Lacrimosa

lacrimosa

En gång i bloggens begynnelse, eller närmare bestämt juni 2012, så fanns det en fin blogg som hette Fabulerat. Josefin som drev den började tre gånger att läsa Lacrimosa men lyckades aldrig komma vidare. Hon råkade ha två ex. av boken och beslöt sig för att lotta ut det ena och eftersom jag var den ende intressenten landade hennes ex hos mig. Tanken var att jag skulle läsa den för att sedan inspirera henne att fullfölja läsandet av sitt eget ex. Well, tyvärr hann Josefin lägga ner bloggen innan jag kom till skott eftersom att det tog ca nio år för mig att läsa boken. Jag har ingen kontakt med Josefin längre men om du vet var hon finns så kan du ju tipsa henne om min recension nu. 🙂

När Carl Jonas Love Almqvist kommer till den finska gården Fagervik finns där hittebarnet Ros. Ett vilddjur som Almqvist ser som sitt projekt att ta sig an. Ros får så småningom följa med Almqvist till Stockholm och vi följer Ros både i nutid där och långt efteråt när Ros sitter i Genua och ser tillbaka på sitt liv. I Stockholm lär sig Ros förfalska handstilar, jobbar ett tag vid Kungliga Teatern, blir kär i skådespelerskan (och sedermera kungens älskarinna) Emilie Högqvist samt lär känna den mystiska madame Rehn med en måhända spännande historia. I Genua härjar sjukdomar och död och jag är lite osäker på vad besöket från herr Lysander faktiskt innebär.

Well, det tog som sagt nio år för mig att öppna boken och sen tog det drygt en vecka för mig att läsa boken. Vilket är ganska länge för en bok på knappt 300 sidor under semestern. Jag förstår att Josefin hade svårt att ta sig igenom den här boken. Den har inte lockat mig, jag har inte längtat efter den och jag har fått nästan tvinga mig att läsa klart den. Jag är inte rädd för att lägga bort en bok som inte passar men när jag fått ett så viktigt uppdrag och haft boken så här länge så kände jag ändå att jag ville läsa klart den. Inte för att jag direkt känner att jag kan skriva något inspirerande om boken och inte för att Josefin ens kommer läsa detta, men jag vet inte. Ibland vil man bara ro ett projekt i hamn liksom.

Det är inte en dålig bok, såklart inte, den blev ju nominerad till Augustpriset 2011 men det är en tungläst bok. Den utspelar sig ju på 1800-talet och språket är därefter med tonvis med tidstypiska ord som jag inte alltid förstår vad de betyder. Svenskan uppblandas med en hel del franska och några italienska ord så som man säkert gjorde i de kretsar Ros rör sig på den här tiden. Just det här att man skriver på olika språk brukar jag gilla och min skolfranska räcker ganska långt för att jag ska förstå vad som sägs.

Men det är inte bara ordvalen utan hela skrivsättet. ”Suggestiv” står det på baksidan och det brukar jag gilla men den här är så pass suggestiv och märklig att jag under läsningen ibland knappt hänger med på vad jag egentligen läser. Vem gjorde vad och varför liksom? Den är helt enkelt lite krånglig och märkvärdigt skriven vilket gör att formen står i vägen för handlingen. Själva handlingen är minst sagt intrikat och delar av slutklämmen är ändå ganska cool.

Jag kunde ingenting direkt om Almqvist innan och har googlat på diverse förekommande namn under läsningen. Det här är nämligen en sådan berättelse som tar en del av historien och använder riktiga personer och händelser men skapar något eget. Även detta brukar jag faktiskt tycka om och jag tycker den biten är intressant. Summa summarum så är det här en sådan bok som helt enkelt får mig att känna mig lite ointellektuell – en kritikerrosad men svårläst bok.

Förlag: Natur & kultur
Utläst: 22 juli 2021
Mitt betyg: 3/5

Lycka till med resten av livet (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Förra året började jag känna en tendens till att vara på väg att bli utmattad. Jag orkade inte med saker, hjärnan blev trött av att springa i skog och brodera och hela jag var väldigt trött. Den här boken dök upp i något sådant sammanhang och jag blev sugen på att läsa den.

Vad handlar den om?
Jag varken hade, eller har, någon aning om vem Isabel Boltenstern är men hon är bl.a. en svensk sportjournalist. Jag är ju generellt väldigt ointresserad av sport så det är väl därför jag inte har koll på henne. Hon gjorde karriär väldigt tidigt och i en mansdominerad bransch där hon kände sig tvungen att hela tiden ligga på topp för att bevisa att hon minsann också kunde någonting om sport. Detta ledde till utbrändhet och den här boken är hennes berättelse om det samt tips för hur man kan leva för att slippa bli utbränd.

Vad tyckte jag?
Det har gått drygt tre månader sedan jag läste boken och i nuläget minns jag dessvärre inte mycket alls. Jag tror att jag kände under läsningen att det ändå var ganska mycket jag inte kände igen mig i. Dels kan jag inte alls relatera till Isabels arbetssituation så jag själv jobbar i ett kvinnodominerat yrke med extremt små karriärsmöjligheter (lärare). Dels hade jag förvisso en del av symptomen hon radar upp men inte alla, och så var det alltid när jag googlade på utmattning vilket gjorde det svårt för mig att avgöra huruvida jag var det eller ej. Jag tror som sagt att jag inte var det, men hade kunnat bli om jag inte bromsat mycket.

Isabel ger många praktiska råd för hur den som är i riskzonen kan tänka för att (förhoppningsvis) slippa bli utmattad och det är bra. Likaså ger hon massvis med bra råd för den som trillat ner i diket och som behöver hjälp att ta sig upp. Hennes råd är också generellt bra för den som vill leva ett liv där du har ditt eget mående i fokus istället för önskan att hela tiden tillfredsställa andra.  Undertiteln ”varför helt okej är bra nog” behöver väldigt många människor idag ta till sig i den perfektionshets som råder. Även om boken inte hittade rakt in i mitt hjärta så tänker jag behålla den för att vid behov kunna bläddra igenom den och påminna mig själv om att världen inte behöver fler duktiga flickor.

Förlag: Mondial
Utläst:
31 mars 2021
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Ditt liv och mitt

Den sista bokcirkelboken innan sommaruppehåll blev Ditt liv och mitt. Det var min första bok av Majgull Axelsson men jag hoppas att det inte blir den sista!

Märit ska till och fylla 70 och är på väg hem till sin tvillingbror Jonas och hans fru i Norrköping. Men när tåget stannar i Lund så kliver hon av utan att egentligen själv riktigt veta varför. Hon besöker Vipeholmsgraven, den massgrav för intagna på ”sinnesslöanstalten” Vipeholm där hennes storebror Lars en gång hamnade. Genom en rad tillbakablickar får vi ta del av Märits liv sedan barnsben, de många tragiska händelser som färgat den och livet med hennes dysfunktionella familj.

Det här var en väldigt bra bokcirkelbok med mycket att diskutera. Det kan tyckas att Märits liv inte var en dans på rosor men det är också så att hela bokens fokus ligger på just alla de jobbiga händelser som Märit var med om. Vi förstår att hon också haft ett lyckligt liv med sin man men den biten tas inte upp något djupare i boken. Boken lyfter den sanna historien om anstalten Vipeholm med bl.a. det kända kolaexperimentet och dåtidens syn på det man kallade sinnesslöa men som innebar t.ex. människor med autism och Downs syndrom. Det är en skrämmande och inte alls hedervärd del utav svensk historia och det är viktigt att vi påminns om detta.

Förutom den biten så går Märit som sagt igenom en hel del andra saker och hennes bror och morföräldrar är rent ut sagt ganska vidriga personer och det finns intressanta hämndavsnitt i boken. Granne med Märit bor en flicka som inte heller har det lätt och ett fint parti i boken är när Märit åker till Stockholm för att hälsa på grannflickan men istället får bo hos dennes granne som är skadad och behöver lite hjälp med sin hund. Jag har helt tappat namnet på grannflickan men Solveig tror jag bestämt damen heter och hon är en ängel i Märits liv.

Det enda som stör i boken är Den andra. Den andra är Märits döda trillingssyster, de var nämligen tre stycken i magen men bara Märit och Jonas överlevde. Den andra är en del av Märits samvete och tvingar henne att ta itu med saker men slår också ned på Märit. Lite lustigt är att jag precis innan den här boken läste Brännässlornas drottning vilken har exakt samma berättarperspektiv med en huvudperson och dennes alter ego. Jag faller inte riktigt för detta perspektiv men resten av boken är så bra att jag ändå köper upplägget. Glad är jag att jag äntligen läst en bok av Majgull Axelsson och jag hoppas som sagt på att det ska bli ett par till framöver.

Förlag: Brombergs
Utläst: 30 juni 2021
Mitt betyg: 4/5

Brännässlornas drottning

Jag var nyfiken på den här boken när jag tittade igenom majutgivningen och nappade på en förfrågan om att få läsa den.

Gro föds i slutet av 1950-talet med en mamma som är feminist och konstnär men inte vill vara som alla andra och ibland inte mår särskilt bra. Hennes pappa är av adelssläkt men borta är förmögenheten och kvar finns bara namnet och en desperat tro på att vara förmer. Med Gro följer ständigt Mi-Mi, hennes alter ego eller låtsaskompis. Boken utspelar sig under nästan hela Gros liv så det är svårt att berätta lite kort vad den handlar om. Hur kokar man ner en människas liv till bara några rader?

Inledningsvis störde jag mig lite på dialogerna Gro har med Mi-Mi och jag tyckte att en del av Mi-Mis förklaringar och teorier inte kändes särskilt ålderadekvata när de kom redan i ganska tidig ålder. Men ju längre jag läser desto mer sugs jag in i berättelsen. Bäfverfeldts språk är ganska kortfattat och fragmentariskt å ena sidan men det rinner på med ett sådant flow att det nästan blir som poesi när jag läser. Det är realism, humor och magi i en salig blandning men utan att bli klyschigt eller putslustigt. Allting känns väldigt äkta trots att det samtidigt många gånger är snudd på bisarrt.

I boken ryms många viktiga kvinnofrågor sida vid sida med en längtan om att bli älskad och sedd. Själva essensen med livet fångas så fint när vi följer Gros jakt på livet igenom livet. När jag slår igen boken vet jag inte säkert vad jag just läste men nu vill jag läsa en uppföljare om den danska prästen Brita och hunden för att få veta mer om Britas liv.

Titel: Brännässlornas drottning
Författare: Jeanette Bäfverfeldt
Förlag: Hoi Förlag
Sidantal: 281
Utgivningsår: 2021
Utläst: 26 juni 2021
Mitt betyg: 4/5

Köp på Adlibris eller Bokus

Recensionsexemplar från förlaget.

När sista strofen klingat ut (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Well, jag hade precis läst del 4 och såg ingen poäng i att vänta med del 5 för min sommartrötta hjärna. Trots att den utspelar sig kring jul. Jag har ärligt talat inte alls kommit igång med läsningen den här sommaren utan det går väldigt trögt och då var det skönt att läsa något bekant.

Vad handlar den om?
Det är som sagt juletid. Ankis barnbarn Maja har flyttat till henne för att läsa på gymnasiet i Visby och vi får lära känna henne ännu mer i den här boken. Ett gift par som Anki och Trygge träffat på en gemensam resa dyker upp på ön där den ene utreder det mystiska försvinnandet av hans gammelmoster missionären. En rad hemligheter ligger begravda och som grädde på moset blir det dessutom en rejäl snöstorm som lamslår Gotland.

Vad tyckte jag?
Jag tyckte om att få lära känna Maja lite mer och jag blir väldigt sugen på att ta en fika på Ardrebo B&B i sommar. En fortsatt trevlig serie men jag håller de första tre lite högre än de här sista två. Jag kan inte svara på exakt varför det är så. Kanske beror det dock på min trötta hjärna? Kommer det en sjätte del så vill jag hur som helst läsa den också.

Förlag: Lind & Co
Utläst:
3 juni 2021
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Som daggen stilla kysst (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
När jag var klar med min tenta var jag helt urlakad men hade svårt att sova. Då passar det fint med något bekant och lättläst och jag letade upp del 4 om Anki och Tryggve!

Vad handlar den om?
Det är dags för bröllop i Mullvalds men inte vilket bröllop som helst utan ett rejält ett med allsköns olika titlar till folk med olika uppgifter. Anki och Tryggve hjälper till under bröllopet när plötsligt den äkta maken är försvunnen och det finns blodspår i källaren.

Vad tyckte jag?
Det var kul att läsa om det traditionella gotländska bröllopet och hur alla människor hjälpte till i olika roller. En fin idé att ha ett värdpar så att brudparets föräldrar kan njuta av bröllopet i lugn och ro. Fast det kanske man alltid har? Jag har aldrig gift mig. 🙂 Som vanligt så tycker jag mycket om att läsa om den vardagliga lunken för Anki med hennes hästar och Tryggves promenader med Putte. Gotland är så fint beskrivet och det är så roligt att de rör sig i precis de trakterna som jag brukar vara i när jag besöker Gotland. Det som drar ner betyget lite den här gången är att jag inte tycker att själva fallet med försvinnandet blir lika intressant som det brukar vara. Men underhållen blev jag likväl!

Förlag: Lind & Co
Utläst:
1 juni 2021
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Dit solen aldrig når (måndagsmikron)

dit-solen-aldrig-nar

Varför läste jag den?
Jag hade svårt att sova och behövde något lättsmält och bekant.

Vad handlar den om?
Det är tredje boken om Anki och Tryggve. Anki ger sig ut på långritt och stöter på något som heter Fruntimmershuset. Tryggve hittar några gamla anteckningar om ett av sina första och ännu olösta fall. Det ena leder till det tredje och snart är de bägge inblandade i ett fall igen.

Vad tyckte jag?
Som vanligt mysigt, hästigt, gotländskt och lagom spännande utan att bli makabert. Jag blir lite nervös när Anki verkar lite svartsjuk på att Tryggve hänger med en trevlig kvinna och jag hoppas för guds skull att serien avslutas utan att de får ihop det. Män och kvinnor kan vara kompisar liksom. Lite weird också med att Ankis barnbarn bor hos henne tillfälligt i två månader och byter skola hux flux pga diverse omständigheter. Men trevligt för Anki att få hänga med sitt barnbarn.

Förlag: Lind & Co
Utläst: 1 april 2021
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Bygga muskler som vegan

Jag har följt Styrkelabbet i flera år och i början bestod de bara av Daniel och Philip. Styrkelabbet är en blogg och numera även en podd som handlar om styrketräning. Det är träningstips, nörderi i olika övningar, en hel del forskningsreferenser och en annan lite flamsigare historia emellanåt. Numera har de vuxit och är totalt sju anställda men de har behållit sitt fokus på styrketräning och är fortfarande lika bra.

De har alltid legat i framkant och vart positivt inställda till oss veganer (och vegetarianer) och inkluderat gröna kostråd sedan länge vilket jag uppskattat. De har gett ut några kostböcker med matscheman för både allätare och veganer och det här är deras första bok som riktar sig enkom till veganer (eller andra intresserade såklart!). Diskussionerna har gått heta i vegangrupperna på Facebook om huruvida det här är en bok du behöver och på det svarar jag: det beror på. Själv älskar jag att ha allt samlat i en bok även om du säkert kan googla fram det mesta på nätet.

Andreas Abelsson skriver själv inledningsvis att boken främst är skriven för dig som är ny inom eller nyfiken på vegankost och om du redan tränat och ätit växtbaserat länge så har du troligtvis koll på det mesta. Jag själv känner att jag har koll på ganska mycket men inte exakt allt och jag gillade verkligen att få den här pedagogiska sammanställningen som jag kan återvända till när helst jag har funderingar.

Boken går igenom kalorier, makronutrienter, mineraler och mikronutrienter, kosttillskott och det finns t.o.m. ett kapitel om ketogen kost vilket för mig personligen är tämligen ointressant men ändå bra för den som kanske äter lchf och vill testa veganskt. Avslutningsvis finns där några recept och träningsprogram så är du helt grön inom veganismen och/eller styrketräning har du verkligen en bra handbok här.

Den är seriöst skriven men relativt enkel och innehåller mängder med forskningsreferenser för den som vill läsa vidare. Jag äter redan de mineraltillskott som rekommenderas men visste inte att B12 kan vara så pass svårt för kroppen att ta till sig, och dessutom ofarligt att överdosera, så jag beställde genast extra B12 när jag läst det kapitlet. Nu kollade jag mina värden i höstas och de var prima men det är ju bra om de fortsätter vara det.

En annan sak jag inte visste var att näringsjäst är så pass proteinrikt (51 g/100 g) och även om man inte äter såna mängder så plockade jag med ens fram min burk från längst bak i skåpet och strösslade det över mina middagar. Jag har också fått mig ett uppsving generellt kring mina kostfunderingar och jag äter ju lunch i en skolmatsal på gott och ont. Maten är oftast god och jag älskar att slippa göra matlåda men emellanåt kan den vara lite proteinfattig och som styrketränande individ vill jag gärna ligga på 1,5-2 g protein per kg kroppsvikt varje dag och då fungerar inte vissa maträtter. Det här har jag nog slarvat med ett tag och nu är jag på banan med träningen igen så är det bra om kosten hänger på.

Boken är kanske mer ett häfte en bok men jag tycker den var läsvärd och som jag skrev här ovan så tycker jag att det är skönt att ha alla fakta samlade. Dessutom gillar jag Styrkelabbet väldigt mycket så jag är kanske lite partisk och rekommenderar den absolut. 🙂

Du hittar fler böcker om träning på min sida Löpbrigaden!

Förlag: Styrkelabbet
Utläst: 3 mars 2021
Mitt betyg: 4/5

Ellens val: Kärleken

Så snart jag hade lyssnat färdigt på första delen om Ellen slängde jag mig över den här delen. Eftersom det är en uppföljare så får du vara beredd på spoilers.

Nu har Ellen äntligen börjat på universitet i Ljungsala där hon ska läsa litteraturvetenskap. Hon har lämnat pensionat Solgården för att bo på studentskehemmet tillsammans med några andra flickor men Gerda är fortfarande en kär vän. Även om hon älskar att få läsa vid universitetet så möts hon av fördomar från några av de andra (mer välbärgade) studenterna och hon blir också mer och mer intresserad av Carl, doktoranden hon träffade på redan i första delen. Men hur ska det då bli med Jonas?

Förutom att följa Ellen så fortsätter vi att få vissa inblickar i Isas liv men vi lär också känna läkardottern Alva och hennes väninna, den ”fina” flickan Gabriella som ska gifta sig – ett bröllop hela Ljungsala pratar om. Sen får vi också mycket av det jag gillar allra bäst: kvinnokampen! Både den som sker på alla de individuella planen där de olika flickorna kämpar för sina rättigheter men också den gemenskap och den gruppkamp som sker inne på Ulrikas fik där planer och ränker smids.

Den här serien marknadsförs som romance och ja, det finns en och annan sexscen med men det är långt ifrån Simona Ahrnstedts detaljerade beskrivningar. Nu kanske det finns olika nivåer av romance, jag har ju bara läst Simona och någon enstaka Nora Roberts (zzznark), och Ellen är ju ganska ung så det kanske blir mer av den varan senare men jag tycker att de här böckerna mer är feelgood fast med väldigt allvarliga och viktiga undertoner. Kvinnors utsatta situation i samhället, det förtryck de utsätts för, deras inskränkta friheter, deras beoendesituation – allt sådant och mycket mer lyfts i den här serien och ännu mer i den här andra delen än den första. Det är faktiskt så att det här är en bit kvinnopolitisk historia och ett feministiskt manifest, om än i en aningens lättsam förpackning.

Jag tänker mig att det här är en serie jag skulle kunna plocka fram och läsa om ibland och det har jag då aldrig känt om någon feelgood förut. Nu längtar jag verkligen efter tredje och fjärde delen vilka kommer i höst!

Förlag: Lovereads
Utläst: 28 februari 2021
Mitt betyg: 4/5

Skuggland

Hyllvärmare nr 2 i år blev, helt enligt planen, Skuggland. Den bok som jag vann i en tävling för nio år sedan som lärarstudent och som sedan dess har blivit stående i hyllan.

Det är 80-tal och Erik växer upp i ett villaområde någonstans i Sverige i en spektakulär villa som hans pappa ritat åt hans mamma. Han är bästa kompis med grannpojken Erik och de hänger ofta hemma hos honom och spelar Shadowland, spelet som hans pappa – den ständigt frånvarande Ambassadpappan – har skickat. De lyssnar också på Michael Jackson och befinner sig i gränslandet mellan åren där man bygger med lego och åker snowracer och åren där klassdicso med hångel gör entré.

Grann-Erik vet inte alltid riktigt hur man ska bete sig och kan säga lite såna där konstiga saker som de andra i klassen reagerar på. Men han är Eriks bästa vän och Erik lyckas hålla dem på rätt sida av acceptansstrecket, de är inte så där helt utanför som några andra pojkar i klassen, men de är heller inte riktigt med. En dag börjar Marcus i klassen och snart är det inte Erik och Erik längre utan Grann-Erik och Marcus. Tills den dag då det inte är de heller för de har försvunnit spårlöst ut i natten.

Berättelsen utspelar sig främst i dåtid men vi möter också Erik i nutid i kortare passager. Den rör sig in och ut genom tid och rymd, känslor och tankar och trots att jag typ aldrig läser poesi så är det som en pollett trillar ner när jag läser att Jonas Brun både skriver och översätter poesi (bl.a. Louise Glück) för det vilar något poetiskt över hela texten.

Det är en återkommande scen. Det är hela barndomens scen. Den upprepas gång på gång. Det är ur den allting flödar:
Jag går ner för en trappa, eller jag öppnar en dörr eller ser in genom ett fönster. Jag ser utan att själv bli sedd och jag ser något som inte var avsett för mina ögon, något som jag sedan inte vet var jag ska göra av.

Det här är ingen thriller med en kommissarie som löser fallet till slut utan det är en minnesskildring från en barndom som slutar i ett trauma. Vi får en djup inblick i Eriks liv trots att det emellanåt är fragmentariskt. Det är en fantastisk teckning av alla de svårigheter, händelser och detaljer som utgör barndomen och det är Eriks minnen som styr berättelsen. I början av boken tyckte jag det var lite märkligt att det var så långa och detaljerade beskrivningar av hur huset såg ut och av spelet Shadowland som killarna spelar men ju längre in i boken jag kom desto vettigare tedde de sig. Det är just Eriks minnen och det här är de detaljer han hållit fast vid.

Skuggland är fascinerande läsning och en berättelse som långsamt kryper in under huden på dig. Jag blir genast nyfiken på att läsa mer av Jonas Brun och undrar hur jag kunnat missa honom i så många år. Förutom att han stått framför min näsa i ca nio år då…

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst: 21 februari 2021
Mitt betyg: 4/5