Tiggarflickan

Nio år efter att jag vann den här boken hos Anna på Och dagarna går… så blev den äntligen läst. Och tur var väl det för som jag gillade den!

Den saluförs som en novellsamling men alla noveller handlar om Rose och vi får följa henne genom livet via små nedslag här och var i kronologisk ordning. Rose växer upp med sin styvmamma, halvbror och pappa i Hanratty, Ontario i Kanada. Det är en fattig stadsdel de bor i och staden har en tydlig skiljelinje mellan den rikare och fattigare sidan. I skolan går det bra och Rose får stipendium till college och gör sedermera en klassresa där hon inleder en relation med en rik miljonär. Hon känner sig obekväm i hans hem men skäms samtidigt för sitt eget när de besöker föräldrarna. Förutom klassaspekten handlar det också en hel del om sexualitet och familjerelationer.

Jag tycker som sagt att boken är mer som en roman även om jag köper att det inte finns en enda handling. Alla noveller är ruskigt bra och jag älskar språket och alla små detaljer överallt. Det är svårt att sätta ord på men handlar liksom om vad Munro väljer att berätta i historien. Hon är klar och koncis med ett enkelt språk men ändå är det så fantastiskt levande. Det här är definitivt en värdig och begriplig nobelpristagare. Jag har tidigare läst Dear life och läser gärna mer Munro i framtiden.

Förlag: Bokförlaget Atlas
Utläst: 29 december 2022
Mitt betyg: 5/5

I taket lyser stjärnorna

För fyra år sedan tittade svärmor förbi och frågade om jag ville ärva den här boken. Det ville jag såklart då jag hört mycket gott om den och jag har nu i efterhand fattat att den fick både Augustpris och blev filmatiserad.

Jenna går i sjuan och tillsammans med bästa kompisen Susanna tillhör hon de där som inte syns. Hon är hemligt kär i snygg-Sakke i 9:an och hon hatar Ullis-Knullis som är poppis och jämt i centrum. Hemma hos Jenna är det inte som hos alla andra. Där bor bara mamma sen pappa drog för länge sedan och nu har mamma cancer. Riktig cancer som gör att hon behöver käpp, peruker och lösbröst och Jenna hatar det. Både att mamma inte är som alla andra och såklart att hon har cancer. Jenna brottas med så mycket och hon inser snart att andra människor också har svårigheter och hemligheter. 

Jag kunde knappt lägga ifrån mig den här boken. Den innehåller så mycket både fint, hemskt och lite pinsamt också och så vitt jag minns skildrar den högstadietiden riktigt bra. I alla fall dåtidens högstadium, jag tror inte att ungdomar idag dricker på samma sätt som förr och inga rökrutor har de heller. 

Jenna slutar rida och börjar dricka kaffe fast hon inte ens gillar det men det är ju viktigt att verka rätt. Hon blir irriterad på sin mormor fast att hon egentligen tycker så mycket om henne. Hon ska liksom vara stor och liten och stark och svag på samma gång men hon hatar att vara stark för mammas skull för hon är bara så less på den där cancern och längtar tillbaka till när hon och mamma låg i sängen tillsammans och tittade på de självlysande stjärnorna Jenna har i taket.

En riktigt bra bok som håller än idag nästan 20 år efter den skrevs även om vissa saker såklart förändrats med tiden. Men de jobbiga osäkra tonåren där allt är svartvitt och det hemska med cancer, det lär nog inte ändras inom en snar framtid.

Förlag: Natur och kultur
Utläst: 8 december 2022
Mitt betyg: 5/5

Körsbärslandet

I bokcirkeln Stäppvargarna tänkte vi för några veckor sedan gå till en tysk resaturang här i Stockholm då de andra ville ha schnitzel och det fanns även vegansk schnitzel till mig där. Men så glömde den ansvarige boka bord och det blev fullt och vi gick någon annanstans. Nu var det min tur att välja bok och istället för att ta en av mina hyllvärmare (som jag ofta gör för att få ner antalet) googlade jag istället tyska böcker och valde denna utifrån någon tipslista. När de andra godkänt boken så bokade jag också ett bord på ovan restaurang.

Körsbärslandet utspelar sig mest i nutid och delvis historiskt för att vi ska få en bakgrund till allt. En morgon på 40-talet någonstans anländer Vera och hennes mamma Hildegard som flyktingar från Otpreussen till en gård i Olland. Där tas de motsträvigt emot av Ida Eckhoff vilken väntar på sin son Karl som strider i kriget. Två år senare anländer Karl hem efter en tid i rysk fångenskap och han kommer aldrig mer bli sig lik. Åren går och han tar Vera och Hildegard till sitt hjärta tills den dag då Hildegard lämnar dem alla vind för våg för en ny man och ett nytt liv med bättre status. 60 år framåt i tiden står plötsligt Veras systerdotter Anne och hennes lille son på Veras trapp. På flykt, men inte undan kriget utan hipsterlivet i Hamburg och ett liv som inte blivit som Anne tänkt sig.

Åh, som jag tyckte om den här boken! Jag älskade hur allt kretsade kring huset i Olland och hur svåra trauman blandades med hipsteravsky och enklare problem. Vera kan förvisso anses lite väl dragen till sin spets men i symbios med grannen Heinrichs pedantiska personlighet och Annes mer blyga läggning så blir det så fint så. Jag älskade också att jag fick lära mig om plattyska (och terrazzoklinker!) vilket helt gått mig förbi och varenda bok som smyger in fraser på andra språk hamnar alltid högt på mina topplistor.

Boken är lättläst på ett positivt sätt och kapitlen är perfekt avvägda medan man växlar emellan de olika karaktärerna. Det finns ett enormt läsdriv i den och jag längtade hela tiden tills jag skulle få läsa vidare. Miljöerna i boken är fantastiskt beskrivna och jag skulle utan att tveka åka på en resa till Olland för att titta på gamla korsvirkeshus, alla körsbärsträd och floden Elbe. Då skulle jag förvisso bli en sådan som Vera föraktar men det vore det väl värt.

Rekommenderas till dig som har en lässvacka, gillar karaktärsdrivna böcker, är en sucker för vackra omslag eller vill lära dig några fraser på plattyska! Själv ska jag definitivt skriva upp Hansen på ”måste läsa mer av”-listan.

Förlag: NoNa förlag
Utläst: 8 november 2022
Mitt betyg: 5/5

Blir du ledsen om jag dör?

Jag hade förvisso spanat in den här boken redan innan men det räckte med att höra Lunabba prata i typ fem minuter på bokmässan innan jag insåg att jag måste ha den. Hans ord om att det är omöjligt att hjälpa alla och att man måste stänga av känslorna berörde mig djupt. Han blev nyligen hedersdoktor vid Malmö universitet och är verksamhetsansvarig för organisationen Helamalmö vilken hjälper barn och ungdomar i utsatta områden.

Hans egen barndom var tuff med både fattigdom, en frånvarande pappa, en mamma som dog alldeles för tidigt och den enda brorsan på glid. Tack vare hip hopen hittar han till litteraturen och han läser som ingen annan. Ja, sure, han namedroppar (kanske lite för) friskt genom boken men både beläst och intellektuell är etiketter jag utan att tveka sätter på Nicolas.

Ett annat intresse är basket och sporten är ett sätt att fånga upp många av de unga som behöver hans hjälp. Det är här Elijah kommer in i bilden. Den lille killen från basketen med en alkoholiserad mamma som en dag flyttar in hos Nicolas. Till att börja med bara över helgerna men snart har det blivit permanent.

Jag har svårt att sätta ord på den här boken men det är en rå, naken och stundtals fruktansvärd skildring som också rymmer så mycket hopp, kärlek och känslor. Jag tycker det är fantastiskt modigt av Nicolas att publicera boken för det är ingen rakt igenom snygg bild av sig själv han ger. Han är kall, hård och emellanåt känslomässigt avtrubbad. Det är som en filterlös dagbok. Å andra sidan är det inte alls så Elijah uppfattar det och med facit i hand så har bägge två hjälpt varandra framåt i livets utveckling genom den relation de haft. Jag fullkomligt älskar språket i boken och kan läsa om meningar och stycken flera gånger.

En gång i tiden bodde jag några år i Malmö, nära Möllevången, och det ger en extra dimension till läsningen att jag kan visualisera vissa av de gator där de rör sig. På den tiden fanns inte Helamalmö och staden och dynamiken var nog delvis annorlunda. Nicolas Lunabbas bok är så sjukt viktig för den ger en bild av ungdomarna bakom rubrikerna och visar tydligt hur det är samhällets förutsättningar som sätter gränserna och inte individerna själva. Det här är utan tvekan årets bästa bok och alla borde läsa den.

Förlag: Natur & kultur
Utläst: 11 oktober 2022
Mitt betyg: 5/5

Girl, Woman, Other

Girl, Woman, Other var ofta på tapeten för ett par år sedan, kanske för att den fått Bookerpriset, och jag som då och då brukar påminna mig själv om att jag bör läsa mer på engelska passade på att köpa den (det här var innan den översattes). Jag har länge velat läsa den men dragit mig eftersom att det på sätt och vis är noveller och jag var rädd att de var tunglästa. Så fel jag hade.

Noveller är fel ord. Det är en bok med tolv olika berättarröster vilka alla ger oss sin egen historia ur sitt perspektiv. Alla flätas inte direkt samma med alla men alla hör ihop i olika små kluster. Alla ger också en bild av över hundra års rasism i Storbritannien. De tolv rösterna är alla kvinnor, eller födda kvinnor, och vi får förutom rasismen en hel del feminism och så en inblick i Storbritanniens hbtqia+ -värld då några av dem hör hemma här.

Språket och formen är helt fantastiska och jag är glad att jag läste den just på engelska då jag inte är säker på att en översättning gör boken rättvisa. Det är nästan som poesi, eller mer som spoken word, och varje kapitel liksom ringlar sig framåt tills det är slut och du inser att du fått ännu en hel livsberättelse serverad som ett vackert paket. Jag har nog aldrig läst något liknande faktiskt. Tungläst är det inte alls även om jag med min gymnasieengelska fastnar på några tjusiga ord här och var. Men den lediga formen gör boken lättläst och lättsmält trots att den avhandlar  så galet mycket varav en hel del tunga ämnen. Det är som att du hoppar runt på några moln och sen när du landar på backen igen så bam, inser du vad du just läst.

Jag blir genast sugen på att läsa allt Bernardine Evaristo någonsin skrivit men när jag kollar hennes bibliografi så inser jag att det är en hel del och både skönlitteratur, facklitteratur och mer akademiska texter. Dessutom har hon skrivit ett gäng pjäser vilka beskrivs som antingen poetic monologue eller experimental verse drama och jag vet inte ens vad det innebär men är beredd att stämpla Girl, Woman, Other som experimental poetic verse monologue och råder dig att genast läsa den.

Förlag: Penguin
Utläst: 16 september 2022
Mitt betyg: 5/5

Knäböj

Så fort jag såg den här boken i katalogerna så kände jag att det här var något för mig! Sen tog det ett tag innan jag införskaffade den och ytterligare ett tag innan jag läste den. Den visade sig inte alls handla om det jag trott utan så mycket mer och den var helt fantastisk.

Knäböj består av olika essäer kring kvinnor, kvinnors kroppar och träning. Sara Martinsson utgår från sin egen kropp, sitt förhållande till den genom åren och sin kärlek till tyngdlyftningen men hon väver samtidigt in alla de kvinnor som varit pionjärer inom området och som tidigt brutit mot samhällets normer. Hon refererar ständigt till vetenskap, litteratur och filosofi för att ge tyngd och sammanhang åt sina tankar och historiens skeenden.

Kvinnors kroppar är och förblir i allra högsta grad en samhällets angelägenhet där vi febrilt svälter och snörar oss och försöker vara till lags men aldrig duger. Vi har för mycket kläder eller för lite kläder. För mycket muskler eller för lite muskler. Vi är för kvinnliga eller för okvinnliga. Lagen förbjuder oss många gånger att bestämma själva vilket USA’s abortpolitik nyligen återigen visat. Martinsson skriver om massor av kvinnliga strong womens, atleter och andra kändisar och liknande genom åren av vilka vissa försökt att gå sin egen väg och andra utnyttjats i pengainbringande syften och mina googlingar går varma under tiden jag läser.

Sara Martinsson är besatt av tyngdlyftning på ett älskvärt sätt som jag beundrar och avundas. Jag själv är alldeles för splittrad bland mina intressen och även om jag älskar styrkelyft och att nörda ner mig i baslyften så krockar alla mina mål med varandra hela tiden. Just tyngdlyftning har jag aldrig provat på och även om det ser coolt ut med ryck och särskilt stöt så är jag alldeles för feg och för klen i mina axelpressar för att våga mig på något sådant.

Martinsson berättar att kvinnor fysik på sätt och vis är optimerad för knäböj då vi har en så pass stor andel muskler på underkroppen. Tyvärr är min favoritövning bänkpress vilken lämpar sig bäst för män men jag kan inte låta bli att känna mig som Rocky varje gång jag ligger där på bänken och pressar. Även om det är fisvikter. Ett som är säkert är att jag kommer att återvända till den här boken för att läsa om den och forska vidare bland de otaliga referenserna. Säkert både en och flera gånger!

Förlag: Weyler
Utläst: 19 maj 2022
Mitt betyg: 5/5

Persepolis

Persepolis har stått i min hylla sedan februari 2015 då jag köpte den på bokrean. Flera gånger har jag tänkt att föreslå den som bokcirkelbok men den har inte varit helt enkel att få tag på så nu läste jag den till sist för mig själv. Från början gavs den ut i fyra delar men den här volymen innehåller allihop.

Marjane Satrapi berättar om sin uppväxt i Iran under främst 80-talet men också en bit in på 90-talet. Hon föddes 1969 och boken tar avstamp 1980 precis efter Islamiska/Iranska revolutionen. En revolution som inte riktigt blev det många hoppades på. Nu skulle Marji ha sjal och pojkar och flickor fick inte längre gå i samma klass. Hennes föräldrar är väldigt liberala och ger henne så pass mycket frihet de kan. Men folk runtomkring dem åker in i fängelse, avrättas och man vet inte längre vem man kan lita på.

Marji protesterar mot regimen på olika sätt men till sist kryper hoten och rädslan för nära inpå och hennes föräldrar skickar henne till Österrike där hon bor ett par år. Hon blir allt mer vilsen, experimenterande och så småningom hemlös. Efter fyra år i exil återvänder hon till Iran för att ännu en gång försöka anpassa sig till det rådande samhällsklimatet och den sista delen innehåller bl.a. psykisk ohälsa, universitetsstudier och äktenskap.

Jag läste ju nyligen Fjäril i koppel av Zinat Pirzadeh och det var intressant för här fick jag två berättelser från ungefär samma tid i Iran. Jag ska erkänna att jag inte alls är särskilt haj på utrikespolitik och trots frekventa googlingar så är det inte helt lätt för mig att få grepp om den här perioden. Å andra sidan behöver jag inte exakt förstå allt utan genom att läsa Satrapis och Pirzadehs berättelser får jag en inblick i hur livet kunde te sig för en ung kvinna, och människor överlag, i Iran på den här tiden.

Satrapi skriver humoristiskt samtidigt som hon skildrar helt ofattbara hemskheter. Det är djupt personligt och utlämnande, vågat och samhällskritiskt. Idag lever Satrapi i Frankrike och det är så fint att hon kunnat dela med sig av sina erfarenheter istället för att bli ett namn på de dödas lista. Teckningarna är enkla men geniala och serieformatet passar verkligen bra till den här berättelsen. Den har blivit animerad film också vilken jag inte sett men gärna skulle göra. Jag kan inget annat än att rekommendera den här boken såvida du får fatt i den vill säga. Den finns på engelska i alla fall.

Förlag: Galago
Utläst: 27 december 2021
Mitt betyg: 5/5

Arv och miljö

Arv och miljö var en bokcirkelbok i den feministiska bokcirkeln och jag ska erkänna att jag kände mig lite skeptisk till den. Jag hade hört både lite bu och bä. Jag valde att lyssna på den och jag blev rejält överraskad. Ibland är det bra att ha låga förväntningar!

Arv och miljö startar i en arvstvist där vi får veta att Bergljot och hennes bror Bård inte kommer att få dela på fritidshusen på Hvaler utan dessa ska endast tillfalla deras systrar Åsa och Astrid. Anledningen till att Bergljot inte ska få del i stugorna är ”att hon inte funnits där” för mamma och pappa de senaste åren som systrarna har gjort. Men frågan är varför hon inte funnits där?

Jag är glad att jag visste så lite om den här boken på förhand för den knockade mig totalt. Handlingen smyger sig på och du tänker och hoppas förgäves att dina föraningar är felaktiga. Boken är som gjord för att lyssnas på och Gunilla Leining visar ännu en gång hur fantastisk hon är som inläsare! Hjorth använder sig mycket av upprepningar och där många läsare verkar ha funnit dessa tjatiga så blir de makalösa och förstärkande i ljudformat.

Hennes personteckningar är också så bra och jag lider, mår illa och blir förbannad under lyssningens gång. Allt Bergljot vill är ju bara att bli sedd och bekräftad men hennes familj är vedervärdig. Det är dock lätt att moralisera över boken och dess innehåll som åskådare, hur skulle en själv egentligen reagera i samma situation? Livet är inte svart och vitt och Hjorth får fram det så himla bra i den här boken. Dessutom var det en utmärkt bokcirkelbok med mycket att diskutera, förundras och förfäras över. Nu vill vi alla läsa mer av denna norska författarinna!

Förlag: Natur och kultur
Utläst: 18 november 2021
Mitt betyg: 5/5

Grim

(Den här recensionen är redan publicerad på Barnboksprat men eftersom boken var så galet bra så ville jag ha med den här på min egen blogg också då vi har lite olika målgrupper.)

Grim är namnet på sångaren i death metal-bandet Dark Cruelty. Han som dog blott 19 år gammal och på ett oförklarligt sätt. Kasper är 18 år gammal och namngiven efter Grim. Hans pappa var nämligen den som startade bandet och Kasper föddes dagen emellan Grims födelsedag och dödsdag.

Kasper sommarjobbar på Gröna Lund där han får sin drömplacering på spökhuset och lär känna Iris som är ett stort Dark Cruelty-fan. Han har haft det tufft och har minst sagt en låg tro på sig själv. Han lever alldeles för mycket uppe i huvudet och jag vill ge honom en bonad där det står ”Tro inte på allt du tänker”.

Parallellt med Kaspers nutidsstory så följer vi hans pappa Håkan som 30 år tidigare är med och startar ett av Sveriges första death metal-band och lägger grunden till hela den svenska dödsmetallscenen. Grim går med i bandet och lyfter det till oanade höjder men allt tar abrupt slut när han dör.

Något med Grims död drar i Kasper och han blir mer och mer besatt av att ta reda på vad det var som egentligen hände. Även fast det påverkar honom själv alldeles för mycket.

Alltså, den här boken är så fantastiskt bra! De två parallella berättelserna är bägge lika spännande och tillsammans blir de hisnande. Lager efter lager skalas av och vi får långsamt veta mer om både Grim, Håkan och Kasper. Jag gillar också hur berättelsen kompletteras av transkriberade intervjuer, samtalstrådar från olika forum, låttexter och fanzinetexter. Det känns äkta fastän det är fiktivt.

Alla karaktärer är så sköna och mångfalden finns där helt naturligt men möjligtvis att jag tänker att de vuxna runtomkring ungdomarna är för goda. Jo, där finns något enstaka rötägg men alla är verkligen hyvens och förstående och inlyssnande. Å andra sidan känns det riktigt skönt att Kasper får ha alla de här bra vuxna runtomkring sig. Jag hade nog velat ha lite mer om Ossian också om jag fått välja.

För mig personligen blir boken extra läsvärd då jag liksom Kasper gått på Fredrika Bremer-gymnasiet i Handen så jag är bekant med omgivningarna han beskriver. Jag var varken hårdrockare eller dödsmetallare men däremot depprockare och sedermera punkare så jag är också ganska väl inkörd i det här med att tillhöra en subkultur; att läsa fanzines, spela i band, göra demokassetter samt spela på fritidsgårdar. Och nåväl, jag hade ju dödsmetallvänner och lyssnade på en och annan dödsmetallskiva också där Unleashed’s debutskiva Where No Life Dwells var en favorit.

Men framförallt så blir jag så himla berörd av Grim. Mer än en gång får jag tårar i ögonen, jag lider med den psykiska ohälsan och jag hejar på när det är toppar. Som t.ex. när Kasper får chansen att hämnas på taskiga f.d. polare i spökhuset. Det är också fascinerande att läsa om hur det går till att jobba i spökhuset och såklart att nörda ner sig i dödsmetallvärlden. Jag älskar människor som brinner för något och smittas lätt av intresset när jag läser om sådant. Så nu tar jag och lyssnar på lite dödsmetall medan du springer iväg och köper Grim för det här en bok som du bara måste läsa.

Förlag: Rabén & Sjögren
Utläst: 7 november 2021
Mitt betyg: 5/5

Me and White Supremacy

Jag blev tipsad om den här boken i Fb-gruppen Litteraturgäris, införskaffade den ganska snart och efterfrågade därefter några bokcirkelkompisar i samma grupp. Jag fann dem och vi läste boken tillsammans, ett par avsnitt åt gången, under ca två  månader i våras. Jag kan verkligen rekommendera att läsa boken tillsammans med andra för att komma åt fler tankar och djupare diskussioner.

Boken består nämligen av dels texter som förklarar, beskriver och exemplifierar olika beståndsdelar av rasism och varje avsnitt avslutas med ett par frågor till läsaren där du själv ska tänka till kring din egen rasism. Men hallå, vänta, ”jag är inte rasist” protesterar du nu. Men jag är ledsen att säga det, jag tror att alla vita människor hyser rasistiska åsikter, mer eller mindre omedvetet. Boken hjälper dig att finna dem så att du kan jobba med dem för att bli en bättre antirasistisk människa.

Efter det inledande kapitlet är boken indelad i fyra delar med sju avsnitt i varje del och ursprungligen var det här en Instagramutmaning under 28 dagar. Vi tog som sagt lite mer tid på oss för att i lugn och ro ta till oss texten och fundera kring frågorna. Jag antecknade under läsningen och skrev skriftligen ner svaren på alla frågor så även om det är ganska lite att läsa tog det lite tid att jobba igenom den.

Den första delen tar upp grunderna så som white privilege, white fragility, tone policing, white silence, white superiority och white exceptionalism. Angående det sistnämnda skriver Saad (s. 67-68) så här:

White exceptionalism is the belief that you, as a person holding white privilege, are exempt from the effects, benefits, and conditioning of white supremacy and therefore that the work of antiracism does not really apply to you. I have come to see white exceptionalism as a double-sided weapon that on one side shields people with white privilege from having to do antiracism work under the belief ”I’m not a racist; I’m one of the good ones” and on the other side shoots out arrows at BIPOC by expecting them to carry the burden of dismantling white supremacy under the belief that racism is something that is a Black or Brown problem but not a white problem.

Det här tycker jag är jätteviktigt att ta till sig. Jobbet ligger hos oss vita att förändra våra tankesätt, fördomar och vanor. Nästa del av boken tar upp color blindness, anti-blackness, racist stereotypes och cultural appropriation. Tredje delen lyfter white apathy, white centering, tokenism, white saviorism, allyship och being called in/called out. Den sista delen handlar om white feminism, white leaders, friends, family, values och losing privileges.

Ett av mina största områden att jobba på är white silence. Jag är rädd att säga fel och säger därför ofta inget alls. Det gäller för övrigt på ganska många områden i mitt liv och inte bara rasism. Om detta skriver Saad (s. 57) att ”white silence is violence. It actively protects the system.” och (s. 167) ”Making mistakes is how y0u learn and do better going forward.” Vi som är vita har ju privilegiet att bara titta bort eller stänga av eftersom att rasismen inte riktar sig mot oss.

Vissa områden är mer relevanta för dig som person än andra beroende på vem du är, var du bor, hur ditt umgänge ser ut osv. Jag är långt ifrån en fullfjädrad antirasist idag men en bättre och mer medveten en än vad jag var innan jag läste den här boken. Jag önskar att alla vita människor runt om i världen läste den och verkligen insåg vad som menas med white privilege och vad hela kolonialismen skapat för en värld. Vår nästa bok i den här nystartade antirasistiska bokcirkeln blir Främling i vita rum som blir en omläsning för mig. Det ser jag fram emot nu när jag kan läsa den med lite skarpare ögon.

Förlag: Quercus books
Utläst: 24 april 2021
Mitt betyg: 5/5