Finns det en, finns det flera

I september 2019 var jag på bokmässan för första gången. En kompis där tyckte att jag kunde behöva lite feelgood och gav mitt sitt exemplar av den här boken. Jag har hört talas om McFarlane ganska länge men det här var den första bok jag läste av henne.

Edie blir kysst av brudgummen på ett bröllop där hon inte är bruden. Hon inser snabbt att hon måste fly fältet och sticker till sin hemort Nottingham och flyttar in hos sin far och motsträviga lillasyrra. Som tur är har hon chefen på sin sida så hon får ett jobbuppdrag hon kan utföra under sin tid i exil. Jobbet innebär att intervjua en känd skådis som också råkar vara från Nottingham för att spökskriva hans biografi men han är inte helt med på noterna utan är istället dryg och otrevlig.

Som ni hör är det en klassisk brittisk chicklit skulle jag säga. Just en sådan som handlar om 30-åriga kvinnor i karriären som hamnar i klistret men sen finner en ny kärlek. Det finns nog ingen definitiv gränsdragning mellan feelgood och chicklit men det brukar vara lite mer mysigt i feelgood kan jag tycka. Det finns absolut inslag av svärta här också, en hel del mörka hemligheter som rullas upp en de berör mig inte på djupet. Däremot är det kul, underhållande och lättläst att hänga med på Edies resa.

Som vegan stör jag mig självfallet på den klichébilden McFarlane målar upp av Edies lillasyster Meg som har kompisar som tar av sig topless i trädgården utan att bry sig om grannarna, hon lagar skitäcklig veganmat och fuskar dessutom med Nutella ”för att det är så gott”. Däremot gillar jag granndamen Margot som verkar vara en bitch men är så mycket mer än så. Kärlekshistorien är aningen banal men hej, vem bryr sig. Mina säkra källor säger att det här inte är en av McFarlanes bästa så jag ska nog läsa mer av henne framöver.

Förlag: HarperCollins Nordic
Utläst: 28 juni 2022
Mitt betyg: 3/5

Den röda adressboken

Jag fick nys om Sofia Lundberg för några år sedan och blev nyfiken på hennes böcker. För tre år sen läste jag Ett frågetecken är ett halvt hjärta och i samma veva fick jag den här av en bokcirkelvän men det dröjde tills nu innan jag läste den.

Den röda adressboken berättar historien om Doris och hennes liv genom att ta avstamp i hennes adressbok. Doris är över 90 år gammal och i hennes adressbok finns alla människor hon en gång känt. Bara det att nästan alla numera är överstrukna och döda. Den enda hon har kvar är systerdotterdottern Jenny i USA och dennes familj och så den stressade hemtjänstpersonalen som tittar in då och då. Doris skriver ner sina minnen så att Jenny ska kunna få dem när hon dör och det är Doris minnen parallellt med hennes nutid som utgör boken.

Jag blev överraskad av hur mycket jag tyckte om den här boken. Hela greppet med att sätta en 90-åring i centrum är så intressant och jag älskar att få ta del av Doris liv i både dåtid och nutid. Visst är hennes liv på sätt och vis lika spännande och händelserikt som Hundraåringens (vilken jag tyckte si så där om) men samtidigt spänner det ju över nästan hela 1900-talet vilket faktiskt var ett århundrade där utvecklingen stormade framåt. Doris liv innehåller också en rad svåra tragedier och en hel del sorg.

Som yrkesarbetande människa med familj i flera nu levande generationer är det svårt att ta in att det finns så många ensamma människor som Doris där ute. Även om jag såklart vet och förstår det. Det är så sorgligt hur isolerad Doris är och jag ömsom ler, ömsom förfäras över att hon måste gömma saltkaret när hemtjänsten kommer. ”Inget extra salt har jag ju sagt”. Det är tragiskt att vuxna människor återigen ska behandlas som bebisar och att personalen inte har tid för dem.

Doris liv innehåller en framgångsrik modellkarriär och flera par i nöden hjälpliga händer vilket kan få en att tycka att hon kanske har lite väl mycket tur. Dock kantas alla de här skeenden av trauman och tragiska händelser så det blir inte för sockersött. Tvärtom blir det rejält sorgligt och jag läste boken på ett tåg men kunde inte låta bli att snyfta både en och flera gånger.

Förlag: Bokförlaget Forum
Utläst: 25 juni 2022
Mitt betyg: 4/5

Bröd och mjölk

Vårterminens allra sista bokcirkelbok blev Bröd och mjölk. En bok som jag inledningsvis sugs in i och fångas av ögonblicket när den treåriga flickan äter en hel skål med clementiner så att saften rinner. Boken berättar fragmentariskt men samtidigt extremt detaljrikt om händelser ur barnets barndom och vidare vuxenliv och i varje ögonblick så är maten närvarande, som en nyfikenhet, ett intresse, en besatthet eller slutligen en ätstörning. Texten är väldigt lätt och luftig som att du svävar i närheten av flickan/kvinnan men aldrig kommer henne riktigt nära.

Jag kan på ett sätt se att den är snyggt skriven och jag tycker det är fint att ätstörningar får ta plats i litteraturen men någonstans ungefär en tredjedel in i boken tappar jag totalt intresset. I boken återkommer Ramqvist vid två olika tillfällen till hennes (karaktärens) avundsjuka gentemot personer som är ointresserade av mat och just tycker att mat bara är mat. Jag är exakt en av de personerna och kanske är det därför jag ledsnar på all mat i boken. Jag gillar såklart god mat men tänker mer på proteininnehållet i en måltid än smaken. När mina elever frågar vilken favoritmat jag har så är mitt standardsvar ”den som någon annan lagar”. För är det något jag finner fullständigt meningslöst så är det att stå timtals i köket när det går snabbare att mikra en portion havregrynsgröt.

Jag stör mig också på detaljrikedomen som känns orealistisk men vad vet jag, mina minnen från barndomen är mer eller mindre obefintliga alternativt luddiga medan andra matintresserade/ätstörda kanske upplevde precis allt det här som Ramqvist skriver om. Och hur duktig är inte den här ungen i köket förutom när hon misslyckas med att göra te till mormor och morfar? Men kalops kan hon laga. Å andra sidan kanske det är de stunderna av berömmelse för perfekt lagad mat som hon minns?

Det är för övrigt relationen till mormodern som jag har mest behållning av, kanske för att den påminner om min egen relation till mormor och att jag känner igen det eviga trugandet. Fast min mormor åt alltid tillsammans med oss och jag kan inte laga en enda maträtt som hon gjorde för jag lekte alltid medan hon lagade mat. Det här stackars barnet verkar aldrig riktigt leka utom när hon gungar i parken. När jag kommit halvvägs i boken så skummar jag sidorna och läser enstaka ord och stycken här och var för att hänga med i handlingen och det känns skönt när den äntligen tar slut. Jag gissar att mina bokcirkelvänner kommer ha en annan åsikt om boken så det ska i alla fall bli spännande att diskutera den.

Förlag: Norstedts
Utläst: 16 juni 2022
Mitt betyg: 3/5

Hundparken

Jag vet inte hur länge jag velat läsa Sofi Oksanen men inte kommit mig för så jag blev glad när min feministiska bokcirkel valde denna till nästa bok. Även om jag redan på förhand förstått att det här inte var hennes allra bästa roman.

I Hundparken möter vi en estnisk kvinna, Olenka, som arbetar på en klinik som sysslar med äggdonationer och surrogatmödraskap. Några år senare stöter hon på en av sina donationsflickor i en hundpark i Helsingfors och hon blir livrädd att en rad hemligheter ska avslöjas. Boken vindlar sig bakåt parallellt med att den berättar nutidshistorien och läsaren får bit för bit klart för sig hur allt hänger ihop.

Det tog ett tag innan jag kom in i boken och sen var jag som klistrad vissa delar och lätt uttråkad andra. Så ja, jag förstår folk som anser den vara ojämn. Det är oerhört intressant och vidrigt att läsa om klinikens verksamhet. Jag har full förståelse för folk som vill ha barn men inte kan, och det är kanske lätt för mig att ha åsikter som är tvåbarnsmor, men jag anser inte barn vara en rättighet och jag är inte för den här typen av verksamhet.

Jag är definitivt emot surrogatmödraskap, äggdonationer är jag mer osäker på. Men sättet som flickorna behandlas på, som boskap, det är inte respektfullt och människovärdigt. De är liksom inga egna människor utan endast köttkroppar till för att förvara någon penningstinn typs barn. Och går något fel så är de plötsligt helt ensamma i det. Jag vet att det här bara är en bok och en berättelse men sådant som jag läst och sett tidigare har inte övertygat mig om motsatsen.

Oksanen slänger in en deckarvinkel på berättelsen och den hade inte behövts. Det räcker gott och väl med att bara läsa om klinikens verksamhet och livet i Ukraina vilket också är väldigt intressant, särskilt hennes hänvisningar till kriget som pågått i hur många år som helst och inte alls startade den 24 februari i år (boken är dessutom skriven förra året). Jag gillar språket men det är ett par passager som blir för tradiga där Olenka ”talar” till sin kärlek fast mer genom att tänka om jag minns det hela rätt.

Jag kommer absolut att läsa vidare i Oksanens utbud och jag är mer eller mindre sugen på alla hennes böcker vilka ju alla handlar om viktiga feministiska frågor. För dig som letar bokcirkelböcker så var det en väldigt bra sådan och det fanns mycket att diskutera kring.

Förlag: Albert Bonniers förlag
Utläst: 10 april 2022
Mitt betyg: 3/5

Vaggvisa

I slutet av mars träffades veganbokcirkeln på nyöppnade restaurangen Chou Chou i Stockholm för att äta mat och diskutera Vaggvisa. Det blev en makalöst trevlig afton så där lagom i tid efter att alla restriktioner släppt. Maten var god och vi skrattade så vi tjöt många gånger. Precis vad jag behövde!

Vaggvisa inleds med att vi får veta att två små barn har mördats. Därefter backas bandet och vi får lära känna familjen och deras perfekta barnflicka, som mer är en medelålders kvinna, och åtminstone glimtvis ta del av händelser som kanske/kanske inte ledde fram till morden. Louise, barnflickan, är som en gudasänd varelse och hemmet har aldrig varit så välstädat eller barnen så omhuldade sedan hon kom in i familjen. Mamma och pappa kan med gott samvete ägna sig åt sina karriärer och livet är fantastiskt. i alla fall fram till den där dagen som boken inleds med.

Jag gillar baklängesgreppet i böcker så man inte behöver vara så brydd med vad som ska hända i slutet eller vem som ska utföra eventuella vansinnesdåd. Här vet vi ju redan allt sådant och även om vi lär känna Louise och familjen under berättelsens gång så hade jag velat lära känna Louise betydligt mer. Boken är kort och med ett bra tempo, vilket var jätteskönt då jag hade en lässvacka, men det är så många saker som liksom snuddas vid och sen glöms bort. Louise relation med sin egen dotter är till exempel hyperintressant och där får vi aldrig några tydliga svar. Även slutet är så pass abrupt att jag var tvungen att messa min bokcirkelkompis och fråga henne om min version var avhuggen. Men det var den inte. Det var också en bra bokcirkelbok där vi tyckte ganska olika men alla var överens om att den hade vunnit på att inte ha så många lösa trådar.

Förlag: Natur & kultur
Utläst: 30 mars 2022
Mitt betyg: 3/5

Ellens val: Möten i skymningen (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Vi flyttade i slutet av mars och jag läste inte en enda bok under hela februari. Då var det rätt skönt att mjukstarta upp hjärnan med en Ellenbok. Jag lyssnar oftast på böckerna i den här serien och tycker att Ella Schartners mjuka röst passar så fint till den. Eftersom det här är en serie finns det risk för spoilers i den här recensionen.

Vad handlar den om?
Precis som titeln antyder försiggår en hel del möten i skymningen. Ingeborg får reda på att Anton ska gifta sig med någon annan men hon är fortfarande förtvivlat kär i honom. Gerda hittar äntligen kärleken men den är väldigt komplicerad på fler än ett sätt. Dessutom är Carls mamma svårt sjuk vilket sätter käppar i hjulet för Carl och Ellens bröllopsplaner.

Vad tyckte jag?
Jag älskar den här serien och mer eller mindre kastar mig över de nya delarna när de kommer ut. Det är en sådan fin blandning av komplicerade kärlekar, kvinnokamp och universitetslivet. Just den här delen var kanske inte den mest spännande och allting löste sig väldigt fint men sådant är ju livet också emellanåt som tur är.

Förlag: Lovereads
Utläst:
12 mars 2022
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Ett eget rum

Ett eget rum har stått i min bokhylla i ett drygt år då jag länge velat läsa mer av Woolf. Jag valde den som bokcirkelbok när det var min tur att välja men jag ska erkänna att det gått mig förbi att det var en essä. Som tur är skriver Woolf så fint och fyndigt att det ju gick bra ändå. Däremot orkade jag inte läsa den som kvällsbok och det slutade med att jag läste hela boken dagen innan bokcirkeln, vilket i och för sig händer relativt ofta för mig. 🙂

Texten grundar sig på två tal vilka omarbetats och utökats och boken består av sex kapitel. Woolf reflekterar kring kvinnor och skrivande, tittar på kvinnliga författare genom historien, jämför dem med manliga författare och funderar kring skillnader i förutsättningar för könen. Hon är ofta väldigt ironisk och jag förstår faktiskt inte fullt ut vissa gånger om hon är ironisk eller om hon säger sin egen mening förrän jag når slutet och bestämmer mig för att hon trots allt var ironisk. Eller?

Hon är rolig och skapar poänger även om vissa saker ses i en helt annan dager idag så här ca 100 år senare. Hon önskar t.ex. att någon gång få läsa om kvinnor som vänner och inte bara i relation till mannen och idag har vi ju tonvis av böcker om kvinnlig vänskap. Eller att få läsa om kvinnor i historieböckerna där vi idag har fått en hel del sådana böcker även om de faktiskt fortfarande ofta saknas i de ”riktiga” historieböckerna. Man måste också ha i åtanke att hon levde i en annan värld där de flesta i västvärlden, märkligt nog, inte reagerade på kolonialismens framfart och det finns såklart bra många mer intersektionella feminister att lyssna till idag.

Hon förutsätter sig att läsa vad som är skrivet om kvinnor i den manliga litteraturen och häpnar över de spaltmeter som skrivits:

Så uppkommer bilden av en mycket egendomlig, sammansatt varelse. I fantasin är hon av största betydelse, i praktiken är hon fullständigt betydelselös. Hon uppfyller diktsamlingarna från den ena pärmen till den andra, och i historieböckerna är hon så gott som frånvarande. Hon behärskar konungars och erövrares liv i romanerna, i verkligheten blev hon slavinna under förste bäste pojke vars föräldrar tvang henne att sätta en ring på fingret. En del av litteraturens mest inspirerande ord, dess djupaste tankar, kommer från hennes läppar, i verkliga livet kunde hon knappt läsa, kunde nätt och jämnt stava och var sin makes egendom.

Woolf landar i att författare aldrig kommit från särskilt fattiga förhållanden och att man i princip behöver ”ett eget rum och 500 pund om året” för att ha ro att bli en författare. Och visst är det så än idag att den som måste slita för brödfödan inte direkt har tid att skriva några romaner även om det nog är lättare idag än 1928 när essän skrevs.

Det var en bra bokcirkelbok och vi alla gillade hennes språk även om inte riktigt alla orkade igenom hela boken. Jag tycker väldigt mycket om hennes stream of consciousness-skrivande men det förutsätter en pigg hjärna när man ska läsa så man hänger med på tåget. En av deltagarna hade ett exemplar där det stod att översättningen var mästerlig men vi funderade kring varför de var tvungna att ta med n-ordet i en så pass modern och ”mästerlig” översättning? I övrigt så rekommenderar jag definitivt boken för dig som är intresserad av feminismen genom historien. Och vem är inte det?

Förlag: Modernista
Utläst: 27 maj 2022
Mitt betyg: 4/5

Hjalmar Hjärnspöke: tro inte på allt du tänker

Alla har vi väl någon gång haft hjärnspöken? Ju äldre du blir, desto bättre lär du dig förhoppningsvis att känna igen och hantera dina hjärnspöken. Hjalmar hjärnspöke är en bok som vänder sig till barn för att försöka reda ut vad det här med hjärnspöken är och hur man kan prova att hantera dem.

Barn har nämligen hjärnspöken och vissa mer än andra. Både som medmänniska, förälder och lärare har jag stött på barn och unga med hjärnspöken. Underrubriken ”Tro inte på allt du tänker” är precis vad boken handlar om. Du måste få din hjärna att inse att dina tankar inte är sanningar utan att det kanske bara är ett litet hjärnspöke som sitter därinne och försöker få dig att oroa dig i onödan. En oro som kan leda till ångest även hos ganska små barn idag.

Ebba Dagsdotter föreslår att man ska bli vän med sitt spöke eftersom man inte brukar vara rädd för sina vänner, Ibland kan ju Hjalmar varna för riktiga faror och det är bra men det är när han larmar för påhittade faror som det gäller att påminna sig själv att det är Hjalmars tankar och inga sanningar som hörs inuti huvudet.

Boken är lättfattlig och väldigt söt med alla små spökillustrationer. Jag tror inte att det är en bok som barn läser och sen är de kvitt sina spöken men bara att få läsa den och förstå att man inte är ensam här i världen med sin oro och att den går att bekämpa, det hoppas jag tänder ett hopp. Jag är ingen psykolog och tänker inte rekommendera boken istället för eventuella välbehövliga psykologkontakter men jag tror definitivt att den kan vara en hjälp och ett stöd för den som tampas med hjärnspöken. Kanske kan den vara ett komplement till psykologkontakten?

Hjalmar hjärnspöke utger sig inte heller för att vara någon slags amerikansk quick fix-självhjälpsbok utan den presenterar en metod som på sikt kan lära barn och unga att känna igen och kanske bättre hantera sin oro. För dig som har ett barn med mycket oro i din närhet tycker jag absolut att du ska ta och titta närmare på den här boken. Men läs den först själv så du vet att den är lämplig. Oro kan ju faktiskt vara fullt befogad många gånger och kanske behöver barnet i din närhet en helt annan typ av hjälp än en bok.

Titel: Hjalmar Hjärnspöke: tro inte på allt du tänker
Författare: Ebba Dagsdotter
Förlag: Ordberoende förlag
Sidantal: 48
Utgivningsår: 2022

Köp på Adlibris eller Bokus

Recensionsexemplar från förlaget.

Tuktans ljuva år (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Mars månads bokcirkelbok hos Stäppvargarna blev den här. Vi har ju rotationsdiktatur när det gäller att välja böcker vilket gör att man får läsa en hel del man kanske inte alls tänkt sig. Superkul!

Vad handlar den om?
På baksidan står det att berättaren heter Eva men jag uppfattade aldrig det. Hon är inledningsvis 14 år och går på internatskola i Schweiz. Berättaren är gammal när hon återberättar sitt liv så boken är en ganska flyktig berättelse om livet på internatskola med nedslag i olika detaljer. Berättelsen fortsätter även fram till nutid men fokus är på internatåren. Det är flickor med frånvarande familjer, det är rivalitet, relationer, regler och vuxenblivande. Det är känslor som aldrig får komma fram och det är mycket ensamhet och längtan.

Vad tyckte jag?
Jag hade aldrig ens hört talas om Jaeggy men har sedermera lärt mig att hon är född i Schweiz, själv har gått på internat och numera bor i Italien. Boken är endast 110 sidor lång vilket var fantastiskt då jag haft en enorm lässvacka av både tidsbrist och personliga skäl under hela vårterminen. När jag bläddrar i den nu så tänker jag just att den är full av levande moment men den är samtidigt så sval och distanserad. Vi kommer aldrig berättaren riktigt nära och boken lämnar inga djupare spår hos mig även om jag tycker den är märklig, förunderlig och intressant när jag läser den. Det finns mycket under ytan som dock fläktar förbi lite för lätt. Alla meningar är väldigt korta och formen ger såklart tyngd åt berättelsen eftersom den består av minnesfragment men förmodligen är det också det som gör att den inte riktigt når in under huden på mig.

Förlag: Nilsson förlag
Utläst:
28 mars 2022
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Sarek

Jag gissar att jag fick nys om Sarek på Instagram och jag blev direkt lockad eftersom den handlade om fjällvandring. Förra helgen var det Stockholms bokhelg och då gick jag och lyssnade till Ulf Kvensler som tillsammans med Helena Dahlgren pratade om Norrland, research, skrivande och mycket annat. Jag passade även på att inhandla deras böcker såklart.

Man kan ju tro att jag är en riktig fjällvandrarräv när jag säger att bokens tema lockade mig men sanningen att säga så är jag mest fjällvandrare i teorin. I årskurs 6 åkte hela klassen till Grövelsjön för att vandra lite men att kalla det för fjällvandring är nog att ta i. För ett gäng år sen när barnen var halvsmå åkte vi till Jokmokk där sambon hade en kompis. Under ledsagning av honom tog vi en minitur någonstans i krokarna runt Kvikkjokk och klättrade uppför Vallespiken som i alla fall var 1322 m.ö.h. Jag har fiskpinneminne men nu när jag ser på kartan så tror jag minsann att vi såg bort till Sarek. Vi tältade en natt, jag glömde att ta med brödet och barnen fick äta kall palt och var helt utmattade när vi kom tillbaka till bygden. Så jag sålde nog inte in fjällvandring så jättebra till dem.

Själv hatar jag mygg vilka dock älskar mig men när man väl kom förbi trädgränsen och slapp myggen så var det ju makalöst vackert och härligt. För några år sedan sprang jag en halvmara i Sälen och även det var väldigt mysigt. Så det finns en del av mig som delvis drömmer om fjällvandring men mitt praktiska bekväma jag stretar emot. Jag har dock en kompis som när liknande drömmar och är mer driftig så vi har i teorin planerat en resa om några år. Vi får väl se! Men nu kanske du inte var här för att läsa om mig utan boken.

Anna, hennes pojkvän Henrik och deras kompis Milena åker varje sommar till fjällen för att vandra. I år skjuter de på resan till september och Milena frågar om hennes nya kille Jacob får följa med. Anna är tveksam men säger ändå ja. På tåget upp mot Abisko så föreslår Jacob att de ska vandra i Sarek istället. En betydligt mer krävande vandring som de egentligen inte är utrustade för men av olika anledningar går alla med på förändringen. Anna tycker att hon känner igen Jacob och funderar på om hon inte sett honom i något av de brottsmål hon deltagit i när hon suttit ting. Hon försöker att researcha saken men mobiltäckningen är inte till hennes fördel. tillsammans beger de sig inåt en Sarek på en resa som inte kommer att utvecklas så som någon av dem hoppats på…

Boken kategoriseras som psykologisk thriller och det är en bra beskrivning. Det är spännande, du börjar att tvivla på saker någonstans halvvägs och du tvivlar fortfarande när boken är slut. Ulf själv sa att många tyckte att han hade ett öppet slut och på ett sätt har han det men på ett annat inte. Allt klaras liksom inte upp till 100 % vilket jag gillar. Oftast föredrar jag karaktärsdrivna böcker och du kommer inte supernära karaktärerna här men å andra sidan så är just det till bokens fördel i slutändan. Jag fullkomligt älskar alla beskrivningar av fjällen, vandringen och allt kokande av choklad och vadande genom forsar. Bokens skeenden till trots så blir jag faktiskt vansinnigt sugen på att fjällvandra och som tur är läser min potentiella fjällvandrarkompis också den här boken just nu. 😉

Förlag: Albert Bonniers förlag
Utläst: 26 maj 2022
Mitt betyg: 4/5