Etikett: bokhyllebok

Tilly and the Map of Stories

Den Av bokdivisioneni Betyg 4, RecensionerLämna en kommentar

Tilly and the Map of Stories är den tredje boken i serien om Tilly som är bokvandrare. Jag fick den tillsammans med del 2 av en kompis i juli 2021 och plockade fram den nu när jag behövde brassa på antalet lästa böcker lite med mer lättlästa varianter. Eftersom det här är en serie finns risk för spoilers i recensionen.

Folk har börjat glömma bort böcker och det elaka syskonparet Underwoods håller på att binda böcker och kommer kanske förbjuda bokvandring för alla barn i en snar framtid. Tilly har fått en massa föremål som hon anser vara ledtrådar till att hitta the Archivists vilka hon stenhårt tror kan hjälpa henne och bokvandringens framtid. Hennes mamma tror henne och sätter Tilly och Oskar på ett plan till USA där Orlando och hans man som jobbar i en bokhandel tar emot dem. Snart befinner de sig i ett äventyr där de vandrar djupare än någonsin in i böckernas värld.

Jag hade inte tänkt att läsa tredje delen direkt men så nappade en kompis på erbjudandet om att få ärva de här böckerna till sina barn så då var det lika bra att plöja igenom trean också. Jag tyckte ju andra delen var lite seg i början och jag vet inte om det var för att jag hade glömt en del eller om den faktiskt var lite segare men den här tredje delen kom jag in i med ens och den var spännande typ hela vägen. Sen byggdes det upp ganska mycket mot slutet och så ba, baam, löste sig allt. Men det är ju trots allt en bok för mellanåldern.

Jag hade hoppats att den här delen skulle knyta ihop säcken och det gör den, så när som på en sak. De första tre delarna är alltså i princip en trilogi. Däremot tuffar Tillys äventyr vidare och det finns i skrivande stund både en fjärde och femte del utgiven. Hade jag varit 10 år hade jag lätt läst dem men just nu är jag mätt på Tilly och nöjd med det jag fått vara med om under de här tre första delarna. Jag står fast vid mitt ord om att rekommendera den här till alla och köp den gärna i present till ungar i din närhet. Nu är den stora frågan, vilken bok skulle du vilja bokvandra i?

Förlag: HarperCollins
Utläst: 22 december 2022
Mitt betyg: 4/5

Tilly and the Lost Fairy Tales

Den Av bokdivisioneni Betyg 4, Recensioner1 kommentar

För ca två år sedan läst jag Tilly och bokvandrarna som precis kommit ut på svenska och jag älskade den. Tänk att få vara som Tilly och kunna bege sig till böckernas värld och uppleva äventyr! Även om alla äventyr inte var så trevliga. För något år sedan fick jag ärva del 2 och 3 av en kompis som också läst och gillat och nu läste jag den andra delen. Eftersom det är en serie kan det finnas risk för spoilers nedan alternativt vara lite svårt att förstå när du inte har bakgrunden.

Tilly åker till Paris med kompisen Oskar då de ska hälsa på hans pappa och farmor strax innan jul. Mormor och morfar förbjuder Tilly att bokvandra i folksagor då de är lite speciella och finns i så många olika versioner. Men Oskars farmor visar sig ha en kompis som äger en bokhandel och som tvärtom uppmuntrar barnen att ta en tur i en bok med folksagor. Det kanske inte var en så smart idé…

I början av boken kände jag att jag kanske inte var så sugen på mer Tilly ändå men en bit in i boken så blev det riktigt spännande och det är något visst med att få bege sig in i böckernas värld. I den här boken möter Tilly bl.a. Rödluvan, Jack (och bönstjälken) och Rapunzel. Eftersom boken är skriven i modern och feministisk anda så är inte sagoflickorna några värnlösa typer (eh ok, Rödluvan är bra godtrogen ändå) utan tvärtom riktigt rediga och det är härligt att läsa. 

Det finns just nu tre böcker till om Tilly (på svenska också) men jag hoppas att den historien som började i första boken får sitt slut i nästa för sen känner jag mig mätt. Och det verkar som att hon får en ny följeslagare i bok 4 så kanske blir det som jag hoppas. Hade jag gått i mellanstadiet idag hade jag dock inte nöjt mig med bara de tre första. Så du som behöver ett julklappstips till en 9-12-åring – köp de här böckerna! Och frågan är såklart, när ska den här serien filmas?

Förlag: Philomel Books 
Utläst: 14 december 2022
Mitt betyg: 4/5

Time Song

Den Av bokdivisioneni Betyg 4, Recensioner1 kommentar

2021 fick jag Time Song i julklapp från mina svärföräldrar. Detta av den enkla anledningen att vi skulle gå och se föreställningen Doggerland på Teater Moment. När jag pratade med svärmor om det här så tänkte jag att Doggerland, det är väl något som hon Maria Adolfsson skriver om, någon deckare typ? Oh boy så fel jag hade och ja, jag skyltar med min okunskap här. Doggerland var ett landområde mellan Storbritannien, Nederländerna och Danmark som försvann under havet omkring för omkring 7000 år sedan. Än idag sköljs lämningar härifrån upp på stränderna. Det kan handla om små flintbitar som bevisar människans närvaro eller för den delen otaliga mammutben och noshörningsskelett.

Jag började läsa boken strax efter jul 2021 så att jag skulle bli klar till föreställningen. Det blev jag inte och efter teatern hamnade boken på paus och förblev så ända fram till nyligen. Trots att jag tagit med på den flera läsplaneringar. Det är liksom inte en bok du klämmer på en kväll men den tar absolut inte 12 månader heller vid normal läsning! Men den passar bra att läsa lite långsamt.

Julia Blackburn kombinerar sin jakt på att lära sig mer om Doggerland med sorgearbetet efter sin avlidne man och hon väver ihop dessa två delar på ett väldigt fint sätt. Det är fascinerande hur många experter hon träffar och vilka platser hon besöker. Naturskildringarna och de arkeologiska/paleontologiska fynden duggar tätt och jag hänger inte alltid med exakt i vad det är hon hittar eller ser. Vissa ord slår jag upp och andra låter jag bero. Men jag tilltalas så av hennes språk och berättarröst.

Hon varvar sin berättelse med något hon kallar Time Songs vilket är en slags dikter baserade på allt från promenader till böcker och sägner. Dessa illustreras med en slags stenålderslika bilder som en gammal vän till henne gjort och de passar perfekt in i boken. Dessutom finns där ett par kartor över Doggerland så du kan följa utvecklingen. Jag har, som de allra flesta människor, blivit mer och mer historiskt intresserad ju äldre jag blir och den här boken väcker definitivt liv i den ådran. Julia Blackburn i sig blir jag också nyfiken på att läsa mer av men hennes utgivning är inte direkt traditionell så det är svårt att veta vad man ska välja. Jag har också en känsla av att jag kommer läsa om den här boken någon gång för jag vill redan återvända till den.

Jag måste avsluta med samma citat som jag delat tidigare då det är så vackert:

I wonder now if it makes more sense to imagine infinity going backwards in time, rather than forwards. When you look at it that way round, you no longer have the vague dread of what the future holds, instead there is the intimation of the enormity of everything that has gone before: a solemn procession of life in all its myriad forms moving steadily towards this present moment. You can almost hear the songs they are singing.

Förlag: Jonathan Cape Ltd
Utläst: 20 november 2022
Mitt betyg: 4/5

Eva ur spillrorna

Den Av bokdivisioneni Betyg 4, RecensionerLämna en kommentar

Jag minns inte var jag fick upp ögonen för den här boken men böcker från Tranan är alltid intressanta och dessutom hade jag aldrig läst något från Mauritius. Jag minns inte heller om vi skulle läsa den i någon bokcirkel som jag sen inte var med på men det var först nu i sommar som jag läste hela boken. Och det gick snabbt. Jag hade precis jobbat mig igenom Wolf Hall och så klämde jag den här en förmiddag ute på balkongen.

Eva  lever i förorten Troumaron utanför Mauritius huvudstad. Hon är en fattig flicka som sedan länge tiggt till sig skolmaterial eller vad som helst och pojkarna har alltid gett henne det hon velat ha för att hon är så tunn och fattig. Tills de en dag vill ha något tillbaka.

Tills dagen kom, när jag som vanligt bad om något utan att det verkade så, och man bad om något i gengäld.

Jag trodde det var lätt och enkelt. Vad ville de ha i gengäld? Jag var klassens gråmus, en oansenlig liten sak. Alla visste att jag ingenting ägde, och så sa man mig att för en gångs skull att jag hade något. Min skolväska var tom som vår lägenhet – mindre och kalare än alla andras – och även våra skåp, ja till och med vår soptunna. Alt som fanns var min fars blick, blank av sprit, och min mors slutna läppar och ögonlock. Jag hade ingenting, absolut ingenting att ge.

Men jag misstog mig.

Vad de ville ha, var en bit av mig.

Förutom Eva möter vi hennes bästa och enda vän Savita samt pojkarna Sad och Clélio. Savita vill rädda Eva. Sad är förälskad i Eva, fastän alla hans vänner skrattar åt honom och säger att han är den enda som inte varit med henne. Clélio är en gängmedlem som blir häktad för ett brott han inte begått. Vi följer de här fyra karaktärerna lite om varandra i korta kapitel skrivna på ett enkelt men innehållsrikt och berörande språk.

Tillvaron i Troumaron är onekligen hård, tragisk och inte det minsta hoppfull. det är skitigt, fattigt och misär. Vi möter laglöshet, droger, stölder, våld och utnyttjande. Den nedlagda syfabriken där produktionen flyttats till ett billigare land genererar inte längre några jobb och arbetslösheten går hand i hand med spriten. När vi lämnar ungdomarna i boken så har kanske en viss rättvisa uppnåtts men jag känner inget direkt framtidshopp. Samtidigt är den så vackert skriven att hjärtat lyfter litegrann vilket lämnar mig med en märklig känsla. Jag hoppas verkligen att vardagen inte ser ut så här för de flesta ungdomar på Mauritius men blir inte förvånad om den gör det.

Förlag: Bokförlaget Tranan
Utläst: 13 augusti 2022
Mitt betyg: 4/5

Homo Sapienne

Den Av bokdivisioneni Betyg 4, RecensionerLämna en kommentar

Jag minns inte var jag snappade upp den här boken först men jag har velat läsa den ett bra tag. En extra bonus för mina vidga vyerna-utmaning är att Niviaq är från Grönland vilket jag räknar som ett nytt läsland i min statistik. Jag tycker inte att Grönland och Danmark är riktigt samma sak även om de hänger ihop på ett plan. Det här är Korneliussens debutroman.

Homo Sapienne handlar om fem ungdomar i Grönlands huvudstad Nuuk. De festar, har kul, sviker varandra och befinner sig alla på hbtqi-spektrat. Det är Fia som lämnar sin man efter tre år och plötsligt inser att hon är kär i Sara. Sara som är ihop med Ivinnguaq som inte längre klarar av att Sara rör henne. Där finns Arnaq  som Fia får bo hos efter hon lämnat sin man. Hon festar hårt och och är kompis med Fias lillebror Inuk. Eller i alla fall trodde han att de var kompisar men så sviker hon honom.

Alla de här har egna berättelser som kommer fram i de olika kapitlen och boken är stundtals väldigt speciell skriven. Modern liksom, även om jag genom att skriva det känner mig uråldrig. Det är en mix av låttexter, dikter, berättande text, sms och brev. Det andra kapitlet består av brev och är det jag har svårast att ta till mig men efter det så kan jag knappt lägga boken ifrån mig och den bara växer och växer.

Alla vill ju bara få vara sig själva och i en så liten stad som Nuuk är det kanske inte alltid helt lätt. Det bor bara omkring 55 000 människor på Grönland varav ca 17 000 i Nuuk. Det är inte stort och jag kan tänka mig att det är tufft att vara normbrytande där. Jag tyckte mycket om Homo Sapienne och hade gärna läst mer av Korneliussen men hittar en recension inne hos Hanna på Feministbiblioteket av hennes andra roman, Blomsterdalen, vilken inte verkade vara så lik debuten och inte heller finns översatt till svenska. Men jag håller ögonen öppna i framtiden!

Förlag: Leopard förlag
Utläst: 17 september 2022
Mitt betyg: 4/5

Brev till mannen

Den Av bokdivisioneni Betyg 4, RecensionerLämna en kommentar

Förra hösten gick jag på ett författarsamtal med Bianca Kronlöf som nyligen kommit ut med den här boken och självfallet ville jag köpa ett ex. Jag gillar Biancas feministiska shower och tv-serier även om det nästan är på gränsen till buskis ibland. Hon skriver ofta intressant och tänkvärt i medier och den här boken är inget undantag.

Boken är skriven i form av olika brev till alla möjliga från den förvirrade, via förövaren till föräldrar och farföräldrar och inte minst kukar. Ibland är det roligt så jag storknar men oftast är det pedagogiskt förklarande, tankeväckande och stundom obehagligt. Kapitlet till hennes egen son och det om män som inte får visa känslor ligger mig varmt om hjärtat och jag minns när jag tog med mina egna söner på Hampus Nessvolds föreställning Ta det som en man för att försöka få dem att våga vara en annan typ av man i livet än det som samhället i stort påbjuder.

Vi läste den här i min feministiska bokcirkel men under den period när jag flyttfixade som mest så jag var inte med då. I efterhand har jag förstått att de flesta där kände att boken inte var riktigt för dem. Och jag kan förstå det för är du kvinna och feminist och i 30-40-årsåldern i Sverige idag så är det kanske ingen rocket science Bianca presenterar. Men om vi ponerar att alla Sveriges män faktiskt läste den här boken så kanske, kanske kunde en och annan börja fundera kring saker som han och polarna gör/gjort/snackar om. Precis som att rasismen inte löses av svarta och bruna människor så kommer inte feminismen att slå igenom på riktigt utan att männen är med och tar fajten och ändrar på sig. Därför tycker jag den här boken är jätteviktig och att du liksom jag ska ge den till män och pojkar i din närhet.

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst: 14 april 2022
Mitt betyg: 4/5

Knäböj

Den Av bokdivisioneni Betyg 5, Recensioner7 kommentarer

Så fort jag såg den här boken i katalogerna så kände jag att det här var något för mig! Sen tog det ett tag innan jag införskaffade den och ytterligare ett tag innan jag läste den. Den visade sig inte alls handla om det jag trott utan så mycket mer och den var helt fantastisk.

Knäböj består av olika essäer kring kvinnor, kvinnors kroppar och träning. Sara Martinsson utgår från sin egen kropp, sitt förhållande till den genom åren och sin kärlek till tyngdlyftningen men hon väver samtidigt in alla de kvinnor som varit pionjärer inom området och som tidigt brutit mot samhällets normer. Hon refererar ständigt till vetenskap, litteratur och filosofi för att ge tyngd och sammanhang åt sina tankar och historiens skeenden.

Kvinnors kroppar är och förblir i allra högsta grad en samhällets angelägenhet där vi febrilt svälter och snörar oss och försöker vara till lags men aldrig duger. Vi har för mycket kläder eller för lite kläder. För mycket muskler eller för lite muskler. Vi är för kvinnliga eller för okvinnliga. Lagen förbjuder oss många gånger att bestämma själva vilket USA’s abortpolitik nyligen återigen visat. Martinsson skriver om massor av kvinnliga strong womens, atleter och andra kändisar och liknande genom åren av vilka vissa försökt att gå sin egen väg och andra utnyttjats i pengainbringande syften och mina googlingar går varma under tiden jag läser.

Sara Martinsson är besatt av tyngdlyftning på ett älskvärt sätt som jag beundrar och avundas. Jag själv är alldeles för splittrad bland mina intressen och även om jag älskar styrkelyft och att nörda ner mig i baslyften så krockar alla mina mål med varandra hela tiden. Just tyngdlyftning har jag aldrig provat på och även om det ser coolt ut med ryck och särskilt stöt så är jag alldeles för feg och för klen i mina axelpressar för att våga mig på något sådant.

Martinsson berättar att kvinnor fysik på sätt och vis är optimerad för knäböj då vi har en så pass stor andel muskler på underkroppen. Tyvärr är min favoritövning bänkpress vilken lämpar sig bäst för män men jag kan inte låta bli att känna mig som Rocky varje gång jag ligger där på bänken och pressar. Även om det är fisvikter. Ett som är säkert är att jag kommer att återvända till den här boken för att läsa om den och forska vidare bland de otaliga referenserna. Säkert både en och flera gånger!

Förlag: Weyler
Utläst: 19 maj 2022
Mitt betyg: 5/5

Ett eget rum

Den Av bokdivisioneni Betyg 4, Recensioner1 kommentar

Ett eget rum har stått i min bokhylla i ett drygt år då jag länge velat läsa mer av Woolf. Jag valde den som bokcirkelbok när det var min tur att välja men jag ska erkänna att det gått mig förbi att det var en essä. Som tur är skriver Woolf så fint och fyndigt att det ju gick bra ändå. Däremot orkade jag inte läsa den som kvällsbok och det slutade med att jag läste hela boken dagen innan bokcirkeln, vilket i och för sig händer relativt ofta för mig. 🙂

Texten grundar sig på två tal vilka omarbetats och utökats och boken består av sex kapitel. Woolf reflekterar kring kvinnor och skrivande, tittar på kvinnliga författare genom historien, jämför dem med manliga författare och funderar kring skillnader i förutsättningar för könen. Hon är ofta väldigt ironisk och jag förstår faktiskt inte fullt ut vissa gånger om hon är ironisk eller om hon säger sin egen mening förrän jag når slutet och bestämmer mig för att hon trots allt var ironisk. Eller?

Hon är rolig och skapar poänger även om vissa saker ses i en helt annan dager idag så här ca 100 år senare. Hon önskar t.ex. att någon gång få läsa om kvinnor som vänner och inte bara i relation till mannen och idag har vi ju tonvis av böcker om kvinnlig vänskap. Eller att få läsa om kvinnor i historieböckerna där vi idag har fått en hel del sådana böcker även om de faktiskt fortfarande ofta saknas i de ”riktiga” historieböckerna. Man måste också ha i åtanke att hon levde i en annan värld där de flesta i västvärlden, märkligt nog, inte reagerade på kolonialismens framfart och det finns såklart bra många mer intersektionella feminister att lyssna till idag.

Hon förutsätter sig att läsa vad som är skrivet om kvinnor i den manliga litteraturen och häpnar över de spaltmeter som skrivits:

Så uppkommer bilden av en mycket egendomlig, sammansatt varelse. I fantasin är hon av största betydelse, i praktiken är hon fullständigt betydelselös. Hon uppfyller diktsamlingarna från den ena pärmen till den andra, och i historieböckerna är hon så gott som frånvarande. Hon behärskar konungars och erövrares liv i romanerna, i verkligheten blev hon slavinna under förste bäste pojke vars föräldrar tvang henne att sätta en ring på fingret. En del av litteraturens mest inspirerande ord, dess djupaste tankar, kommer från hennes läppar, i verkliga livet kunde hon knappt läsa, kunde nätt och jämnt stava och var sin makes egendom.

Woolf landar i att författare aldrig kommit från särskilt fattiga förhållanden och att man i princip behöver ”ett eget rum och 500 pund om året” för att ha ro att bli en författare. Och visst är det så än idag att den som måste slita för brödfödan inte direkt har tid att skriva några romaner även om det nog är lättare idag än 1928 när essän skrevs.

Det var en bra bokcirkelbok och vi alla gillade hennes språk även om inte riktigt alla orkade igenom hela boken. Jag tycker väldigt mycket om hennes stream of consciousness-skrivande men det förutsätter en pigg hjärna när man ska läsa så man hänger med på tåget. En av deltagarna hade ett exemplar där det stod att översättningen var mästerlig men vi funderade kring varför de var tvungna att ta med n-ordet i en så pass modern och ”mästerlig” översättning? I övrigt så rekommenderar jag definitivt boken för dig som är intresserad av feminismen genom historien. Och vem är inte det?

Förlag: Modernista
Utläst: 27 maj 2022
Mitt betyg: 4/5

Riddar Kasus hjärta och andra sagor om grammatik

Den Av bokdivisioneni Betyg 3, RecensionerLämna en kommentar

Under december läste jag väldigt mycket och jag plöjde samtidigt tre stycken grammatikböcker av Sara Lövestam. Jag älskar Sara och allt hon skriver men kanske blev det lite för mycket av det goda med tre böcker mer eller mindre på raken. Jag hade också redan läst ett par av sagorna nyligen i de andra böckerna så jag skummade just dessa.

”Sagor om grammatik” är precis det det låter som. Genom att humoristiskt väva in grammatiska regler och begrepp i olika sagor lär oss Sara mer om ordklasser, satsdelar och meningsbyggnad. Förutom Riddar Kasus träffar vi bl.a. språkpoliser, strandade interjektioner, introverta interjektioner, katakreser och expletiva subjekt. Precis som vanligt så får Sara mig att känna mig aningens mindre språkkunnig än vad jag genom åren ansett mig och hon peppar mig att ta upp mina språkstudier, igen.

Det är inte en dålig bok det här, inte alls, jag var nog som sagt bara lite mätt på temat för tillfället och lär återkomma till sagorna i framtiden. För språkintresserad har jag då varit i minst 30 år och så lär jag förbli.

Förlag: Piratförlaget
Utläst: 31 december 2021
Mitt betyg: 3/5

Jiroekonomi (måndagsmikron)

Den Av bokdivisioneni Betyg 4, RecensionerLämna en kommentar

Varför läste jag den?
Den sista av de noveller jag valde ifrån en kompis julkalender. Jag tyckte den verkade intressant.

Vad handlar den om?
Om en japansk sushirestaurang som är superkänd och har tre Michelinstjärnor fastän att den är mikroskopiskt liten. Åkestam funderar kring varför Jiro (som ägaren heter) inte väljer att expandera när han trots allt ha restaurangen som sitt levebröd och inte sin hobby. Och vad skulle hända med samhället om vi alla tänkte som Jiro? Måste vi ha en ständig tillväxt där vi effektiviserar allt?

Vad tyckte jag?
Intressant! Om det finns något som heter filosofiska ekonomistudier så kan nog den här novellen platsa här. Men jag behöver läsa den igen, lite mer långsamt den här gången för att verkligen reflektera. Blir ännu mer nyfiken nu på Feministfällan av Åkestam som jag har i bokhyllan.

 

Förlag: Novellix
Utläst: 28 december 2021
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format