Grejen med verb

Eftersom jag bestämt mig för att gå in i 2021 med en blogg fri från gamla synder (eller vad du nu väljer att kalla dina oskrivna recensioner från år tillbaka), samtidigt som mitt fyrkantiga jag ville läsa exakt 13 hyllvärmare av anledningar tidigare beskrivna på bloggen så föll det sig rätt naturligt att den 13:e hyllvärmaren jag valde ut blev Grejen med verb.

Varför just den undrar du nu? Eh, jo, alltså för lite drygt 15 månader sedan erkände jag att jag erhållit och läst ett recensionsexemplar 2016 men aldrig recenserat boken. Så det gjorde jag där för 15 månader sedan. Men även när det är riktigt illa så kan det ju bli lite värre, eller hur? Så här är den ofiltrerade sanningen: Jag fick Grejen med verb som ett recensionsexemplar i mars 2014. Och jag läste den i december 2020. (Ja, Piratförlaget – jag förstår att ni svartlistar mig för all framtid)

Varför läste jag den aldrig när det begav sig? Ja säg det, det finns säkert en miljard anledningar och ursäkter men ett är säkert och det är att ju längre tiden gick desto jobbigare blev det eftersom att jag såklart skämdes. Men, men nu renar jag mitt eget samvete så gott det går i alla fall och tar äntligen tjuren vid hornen.

Grejen med verb är en humoristisk lektion i grammatik. Jag tror att en av anledningarna till att läsningen dröjde var att jag trodde att det här skulle vara en svår bok som man behövde vara pigg för (nu ett par år efter 40 har jag förlikat mig med att jag aldrig någonsin kommer att vara pigg ever igen…). Och jag erkänner att trots att jag ser mig själv som ett hyfsat grammatikproffs, eller, i alla fall var jag det när jag läste fem språk i gymnasiet, så var det en del saker i den här boken som jag inte fullt ut greppade. Men det allra mesta förstår jag och dessutom spelar det ingen roll att jag inte exakt fattar allt för det är ändå hysteriskt roligt skrivet och jag blir bra sugen på att fräscha upp mina kunskaper och försöka förstå de sista detaljerna!

Jag slirar ibland på ordet förskola (trots att jag t.o.m. arbetat som barnskötare på dylika under flera års tid innan jag blev lärare) men jag älskar ordet hen och skulle aldrig säga något annat än chokladboll. Däremot så är jag en av dem som Sara skriver om: ”Jag tänker i alla fall säga imperfekt”. Ja, det beror delvis på at jag just pluggade så mycket språk där en gång i tiden att jag hamrat in begreppet i mitt vokabulär. Men sen är ju preteritum skitjobbigt att säga. Hela tempusdiskussionen var jätteintressant att läsa, jag tycker ju att futurum är ett tempus.

När jag läser den här boken så blir jag helt galet imponerad av alla de människor som har svenska som andraspråk och som faktiskt lär sig svenska. Det känns som att vårt språk är helt obegripligt ologiskt och lynnigt och allmänt besvärligt att lära sig. Men också väldigt konsekvent emellanåt som att alla nya verb hamnar i konjugation 1. Och tänk vad trist för britterna som inte som kan säga ”I am peey” utan måste krångla till den enkla upplysningen med massor av ord. Vad härligt nu att jag har tre grammatikböcker till av Sara i hyllan att läsa (och då har jag inte ens köpt Handbok för språkpoliser ännu)!

Titel: Grejen med verb
Författare: Sara Lövestam
Förlag: Piratförlaget
Sidantal: 156
Utgivningsår: 2014
Utläst: 22 december 2020
Mitt betyg: 4/5

Köp på Adlibris eller Bokus

Recensionsexemplar från förlaget.

Förlåt Piratförlaget och förlåt Sara ❤

Finns det hjärterum (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Sista och avslutande delen i serien om privatdeckaren Kouplan och så mycket mer.

Vad handlar den om?
Kouplan har äntligen fått ett bra liv men söker efter sin försvunna bror och hamnar i ett sista detektivuppdrag.

Vad tyckte jag?
Den här serien var så bra och den höll ända in i kaklet. Kouplans historia är förmodligen lite lyckligare i slutänden än för många andra i liknande situation men den känns trovärdig och berör. Sara är expert på att få oss hetero-cis-människor att ta del av andra perspektiv och vidga våra vyer.

Utläst: 30 juni 2018
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Luften är fri (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Det är tredje delen i serien om privatdetektiven Kouplan.

Vad handlar den om?
Kouplan har blivit hemlös och lär känna intressanta typer under bron i Skärmarbrink. Han får ett nytt fall som inledningsvis verkar handla om otrohet men visar sig vara något annat.

Vad tyckte jag? 
Det här är, som jag sagt tidigare, en deckare som inte riktigt är en deckare. Ja, Kouplan har ett fall att lösa men det är Kouplan i sig och hans utveckling som är det verkligt intressanta. Sara skriver som alltid superbra, engagerande, inkluderande och viktiga böcker!

Utläst: 29 juni 2018
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Sjuka själar (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Jag tror att jag köpte den här när jag var på en författarkväll med Piratförlaget. Jag har ju aldrig varit jätteförtjust i deckare men tyckte Kristina hade en sådan härlig personlighet att jag gärna vile läsa något av henne. Den här var mer åt skräck-thriller-hållet.

Vad handlar den om?
Om en ung kille som försvinner och sedan återvänder men utan vännerna som också försvann. Han minns ingenting men andra tror det. Också om ett par som flyttar in i en creepy prästgård.

Vad tyckte jag?
Jag tittade ju precis på Dublin Murders här från sjuksängen och insåg nu att både French första bok (som tv-serien bygger på) och den här handlar om tre personer som försvinner och endast en kommer åter. Men det finns säkert flera böcker med den ploten och den är ju onekligen bra. För det finns ett begynnande vansinne hos den som vet att den varit med om något men för allt i världen inte kan frammana det och likaså hos de anhöriga till de som aldrig kom tillbaka vilka såklart tror att det är återvändaren som är skurken.

Dessvärre minns jag väldigt lite, jag vet att jag sträckläste boken och tyckte mycket om den och att slutet var bra. Tror jag. Jag har någon känsla kvar från slutet som jag inte riktigt kan definiera. En av fördelarna med dåligt minne är ju att jag kan läsa om den och säkert inte minnas slutet förrän jag är där igen. En nackdel är att det vore trevligt att minnas det man läst eftersom det ändå finns så mycket annat att läsa. Jag kanske borde ge Ohlsson fler chanser? Hennes barnböcker har jag gillat. Men bara det är inte handlar om operaälskande kommissarier och involverar ett gottande i kvinnomord. Vad säger du som läst hennes deckare?

Utläst: 23 februari 2018
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

40 – constant reader

Den här boken fick jag skickad till mig av Skugge själv i april 2014. Jag gissar att jag ingick i den tidens aktuella bloggregister. Nu när jag blev lite krasslig så tänkte jag att jag lika gärna kunde läsa någon hyllvärmare på Letton (så man inte stör den som ska upp och jobba!) och valet föll på denna.

I boken skriver Linda om hur väldigt många som tycker till om henne eller recenserar henne gärna inleder med ”jag har aldrig gillat Linda Skugge”. Min version är nog mera att jag aldrig riktigt haft koll på henne. Jag missade hela den feministvågen som kom på 90-talet (och försöker ta igen det nu) fast att jag är i princip jämnårig med henne. Jag visste att hon fanns och såg nog hennes texter i kvällstidningen här och var men mer än så var det inte.

Den här boken lämnar mig allt annat än oberörd, den gör mig fundersam, förvirrad, sorgsen, trött och förundrad. Jag sugs in i Lindas text och har svårt att lägga den ifrån mig fastän att jag inte vet vilka hälften av alla de hon namedroppar är. Jag är oerhört fascinerad över hennes citatutbud och undrar exakt hur många sidor dokument med citat hon har i sin ägo. Kan hon läsa en bok eller lyssna på en låt utan pennan i hand?

Jag tycker synd om henne eftersom att det känns som att hon hela livet väntat på att bli sedd, uppskattad, älskad och t.o.m. tafsad på. Samtidigt stör jag mig på att hon inte verkar förstå att det inte var särskilt kul att vara en av de tjejerna som hon nästan verkar förakta. På samma sätt som hon inte kan rå för att hon var sen i utvecklingen så kan jag inte rå för att jag var tidig.

Jag blir trött på hennes ältande och tycker att hon kanske borde försöka sluta gräva ner sig i det förflutna och istället se framåt. De flesta människor har gått igenom olika svåra saker vilket utvecklar oss på olika sätt. Men ibland känns det som att Linda fortfarande är exakt den 19-åring som hon återkommer till så ofta? Det känns som att hon lever sitt liv genom alla citaten och att hon behöver injiceras med oerhörda mängder uppmärksamhet för att överleva. Samtidigt vill jag ta henne i handen, bjuda henne på en Sitting Bull så att hon slipper köpa den själv och berätta för henne hur bra hon är så hon slutar tvivla på sig själv.

Jag blir lite beklämd av att hon hänger ut så många med namn eller tydliga ledtrådar så att den som orkar googla lite eller är i hennes bransch förmodligen vet precis vem hon pratar om. Man måste inte alltid berätta precis allt.

Hon skriver om sin skrivglädje även om kroppen sätter käppar i hjulet och jag instämmer i att hon är en fantastisk skribent. Kommer jag att läsa mer av henne i framtiden? Jag vet faktiskt inte. Jag orkar inte mer ältande men samtidigt är hon fängslande på något sätt. I see you now Linda.

Utläst: 6 maj 2019
Mitt betyg: 3/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Önska kostar ingenting (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Sara är en favoritförfattare!

Vad handlar den om?
Del 2 i serien om Kouplan. Den här gången ska privatdeckaren Kouplan hjälpa ett borgarråd att finna hennes älskarinna och de 200 000 kr som försvann med henne.

Vad tyckte jag?
Bra, bra, bra! Samhällskritik och HBTQ tillsammans med fina personporträtt.

Utläst: 12 mars 2017
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Stanna hos mig

Decembers månads enda bokcirkelbok var en riktig fullträff. Jag hade en lite mosig lördag och bäddade ner mig i sängen med den här och låg kvar där tills den var utläst.

Yejide träffar Akin på en biograf, han är där med en annan tjej men dumpar henne efter filmen då han bara har ögon för Yejide. De gifter sig och har det bara fint men det där obligatoriska barnet vill inte komma. Till sist börjar släkten kräva att Akin ska ta en andra fru och han går motvilligt med på det. Men ingenting blir som någon av dem tänkt sig.

Den här boken rymmer så otroligt mycket som inte går att berätta utan att spoila. Det är kärlek, sex, sorg, svek, desperation, vänskap, hemligheter och rituella ceremonier. Det är krockar mellan tradition och modernitet och mellan kunskap och okunskap. Det är en underbar läsupplevelse som tar med dig runt bland alla känslor och olika händelser. Precis som Chimamanda så väver Ayòbámi Adébayò in den politiska utvecklingen i Nigeria i berättelsen och ger oss en bild av hur hela samhället fungerade på 1980-talet. Hennes språk är enkelt men ändå så träffsäkert och omfångsrikt och titeln är genial. Det var en extremt bra bokcirkelbok med väldigt mycket att prata om. Jag ser oerhört mycket fram emot att få läsa fler böcker av Adébayò.

Utläst: 15 december 2018
Mitt betyg: 5/5
Köp på Adlibris eller Bokus

I havet finns så många stora fiskar (måndagsmikron)

Titel:  I havet finns så många stora fiskar
Författare: Sara Lövestam

Förlag: Piratförlaget
Sidantal: 331
Utgivningsår: 2011

Utläst: 14 juli 2014
Mitt betyg: 4/5

Varför läste jag den?
För att jag älskade Tillbaka till henne och ville se om allt Sara var skrivit var lika underbart.

Vad handlar den om?
Om barn som far illa på många olika sätt.

Vad tyckte jag?
Jag gillar Saras sätt att skriva men det är ett otrevligt ämne. Tyvärr är verkligheten ofta otrevlig.

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Heja, heja

heja-hejaTitel: Heja, heja
Författare: Martina Haag

Förlag: Piratförlaget
Sidantal: 176
Utgivningsår: 2013

Utläst: 4 jan 2017 och i dec 2015
Mitt betyg: 4/5

Jag läste den här boken förra julen men skrev aldrig någon recension. Just nu håller jag på och läser en annan löparbok och kände då att ”den här är ju lite som Heja heja, eller”? Jag laddade ner boken för att bläddra igenom den och kolla lite men det slutade med att jag faktiskt läste om den. Vilket inte tar mycket mer än en timme eller två då det är få sidor och korta enkla kåserande texter.

Precis som omslaget påbjuder så följer vi Martinas egen resa från mer eller mindre soffsittare till marathonlöpare. Jag som själv ligger i startgroparna för mitt eget första marathon uppskattar att läsa om en ”vanlig” löpares strapatser även om jag såklart impas av alla raketsnabba gaseller därute. Jag har aldrig läst något annat av Haag men hon skriver verkligen med igenkänningsfaktor och jag ler för mig själv ganska många gånger. Det är en fin idé de har om att göra sämsta tiden någonsin på sin första mara, bara för att alltid kunna slå tiden – hur gamla de än är fast det är nog inget jag ska pröva. Martina lyfter fram alla positiva härliga aspekter av löpningen men väjer inte för skämskuddegrejerna som att gå när ingen ser eller känna sig förnedrad när den helt otränade kollegan dundrar in på en bättre tid än en själv på hens första lopp någonsin.

Det här är inte en bok för dig som vill ha matnyttiga tips, kolla gärna in min sida Löpbrigaden för att hitta bättre böcker i den kategorin, men om du är trött en kväll och vill läsa något enkelt, lättsamt och roligt som samtidigt får dig att känna löp-peppen då är det här precis vad du behöver!

Köp på Adlibris eller Bokus

Pottungen

Pottungen-194x300Titel: Pottungen
Författare: Anna Laestadius Larsson

Förlag: Piratförlaget
Sidantal: 446
Utgivningsår: 2014

Utläst: 4 oktober 2015
Mitt betyg: 3/5

Jag har länge velat läsa Barnbruden och Pottungen och nu kom det sig att den senare blev vald till oktobers bokcirkelbok.

 

Johanna är den f.d. pottungen vid hovet som numera knegar på en sjaskig krog i Gamla stan där hon också bor tillsammans med sin oäkta son Nils. Hon blir uppvaktad av läkaren Filip men slits mellan sitt begär för honom, sina skamfyllda hemligheter och sin längtan efter att vara en fri kvinna. Parallellt följer vi livet på hovet ur den tillfälliga regenthustrun Charlottas synvinkel och hennes hovdam grevinnan Sophie. Det är mycket intriger, politiska maktspel, otrohetsaffärer och så den hemliga kvinnoföreningen Blåstrumporna.

Boken ger en bra bild av vad det innebär att vara kvinna under den här tidsepoken. Man var så rättslös helt enkelt och betraktades som omyndig. Vid giftermål blev mannen kvinnans förmyndare och förvaltade hennes tillgångar och egendomar. Kvinnorna vid hovet hade som främsta uppgift att föda fram söner som kunde ärva titlar och tillgångar och ve den som inte lyckades med detta.

Jag gillar historiska romaner och jag gillar att läsa om kvinnohistoria så jag hade höga förväntningar på denna bok. Delarna om Johanna är de jag tycker bäst om medan jag en bit in i boken börjar skumma förbi vissa av de delar som handlar om hovet, framförallt de som handlar om de politiska maktspelen. För min del hade dessa bitar gärna kunnat skäras ned. Det är kvinnoödena jag intresserar mig för och vill veta mer om. Boken slutar lite cliffhanger-aktigt vilket stör mig då delarna ändå kallas fristående men man kan ju alltid fantisera ihop själv vad som hände sedan. Ev. skummar jag igenom den alldeles nyutkomna sista delen Räfvhonan för att veta hur det gick för Johanna till slut. I veckan ska bokklubben sammanstråla på Den Gyldene Freden för att dinera och diskutera våra läsupplevelser. Då ska jag också passa på att kika in på Baggensgatan där den fiktiva krog Johanna jobbar på ligger. 🙂

Köp på Adlibris eller Bokus