Brev till mannen

Förra hösten gick jag på ett författarsamtal med Bianca Kronlöf som nyligen kommit ut med den här boken och självfallet ville jag köpa ett ex. Jag gillar Biancas feministiska shower och tv-serier även om det nästan är på gränsen till buskis ibland. Hon skriver ofta intressant och tänkvärt i medier och den här boken är inget undantag.

Boken är skriven i form av olika brev till alla möjliga från den förvirrade, via förövaren till föräldrar och farföräldrar och inte minst kukar. Ibland är det roligt så jag storknar men oftast är det pedagogiskt förklarande, tankeväckande och stundom obehagligt. Kapitlet till hennes egen son och det om män som inte får visa känslor ligger mig varmt om hjärtat och jag minns när jag tog med mina egna söner på Hampus Nessvolds föreställning Ta det som en man för att försöka få dem att våga vara en annan typ av man i livet än det som samhället i stort påbjuder.

Vi läste den här i min feministiska bokcirkel men under den period när jag flyttfixade som mest så jag var inte med då. I efterhand har jag förstått att de flesta där kände att boken inte var riktigt för dem. Och jag kan förstå det för är du kvinna och feminist och i 30-40-årsåldern i Sverige idag så är det kanske ingen rocket science Bianca presenterar. Men om vi ponerar att alla Sveriges män faktiskt läste den här boken så kanske, kanske kunde en och annan börja fundera kring saker som han och polarna gör/gjort/snackar om. Precis som att rasismen inte löses av svarta och bruna människor så kommer inte feminismen att slå igenom på riktigt utan att männen är med och tar fajten och ändrar på sig. Därför tycker jag den här boken är jätteviktig och att du liksom jag ska ge den till män och pojkar i din närhet.

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst: 14 april 2022
Mitt betyg: 4/5

Knäböj

Så fort jag såg den här boken i katalogerna så kände jag att det här var något för mig! Sen tog det ett tag innan jag införskaffade den och ytterligare ett tag innan jag läste den. Den visade sig inte alls handla om det jag trott utan så mycket mer och den var helt fantastisk.

Knäböj består av olika essäer kring kvinnor, kvinnors kroppar och träning. Sara Martinsson utgår från sin egen kropp, sitt förhållande till den genom åren och sin kärlek till tyngdlyftningen men hon väver samtidigt in alla de kvinnor som varit pionjärer inom området och som tidigt brutit mot samhällets normer. Hon refererar ständigt till vetenskap, litteratur och filosofi för att ge tyngd och sammanhang åt sina tankar och historiens skeenden.

Kvinnors kroppar är och förblir i allra högsta grad en samhällets angelägenhet där vi febrilt svälter och snörar oss och försöker vara till lags men aldrig duger. Vi har för mycket kläder eller för lite kläder. För mycket muskler eller för lite muskler. Vi är för kvinnliga eller för okvinnliga. Lagen förbjuder oss många gånger att bestämma själva vilket USA’s abortpolitik nyligen återigen visat. Martinsson skriver om massor av kvinnliga strong womens, atleter och andra kändisar och liknande genom åren av vilka vissa försökt att gå sin egen väg och andra utnyttjats i pengainbringande syften och mina googlingar går varma under tiden jag läser.

Sara Martinsson är besatt av tyngdlyftning på ett älskvärt sätt som jag beundrar och avundas. Jag själv är alldeles för splittrad bland mina intressen och även om jag älskar styrkelyft och att nörda ner mig i baslyften så krockar alla mina mål med varandra hela tiden. Just tyngdlyftning har jag aldrig provat på och även om det ser coolt ut med ryck och särskilt stöt så är jag alldeles för feg och för klen i mina axelpressar för att våga mig på något sådant.

Martinsson berättar att kvinnor fysik på sätt och vis är optimerad för knäböj då vi har en så pass stor andel muskler på underkroppen. Tyvärr är min favoritövning bänkpress vilken lämpar sig bäst för män men jag kan inte låta bli att känna mig som Rocky varje gång jag ligger där på bänken och pressar. Även om det är fisvikter. Ett som är säkert är att jag kommer att återvända till den här boken för att läsa om den och forska vidare bland de otaliga referenserna. Säkert både en och flera gånger!

Förlag: Weyler
Utläst: 19 maj 2022
Mitt betyg: 5/5

Ett eget rum

Ett eget rum har stått i min bokhylla i ett drygt år då jag länge velat läsa mer av Woolf. Jag valde den som bokcirkelbok när det var min tur att välja men jag ska erkänna att det gått mig förbi att det var en essä. Som tur är skriver Woolf så fint och fyndigt att det ju gick bra ändå. Däremot orkade jag inte läsa den som kvällsbok och det slutade med att jag läste hela boken dagen innan bokcirkeln, vilket i och för sig händer relativt ofta för mig. 🙂

Texten grundar sig på två tal vilka omarbetats och utökats och boken består av sex kapitel. Woolf reflekterar kring kvinnor och skrivande, tittar på kvinnliga författare genom historien, jämför dem med manliga författare och funderar kring skillnader i förutsättningar för könen. Hon är ofta väldigt ironisk och jag förstår faktiskt inte fullt ut vissa gånger om hon är ironisk eller om hon säger sin egen mening förrän jag når slutet och bestämmer mig för att hon trots allt var ironisk. Eller?

Hon är rolig och skapar poänger även om vissa saker ses i en helt annan dager idag så här ca 100 år senare. Hon önskar t.ex. att någon gång få läsa om kvinnor som vänner och inte bara i relation till mannen och idag har vi ju tonvis av böcker om kvinnlig vänskap. Eller att få läsa om kvinnor i historieböckerna där vi idag har fått en hel del sådana böcker även om de faktiskt fortfarande ofta saknas i de ”riktiga” historieböckerna. Man måste också ha i åtanke att hon levde i en annan värld där de flesta i västvärlden, märkligt nog, inte reagerade på kolonialismens framfart och det finns såklart bra många mer intersektionella feminister att lyssna till idag.

Hon förutsätter sig att läsa vad som är skrivet om kvinnor i den manliga litteraturen och häpnar över de spaltmeter som skrivits:

Så uppkommer bilden av en mycket egendomlig, sammansatt varelse. I fantasin är hon av största betydelse, i praktiken är hon fullständigt betydelselös. Hon uppfyller diktsamlingarna från den ena pärmen till den andra, och i historieböckerna är hon så gott som frånvarande. Hon behärskar konungars och erövrares liv i romanerna, i verkligheten blev hon slavinna under förste bäste pojke vars föräldrar tvang henne att sätta en ring på fingret. En del av litteraturens mest inspirerande ord, dess djupaste tankar, kommer från hennes läppar, i verkliga livet kunde hon knappt läsa, kunde nätt och jämnt stava och var sin makes egendom.

Woolf landar i att författare aldrig kommit från särskilt fattiga förhållanden och att man i princip behöver ”ett eget rum och 500 pund om året” för att ha ro att bli en författare. Och visst är det så än idag att den som måste slita för brödfödan inte direkt har tid att skriva några romaner även om det nog är lättare idag än 1928 när essän skrevs.

Det var en bra bokcirkelbok och vi alla gillade hennes språk även om inte riktigt alla orkade igenom hela boken. Jag tycker väldigt mycket om hennes stream of consciousness-skrivande men det förutsätter en pigg hjärna när man ska läsa så man hänger med på tåget. En av deltagarna hade ett exemplar där det stod att översättningen var mästerlig men vi funderade kring varför de var tvungna att ta med n-ordet i en så pass modern och ”mästerlig” översättning? I övrigt så rekommenderar jag definitivt boken för dig som är intresserad av feminismen genom historien. Och vem är inte det?

Förlag: Modernista
Utläst: 27 maj 2022
Mitt betyg: 4/5

Riddar Kasus hjärta och andra sagor om grammatik

Under december läste jag väldigt mycket och jag plöjde samtidigt tre stycken grammatikböcker av Sara Lövestam. Jag älskar Sara och allt hon skriver men kanske blev det lite för mycket av det goda med tre böcker mer eller mindre på raken. Jag hade också redan läst ett par av sagorna nyligen i de andra böckerna så jag skummade just dessa.

”Sagor om grammatik” är precis det det låter som. Genom att humoristiskt väva in grammatiska regler och begrepp i olika sagor lär oss Sara mer om ordklasser, satsdelar och meningsbyggnad. Förutom Riddar Kasus träffar vi bl.a. språkpoliser, strandade interjektioner, introverta interjektioner, katakreser och expletiva subjekt. Precis som vanligt så får Sara mig att känna mig aningens mindre språkkunnig än vad jag genom åren ansett mig och hon peppar mig att ta upp mina språkstudier, igen.

Det är inte en dålig bok det här, inte alls, jag var nog som sagt bara lite mätt på temat för tillfället och lär återkomma till sagorna i framtiden. För språkintresserad har jag då varit i minst 30 år och så lär jag förbli.

Förlag: Piratförlaget
Utläst: 31 december 2021
Mitt betyg: 3/5

Jiroekonomi (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Den sista av de noveller jag valde ifrån en kompis julkalender. Jag tyckte den verkade intressant.

Vad handlar den om?
Om en japansk sushirestaurang som är superkänd och har tre Michelinstjärnor fastän att den är mikroskopiskt liten. Åkestam funderar kring varför Jiro (som ägaren heter) inte väljer att expandera när han trots allt ha restaurangen som sitt levebröd och inte sin hobby. Och vad skulle hända med samhället om vi alla tänkte som Jiro? Måste vi ha en ständig tillväxt där vi effektiviserar allt?

Vad tyckte jag?
Intressant! Om det finns något som heter filosofiska ekonomistudier så kan nog den här novellen platsa här. Men jag behöver läsa den igen, lite mer långsamt den här gången för att verkligen reflektera. Blir ännu mer nyfiken nu på Feministfällan av Åkestam som jag har i bokhyllan.

 

Förlag: Novellix
Utläst:
28 december 2021
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Sista sommaren

I höstas när jag fyllde år fick jag den här boken i present av min son. Jag vet att någon tipsade honom om att köpa just den här boken eftersom att denne någon själv tyckte mycket om den. 🙂 Det visade sig hur som helst vara ett lyckat tips för jag gillade den också.

Sista sommaren handlar om den kriminelle unge killen Adam som klättrar in genom ett öppet fönster i pensionären Britas sommarhus för att sova där. När hon dagen därpå anländer får han lov att stanna eftersom Britta behöver lite hjälp och dessutom påminner han henne om en viss person. Brittas bar tycker inte att hon är kry nog att hänga ute i sommarhuset ensam så hon smyger med att hon är där. De skulle förmodligen inte heller godkänna hennes umgänge med Adam så även det mörkar hon. Däremot har Britta en bästa väninna vid namn Iris som är helt införstådd i planerna och med på allt. Iris bor själv i ett sommarhus i närheten och tillsammans får de här tre en riktigt fin sommar.

Ja, det är en osannolik plot och det sker vissa föga troliga händelser men det finns så många fina karaktärer i den här boken och den är fylld av värme och bjuder på många härliga stunder. Sen fällde jag ett par tårar också under läsningen och det händer faktiskt inte så jätteofta. Men jag engagerar mig verkligen i Brittas och Adams liv och hejar på dem när det går vägen med saker. Även om Britta verkar tvär så är det fint hur hon tar sig an och stöttar Adam trots hans förflutna.

Som jag skrev häromdagen stör jag mig på att Adam och hans ”kumpaner” inte är etniska svenskar och tänker att det bara spär på myten om den kriminella invandraren. Även om Adam nu visar sig vara en riktigt hyvens kille så småningom. Jag tycker inte heller att det är särdeles charmigt när de gamla damerna tar på sig att träffa Adams kriminelle vän. I den riktiga världen är dessa personer inte att leka med men jag fattar komikbiten i scenen.

Hur som helst så var det här är en trevlig läsupplevelse och jag längtade liksom efter att få komma hem och läsa lite varje dag. Det är inte alla böcker som har den effekten. Dessutom var det fint att få läsa om pensionärer vilket inte händer allt för ofta även om det nog dyker upp fler och fler.

Förlag: Bazar Förlag
Utläst: 14 januari 2022
Mitt betyg: 4/5

Tidens länkar

Butler är en författare som jag varit nyfiken på ett tag och när Tidens länkar kom ut på svenska så här snygg för ca ett år sådan så kände jag ett akut köpbehov. Tack vare att jag lyckades få den vald som årets första bokcirkelbok i den feministiska cirkeln så blev den också läst relativt snabbt. Jag visste inte säkert vad det var jag rekommenderade mer än att Butler anses vara sf-författare vilket är en genre jag är tämligen obekant med. I just den här boken förekommer dock endast tidsresor vilket i sig förvisso kan ses som sf men jag tror inte direkt att, säg, Diana Gabaldon klassas som sf?

Svarta Dana bor i L.A. tillsammans med sin vita man Kevin och året är 1976. De har precis flyttat till ett nytt hus när hon en dag plötsligt får svindel och sedan befinner sig i utkanten av en skog vid en flod. I floden håller precis en liten pojke, Rufus, på att drunkna och Dana hoppar i och räddar honom. Det visar sig att han är hennes anfader och att han verkar kalla på henne när han är i livsfara, vilket händer ganska ofta för han är inte direkt en försiktig och eftertänksam ung herre. Pojkens far är slavägare och det är i början av 1800-talet vilket gör att Dana som ung ensam svart kvinna inte får det särskilt enkelt.

Jag var lite orolig att inte hinna läsa klart den här boken till bokcirkeln då jag som alltid började så sent men när jag väl börjat på den kunde jag inte sluta. Danas  berättelse är fängslande och komplex. Hon är van vid att leva som fri kvinna i ett hyfsat liberalt modernt USA och hamnar mitt i en tid där hon anses livegen och slavpiskan viner. Hennes anfader är inte särskilt sympatisk och hon tvingas att gå med på saker mot sin vilja då hon är rädd att hennes egen existens annars riskerar att utplånas. Det är ofta vidrigt och frågan om vad människor egentligen gör för att rädda sig själva är högintressant.

Butler tecknar slavarnas liv med ömsinthet men skildrar också det hårda livet, familjer som splittras vid försäljningar, misslyckade rymningsförsök med påföljande prygel, apati och allt annat som försiggick och än idag förekommer där människor utnyttjas på liknande vis. Det här är även en i allra högsta grad feministisk roman som visar på kvinnors utsatthet i ett samhälle där männen har makten. Redan den unge Rufus är elak mot sin mamma och menar att hans pappa likväl är det och berättar att hon kommer ju ändå med kaka sen. Trots att han värjer sig mot sin pappas våld och leker med de svarta barnen så fostras han ändå till den slavägande patriark han en dag skall bli.

Snarare än att kalla det här sf (som jag inte förringar på något sätt) skulle jag säga att det är en roman som debatterar rasism och feminism och som du definitivt bör läsa. Det ska bli intressant att diskutera den i bokcirkeln!

Förlag: Trut Publishing
Utläst: 8 januari 2022
Mitt betyg: 4/5

Lappin och Lapinova (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Jag har bara läst Mrs Dalloway av Woolf men tyckte mycket om den och ville gärna läsa mer. I hyllan står också Ett eget rum och väntar.

Vad handlar den om?
Ett par som gifter sig. Hon tycker att hennes man ser ut som en kanin när han rynkar på näsan och börjar kalla honom kung Lappin (lapin är franska för kanin men han var inte riktigt en fransk kanin och bunny lät inte bra tyckte hon). Sedan blir hon drottning Lapinova och de lever väldigt lyckligt ända fram till den dag när han plötsligt inte är någon Lappin utan bara en helt vanlig Ernest.

Vad tyckte jag?
Jag gissar att novellen skildrar ett helt vanligt äktenskap med nyförälskelse och paradis som sedan övergår i tristess och den där en gång så speciella personen är bara trist och tråkig i dina ögon. Nu måste det ju inte bli så i ett förhållande men visst händer det ofta. Även om man jobbar på sin relation så får man aldrig tillbaka der där fjärilsfladdret i magen. Å andra sidan föredrar jag det mer vardagliga förhållandet men det kanske inte Woolf gjorde? Novellen gillade jag i alla fall!

Förlag: Novellix
Utläst:
27 december 2021
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Fallet Meursault

I mars köpte jag ett gäng böcker där jag fokuserade på antingen feminism eller böcker från länder jag ej tidigare läst. Algeriet hörde till den sistnämnda kategorin och Fallet Meursalt intresserade mig eftersom den relaterar till Främlingen vilken jag läst två gånger på svenska och en gång på franska. Eftersom jag dock har fiskpinneminne, trots tre omläsningar och en bokblogg, så märkte jag ändå under läsningen av Fallet Meursalt att jag inte mindes så många detaljer från Främlingen.

Meursalt är alltså mannen som sköt ”en arab” i Camus bok och den här bokens huvudperson är ingen mindre än Haroun, bror till just den skjutne araben som faktiskt hette Moussa. Harouns hela liv präglas av mordet på hans bror och den sorg han och mamman genomlider och sättet de så småningom försöker skipa rättvisa på.

Boken är ganska annorlunda skriven. Den är skriven i första person och Haroun vänder sig ofta med direkt tilltal till läsaren samtidigt som han slingrar sig igenom sitt livs berättelse och gång på gång återvänder till mordet på sin bror. Mordet har ju skett i verkligheten i den här berättelsen där även Camus bok har blivit utgiven fast då av Meursalt själv. Bitvis har jag lite svårt att hänga med i alla Harouns resonemang men det är ändå snyggt hur han berättar, förklarar och bemöter saker från Främlingen.

Det han framförallt gör att ge den ”okända araben” en identitet istället för att bara vara en sådan där arab/svart/kines/insert valfri ”exotisk” nationalitet på en karaktär i vilken bok/film som helst som behandlar alla icke-européer/nordamerikaner som identitetslösa bifigurer. Han snuddar också vid revolutionen där Algeriet frigjorde sig från Frankrike under 50-talet och det hade jag gärna läst mer om. Det står på baksidan att det går bra att läsa Fallet Meursalt fristående men jag tror definitivt att den är som allra mest intressant att läsa i relation till Främlingen.

Förlag: Bokförlaget Tranan
Utläst: 8 december 2021
Mitt betyg: 3/5

Me and White Supremacy

Jag blev tipsad om den här boken i Fb-gruppen Litteraturgäris, införskaffade den ganska snart och efterfrågade därefter några bokcirkelkompisar i samma grupp. Jag fann dem och vi läste boken tillsammans, ett par avsnitt åt gången, under ca två  månader i våras. Jag kan verkligen rekommendera att läsa boken tillsammans med andra för att komma åt fler tankar och djupare diskussioner.

Boken består nämligen av dels texter som förklarar, beskriver och exemplifierar olika beståndsdelar av rasism och varje avsnitt avslutas med ett par frågor till läsaren där du själv ska tänka till kring din egen rasism. Men hallå, vänta, ”jag är inte rasist” protesterar du nu. Men jag är ledsen att säga det, jag tror att alla vita människor hyser rasistiska åsikter, mer eller mindre omedvetet. Boken hjälper dig att finna dem så att du kan jobba med dem för att bli en bättre antirasistisk människa.

Efter det inledande kapitlet är boken indelad i fyra delar med sju avsnitt i varje del och ursprungligen var det här en Instagramutmaning under 28 dagar. Vi tog som sagt lite mer tid på oss för att i lugn och ro ta till oss texten och fundera kring frågorna. Jag antecknade under läsningen och skrev skriftligen ner svaren på alla frågor så även om det är ganska lite att läsa tog det lite tid att jobba igenom den.

Den första delen tar upp grunderna så som white privilege, white fragility, tone policing, white silence, white superiority och white exceptionalism. Angående det sistnämnda skriver Saad (s. 67-68) så här:

White exceptionalism is the belief that you, as a person holding white privilege, are exempt from the effects, benefits, and conditioning of white supremacy and therefore that the work of antiracism does not really apply to you. I have come to see white exceptionalism as a double-sided weapon that on one side shields people with white privilege from having to do antiracism work under the belief ”I’m not a racist; I’m one of the good ones” and on the other side shoots out arrows at BIPOC by expecting them to carry the burden of dismantling white supremacy under the belief that racism is something that is a Black or Brown problem but not a white problem.

Det här tycker jag är jätteviktigt att ta till sig. Jobbet ligger hos oss vita att förändra våra tankesätt, fördomar och vanor. Nästa del av boken tar upp color blindness, anti-blackness, racist stereotypes och cultural appropriation. Tredje delen lyfter white apathy, white centering, tokenism, white saviorism, allyship och being called in/called out. Den sista delen handlar om white feminism, white leaders, friends, family, values och losing privileges.

Ett av mina största områden att jobba på är white silence. Jag är rädd att säga fel och säger därför ofta inget alls. Det gäller för övrigt på ganska många områden i mitt liv och inte bara rasism. Om detta skriver Saad (s. 57) att ”white silence is violence. It actively protects the system.” och (s. 167) ”Making mistakes is how y0u learn and do better going forward.” Vi som är vita har ju privilegiet att bara titta bort eller stänga av eftersom att rasismen inte riktar sig mot oss.

Vissa områden är mer relevanta för dig som person än andra beroende på vem du är, var du bor, hur ditt umgänge ser ut osv. Jag är långt ifrån en fullfjädrad antirasist idag men en bättre och mer medveten en än vad jag var innan jag läste den här boken. Jag önskar att alla vita människor runt om i världen läste den och verkligen insåg vad som menas med white privilege och vad hela kolonialismen skapat för en värld. Vår nästa bok i den här nystartade antirasistiska bokcirkeln blir Främling i vita rum som blir en omläsning för mig. Det ser jag fram emot nu när jag kan läsa den med lite skarpare ögon.

Förlag: Quercus books
Utläst: 24 april 2021
Mitt betyg: 5/5