Sargassohavet (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Ännu en av vårens kurslitteraturböcker som jag påpassligt nog även gjorde till bokcirkelbok. Två flugor ni vet!

Vad handlar den om?
För dig som inte vet det är Sargassohavet en slags replik på Jane Eyre. Här får vi lära känna Bertha (the mad woman in the attic) innan hon blir Bertha och ta del av hennes uppväxt samt tidiga äktenskap med Mr Rochester. Hon heter Antoinette och vi får hennes perspektiv på saker och ting men en del är även Mr Rochesters perspektiv när han kommer till de karibiska öarna för att gifta sig och bo med Antoinette där.

Boken börjar strax efter att slavägande blivit förbjudet i de brittiska kolonierna och Antoinettes mamma som var slavägare fördrivs av de svarta f.d. slavarna men då hon är kreol hör hon inte heller hemma bland de vita. Antoinettes lillebror dör och mamman blir, inte så konstigt, deprimerad av detta men gifter sig så småningom med en brittisk man som när han dör lämnar sin förmögenhet till Antoinette. Detta är anledningen till att hon blir insnärjd i äktenskapet med Mr Rochester som bara vill åt hennes pengar.

Vad tyckte jag?
Jean Rhys föddes i Karibien och har en viss inblick i hur det var för de kreoler som bodde där. Hon flyttade sedermera till Storbritannien och levde resten av sitt liv där. Hennes tanke med boken är att försöka ge upprättelse till Antoinette och där Jane Eyre ser ett vilddjur på vinden så visar hon oss en mer mänsklig Antoinette som inte blivit särskilt väl behandlad.

Eftersom jag läst och älskat Jane Eyre tyckte jag att det var väldigt spännande att läsa den här boken och få just en annan bild av Antoinette/Bertha. Där Mr Rochester och andra hävdar att galenskapen ligger i generna vad gäller Antoinette och hennes mamma så visar Rhys ganska tydligt vad det är som gör att kvinnorna, med all rätta, mår psykiskt dåligt.

Hade jag inte läst Jane Eyre vet jag dock inte om jag skulle funnit boken så intressant. Den var väldigt bra som kurslitteratur men den var snårigt skriven och stundtals lite märklig. Jag är ändå glad att jag äntligen har läst den men fler Rhys lär det inte bli.

Förlag: Modernista
Utläst:
18 april 2021
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Om icke vetekornet

om-icke-vetekornet

Den här boken ingick i kurslitteraturen på den kurs jag läste i våras men vi behövde bara läsa sex kapitel och jag hann inte mer då heller. Däremot kände jag att jag gärna ville läsa ut den och nu har jag till syvende och sist gjort det.

Boken utspelar sig några dagar före och fram till Uhuru – när Kenya blir självständigt 1963 samt ett par tillbakablickar för att vi bättre ska förstå historien. I berättelsens mittpunkt står Mugo, en man som av byn ses som en frihetshjälte efter en vistelse i koncentrationsläger. Som hjälte ombeds han att hålla tal vid Uhuru men han vill inte. Han är både tystlåten och introvert men ruvar också på hemligheter.

En annan hjälte från byn är Kihika, han var en kämpe med i Mau Mau-gerillan (vilka med våld kämpade för ett fritt Kenya) men blev förrådd och hängd några år tidigare. En annan Mau Mau-medlem planerar att avslöja förrädaren vid Uhuru för att äntligen skipa rättvisa. Vi möter också Kihikas syster Mumbi som uppvaktas av både Gikonyo och Karanja, slutligen väljer den ene men hamnar i trubbel.

Det är inte lätt att sammanfatta bokens handling utan att spoila men det är inte heller särskilt viktigt för dig som vill läsa den att få förhandsinfo. Det som är viktigt är att den här boken berättar om Kenyas frigörelse och den ger många både fina och såriga inblickar i hur både kampen och det koloniserade livet tedde sig för främst kenyanerna men även kolonisatörerna.

Jag har liksom aldrig riktigt tänkt på kolonialismen ordentligt förrän nu i år faktiskt. Jag menar, jag vet ju att fenomenet existerar men det är först när jag läste den här kursen och samtidigt fördjupade mig i annan litteratur som jag verkligen, verkligen började inse vidden av det hela. Det är helt galet att europeiska länder har klampat fram över världen och lagt under sig det de velat ha och utnyttjat och dödat människor, deras länder och tillgångar. Totalt skambelagt urkulturer och tvingat på dem kristendomen och europeiska språk.

Om icke vetekornet ger oss en bra bild av britternas framfart i Kenya samtidigt som Thiong’o problematiserar motståndsrörelsen användande av våld och skildrar det patriarkala samhället. Han ger oss en skrämmande inblick i hur britterna som är på väg att lämna landet tänker:

Allting verkade lugnt och fridfullt, tänkte Thompson, som nu vände blicken från gräsmattan till kemibyggnaden, det närmaste laboratoriet. Provrör efter provrör stod prydligt uppradade i fönstret. Skulle allt detta finnas kvar efter torsdag? I två månader, kanske: och sedan – provrör och bägare skulle vara sönderslagna eller ligga odiskade på cementgolvet, växthusen och drivbänkarna skulle vara fulla med ogräs, och skogen runtomkring, som han hade hållit i schack noga, skulle gradvis äta sig in över ett område, som var fullt av avskräde.

Boken spänner över stora generella ämnen som kärlek, svek, skuld, sorg och förlåtelse och allt i relation till det koloniala samhället. Det kan tyckas att boken handlar om många personer och att det är många bihistorier men det gör karaktärerna väldigt levande och de flesta har en relation till varandra. Jag är väldigt glad att jag läste ut den här boken och tänker fortsätta att utbilda mig själv kring kolonialismen och postkolonialismen.

Förlag: Modernista
Utläst: 3 juli 2021
Mitt betyg: 4/5

Kommande böcker juni-juli 2021

Under denna vinjett presenterar jag ett högst subjektivt urval av kommande böcker jag är nyfiken på. Som vanligt är dock hälften av böckerna redan utkomna innan jag får tummen ur att författa dessa inlägg. 🙂

  • En svårfångad dröm av Sofia Ymén, Printz Publishing
    Andra delen i serien om vännerna på Fors gård. Jag är lite svag för böcker med hästar i men har ännu inte kommit mig för att läsa den första delen.
  • Dottern av Anne B. Ragde, Bokförlaget Forum
    För många år sedan läste jag trilogin som inleds med Berlinerpopplarna och tyckte mycket om den . Jag har helt missat att det kommit ytterligare tre delar i serien varav det här är den sjätte. De vill jag gärna läsa!
  • Så länge hjärtat kan slå av Birgitta Gunnarsson, Modernista
    En feelgood om 59-åriga Bodil som går i pension, blir av med maken och tvingas ta språnget ut i livet på nytt. Jag gillar att det numera finns så många feelgoodböcker som inte bara handlar om 30-åringar!
  • Uppbrottet av Ana Porss, LB förlag
    Ytterligare en del 2 i en serie där jag ännu inte läst första delen. Jag gillar dock historiska romaner och särskilt om kvinnor så jag tror jag kommer tycka om den här serien.
  • Vingården för vilda drömmar av Caroline Säfstrand, Bokförlaget Forum
    Jag blev helt knockad av Klubben för lyckliga slut och vill gärna läsa mycket mer av Säfstrand. Bra feelgood med djup och svärta.
  • När underbart inte är nog av Marit Danielsson, Romanus & Selling
    Ännu en feelgood om en medelålders kvinna som funderar kring om livet verkligen har gett allt det har att erbjuda? Romanus & Selling har hittills levererat mycket bra så jag tror på denna också.
  • Bokbussen kommer vid midnatt av Sofie Axelzon, Lind & Co
    Väldigt mycket feelgodd nu, jag veeet. Men det kanske var de böckerna min trötta hjärna längtade efter när jag kollade igenom sommarkatalogen. I den här boken handlar det om just böcker och det går alltid hem hos mig.
  • En engelsk romans av Niina Mero, Sekwa Förlag
    Sekwa har jag tappat bort lite men jag ser många böcker jag kan tänka mig på deras hemsida. Det här är en finsk romance, fast i brittisk kontext, och jag tror den kan vara skönt underhållande på ett lättsamt sätt. Omslaget är fantastiskt!

Ett år av vila och avkoppling

Den här boken fick jag som en Secret Santa-present i julas bara det att jag absolut inte kom ihåg att vi skulle ha bokbyte så jag slet upp paketet när det kom och blev mäkta förvånad eftersom jag just precis beställt samma bok som Secret Santa-bok åt en av de andra deltagarna i bokbytet. 😀 Haha, jag funderade lite hoppfullt på om Bokus kanske tyckte att jag skulle få boken eftersom jag tittat på den så mycket. Men så var det ju inte. Nu i våras lyckade jag få den vald som bokcirkelbok i en av mina bokcirklar så att den blev läst också.

Jag köpte den här boken till min väninna för att hon skulle få (och nu har fått) barn så jag tänkte att hon skulle längta efter lite lugn och ro mitt i spädbarnstiden. Hon som köpte den till mig tänkte nog att jag som höll på bli utbränd behövde lite lugn och ro. Fast det var ju inte alls vad boken handlade om. Eller tja, det beror på hur man ser det. Den namnlösa huvudpersonen känner sig olycklig och vill sova bort sina bekymmer och vakna som en ny människa efter ett år då hennes kropps celler föryngrat sig. Hon hittar en tvivelaktig psykiatriker och lyckas få sömnmedel och andra piller utskrivna. Sen går hon hem och petar i sig så mycket hon kan och sover så länge det går. Vaknar, äter lite, ser på tv, får besök av sin väninna Reva, petar i sig piller och sover. Och så går det runt.

Huvudpersonen är inte särskilt sympatisk. Hon är bitchig och totalt oempatisk mot Reva och underligt besatt av ett ex som behandlar henne riktigt äckligt. Hon vräker i sig piller i sådana mängder att jag förundras över att hon aldrig får en enda överdos av något slag. Boken är väldigt skruvad i hela sin story och fullkomligt orealistisk men ändå sugs jag in i den och läser vidare med iver. Vi får också en del förklaringar till saker under resans gång vilket gör huvudpersonen lättare att förstå. Moshfegh skriver kliniskt och redogörande men ändå med en hel del känslor och humor. Det var rejält blandade omdömen om den här boken i bokcirkeln där de allra flesta var för eller emot den. Läs den själv och avgör.

Förlag: Modernista
Utläst: 25 mars 2021
Mitt betyg: 4/5

Den gula tapeten

Jag hade ett litet läsmaraton i slutet av december för att snygga till mina siffror till den årliga bokinventeringen som sker kring nyår. Efter att ha läst Kvinnor och makt där Mary Beard nämnde Perkins Gilman blev jag väldigt sugen på att läsa den här som dessutom var kort då det är en novell.

Det står att hon skrev den under en förlossningspsykos och den skildrar just en kvinna som lider av förlossningspsykos och den är skriven som en hemlig dagbok. Sen om det är hennes egna erfarenheter eller rent fiktivt vet jag inte. Kvinnans man hyr ett hus på landet där de bor i ca två månader och kvinnan är mer eller mindre isolerad på vindsvåningen där det finns en märklig gul tapet som får henne att se saker som ingen annan ser.

Det känns lite märkligt att lämna någon med förlossningspsykos åt sitt öde men jag förstår att mannens avsikt är att hon ska vila sig frisk, särskilt som han, trots att han är läkare, förringar hennes tillstånd. Han vill inte heller att hon skriver då han anser det förvärra hennes tillstånd och därav skriver hon i smyg. Den är oerhört intressant och välskriven den här novellen och du hamnar verkligen inne i hennes huvud och dras ner i psykosen som läsare.

Jag köpte den här novellen för 30 kr på SF-bokhandeln under förra årets bokrea då den liksom fångade mig i hyllan. Det var onekligen ett fynd då originalpriset ligger på nästan 200 kr (!) för en novell. Den är riktigt snygg och gedigen och dessutom blurbad av Helena Dahlgren. Jag vet inte om det finns mer av Perkins Gilman som är läsvärt men jag läser också på Wikipedia att hon hade obehagliga idéer kring ras. Det kanske helt enkelt är bättre att läsa texter av mer moderna författare som tagit till sig den intersektionella feminismen.

Utläst: 27 december 2020
Mitt betyg: 4/5

Feberflickan

I oktober 2012 blev jag fb-gillare nr 100 hos förlaget Columbi publishing och vann ett ex av den här boken. Jag ser att titeln ligger hos Modernista nu dock. Boken var väldigt hypad och omtalad när det begav sig men sen blev den stående i min bokhylla i ca åtta år så där som det lätt blir. 🙂 Men jag bestämde mig i början av december att jag baske mig skulle klara av målet att läsa 12 hyllvärmare i år så jag plockade ut en nätt hög med några av de tunnaste titlarna varav det här var en av dem.

Titeln Feberflickan syftar på huvudkaraktären Luna som ensam går omkring i huset där hennes far och den kvinna Luna kallar ”hon” ligger döda. Vi förstår vad hon gör men inte riktigt vad som hänt då vi liksom bara får fragment av händelserna genom hennes tankar och de är inte helt tydliga.

Boken är bara 127 sidor så jag kan inte säga mycket mer. Den beskrivs som en deckare men det tycker jag inte är helt rättvist även om där finns en del pusselbitar att foga samman. Men det här är mer psykologiskt och suggestivt krypande. Du tror att du vet vad som hänt men nästan ingenting är direkt uttalat och det ligger väldigt mycket under ytan. Berättelsen är skriven i presens och det skapar en betydande närvarokänsla för läsaren och det är som att du själv rör dig inne i huset och bland Lunas tankar. Jag älskade helt enkelt boken och det känns härligt att veta att Östnäs skrivit fler böcker efter den här för jag läser gärna mer av henne!

Utläst: 3 december 2020
Mitt betyg: 4/5

Dorian Grays porträtt (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
En bokcirkelbok jag läste med Stäppvargarna.

Vad handlar den om?
Om Dorian som får sitt porträtt målat och önskar att det ska åldras istället för honom. Dreams come true men det blir inte så jättebra som han tänkt sig.

Vad tyckte jag?
Jag har länge velat läsa den här och blev glad när den valdes. Förutom ett kapitel där Wilde bara namedroppar en massa saker så var den riktigt underhållande men dessvärre så har den inte alls fastnat i mitt minne märker jag. Det var en bra bokcirkelbok med mycket att diskutera och många spännande karaktärer. Jag ser att jag tidigare skrivit att jag tyckte Henry/Harry var intressant men nu minns jag honom inte alls.

Jag vet inte om det skulle finnas plats i hjärnan för att minnas alla böcker så väl men vissa skulle jag liksom vilja ha en bra mycket tydligare bild av. Ungefär som jag har av Breakfast Club efter att ha sett den 30 gånger i tonåren men det blir många omläsningar gissar jag om jag ska få till såna bra minnen från böcker.

Utläst: 20 oktober 2018
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Dolda i det fullt synliga

Den här boken läste vi i min feministiska bokcirkel. Jag läste aldrig ut den då utan läste om den vid ett senare tillfälle.

Aar är FN-anställd och mördas i ett attentat. Hans hustru, Valerie, hade redan lämnat honom och familjen för sin nya kärlek så kvar i Kenya finns de två tonårsbarnen. Deras moster Bella packar sin väska och lämnar sitt hem i Italien så snart hon får höra om Aar. Hon är fast besluten att ta hand om barnen men samtidigt hör Valerie av sig och vill plötsligt ha vårdnaden. Problemet är att hon är minst sagt opålitlig.

Farah är en somalisk författare och jag läser om honom att han ofta skriver om kvinnors frigörelse och politisk korruption i det nutida Afrika. Bägge de delarna är definitivt med i den här boken. Det mesta av boken utspelar sig inomhus och det hade kunnat vara i vilket land som helst. Barnen vill äta på McDonalds, har mobiler och tjuvröker. Bella är väldigt modern, fritänkande, har en karriär som fotograf och nästan en älskare i varje världsdel. Samtidigt värnar hon väldigt mycket om familjen och tvekar inte att släppa allt för att ta hand om sina brorsbarn. Hon är väldigt sympatisk, driven men ändå känslosam och lätt att tycka om.

Aars exfru lämnade honom för en annan kvinna som hon fortfarande är tillsammans med. Farah skildrar fint de svårigheter som homosexuella kan möta i vissa länder i Afrika samtidigt som Bella och några fler inte höjer på ögonbrynen alls. Däremot är Valerie väldigt instabil, impulsiv och opålitlig men det framgår att det inte på något sätt är den sexuella läggningen som är Valeries problem utan hennes personlighet. Hennes flickvän är desto mer jordnära och den vuxna i förhållandet som Bella kan resonera med.

Överlag så är alla kvinnor i den här boken starka personligheter och jag gillar Farahs karaktärstecknande. Däremot så har han en tendens att skriva oss på näsan ibland och vara lite väl undervisande och onödigt förklarande. Jag tycker att dramaturgikurvan är ganska platt och att det egentligen inte händer så himla mycket. Valerie målas upp som ett stort problem men allt löser sig ändå fint hela tiden. Summa summarum så är boken intressant med starka karaktärer men aningens platt.

Utläst: 26 januari 2020
Mitt betyg: 3/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Coffin Road (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Åh, jag minns inte alls varför jag läste denna. Jag ville säkert ha något lättläst och jag gillade ju Isle of Lewis-trilogin väldigt mycket även om jag inte var lika impad av Entry Island. Den här har åtminstone fördelen av att handlingen återigen är förlagd till Yttre Hebriderna.

Vad handlar den om?
Så här är det, när jag googlar på vad den här boken handlar om så ringer noll klockor. Jag vet att jag läst den för jag skulle aldrig skrivit upp den annars men det känns liksom inte bekant överhuvudtaget! Men det är lite mord, försvunna människor, en kriminalinspektör och framför allt härliga skotska miljöer!

Vad tyckte jag?
Jag ser på mitt betyg att jag ju tyckte den var sådär och bevisligen så var varken handling eller karaktärer särskilt minnesvärda. Alternativt att jag inte var riktigt vid medvetande när jag läste den. Entry Island som jag ju tyckte ungefär samma om har jag trots allt ett par minnesbilder ifrån. Oh well, jag testar ändå gärna mer Peter May framöver! Men börja med Isle of Lewis om du inte läst honom!

Utläst: 17 februari 2018
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Entry Island (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Efter att ha läst hela Isle of Lewis-trilogin så gav jag mig helt enkelt på nästa May-bok.

Vad handlar den om?
Här har vi (i huvudsak) lämnat den skotska övärlden för den kanadensiska och vi lär känna Sime Mackenzie som ska försöka lösa ett mord som begåtts på ön Entry Island. Utredningen och mötet med en mordmisstänkt kvinna väcker en massa minnen inom honom.

Vad tyckte jag?
Jag föll inte lika hårt för den här som de tidigare. Det kan ha berott på att jag föredrar Skottland, jag kanske tyckte den förra huvudpersonen var mer intressant eller så var jag helt enkelt deckarmätt efter att ha klämt tre stycken på raken. Jag är absolut öppen för att läsa mer May i framtiden dock!

Utläst: 1 juli 2017
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format