Ett år av vila och avkoppling

Den här boken fick jag som en Secret Santa-present i julas bara det att jag absolut inte kom ihåg att vi skulle ha bokbyte så jag slet upp paketet när det kom och blev mäkta förvånad eftersom jag just precis beställt samma bok som Secret Santa-bok åt en av de andra deltagarna i bokbytet. 😀 Haha, jag funderade lite hoppfullt på om Bokus kanske tyckte att jag skulle få boken eftersom jag tittat på den så mycket. Men så var det ju inte. Nu i våras lyckade jag få den vald som bokcirkelbok i en av mina bokcirklar så att den blev läst också.

Jag köpte den här boken till min väninna för att hon skulle få (och nu har fått) barn så jag tänkte att hon skulle längta efter lite lugn och ro mitt i spädbarnstiden. Hon som köpte den till mig tänkte nog att jag som höll på bli utbränd behövde lite lugn och ro. Fast det var ju inte alls vad boken handlade om. Eller tja, det beror på hur man ser det. Den namnlösa huvudpersonen känner sig olycklig och vill sova bort sina bekymmer och vakna som en ny människa efter ett år då hennes kropps celler föryngrat sig. Hon hittar en tvivelaktig psykiatriker och lyckas få sömnmedel och andra piller utskrivna. Sen går hon hem och petar i sig så mycket hon kan och sover så länge det går. Vaknar, äter lite, ser på tv, får besök av sin väninna Reva, petar i sig piller och sover. Och så går det runt.

Huvudpersonen är inte särskilt sympatisk. Hon är bitchig och totalt oempatisk mot Reva och underligt besatt av ett ex som behandlar henne riktigt äckligt. Hon vräker i sig piller i sådana mängder att jag förundras över att hon aldrig får en enda överdos av något slag. Boken är väldigt skruvad i hela sin story och fullkomligt orealistisk men ändå sugs jag in i den och läser vidare med iver. Vi får också en del förklaringar till saker under resans gång vilket gör huvudpersonen lättare att förstå. Moshfegh skriver kliniskt och redogörande men ändå med en hel del känslor och humor. Det var rejält blandade omdömen om den här boken i bokcirkeln där de allra flesta var för eller emot den. Läs den själv och avgör.

Förlag: Modernista
Utläst: 25 mars 2021
Mitt betyg: 4/5

Törnrosor

Årets första bokcirkelbok i Veganbokprat var Törnrosor. Jag röstade inte på den eftersom den är så lång men när den ändå blev vald så gav jag den en chans. Jag vill ju generellt läsa mer King än vad jag gör. Efter 1989 eller så är det här bara min tredje King nämligen… Och då föddes jag 1976. 🙂

Ploten i Törnrosor är att kvinnor över hela världen en morgon plötsligt inte vaknar när de somnat utan de spinns in i en slags kokonger och att försöka öppna dem är bokstavligen livsfarligt för den som försöker. I den lilla småstaden Dooling somnar kvinnorna in efter en och de som är kvar försöker med alla medel (både lagliga och olagliga) att hålla sig vakna lite till. I samband med detta dyker en mystisk kvinna vid namn Evie upp och sheriff Lila Norcross burar in henne på kvinnofängelset då hon misstänks för ett brutalt mord. Evie verkar ha något med sömnpandemin att göra och några försöker skydda henne medan andra vill det motsatta.

Alltså, det är en Kingbok, eller t.o.m. en dubbelKingbok, och den är på ca 700 sidor så det är svårt att ge en rimlig bild av handlingen utan att spoila för mycket. Det är inte direkt skräck utan mer spänning och småstadsrealism med lite övernaturliga inslag. Precis som det brukar vara i en Kingbok. Jag läste häromdagen att någon tyckte att Kingböcker är bra tills de spårar ut på slutet och visst är det lite så här också. I stora drag så är boken underhållande och spännande med ett enormt persongalleri men ändå med ett fåtal huvudkaraktärer. Karaktärerna är mänskliga och väl beskrivna som jag också tycker att det brukar vara i King.

Tanken med boken är väl lite att skildra hur det skulle kunna bli om kvinnor försvann och männen blev ensamma kvar. Det urartar såklart med vapen och våld medan en värld med bara kvinnor beskrivs som motsatsen. Jag vet inte om King fått klagomål på att han inte skriver tillräckligt feministiskt eller om det är Owen som kommit med idén. Tyvärr blir det väldigt klyschigt och läsaren skrivs på näsan gång på gång. Vi kan ta det här citatet t.ex:

Framför boden tog hon upp en papperslapp som fastnat i en buske. Högst upp stod med stora blå bokstäver: REA PÅ ALLT ALLA DAGAR! Under fanns bilder på stora och små kylskåp, tvättmaskiner, diskmaskiner, mikrovågsugnar, dammsugare, handdammsugare, soppressar, matberedare och annat. En bild visade en vältränad ung kvinna i jeans som log menande mot sin dotter som var blond liksom mamma. Den lilla höll en babydocka i famnen och log mot den. Där fanns också stora tv-apparater som visade fotbollsspelande män, basebollspelande män, män i racerbilar samt olika grillar vid vilka stod män med jättestora tänger. Även om det inte direkt sades var budskapet i reklambladet entydigt: kvinnor arbetar och vårdar hemmet medan män grillar jaktbytet.

Alltså, jag tycker såklart det är bra att de har en feministisk aspekt i sin bok men det blir bara löjligt på sättet de skriver det. Det finns också ett stycke i boken där en vit polis reflekterar över att hon sköt en svart kvinna och tänker att hon kanske gett en vit kvinna mer tid. Återigen ja, ett viktigt ämne, bra att det synliggörs men det här blir bara en ”check på den” liksom.

Vi bokcirklade om boken igår kväll och de flesta tyckte att den var rätt bra men att just de här grejerna jag nämner inte var så imponerande. Det var faktiskt en oväntat bra bok att cirkla kring (förutom att den är så lång) då det fanns mycket vi undrade över och ifrågasatte. Det var många saker vi aldrig fick svar på, varför beskrevs vissa saker så in i detalj och andra mer summariskt? Många hade förväntat sig en helt annan berättelse än den de fick osv. Jag hade själv inte hört eller läst något alls om den utan tänkte just bara att det kunde vara kul med en King. Jag ångrar inte att jag läste den, för den var intressant, men det finns bra många bättre King att läsa istället.

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst: 23 januari 2021
Mitt betyg: 3/5

Kärlekens magiska regler

Årets första utlästa roman blev en ljudbok. Jag har sagt förr att jag inte är så jätteförtjust i ljudböcker men att jag ändå börjat vänja mig. Den här var det jag som valde till bokcirkeln Stäppvargarna då jag sneglat lite åt den sen den kom på svenska för något år sedan. På tal om att jag skulle försöka välja böcker från lite fler länder i mina cirklar så inledde jag alltså med en amerikansk bok. 🙂 Jag skyller på att det var min tur att välja i slutet av november och jag var rätt trött då…

Kärlekens magiska regler handlar om tre syskon; Franny, Jet och Vincent vilka är födda i släkten Owens där kvinnor är häxor och män trollkarlar. Men det här är ingen fantasyberättelse utan tonåringarna befinner sig i New York på 50/60-talet när boken inleds och vi får sedan följa dem under nästan hela deras liv in i mer modern tid. Deras mamma försöker skydda dem från trolldomslivet och vill att de ska ha mer normala liv men vilken tonåring har någonsin lyssnat på sin mamma? Syskonen märker ändå att det är något speciellt med dem och en sommar får de en inbjudan till moster Isabelle i Massachusetts där de äntligen får veta vilka de är. Över familjen vilar sedan 300 år en förbannelse som gör att de inte får älska någon eftersom detta bringar olycka och det här är såklart svårt att leva med.

När jag läst ut boken och googlade lite på Hoffman så förstod jag att det här är en prequel till boken Practical magic som hon skrev 1995 och som visst också finns som film men jag har varken läst eller sett den. Hon har dessutom skrivit en prequel till den här boken också så att vi får veta exakt vad som hände när Maria Owens drog förbannelsen över familjen på 1600-talet.

För egen del så nöjer jag mig med den här berättelsen. Jag tyckte att den var mysig och jag gillar upplägget med häxor i en normal värld som dessutom är en ganska omvälvande tid eftersom den utspelar sig en hel del i USA på 60-70-talet. Förutom rena häxerikunskaper, vilka verkar vara ganska väl researchade, så är det en hel del sex och droger och såväl homosexuellas situation som Vietnamkriget avhandlas. Någonstans blir det dock lite för långdraget och ytligt. Syskonen genomlever olika olyckor och hemskheter men jag känner liksom inte med dem. Kanske strävar Hoffman också efter att få med för många detaljer och händelser i boken? Och alla kvinnor är så himla vackra att det blir lite tröttsamt.

Förmodligen drog ljudboken ner mitt intryck också. Den var 11 timmar lång för en bok jag nog klämt på en kväll. De amerikanska och sedermera franska namnen låter alltid lite fåniga i en ljudbok tycker jag och jag stör mig på att Moa Gammel säger tja som hälsningsfrasen tja (med kort vokal) när det engelska ordet förmodligen var well eller dylikt. Sen är ljudkvaliteten mysko och man hör tydligt när en ny inspelning börjar då hennes röst är mycket ljusare. Kanske är det dock så att hennes röst djupnar under långa läsningar så att det blir stor skillnad sen? Men ibland kan en mening vara så där ljus plötsligt som om den blev fel och de la på en korrigerad version efteråt.

Jag läste också att boken ska bli tv-serie på HBO och kanske blir den mer spännande att titta på för dig som är nyfiken. Eller så ska du helt enkelt läsa boken och inte lyssna.

Förlag: HarperCollins Nordic
Utläst: 10 januari 2021
Mitt betyg: 3/5

Spegelstaden

I början av sommarlovet 2016 slukade jag de två första delarna av Passagentrilogin på typ fyra dagar. Jag minns inte om Spegelstaden inte kommit ut ännu eller om den var så pass ny att jag ville vänta lite. Jag klämde på den på bokrean något år men tyckte det kändes onödigt att köpa tredje delen när jag lånat de två andra på biblioteket. I höstas började sambon läsa trilogin (som han själv köpt) och i december hade jag därför bestämt att läsa tredje delen tillsammans med honom och jag lånade ett ex på biblioteket. Sen blev jag sjuk och hade fyrtioåtta hyllvärmare att läsa så sambon hann bli klar innan jag ens började men de tre sista dagarna av 2020 ägnade jag slutligen åt att läsa denna bok.

Det var ju faktiskt rätt bra att läsa den precis efter honom för han kunde påminna mig om vad som hänt i ettan och tvåan (även om du får en kort resumé i början av denna). Ändå hade jag inte koll på exakt alla personer när jag började läsa men det spelade inte så stor roll. Den hade liksom kunnat läsas som en fristående bok och särskilt eftersom tvåan slutade som den gjorde.

Just eftersom det är en del tre så är det rätt svårt att skriva om handlingen utan att spoila så du som ännu inte läst den här trilogin men funderar på det kan sluta läsa nu. Till dig säger jag kort och gott: Läs trilogin. Den är bra!

En liten del av mänskligheten har överlevt och bor i Texas och bland dessa återfinner vi de flesta av våra vänner från tidigare böcker. Sara som jobbar som läkare, Peter som fostrar sin brorsson Caleb och Michael som ägnar all sin tid åt båtar och segling numera. Även om de flesta viraler dödats så finns det några kvar. En av dem är Noll eller Fanning som han hette och han gömmer sig i New York och planerar något storslaget. Men där finns också andra som är beredda att kämpa emot, både människor och viraler.

Det gick snabbt att komma in i den här världen igen även om jag som sagt hade glömt det allra mesta. Jag kan för allt i världen inte alls minnas Lucius Greer från de tidigare böckerna och han är en väldigt viktig person i den här delen. Vi får en väldigt fin bakgrundsberättelse om Fanning och det är mycket som faller på plats. Det finns en del drömlika sekvenser eller kanske är det andra dimensioner som å ena sidan känns lite väl flummiga men å andra sidan är det ju en dystopi och de tillför ändå vissa nyanser till berättelsen.

Det är ett bra slut på historien även om den bäddar för möjlig fortsättning och tydligen är det vad Cronin håller på med just nu också. De allra flesta trådar knöts ihop och jag kände mig nöjd när boken var slut. Även om det inte blev den familjära bokcirkel jag kanske tänkt mig så var det roligt att läsa något mer eller mindre ihop med sambon. Nu kan vi också se tv-serien ihop men det lär dröja ett tag då vi är urusla serie-tittare.

Utläst: 31 december 2020
Mitt betyg: 4/5

Den gula tapeten

Jag hade ett litet läsmaraton i slutet av december för att snygga till mina siffror till den årliga bokinventeringen som sker kring nyår. Efter att ha läst Kvinnor och makt där Mary Beard nämnde Perkins Gilman blev jag väldigt sugen på att läsa den här som dessutom var kort då det är en novell.

Det står att hon skrev den under en förlossningspsykos och den skildrar just en kvinna som lider av förlossningspsykos och den är skriven som en hemlig dagbok. Sen om det är hennes egna erfarenheter eller rent fiktivt vet jag inte. Kvinnans man hyr ett hus på landet där de bor i ca två månader och kvinnan är mer eller mindre isolerad på vindsvåningen där det finns en märklig gul tapet som får henne att se saker som ingen annan ser.

Det känns lite märkligt att lämna någon med förlossningspsykos åt sitt öde men jag förstår att mannens avsikt är att hon ska vila sig frisk, särskilt som han, trots att han är läkare, förringar hennes tillstånd. Han vill inte heller att hon skriver då han anser det förvärra hennes tillstånd och därav skriver hon i smyg. Den är oerhört intressant och välskriven den här novellen och du hamnar verkligen inne i hennes huvud och dras ner i psykosen som läsare.

Jag köpte den här novellen för 30 kr på SF-bokhandeln under förra årets bokrea då den liksom fångade mig i hyllan. Det var onekligen ett fynd då originalpriset ligger på nästan 200 kr (!) för en novell. Den är riktigt snygg och gedigen och dessutom blurbad av Helena Dahlgren. Jag vet inte om det finns mer av Perkins Gilman som är läsvärt men jag läser också på Wikipedia att hon hade obehagliga idéer kring ras. Det kanske helt enkelt är bättre att läsa texter av mer moderna författare som tagit till sig den intersektionella feminismen.

Utläst: 27 december 2020
Mitt betyg: 4/5

Of Mice and Men

Jag är i princip övertygad om att jag läste den här boken i högstadiet men jag läste så många klassiker då att jag har svårt att skilja dem åt. Jag plockade i alla fall åt mig den en gång när en annan familjemedlem tänkte göra sig av med den då jag ville läsa om den och i december hamnade den i min utplockade hög med tunna hyllvärmare.

George och hans svagbegåvade vän Lennie försörjer sig som lantbruksarbetare och de går mellan olika gårdar och hjälper till så länge de behövs eller tills de råkar i trubbel och drar. De har en dröm om att en gång i framtiden hitta en egen plätt land där de kan odla lite och ha några djur.

Den här boken är nästan skriven som en pjäs och det finns i princip tre olika platser där handlingen utspelar sig och den är väldigt dialogdriven. Jag läste boken på engelska och blev förälskad i språket och särskilt dialogerna. Den är fruktansvärt bra och ruskigt välskriven. Jag sugs in i den redan vid den fantastiska öppningsscenen och har svårt att lägga ner det. Det är så mycket som händer och så många ämnen som berörs med allt från vänskap till rasism.

Lennie är som ett förvuxet barn och han längtar så efter deras egna gård där han ska få sköta om kaninerna. Han älskar djur men är alldeles för stor och stark för sitt eget bästa och ibland klappar han djuren lite för hårt så att de dör. Lennie skulle inte klara sig utan George och det är inte lika lätt att se vad George får ut av deras vänskap men han har en gång lovat någon att ta hand om Lennie och dessutom är han en bra arbetare vilket får duon att framstå som extra arbetsam.

Vissa nobelprisvinnare är ju bara så dötråkiga eller underliga men den här vite mannen är faktiskt väl läsvärd. Nu funderar jag på huruvida jag läst Vredens druvor eller ej men jag har också en novell av Steinbeck bland mina hyllvärmare så något mer av honom kommer definitivt bli läst framöver.

Utläst: 8 december 2020
Mitt betyg: 4/5

The Hate U Give

I oktober-november förra året var det min tur igen att välja bokcirkelbok och jag behövde något lättläst och snabbläst men ändå bra. Då blev den här boken helt perfekt!

Starr är 16 år och bor i en mindre bemedlad förort i USA. Varje dag pendlar hon dock till en skola i närheten av hennes morbrors finare område och där det går övervägande vita elever. En dag när hon åker med sin barndomsvän Khalil i hans bil blir han ihjälskjuten av en polis som stoppar dem. Det här blir en väldigt stor sak i media och alla runtomkring Starr har åsikter kring händelsen. Själv brottas hon med huruvida hon ska vittna emot polisen eller inte.

Den här boken var precis så bra som det sas. Den är trovärdigt skriven med ett härligt språk men förmodligen borde jag dock ha läst den på engelska. Boken ger en sådan bra bild av hur levande och utbredd rasismen är i USA och hur det är att leva i det samhället. Jag säger inte att Sverige är orasistiskt, långt ifrån, men svarta har en helt annan historia i USA än här hos oss och den här rasismen är så djupt grundad och sammanflätad med deras slavhistorik.

Förutom rasismen får vi också följa Starrs utveckling där hon hittar hem till den personlighet som hon vill vara. Både på klassiskt sextonårsmanér, vilka kompisar man vill vara med och hur man är när man är med de kompisarna men också på ett djupare plan angående orättvisor i samhället. Starrs familj är rätt brokig med en del kriminalitet här och var och dessutom har hon en vit pojkvän vilket inte heller är lätt.

Det var även en bra bokcirkelbok, alla gillade den och vi hade mycket att diskutera. Efter läsningen såg jag filmen och det var en riktigt bra filmatisering även om såklart vissa bitar föll bort/gjordes om. Jag rekommenderar lätt både boken och filmen till alla där ute!

Utläst: 10 november 2019
Mitt betyg: 4/5

 

Handbok för städerskor

Jag hade två halvt utlästa böcker från min feministiska bokcirkel och det här var den andra och sista. Vi diskuterade den i februari men sen tog det ett bra tag innan den blev utläst. Både för att jag hade lässvackor och mycket annat på läsagendan men faktiskt också för att det är en bok som tjänar på att intas i små tuggor.

Handbok för städerskor är en novellsamling och den bok som gav Lucia Berlin ett genombrott faktiskt först 11 år efter hennes död. Vissa av novellerna anknyter till varandra och jag gissar att det är mer eller mindre hela Lucia Berlins eget liv som porträtteras i novellerna. Kanske inte varenda detalj såklart men jag skulle bli förvånad om hon inte suttit på just de tvättomaterna hon skriver om eller dragits med missbruk och en skev familj. Vad jag förstår så flyttade hon ofta och bodde i olika delar av USA samt Mexiko och Chile under sin livstid och det är också här de olika novellerna utspelar sig.

Lucia Berlin har en förmåga att på väldigt få sidor öppna upp en hel värld och dra in dig i den. Närvaron är total från min sida. När varje novell tar slut så känns det nästan som jag läst en hel bok om det lilla som precis hände. Några få gånger finns där någon liten twist men allt som oftast slutar det bara. Lucia Berlin liksom lyfter på locket och låter oss kika in en stund och sen är det över.

Perspektiv är en intressant skriven novell  som delvis berättas genom att berättaren berättar hur hon skulle skriva en novell. Hon börjar med att fundera kring att det är lättare att ta till sig en berättelse skriven i tredje än första person.

Jag menar, om jag bara presenterade kvinnan jag håller på att skriva om nu med…

”Jag är en ensamstående kvinna som snart är sextio år gammal. Jag arbetar på en läkarmottagning. Jag åker buss hem. Varje lördag tvättar jag kläder och sedan handlar jag på Luckys och köper med söndagens Chronicle hem.” Då skulle ni säga: Men lägg av.

Men min novell börjar med: ”Varje söndag efter tvättomaten och ett besök i mataffären, köpte hon söndagens Chronicle.” Och så kommer ni att lyssna på alla de tvångsmässigt noggranna och trista små detaljerna i den här kvinnans, i Henriettas liv bara för att det är skrivet i tredje person.

och sen rätt vad det är så har hon ändå skrivit en liten novell om den här Henrietta. Alltså det är så enkelt och kunde bli klumpigt men blir istället genialiskt.

En annan novell som jag tycker mycket om är Toda luna, todo año om en amerikansk änka som är spansklärare och åker på semester till Mexiko och lär känna några mexikanska dykare och finner lite kärlek. Det är så vackert hur hon får leva upp och blomma ut.

Ett helt liv ryms i den här novellsamlingen som innehåller både kärlek, hopp, glädje och humor men också mycket sorg, missbruk, fängelsevistelser och fattigdom. Jag läste den här boken som e-bok men kan tänka mig att köpa ett ex för att då och då gå och bläddra i den och läsa om några noveller och jag är glad att jag läste ut den fastän det tog sin lilla tid. Rekommenderas!

Utläst: 31 oktober 2020
Mitt betyg: 4/5

Tjänarinnans berättelse

Efter att ha sett säsong 1 av tv-serien ville jag akut veta hur det skulle gå så jag kastade mig in på Pocket shop för att köpa denna. Föga anade jag att jag inte alls skulle få veta hur det gick.

Om nu någon missat handlingen i denna så befinner vi oss i ett framtida superkristet och konservativt USA men vid namn Gilead. Fertila kvinnor hålls som barnaföderskor, tjänarinnor, av prominenta män och deras sterila hustrur. June, numera Offred, är en av dessa tjänarinnor. Hon blev tillfångatagen vid republikens födelse och skildes åt från sin man och dotter. Istället bor hon nu hos Fred och hans fru och våldtas regelbundet i hopp om att hon ska föda dem ett barn. Men Offred vill bli fri igen och hitta tillbaka till sin familj.

Det har hänt förr att jag läst böcker först efter att ha sett deras filmatiseringar och självklart färgar det upplevelsen på exakt samma sätt som det blir när man gör tvärtom. I det här fallet så tycker jag också att tv-serien (i alla fall den första säsongen) är bättre än boken. Det blir en intressantare kontext i tv-serien när Gilead skapas i vår samtid men kanske hade jag känt annorlunda om jag läst boken först.

Boken är skrämmande aktuell fast att den skrevs 1985. Det är en miljökatastrof som gjort att fertiliteten sjunkit, precis som det stod i tidningarna om för något år sedan. Att kvinnor ses som andra klassens medborgare är ständigt aktuellt. I Gilead får de inte ens läsa och skriva utan det är förbehållet männen. Den här boken gör dig arg och frustrerad på precis samma sätt som den verkliga världen när det gäller många orättvisor.

När det gäller tv-serien har jag sett alla tre säsonger men jag börjar ledsna på de ständiga långsamma närbilderna på June/Offred och får se om jag tittar vidare. Förmodligen gör jag ändå det, jag när ändå ett hopp om att se Gilead förintas och en vackrare värld ta vid. Dessutom är det intressant att följa kampen från Kanada. Mer Atwood vill jag läsa också för det här var faktiskt min första bok av henne och jag har köpt på mig Gileads döttrar för att kanske få något slags avslut.

Utläst: 25 maj 2018
Mitt betyg: 4/5

Bad Feminist

Den andra boken vi valde i min då nystartade feministiska bokcirkel blev Bad Feminist av Roxane Gay, en bok som jag lämpligen redan hade hemma och ville läsa.

Bad Feminist är en essäsamling som behandlar allt från populärkultur och sällskapspel till bantning och våldtäkter och hela tiden har hon ett ras- och genusperspektiv. Det är humor och klockrena analyser och en del tankar som jag behövde få nedstuckna i halsen som den priviligerade vita kvinna jag är. Gay skriver oerhört lättfattligt om de svåraste ämnen och hon har ett härligt direkt tilltal som fångar dig som läsare hela vägen igenom hennes resonemang.

Möjligen att jag inte fullt ut greppar det inledande myckna pratet om hennes Alfapetsturneringar eller några väldigt USA-kontextualiserade saker men det fanns så väldigt mycket bra i den här boken. Med bad feminist menar hon att hon hellre vill vara en dålig feminist än ingen feminist alls. Med andra ord att man ska göra så gott man kan för ingen är ändå perfekt. Fast självfallet kan vi alltid bli lite bättre och vill du bli en bättre feminist ska du läsa den här boken.

Utläst: 18 april 2018
Mitt betyg: 4/5