De glömda kvinnornas röst

Jag fick den här boken som e-bok av förlaget för snart nio år sedan. Under åren som gått har Dr. Mukwege fortsatt sitt arbete och dessutom hunnit få Nobels fredspris. Det är inte doktorn själv som skrivit boken utan Birger Thureson som är journalist och pingstvän. Det är nämligen pingströrelsen som till stor del ligger bakom Mukweges Panzisjukhus då donationer via dem möjliggjort både delar av doktorns utbildning samt uppbyggnad av verksamheten.

Jag är så fruktansvärt oreligiös att jag måste googla pingströrelsen för att se vad de tycker. De religiösa skillnaderna gentemot andra kristna lägger jag ingen vikt vid men deras åsikter om att homosexualitet är en synd (läs mer här) får mig arg, ledsen och besviken. Trots dessa 1800-tals-åsikter och min inte direkt positiva inställning till missionerande så får jag tillstå att de just i fallet med Panzisjukhuset faktiskt gjort något bra. Idag finns där många andra bidragsgivare också och du behöver absolut inte gå via kyrkan om du själv vill bidra.

En del av boken är vittnesmål från kongolesiska kvinnor som blivit våldtagna av Interahamwe och i de allra flesta fall därefter också utstötta från sina familjer. Kvinnorna berättar själva om övergreppen och vad som hänt därefter. Det är såklart fruktansvärda vittnesmål om helt obegripliga grymheter från milisen men också det här med att kvinnorna ses som förbrukade/orena/värdelösa av släkten och att vissa av männen skäms för att ”dela hustru med Interahamwe”. De blir liksom dubbelt bestraffade och det är fruktansvärt.

Många kvinnor är, trots allt de gått igenom och att vissa är permanent fysiskt förstörda, hoppfulla inför framtiden och Thureson har besökt dem igen tio år efter att den här boken skrevs för att följa upp hur det gått för några vilket han skildrar i De reste sig och gick vidare som jag dock inte läst. De får hjälp med att lära sig läsa, göra hantverk, erbjuds mikrolån etc. så att de ska kunna försörja sig och sina familjer när de lämnar sjukhuset.

Resten av boken består av en intervju med Mukwege samt en kort resumé av Demokratiska Republiken Kongos historia sedan landet koloniserades. Jag har markerat alla avsnitt som rör Kongo i Amat Levins Svart historia för att få en till genomgång av den här historien. Mukwege själv menar att det i grund och botten är ett ekonomiskt krig som pågår eftersom Kongo är ett rikt land med stora naturresurser och att det är många i världen som tjänar på att det råder kaos. Boken verkar inte helt lätt att få tag i idag men det finns nog många andra vägar för dig att sätta dig in i vad som skett, vad som sker och hur vi bäst kan bidra till en ljusare framtid. Läs t.ex. nämnda Svart historia.

Förlag: Libris förlag
Utläst: 18 september 2022
Mitt betyg: 4/5

Girl, Woman, Other

Girl, Woman, Other var ofta på tapeten för ett par år sedan, kanske för att den fått Bookerpriset, och jag som då och då brukar påminna mig själv om att jag bör läsa mer på engelska passade på att köpa den (det här var innan den översattes). Jag har länge velat läsa den men dragit mig eftersom att det på sätt och vis är noveller och jag var rädd att de var tunglästa. Så fel jag hade.

Noveller är fel ord. Det är en bok med tolv olika berättarröster vilka alla ger oss sin egen historia ur sitt perspektiv. Alla flätas inte direkt samma med alla men alla hör ihop i olika små kluster. Alla ger också en bild av över hundra års rasism i Storbritannien. De tolv rösterna är alla kvinnor, eller födda kvinnor, och vi får förutom rasismen en hel del feminism och så en inblick i Storbritanniens hbtqia+ -värld då några av dem hör hemma här.

Språket och formen är helt fantastiska och jag är glad att jag läste den just på engelska då jag inte är säker på att en översättning gör boken rättvisa. Det är nästan som poesi, eller mer som spoken word, och varje kapitel liksom ringlar sig framåt tills det är slut och du inser att du fått ännu en hel livsberättelse serverad som ett vackert paket. Jag har nog aldrig läst något liknande faktiskt. Tungläst är det inte alls även om jag med min gymnasieengelska fastnar på några tjusiga ord här och var. Men den lediga formen gör boken lättläst och lättsmält trots att den avhandlar  så galet mycket varav en hel del tunga ämnen. Det är som att du hoppar runt på några moln och sen när du landar på backen igen så bam, inser du vad du just läst.

Jag blir genast sugen på att läsa allt Bernardine Evaristo någonsin skrivit men när jag kollar hennes bibliografi så inser jag att det är en hel del och både skönlitteratur, facklitteratur och mer akademiska texter. Dessutom har hon skrivit ett gäng pjäser vilka beskrivs som antingen poetic monologue eller experimental verse drama och jag vet inte ens vad det innebär men är beredd att stämpla Girl, Woman, Other som experimental poetic verse monologue och råder dig att genast läsa den.

Förlag: Penguin
Utläst: 16 september 2022
Mitt betyg: 5/5

Allt vi inte sa

Allt vi inte sa var augustis bokcirkelbok i veganbokcirkeln. Boken handlar om tre Stockholmstjejer som alla gått på Handels. Sofia och Amanda är uppväxta i samma by och åkte samtidigt till Stockholm där de ett tag gled ifrån varandra men sedan hittade tillbaka. Under tiden de var isär blev Sofia istället kompis med Caroline, en infödd östermalmstjej men nu umgås de alla tre ihop. Ingen verkar direkt gilla de andra egentligen samtidigt som de inte har någon annan. Vi följer de tre tjejerna omväxlande ur deras perspektiv och sen skiftar boken lite ton mot slutet.

Ingen av karaktärerna är direkt supersympatisk men alla tre brottas med sin egen kamp. Sofia är den enda svarta kvinnan på hennes advokatbyrå och hon måste tampas med fördomar från både sig själv och andra. Caroline hoppade av Handels, flummade runt i Kalifornien och är nu någon slags östermalmshippieinfluencer med världens sämsta självförtroende. Amanda har en stor tragedi bakom sig och tampas med demoner och olika ohälsosamma försök att dämpa dem.

Fast att jag är ganska långt ifrån de här tre tjejerna livsmässigt så gillar jag boken. Språket är väldigt ärligt, stundtals rått men också humoristiskt. Mest gillar jag att få ta del av Sofias tankar kring all den vardagsrasism hon utsätts för. Det är också Sofias partier som är de allra roligaste och mest fyndiga. Det som drar ner mitt betyg är slutet. Jag gillar det inte. Inte på grund av vad som händer (eller, såklart gillar jag inte det heller) utan för att jag tycker att det som sker liksom gör om hela boken till något annat än en modern relationsroman och det blir lite för mycket. Jag fattar att vi inte bara kunde följa deras liv fram till liksom ingenting och jag har egentligen inget eget förslag så kanske ska jag bara hålla tyst? Däremot så kommer jag definitivt att läsa mer av Osman om hon skriver mer i framtiden!

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst: 13 augusti 2022
Mitt betyg: 3/5

Quiet: The Power of Introverts in a World That Can’t Stop Talking

Det tog mig nästan 10 år att ta mig för att läsa den omtalade Quiet. Jag var nog hela tiden rädd att den skulle vara lite tung men nu i år har jag ju bestämt mig för att läsa alla hyllvärmare från 2013 så då var det bara att ta tag i den. Ibland drivs jag så bra av helt egenpåhittade måsten i projekt!

Quiet handlar om introverthet, introverta människor, det rådande extroverta idealet och en del om biologi och kultur. Det är en mastig bok, så som amerikanska böcker ofta är och en hel del hade nog kunnat strykas från boken för att göra den lite mer lättillgänglig. Den är inte direkt svår men den blir liksom lite långrandig emellanåt. När jag läser den 10 år efter den skrevs så är det också väldigt mycket som jag redan känner till.

Mycket är intressant, missförstå mig inte, och jag får en hel del intressanta tankar under läsningen. Framförallt rörande mina elever och hur jag kan göra för att underlätta för de introverta i mitt klassrum. Jag är själv rätt så introvert, såklart, det är nog främst vi som läser den här boken. Men ju äldre jag blir desto mer kan jag kliva utanför mitt skal och agera extrovert. Sen är ju inte världen svart-vit utan alla människor befinner sig på spektrat och även om jag har många likheter med introverta (jag måste definitivt ladda i ensamhet efter folkrika tillställningar) så stämmer ju såklart inte allt och jag tänker definitivt inte efter före jag uttalar mig alla gånger.

Det är intressant att läsa om det extroverta idealets framväxt i USA och hur fokus skiftade från att vara en människa med goda inre egenskaper till en med strålande yttre charm. Människor som syns och hörs värderas högt på den sociala skalan medan det såklart även finns en rad introverta framgångsrika människor som Bill Gates etc. Överlag får jag en känsla av att Cain framhåller att introverta är lite bättre än extroverta. Kanske är hennes avsikt bara att skriva att vi minsann är lika bra som extroverta fast att vi sällan får chansen att synas och höras lika mycket? Men en del grejer känns som cherry picking och jag tycker det blir snudd på obehagligt när hon framhäver asiater som mer introverta. Ja, det finns säkert kulturella skillnader men jag tycker att hon förstärker den här bilden av den ”följsamma, tysta, timida asiaten”.

Jag har strukit under bra mycket saker i mitt exemplar och finner absolut boken läsvärd och intressant men som sagt aningens långrandig och helt klart partisk till introvertas favör. Den är också väldigt amerikansk både till form och innehåll. Behöver du läsa den? Nja, om du vill. För oss som är vuxna introverta idag så tror jag att vi vet om det, jag hoppas att de allra flesta inte känner sig udda på ett negativt sätt och jag gissar att vi har en hel del strategier för hur vi ska klara oss i den extroverta världen. För att vi lever i en värd med extroverta ideal, det håller jag med henne om.

Förlag: Crown Publishing Group
Utläst: 30 juli 2022
Mitt betyg: 3/5

Slutbantat: förstå din kropp och få en vikt som håller livet ut

En sån där kväll när det var lite trögt att somna scrollade jag igenom Bokus play efter något trist att läsa. Jag hittade den här boken och då jag ju är intresserad av kost och hälsa gav jag mig på den. Boken säljpitch är att bantning inte fungerar och att du ska få tips om hur du gör istället.

Hemmingsson beskriver varför bantning inte fungerar och hur din kropp aktivt motarbetar alla bantningsförsök på olika finurliga sätt. t.ex. om du äter mindre, dvs skär ner på kaloriintaget så kommer kroppen snart att bli mer energieffektiv och minska förbränningen. Vidare pratar han om olika typer av övervikt, var fettet sitter, hur länge det funnits där och av vilken anledning det kom dit vilket är relevant när det gäller att skapa förutsättningar för att bli av med det. Han diskuterar ätande, olika anledningar till att vi äter och pratar om kost.

En hel del i den här boken är nog forskningsbaserat och Hemmingsson har själv forskat på övervikt i många år. Samtidigt lägger han fram en teori om att väldigt stressiga perioder ofta leder till viktpåslag och menar att han själv är ”övertygad om det ligger mycket i den teorin” men utan direkt källhänvisning. Det handlar inte om att man äter mer/fel utan hur kroppen reagerar och hur hormonnivåer regleras etc. Jag är själv inte överviktig men la på mig ett par kilo under en väldigt stressig period i mitt liv utan att direkt förändra min kost så jag sällar mig till hans anekdotiska tyckande.

Överlag känner jag att boken är lite ett manifest för att det är ok att vara överviktig, vilket det såklart är, samt för hans egna personliga åsikter kring detta. även om han faktiskt går igenom olika typer av hälsofaror som övervikt kan innebära. Han tar också upp diskrimineringen av överviktiga i samhället och hyllar kroppspositivism (jag håller med). När jag läst ut boken så tänker jag direkt att det här måste ju vara läkaren Stina Wollter skrivit en kommande bok ihop med, och det visade sig vara fallet.

Men vad ska man göra då om bantning inte fungerar? Tja, ändra sina vanor så att de blir mer hälsosamma i grunden, stressa mindre och må bra. Kanske inte de konkreta råd man hoppades på. Magsäcksoperation är drastiskt men fungerar, inte bara för att du får mindre plats att lägga mat på utan för att man tar bort de delar som reglerar hungerhormonet ghrelin.

Jag är inte riktigt rätt målgrupp för den här boken, när Hemmingsson skriver att man också tappar muskelmassa under bantning så tänker jag att det är ju bara att styrketräna och käka protein så slipper man det. Och när han rekommenderar dig att börja med tio minuters promenad två gånger i veckan för att få in mer motion så är min motionskalender betydligt mer gedigen än så. Mycket av det jag läser känner jag igen från Jacobs Gudiols Skitmat men den här boken går in lite mer på själva övervikten. Är du intresserad av dessa frågor och främst ser dig som en tränande människa tycker jag du ska välja Gudiol, ser du dig som främst överviktig tar du denna.

Förlag: Bonnier Fakta
Utläst: 29 juli 2022
Mitt betyg: 3/5

Finistèreböckerna


I en av mina tre bokcirklar brukar vi ha en sommarträff och till den skulle vi läsa Bodil Malmstens första Finistèrebok. Jag lyssnade på nästan hela på bussen till och från Karlstad och klämde det sista en broderikväll i soffan. När den var slut blev jag genast sugen på att lyssna vidare och ta reda på hur det gick.

Böckerna berättas i jagform men Bodil är tydlig med att säga att det inte är en skildring av hennes liv i Finistère, fast att hon ju precis som karaktären i boken flyttade dit och köpte ett hus. Däremot så bekriver hon ”sitt Finistère.” Böckerna är som en serie betraktelser av livet sammanflätat med det som händer i Finistère. Ibland är det beskrivningar av hur man blir av med mullvadar i trädgården och ibland mer filosofiska utlägg kring olika saker. Och så är där blommor i alla dessa former och ett evinnerligt men konstigt nog njutbart uppräknande av allsköns trädgårdsväxter.

Jag fick en kommentar från ett halvt medlyssnade öra att hon bara gnällde i boken och ja, det är mycket gnäll. Men det är ofta befogat och dessutom roligt gnäll och en hel del finurliga formuleringar. Fler än en gång så smilade jag åt Bodils ord och jag gillade även hur hon använde ett språk fritt från förkortningar eller syftningar eller vad jag ska kalla det. När hon t.ex. pratar om sina hemtrakter så heter det alltid ”mellersta Norrlands inland och fjälltrakter.”

Det är omöjligt att läsa det här utan att tänka sig att det är Bodils liv. När vi cirklar om boken så kommer jag på mig själv flera gånger med att prata om händelser och relatera dem till vad jag googlat fram om henne och jag tänker att böckerna är en true story. I andra boken berättar hon hur folk tänkt liksom jag och dessutom kontaktat henne efter första boken och velat ha vägbeskrivningar, sagt att de ska hälsa på och ta med sig sina barn. Bodils replik:

Som vore mitt Finistère ett nöjesfält, ett Eurodisneyfinistère, en temapark för Finistèrefantaster med Finistèrepromenader på från boken kända stigar och vägar och visningar av från boken kända platser, Finistèreutflykter och turer guidade av personal i mullvadsdräkter eller förklädda till mig och madame C.

Jag lyssnade på böckerna och tyckte det gav väldigt mycket att höra Bodil själv läsa dem. Nu när jag bläddrar i e-böckerna för att skriva om dem så ser språket så lockande ut att jag blir sugen på att läsa dem också. Kan Bodil vara min ingång till den här poesin jag aldrig lärt mig tycka om? Jag är hur som sagt väldigt glad för att jag äntligen läste henne och vill definitivt ha mer. Det som drar ner betyget på andra boken är helt enkelt att det blev lite för mycket och lite för långrandigt. Jag vet inte om jag bedömt den annorlunda om jag avvaktat lite med att lyssna på den.

Förlag: Albert Bonniers förlag
Utläst: 14 resp. 21 juli 2022
Mitt betyg: 4/5 resp. 3/5

Asfaltsänglar

Asfaltsänglar är den första av mina hyllvärmare från 2013 som jag läst i år och det är en svår bok att skriva om. Inte p.g.a. handlingen utan p.g.a. den här diskussionen om vem som får skriva vilka böcker. Johanna Holmström är så vitt jag vet etniskt finlandsvensk medan hennes huvudpersoner i boken, Samira och Leila, är två systrar med en pappa från Nordafrika och en finlandssvensk mamma som konverterat till islam och blir bokstavstrogen. Jag som svensk kan tycka att det är en fin skildring Holmström presenterar medan Lidija Praizovic i Aftonbladet ansåg den vara konstruerad och skandinavisk. Och när det gäller kännedom om islam och arabisk kultur så är mina kunskaper väldigt begränsade så jag kan inte bedöma trovärdigheten.

18-åriga Samira rymmer hemifrån för att undkomma mammans krav och religionens förväntningar och vi får tidigt veta att hon ligger i koma på sjukhus. Anledningen nystas upp under berättelsens gång. Leila som är hennes lilla syster har det tufft i skolan, skolkar mycket och ägnar sig åt parkour. Hon vet inte själv varför Samira ligger på sjukhus men träffar Samiras kompis Jasmine för att ta reda på sanningen.

Nu låter det lite som en deckare men det är det inte. Jag tycker att det är en uppväxtskildring av två lite vilsna tjejer som försöker hitta sin plats i samhället och förhålla sig till familjen och religionen. Den ger också en bild av hur livet i gymnasieskolan kan se ut med identitetssökande, mobbing, statusar som höjs och sänks av olika anledningar. Leila har en kompis som är besatt av Britney Spears och gör allt som hon gör. Jag som aldrig varit ett fan får googla lite för att ta reda på när allting inträffade och med utgångspunkt i det så utspelar sig den här boken runt slutet av det första årtiondet av 2000-talet.

Det är mycket kodväxling i språket med både finska och arabiska och även fast jag inte förstår vad de säger så är jag alltid för sådant i böcker. Jag älskar ju språk helt enkelt. Vissa saker i boken känns ganska otäcka och jag hoppas t.ex. att det inte såg ut så här i finska gymnasier på den här tiden. Andra saker känns lite väl crazy och kanske är det bland annat detta Praizovic menar när hon kallar den konstruerad. Samtidigt är ju litteratur just litteratur och allting måste inte vara trovärdigt jämt.

Holmström har sagt att hon väntat på att någon skulle skriva den här romanen men när ingen gjorde det tog hon saken i egna händer. Jag vet ju inte hur länge hon väntade och jag tycker som sagt att det här är jättesvårt att besluta kring. Jag kom på mig själv med att vara skeptisk under läsningen av Asfaltsänglar medan jag strax dessförinnan läst Jenny Jägerfelds Brorsan är kung och då känt mig lyrisk och tyckt att vad bra att barn i dag kan få läsa om transpersoner. Men Jägerfeld är ju inte trans så vitt jag vet? Varför bedömer jag dem annorlunda? Jag landar nog i att man får skriva om andra personer än sig själv då alla människor är individer och jag t.ex. inte har identiska upplevelser som alla andra 45-åriga rödhåriga lärare. Samtidigt vill jag inte att vi snor berättelserna från de som mycket väl kan berätta dem själv. Gaah! Vad tycker du?

Förlag: Norstedts
Utläst: 8 juli 2022
Mitt betyg: 3/5

Skitmat

I många år har jag följt bloggen och podden Styrkelabbet mer eller mindre i perioder. De introducerade mig för Jacob Gudiol – en kunnig typ som alltid har väl vetenskapliga argument i sin bakficka. Vi är kanske inte alltid helt hundra överens men jag litar på det han säger helt enkelt. Han driver själv bloggen Träningslära och en rad olika poddar på Tyngre men av någon anledning så besöker jag bara dessa ställen lite mer spontant. Mitt intresse för träningsnörderier går i vågor och är i princip alltid samstämmigt med min egen träningsfrekvens.

Skitmat köpte jag för snart fyra år sedan och nu i somras bestämde jag mig för att äntligen läsa den. Jag tänkte nog att jag skulle behöva en pigg sommarlovshjärna för att hänga med i den drygt 300 sidor långa men med mer än 600 referenser tunga boken. Låt er inte skrämmas, den är faktiskt ganska lättläst men om du nu vill fördjupa dig i något så har du alltså gott om källhänvisningar att välja på.

Bokens undertitel är ”Vad det är, varför den gör dig fet och varför du fortsätter att äta den”. Det är ingen bantningsbok även om den tredje delen ägnas åt vad du kan göra om du vill utöva viktkontroll. Syftet med hela boken är som Gudiol själv skriver: ”att du ska få lära dig många orsaker till varför vi människor äter mer än vi borde.” En anledning är att vi idag omger oss med så mycket högbelönande mat. Det behöver inte vara mat som du tycker är god utan mat som innehåller en eller flera av följande faktorer: energität mat, socker, salt, fett, raffinerad stärkelse, avsaknad av bitterhet, konsistens, variation av matval, mat som smakar likadant varje gång, smakförstärkare/aromer och alkohol.

Vissa av de här faktorerna är förmodligen självklara för dig och andra mer kryptiska. Jag rekommenderar såklart att du läser boken själv men med t.ex. variation av matval menas att det är lättare att äta för mycket av en buffé än en stor skål pasta med ketchup. Med mat som smakar likadant varje gång menas t.ex. en McDonalds-hamburgare:

Problemet med mat som ger en identisk smak varje gång du äter den är att din kropps förmåga att associera smaken med olika typer av känslor och upplevelser blir starkare än om smaken varierar något varje gång. Det här blir ännu mer uttalat om produkten du äter presenteras på precis samma sätt, till exempel att den säljs i en förpackning med en logotyp.

I kombination med rätt smakförstärkare och gemytlig reklam så vet matföretagen precis vad de gör när de presenterar dig för en livsstilsupplevelse. Ett kapitel om reklam är särdeles intressant och reklamens inverkan på barn är skrämmande effektiv. Men vi har ju inte reklam för barn i Sverige tänker du? Nej, inte specifikt riktad mot barn på det sättet men alla mina elever pratar om och tar till sig av Ica-reklamen också. Jag blir faktiskt inspirerad att testa att göra grönsaksreklam i mitt klassrum nu i höst för att se om en daglig åsyn av grönsaker kanske kan få mina elever att bli mer grönsaksvänliga?

Förutom hjärnans upplevelse av själva maten i sig så är alltså också omgivningen väldigt viktig för hur du äter. Alla som varit trötta och stressade vet att man inte gärna känner sig för att ställa sig och göra långkok efter ungarnas fotbollsträning en vardagskväll. Om din kollega bara tar en kaka gör du också det men om hen tar tre så tänker du att det är ok för dig att göra likadant. Default bias är ett fenomen där människor som ställs inför ett val men inte vet vad de ska ta oftast väljer det de upplever som standard (default). Om du t.ex. får välja mellan lite, mellan eller stor läsk så tar du oftast en mellan. Både i Sverige och USA är det vanligast att folk väljer en mellanläsk vilken här innebär 4 dl men i USA 6 dl.

Jaha, men bantningstipsen då tänker du som scrollat dig ända hit? Tja, ät råvaror som grönsaker, (främst) naturliga nötter, alger, ärt- och baljväxter, sädesslag, frukt och rotsaker. Dvs sådant som du inte desperat ger dig ut 23 på kvällen för att du har ett sådant sug efter dem. Nej, Gudiol är inte vegetarian och det går bra med kött också men det beror lite på hur du tillagar den hur pass högbelönande den blir. Återigen nej, han vill inte att du ska späka dig själv men det var ju du som frågade efter bra mat?

Ett annat bra tips är att läsa på förpackningen. Det du ser är vad du får. Jag som inte gillar matlagning älskar alla sorters färdiga vegoprodukter men blir less när korven innehåller 1,5 g protein per 100 g eller att det främst finns sockrade yogurtalternativ. Jag föredrar sojaprodukter som mjölkersättning eftersom proteininnehållet är likvärdigt där men visst är havremjölken lite godare.

Jag skulle kunna fortsätt att referera hela boken här men tycker att du istället kan läsa den själv så får du en intressant och fördjupad analys kring varför vi människor idag äter för mycket.

Förlag: Träningslära-Gudiol
Utläst: 4 juli 2022
Mitt betyg: 4/5

Vandra

För tre år sedan köpte jag den här boken på nätet. Jag tror jag läste på någon blogg att Angeliqa gått bort och så googlade jag väl på henne och blev nyfi.ken på boken. Men jag kände inte alls till henne medan hon levde tyvärr. När det gäller vandring så drog jag mitt livs historia kring det i min recension av Sarek och den korta versionen är att jag gärna vill vandra men att jag är lite för lat och aldrig får tummen ur. Tills min kompis Helena föreslog att vi borde vandra lite på Sörmlandsleden. Jag blev eld och lågor och nu har vi planerat datum och snackat igenom hur vi tänker oss det hela. Vi blev btw båda väldigt pepp efter att ha läst Sarek, haha. Men lagom till att vi träffades och planerade lite såg jag till att ha läst den här boken eftersom det var länge sedan jag vandrade.

Boken innehåller en massa tips om vad du ska tänka på innan du vandrar, vad du bör ha i packningen, fundera noga på var du ska gå och om du vill gå ensam eller i sällskap etc. Sen kommer en hel del information om vad som är bra att tänka på under själva vandringen. Allt från bra tältplatser till hur du gör upp eld och renar vatten eller varför inte skillnaderna i hur du bör agera om det är varg, björn eller älg du möter. Jag har en annan bekant som vandrar mycket och som tycker att ”lite björn är inte så farligt”. Jag är nog betydligt mer skrajsen än så men vi lär åtminstone inte träffa några i Sörmlands skogar. Det enda jag saknar i boken är lite mer veganvänliga tips för det är mycket prat om ull och mjukost och där får jag och Helena leta efter bra alternativ.

I slutet av boken går Angeliqa igenom olika populära leder både i Sverige och utomlands. Själv tycker jag att Skottland vore coolt men Helena är inte helt med på den idén. Kanske kan hon tänka sig Lake District? 🙂 För några år sedan läste vi båda Vild där Cheryl Strayed vandrar Pacific Crest Trail men det är inte heller riktigt min nivå. Jag vill gärna vandra i fjällen men är inte ute efter strapatsäventyr. Lite så där lagom svennevandring är nog min grej.

Angeliqa däremot var ingen svennevandrare utan vandrade runt om hela världen, i alla väder och ofta ensam. Hon verkade vara väldigt cool och inspirerande och det är så himla sorgligt att psykisk ohälsa ska få komma i vägen för folks liv och drömmar. Det är fint att hon i sitt eftermäle kan fortsätta att entusiasmera men allra bäst hade såklart varit om hon fortfarande fanns ibland oss. Jag själv kommer att återvända till den här boken många gånger i sommarens planering.

Förlag: Natur & kultur
Utläst: 20 juni 2022
Mitt betyg: 4/5

Backlashen

Jag läste om Požar i DN och blev nyfiken varpå jag fick med mig resten av den feministiska bokcirkeln på att läsa den här i maj. Jag läste såklart Veckorevyn i högstadiet men det var typ 1990 så jag har inte alls riktigt hängt med i vem Požar är mer än att jag noterade att hon fick ett Årets Selma-pris för årets röst häromåret.

Sanningen att säga så hängde jag inte med särskilt bra i me too heller. Jag hänger nog inte med alls i särskilt mycket faktiskt för oftast skummar jag mest rubrikerna i DN men läser bara ett fåtal artiklar. Jag tänker alltid att jag ska se nyheterna istället för att få det viktigaste paketerat och serverat men jag har inte ro att se dem så jag går mest runt och har ett svagt hum om saker. Lägg dessutom ett fiskpinneminne på det så…

På sätt och vis blir den här boken därför lite snabbrepetition för mig, Požar går igenom några av de viktigaste händelserna under me too och relaterar också till historiens kvinnokamp och Susan Faludis Backlash vilken jag faktiskt inte läst. Hon är frustrerad över att me too tystas så snabbt och att de feministiska frågorna dalar på världsordningen. Jag håller med om det men tänker samtidigt att för att feminismen ska ligga högst upp hos medierna så krävs stoff som gör att Svenssons orkar och vill läsa varje dag. Och hur ofta känner vi inte ”åh nej, inte den här gamla skåpmaten igen” när vi läser i media? (Även om jag nu förvisso erkände att jag inte läser så noga)

Dagens mediacirkus är så snabb att vi till slut förlåter skurkar för det kommer ju alltid en ny värre som vi kan ha i fokus istället. Jag är kluven, jag brukar själv muttra om Strindbergs misogyni när han hyllas men är inte för en total cancelkultur. Till en viss gräns måste folk få göra om och göra rätt. Till en viss gräns. Och den gränsen ser såklart olika ut hos dig och mig.

Självfallet tycker jag inte att det är ok att unga tjejer måste klä av sig eller ställa upp på saker för att få vara med i leken. Det är inte det jag menar. Jag önskar så hett att det en dag ska vara fullständigt jämställt mellan män och kvinnor och alla andra också. För att vi ska komma dit måste kvinnor säga ifrån, män göra rätt och företag och samhälle måste lyfta och premiera de som gör rätt och inte alla de felande. Precis som Požar skriver i slutet så måste också feminismen bli än mer intersektionell och inkluderande för att vi en dag ska nå vårt mål.

Förlag: Weyler förlag
Utläst: 10 maj 2022
Mitt betyg: 3/5