Kategori: Recensioner

Barfotakvinnan

Den Av bokdivisioneni Betyg 4, RecensionerLämna en kommentar

I januari bestämde jag mig slutligen för att ta en prenumeration hos Tranan. Jag gillar verkligen det förlaget och vill stötta dem. Första boken i prenumerationen var Barfotakvinnan vilket var extra kul eftersom jag just läst Madonnan vid Nilen.

I Barfotakvinnan berättar Mukasonga om sin uppväxt. Hon växer upp i en by dit tvångsförflyttade tutsier förvisats och hennes mamma, Stefania, gör sitt bästa för att familjen ska få det trivsamt. Det är skildringar av allt från durran till avträdet bakom bananbladen. Det handlar om hur ett nytt barn välkomnas in i gemenskapen och hur Stefania granskar flickor för att kunna ge äktenskapsråd. Det handlar också om hur barnen ska skyddas när militären kommer och vi får glimtar av det hemska som skedde.

Vi kommer väldigt nära allting i Mukasongas berättande och det är en varm och detaljrik skildring där den rwandiska miljön tecknas upp framför läsarens ögon. Det berättas lite kort om folkmorden och våldtäkter men fokus i boken ligger på att vi ska minnas allt det som försvunnit. Precis som Ernaux i Min far och Kvinnan ger oss en bild av sina föräldrar så att de alltid ska fortleva, ger oss Mukasonga här en bild av sin mamma. För hon överlevde inte.

Förlag: Tranan
Utläst: 6 februari 2023
Mitt betyg: 4/5

Kvinnan

Den Av bokdivisioneni Betyg 4, Recensioner1 kommentar

Jag läste Min Far & Kvinnan efter varandra men har valt att dela upp recensionerna. Här kan du läsa om Min Far och som jag skrev där var det här två bokcirkelböcker och Kvinnan är även min tredje bok av Ernaux.

I Kvinnan är det Ernauxs mamma som står i centrum och precis som i Min Far får vi en bild tecknad över hennes liv. Bägge böckerna börjar med ett konstaterande av att föräldern är död, vi får veta lite om just detta och sen tas vi tillbaka till begynnelsen. Ernauxs mamma hade en fattig uppväxt i Yvetot och hon beskriver familjen som en klan. Det var många syskon som alla fick många barn. Ernaux beskriver sin mamma som den som var ”vildast och högfärdigast” (heter det inte mest högfärdig?) och hon hade alltid en önskan om ett finare/rikare liv samtidigt som hon framhöll att ”en ann är lika god som en ann”. Hon gifter sig med Ernauxs far, köper en affär/bar och får en flicka som inte överlever. Efter henne föds så Annie.

Jag tycker bättre om Kvinnan än Min Far då jag upplever att Kvinnan är skriven med mer värme och känslosammare. Nu när jag läst tre böcker av Ernaux så upplever jag hennes skrivande som att hon alltid är väldigt distanserad. Det känns som att hon lite torrt och sakligt redogör för händelser och sin historia men samtidigt så är det en typ av reflekterande skrivande där hon ju ser tillbaka på sitt (och andras) liv och då kanske det lätt blir så. Men i Kvinnan tycker jag alltså att det blir mer känslosamt. Om det beror på att hennes relation till modern är annorlunda (som min bokcirkelkompis trodde) eller att den mer slår an aktuella strängar hos mig själv vet jag inte riktigt. Hur som helst så blir jag berörd av Kvinnan på ett sätt jag inte blivit av de andra böckerna.

Jag har även Omständigheter kvar i hyllan att läsa nu men tror att jag nöjer mig där sen med Ernaux. Hon är definitivt inte dålig men hon väcker ingen glöd hos mig. Det kanske inte är det som är meningen med hennes litteratur heller och vi är ju dessutom alla olika när det kommer till smak och tycke. Nicolas Lunabba gillar ju Ernaux och hans bok tyckte jag bra mycket bättre om än de här. Kanske borde jag nu pröva Édouard Louis som tillstått att han är väldigt inspirerad av Ernaux?

Förlag: Norstedts
Utläst: 31 januari 2023
Mitt betyg: 4/5

Min far

Den Av bokdivisioneni Betyg 3, Recensioner1 kommentar

Min bokcirkel ville läsa Ernaux och inte mig emot eftersom jag ändå hade en plan på att rätt snabbt läsa mina e-böcker av Ernaux då jag vill rensa läsplattan på hyllvärmare. Nu var jag ju inte överväldigad av En flickas memoarer men jag ville gärna ge henne en ny chans och just Min far har jag sent omsider insett att jag läste på franska för drygt 20 år sedan så det var kul att läsa om den. Inte för att jag mindes något av den franska versionen…

Det tog ett tag för mig att koppla att Min Far & Kvinnan är två böcker men det är också två väldigt korta böcker vilka tillsammans är på 173 sidor. Min Far handlar således om Annie Ernauxs pappa. Han togs ur skolan tidigt och blev stalldräng för att hjälpa till att försörja familjen. Efter en sväng hos militären började han istället på fabriken där han kom att träffa Ernauxs mamma. Hon hade en dröm om en affär och de blev handlare/caféägare.

Ernaux redogör för olika epoker i sin fars liv fram till hans död. Jag tycker inte att man kommer honom riktigt nära utan fokus är på att de hade det knapert men att de skulle nöja sig med det de hade. Och att han är lantlig och enkel utav sig och inte skäms för det medan Ernauxs mamma vill vara lite förmer. Han bryr sig inte om muséer eller ett korrekt språk och förstår sig inte på Ernauxs önskan att studera vidare.

Ernaux skriver i slutet av boken: ” Nu har jag  avslutat min uppgift att föra fram i ljuset det arv som jag tvingades lämna på tröskeln till den borgerliga och kultiverade världen, när jag trädde in i den.” Och det är precis det hon gör i Min far; redogör för sin enkla bakgrund genom att beskriva människorna och byn och sin egen relation till dem. Jag tycker bättre om den här än En flickas memoarer men det är fortfarande väldigt mycket distans i hennes sätt att skriva och jag upplever henne som lite kyligt betraktande.

Förlag: Norstedts
Utläst: 30 januari 2023
Mitt betyg: 3/5

Sällskapsmänniskor

Den Av bokdivisioneni Betyg 3, Recensioner2 kommentarer

Jag lyckades vara snabb på bollen och få ett ex av Sällskapsmänniskor från Kollektivet – en bokcirkel. Då jag älskade Queenie var jag väldigt pepp på den här och jag prioriterade upp den i läshögen eftersom grundtanken i Kollektivet är att man helst ska skicka sin bok vidare efter läsning.

I Sällskapsmänniskor möter vi den oduglige karlsloken Cyril Penningtons fem barn: Nikisha, Danny, Dimple, Lizzie och Prynce. De har fyra olika mammor och har inte direkt något med varandra att göra förutom den enda gången Cyril tar med dem alla till en park så att de ska se varandra och hädanefter veta att de är syskon och inte råka ligga med varandra.

Omkring 15 år efter parkmötet råkar den nu 30-åriga Dimple ut för en obehaglig händelse – ett problem kan vi säga – varpå hon kontaktar sin äldsta syster, Nikisha, för hjälp. Denne ringer i sin tur upp alla de andra och de träffas hemma hos Dimple. Händelsen binder dem samman, trots att alla inte är direkt pepp på det, och de måste nu arbeta tillsammans för att lösa problemet vilket långsamt knyter dem närmare varandra.

Första kapitlet är helt fantastiskt men tyvärr blev jag därefter lite besviken på den här boken. Problemet är liksom väldigt skruvat och otrovärdigt, det påminner lite om en annan bok jag läst och gillat men där tyckte jag om det skruvade. Men här känns det som att grunden för hela berättelsen är fel. Jag tycker nämligen jättemycket om de fem olika syskonen och hade gärna läst en berättelse om dem på ett annat sätt.

Carty-Williams är fortfarande rolig och lättläst men allting känns mer tunt och faller oftare platt i den här boken än Queenie. Precis som i Queenie så lyfter hon olika viktiga samhällsproblem men det når inte fram till mig på samma sätt.  Omslaget är dock riktigt läckert och för dig som inte känner till Hadil Mohamed så rekommenderar jag dig att spana in hennes verk på @io_designstudio.

Förlag: Albert Bonniers förlag
Utläst: 27 januari 2023
Mitt betyg: 3/5

Att föda ett barn

Den Av bokdivisioneni Betyg 4, Recensioner2 kommentarer

Typ 40 år efter alla andra ger jag mig slutligen på trilogin om Maj. Den har stått i min hylla sedan min pappa köpte serien till mig i present i november 2014 efter att jag önskat den. Han gjorde sig till och köpte alla tre inbundna och så läste jag dem aldrig då. Det har jag haft lite dåligt samvete för. Men nu är jag igång!

Maj är 20 år gammal och året är 1938. Hon har lämnat sin hemort Åre för att glömma exet Erik som bedrog henne. Men hon kan ändå inte riktigt glömma honom. En dag ber kollegan och väninnan Ingrid henne att följa med på en tur i Tomas bil. Hon säger att han är snygg. Maj har egentligen ingen lust men gör det ändå. Ingrid har inte sagt att han är gråhårig och ca 20 år äldre än Maj men han är ju ändå ganska trevlig och artig. En lånad pälskappa som ska återlämnas leder till en graviditet och plötsligt måste Maj både gifta sig och flytta ihop med Tomas. Men vem är han egentligen?

Jag hade inte läst på baksidan av den här boken och visste inget mer direkt än att det handlade mycket om Majs hemmafruliv. Det är är jag glad för, för på så vis framträdde problematiken med Tomas steg för steg för mig precis som den gjorde för Maj. Sandberg skriver speciellt, det är väldigt intensivt och ofta ganska osammanhängande tankeflöden. Maj vill inte bli med barn, hon vill inte vara med Tomas och hon vill inte bo ovanpå hans gamla mammas lägenhet. Men när hon nu måste det så gör hon allt vad hon kan för att framstå som den goda husmodern. Hennes tankar kretsar kring mat och minutiös städning i kombination med djup oro, ångest och en känsla av att inte duga till för släkten och samhällets ögon. Tomas vill ha henne men hon kan inte förmå sig att vara intim med honom igen utan gör allt för att hålla sig undan.

En extra personlig touch är att min mormor är född i december samma år som Maj, hon var norrlänning men långt längre norrifrån än Maj och hon hette Maj Margit då Maj är vårt släktnamn på kvinnosidan. Eller var kanske, jag fick bara söner så vi får väl se. Min mormor var också urtypen för en god husmor men därefter slutar nog likheterna med bokens Maj.

Möjligen att boken hade kunnat vara lite kortare, ibland bläddrade jag fram några sidor för att tjyvläsa vissa skeenden innan jag vände tillbaka och läste på riktigt. Samtidigt blev den emellanåt som en drog där mina ögon bara flödade över sidorna och jag hade svårt att lägga den åt sidan för att sova. Men jag tyckte definitivt om boken vilken slutar väldigt abrupt men så hade väl Sandberg redan planerat att det skulle bli en trilogi. Jag är inte alls matintresserad men fascineras av nörderi och man kan väl inte annat än att betrakta Maj som en mat- och städnörd. Även om hon såklart hellre hade återfått sin ungdom och varit ute på dansbanan med jämnåriga. Det ska bli intressant att få följa hennes liv i de kommande böckerna och se hur det blir.

Förlag: Norstedts
Utläst: 22 januari 2023
Mitt betyg: 4/5

Madonnan vid Nilen

Den Av bokdivisioneni Betyg 4, RecensionerLämna en kommentar

Vi hade redan i november bestämt att det här skulle bli vårens första bokcirkelbok i Veganbokprat så jag hade bestämt att ha den som första ”pendlarbok”, d.v.s. den bok jag har med mig fram och tillbaka till jobbet. Sedan bestämdes det att träffen inte blir förrän i februari men då hade jag redan börjat läsa.

Boken utspelar sig i Rwanda 1979. På gymnasiet Notre-Dame-Du-Nil går flickor som är döttrar till de mäktiga och rika och de allra flesta är hutuer. Skolan har också en liten kvot av tutsier till många av hutuernas förtret. Vi följer framförallt de två tutsierna Veronica och Virginia som försöker navigera i sin tillvaro på skolan. Gloriosa är hutu och dotter till en politiker och hon är den som allra mest stör sig på tutsierna och som även sedermera tar saken i egna händer för att göra något åt problemet.

Oj, som jag har googlat under läsningen av den här boken. Till att börja med så visste jag absolut ingenting om folkmordet i Rwanda 1994 mer än att många dött. Nu har jag läst på om Rwandas historia och hutuerna har alltid varit i majoritet medan tutsierna alltid lyckats haft styret. 1961 tog dock hutuerna makten och många tutsier flydde landet. I början av 1990-talet försökte en grupp tutsier, RPF (Rwandas Patriotiska Front) få till ett samstyre mellan hutuer och tutsier men på väg hem från fredsförhandlingarna blev hutupresidentens plan nerskjutet. Hutuer skylde detta på tutsier och folkmordet startade och pågick under ca tre månader och omkring 800 000 – 1 000 000 tutsier mördades.

Jag får inte riktigt ihop årtalen då det som hände i Rwanda 1973 (militären tog makten) verkar vara det som händer i det här boken (som ska vara ca 1979). Men antingen hände det fler saker än jag fattat hittills eller så vill Mukasonga glida lite och berätta en vittneshistoria men inte exakt så som det var. Hur som helst tycker jag väldigt mycket om den här boken. Det är så mycket som ryms och så spännande relationer emellan många. Flickorna sinsemellan, och mellan flickorna och världen utanför med både ambassadörspojkvänner, den vite halvgalne f.d. plantageägaren/konstnären, regnmakerskor och siare. Det är verkligen ett nerslag i kolonialtiden där tro på ritualer samsas med förundran över franska veckotidningar och manliga lärare med långt hår. Och det är sorgligt att läsa om den skamfyllda mensen och synen att man blir en kvinna först när man får barn, och särskilt pojkar.

Gloriosa är måhända lite ensidigt porträtterad men hon står liksom för all den ondska som drabbade tutsierna och hennes hjärna är väldigt enkelspårig och kanske hjärntvättad? Bihistorierna om de andra flickorna är alla minnesvärda och jag fastnar bl.a. för omnämnanden om Dian Fossey som avskyr rwandier eftersom de dödar gorillorna och säger att bara vita människor vet hur man handskas med dem. Om detta är sanning eller fiktion vet jag dock inte. Gloriosa lyckas med lögner dra igång ett upplopp och det här citatet är så skrämmande korrekt och alltid aktuellt:

– Du vet mycket väl att alltihop grundar sig på sina lögner.

– Det är inga lögner, det är politik.

En annan sak jag älskar är när författare blandar in ord på originalspråk och det är fullt av ord och uttryck på kinyarwanda i boken. Det ger en sådan autenticitet och tyngd till texter tycker jag (som är språkintresserad) och jag upplever att det blir lättare att ta till sig en bok, trots att jag inte förstår orden. Jag tycker också om när hon gör som Achebe och många andra och väver in folktro och sägner i berättelsen. Apropå språk så är det många som uppmärksammat hur Mukasonga i den här boken lyfter det nedvärderande språkbruket hutuerna har om tutsierna och hur det normaliserar hat och sakta omvänder allt fler. Vi har ju exakt samma process i vårt land idag.

Jag skulle kunna skriva ännu mer om den här boken men jag nöjer mig här och ser fram emot att diskutera den i bokcirkeln om några veckor. Jag ser också fram emot att läsa Mukasongas Barfotakvinnan vilken i skrivande stund är på väg hem till mig!

Förlag: Tranan
Utläst: 20 januari 2023
Mitt betyg: 4/5

Sidenkatedralen och andra texter

Den Av bokdivisioneni Betyg 4, RecensionerLämna en kommentar

2020 fick jag den här i födelsedagspresent av min pappa tillsammans med en fin lapp där han skrev att Sara Danius var en av hans favoritpersoner. Jag hade ingen aning om detta och blev väldigt glatt överraskad av att en så cool kvinna var viktig för min pappa.

Boken består av en rad olika texter. Det är förord till olika böcker, texter ur DN om modeskapare och fotografer, berättelser om Saras Nobelklänningar, inträde och utträde till Akademien samt litegrann om hennes cancer från sommar- och vinterprat. Fem olika delar och jag tyckte om alla på olika sätt.

Jag är långt ifrån Sara när det gäller mode. Jag är tämligen ointresserad av kläder men ibland får jag små ryck och försöker engagera mig. Däremot är jag insatt när det gäller miljöaspekten av mode och jag undviker fast fashion vilket troligen Sara gjorde också men kanske av andra anledningar. Hon är förtjust i haute couture och siden medan jag undviker siden eftersom jag inte gillar att man kokar larverna levande för att få ut silkestråden. Men visst är hennes klänningar vackra.

Sara är också intresserad av fotografi och jag har absolut noll koll på de fotografer hon nämner men hon väcker mitt intresse och jag googlar deras bilder och frågade genast en kompis om vi inte skulle ta och gå på en fotoutställning här i Stockholm. Foto är annars en sådan sak som jag tycker är spännande och jag skulle gärna fotografera mer och bli bättre på det men jag har f ö r många intressen…

Hon skriver väldigt bra och är så intellektuell att jag ibland känner mig lite smådum. Men inte så att det är hennes mening att göra ner någon, hon förutsätter nog bara att läsaren är lite på samma nivå som henne. De inledande kapitlen består av olika förord och jag blir sugen på att t.ex. läsa om Madame Bovary och funderar på om jag borde läsa Proust? Min bokcirkel gjorde det men jag orkade aldrig då. Å andra sidan tycker jag att Sara är lite den gamla skolan när det gäller litteratur men hon är som sagt en klassiskt skolad litteraturhistoriker så det faller sig naturligt. En del av mig vill läsa fler klassiker och en annan del av mig är lite motvalls för att det mest bara är gamla vita män som ingår där.

De sista texterna är mest personliga och beskriver bl.a. hennes barndom och  hennes känslor när hon fick frågan om att bli ledamot i Svenska Akademien fram till känslorna när hon blev avsatt. Jag tycker det är en stor förlust för Sverige att Sara gick bort så tidigt och tänker att hon hade kunna fortsätta tillföra mycket till dagens samhällsklimat. Nu är jag sugen på att läsa mer av henne.

Förlag: Albert Bonniers förlag
Utläst: 6 januari 2023
Mitt betyg: 4/5

Uppgång & fall

Den Av bokdivisioneni Betyg 4, RecensionerLämna en kommentar

Jag vet inte på rak arm hur många Liv-album jag läst nu men tror att jag är någonstans halvvägs i hennes produktion Varje gång jag läser ett blir jag dock väldigt pepp på att läsa de andra!

Jag har inte alls koll på alla de här rika männen hon skriver om men förstår till fullo hennes resonemang om att de carpar diem och lever i nuet som sjuttsingen och jag fnissade högt åt det samtidigt som det ju är tragiskt och sjukt. Serien om att alla kulturmänniskor är medelklass känns spot on och även den om hur vänstern resonerar. Det var intressant och lite läskigt att läsa om Ayn Rands inflytande och det var också på sätt och vis skrämmande och obehagligt att läsa om finanssektorn även om jag ju vet att det går till så.

Något som är extra kul med just det här albumet är att hon refererar till Barnboksprat vilket ju är en blogg jag också skriver på. Hon skriver egentligen ingenting om själva bloggen utan hänvisar bara till en intervju som en av oss (inte jag) gjort där men ändå, det känns som att jag är typ omnämnd i ett Liv Strömquist-album! Nu vet jag att de flesta som omnämns i hennes album nog inte blir så superglada vilket jag kan förstå men jag tyckte just det här var coolt.

Förlag: Galago
Utläst: 31 december 2022
Mitt betyg: 4/5

Hatet

Den Av bokdivisioneni Betyg 3, RecensionerLämna en kommentar

Jag skaffade den här för åtta år sen och nu blev den äntligen läst. Sveland fick ett brev hem som mordhotade henne och hon insåg snart hur mycket liknande skit som hon bara skrattat bort genom åren och blev istället arg och bestämde sig för att skriva en bok om antifeminism och allt det kvinnohat som finns där ute i världen och på nätet.

Hon varvar korta personliga månadsbetraktelser, som t.ex. om hur hennes lille son börjar kolla i kikhålet innan de går ut så att mamma ska veta att ingen är där, med längre faktabaserade kapitel om olika typer av antifeminism. Det handlar om dokumentären Könskriget som jag aldrig såg när det begav sig men som liksom merparten av alla dokumentärer låter felvinklad och överdriven för att ge rätt effekt. 

Det handlar om när F! kom och hur media skrev ner utseendet på de politiker och människor som engagerade sig där så att många hoppade av. Jag är såklart för media men ogillar den typ av drev som ofta uppstår när det finns chans till klick. Kapitlet om Breivik som visar hur antifeminister ofta också är rasister är skrämmande läsning och så finns där en hel del män omnämnda i boken som verkar ha som sitt livsprojekt att hata kvinnor.

Oavsett vad du tycker om Maria Sveland idag så visar den här boken tydligt hur det finns en alldeles för stor tolerans för hat, hot och förödmjukelse av kvinnor i Sverige idag och det här är fortfarande aktuellt åtta år senare. Jag vet inte exakt vad men något gör att mitt betyg landar i en trea bara. Kanske att Sveland känns lite för svartvit i sina resonemang men jag tycker absolut det är en bok värd att läsa.

Förlag: Leopard förlag
Utläst: 31 december 2022
Mitt betyg: 3/5

Love Hurts

Den Av bokdivisioneni Betyg 3, RecensionerLämna en kommentar

Love Hurts fick jag ”ärva” av sambon efter att jag läst och gillat Alena. Det är en samling serienoveller vilka alla, precis som namnet antyder, handlar om kärlek med en twist som allt som oftast är blodig. Många av novellerna är väldigt roliga och det finns något för nästan alla här i från mer renodlad skräck till science fiction. Vissa är bättre och andra lite tristare men alla är väldigt snyggt tecknade och det finns lite kul fun facts längst bak i boken. Möjligtvis blir det lite kaka på kaka att sträckläsa albumet så som jag gjorde men det var också roligt att bara sluka det i ett enda stycke.

Serien om hon som tar livet av sig själv för att kunna fortsätta stalka sitt numera döda ex även i döden var riktigt sjuk. Den mobbade flickan som återvänder för att mörda alla på en klassåterträff men åker till fel träff och då aldrig får vet att killen hon en gång var kär i också hade en crush på henne var lite sorgsen. Kim nämner i slutordet en sida som blivit en favorit bland fansen där två stycken som slåss till sist omfamnar varandra och samtidigt sticker en kniv i ryggen på varandra vilken är väldigt vacker i allt det brutala. Tro nu inte att jag uppmuntrar våld utan ta det här för vad det är, ett seriealbum.

Förlag: Dark horse
Utläst: 31 december 2022
Mitt betyg: 3/5