Den gula tapeten

Jag hade ett litet läsmaraton i slutet av december för att snygga till mina siffror till den årliga bokinventeringen som sker kring nyår. Efter att ha läst Kvinnor och makt där Mary Beard nämnde Perkins Gilman blev jag väldigt sugen på att läsa den här som dessutom var kort då det är en novell.

Det står att hon skrev den under en förlossningspsykos och den skildrar just en kvinna som lider av förlossningspsykos och den är skriven som en hemlig dagbok. Sen om det är hennes egna erfarenheter eller rent fiktivt vet jag inte. Kvinnans man hyr ett hus på landet där de bor i ca två månader och kvinnan är mer eller mindre isolerad på vindsvåningen där det finns en märklig gul tapet som får henne att se saker som ingen annan ser.

Det känns lite märkligt att lämna någon med förlossningspsykos åt sitt öde men jag förstår att mannens avsikt är att hon ska vila sig frisk, särskilt som han, trots att han är läkare, förringar hennes tillstånd. Han vill inte heller att hon skriver då han anser det förvärra hennes tillstånd och därav skriver hon i smyg. Den är oerhört intressant och välskriven den här novellen och du hamnar verkligen inne i hennes huvud och dras ner i psykosen som läsare.

Jag köpte den här novellen för 30 kr på SF-bokhandeln under förra årets bokrea då den liksom fångade mig i hyllan. Det var onekligen ett fynd då originalpriset ligger på nästan 200 kr (!) för en novell. Den är riktigt snygg och gedigen och dessutom blurbad av Helena Dahlgren. Jag vet inte om det finns mer av Perkins Gilman som är läsvärt men jag läser också på Wikipedia att hon hade obehagliga idéer kring ras. Det kanske helt enkelt är bättre att läsa texter av mer moderna författare som tagit till sig den intersektionella feminismen.

Utläst: 27 december 2020
Mitt betyg: 4/5

Feberflickan

I oktober 2012 blev jag fb-gillare nr 100 hos förlaget Columbi publishing och vann ett ex av den här boken. Jag ser att titeln ligger hos Modernista nu dock. Boken var väldigt hypad och omtalad när det begav sig men sen blev den stående i min bokhylla i ca åtta år så där som det lätt blir. 🙂 Men jag bestämde mig i början av december att jag baske mig skulle klara av målet att läsa 12 hyllvärmare i år så jag plockade ut en nätt hög med några av de tunnaste titlarna varav det här var en av dem.

Titeln Feberflickan syftar på huvudkaraktären Luna som ensam går omkring i huset där hennes far och den kvinna Luna kallar ”hon” ligger döda. Vi förstår vad hon gör men inte riktigt vad som hänt då vi liksom bara får fragment av händelserna genom hennes tankar och de är inte helt tydliga.

Boken är bara 127 sidor så jag kan inte säga mycket mer. Den beskrivs som en deckare men det tycker jag inte är helt rättvist även om där finns en del pusselbitar att foga samman. Men det här är mer psykologiskt och suggestivt krypande. Du tror att du vet vad som hänt men nästan ingenting är direkt uttalat och det ligger väldigt mycket under ytan. Berättelsen är skriven i presens och det skapar en betydande närvarokänsla för läsaren och det är som att du själv rör dig inne i huset och bland Lunas tankar. Jag älskade helt enkelt boken och det känns härligt att veta att Östnäs skrivit fler böcker efter den här för jag läser gärna mer av henne!

Utläst: 3 december 2020
Mitt betyg: 4/5

Dorian Grays porträtt (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
En bokcirkelbok jag läste med Stäppvargarna.

Vad handlar den om?
Om Dorian som får sitt porträtt målat och önskar att det ska åldras istället för honom. Dreams come true men det blir inte så jättebra som han tänkt sig.

Vad tyckte jag?
Jag har länge velat läsa den här och blev glad när den valdes. Förutom ett kapitel där Wilde bara namedroppar en massa saker så var den riktigt underhållande men dessvärre så har den inte alls fastnat i mitt minne märker jag. Det var en bra bokcirkelbok med mycket att diskutera och många spännande karaktärer. Jag ser att jag tidigare skrivit att jag tyckte Henry/Harry var intressant men nu minns jag honom inte alls.

Jag vet inte om det skulle finnas plats i hjärnan för att minnas alla böcker så väl men vissa skulle jag liksom vilja ha en bra mycket tydligare bild av. Ungefär som jag har av Breakfast Club efter att ha sett den 30 gånger i tonåren men det blir många omläsningar gissar jag om jag ska få till såna bra minnen från böcker.

Utläst: 20 oktober 2018
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Dolda i det fullt synliga

Den här boken läste vi i min feministiska bokcirkel. Jag läste aldrig ut den då utan läste om den vid ett senare tillfälle.

Aar är FN-anställd och mördas i ett attentat. Hans hustru, Valerie, hade redan lämnat honom och familjen för sin nya kärlek så kvar i Kenya finns de två tonårsbarnen. Deras moster Bella packar sin väska och lämnar sitt hem i Italien så snart hon får höra om Aar. Hon är fast besluten att ta hand om barnen men samtidigt hör Valerie av sig och vill plötsligt ha vårdnaden. Problemet är att hon är minst sagt opålitlig.

Farah är en somalisk författare och jag läser om honom att han ofta skriver om kvinnors frigörelse och politisk korruption i det nutida Afrika. Bägge de delarna är definitivt med i den här boken. Det mesta av boken utspelar sig inomhus och det hade kunnat vara i vilket land som helst. Barnen vill äta på McDonalds, har mobiler och tjuvröker. Bella är väldigt modern, fritänkande, har en karriär som fotograf och nästan en älskare i varje världsdel. Samtidigt värnar hon väldigt mycket om familjen och tvekar inte att släppa allt för att ta hand om sina brorsbarn. Hon är väldigt sympatisk, driven men ändå känslosam och lätt att tycka om.

Aars exfru lämnade honom för en annan kvinna som hon fortfarande är tillsammans med. Farah skildrar fint de svårigheter som homosexuella kan möta i vissa länder i Afrika samtidigt som Bella och några fler inte höjer på ögonbrynen alls. Däremot är Valerie väldigt instabil, impulsiv och opålitlig men det framgår att det inte på något sätt är den sexuella läggningen som är Valeries problem utan hennes personlighet. Hennes flickvän är desto mer jordnära och den vuxna i förhållandet som Bella kan resonera med.

Överlag så är alla kvinnor i den här boken starka personligheter och jag gillar Farahs karaktärstecknande. Däremot så har han en tendens att skriva oss på näsan ibland och vara lite väl undervisande och onödigt förklarande. Jag tycker att dramaturgikurvan är ganska platt och att det egentligen inte händer så himla mycket. Valerie målas upp som ett stort problem men allt löser sig ändå fint hela tiden. Summa summarum så är boken intressant med starka karaktärer men aningens platt.

Utläst: 26 januari 2020
Mitt betyg: 3/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Coffin Road (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Åh, jag minns inte alls varför jag läste denna. Jag ville säkert ha något lättläst och jag gillade ju Isle of Lewis-trilogin väldigt mycket även om jag inte var lika impad av Entry Island. Den här har åtminstone fördelen av att handlingen återigen är förlagd till Yttre Hebriderna.

Vad handlar den om?
Så här är det, när jag googlar på vad den här boken handlar om så ringer noll klockor. Jag vet att jag läst den för jag skulle aldrig skrivit upp den annars men det känns liksom inte bekant överhuvudtaget! Men det är lite mord, försvunna människor, en kriminalinspektör och framför allt härliga skotska miljöer!

Vad tyckte jag?
Jag ser på mitt betyg att jag ju tyckte den var sådär och bevisligen så var varken handling eller karaktärer särskilt minnesvärda. Alternativt att jag inte var riktigt vid medvetande när jag läste den. Entry Island som jag ju tyckte ungefär samma om har jag trots allt ett par minnesbilder ifrån. Oh well, jag testar ändå gärna mer Peter May framöver! Men börja med Isle of Lewis om du inte läst honom!

Utläst: 17 februari 2018
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Entry Island (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Efter att ha läst hela Isle of Lewis-trilogin så gav jag mig helt enkelt på nästa May-bok.

Vad handlar den om?
Här har vi (i huvudsak) lämnat den skotska övärlden för den kanadensiska och vi lär känna Sime Mackenzie som ska försöka lösa ett mord som begåtts på ön Entry Island. Utredningen och mötet med en mordmisstänkt kvinna väcker en massa minnen inom honom.

Vad tyckte jag?
Jag föll inte lika hårt för den här som de tidigare. Det kan ha berott på att jag föredrar Skottland, jag kanske tyckte den förra huvudpersonen var mer intressant eller så var jag helt enkelt deckarmätt efter att ha klämt tre stycken på raken. Jag är absolut öppen för att läsa mer May i framtiden dock!

Utläst: 1 juli 2017
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Isle of Lewis-trilogin (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
De första dagarna av sommarlovet är de flesta lärare kaputt, likaså jag. Sommaren 2017 var jag åtminstone pigg nog att orka läsa lite och bestämde mig av någon anledning för att testa Peter May.

Vad handlar den om?
Fin McLeod är kriminalkommissarien som återvänder till sin barndoms ö, Isle of Lewis i Yttre Hebriderna för att undersöka ett mordfall och det ena med det tredje leder honom tillbaka in i saker det förflutna gömt.

Vad tyckte jag?
Jag brukar rygga för ord som kriminalkommissarie men fann dessa böcker att vara över förväntan. Jag gissar att det var miljön i dem som verkligen fångade mig då jag ju är svag för karga öar vilket jag påtalat många gånger förr. Själva historien lockade mig faktiskt också även om jag glömt det mesta nu.

Jag har i 10 års tid hävdat att jag inte gillar deckare men nu kan jag ändå lägga Peter May till listan med Elly Griffith och Katarina Wennstam över deckarförfattare som jag trots allt gillar.  (Inte för att jag vill kalla Wennstam för endast det) Så även om den stora massan deckare kommer att fortsätta vara ointressanta för mig så begraver jag nog stridsyxan en gång för alla. Jag blev faktiskt nyfiken på Sofie Sarenbrant på bokmässan i höstas också…

Utläst: 16-18 juni 2017
Mitt betyg: 4/5 till alla delar

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Pengar

Pengar läste vi i min feministiska bokcirkel och det passade ganska bra in med att jag samtidigt läste om våra svenska 1880-talsförfattare på genusvetenskapen. Det var i samma veva som min respekt för Strindberg dog.

Pengar är Benedictssons debutroman och den gavs ut 1885. Vi får följa Selma, en pojkflicka med konstnärsdrömmar, som blir övertalad att gifta sig med en äldre rikare man. Han lockar henne med att hon får egen häst helt enkelt och familjen hennes påtalar vilket kap han är. Äktenskapet framskrider som rätt trist och menlöst och Selma känner ingen kärlek till sin make. Hon trivs bättre i sällskap med sin kusin Richard men det håller på att blossa upp olämpliga känslor emellan dem vilket känns både skrämmande och omoraliskt.

Som jag sa ovan så var det väldigt intressant att läsa den här precis när jag pluggade genusvetenskapen. Benedictsson tar upp en mängd saker som äktenskapets bojor och problemet med att kvinnor inte blev myndiga förrän de fyllde 25 och därmed inte kunde äga tillgångar. Hon tar också upp idealbilden av den pryda hustrun och hur kärlek, lust och äktenskap inte alltid är så lätt att få ihop. Särskilt inte i 1880-talets Sverige. Möjligen var boken lite trögläst för mig men annars minns jag inte riktigt vad det var som gjorde att mitt betyg landade i en enkel trea. Alla de här böckerna från den här perioden är dock väl läsvärda ur ett genushistoriskt perspektiv.

Utläst: 21 mars 2019
Mitt betyg: 3/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Miniatyrmakaren (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
En bokcirkelbok!

Vad handlar den om?
Nella som kommer från landet till Amsterdam på 1600-talet för att bli fru åt en rik köpman men deras relation blir inte riktigt vad hon tänkt sig. Hon får ett fint dockskåp av honom vilket är en kopia av huset och hon får dockor och inredning av en miniatyrmakare. Men det hon får av miniatyrmakaren visar sig vara en kopia av verkligheten och det uppdagas en rad hemligheter i hushållet.

Vad tyckte jag?
Nu när jag tänker tillbaka på boken så känns det som jag minns väldigt mycket av den men jag såg också miniserien baserad på boken för något år sedan. Det finns en rad spännande moment i boken och jag tycker om att läsa om såväl  1600-talets Amsterdam som relationerna och karaktärerna. Ändå gav jag bara boken en trea i betyg så det var uppenbarligen något som fattades mig. Vilket jag tyvärr inte minns nu.

Utläst: 7 mars 2017
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Ett så starkt ljus

ekstrom_lindback_starkt_ljus_omslag_inb_nomineradTitel: Ett så starkt ljus
Författare: Lyra Ekström Lindbäck

Förlag: Modernista
Sidantal: 272
Utgivningsår: 2014

Utläst: 1 november 2014
Mitt betyg: 3/5

Under november läser jag Augustprisnominerade böcker och först ut är denna!

Sara glider runt i tillvaron och blir förälskad men hennes kärlek blir sällan besvarad. Om den blir det så sker det gärna försent. Hon tröstar sig med pennan och skriver i sin dagbok och på sin skrivmaskin och hoppas på att en dag kunna få ihop en berättelse. En kväll träffar hon C. som utstrålar något vilket Sara inte riktigt kan sätta fingret på men ändå åtrår något så vansinnigt. Den här kärleken är besvarad ibland, och ibland inte och en frustrerande och psykiskt ansträngande period tar vid i Saras liv.

Augustprisjuryns motivering till nomineringen lyder:

Sara lever här och nu i 2010-talets Sverige. Ändå är Ett så starkt ljus en berättelse vars rötter sträcker sig långt ned i den litterära myllan och där Tintomaras skratt ekar mellan fasaderna. Boken blir en kärleksförklaring till en stad där ett suveränt jag smeker fram Stockholm i centralperspektiv. En generationsroman om kärleken och sökandet efter den. Lyra Ekström-Lindbäck skriver med säker penna, stark närvaro och ett språk präglat av snöljus längtan.

Under läsningen tänker jag ibland på Felicia Stenroths Bilder som inte angår mig. Ett så starkt ljus väcker lite samma känslor hos mig och det är svårt att skriva vad som egentligen händer i boken för det är mer som att vi följer med i den berg och dalbana som Saras tankar och känslor utgör. Lyra Ekström Lindbäck har ett väldigt vackert och liksom böljande språk och jag gillar det jag läser. Ändå är det något litet som stör mig. Jag sugs inte riktigt in i historien och vissa formuleringar känns lite för mycket på något sätt. Så här en vecka efter avslutad läsning minns jag inte så av de enskilda händelserna men det är heller inte de som gör boken. Det som betyder något är att få vara med på Saras resa och att få ta del av hur det kan kännas att som ung leva i dagens samhälle med en annan sexuell läggning än den heterosexuella.

Köp på Adlibris eller Bokus