Allt vi inte sa

Allt vi inte sa var augustis bokcirkelbok i veganbokcirkeln. Boken handlar om tre Stockholmstjejer som alla gått på Handels. Sofia och Amanda är uppväxta i samma by och åkte samtidigt till Stockholm där de ett tag gled ifrån varandra men sedan hittade tillbaka. Under tiden de var isär blev Sofia istället kompis med Caroline, en infödd östermalmstjej men nu umgås de alla tre ihop. Ingen verkar direkt gilla de andra egentligen samtidigt som de inte har någon annan. Vi följer de tre tjejerna omväxlande ur deras perspektiv och sen skiftar boken lite ton mot slutet.

Ingen av karaktärerna är direkt supersympatisk men alla tre brottas med sin egen kamp. Sofia är den enda svarta kvinnan på hennes advokatbyrå och hon måste tampas med fördomar från både sig själv och andra. Caroline hoppade av Handels, flummade runt i Kalifornien och är nu någon slags östermalmshippieinfluencer med världens sämsta självförtroende. Amanda har en stor tragedi bakom sig och tampas med demoner och olika ohälsosamma försök att dämpa dem.

Fast att jag är ganska långt ifrån de här tre tjejerna livsmässigt så gillar jag boken. Språket är väldigt ärligt, stundtals rått men också humoristiskt. Mest gillar jag att få ta del av Sofias tankar kring all den vardagsrasism hon utsätts för. Det är också Sofias partier som är de allra roligaste och mest fyndiga. Det som drar ner mitt betyg är slutet. Jag gillar det inte. Inte på grund av vad som händer (eller, såklart gillar jag inte det heller) utan för att jag tycker att det som sker liksom gör om hela boken till något annat än en modern relationsroman och det blir lite för mycket. Jag fattar att vi inte bara kunde följa deras liv fram till liksom ingenting och jag har egentligen inget eget förslag så kanske ska jag bara hålla tyst? Däremot så kommer jag definitivt att läsa mer av Osman om hon skriver mer i framtiden!

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst: 13 augusti 2022
Mitt betyg: 3/5

Finistèreböckerna


I en av mina tre bokcirklar brukar vi ha en sommarträff och till den skulle vi läsa Bodil Malmstens första Finistèrebok. Jag lyssnade på nästan hela på bussen till och från Karlstad och klämde det sista en broderikväll i soffan. När den var slut blev jag genast sugen på att lyssna vidare och ta reda på hur det gick.

Böckerna berättas i jagform men Bodil är tydlig med att säga att det inte är en skildring av hennes liv i Finistère, fast att hon ju precis som karaktären i boken flyttade dit och köpte ett hus. Däremot så bekriver hon ”sitt Finistère.” Böckerna är som en serie betraktelser av livet sammanflätat med det som händer i Finistère. Ibland är det beskrivningar av hur man blir av med mullvadar i trädgården och ibland mer filosofiska utlägg kring olika saker. Och så är där blommor i alla dessa former och ett evinnerligt men konstigt nog njutbart uppräknande av allsköns trädgårdsväxter.

Jag fick en kommentar från ett halvt medlyssnade öra att hon bara gnällde i boken och ja, det är mycket gnäll. Men det är ofta befogat och dessutom roligt gnäll och en hel del finurliga formuleringar. Fler än en gång så smilade jag åt Bodils ord och jag gillade även hur hon använde ett språk fritt från förkortningar eller syftningar eller vad jag ska kalla det. När hon t.ex. pratar om sina hemtrakter så heter det alltid ”mellersta Norrlands inland och fjälltrakter.”

Det är omöjligt att läsa det här utan att tänka sig att det är Bodils liv. När vi cirklar om boken så kommer jag på mig själv flera gånger med att prata om händelser och relatera dem till vad jag googlat fram om henne och jag tänker att böckerna är en true story. I andra boken berättar hon hur folk tänkt liksom jag och dessutom kontaktat henne efter första boken och velat ha vägbeskrivningar, sagt att de ska hälsa på och ta med sig sina barn. Bodils replik:

Som vore mitt Finistère ett nöjesfält, ett Eurodisneyfinistère, en temapark för Finistèrefantaster med Finistèrepromenader på från boken kända stigar och vägar och visningar av från boken kända platser, Finistèreutflykter och turer guidade av personal i mullvadsdräkter eller förklädda till mig och madame C.

Jag lyssnade på böckerna och tyckte det gav väldigt mycket att höra Bodil själv läsa dem. Nu när jag bläddrar i e-böckerna för att skriva om dem så ser språket så lockande ut att jag blir sugen på att läsa dem också. Kan Bodil vara min ingång till den här poesin jag aldrig lärt mig tycka om? Jag är hur som sagt väldigt glad för att jag äntligen läste henne och vill definitivt ha mer. Det som drar ner betyget på andra boken är helt enkelt att det blev lite för mycket och lite för långrandigt. Jag vet inte om jag bedömt den annorlunda om jag avvaktat lite med att lyssna på den.

Förlag: Albert Bonniers förlag
Utläst: 14 resp. 21 juli 2022
Mitt betyg: 4/5 resp. 3/5

Brev till mannen

Förra hösten gick jag på ett författarsamtal med Bianca Kronlöf som nyligen kommit ut med den här boken och självfallet ville jag köpa ett ex. Jag gillar Biancas feministiska shower och tv-serier även om det nästan är på gränsen till buskis ibland. Hon skriver ofta intressant och tänkvärt i medier och den här boken är inget undantag.

Boken är skriven i form av olika brev till alla möjliga från den förvirrade, via förövaren till föräldrar och farföräldrar och inte minst kukar. Ibland är det roligt så jag storknar men oftast är det pedagogiskt förklarande, tankeväckande och stundom obehagligt. Kapitlet till hennes egen son och det om män som inte får visa känslor ligger mig varmt om hjärtat och jag minns när jag tog med mina egna söner på Hampus Nessvolds föreställning Ta det som en man för att försöka få dem att våga vara en annan typ av man i livet än det som samhället i stort påbjuder.

Vi läste den här i min feministiska bokcirkel men under den period när jag flyttfixade som mest så jag var inte med då. I efterhand har jag förstått att de flesta där kände att boken inte var riktigt för dem. Och jag kan förstå det för är du kvinna och feminist och i 30-40-årsåldern i Sverige idag så är det kanske ingen rocket science Bianca presenterar. Men om vi ponerar att alla Sveriges män faktiskt läste den här boken så kanske, kanske kunde en och annan börja fundera kring saker som han och polarna gör/gjort/snackar om. Precis som att rasismen inte löses av svarta och bruna människor så kommer inte feminismen att slå igenom på riktigt utan att männen är med och tar fajten och ändrar på sig. Därför tycker jag den här boken är jätteviktig och att du liksom jag ska ge den till män och pojkar i din närhet.

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst: 14 april 2022
Mitt betyg: 4/5

Hundparken

Jag vet inte hur länge jag velat läsa Sofi Oksanen men inte kommit mig för så jag blev glad när min feministiska bokcirkel valde denna till nästa bok. Även om jag redan på förhand förstått att det här inte var hennes allra bästa roman.

I Hundparken möter vi en estnisk kvinna, Olenka, som arbetar på en klinik som sysslar med äggdonationer och surrogatmödraskap. Några år senare stöter hon på en av sina donationsflickor i en hundpark i Helsingfors och hon blir livrädd att en rad hemligheter ska avslöjas. Boken vindlar sig bakåt parallellt med att den berättar nutidshistorien och läsaren får bit för bit klart för sig hur allt hänger ihop.

Det tog ett tag innan jag kom in i boken och sen var jag som klistrad vissa delar och lätt uttråkad andra. Så ja, jag förstår folk som anser den vara ojämn. Det är oerhört intressant och vidrigt att läsa om klinikens verksamhet. Jag har full förståelse för folk som vill ha barn men inte kan, och det är kanske lätt för mig att ha åsikter som är tvåbarnsmor, men jag anser inte barn vara en rättighet och jag är inte för den här typen av verksamhet.

Jag är definitivt emot surrogatmödraskap, äggdonationer är jag mer osäker på. Men sättet som flickorna behandlas på, som boskap, det är inte respektfullt och människovärdigt. De är liksom inga egna människor utan endast köttkroppar till för att förvara någon penningstinn typs barn. Och går något fel så är de plötsligt helt ensamma i det. Jag vet att det här bara är en bok och en berättelse men sådant som jag läst och sett tidigare har inte övertygat mig om motsatsen.

Oksanen slänger in en deckarvinkel på berättelsen och den hade inte behövts. Det räcker gott och väl med att bara läsa om klinikens verksamhet och livet i Ukraina vilket också är väldigt intressant, särskilt hennes hänvisningar till kriget som pågått i hur många år som helst och inte alls startade den 24 februari i år (boken är dessutom skriven förra året). Jag gillar språket men det är ett par passager som blir för tradiga där Olenka ”talar” till sin kärlek fast mer genom att tänka om jag minns det hela rätt.

Jag kommer absolut att läsa vidare i Oksanens utbud och jag är mer eller mindre sugen på alla hennes böcker vilka ju alla handlar om viktiga feministiska frågor. För dig som letar bokcirkelböcker så var det en väldigt bra sådan och det fanns mycket att diskutera kring.

Förlag: Albert Bonniers förlag
Utläst: 10 april 2022
Mitt betyg: 3/5

Sarek

Jag gissar att jag fick nys om Sarek på Instagram och jag blev direkt lockad eftersom den handlade om fjällvandring. Förra helgen var det Stockholms bokhelg och då gick jag och lyssnade till Ulf Kvensler som tillsammans med Helena Dahlgren pratade om Norrland, research, skrivande och mycket annat. Jag passade även på att inhandla deras böcker såklart.

Man kan ju tro att jag är en riktig fjällvandrarräv när jag säger att bokens tema lockade mig men sanningen att säga så är jag mest fjällvandrare i teorin. I årskurs 6 åkte hela klassen till Grövelsjön för att vandra lite men att kalla det för fjällvandring är nog att ta i. För ett gäng år sen när barnen var halvsmå åkte vi till Jokmokk där sambon hade en kompis. Under ledsagning av honom tog vi en minitur någonstans i krokarna runt Kvikkjokk och klättrade uppför Vallespiken som i alla fall var 1322 m.ö.h. Jag har fiskpinneminne men nu när jag ser på kartan så tror jag minsann att vi såg bort till Sarek. Vi tältade en natt, jag glömde att ta med brödet och barnen fick äta kall palt och var helt utmattade när vi kom tillbaka till bygden. Så jag sålde nog inte in fjällvandring så jättebra till dem.

Själv hatar jag mygg vilka dock älskar mig men när man väl kom förbi trädgränsen och slapp myggen så var det ju makalöst vackert och härligt. För några år sedan sprang jag en halvmara i Sälen och även det var väldigt mysigt. Så det finns en del av mig som delvis drömmer om fjällvandring men mitt praktiska bekväma jag stretar emot. Jag har dock en kompis som när liknande drömmar och är mer driftig så vi har i teorin planerat en resa om några år. Vi får väl se! Men nu kanske du inte var här för att läsa om mig utan boken.

Anna, hennes pojkvän Henrik och deras kompis Milena åker varje sommar till fjällen för att vandra. I år skjuter de på resan till september och Milena frågar om hennes nya kille Jacob får följa med. Anna är tveksam men säger ändå ja. På tåget upp mot Abisko så föreslår Jacob att de ska vandra i Sarek istället. En betydligt mer krävande vandring som de egentligen inte är utrustade för men av olika anledningar går alla med på förändringen. Anna tycker att hon känner igen Jacob och funderar på om hon inte sett honom i något av de brottsmål hon deltagit i när hon suttit ting. Hon försöker att researcha saken men mobiltäckningen är inte till hennes fördel. tillsammans beger de sig inåt en Sarek på en resa som inte kommer att utvecklas så som någon av dem hoppats på…

Boken kategoriseras som psykologisk thriller och det är en bra beskrivning. Det är spännande, du börjar att tvivla på saker någonstans halvvägs och du tvivlar fortfarande när boken är slut. Ulf själv sa att många tyckte att han hade ett öppet slut och på ett sätt har han det men på ett annat inte. Allt klaras liksom inte upp till 100 % vilket jag gillar. Oftast föredrar jag karaktärsdrivna böcker och du kommer inte supernära karaktärerna här men å andra sidan så är just det till bokens fördel i slutändan. Jag fullkomligt älskar alla beskrivningar av fjällen, vandringen och allt kokande av choklad och vadande genom forsar. Bokens skeenden till trots så blir jag faktiskt vansinnigt sugen på att fjällvandra och som tur är läser min potentiella fjällvandrarkompis också den här boken just nu. 😉

Förlag: Albert Bonniers förlag
Utläst: 26 maj 2022
Mitt betyg: 4/5

Ormen i Essex

Ormen i Essex har jag varit nyfiken på ända sen den kom ut. Det kändes som att den hade allt jag gillade och dessutom ett läckert omslag.

Vi befinner oss i slutet av 1800-talet och den unga änkan Cora lämnar London sedan hennes vedervärdiga make gått bort för tidigt. Hon är äntligen fri och beger sig till landsbygden i Essex för att leta efter fossil och förhoppningsvis upptäcka ett sjöodjur som påstås härja i trakten. Hon lär känna bygdens präst William och tillsammans utforskar de bygden medan de lär känna varandra och bygger upp en djup men annorlunda vänskap.

Förutom Cora och William finns där många andra personer, hennes socialistiska hushållerska och dennes förmögne beundrare, en sällsynt vacker och sjuklig prästhustru samt en svartmuskig ful men skicklig läkare som är förtjust i Cora. Alla de här karaktärerna i boken känns lite platta. De hade passat i en filmatisering, ni vet ett brittiskt kostymdrama med förtjusande flickor. Eller, visst är doktorn känslosam så det förslår men jag vet inte, de når inte fram till mig. Dessutom känns det som historien går på tomgång ett tag i mitten och jag ökar på tempot i läsningen för att kunna bli klar och pricka av en hyllvärmare.

Cora är egentligen en spännande karaktär som trots att hon är rik gillar att flänga runt i skogen i herrkläder och studera vetenskapliga fenomen. Hon är normbrytande precis som Alma i Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter men Alma gör det bättre. Jag älskar också tidsepoken som boken utspelar sig i och boken tar upp viktiga samhällsfenomen som dåtidens förväntningar på kvinnors beteende och de fattiga arbetarklasskvarterern i London. Dessutom kryddat med lite mystik! Men boken hittar aldrig fram till mitt hjärta och jag bryr mig inte riktigt om hur det ska gå för någon tyvärr. Det här är en bok som inte kommer att få bo kvar hos mig utan istället förpassas till ett bokbytarskåp.

Förlag: Albert Bonniers förlag
Utläst: 28 november 2021
Mitt betyg: 3/5

Skuggorna (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Projekt Justitia. Jag har velat läsa den här serien så länge men aldrig kommit mig för förrän nu. Eftersom det är en serie finns det risk för spoilers här nedanför.

Vad handlar den om?
Några män blir misshandlade och efter ett tag inser man att det handlar om hämndaktioner. Alla män som misshandlas är dömda för att ha misshandlat en kvinna och de utsätts ”endast” för exakt det de själva gjort. Och vilka är det egentligen som utför hämndaktionerna?

Vad tyckte jag?
Hämnd är alltid ett intressant perspektiv men om vi ska leva i en rättsstat så bör väl ändå det utdömda straffet räcka? Jag tycker nog det rent logiskt men sen kan man ju alltid ha åsikter om huruvida straffet blev strängt nog, ta Nytorgsmannen för ett modernt exempel? Och sen finns ju den här personliga preferensen, jag har personer jag aldrig kan förlåta (även om vissa hävdar att förlåtelse är bra) men jag har förlikat mig med vår historia och är ganska säker på att en ren och skär öga-för öga-hämnd inte är något som skulle öka på mitt välbefinnande idag. Boken får ett extra plus för vilka som faktiskt ingick i den här lilla hämndligan!

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst:
31 oktober 2021
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

 

Stenhjärtat (måndagsmikron på en tisdag/omläsning)

Varför läste jag den?
Projekt Justitia. Jag har velat läsa den här serien så länge men aldrig kommit mig för förrän nu. Eftersom det är en serie finns det risk för spoilers här nedanför. Just den här delen var faktiskt en omläsning för mig då jag läste den 2013.

Vad handlar den om?
En sexmånaders bebis kommer in med skador som tyder på Shaken Baby Syndrome. Föräldrarna anhålls och frågan är såklart vem som egentligen gjort det? Hur kan man bevisa vem som är gärningsman när offret inte ens utan komatillståndet kan prata?

Vad tyckte jag?
Jag tycker att jag skrev ganska bra redan 2013 vad jag gillar med de här böckerna:

Det jag faktiskt gillar med hennes böcker är att hon skriver om utsatta kvinnor och barn och hon belyser på så sätt viktiga och obehagliga skeenden i samhället. När jag säger att boken är lättläst så menar jag språkligt och i en positiv mening. Själva ämnet i sig med ett barn som skakats så att det får hjärnskador är fruktansvärt och inte alls lättsmält. Jag gillar dock också hur mänskliga hennes karaktärer är och hur hon skildrar deras relationer.

Det här gäller än men det ger onekligen en extra dimension till allt när jag också lärt känna huvudkaraktärerna.

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst:
30 oktober 2021
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Svikaren (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Projekt Justitia. Jag har velat läsa den här serien så länge men aldrig kommit mig för förrän nu. Eftersom det är en serie finns det risk för spoilers här nedanför.

Vad handlar den om?
Svikaren är ingen mindre än en fotbollsspelare som byter lag från AIK till Hammarby. Ett big no no bland fansen helt enkelt. Han påträffas mördad och frågan är såklart om det är ett fan som gjort det eller om det har med något annat att göra?

Vad tyckte jag?
Det här är första boken med kriminalinspektör Charlotta Lugn i huvudrollen tillsammans med Shirin. Så den här ses som bok 1 i deras serie men den är samtidigt bok 4 i Justitia-serien. 🙂 Fotboll i sig är inte direkt ett ämne som får mig att hoppa högt av glädje även om jag brukar dras med ett tag i EM/VM när jag är trött i början på sommarlovet. Fast jag orkar aldrig hela vägen fram till finalen. Som tur är så är boken fylld med en hel del andra mer sedvanliga Wennstam-viktiga ämnen och jag tycker det blir både spännande och intressant. Kanske att den lilla sidostoryn med Firman blir lite onödigt pekpinnig men det är onekligen intressant med vem den reella makten i sportvärlden egentligen ligger hos.

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst:
28 oktober 2021
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Alfahannen (måndagsmikron på en tisdag)

Varför läste jag den?
Projekt Justitia. Jag har velat läsa den här serien så länge men aldrig kommit mig för förrän nu. Eftersom det är en serie finns det risk för spoilers här nedanför.

Vad handlar den om?
Jack Rappe är en medelålders skådis som gärna omger sig med unga tjejer. Ryktet säger att han inte är helt snäll mot dem och en dag hittas han huggen i magen i sin egen bastu. Vi får ännu en gång träffa Madeleine Edwards och Jonas Wahl i denna bok men Jonas har en lite annorlunda roll än tidigare. Här kliver också Shirin Sundin in på scenen för första gången.

Vad tyckte jag?
Jag älskar att personer återkommer och att man får lära känna dem ännu mer. Jag kan dock inte låta bli att förundras över hur Jonas Wahl släppts in i värmen igen efter den befogade landsflykt han fick ta till efter upplösningen i en av de andra böckerna. Den här boken handlar lite om Me Too-rörelsen innan den ens fanns och det här med att vara en utsatt ung kvinna i beroendeställning till framgångsrika sliskiga män. Wennstam fortsätter också att lyfta och bejaka den kvinnliga lusten på ett fint sätt även om det just här råkar innebära ett släng av otrohet.

Jag har dock lite svårt för den svartvita skildringen av Rappe, även om jag inte för en sekund tror att det är en osannolik beskrivning av män med storhetsvansinne, och det är detta som drar ner betyget till en trea denna gång.

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst:
26 oktober 2021
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format