Persepolis

Persepolis har stått i min hylla sedan februari 2015 då jag köpte den på bokrean. Flera gånger har jag tänkt att föreslå den som bokcirkelbok men den har inte varit helt enkel att få tag på så nu läste jag den till sist för mig själv. Från början gavs den ut i fyra delar men den här volymen innehåller allihop.

Marjane Satrapi berättar om sin uppväxt i Iran under främst 80-talet men också en bit in på 90-talet. Hon föddes 1969 och boken tar avstamp 1980 precis efter Islamiska/Iranska revolutionen. En revolution som inte riktigt blev det många hoppades på. Nu skulle Marji ha sjal och pojkar och flickor fick inte längre gå i samma klass. Hennes föräldrar är väldigt liberala och ger henne så pass mycket frihet de kan. Men folk runtomkring dem åker in i fängelse, avrättas och man vet inte längre vem man kan lita på.

Marji protesterar mot regimen på olika sätt men till sist kryper hoten och rädslan för nära inpå och hennes föräldrar skickar henne till Österrike där hon bor ett par år. Hon blir allt mer vilsen, experimenterande och så småningom hemlös. Efter fyra år i exil återvänder hon till Iran för att ännu en gång försöka anpassa sig till det rådande samhällsklimatet och den sista delen innehåller bl.a. psykisk ohälsa, universitetsstudier och äktenskap.

Jag läste ju nyligen Fjäril i koppel av Zinat Pirzadeh och det var intressant för här fick jag två berättelser från ungefär samma tid i Iran. Jag ska erkänna att jag inte alls är särskilt haj på utrikespolitik och trots frekventa googlingar så är det inte helt lätt för mig att få grepp om den här perioden. Å andra sidan behöver jag inte exakt förstå allt utan genom att läsa Satrapis och Pirzadehs berättelser får jag en inblick i hur livet kunde te sig för en ung kvinna, och människor överlag, i Iran på den här tiden.

Satrapi skriver humoristiskt samtidigt som hon skildrar helt ofattbara hemskheter. Det är djupt personligt och utlämnande, vågat och samhällskritiskt. Idag lever Satrapi i Frankrike och det är så fint att hon kunnat dela med sig av sina erfarenheter istället för att bli ett namn på de dödas lista. Teckningarna är enkla men geniala och serieformatet passar verkligen bra till den här berättelsen. Den har blivit animerad film också vilken jag inte sett men gärna skulle göra. Jag kan inget annat än att rekommendera den här boken såvida du får fatt i den vill säga. Den finns på engelska i alla fall.

Förlag: Galago
Utläst: 27 december 2021
Mitt betyg: 5/5

Grejen med ordföljd

Tredjen ut i Saras grammatikparad kom den här då jag läser dem i kronologisk utgivningsordning. Nu har vi kommit fram till satsdelar och den kanske knepigaste biten av dem alla: satsanalys. Vilket går an när vi ges mönstermeningar som ”Lisa gav glassen till sin bror” men riktigt så pratar och skriver vi ju inte hela tiden. Om det inte vore för att det är så himlans viktigt att veta om det är ett ackusativ- eller dativobjekt i tyskan så kanske vi inte behövde det här med satsanalys. Eller? Det vore ju kanske konstigt om Lisa gav sin bror till glassen som en slags offergåva eller så?

Ju längre in i boken jag kommer desto mer ger jag upp de intentioner jag hade efter Grejen med substantiv och pronomen att en gång i framtiden ta upp mina språkstudier igen. Tvärtom känner jag hur hjärnan håller på att sprängas och hur skönt det är att jag undervisar lågstadieelever och kan nöja mig med att bara gå igenom ordklasser. Dessutom stanna vid substantiv, verb och adjektiv med en släng av pronomen ibland som när man måste förklara att de i engelskan inte har ett smart ord för hen som vi har (även om många t.ex. använder they).

När vi kommer in på bisatser så känns det som en del av min hjärna har dött och jag kan inte begripa hur jag ägnade flera år av mitt liv till att gnugga detta i fem olika språk. Var jag typ språk-Einstein när jag var ung och var tog den hjärnan i så fall vägen?

Som vanligt så får jag mig en uppfräschning av mina, numera antika, språkkunskaper (haha, pun intended för den som vet att jag pluggade latin och antik grekiska) och där jag om du väcker mig mitt i natten och frågar vilka de samordnande konjunktionerna är utan att tveka rabblar och-men-eller-utan-för precis som min dåvarande svensklärare Lagerlund en gång i tiden lärde mig, så står det nu ett SÅ med på Saras lista. När hände det? Kanske samtidigt som predikatsfyllnad bantades ner till predikativ?

Jag kan förresten fortfarande höra Lagerlunds röst dåna ”Det heter inte ”jallafall” när någon stackare råkade skriva ihop i alla fall. Hon hade nog dött av en hjärtattack (om hon levat idag vilket jag tycker mig ha hört att hon inte gör) av alla de särskrivningar barn och ungdomar svänger sig med. Tack vare henne kan jag också rabbla I am-you are-he/she/it is-we are-you are-they are på under 3 sekunder.

Ja, även om den här boken inte direkt väckte mina slumrande grammatikkunskaper till liv igen så väckte den många andra minnen och nu inväntar jag med glädje satsanalyser av min mening här ovan som inleds med ”Som vanligt” och avslutas med ”Saras lista”. Kommer jag någon gång i livet nu våga mig på språk igen? Well kanske. Det börjar ju trots allt med meningar som ”Mater in atrium est” och inte Ciceros tal på en gång. Men talen kommer, jepp, de kommer… Moahahah!

Förlag: Piratförlaget
Utläst: 29 december 2021
Mitt betyg: 4/5

Sista sommaren

I höstas när jag fyllde år fick jag den här boken i present av min son. Jag vet att någon tipsade honom om att köpa just den här boken eftersom att denne någon själv tyckte mycket om den. 🙂 Det visade sig hur som helst vara ett lyckat tips för jag gillade den också.

Sista sommaren handlar om den kriminelle unge killen Adam som klättrar in genom ett öppet fönster i pensionären Britas sommarhus för att sova där. När hon dagen därpå anländer får han lov att stanna eftersom Britta behöver lite hjälp och dessutom påminner han henne om en viss person. Brittas bar tycker inte att hon är kry nog att hänga ute i sommarhuset ensam så hon smyger med att hon är där. De skulle förmodligen inte heller godkänna hennes umgänge med Adam så även det mörkar hon. Däremot har Britta en bästa väninna vid namn Iris som är helt införstådd i planerna och med på allt. Iris bor själv i ett sommarhus i närheten och tillsammans får de här tre en riktigt fin sommar.

Ja, det är en osannolik plot och det sker vissa föga troliga händelser men det finns så många fina karaktärer i den här boken och den är fylld av värme och bjuder på många härliga stunder. Sen fällde jag ett par tårar också under läsningen och det händer faktiskt inte så jätteofta. Men jag engagerar mig verkligen i Brittas och Adams liv och hejar på dem när det går vägen med saker. Även om Britta verkar tvär så är det fint hur hon tar sig an och stöttar Adam trots hans förflutna.

Som jag skrev häromdagen stör jag mig på att Adam och hans ”kumpaner” inte är etniska svenskar och tänker att det bara spär på myten om den kriminella invandraren. Även om Adam nu visar sig vara en riktigt hyvens kille så småningom. Jag tycker inte heller att det är särdeles charmigt när de gamla damerna tar på sig att träffa Adams kriminelle vän. I den riktiga världen är dessa personer inte att leka med men jag fattar komikbiten i scenen.

Hur som helst så var det här är en trevlig läsupplevelse och jag längtade liksom efter att få komma hem och läsa lite varje dag. Det är inte alla böcker som har den effekten. Dessutom var det fint att få läsa om pensionärer vilket inte händer allt för ofta även om det nog dyker upp fler och fler.

Förlag: Bazar Förlag
Utläst: 14 januari 2022
Mitt betyg: 4/5

Ett nytt Atlantis (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Jag har länge velat läsa Le Guin och när en kompis som haft Novellix-julkalender ville dela med sig så valde jag bl.a. den här.

Vad handlar den om?
En kvinna lever i något av en 1984-stat i USA. På väg hem från en vecka i vildmarken berättar en man på bussen att en ny kontinent är på väg upp ur haven och att de gamla troligtvis kommer att sjunka. När hon kommer hem överraskas hon av att hennes man blivit frisläppt från ett arbetsläger. FBI buggar deras hem och de har typ olagliga möten med andra intellektuella och pratar bl.a. om solcellsprototyper som de forskat fram och hoppas på. Insprängt finns också en annan berättelse om några lyktvarelser som jag inte riktigt fattar om det är fantasi, dåtid, nutid eller framtid. Alltså ja, det är ju sci-fi men det behöver inte betyda obegripligt.

Vad tyckte jag?
Jag kände att jag blev snuvad på Atlantis-storyn såvida inte de här lyktvarelserna befinner sig där men jag får mer bilden av att de är någon slags rymdvarelser, eller så är de människorna? De bitar som utspelar sig i lägenheten är mer lättbegripliga med en totalitär stat där intellektuella förföljs och små roliga detaljer som att äktenskap inte är tillåtet medan gruppsex påbjuds. Varför vet jag dock inte, för att sprida generna bättre kanske?

Jag tycker det finns två typer av noveller, de som är som en hel berättelse fastän bara på några få sidor (Lucia Berlin är grym på detta!) och så de som ska ha den här twisten och det lite mystiska och obegripliga och i mitt fall så blir det alltför ofta bara just obegripligt då. Det blir för mycket poesi liksom där jag måste gissa vad författaren vill säga. Jag villl dock fortfarande läsa mer av Le Guin och tar gärna emot tips på exakt vad jag bör läsa!

Förlag: Novellix
Utläst:
28 december 2021
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Grejen med substantiv och pronomen

Förra året när jag speedade mig igenom hyllvärmare läste jag ju äntligen Grejen med verb efter att ha haft den i hyllan i typ sex år. I år när jag insåg att det var dags att snabbläsa igen så plockade jag fram alla de tre grammatikböcker av Sara som jag hade kvar i hyllan.

Grejen med substantiv och pronomen handlar om just substantiv och pronomen. Jag har läst många språk (för typ 25-30 år sedan) och ansåg mig definitivt över genomsnittet när det gäller grammatikkunskaper. Det är fortfarande många kunskaper som sitter men precis som jag i förra boken fick lära mig att imperfekt numera heter preteritum så fick jag nu lära mig att reale minsann heter utrum.

Sara skriver väldigt humoristiskt och refererar ofta till sina egna eller kollegors erfarenheter som sfi-lärare. T.ex. hade någon en gång på 1 april skojat med eleverna om att vi inte skulle ha något neutrum (ett-ord) längre utan alla ord skulle vara utrum (en-ord). Eleverna blev överlycklig och jag förstår dem. Jag vet inte hur många gånger jag funderat på om det ska vara le eller la alternativt die, das eller der. Det är ju sådant där man bara lär sig genom att lyssna på och använda språket.

En annan ordklass som jag och Saras elever har problem med är prepositioner.

Mina elever på sfi skulle verkligen välkomna en ny och allmängiltig preposition. Det är för dem obegripligt varför de är i skolan medan jag är jobbet, trots att vi är på samma plats. Varför vi är förvånade över men intresserade av, varför vi säger saker till varandra men berättar dem för varandra.

Helt begripliga och välgrundade funderingar för den som någon gång läst ett enda språk. Nä, språk är inte lätt och då kan vi ändå vara glada att vi inte har så många kasus i Sverige. Men språk är KUL och jag blir pepp på att återigen fördjupa mig i språkstudier även om jag vet att jag för tillfället varken har tid, ork eller engagemang utan får nöja mig med de intressen och hobbies jag har. Herregud, jag har precis kommit på att jag vill lägga pussel igen och ett nytt intresse per år får väl räcka?

Förlag: Piratförlaget
Utläst: 28 december 2021
Mitt betyg: 4/5

Löparens hjärta

Sedan ett par år tillbaka älskar jag att läsa om löpning och jag har ett litet bibliotek här på bloggen (se länk nedan) som handlar om just löpning även om det med åren växt till att omfatta lite annan träning också. Jag skulle dock inte specifikt säga att den här boken handlar om löpning.

Markus Torgeby växte upp i en frireligiös familj på Öckerö i Bohuslän. Han är äldst av fyra syskon och när han är tonåring blir hans mamma diagnosticerad med MS. Skolan är inte riktigt Markus grej, det kryper i benen och de andra kallar honom dum i huvudet. För att orka med allt springer han på klipporna och tidigt blir han uppmärksammad och upplockad av löptränare. Träningen blir hårdare och mamma blir allt sjukare men tror att Gud ska rädda henne. Markus blir alltmer utmattad både till kropp och själ.

Markus börjar på en folkhögskola i Jämtland och där inser han att det är i skogen han vill bo. Efter ett år på skolan har han sett ut en glänta där han vill bo och han bygger en kåta på platsen och släpar dit en säng han får från skolan. Med några avbrott för familjebesök och löpträning i Tanzania bor sedan Markus här i fyra års tid.

Nu var det länge sedan jag läste om Scott Jureks uppväxt i Ät och spring men jag har för mig att han också hade en sjuk mamma som han tog hand om. Jag kan tänka mig att båda två fann sinnesro i löpningen och att det blev värdefull egentid. Det är fascinerande läsning som Markus bjuder på även om det ofta handlar om hur mycket han fryser eller linserna han äter till middag. Jag vet inte hur detta leverne skulle fungera idag men Markus lever på extremt lite pengar och när det börjar sina hoppar han in och vikarierar en vecka på ett äldreboende och sen klarar han sig i ett par månader till.

Han är en löpartalang och springer ett par tävlingar och tränar hårt men när han är i Tanzania blir det till sist för mycket. Han går ner extremt mycket i vikt, tänker bara på mat och blir dimmig i huvudet. Väl hemma igen och ute i skogen tvingar han sig så småningom att äta ordentligt igen för att komma förbi sina hjärnspöken. Löpning och särskilt långdistanslöpning är ju trots allt en sport där du tjänar på att vara lite tunnare om du vill kunna springa fort.

Än idag lever Markus kvar precis bredvid den plats där han slog upp sin kåta när han kom hem från Tanzania men nu med fru och barn och i ett byggt hus. Han älskar dock fortfarande att sova ute och har också skrivit en bok tillsammans med sin fru vilken heter just Sova ute. Själv älskar jag friluftsliv i teorin men är också rätt bekväm av mig och har bara fjällvandrat en enda gång som vuxen men hoppas det blir någon mer gång i livet. Det är hur som helst inspirerande att läsa om Markus liv och låt dig inte skrämmas av titeln om du inte gillar löpning för det här är snarare en bok om att vara människa och att köra sitt eget race.

Du hittar fler böcker om löpning och träning på min sida Löpbrigaden!

Förlag: Offside Press
Utläst: 26 december 2021
Mitt betyg: 4/5

Brev till en bokhandel & Hertiginnan av Bloomsbury

Det här är en sådan där bok jag förmodligen aldrig hade läst om jag inte börjat bokblogga. Jag vann Girl in Translation i en tävling hos Feelgoodbibliotekarien för 10 år sedan och hon skickade med denna som en bonusvinst. En brevroman låter ju rätt trist och så visade den sig vara både fin, intressant och rolig!

Helene Hanff är en amerikansk författare som inte läser som de allra flesta. Hon säger själv så här: ”Mitt problem är att när andr amänniskor läser femtio böcker, läser jag en bok femtio gånger”. 1949 så skriver hon ett brev till antikvariatet Marks & Co i London och efterfrågar ett par böcker. Det här blir starten på en 20 år lång brevväxling mellan främst Frank Doel, som jobbar i bokhandeln, och Helene men också andra anställda och Franks familj.

Genom att läsa de här breven så får vi dels veta en hel del om Helenes bokpreferenser men också om samtiden runtomkring, vi får ömsinta tackbrev när Helene skickat matpaket under ransonerinsgåren och vi får humoristiskt sarkasmdrypande brev fulla av hennes humor. Frank Doel hann gå bort innan Helene äntligen kom iväg till London men när hon väl gjorde det hade hon gett ut breven i bokform och hon blev väl omhändertagen av hans fru och olika fans till boken. Om detta handlar uppföljaren Hertiginnan av Bloomsbury om och den finns med i min bok. Den är också väldigt intressant men blir emellanåt lite långrandig i vissa passager.

Jag skulle själv inte vilja läsa en bok femtio gånger men jag erkänner att jag lägger en hel del prestation i min läsning numera och i olika strävor att läsa mer så tappar jag bort gamla favoriter som vore mysiga att läsa om. Som barn läste jag ju samma böcker om och om igen (men nej, vi hade inte Netflix och Storytel på den tiden). Jag tar med mig det jag redan skrivit lite om på bloggen – att våga läsa mer långsamt och reflekterande – in i 2022 och varför inte ta och läsa om något? Den här boken verkar inte helt lätt att få tag i så jag behåller gärna mitt exemplar och du får leta på biblioteket eller köpa en engelsk utgåva!

Förlag: En bok för alla
Utläst: 22 december 2021
Mitt betyg: 4/5

Där kräftorna sjunger

Den här valdes som bokcirkelbok i min bokcirkel Stäppvargarna och jag ska erkänna att jag var skeptisk till den. Den har varit otroligt hypad, många har älskat den men jag har också läst många som avskytt den. Hade den inte dykt upp i bokcirkeln hade jag nog faktiskt aldrig läst den.

Kya växer upp i våtmarken utanför en småstad i North Carolina. Hon bor i ett skjul med sina föräldrar tills en dag när Kya är ca sju år och hennes mamma går för att aldrig mer komma tillbaka. En efter en försvinner även syskonen och till sist även pappan. Ensam kvar är Kya som försörjer sig på att bl.a. plocka musslor och sälja. Hon går till skolan en enda dag men blir retad och bestämmer sig för att aldrig återvända. Stadens invånare kallar henne Träskflickan och de allra flesta behandlar henne som en outcast. När hon blivit lite äldre inträffar plötsligt något som vänder nästan hela staden emot henne…

Boken spänner över hela Kyas liv och det är svårt att berätta om handlingen utan att spoila för mycket. Men den täcker hennes uppväxt, utsatthet, ensamhet och kärlekstörst samtidigt som det blir lite utav en spänningsroman under andra halvan. Bokcirkeln följde samma mönster som mina förutfattade meningar tänkte; tre stycken gillade boken och en avskydde den. Där hon såg en klyschig kärlekssaga fylld av floskler fokuserade vi andra istället på Kyas utsatthet och tyckte den biten var intressant.

Jag håller med om att det finns ett par inslag som kanske är lite too much men på det stora hela är boken väl läsvärd. Det är fint med alla naturskildringar och nörderier kring olika fåglars fjädrar eller grässorters blommor och jag gillar verkligen det här naturvurmandet i boken. Owens är zoolog så det förklarar ju ett och annat och hon ger definitivt en mer nyanserad bild av våtmarken och dess innevånare än vad jag hade innan.

Förlag: Bokförlaget Forum
Utläst: 14 december 2021
Mitt betyg: 4/5

Tidens länkar

Butler är en författare som jag varit nyfiken på ett tag och när Tidens länkar kom ut på svenska så här snygg för ca ett år sådan så kände jag ett akut köpbehov. Tack vare att jag lyckades få den vald som årets första bokcirkelbok i den feministiska cirkeln så blev den också läst relativt snabbt. Jag visste inte säkert vad det var jag rekommenderade mer än att Butler anses vara sf-författare vilket är en genre jag är tämligen obekant med. I just den här boken förekommer dock endast tidsresor vilket i sig förvisso kan ses som sf men jag tror inte direkt att, säg, Diana Gabaldon klassas som sf?

Svarta Dana bor i L.A. tillsammans med sin vita man Kevin och året är 1976. De har precis flyttat till ett nytt hus när hon en dag plötsligt får svindel och sedan befinner sig i utkanten av en skog vid en flod. I floden håller precis en liten pojke, Rufus, på att drunkna och Dana hoppar i och räddar honom. Det visar sig att han är hennes anfader och att han verkar kalla på henne när han är i livsfara, vilket händer ganska ofta för han är inte direkt en försiktig och eftertänksam ung herre. Pojkens far är slavägare och det är i början av 1800-talet vilket gör att Dana som ung ensam svart kvinna inte får det särskilt enkelt.

Jag var lite orolig att inte hinna läsa klart den här boken till bokcirkeln då jag som alltid började så sent men när jag väl börjat på den kunde jag inte sluta. Danas  berättelse är fängslande och komplex. Hon är van vid att leva som fri kvinna i ett hyfsat liberalt modernt USA och hamnar mitt i en tid där hon anses livegen och slavpiskan viner. Hennes anfader är inte särskilt sympatisk och hon tvingas att gå med på saker mot sin vilja då hon är rädd att hennes egen existens annars riskerar att utplånas. Det är ofta vidrigt och frågan om vad människor egentligen gör för att rädda sig själva är högintressant.

Butler tecknar slavarnas liv med ömsinthet men skildrar också det hårda livet, familjer som splittras vid försäljningar, misslyckade rymningsförsök med påföljande prygel, apati och allt annat som försiggick och än idag förekommer där människor utnyttjas på liknande vis. Det här är även en i allra högsta grad feministisk roman som visar på kvinnors utsatthet i ett samhälle där männen har makten. Redan den unge Rufus är elak mot sin mamma och menar att hans pappa likväl är det och berättar att hon kommer ju ändå med kaka sen. Trots att han värjer sig mot sin pappas våld och leker med de svarta barnen så fostras han ändå till den slavägande patriark han en dag skall bli.

Snarare än att kalla det här sf (som jag inte förringar på något sätt) skulle jag säga att det är en roman som debatterar rasism och feminism och som du definitivt bör läsa. Det ska bli intressant att diskutera den i bokcirkeln!

Förlag: Trut Publishing
Utläst: 8 januari 2022
Mitt betyg: 4/5

Lappin och Lapinova (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Jag har bara läst Mrs Dalloway av Woolf men tyckte mycket om den och ville gärna läsa mer. I hyllan står också Ett eget rum och väntar.

Vad handlar den om?
Ett par som gifter sig. Hon tycker att hennes man ser ut som en kanin när han rynkar på näsan och börjar kalla honom kung Lappin (lapin är franska för kanin men han var inte riktigt en fransk kanin och bunny lät inte bra tyckte hon). Sedan blir hon drottning Lapinova och de lever väldigt lyckligt ända fram till den dag när han plötsligt inte är någon Lappin utan bara en helt vanlig Ernest.

Vad tyckte jag?
Jag gissar att novellen skildrar ett helt vanligt äktenskap med nyförälskelse och paradis som sedan övergår i tristess och den där en gång så speciella personen är bara trist och tråkig i dina ögon. Nu måste det ju inte bli så i ett förhållande men visst händer det ofta. Även om man jobbar på sin relation så får man aldrig tillbaka der där fjärilsfladdret i magen. Å andra sidan föredrar jag det mer vardagliga förhållandet men det kanske inte Woolf gjorde? Novellen gillade jag i alla fall!

Förlag: Novellix
Utläst:
27 december 2021
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format