Skuggland

Hyllvärmare nr 2 i år blev, helt enligt planen, Skuggland. Den bok som jag vann i en tävling för nio år sedan som lärarstudent och som sedan dess har blivit stående i hyllan.

Det är 80-tal och Erik växer upp i ett villaområde någonstans i Sverige i en spektakulär villa som hans pappa ritat åt hans mamma. Han är bästa kompis med grannpojken Erik och de hänger ofta hemma hos honom och spelar Shadowland, spelet som hans pappa – den ständigt frånvarande Ambassadpappan – har skickat. De lyssnar också på Michael Jackson och befinner sig i gränslandet mellan åren där man bygger med lego och åker snowracer och åren där klassdicso med hångel gör entré.

Grann-Erik vet inte alltid riktigt hur man ska bete sig och kan säga lite såna där konstiga saker som de andra i klassen reagerar på. Men han är Eriks bästa vän och Erik lyckas hålla dem på rätt sida av acceptansstrecket, de är inte så där helt utanför som några andra pojkar i klassen, men de är heller inte riktigt med. En dag börjar Marcus i klassen och snart är det inte Erik och Erik längre utan Grann-Erik och Marcus. Tills den dag då det inte är de heller för de har försvunnit spårlöst ut i natten.

Berättelsen utspelar sig främst i dåtid men vi möter också Erik i nutid i kortare passager. Den rör sig in och ut genom tid och rymd, känslor och tankar och trots att jag typ aldrig läser poesi så är det som en pollett trillar ner när jag läser att Jonas Brun både skriver och översätter poesi (bl.a. Louise Glück) för det vilar något poetiskt över hela texten.

Det är en återkommande scen. Det är hela barndomens scen. Den upprepas gång på gång. Det är ur den allting flödar:
Jag går ner för en trappa, eller jag öppnar en dörr eller ser in genom ett fönster. Jag ser utan att själv bli sedd och jag ser något som inte var avsett för mina ögon, något som jag sedan inte vet var jag ska göra av.

Det här är ingen thriller med en kommissarie som löser fallet till slut utan det är en minnesskildring från en barndom som slutar i ett trauma. Vi får en djup inblick i Eriks liv trots att det emellanåt är fragmentariskt. Det är en fantastisk teckning av alla de svårigheter, händelser och detaljer som utgör barndomen och det är Eriks minnen som styr berättelsen. I början av boken tyckte jag det var lite märkligt att det var så långa och detaljerade beskrivningar av hur huset såg ut och av spelet Shadowland som killarna spelar men ju längre in i boken jag kom desto vettigare tedde de sig. Det är just Eriks minnen och det här är de detaljer han hållit fast vid.

Skuggland är fascinerande läsning och en berättelse som långsamt kryper in under huden på dig. Jag blir genast nyfiken på att läsa mer av Jonas Brun och undrar hur jag kunnat missa honom i så många år. Förutom att han stått framför min näsa i ca nio år då…

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst: 21 februari 2021
Mitt betyg: 4/5

Hett i hyllan: Klimatpsykologi

hettihyllanBokdivisionen fortsätter att haka på Monikas inläggsserie Hett i hyllan där man bekänner sina heta synder i form av hyllvärmare!

Tänk då är jag återigen på min sista ”riktiga” hyllvärmare! Vilken tur (?) att jag införskaffade så många böcker under förra året att jag kan lyfta de också. Den sista boken jag skaffade 2019 var Klimatpsykologi av Kali Andersson, Frida Hylander & Kata Nylén. Jag hade fått presentkort när jag fyllde år i november och valde denna bok för att jag dels lyssnat till Frida (tror jag, en av författarna i alla fall) på bokmässan, dels för att jag vill göra mer för klimatet.

Jag började läsa boken i somras men hade så storsvulstiga planer, jag ville liksom inte bara läsa boken utan ”plugga” den. D.v.s. läsa, anteckna, reflektera etc. för att verkligen ta till mig innehållet och kunna göra skillnad. Istället blev det platt fall av hela läsningen. Just nu läser jag dock Me and White Supremacy på exakt det sättet, men då har jag också en liten minibokcirkel om boken som motiverar mig att ligga i fas med läsandet. En annan skillnad är att jag stryker under saker nu under läsningen och sen antecknar efter varje kapitel. Då blir det lättare att hitta tillbaka till det jag finner extra intressant utan att behöva pausa och anteckna mitt i läsningen. Ja, så ska jag göra nästa gång med Klimatpsykologi!

Boken handlar om hur man kan bli mer aktiv för klimatet och vad det är som gör att andra människor inte agerar samt hur du kan föröka få med dem på tåget!

Hett i hyllan: Djurens språk

hettihyllanBokdivisionen fortsätter att haka på Monikas inläggsserie Hett i hyllan där man bekänner sina heta synder i form av hyllvärmare!

Min sista olästa bok från bokmässan 2019 är Djurens språk: Det hemliga samtalet i naturens värld av Eva Meijer och den handlar helt enkelt om djurs kommunikation med varandra. Vad säger de egentligen till varandra? Jag gillar ju djur och jag gillar språk så jag var nyfiken på boken och Eva var väldigt inspirerande och underhållande att lyssna till. Just nu finns den faktiskt med i den kommande bokrean för dig som också är nyfiken.

 

Hett i hyllan: Deeds not words

hettihyllanBokdivisionen fortsätter att haka på Monikas inläggsserie Hett i hyllan där man bekänner sina heta synder i form av hyllvärmare!

Förra veckan hade vi kommit fram till bokmässan i september 2019 och därifrån härstammar även veckans bok. Ett av det årets teman och en stor anledning till att jag åkte var Feminism. Helen Pankhurst är en ättling till Sylvia & Emmeline Pankhurst och har fortsatt i aktivismens spår. Jag lyssnade på ett samtal med henne och blev väldigt inspirerad och köpte efteråt hennes bok Deeds not words vilken jag även fick signerad. Boken handlar om kvinnorättsrörelsen både historiskt och i nutid. Jag gillar omslaget som går i suffragetternas färger (och ett par av mina favoriter) vitt, grönt och lila men visste faktiskt inte att det var deras färger innan Helen berättade det. Den här boken ser jag mycket fram emot att läsa.

 

Hett i hyllan: Finns det en, finns det flera

hettihyllanBokdivisionen fortsätter att haka på Monikas inläggsserie Hett i hyllan där man bekänner sina heta synder i form av hyllvärmare!

I september 2019 var jag för första (och hittills enda) gången på bokmässan i Göteborg. Jag hade turen att få bo ihop med två riktiga bokmässerävar och en av dem tyckte att jag behövde lite feelgood och lät mig få ärva hennes Mhairi McFarlane som hon läst på resan ner. Jag har faktiskt aldrig läst henne men hört många som gillar henne så jag ser fram emot att läsa den här boken. Är det något som brukar bota mina lässvackor så är det just feelgood så det är aldrig fel att ha en sådan i lager!

 

Depeche Mode: en biografi

Årets första utlästa hyllvärmare (av högtravande 30 planerade) blev den här biografin om Depeche Mode som stått i min hylla i nio år. Jag hade precis läst en biografi om Ian Curtis (Joy Division) och blev sugen på fler biografier varpå den här dök upp för mina ögon och inhandlades. Var suget sen tog vägen tvista de lärde om men med lite disciplinerad hyllvärmarläsning blev den slutligen läst.

Biografin sträcker sig från strax före bandets födelse och fram till 2006. Precis i början av boken handlade det mycket om själva musikscenen i Storbritannien i slutet av 70-talet och det var en massa namedropping av olika producenter och klubbar och allt möjligt som för mig bara blev rätt trist men som förmodligen skulle ge en bakgrund.

Jag har aldrig varit en sådan som direkt fördjupat mig i band/musiker utan mest bara lyssnat på musiken. Oftast utan att ens lyssna på texterna men gärna på hur sångaren sjunger och använder rösten. Min största skämskudde i livet är förmodligen att jag under min punkperiod i början av 90-talet under en kort tid tydligen lyssnade på Ultima Thule eftersom att jag just bara lyssnade på musiken och inte texterna…

Hur som helst betyder det att jag har väldigt lite koll och t.o.m. under läsningen av den här biografin så tvekar jag ibland kring huruvida det är Alan Wilder eller Andy Fletcher som är den som bara var med ett tag. Depeche Mode är för mig Dave Gahan, Martin Gore och den tredje långa killen (sorry Fletch). Under tiden jag läser så funderar jag också på om jag egentligen verkligen vill veta alla de här sakerna om killarna i bandet. Att Dave knarkade rejält och t.o.m. dog en stund visste jag redan. Att alla emellanåt festade rätt rejält kunde jag väl räkna ut. Att de bråkade en del sinsemellan eller ofta ignorerade varandra total utanför scenen (skilda limos/hotellrum etc.) visste jag inte men de får också mycket cred (av andra som uttalar sig i boken) för att de är väldigt proffsiga och samspelt på scen hur osams eller fulla/bakfulla de än är. Med undantag för Dave under den period han var som mest nergången.

Martin är tydligt sjukligt blyg förutom när han är full – han är lite som Dr. Jekyll och Mr Hyde. Fletch gör knappt någonting, han skriver ingen musik, spelar väldigt lite på skivorna och varken han eller Martin deltar inledningsvis i studioarbetet. Fletch största tillgång till gruppen verkar vara att han är Martins barndomskompis och dennes språkrör. Det är han som ibland säger till de andra att ”Martin tycker att ni bör ändra det här..” Alan Wilder går ifrån att bara vara en inhoppande vikarie som inte ens får vara med vid inspelningen av A Broken Frame, fastän han då turnerat med bandet ett tag, till att vara den som lägger ner mest arbete i studion och jobbar med producenterna dag och natt.

Intressant och kul är att läsa om hur de inte ville använda samma ljud två gånger och hur de går omkring i städer och bankar på rör och spelar in olika ljud att använda. Det får mig att vilja plocka fram låtarna och lyssna efter just de ljuden. Det beskrivs vilka plattor som gick bra och vilka som floppade och tydligen har de alltid blivit extremt sågade i sitt eget hemland och hånade många gånger om. De pratar mycket om hur Dave inte är så jättebra på att sjunga, åtminstone i början av karriären, och hur hans höftvickande och agerande på scenen är överdrivet. Själv har jag alltid älskat hans röst och tyckt att just hans scenframträdande är det som gör bandet värt att se live!

Överlag så var boken intressant men lite tradig emellanåt som det ofta kan bli med biografier. Det känns som att Alan Wilder hade väldigt stort inflytande på boken och kanske var han den som var lättast att prata med när Steve Malins skrev den här. Det blir också lite för många bihistorier om andra band, producenters övriga karriärer, obskyra klubbar och lite sådant. I alla fall för mig som inte var med när det begav sig och inte kan skilja den ene från den andre. Kanske var jag inte så intresserad av musikbiografier som jag trodde? De består ju just av en del musiknörderi och en del skvaller och jag behöver inte direkt endera. Fast vissa detaljer var ändå lite roliga.

Förlag: Bokförlaget Reverb
Utläst: 16 januari 2021
Mitt betyg: 3/5

Hett i hyllan: Vandra

hettihyllanBokdivisionen fortsätter att haka på Monikas inläggsserie Hett i hyllan där man bekänner sina heta synder i form av hyllvärmare!

I juli 2019 köpte jag den här boken. Jag visste inte vem Angeliqa var men läste plötsligt en massa inlägg om att hon strax över 30 gått bort på ett tragiskt sätt. Jag blev berörd och ville på något sätt stötta minnet av henne samtidigt som jag också är en vandrare i teorin och hjärtat. Det betyder att jag önskar att jag var en sådan som vandrade mycket mer men när det väl kommer till kritan så är jag rätt bekväm och de där myggen är jobbiga och… Ni förstår säkert.

Jag har fjällvandrat typ 1,5 gånger (den halvaa var på klassresan i årskurs 6 med olika dagsutflykter) i mitt liv och tyckt väldigt mycket om det så jag hoppas såklart på att jag ändå ska göra det igen. Jag älskar ju att ta promenader i närskogen så helt stadsstöpt är jag då rakt inte. Vandra innehåller dels en massa praktiska tips kring vandring, dels Angeliqas tankar, upplevelser och erfarenheter kring detta ämne.

Smartare löpning

I november 2018 chansade min pappa och köpte en bok till mig i födelsedagspresent. Han tänkte att jag gillar böcker och jag gillar löpning så det blev ju bra!

Petra Månström är journalisten som antog en marautmaning och numera är mer en löparprofil, löparcoach och bloggerska än journalist. I den här boken kommer hon med 100 enkla tips på hur du kan göra din löpning lite roligare och/eller effektivare. Tipsen är indelade i olika kategorier och avhandlar bl.a löpteknik, löpband, kost, lopp, prylar och mentala knep. De blandas upp med några kortare artiklar, många bilder och allt presenterar oftast med en väldigt personlig vinkel.

Jag som sprungit mer eller mindre under 10 års tid, jag inledde faktiskt min löpkarriär strax efter att Petra inledde sin, känner igen de flesta tipsen. Så på det stora hela skulle jag nog rekommendera den här boken till dig som är lite nyare i löparskorna. Samtidigt får jag många bra påminnelser under läsning och liksom ”ja, just det, den där också” och jag inser för miljonte gången att jag slarvar något så fruktansvärt med min fotträning.

Petra skriver lättillgängligt och konkret och utger sig inte för att komma med den ultimata sanningen utan det här är tips och råd hon själv fått som har fungerat för henne eller olika tankesätt som hon själv jobbat sig fram till. Lite surt var det såklart att läsa den här i en period när jag höll på att tillfriskna från det elaka viruset så någon löpning var det inte tal om på långa vägar. Förhoppningsvis blir 2021 ett år i löpningens tecken!

Du hittar fler böcker om löpning på min sida Löpbrigaden!

Utläst: 19 december 2020
Mitt betyg: 3/5

Kvinnor och makt

I december ingick den här i min hög med fem korta hyllvärmare att läsa. Ännu en bok jag nog tänkt skulle vara svår men för det första är den kort, för det andra har den extremt lite text på sidorna och för det tredje består vissa sidor av endast bilder. När jag läst ut den så förstår jag att det är två föreläsningar som de gjort en bok av vilket förklarar saken.

Mary Beard är professor i antikens historia vid universitetet i Cambridge. I den här boken tittar på genus ur två synvinklar och ger exempel ur historien som belyser dessa. Den första delen heter Kvinnors röst i det offentliga samtalet och handlar om hur kvinnor genom årtusenden inte har tillåtits tala på olika sätt. Exemplen sträcker sig från Odyséen där Telemachos, Odysseus och Penelopes son, bemöter en kommentar från sin mor med:

Moder, säger han, uppsök nu ditt gemak och återupptag dina sysslor, slända och vävstol… Att tala tillkommer männen, särskilt då mig, för jag är ju den som bestämmer i huset.

Beard skriver vidare hur offentligt tal och retorik var något som definierade män och något som kvinnor inte skulle ägna sig åt. ”En kvinna som talade offentligt var, under de flesta omständigheter, per definition inte en kvinna.” Dion Chrystostomos (= Dion den gyllene munnen) föreställde sig det hemska i att män plötsligt skulle få kvinnliga röster och inte kunna säga något på manligt sätt – hur hemskt vore inte det? Det här lever vidare i vår tid menar Beard när kvinnor som talar offentligt får höra att de är påstridiga, klagar och gnäller eller det att kvinnors idéer oftast får gehör först när en man plockat upp och formulerat dem.

Den andra delen heter Kvinnor vid makten och handlar om hur svårt det varit för kvinnor att komma till makten och det hat och förlöjligande vi får uppstå när vi väl tagit oss dit. Att göra Hillary Clintons huvud till ett avhugget Medusahuvud var tydligen helt ok i valkampanjen – hade det omvända varit det? Beard lyfter här också tanken huruvida en hög andel kvinnor i parlamentet t.o.m. skulle kunna betyda att makten egentligen utövas någon annanstans?

Jag tyckte den här lilla boken var väldigt intressant såklart eftersom den visar på en lång historia av manligt förtryck och tystande av kvinnor. Utöver texten så innehåller den som sagt många talande bilder med exempel ur historien. Eftersom den baseras på föreläsningar så är språket väldigt lättfattligt och inte alls särskilt akademiskt snårigt som jag hade tänkt mig.

Utläst: 26 december 2020
Mitt betyg: 4/5

Den drunknade

Den drunknade köpte jag för en tjuga på bokrean 2012. Efter fyra år skrev jag om den i Hett i hyllan-utmaningen och sedan tog det fyra år till innan den blev läst. Boken är bara på 170 sidor så nu i efterhand känns det kanske lite fånigt men den blev i alla fall läst till sist då jag valt ut den som en av mina hyllvärmare i december.

Marina besöker sin syster Stella i Skåne och får då träffa hennes sambo Gabriel för första gången. Marina och Stella är väldigt nära varandra samtidigt som de båda döljer något. Stella undanhåller något om hennes relation till Gabriel medan Marina håller den ömsesidiga attraktion som uppstått mellan henne och Gabriel hemlig.

Jag tyckte mycket om den här boken trots att den är full av obehagligheter. Gabriel är ruskigt slemmig och en typisk pretentiös jag önskar jag vore Uffe Lundell-författare. Stella är så full av liv och älskar sin trädgård och arbetet som trädgårdsmästare inne i staden. Marina är osäker och känner aldrig att hon är lika bra som sin syster. Tre väldigt vältecknade personporträtt som interagerar tillsammans på olika plan.

Precis som med Feberflickan så finns det mycket som är outtalat i den här boken och det tilltalar mig fastän att jag är en sån som gärna vill ha alla detaljer på bordet. Du kan nästan ta på mörkret och spänningarna i boken samtidigt som det däremellan bubblar över av lyckligheter och värme. Jag har inte läst något mer av Bohman men blir väldigt nyfiken på att göra det och bägge hennes andra böcker låter som något som skulle passa mig.

Utläst: 14 december 2020
Mitt betyg: 4/5