Katthotellet vid kusten (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Jag hade lite svårt att somna en kväll och började läsa den här på mobilen. Jag har hört mycket gott om Deverts Dagboken jag aldrig skrev så jag var lite nyfiken på henne.

Vad handlar den om?
Jonna blir lurad ekonomiskt av sitt ex och står plötsligt på bar backe med sina fyra katter. Hon ringer sin farfar som hon inte träffat på typ 20 år och flyttar hem till honom i ett minihus på hans tomt ute på Räkholmen vis kusten. Där träffar hon nya vänner och potentiella kärlekar och genomgår en del sorger och besvär.

Vad tyckte jag?
Först tyckte jag att inledningen var ganska osannolik med hur Jonna tar kontakt med sin farfar och flyttar hem dit. Sen gillade jag den ett tag och det var mysigt att läsa om Jonnas vänskap med hårfrisörskan samt om hennes katter. Någonstans i mitten har Jonna två möjliga pojkvänner på g och här lägger jag ifrån mig boken i säkert en vecka. Jag stör mig på hur oschysst och nonchalant hon behandlar den ena och den andra tillför liksom ingenting till berättelsen utan hade kunnat strykas helt och hållet. Till sist vill jag ändå ha boken utläst så jag plockar upp den igen och avslutar den lite snabbt men den hamnar inte bland mina feelgoodfavoriter. De ska vara lite lättsmälta ja, men den här blev nog lite för simpel för min smak. Ett plus för kattskildringarna dock, de var trevliga.

Förlag: Printz publishing
Utläst:
15 augusti 2021
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Sargassohavet (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Ännu en av vårens kurslitteraturböcker som jag påpassligt nog även gjorde till bokcirkelbok. Två flugor ni vet!

Vad handlar den om?
För dig som inte vet det är Sargassohavet en slags replik på Jane Eyre. Här får vi lära känna Bertha (the mad woman in the attic) innan hon blir Bertha och ta del av hennes uppväxt samt tidiga äktenskap med Mr Rochester. Hon heter Antoinette och vi får hennes perspektiv på saker och ting men en del är även Mr Rochesters perspektiv när han kommer till de karibiska öarna för att gifta sig och bo med Antoinette där.

Boken börjar strax efter att slavägande blivit förbjudet i de brittiska kolonierna och Antoinettes mamma som var slavägare fördrivs av de svarta f.d. slavarna men då hon är kreol hör hon inte heller hemma bland de vita. Antoinettes lillebror dör och mamman blir, inte så konstigt, deprimerad av detta men gifter sig så småningom med en brittisk man som när han dör lämnar sin förmögenhet till Antoinette. Detta är anledningen till att hon blir insnärjd i äktenskapet med Mr Rochester som bara vill åt hennes pengar.

Vad tyckte jag?
Jean Rhys föddes i Karibien och har en viss inblick i hur det var för de kreoler som bodde där. Hon flyttade sedermera till Storbritannien och levde resten av sitt liv där. Hennes tanke med boken är att försöka ge upprättelse till Antoinette och där Jane Eyre ser ett vilddjur på vinden så visar hon oss en mer mänsklig Antoinette som inte blivit särskilt väl behandlad.

Eftersom jag läst och älskat Jane Eyre tyckte jag att det var väldigt spännande att läsa den här boken och få just en annan bild av Antoinette/Bertha. Där Mr Rochester och andra hävdar att galenskapen ligger i generna vad gäller Antoinette och hennes mamma så visar Rhys ganska tydligt vad det är som gör att kvinnorna, med all rätta, mår psykiskt dåligt.

Hade jag inte läst Jane Eyre vet jag dock inte om jag skulle funnit boken så intressant. Den var väldigt bra som kurslitteratur men den var snårigt skriven och stundtals lite märklig. Jag är ändå glad att jag äntligen har läst den men fler Rhys lär det inte bli.

Förlag: Modernista
Utläst:
18 april 2021
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

A Mercy

Den allra första skönlitterära boken jag läste i vårens kurs var A Mercy. Det är faktiskt den första boken jag läser av Morrison men troligen inte den sista.

Boken utspelar sig under slutet av 1600-talet i USA där den holländske mannen Jacob Vaark egentligen ogillar slavhandel men han accepterar ändå flickan Florens som en delbetalning av en skuld. Florens mamma ber honom att ta flickan och känslan av att bli avvisad av sin egen mor är något som tynger Florens under livet. Florens får det trots allt relativt bra hos Jacob och hans fru Rebekka där också tjänarna Lina och Sorrow bor. Lina är en native american och Sorrow dotter till en kapten och en slav på ett förlist slavhandelsskepp. Ett par år längre fram blir Florens kär i en man som hjälper Jacob med arbete, han är svart men fri och när Rebekka senare blir sjuk sänder hon iväg Florens för att hämta honom. En ganska farlig resa för en ung, ensam svart kvinna och som inte slutar som Florens vill.

Handlingen är på sätt och vis sekundär i den här boken, och dessutom lite snårig att förklara, men det du får är en bok som diskuterar rasism och kvinnors förutsättningar ända tillbaka till kolonialismens (och rasismens) begynnelse. Du lär känna en rad människor med olika svåra bakgrundsöden och stundtals hårda liv. Det handlar om relationen mellan kvinnor och män, föräldrar och barn och om längtan efter kärlek, tillhörighet och även rikedom.

Boken är skriven ur olika perspektiv, d.vs. ibland är det Florens i första person som skriver och då är stilen lite mer naiv och korthuggen, och ibland är det i tredje person. Inledningsvis gjorde detta att jag hade lite svårt att hänga med i boken men när jag kom in i den så gick det bättre men den är inte helt enkel. Jag förstår att min lärare valde den här boken då det finns mycket att diskutera kring både form och innehåll och jag tänker att den även skulle göra sig bra som en bokcirkelbok. Boken gör mig nyfiken på att fortsätta utforska Morrisons författarskap och jag tror att det finns många pärlor där som väntar på mig.

Förlag: Random House
Utläst: 30 mars 2021
Mitt betyg: 3/5

Lacrimosa

lacrimosa

En gång i bloggens begynnelse, eller närmare bestämt juni 2012, så fanns det en fin blogg som hette Fabulerat. Josefin som drev den började tre gånger att läsa Lacrimosa men lyckades aldrig komma vidare. Hon råkade ha två ex. av boken och beslöt sig för att lotta ut det ena och eftersom jag var den ende intressenten landade hennes ex hos mig. Tanken var att jag skulle läsa den för att sedan inspirera henne att fullfölja läsandet av sitt eget ex. Well, tyvärr hann Josefin lägga ner bloggen innan jag kom till skott eftersom att det tog ca nio år för mig att läsa boken. Jag har ingen kontakt med Josefin längre men om du vet var hon finns så kan du ju tipsa henne om min recension nu. 🙂

När Carl Jonas Love Almqvist kommer till den finska gården Fagervik finns där hittebarnet Ros. Ett vilddjur som Almqvist ser som sitt projekt att ta sig an. Ros får så småningom följa med Almqvist till Stockholm och vi följer Ros både i nutid där och långt efteråt när Ros sitter i Genua och ser tillbaka på sitt liv. I Stockholm lär sig Ros förfalska handstilar, jobbar ett tag vid Kungliga Teatern, blir kär i skådespelerskan (och sedermera kungens älskarinna) Emilie Högqvist samt lär känna den mystiska madame Rehn med en måhända spännande historia. I Genua härjar sjukdomar och död och jag är lite osäker på vad besöket från herr Lysander faktiskt innebär.

Well, det tog som sagt nio år för mig att öppna boken och sen tog det drygt en vecka för mig att läsa boken. Vilket är ganska länge för en bok på knappt 300 sidor under semestern. Jag förstår att Josefin hade svårt att ta sig igenom den här boken. Den har inte lockat mig, jag har inte längtat efter den och jag har fått nästan tvinga mig att läsa klart den. Jag är inte rädd för att lägga bort en bok som inte passar men när jag fått ett så viktigt uppdrag och haft boken så här länge så kände jag ändå att jag ville läsa klart den. Inte för att jag direkt känner att jag kan skriva något inspirerande om boken och inte för att Josefin ens kommer läsa detta, men jag vet inte. Ibland vil man bara ro ett projekt i hamn liksom.

Det är inte en dålig bok, såklart inte, den blev ju nominerad till Augustpriset 2011 men det är en tungläst bok. Den utspelar sig ju på 1800-talet och språket är därefter med tonvis med tidstypiska ord som jag inte alltid förstår vad de betyder. Svenskan uppblandas med en hel del franska och några italienska ord så som man säkert gjorde i de kretsar Ros rör sig på den här tiden. Just det här att man skriver på olika språk brukar jag gilla och min skolfranska räcker ganska långt för att jag ska förstå vad som sägs.

Men det är inte bara ordvalen utan hela skrivsättet. ”Suggestiv” står det på baksidan och det brukar jag gilla men den här är så pass suggestiv och märklig att jag under läsningen ibland knappt hänger med på vad jag egentligen läser. Vem gjorde vad och varför liksom? Den är helt enkelt lite krånglig och märkvärdigt skriven vilket gör att formen står i vägen för handlingen. Själva handlingen är minst sagt intrikat och delar av slutklämmen är ändå ganska cool.

Jag kunde ingenting direkt om Almqvist innan och har googlat på diverse förekommande namn under läsningen. Det här är nämligen en sådan berättelse som tar en del av historien och använder riktiga personer och händelser men skapar något eget. Även detta brukar jag faktiskt tycka om och jag tycker den biten är intressant. Summa summarum så är det här en sådan bok som helt enkelt får mig att känna mig lite ointellektuell – en kritikerrosad men svårläst bok.

Förlag: Natur & kultur
Utläst: 22 juli 2021
Mitt betyg: 3/5

Hjärtlinjer

För ca tre år sedan läste jag Bennetts debutroman The Mothers och tyckte väldigt mycket om den. Ända sedan jag såg att Hjärtlinjer skulle komma ut på svenska har jag varit vansinnigt taggad på den och som tur var lyckades jag sälja in den till en av mina bokcirklar i april.

Tvillingsystrarna Desiree och Stella växer upp i en liten småstad i södra USA där det bor väldigt ljushyade svarta människor. I tonåren rymmer de till New Orleans och Stella upptäcker att människorna här tar henne för vit. En dag försvinner hon härifrån och hör aldrig mer av sig till Desiree. Några decennier senare följer vi Jude, Desirees dotter, som tar sig till college och jobbar extra som servitris på en cateringfirma. På en av festerna möter hon någon som på sätt och vis kommer att förändra världen för henne.

Den här boken vinner på att inte spoilas även om du under läsningen snart själv förstår vad som ska hända. Bennett är skicklig på att teckna karaktärer och att lyfta viktiga frågor både som fokus och lite mer i bakgrunden. Rasism och white passing är de stora frågorna i den här boken. Vilka förutsättningar och möjligheter har en människa som är svart respektive vit? Som en bikaraktär finns en fint gestaltad transperson och de svårigheter hen möter, inte i första hand från omgivningen utan mer kring det praktiska/vardagliga och det inre emotionella.

Bennett skriver också fram en fin småstadskildring och allting känns väldigt trovärdigt och tidstypiskt. Alla familjerelationer, alla saker folk gör av kärlek eller rädsla, stora händelser och små detaljer – det finns så mycket bra i den här boken och den lyckas dessutom vara spännande. Jag kan gott förstå att den här boken ska bli en TV-serie och jag ser mycket fram emot den. Nu önskar jag att jag hade köpt boken istället så den fanns i min hylla men jag lyssnade på den och tycker att Astrid Assefas inläsning var väldigt bra. Det är även en bra bokcirkelbok för dig som letar tips på dylika.

Förlag: Albert Bonniers Förlag 
Utläst: 18 april 2021
Mitt betyg: 4/5

Me and White Supremacy

Jag blev tipsad om den här boken i Fb-gruppen Litteraturgäris, införskaffade den ganska snart och efterfrågade därefter några bokcirkelkompisar i samma grupp. Jag fann dem och vi läste boken tillsammans, ett par avsnitt åt gången, under ca två  månader i våras. Jag kan verkligen rekommendera att läsa boken tillsammans med andra för att komma åt fler tankar och djupare diskussioner.

Boken består nämligen av dels texter som förklarar, beskriver och exemplifierar olika beståndsdelar av rasism och varje avsnitt avslutas med ett par frågor till läsaren där du själv ska tänka till kring din egen rasism. Men hallå, vänta, ”jag är inte rasist” protesterar du nu. Men jag är ledsen att säga det, jag tror att alla vita människor hyser rasistiska åsikter, mer eller mindre omedvetet. Boken hjälper dig att finna dem så att du kan jobba med dem för att bli en bättre antirasistisk människa.

Efter det inledande kapitlet är boken indelad i fyra delar med sju avsnitt i varje del och ursprungligen var det här en Instagramutmaning under 28 dagar. Vi tog som sagt lite mer tid på oss för att i lugn och ro ta till oss texten och fundera kring frågorna. Jag antecknade under läsningen och skrev skriftligen ner svaren på alla frågor så även om det är ganska lite att läsa tog det lite tid att jobba igenom den.

Den första delen tar upp grunderna så som white privilege, white fragility, tone policing, white silence, white superiority och white exceptionalism. Angående det sistnämnda skriver Saad (s. 67-68) så här:

White exceptionalism is the belief that you, as a person holding white privilege, are exempt from the effects, benefits, and conditioning of white supremacy and therefore that the work of antiracism does not really apply to you. I have come to see white exceptionalism as a double-sided weapon that on one side shields people with white privilege from having to do antiracism work under the belief ”I’m not a racist; I’m one of the good ones” and on the other side shoots out arrows at BIPOC by expecting them to carry the burden of dismantling white supremacy under the belief that racism is something that is a Black or Brown problem but not a white problem.

Det här tycker jag är jätteviktigt att ta till sig. Jobbet ligger hos oss vita att förändra våra tankesätt, fördomar och vanor. Nästa del av boken tar upp color blindness, anti-blackness, racist stereotypes och cultural appropriation. Tredje delen lyfter white apathy, white centering, tokenism, white saviorism, allyship och being called in/called out. Den sista delen handlar om white feminism, white leaders, friends, family, values och losing privileges.

Ett av mina största områden att jobba på är white silence. Jag är rädd att säga fel och säger därför ofta inget alls. Det gäller för övrigt på ganska många områden i mitt liv och inte bara rasism. Om detta skriver Saad (s. 57) att ”white silence is violence. It actively protects the system.” och (s. 167) ”Making mistakes is how y0u learn and do better going forward.” Vi som är vita har ju privilegiet att bara titta bort eller stänga av eftersom att rasismen inte riktar sig mot oss.

Vissa områden är mer relevanta för dig som person än andra beroende på vem du är, var du bor, hur ditt umgänge ser ut osv. Jag är långt ifrån en fullfjädrad antirasist idag men en bättre och mer medveten en än vad jag var innan jag läste den här boken. Jag önskar att alla vita människor runt om i världen läste den och verkligen insåg vad som menas med white privilege och vad hela kolonialismen skapat för en värld. Vår nästa bok i den här nystartade antirasistiska bokcirkeln blir Främling i vita rum som blir en omläsning för mig. Det ser jag fram emot nu när jag kan läsa den med lite skarpare ögon.

Förlag: Quercus books
Utläst: 24 april 2021
Mitt betyg: 5/5

Love in a Fallen City

Sista boken ut ifrån kursen Postkoloniala litteraturstudier är novellsamlingen Love in a Fallen City. Vi läste titelnovellen under kursen men jag ville gärna läsa klart hela boken även om det dröjde ett tag.

Eileen Chang föddes 1920 och alla novellerna utspelar sig någonstans runt 30- och 40-talet i Hong Kong eller Shanghai. Alla har också en slags medelklass eller f.d. överklass i fokus och då är inte superrika men har likväl ett gäng hembiträden och dylikt anställda. I förordet läser jag att det var en sådan familj Chang själv kom ifrån där hennes gammelfarfar var rik men hennes far var mer intresserad av att röka opium, ha älskarinnor och emellanåt misshandla fru och barn.

Alla noveller handlar om kärlek, eller brist på kärlek, eller fel kärlek eller the things we do for love. Ta Weilong t.ex. som blir kär i George men han är inte kär i henne men vill gärna ha tillgång till hennes fasters rikedom. Då väljer Weilong till sist att prostituera sig för att få gifta sig med honom och försörja honom resten av livet. Sen har vi Ch’i-ch’iao som tvingas gifta sig med en sjuk krympling och inte får några pengar alls från hans släkt när han och hans föräldrar dött. Därefter får hon sina bägge barn att bli opiummissbrukare och hindrar dem från lyckliga äktenskap.

Alla noveller är inte olyckliga och miserabla men de flesta innehåller nog en hel del tragik på olika sätt. Det är familjen som väljer vem du ska gifta dig med och det är mer än en affärsuppgörelse än att det handlar om kärlek. Chang har ett väldigt fint öga för detaljer i hemmen och kläder och även fast novellerna handlar om tunga saker så är allt serverat på ett liksom sprött och delikat språk. Det ligger en filmisk, scenisk känsla över dem. Hon använder mycket färger i sina beskrivningar och benämner noggrant de kinesiska flickornas olika hudtoner på ett sätt som jag gissar var viktigt då.

Weilong followed the road down the mountain. The sun was already sinking in the west, and reds, purples, and yellows mingled in florid profusion behind the hills, like a picture on a cigar box. The hot sun had baked the banana trees and the palms till they were dry, yellow, and wispy, lika tobacco leaves. In the south, the sun sets quickly, and dusks lasts just a moment. The sun had not yet set, but far down the road, where the trees and haze blurred into a smooth greenish black, a crescent moon appeared.

Her short skirt ended above her knees, and her legs were light and nimble, as delicately made as wooden legs in a shop window; her skin was as smooth and glistening as freshly planed and oiled wood.

För mig som inte är särskilt inkörd i de kinesiska släktbenämningarna blev det ibland lite svårt att veta vem det var som avsågs när några av karaktärerna refererades till som Fourth Mistress eller Sixth Young Lady men andra gånger användes deras namn. Den filmiska känslan är vacker men gör det hela en aningen distanserat och ingen av novellerna kommer att leva kvar hos mig särskilt länge men ändå rekommenderar jag boken för ett stycke tidstypiska och finstämda intressanta noveller.

Förlag: Penguin Classics
Utläst: 14 juli 2021
Mitt betyg: 3/5

Underbarn

I maj läste vi och diskuterade Underbarn i en av mina bokcirklar. Det var min andra Roy Jacobsen och jag älskade verkligen De osynliga men har ännu inte kommit mig förr att läsa vidare om Ingrid, men jag ska.

I Underbarn kretsar det kring Finn som växer upp med sin mamma i en förort till Oslo på 1960-talet. Hans pappa lämnade dem tidigt för att bilda ny familj men omkom sedan i en arbetsplatsolycka. Finn har en halvsyster från pappa men de har aldrig haft någon kontakt förrän en dag när flickan riskerar att hamna på barnhem. Hans mamma bestämmer sig för att ta sig an flickan och det rör till det ganska mycket i Finns liv. Samtidigt har de en inneboende, eller inhysingen som han kallas, och han deltar i Finns liv på både gott och ont.

Det här är en väldigt bra uppväxtskildring av hur det är att vara ett lite fattigare förortsbarn på 60-talet. Eller, jag levde ju inte då men allting känns så himla tidstypiskt och det är både intressant och många gånger roligt. Det finns många referenser till både omvärldens händelser och det vardagliga livet. Som t.ex. blommiga tapeter och den första tv-apparaten.

Finns halvsyster visar sig vara inte riktigt som de andra barnen och det är inte alltid en lätt match för varken mamma eller Finn med den nya familjekonstellationen. Inhysningen Christian är svår att få grepp om och inte ens efter att jag läst ut boken vet jag riktigt hur jag ska förhålla mig till honom.

Jag lyssnade på boken och efter att ha kommit över det inledande störningsmomentet att Finn refererade till mamma som morsan hela tiden, vilket ju var tidstypiskt men ändå skavde lite i mina öron, så gillade jag inläsningen. Boken nådde dock inte hela vägen fram till mig utan den kändes kanske lite distanserad men den var väl läsvärd och en bra bokcirkelbok.

Förlag: Norstedts
Utläst: 30 maj 2021
Mitt betyg: 3/5

 

Lycka till med resten av livet (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Förra året började jag känna en tendens till att vara på väg att bli utmattad. Jag orkade inte med saker, hjärnan blev trött av att springa i skog och brodera och hela jag var väldigt trött. Den här boken dök upp i något sådant sammanhang och jag blev sugen på att läsa den.

Vad handlar den om?
Jag varken hade, eller har, någon aning om vem Isabel Boltenstern är men hon är bl.a. en svensk sportjournalist. Jag är ju generellt väldigt ointresserad av sport så det är väl därför jag inte har koll på henne. Hon gjorde karriär väldigt tidigt och i en mansdominerad bransch där hon kände sig tvungen att hela tiden ligga på topp för att bevisa att hon minsann också kunde någonting om sport. Detta ledde till utbrändhet och den här boken är hennes berättelse om det samt tips för hur man kan leva för att slippa bli utbränd.

Vad tyckte jag?
Det har gått drygt tre månader sedan jag läste boken och i nuläget minns jag dessvärre inte mycket alls. Jag tror att jag kände under läsningen att det ändå var ganska mycket jag inte kände igen mig i. Dels kan jag inte alls relatera till Isabels arbetssituation så jag själv jobbar i ett kvinnodominerat yrke med extremt små karriärsmöjligheter (lärare). Dels hade jag förvisso en del av symptomen hon radar upp men inte alla, och så var det alltid när jag googlade på utmattning vilket gjorde det svårt för mig att avgöra huruvida jag var det eller ej. Jag tror som sagt att jag inte var det, men hade kunnat bli om jag inte bromsat mycket.

Isabel ger många praktiska råd för hur den som är i riskzonen kan tänka för att (förhoppningsvis) slippa bli utmattad och det är bra. Likaså ger hon massvis med bra råd för den som trillat ner i diket och som behöver hjälp att ta sig upp. Hennes råd är också generellt bra för den som vill leva ett liv där du har ditt eget mående i fokus istället för önskan att hela tiden tillfredsställa andra.  Undertiteln ”varför helt okej är bra nog” behöver väldigt många människor idag ta till sig i den perfektionshets som råder. Även om boken inte hittade rakt in i mitt hjärta så tänker jag behålla den för att vid behov kunna bläddra igenom den och påminna mig själv om att världen inte behöver fler duktiga flickor.

Förlag: Mondial
Utläst:
31 mars 2021
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Ditt liv och mitt

Den sista bokcirkelboken innan sommaruppehåll blev Ditt liv och mitt. Det var min första bok av Majgull Axelsson men jag hoppas att det inte blir den sista!

Märit ska till och fylla 70 och är på väg hem till sin tvillingbror Jonas och hans fru i Norrköping. Men när tåget stannar i Lund så kliver hon av utan att egentligen själv riktigt veta varför. Hon besöker Vipeholmsgraven, den massgrav för intagna på ”sinnesslöanstalten” Vipeholm där hennes storebror Lars en gång hamnade. Genom en rad tillbakablickar får vi ta del av Märits liv sedan barnsben, de många tragiska händelser som färgat den och livet med hennes dysfunktionella familj.

Det här var en väldigt bra bokcirkelbok med mycket att diskutera. Det kan tyckas att Märits liv inte var en dans på rosor men det är också så att hela bokens fokus ligger på just alla de jobbiga händelser som Märit var med om. Vi förstår att hon också haft ett lyckligt liv med sin man men den biten tas inte upp något djupare i boken. Boken lyfter den sanna historien om anstalten Vipeholm med bl.a. det kända kolaexperimentet och dåtidens syn på det man kallade sinnesslöa men som innebar t.ex. människor med autism och Downs syndrom. Det är en skrämmande och inte alls hedervärd del utav svensk historia och det är viktigt att vi påminns om detta.

Förutom den biten så går Märit som sagt igenom en hel del andra saker och hennes bror och morföräldrar är rent ut sagt ganska vidriga personer och det finns intressanta hämndavsnitt i boken. Granne med Märit bor en flicka som inte heller har det lätt och ett fint parti i boken är när Märit åker till Stockholm för att hälsa på grannflickan men istället får bo hos dennes granne som är skadad och behöver lite hjälp med sin hund. Jag har helt tappat namnet på grannflickan men Solveig tror jag bestämt damen heter och hon är en ängel i Märits liv.

Det enda som stör i boken är Den andra. Den andra är Märits döda trillingssyster, de var nämligen tre stycken i magen men bara Märit och Jonas överlevde. Den andra är en del av Märits samvete och tvingar henne att ta itu med saker men slår också ned på Märit. Lite lustigt är att jag precis innan den här boken läste Brännässlornas drottning vilken har exakt samma berättarperspektiv med en huvudperson och dennes alter ego. Jag faller inte riktigt för detta perspektiv men resten av boken är så bra att jag ändå köper upplägget. Glad är jag att jag äntligen läst en bok av Majgull Axelsson och jag hoppas som sagt på att det ska bli ett par till framöver.

Förlag: Brombergs
Utläst: 30 juni 2021
Mitt betyg: 4/5