The Mothers

Jag minns inte var men någonstans läste jag inledningsmeningen till den här romanen och jag kände direkt att det här var en bok jag måste läsa. Den lyder så här:

We didn’t believe when we first heard because you know how church folk can gossip.

The Mothers handlar om Nadia, 17 år, som nyligen förlorat sin mamma i självmord och vars pappa sluter sig inom sig själv och kyrkan. Nadia åker buss, hånglar med killar och dricker drinkar på strippbarer. Men så träffar hon Luke, pastorns son, som jobbar som servitör på ett sjaskigt hak. Hon minns honom från skolan där han hade en lovande idrottskarriär men ett benbrott satte stopp för det och idag haltar han lätt. Han är fortfarande lika snygg och de inleder ett förhållande och snart upptäcker Nadia att hon är gravid men hon väljer att avsluta sin graviditet. Ett beslut som hon dock håller hemligt för alla, inklusive sin bästa vän Aubrey, utom Luke. Ett beslut som hon får bära med sig resten av livet.

Jag ångrar att jag inte skrev om den här boken när jag läst den för jag kan inte göra den rättvisa idag. Jag älskade språket och hur Bennett mejslade fram sina karaktärer och hur deras liv vävdes fram. Det kan låta som en trivial ungdomsroman men där fanns så mycket mer. De flesta kapitel inleds med rösten från ”the church ladies”, damerna i den kyrka som Nadias familj tillhör, och vi får genom deras skvaller- eller allseendeperspektiv en liten inledning eller synvinkel på händelser. Det ger hela berättelsen en särskild ton. Jag tror att jag en dag måste läsa om den för att göra den rättvisa.

Det är fyra år sen den här boken utgavs och jag läste den för ca 2,5 år sedan men den finns ännu inte översatt till svenska. Jag läste dock nyligen att Albert Bonniers kommer ge ut hennes andra bok – Hjärtlinjer, och att dess filmrättigheter tydligen också köpts av HBO. Jag ser mycket fram emot att läsa den också!

Utläst: 15 januari 2018
Mitt betyg: 5/5

Tre kvinnor

Det här var månadens bokcirkelbok i den feministiska cirkeln, föreslagen av mig utan att jag egentligen visste något om den. Som jag skrev när jag lade upp en smakbit ifrån den så visste jag inte ens att det inte var en skönlitterär bok. Men å andra sidan så tycker jag nästan bäst om att läsa böcker när jag vet väldigt lite om dem, bara så pass mycket att jag kan avgöra om det är något för mig såklart.

Lisa Taddeo är en journalist som under åtta års tid följt en rad olika kvinnor för att undersöka den kvinnliga lusten om jag förstått allting rätt. Boken redogör för tre av dessa kvinnors berättelser och trots att det är ett verkligt underlag som utgör materialet så har Taddeo skrivit den på prosa. Det här gör att jag under läsningen lite glömmer bort att det inte är en fiktiv roman jag läser.

De tre kvinnorna är Maggie, Lina och Sloane. Maggie går i high school när hon hamnar i ett förhållande med sin lärare. Sex år senare anmäler hon honom för sexuellt utnyttjande av minderårig. Lina lever i ett kärlekslöst äktenskap och letar upp sin gamla high school-kärlek Aidan och inleder en slags affär med honom. Sloane är gift med Richard som går igång på att hon ligger med andra.

Boken väcker många tankar och känslor och särskilt Maggies historia berör. Hennes lärare är liksom urtypen för den slemmiga manipulerande utnyttjande typen och Maggie själv kommer från en dysfunktionell men ändå kärleksfull fattig familj och är det perfekta offret. Lina blir gruppvåldtagen som ung och därefter utfryst. Hon trånar som vuxen efter de där liderliga ungdomskyssarna hon aldrig fick uppleva och försöker återskapa det i sin affär med Aidan. Sloane växer också upp i en dysfunktionell familj men inom överklassen där känslor inte visas och den perfekta ytan är viktig. Hon svälter sig själv och lever för att behaga andra. 

Som jag skrev här ovan så har jag förstått den här boken som att Taddeo ville undersöka den kvinnliga lusten. Handlar den här boken om det? Ja förvisso, det är en hel del sexuell lusta och väldigt explicita skildringar av olika samlag etc. Samtidigt så finns där något obehagligt med män som kontrollerar de här kvinnorna. I alla fall Maggie och Sloane, när det gäller Lina så är jag mer kluven till vem som egentligen styr vem. Alla tre kvinnorna blir satta på skampålen av andra och utsatta för slutshaming men ingen av dem är egentligen direkt själv ansvarig för sitt sexliv. Menar Taddeo att kvinnors lust alltid styrs av män? Hon kommer liksom aldrig fram till något och jag har lite svårt att tolka syftet med boken och vad det är hon vill få fram. Den är dock välskriven och svår att lägga ifrån sig och väl värd att läsas.

Utläst: 3 oktober 2020
Mitt betyg: 3/5

Dude, you’re a fag

Läsåret 2018/2019 pluggade jag genusvetenskap på kvällstid på universitetet. Det var jobbigt såklart men också väldigt roligt och aldrig har jag haft så intressant kurslitteratur som under den här tiden. Jag är en sådan som gillar att plugga och kan tänka mig att plugga fler kvällskurser men just nu har jag en period där jag försöker tagga ner lite och fokusera på annat.

Den här boken ingick i kurslitteraturen och är en avhandling om just precis det underrubriken säger: maskulinitet och sexualitet i amerikansk high school. För dig som vill ha den långa varianten så skrev jag bl.a. så här i min tenta:

Pascoe menar att maskulinitet är en social konstruktion och inte något som är synonymt, om än associerat, med en manlig kropp. Olika maktordningar som sexualitet, kön, klasstillhörighet, ras, kroppar och olika sedvänjor samverkar när maskuliniteter skapas. Pascoe är influerad av 70-talets kvinnoforskning vilken ansåg att maskuliniteten var ett resultat av pojkars frigörelse från den fostrande och omvårdande modern. För att distansera sig från henne måste pojkar skapa ett defensivt jag och förneka femininitet hos sig själva och i sitt eget handlande. Vidare anser Pascoe att det finns flera maskuliniteter vilka förhåller sig till varandra under inverkan av olika maktstrukturer. Det finns dels olika typer av maskulinitet, dels kan vissa män gå in och ut ur olika maskuliniteter.

Maskulinitet anses synonymt med heterosexualitet. Pascoe har studerat hur tonårspojkars maskulina identiteter skapas genom olika uttryck av dominans där de exempelvis pratar om flickor och flickors kroppar som objekt samt sina egna sexuella erfarenheter på ett sätt som styrker deras heterosexualitet. De använder också homofoba ord som skällsord för att markera dominans över varandra. Den här heterosexualiteten kan ses som påtvingad eller obligatorisk och den handlar inte endast om sexuell åtrå utan upprätthåller och bekräftar maskulinitet som förknippat med dominans. Genom att styra över flickors kroppar och sexualitet gör pojkarna anspråk på maskulina identiteter. För att upprätthålla sin maskulina image känner sig en del pojkar tvingade att ha sex eller att åtminstone bete sig som om de har det genom att berätta mer eller mindre fabricerade sexuella historier. Detta kan tyckas vara oskyldigt så kallat omklädningsrumsnack men är också ett sätt att uttrycka förmågan att påtvinga en sexualiserad dominans vilket utgör den del av maskuliniteten.

Pascoe menar också att ytterligare en viktig beståndsdel av maskuliniteten är att vara åtrådd av flickor där en flickvän utgör ett bevis på att du är heterosexuell och stärker din maskulina image. Pojkar som har många sexpartners får högre status och anses mer maskulina medan flickor som gör detsamma anses som lösaktiga och får låg status.

Den maskulina dominansen uttrycktes även hos tonårspojkarna genom olika typer av könskodade interaktioner där flickor och pojkar rörde vid varandra. Pojkarna var fysiskt dominanta och hade makten medan flickorna underkastade sig detta eller gjorde svagt motstånd. Dessa interaktioner kunde förstås som allt ifrån flirtande till övergreppsliknande situationer. Intressant är att flickor hjälpte till att upprätthålla den här påtvingade heterosexualiteten genom att exempelvis betona sin fysiska svaghet vid dessa interaktioner i syfte att få och behålla pojkars uppmärksamhet och därmed höja sin egen status. Pojkarna uttryckte också sin dominans genom att fälla olika typer av implicita eller explicita sexuella kommentarer. Några flickor sa ifrån då de fick kommentarer men de flesta sa inget och några reagerade genom att le och fnissa vilket är ett uttryck för underkastelse.

Min slutsats är att Pascoes studie är högst relevant ännu idag och att en viktig del i arbetet mot jämställdhet är att trygga de osäkra tonårspojkarna för att i så stor utsträckning som möjligt förhindra att de använder sig av dominansgreppet under sitt maskulinitetsskapande. Det är också viktigt att främja en mer synlig representation av de olika maskuliniteter som finns i samhället idag för att förändra den ensidiga bild av maskulinitet som något likställt med misogyna machomän som fortfarande är i hög grad förhärskande bland gemene man och kvinna.

Fastän att boken utspelar sig i en väldigt amerikansk kontext så var den oerhört intressant och om du orkade läsa mina resonemang här ovan så är allt det här högaktuellt även i Sverige. Det är viktigt att inte glömma bort det här med olika maskuliniteter när vi jobbar för en mer feministisk framtid.

Utläst: 17 oktober 2018
Mitt betyg: 4/5

Vi kom över havet (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
En bokcirkelbok som jag läste med mina Stäppvargar.

Vad handlar den om?
Om japanska kvinnor som skickats efter som fruar av amerikanska män och deras liv i USA under andra världskrigseran.

Vad tyckte jag?
Jag hade läst mycket positivt om den här boken när den kom ut och blev glad när den föreslogs som bokcirkelbok. Somliga hade stört sig på användandet av vi men jag gillade det. Att ”postorderkvinnorna” blir lurade verkar vara mer regel än undantag och jag undrar hur många kvinnor som lämnat allt för hopp om en bättre framtid i ett okänt land med en okänd man. Och hur många som hamnat hos svin.

Historia har väl aldrig varit mitt huvudämne och det är ju dessutom ett väldigt brett område – jag hade ingen aning om hur den japanska befolkningen i USA behandlats under andra världskriget och det var nog den delen som stannat kvar hos mig längst. På samma sätt som Pachinko berättade för mig hur den koreanska befolkningen behandlades i Japan. Tänk om vi människor bara kunde vara snälla mot varandra istället.

Vi kom över havet är klart läsvärd!

Utläst: 20 maj 2018
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Recitatif

Recitatif ingår i en ask med nobelprisbelönade noveller från Novellix som jag fick i bokcirkel-julklappsbokbyte i december 2018. Det var faktiskt min första läsning av Toni Morrison och tydligen hennes enda publicerade novell. Bilden gör den inte riktigt rättvisa då den är väldigt snygg med guldränder på.

I Recitatif så möter vi två unga flickor, Twyla och Roberta som möts på ett barnhem. Den ena har en mamma som gillar att dansa, den andra har en mamma som är sjuk. Den ena är svart och den andra är vit men på baksidan står det att vi aldrig får veta vem som är vem. Jag inser dock att jag bestämde mig för vem som var vem under läsningens gång så jag måste nog läsa om den med andra ögon. Flickorna möts igen som vuxna men då kommer ras och klass i vägen för det som en gång var deras vänskap.

Jag tyckte om den här novellen. Den rymde väldigt mycket på ett snyggt sätt och jag gillade verkligen språket. Jag måste absolut läsa mer av henne framöver!

Utläst: 31 augusti 2020
Mitt betyg: 4/5

Om jag var din tjej

Det var min tur att välja bok i min äldsta bokcirkel Stäppvargarna och jag brukar ofta, men inte alltid, försöka bredda representationen lite. En transförfattare hade vi aldrig läst och efter bra tips i fb-gruppen Litteraturgäris valde jag denna.

Boken handlar om Amanda, född Andrew, som genomgått könskorrigerande operationer och nu flyttar hem till sin pappa för en nystart och sista året på High school. I skolan så tas hon emot som en tjej bland alla andra och snart har hon både ett tjejgäng att hänga med och en pojkvän. Amanda kämpar dock med en önskan om att kunna vara ärlig om sin bakgrund samtidigt som hon för rädd för vad som kan hända om hon berättar. Hon märker dock att hon inte är den enda på skolan med hemligheter.

Den här boken är viktig. Både för transpersoner men också för oss alla andra. Vi som behöver förstå hur det kan vara att leva som trans och undvika vanliga fallgropar när det gäller vårt bemötande. Jag tycker boken gör ett jättebra jobb i bägge de frågorna och det är fint hur föräldrarna gestaltas med sina olika sätt att hantera Amandas könskorrigering. Den är lättläst och underhållande och något du kan sätta i händerna på alla tonåringar.

Sen finns där en hel del, för mycket, sötsliskig amerikansk High school-känsla i boken och allting går liksom för lätt helt enkelt. Om man läser efterordet så får man dock en förklaring till författarens tankar kring det här, som att Amandas transhet skulle vara så icke-utmanande som möjligt, t.ex. att hon skulle ha ett utseende som gjorde att hon kunde ”pass” som tjej för att slippa det problemet som många transpersoner har. Dessutom är Amanda för ung för att ha gjort allt det här men författaren ville liksom sätta sin huvudperson i just High school-kontexten där Amanda skulle vara en helt vanlig tonårstjej med bara en lite annorlunda medicinsk historia.

Tyvärr så googlade jag författaren efter att jag läst boken och upptäckte då att hon anklagats för (och medgivit) bl.a. misshandel och våldtäkt av sin exfru. Det finns ju svin inom alla världens områden men jag är en av de som har svårt att skilja verket från upphovspersonen. Vill jag bidra till Meredith Russos försörjning? Nej. Vill jag bidra till att transpersoner känner sig älskade i världen? Ja.

Utläst: 29 augusti 2020
Mitt betyg: 3/5

Född ur elden (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Det var sportlov, jag var förmodligen dödstrött och ville väl ha nåt lättsmält. Jag hade läst en Nora Roberts-trilogi förut och inte varit helt såld men tänkte att jag skulle ge en så pass känd och produktiv författare en chans till. Dessutom älskar jag Simona Ahrnstedts böcker och hon i sin tur älskar Roberts.

Vad handlar den om?
Maggie som får ärva (har jag för mig, eller så blandar jag ihop den med den andra Roberts-boken) en liten söt stuga på Irlands västkust och där gör hon glaskonstverk. En man kärar ner sig i henne och vill att de ska bli hop. Det vill inte hon till en början.

Vad tyckte jag?
Alltså, nej, Roberts är inte min grej. Ett plus för att det utspelar sig på Irland med mysiga miljöer och ja, det är romance så jag förväntar mig en enkel story men hennes karaktärer är så urbota trista och platta. Där Simonas hjältinnor är coola, roliga, tuffa och engagerande så är de här bara ointressanta. Sen blev det plötsligt lite magi i boken, vilket jag förvisso ofta gillar, men här blev det bara larvigt. Det här är första delen i en trilogi men jag kommer inte läsa fortsättningen.

Utläst: 25 februari 2018
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Två par systrar

Det här blev årets hittills sista bokcirkelbok att diskuteras irl. Jag saknar  våra middagar även om det är kul att ses online också. Det var inte jag som valde men jag har varit nyfiken på Robinson ett tag och såg fram emot boken.

Ruth och Lucille är två tonåriga systrar som förlorat bägge sina föräldrar. De flyttar hem till sin mormor ett tag men när även hon dör hamnar de en kort tid hos två gammelmostrar eller dylikt innan de får flytta tillbaka till mormors hus för att bo med moster Sylvie. Först är flickorna glada men långsamt så blir deras uppfattning om den excentriska och annorlunda mostern väsensskilda och de glider ifrån varandra.

Romanen är författarens debut och den gavs ut 1980. Det är en uppväxtskildring om barn i dysfunktionella familjer och jag kände mig lite mätt på ämnet när jag läste den. Även om jag köper att ingen vill läsa om Bullerbybarn i all evighet. Boken har sina stunder och hon skildrar flickornas uppväxt väldigt fint med många sinnrika detaljer. Jag blev absolut fångad av berättelsen men tyckte ändå att den var väldigt trögläst. Jag gillade inte alls Robinsons språk utan upplevde det som omständligt. Särskilt den sista tredjedelen av boken är fylld av långa sjok av irrande tankar och tonvis av bibelliknelser vilka fick mig att gäspa.

Ur ett nutida perspektiv är det fascinerande och skrämmande att systrarna fick bo med sin moster så pass länge men jag gissar att det såg annorlunda ut när boken utspelar sig. Jag vet inte riktigt när det ska vara men kanske 60-tal? Det finns en betydelsebärande och symbolisk sjö med i boken som en gång i tiden tog morfaderns (och föräldrarnas) liv, ja faktiskt hela det tåg han jobbade på spårade ur och hamnade i sjön. Han var troligtvis den mest sunda i familjen och efter hans död gick det utför. Paralleller kan dras til Rich boy där Caroline Ringskog Ferrada-Noli beskriver om hur psykisk ohälsa går i arv i generationer. Tyvärr känner jag mig inte längre direkt nyfiken på Robinsons övriga produktion.

Utläst: 7 mars 2020
Mitt betyg: 3/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Små eldar överallt

En bokcirkelbok som jag läste med Stäppvargarna! Vi turas ju om att välja böcker och den här valdes av en av medlemmarna pga Reese Witherspoons book club eller något sådant om jag inte minns fel.

Boken inleds ganska dramatiskt med att Richardsons villa brinner och vi får veta att det är deras yngsta dotter Izzy som gjort det. Men varför? Sen rullas det senaste året upp för oss. Det börjar med att Mia och hennes dotter Pearl flyttar in i en litet hus som Richardsons hyr ut. Mia får snart jobb hos Richardsons där hon ska städa och laga middag. Familjen består av de äkta makarna och deras tre tonårsbarn. Mias egen dotter Pearl blir vän med en av sönerna och de bägge familjerna är snart intrasslade i varandra på olika sätt. Med i berättelsen finns också striden om ett adoptivbarn som berör både Mia och Richardsons.

Det här är en bra bok. Den är liksom finurligt skriven och den innehåller väldigt mycket. Det är klasskillnader, rasism, tonårsproblem, relationsskapande, hemligheter och intrigmakande. Karaktärerna är väldigt djupa och  skillnaden mellan den utåt visade ytan och den verkliga inre människan är många gånger tragisk tycker jag. Det finns mycket ömhetstörstande och jag blir så ledsen över att tänka på alla som aldrig blir sedda. Adoptivhistorien känns väldigt amerikanskt realistisk och är fruktansvärt obehaglig att läsa om. 

Det är svårt att skriva för mycket då man inte vill spoila boken utan den vinner på att läsas med färska ögon så att säga. Jag har hört mycket gott om hennes debut Säg inget om Lydia också och vill gärna läsa den med. Efter läsningen så googlar vi i bokcirkeln på Shaker Heights och yes, det finns på riktigt…

Utläst: 5 februari 2020
Mitt betyg: 4/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Så jävla trött

Den här boken var bokcirkelbok i min feministiska bokcirkel i oktober 2019. Jag läste kanske en tredjedel då och hade väl för mycket på bordet som vanligt och även för mycket av tidsoptimism så jag blev aldrig klar. Jag kände mig också lite skeptisk till den, jag tyckte Hartley var lite upprepande och hade nog svårt att anknyta till henne. Vi diskuterade i alla fall boken och de två som hade läst klart tyckte att vi två som ännu inte gjort det skulle göra det. Jag har haft den på min läsplanering de flesta månader sedan dess men det var först nu jag faktiskt läste ut den (eller jag började om och läste hela). Och det gick inte helsnabbt men som jag nämnt någon gång tidigare så tycker jag att jag faktiskt borde läsa ut alla böcker i den bokcirkeln som jag själv startat. Och nu har jag också läst två av de tre som jag inte hade läst ut så heja mig!

2017 skrev Hartley en artikel vid namn ”Women arent nags were just fed up” och den artikeln utvecklade hon sedan till denna bok. I korthet så tar hon upp inte just det med att könsbalansen är ojämn pga att män inte gör sker utan för att de inte ser eller tar ansvar för det. Hon kallar detta för känslomässigt arbete och argumenterar både utifrån egna och andras exempel för hur kvinnor hela tiden har allt i sina huvuden och ständigt är medvetna om allt som ska och bör göras medan männen chillar lite mer och, i bästa fall, gör saker när de blir ombedda. Men Hartley vill inte behöva be, hon vill att hennes man själv ska ta ansvar.

Jag har själv svårt att relatera till Hartleys egen familjesituation men jag håller med om henne om många av de argument och fakta hon presenterar under bokens gång. Som närmst så kan jag relatera till hennes man ungefär som jag kan till mina tonåringar. Fastän hennes man gör betydligt mer än de här hemma. Men jag sticker ibland in huvudet hos dem och plockar upp en tröja till tvätt, jag torkar av köksbänken efter dem då och då och jag påminner dem om när mormor fyller år. Men att min sambo skulle kasta sina smutsiga kläder bredvid tvättkorgen? Det känns väldigt främmande.

Hartley inser under bokens gång att hon är perfektionist med stort kontrollbehov och att hon ser sitt system som det perfekta och jag tillstår att jag älskar tanken på det perfekta systemet. Jag har googlat på Flylady i mina dagar och seriöst funderat på det perfekta städsystemet. Men jag är för lat och jag bryr mig inte helt enkelt. Hartley beskriver hur hon aldrig skulle kunna sätta sig och läsa när hon vet att hon har tvätt att vika. Hon skulle få dåndimpen av att höra att jag denna sommar äntligen strök hela min strykhög som jag haft i åratal. Med bara mina kläder. Min sambo stryker sina egna, långt före mig.

Samtidigt så har hon många poänger i sin bok och det är ett faktum att de allra flesta kvinnor fortfarande gör merparten av allt hushållsarbete och håller koll på allt som rör barnen. Det finns fortfarande ett socialt kulturarv som lotsar in pojkar och flickor i aningens olika roller där vi många gånger har olika förväntningar på dem baserat på kön. Jag håller verkligen med henne om att trots att många av oss fått det bättre så ska vi fortfarande fortsätta kämpa. Det finns alltid utrymme för förbättring.

Hartley lyfter karriärkvinnans dilemma där kvinnor måste kämpa både med att slå sig fram i karriären och samtidigt upprätthålla sitt perfekta hem så att ingen ska anklaga dem för at inte klara bägge saker. Medan män i karriären ofta har en kvinna bakom sig som ”gratis” ger dem ett perfekt hem. Problemet med obalansen i det känslomässiga arbetet verkar även finnas hos samkönade och queera par vilka också de tenderar att falla in i förutbestämda könsroller berättar ett av hennes intervjuobjekt som lever i en homosexuell relation.

Det är lite synd att allt det viktiga drunknar lite i Hartleys egna problematik med perfektionism och kontrollbehov. Och hon verkar förutsätta att de flesta andra kvinnor tänker som hon, eller, de flesta hon intervjuar förefaller ju förvisso göra det också. Men gissningsvis så lever fantasin om den perfekta 50-tals-hemmafrun à la Martha Stewart fortfarande kvar starkare i USA än här i Sverige.

Utläst: 15 juli 2020
Mitt betyg: 3/5
Köp på Adlibris eller Bokus