Me and White Supremacy

Jag blev tipsad om den här boken i Fb-gruppen Litteraturgäris, införskaffade den ganska snart och efterfrågade därefter några bokcirkelkompisar i samma grupp. Jag fann dem och vi läste boken tillsammans, ett par avsnitt åt gången, under ca två  månader i våras. Jag kan verkligen rekommendera att läsa boken tillsammans med andra för att komma åt fler tankar och djupare diskussioner.

Boken består nämligen av dels texter som förklarar, beskriver och exemplifierar olika beståndsdelar av rasism och varje avsnitt avslutas med ett par frågor till läsaren där du själv ska tänka till kring din egen rasism. Men hallå, vänta, ”jag är inte rasist” protesterar du nu. Men jag är ledsen att säga det, jag tror att alla vita människor hyser rasistiska åsikter, mer eller mindre omedvetet. Boken hjälper dig att finna dem så att du kan jobba med dem för att bli en bättre antirasistisk människa.

Efter det inledande kapitlet är boken indelad i fyra delar med sju avsnitt i varje del och ursprungligen var det här en Instagramutmaning under 28 dagar. Vi tog som sagt lite mer tid på oss för att i lugn och ro ta till oss texten och fundera kring frågorna. Jag antecknade under läsningen och skrev skriftligen ner svaren på alla frågor så även om det är ganska lite att läsa tog det lite tid att jobba igenom den.

Den första delen tar upp grunderna så som white privilege, white fragility, tone policing, white silence, white superiority och white exceptionalism. Angående det sistnämnda skriver Saad (s. 67-68) så här:

White exceptionalism is the belief that you, as a person holding white privilege, are exempt from the effects, benefits, and conditioning of white supremacy and therefore that the work of antiracism does not really apply to you. I have come to see white exceptionalism as a double-sided weapon that on one side shields people with white privilege from having to do antiracism work under the belief ”I’m not a racist; I’m one of the good ones” and on the other side shoots out arrows at BIPOC by expecting them to carry the burden of dismantling white supremacy under the belief that racism is something that is a Black or Brown problem but not a white problem.

Det här tycker jag är jätteviktigt att ta till sig. Jobbet ligger hos oss vita att förändra våra tankesätt, fördomar och vanor. Nästa del av boken tar upp color blindness, anti-blackness, racist stereotypes och cultural appropriation. Tredje delen lyfter white apathy, white centering, tokenism, white saviorism, allyship och being called in/called out. Den sista delen handlar om white feminism, white leaders, friends, family, values och losing privileges.

Ett av mina största områden att jobba på är white silence. Jag är rädd att säga fel och säger därför ofta inget alls. Det gäller för övrigt på ganska många områden i mitt liv och inte bara rasism. Om detta skriver Saad (s. 57) att ”white silence is violence. It actively protects the system.” och (s. 167) ”Making mistakes is how y0u learn and do better going forward.” Vi som är vita har ju privilegiet att bara titta bort eller stänga av eftersom att rasismen inte riktar sig mot oss.

Vissa områden är mer relevanta för dig som person än andra beroende på vem du är, var du bor, hur ditt umgänge ser ut osv. Jag är långt ifrån en fullfjädrad antirasist idag men en bättre och mer medveten en än vad jag var innan jag läste den här boken. Jag önskar att alla vita människor runt om i världen läste den och verkligen insåg vad som menas med white privilege och vad hela kolonialismen skapat för en värld. Vår nästa bok i den här nystartade antirasistiska bokcirkeln blir Främling i vita rum som blir en omläsning för mig. Det ser jag fram emot nu när jag kan läsa den med lite skarpare ögon.

Förlag: Quercus books
Utläst: 24 april 2021
Mitt betyg: 5/5

Lycka till med resten av livet (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Förra året började jag känna en tendens till att vara på väg att bli utmattad. Jag orkade inte med saker, hjärnan blev trött av att springa i skog och brodera och hela jag var väldigt trött. Den här boken dök upp i något sådant sammanhang och jag blev sugen på att läsa den.

Vad handlar den om?
Jag varken hade, eller har, någon aning om vem Isabel Boltenstern är men hon är bl.a. en svensk sportjournalist. Jag är ju generellt väldigt ointresserad av sport så det är väl därför jag inte har koll på henne. Hon gjorde karriär väldigt tidigt och i en mansdominerad bransch där hon kände sig tvungen att hela tiden ligga på topp för att bevisa att hon minsann också kunde någonting om sport. Detta ledde till utbrändhet och den här boken är hennes berättelse om det samt tips för hur man kan leva för att slippa bli utbränd.

Vad tyckte jag?
Det har gått drygt tre månader sedan jag läste boken och i nuläget minns jag dessvärre inte mycket alls. Jag tror att jag kände under läsningen att det ändå var ganska mycket jag inte kände igen mig i. Dels kan jag inte alls relatera till Isabels arbetssituation så jag själv jobbar i ett kvinnodominerat yrke med extremt små karriärsmöjligheter (lärare). Dels hade jag förvisso en del av symptomen hon radar upp men inte alla, och så var det alltid när jag googlade på utmattning vilket gjorde det svårt för mig att avgöra huruvida jag var det eller ej. Jag tror som sagt att jag inte var det, men hade kunnat bli om jag inte bromsat mycket.

Isabel ger många praktiska råd för hur den som är i riskzonen kan tänka för att (förhoppningsvis) slippa bli utmattad och det är bra. Likaså ger hon massvis med bra råd för den som trillat ner i diket och som behöver hjälp att ta sig upp. Hennes råd är också generellt bra för den som vill leva ett liv där du har ditt eget mående i fokus istället för önskan att hela tiden tillfredsställa andra.  Undertiteln ”varför helt okej är bra nog” behöver väldigt många människor idag ta till sig i den perfektionshets som råder. Även om boken inte hittade rakt in i mitt hjärta så tänker jag behålla den för att vid behov kunna bläddra igenom den och påminna mig själv om att världen inte behöver fler duktiga flickor.

Förlag: Mondial
Utläst:
31 mars 2021
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Ett år av vila och avkoppling

Den här boken fick jag som en Secret Santa-present i julas bara det att jag absolut inte kom ihåg att vi skulle ha bokbyte så jag slet upp paketet när det kom och blev mäkta förvånad eftersom jag just precis beställt samma bok som Secret Santa-bok åt en av de andra deltagarna i bokbytet. 😀 Haha, jag funderade lite hoppfullt på om Bokus kanske tyckte att jag skulle få boken eftersom jag tittat på den så mycket. Men så var det ju inte. Nu i våras lyckade jag få den vald som bokcirkelbok i en av mina bokcirklar så att den blev läst också.

Jag köpte den här boken till min väninna för att hon skulle få (och nu har fått) barn så jag tänkte att hon skulle längta efter lite lugn och ro mitt i spädbarnstiden. Hon som köpte den till mig tänkte nog att jag som höll på bli utbränd behövde lite lugn och ro. Fast det var ju inte alls vad boken handlade om. Eller tja, det beror på hur man ser det. Den namnlösa huvudpersonen känner sig olycklig och vill sova bort sina bekymmer och vakna som en ny människa efter ett år då hennes kropps celler föryngrat sig. Hon hittar en tvivelaktig psykiatriker och lyckas få sömnmedel och andra piller utskrivna. Sen går hon hem och petar i sig så mycket hon kan och sover så länge det går. Vaknar, äter lite, ser på tv, får besök av sin väninna Reva, petar i sig piller och sover. Och så går det runt.

Huvudpersonen är inte särskilt sympatisk. Hon är bitchig och totalt oempatisk mot Reva och underligt besatt av ett ex som behandlar henne riktigt äckligt. Hon vräker i sig piller i sådana mängder att jag förundras över att hon aldrig får en enda överdos av något slag. Boken är väldigt skruvad i hela sin story och fullkomligt orealistisk men ändå sugs jag in i den och läser vidare med iver. Vi får också en del förklaringar till saker under resans gång vilket gör huvudpersonen lättare att förstå. Moshfegh skriver kliniskt och redogörande men ändå med en hel del känslor och humor. Det var rejält blandade omdömen om den här boken i bokcirkeln där de allra flesta var för eller emot den. Läs den själv och avgör.

Förlag: Modernista
Utläst: 25 mars 2021
Mitt betyg: 4/5

My Sister, the Serial Killer

I höstas gick jag förbi The English Bookshop här i stan och ville stödshoppa lite. Eftersom jag sällan impulsköper böcker så tar det alltid ett tag för mig att välja något vid sådana här tillfällen men till slut plockade jag på mig denna som jag hört gott om.

Korede jobbar som sjuksköterska och lugnar sina nerver genom att städa. Hennes lillasyster Ayoola är hejdlöst vacker men har en liten egenhet, hon råkar mörda sina pojkvänner. När hon ringer Korede för hjälp med städningen efter att ha mördat Femi vet Korede att han var nr 3 i raden och när hon googlar på det inser hon att systern nu klassificeras som seriemördare. På Koredes sjukhus jobbar den läckre och trevlige doktorn Tade som hon är förtjust i. Ponera då hur obekvämt det blir när han plötsligt får upp ögonen för Ayoola. Hur ska Korede kunna rädda honom från den knivglada lillasystern?

Det är onekligen en aningen skruvad handling i den här boken och det är verkligen inte en thriller. Nej, det här är en humoristisk och lätt osannolik berättelse som ändå skildrar systerskap, könsroller, känslor och där finns en mörk skugga i form av systrarnas far i bakgrunden. Boken är rappt skriven med korta kapitel och innehåller bra mycket mer än det jag skrivit här men jag vill inte spoila utan tycker bara att du ska läsa den själv helt enkelt.

Förlag: Atlantic Books
Utläst: 28 februari 2021
Mitt betyg: 4/5

Nora eller Brinn Oslo brinn

Den här köpte jag på en feministisk marknad därför att den verkade bra och jag ville stötta författaren och ett par månader efter inköpet läste vi den i min feministiska bokcirkel.

Johanna är tillsammans med Emil och de har det ganska bra. Förutom att Emil har ett ex som heter Nora och som är norska, supersnygg och poppis på Instagram. Johanna börjar stalka Nora på Instagram och det blir en ond spiral av svartsjuka som får henne att sjunka längre och längre ner.

Det var kul att vi läste den här i bokcirkeln för vi hade ganska skilda åsikter. Många tyckte att Johanna var helt galet svartsjuk och pinsam och de kunde inte alls relatera till henne medan jag gillade boken och tyckte att det var en trovärdig skildring av just hur galet det kan bli när svartsjuka är inblandat. Och den här Instagrambesattheten tycker jag hon fångar så bra där Johanna mår dåligt av att se alla peppiga bilder på Nora men ändå så kan hon inte sluta titta på dem. Det blir ett destruktivt självskadebeteende av det hela. Emils tålamod är ofantligt, beundransvärt och storsint.

En sak jag också tyckte om var att hur Frid använder våra nordiska språk i boken. Emil är dansk och Nora är ju norsk samtidigt som Johanna läser just nordiska språk (har jag för mig) så det blir liksom en mix av de olika språken i dialogerna på ett väldigt autentiskt vis. Det hjälper att jag är språknörd och jag blir sugen att läsa mer på både danska och norska när jag läser den här boken. Överhuvudtaget så uppskattar jag Johanna Frids sätt att skriva och det är väldigt behagligt att läsa hennes text fastän att det hon skriver om är jobbigt.

Johanna lider också av endometrios vilket skulle kunna ha fått komma fram ännu mer i boken men det är bra att det lyfts. T.o.m. nu när jag skriver den här bloggtexten i wordpress så rödmarkeras ordet då stavningskontrollen troligtvis tycker att det är ett ord som inte finns.

Eftersom det har gått ett tag sedan boken kom ut och sedan jag läste den så har jag hunnit läsa vad andra tycker ganska många gånger och det verkar som att man antingen hatar eller älskar den. Jag sällar mig till Team Älska och ser fram emot att få läsa mer av Johanna Frid i framtiden och gärna mer flerspråkighet!

Utläst: 21 april 2019
Mitt betyg: 4/5

Vei. Bok 2

Eftersom jag ju köpt första boken signerad ville jag såklart ha denna signerad likaså. Problemet var att Sara & Karl signerade den här på Bokmässan precis samtidigt som något seminarium jag supergärna ville gå på. Men man är väl inte löpare för intet så jag var på seminariet och så fort det var slut så ilade jag iväg till andra änden av plejset där jag i sista sekund lyckades knipa ett signerat ex innan de packade ihop!

Eftersom det här är den del 2 så finns det risk för spoilers!

Boken tar vid i princip där första delen slutar. Vi får lite mer bakgrundsinformation om Vei och det här med att hon är en ran (en av de 13 jotunheimska kämpar som är utvalda och tränade för att slåss i Meistarileikir, en kamp mellan asar och jättar som sker varje gång stjärnorna står rätt). Vei fortsätter att kämpa inne på arenan och utanför den så fortgår Lokes ränksmidande. Till sist ställs Vei inför en oväntad slagskämpe, Odens hemliga trumfkort – hur ska hon göra nu?

Jag tyckte väldigt mycket om den här avslutande delen också och jag känner att jag kommer återvända till de här böckerna flera gånger för att hitta nya saker. Jag älskar hur Loke leker med könsroller och sexualitet men också hur mycket som ryms inom honom. Precis som i Avengersfilmerna så är han en klar favoritkaraktär! Överhuvudtaget är det oerhört mycket normbefrielse i de här berättelserna och det är så vackert. Vackra och supersnygga är också Johnsons teckningar och precis som med första delen så fascineras jag av hur många olika känslor och stämningar som uttrycks genom färger och kontraster. Berättelsen är underhållande, fyndig, intressant och spännande så bara läs de här två böckerna. Bara gör’t!

Så här skrev jag om Vei. Bok 1.

Utläst: 9 augusti 2020
Mitt betyg: 5/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Gör skillnad! från klimatångest till handlingskraft

Jag har alltid vurmat för miljön och klimatet men jag har absolut inte levt något zero waste-liv ute i en skogshydda genom åren. Däremot har jag inte heller levt i direkt överflöd, har aldrig haft bil, la ner köttet när jag var 14 osv. Jag läste t.o.m. en miljövetenskaplig högskoleutbildning en gång i tiden men gjorde aldrig något av den tyvärr. På de senaste åren har jag blivit mer medveten igen och dragit i de tåtarna jag kunnat lite längre. Jag har slutat att handla fast fashion-kläder med få undantag (underkläder & träningskläder) och helt ärligt så handlar jag faktiskt knappt kläder alls. Jag har blivit vegan (förvisso av etiska skäl men still ett bra miljöval), jag bestämde mig för att stanna på jorden för ca 2 år sedan (fast jag flög inte så superofta innan heller) och jag försöker tänka mer medvetet kring matinköpen.

Sen kan man alltid bli lite bättre och därför gillar jag att fortbilda mig i klimatfrågor. Den här boken är skrivet av gänget som startade facebookgruppen Klimatklubben och de har alla tre verkat för klimatet på olika sätt under lång tid. Jag har t.ex. tidigare skrivit om Johanna Nilssons bok Slow fashion här på bloggen.

Boken berör olika områden så som resor, mat, konsumtion, bostad, kläder, barnen men också jobb, pengar och engagemang, beteende och påverkan. Varje kapitel innehåller dels fakta i frågan, en intervju med någon områdeskunnig, en krönika av någon av författarna samt tips och råd på hur du kan bli bättre. För den som redan är intresserad och hyfsat påläst så kanske boken inte innehåller jättemycket nytt men det är en bra sammanfattande bok med många siffror och konkreta tips. Tyvärr är det väl som vanligt att det är vi som redan är intresserade som läser den här typen av böcker. Det enda möjligen negativa är att bokens layout påminner lite om en tidning så ibland bryts en artikel för att en intervju kommer in och du måste hoppa fram och tillbaka i texten eller läsa om flera saker på en gång. Och att de konsekvent använder ”en” istället för ”man”, det stör lite i läsflytet. Jag är feminist men använder ”man” och Sara Lövestam har rett ut det där en gång för alla.

Jag är själv inte klimatperfekt och har ett par områden där jag vet att jag kan göra mycket bättre. Pengar är ett sådant, jag har ännu inte orkat sätta mig in i vilken bank och vilket sparande som är det bästa. Barnen är en annan sak, jag köper som sagt huvudsakligen ”schyssta” kläder till mig själv men mina barn är tonåringar och det är en svår period när utseende och mode kan vara extremt viktigt. Jag bor nog lite för stort och köper kanske till synes onödiga pysselsaker eller böcker ibland. Men var och en måste göra så gott den kan och orkar. Jag är också medveten om att många människor överhuvudtaget inte har råd att begrunda miljöaspekterna av sin livsstil. Därför har vi som kan det ett större ansvar.

Ett av de svåraste områden tycker jag är det som tas upp i andra kapitlet i boken: ”Prata om det”. Det är lätt att känna sig som någon mästrande tråkmåns när man umgås med vänner eller kollegor. De längtar efter solsemester och jag vill inte flyga, de ser fram emot klädrea och jag ba: ”handlar inte fast fashion”, de pratar om sina grillkvällar och jag äter inte kött. Det känns ibland inte som att vi lever i samma värld. Jag har aldrig heller gillat diskussioner och jag är inte den som vill trycka ner mina åsikter i halsen på andra. Jag känner att min största chans till att kunna göra mer är att föregå med gott exempel och hoppas att små frön ska sås hos andra. Samtidigt vet jag ju att det är så lätt att blunda för saker man inte orkar med, det är en överlevnadsstrategi.

Läs den här boken och plantera små tankefrön hos dina vänner så kanske fler och fler på riktigt börjar tänka till när det gäller klimatet!

Utläst: 25 juni 2020
Mitt betyg: 4/5
Köp på Adlibris eller Bokus