mamma är alkoholiserad och bjuder Ladydi på hennes första öl när hon är 11-12 någonstans. Berättelserna om de försvunna flickorna florerar i byn och det finns inte mycket framtidshopp.

Jennifer Clement har intervjuat mexikanska kvinnor i 10 år innan hon skrev den här boken och hon ger en väldigt trovärdig skildring av hemska levnadsförhållanden. Jag läste ju 2666 av Roberto Bolaño i somras och även om jag inte var döförtjust i den boken så tog den också upp det här med alla kvinnor och flickor som försvinner/mördas i Mexiko. Det är liksom en reell vardag för väldigt många och det är fruktansvärt att det ska behöva vara så.

Trots sitt tunga innehåll är boken väldigt lättläst och språket flyter fram över sidorna. Det finns också en hel del värme och humor i berättelsen  och den är svår att lägga ifrån sig då den är fängslande och du hela tiden vill veta lite mer. Ladydi är en intressant personlighet och hon möter många färgstarka personer med engagerande livsöden under bokens gång. Helt klart en mycket bra och viktig bok för alla att läsa.

Utläst: 19 oktober 2019
Mitt betyg: 4/5

Mödrarnas söndag (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
En bokcirkelbok med Stäppvargarna.

Vad handlar den om?
Om en söndag i Storbritannien för ca 100 år sedan då tjänstefolket fick ledigt för att besöka sina mödrar. Men tjänsteflickan Jane har ingen familj utan går istället till godset intill för att träffa sin älskare. Han lämnar henne sedan för att träffa sin blivande fru och hon spatserar naken omkring i deras hus. På vägen hem får hon reda på något tragiskt.

Vad tyckte jag?
Hm, jag hade för mig att jag tyckte den var si så där men ser nu att jag gett den en fyra i betyg. Jag tror att jag gillade stämningen och språket men att jag kanske tyckte det var weird att hon gick omkring naken så länge. Den var nog ganska långsam och finstämd och jag var i en trött period när jag läste den så jag var kanske inte riktigt upplagd helt enkelt. Men jag verkar som sagt ändå ha gillat den. 🙂

Utläst: 25 augusti 2019
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

En herrgårdssägen (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Ännu en bokcirkelbok, den här gången till den feministiska bokcirkeln.

Vad handlar den om?
Well, alltså, inte ens när jag googlar handlingen i den här boken så ringer den minsta lilla klocka. Om jag inte litade på min statistik så skulle jag tror att jag aldrig läst den. Den ska i alla fall handla om Ingrid som hjälper Gunnar ur sin galenskap.

Vad tyckte jag?
Jag har gett den en trea så jag tyckte nog att den var si så där. Hanna som också är med i den här cirkeln skriver att vi inte hade så mycket att säga om den på träffen så den var väl helt enkelt rätt intetsägande. När jag försöker minnas får jag upp idéer som hon som fick en häst när hon gifte sig med en gubbe, hon som bl.a. följde med som förkläde till Frankrike och hon som fick stryk av sin man men egentligen var kär i någon annan. Sen om någon av de här historierna hör till denna bok eller vilka böcker det är, ja, det minns jag då rakt inte heller! Eller vänta, hon med hästen är Pengar av Victoria Benedictsson – den hade jag skrivit om! 🙂

Utläst: 21 november 2018
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Vägen till Klockrike

En av deltagarna i min äldsta bokcirkel Stäppvargarna läste i somras Eli Åhman Owetz En sommar på luffen: vägen till Söderberga och blev inspirerad att läsa Martinsons bok. Följaktligen valde hon den som bokcirkelbok.

Cigarrmakaren Bolle blir av med sitt jobb när hantverket dör ut och ersätts av fabriker. Han ger sig ut på luffen och vi följer honom på vägarna genom livet. Vi serveras olika berättelser från Bolles luffarliv blandat med naturromantik, historiska skeenden och skrönor.

Jag har läst en del klassiker genom åren och tyckte, ärligt talat, att denna var rätt tråkig mestadels om än bitvis intressant. Den lockade liksom aldrig direkt till läsning utan jag plockade upp den pliktskyldigast och ibland läste jag ändå med iver men andra gånger skummade jag. Vissa berättelser och fragment stannar kvar hos mig, som historien om pojken med vattenskallen eller det här med att man skulle sätta enris vid infarten om det var begravning så att inte luffarna skulle komma in. Det finns helt klart en del intressant i den här boken vad gäller luffarlivet och den ger en historisk inblick men den känns också fylld med lite rövarhistorier och är ganska seg.

I bokcirkeln så hade endast hon som valde den läst ut hela, jag fastnade på målsnöret med två kapitel kvar och de resterande två hade läst kanske hälften. Ingen tyckte att den var särdeles bra. Vi funderade på vad det är som gjort den här boken till en klassiker och kom fram till att det måste vara för de historiska skildringarna. Vi var inte jätteimponerad av Martinsons skrivande och boken kändes fragmentarisk. Slutet med Sandemar och sekten var väldigt konstigt men kanske var det en sann historia han ville få med och visst visar den på att luffarna var utsatta och jagade.

Utläst: 17 oktober 2020
Mitt betyg: 3/5

Vi kom över havet (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
En bokcirkelbok som jag läste med mina Stäppvargar.

Vad handlar den om?
Om japanska kvinnor som skickats efter som fruar av amerikanska män och deras liv i USA under andra världskrigseran.

Vad tyckte jag?
Jag hade läst mycket positivt om den här boken när den kom ut och blev glad när den föreslogs som bokcirkelbok. Somliga hade stört sig på användandet av vi men jag gillade det. Att ”postorderkvinnorna” blir lurade verkar vara mer regel än undantag och jag undrar hur många kvinnor som lämnat allt för hopp om en bättre framtid i ett okänt land med en okänd man. Och hur många som hamnat hos svin.

Historia har väl aldrig varit mitt huvudämne och det är ju dessutom ett väldigt brett område – jag hade ingen aning om hur den japanska befolkningen i USA behandlats under andra världskriget och det var nog den delen som stannat kvar hos mig längst. På samma sätt som Pachinko berättade för mig hur den koreanska befolkningen behandlades i Japan. Tänk om vi människor bara kunde vara snälla mot varandra istället.

Vi kom över havet är klart läsvärd!

Utläst: 20 maj 2018
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format