Att föda ett barn

Typ 40 år efter alla andra ger jag mig slutligen på trilogin om Maj. Den har stått i min hylla sedan min pappa köpte serien till mig i present i november 2014 efter att jag önskat den. Han gjorde sig till och köpte alla tre inbundna och så läste jag dem aldrig då. Det har jag haft lite dåligt samvete för. Men nu är jag igång!

Maj är 20 år gammal och året är 1938. Hon har lämnat sin hemort Åre för att glömma exet Erik som bedrog henne. Men hon kan ändå inte riktigt glömma honom. En dag ber kollegan och väninnan Ingrid henne att följa med på en tur i Tomas bil. Hon säger att han är snygg. Maj har egentligen ingen lust men gör det ändå. Ingrid har inte sagt att han är gråhårig och ca 20 år äldre än Maj men han är ju ändå ganska trevlig och artig. En lånad pälskappa som ska återlämnas leder till en graviditet och plötsligt måste Maj både gifta sig och flytta ihop med Tomas. Men vem är han egentligen?

Jag hade inte läst på baksidan av den här boken och visste inget mer direkt än att det handlade mycket om Majs hemmafruliv. Det är är jag glad för, för på så vis framträdde problematiken med Tomas steg för steg för mig precis som den gjorde för Maj. Sandberg skriver speciellt, det är väldigt intensivt och ofta ganska osammanhängande tankeflöden. Maj vill inte bli med barn, hon vill inte vara med Tomas och hon vill inte bo ovanpå hans gamla mammas lägenhet. Men när hon nu måste det så gör hon allt vad hon kan för att framstå som den goda husmodern. Hennes tankar kretsar kring mat och minutiös städning i kombination med djup oro, ångest och en känsla av att inte duga till för släkten och samhällets ögon. Tomas vill ha henne men hon kan inte förmå sig att vara intim med honom igen utan gör allt för att hålla sig undan.

En extra personlig touch är att min mormor är född i december samma år som Maj, hon var norrlänning men långt längre norrifrån än Maj och hon hette Maj Margit då Maj är vårt släktnamn på kvinnosidan. Eller var kanske, jag fick bara söner så vi får väl se. Min mormor var också urtypen för en god husmor men därefter slutar nog likheterna med bokens Maj.

Möjligen att boken hade kunnat vara lite kortare, ibland bläddrade jag fram några sidor för att tjyvläsa vissa skeenden innan jag vände tillbaka och läste på riktigt. Samtidigt blev den emellanåt som en drog där mina ögon bara flödade över sidorna och jag hade svårt att lägga den åt sidan för att sova. Men jag tyckte definitivt om boken vilken slutar väldigt abrupt men så hade väl Sandberg redan planerat att det skulle bli en trilogi. Jag är inte alls matintresserad men fascineras av nörderi och man kan väl inte annat än att betrakta Maj som en mat- och städnörd. Även om hon såklart hellre hade återfått sin ungdom och varit ute på dansbanan med jämnåriga. Det ska bli intressant att få följa hennes liv i de kommande böckerna och se hur det blir.

Förlag: Norstedts
Utläst: 22 januari 2023
Mitt betyg: 4/5

Sidenkatedralen och andra texter

2020 fick jag den här i födelsedagspresent av min pappa tillsammans med en fin lapp där han skrev att Sara Danius var en av hans favoritpersoner. Jag hade ingen aning om detta och blev väldigt glatt överraskad av att en så cool kvinna var viktig för min pappa.

Boken består av en rad olika texter. Det är förord till olika böcker, texter ur DN om modeskapare och fotografer, berättelser om Saras Nobelklänningar, inträde och utträde till Akademien samt litegrann om hennes cancer från sommar- och vinterprat. Fem olika delar och jag tyckte om alla på olika sätt.

Jag är långt ifrån Sara när det gäller mode. Jag är tämligen ointresserad av kläder men ibland får jag små ryck och försöker engagera mig. Däremot är jag insatt när det gäller miljöaspekten av mode och jag undviker fast fashion vilket troligen Sara gjorde också men kanske av andra anledningar. Hon är förtjust i haute couture och siden medan jag undviker siden eftersom jag inte gillar att man kokar larverna levande för att få ut silkestråden. Men visst är hennes klänningar vackra.

Sara är också intresserad av fotografi och jag har absolut noll koll på de fotografer hon nämner men hon väcker mitt intresse och jag googlar deras bilder och frågade genast en kompis om vi inte skulle ta och gå på en fotoutställning här i Stockholm. Foto är annars en sådan sak som jag tycker är spännande och jag skulle gärna fotografera mer och bli bättre på det men jag har f ö r många intressen…

Hon skriver väldigt bra och är så intellektuell att jag ibland känner mig lite smådum. Men inte så att det är hennes mening att göra ner någon, hon förutsätter nog bara att läsaren är lite på samma nivå som henne. De inledande kapitlen består av olika förord och jag blir sugen på att t.ex. läsa om Madame Bovary och funderar på om jag borde läsa Proust? Min bokcirkel gjorde det men jag orkade aldrig då. Å andra sidan tycker jag att Sara är lite den gamla skolan när det gäller litteratur men hon är som sagt en klassiskt skolad litteraturhistoriker så det faller sig naturligt. En del av mig vill läsa fler klassiker och en annan del av mig är lite motvalls för att det mest bara är gamla vita män som ingår där.

De sista texterna är mest personliga och beskriver bl.a. hennes barndom och  hennes känslor när hon fick frågan om att bli ledamot i Svenska Akademien fram till känslorna när hon blev avsatt. Jag tycker det är en stor förlust för Sverige att Sara gick bort så tidigt och tänker att hon hade kunna fortsätta tillföra mycket till dagens samhällsklimat. Nu är jag sugen på att läsa mer av henne.

Förlag: Albert Bonniers förlag
Utläst: 6 januari 2023
Mitt betyg: 4/5

Uppgång & fall

Jag vet inte på rak arm hur många Liv-album jag läst nu men tror att jag är någonstans halvvägs i hennes produktion Varje gång jag läser ett blir jag dock väldigt pepp på att läsa de andra!

Jag har inte alls koll på alla de här rika männen hon skriver om men förstår till fullo hennes resonemang om att de carpar diem och lever i nuet som sjuttsingen och jag fnissade högt åt det samtidigt som det ju är tragiskt och sjukt. Serien om att alla kulturmänniskor är medelklass känns spot on och även den om hur vänstern resonerar. Det var intressant och lite läskigt att läsa om Ayn Rands inflytande och det var också på sätt och vis skrämmande och obehagligt att läsa om finanssektorn även om jag ju vet att det går till så.

Något som är extra kul med just det här albumet är att hon refererar till Barnboksprat vilket ju är en blogg jag också skriver på. Hon skriver egentligen ingenting om själva bloggen utan hänvisar bara till en intervju som en av oss (inte jag) gjort där men ändå, det känns som att jag är typ omnämnd i ett Liv Strömquist-album! Nu vet jag att de flesta som omnämns i hennes album nog inte blir så superglada vilket jag kan förstå men jag tyckte just det här var coolt.

Förlag: Galago
Utläst: 31 december 2022
Mitt betyg: 4/5

Hatet

Jag skaffade den här för åtta år sen och nu blev den äntligen läst. Sveland fick ett brev hem som mordhotade henne och hon insåg snart hur mycket liknande skit som hon bara skrattat bort genom åren och blev istället arg och bestämde sig för att skriva en bok om antifeminism och allt det kvinnohat som finns där ute i världen och på nätet.

Hon varvar korta personliga månadsbetraktelser, som t.ex. om hur hennes lille son börjar kolla i kikhålet innan de går ut så att mamma ska veta att ingen är där, med längre faktabaserade kapitel om olika typer av antifeminism. Det handlar om dokumentären Könskriget som jag aldrig såg när det begav sig men som liksom merparten av alla dokumentärer låter felvinklad och överdriven för att ge rätt effekt. 

Det handlar om när F! kom och hur media skrev ner utseendet på de politiker och människor som engagerade sig där så att många hoppade av. Jag är såklart för media men ogillar den typ av drev som ofta uppstår när det finns chans till klick. Kapitlet om Breivik som visar hur antifeminister ofta också är rasister är skrämmande läsning och så finns där en hel del män omnämnda i boken som verkar ha som sitt livsprojekt att hata kvinnor.

Oavsett vad du tycker om Maria Sveland idag så visar den här boken tydligt hur det finns en alldeles för stor tolerans för hat, hot och förödmjukelse av kvinnor i Sverige idag och det här är fortfarande aktuellt åtta år senare. Jag vet inte exakt vad men något gör att mitt betyg landar i en trea bara. Kanske att Sveland känns lite för svartvit i sina resonemang men jag tycker absolut det är en bok värd att läsa.

Förlag: Leopard förlag
Utläst: 31 december 2022
Mitt betyg: 3/5

Love Hurts

Love Hurts fick jag ”ärva” av sambon efter att jag läst och gillat Alena. Det är en samling serienoveller vilka alla, precis som namnet antyder, handlar om kärlek med en twist som allt som oftast är blodig. Många av novellerna är väldigt roliga och det finns något för nästan alla här i från mer renodlad skräck till science fiction. Vissa är bättre och andra lite tristare men alla är väldigt snyggt tecknade och det finns lite kul fun facts längst bak i boken. Möjligtvis blir det lite kaka på kaka att sträckläsa albumet så som jag gjorde men det var också roligt att bara sluka det i ett enda stycke.

Serien om hon som tar livet av sig själv för att kunna fortsätta stalka sitt numera döda ex även i döden var riktigt sjuk. Den mobbade flickan som återvänder för att mörda alla på en klassåterträff men åker till fel träff och då aldrig får vet att killen hon en gång var kär i också hade en crush på henne var lite sorgsen. Kim nämner i slutordet en sida som blivit en favorit bland fansen där två stycken som slåss till sist omfamnar varandra och samtidigt sticker en kniv i ryggen på varandra vilken är väldigt vacker i allt det brutala. Tro nu inte att jag uppmuntrar våld utan ta det här för vad det är, ett seriealbum.

Förlag: Dark horse
Utläst: 31 december 2022
Mitt betyg: 3/5

Kurs i självutplåning

Den här köpte jag för ca sex år sen då jag var på seriefestival. Jag hade och har fortfarande inte direkt någon aning om vem Bromander är utan jag ryckte bara några album som såg kul ut.

Man kan kalla det en novellsamling fast i serieformat. Det är en samling av olika serier som han ritat under flera års tid och visa har tidigare publicerats på andra ställen. Bäst tycker jag om titelspåret/-serien vad det nu kallas i den här formen. Den handlar om en amatörteater-kvinna som åker på clownläger, en slags teaterkurs där man ska finna sin inre clown. Lägret är fullt av olika mer eller mindre klichéartade karaktärer men det visar sig att den kände och karismatiske kursledaren i själva verket är ett svin och huvudpersonen lyckas avslöja honom.

Några serier låter som om de baseras på verkliga händelser och jag googlar febrilt för att utröna ursprunget. När jag läst klart hela albumet så kommer allra sist några förklarande sidor där Bromander skriver just varifrån han fått idén och lite sådant. Så läs gärna där efter varje serie. Det är mycket ensamhet arbetarklass i serierna och Chefen handlar om osäkra anställningar inom telemarketingbranschen vilket jag kan tänka mig att många idag har erfarenhet av. Jag har faktiskt själv jobbat på ett sådant företag en kort period och vem vet vad jag hade sysslat med idag om de inte konkat under min graviditet?

På det stora hela är det ett underhållande album men jag tycker det är lite ojämnt emellanåt. Jag har mest läst Liv Strömquist och några andra men det här är lite mer Kristian Lundberg-feeling ibland. Liksom bara: så här rutten är världen för många av oss och that’s it. Bromander har även skrivit en del prosa och flera pjäser och lite nyfiken blir jag ändå på trilogin Riv alla tempel (om bodybuilding och urspårade kroppsideal), Vän av ordning, (om näthat och rasism) och Bara en kram (om en destruktiv kulturman). Jag ser nu att den här filmatiserats och sänts som tv-serie på SVT en gång i tiden. Kul!

Förlag: Galago
Utläst: 30 december 2022
Mitt betyg: 3/5

Annabelle

Förr i tiden fick jag fortfarande oombedda rec.ex. hemskickade ibland. Numera har jag i princip helt lagt ner det där med rec.ex. på bloggen förutom någon enstaka gång när jag verkligen blir nyfiken på en bok. Den här skickade alltså förlaget till mig för ca fem år sedan men då jag inte är jätteförtjust i deckare så blev den aldrig läst. Men nu när jag behövde några snabblästa böcker så passade tvärtom en deckare riktigt bra.

Charlie är en ung Stockholmspolis som blir satt på ett fall i Gullspång där en ung tjej försvunnit. Bara det att Charlie själv lämnade Gullspång en gång i tiden och hon har aldrig velat åka tillbaka. Samtidigt som hon nystar i fallet så kastas hon tillbaka till och får nya insikter om sin egen, inte så lyckliga, barndom.

Jag blev glatt överraskad av den här boken. Eller glatt kanske är lite fel ordval då den är väldigt mörk på många sätt. Charlie tampas med en hel del problem och i orten Gullspång finns också många hundar begravda. Jag är ju själv född och uppvuxen i Stockholmsförorter men har bott ett år på landsbygden och jag uppskattar kontrasterna i synsätt på Gullspång mellan Charlie och kollegan Anders. Där han bara ser misär, ett fult smältverk och fulla ungdomar så minns hon ändå en del glädje, gemenskap och skratt. 

Som alltid när jag läser den här typen av böcker är jag mer intresserad av huvudpersonens utveckling än fallets lösning och jag blir inte besviken. Charlie är en intressant karaktär med en komplex bakgrund och jag blir direkt nyfiken på att läsa uppföljarna för att få reda på mer om henne. Och så vill jag såklart veta hur det går för katten. 🙂 Men fallet är också intressant och jag gillar hur tre olika skeenden varvas vilka såklart alla hänger ihop med varandra. Jag uppskattar också boknördandet med flera litteraturreferenser och läser att Bengtsdotter är utbildad svensklärare. Hoppas det blir mer sådant i de andra delarna!

Förlag: Bokförlaget Forum
Utläst: 15 december 2022
Mitt betyg: 4/5

Iggy 4-ever

Iggy 4-ever är uppföljaren till Nattbarn och Iggy går kvar i åttan. Skolan är öken och några killar trakasserar Iggy men hon orkar/vågar inte konfrontera dem. Iggy och hennes bästis Julle börjar hänga med ett gäng i nian men den nya vänskapen sår också lite split och avund mellan Iggy och Julle. Dessutom pajar Iggys telefon och mamma har inte råd att köpa en ny smartphone. Hur ska hon överleva nu?

I den här boken är det lite mer fokus på vänskap och kärlek vilket ju är en stor beståndsdel förvisso genom hela livet men som är särskilt stort i tonåren. Kan man dela sin kompis med någon? Vad händer om man blir kär i samma person? Är man vänner om den andre inte ställer upp för en? Hur gör man när man inte har råd med det alla andra har råd med och är det fel att stjäla av sina föräldrar om det är ändå är saker de inte vill ha? Det finns många intressanta spörsmål i den här berättelsen och precis som Nattbarn så skildrar den tonårslivet riktigt bra. Men efter den här verkar inte Gustavsson ha gett ut något mer vad jag kan se förutom att illustrera första delen om Lisbet och sambakungen (vilken är kul!)?

Förlag: Galago
Utläst: 11 december 2022
Mitt betyg: 4/5

Nattbarn

I maj 2017 var jag på seriefestivalen på Kulturhuset här i Stockholm för första gången. Jag köpte på mig ett par serier som såg kul ut och det här var en av dem.

Iggy är 14 år och tycker att det är så fruktansvärt tråkigt att vara tonåring. Hennes liv innehåller ett frenetiskt googlande på könsorgan, onani, snatteri, häng med bästisen, städvägran och såklart att tyck att morsan och hennes snubbe är pinsamma och jobbiga. En dag kommer skolfotografen till skolan. Han är dubbelt så gammal som Iggy men gillar också hårdrock. Hon börjar chatta med honom efteråt och bestämmer sig för att hälsa på en kväll när mamma är borta.

Inledningsvis blev jag lite chockad över de ganska detaljerade bilderna på Iggys googlande. Och Hanna Gustavsson låter oss också komma riktigt nära tonårslivet på ett sätt som vi kanske inte varit, well, sedan vi själva var där. Vi skulle definitivt aldrig komma någon som Iggy så nära för hon skulle inte säga halv sju till en främmande tråkig vuxen. Det är skönt också att berättelsen inte utmynnar i det man kanske kan förvänta sig utan att Iggy kör sitt eget race, eller ibland gör hon kanske som bästisen. Hur vet man egentligen vad man själv tycker när man bara är 14 år gammal? En mycket fin debut av Gustavsson!

Förlag: Galago
Utläst: 11 december 2022
Mitt betyg: 4/5

I taket lyser stjärnorna

För fyra år sedan tittade svärmor förbi och frågade om jag ville ärva den här boken. Det ville jag såklart då jag hört mycket gott om den och jag har nu i efterhand fattat att den fick både Augustpris och blev filmatiserad.

Jenna går i sjuan och tillsammans med bästa kompisen Susanna tillhör hon de där som inte syns. Hon är hemligt kär i snygg-Sakke i 9:an och hon hatar Ullis-Knullis som är poppis och jämt i centrum. Hemma hos Jenna är det inte som hos alla andra. Där bor bara mamma sen pappa drog för länge sedan och nu har mamma cancer. Riktig cancer som gör att hon behöver käpp, peruker och lösbröst och Jenna hatar det. Både att mamma inte är som alla andra och såklart att hon har cancer. Jenna brottas med så mycket och hon inser snart att andra människor också har svårigheter och hemligheter. 

Jag kunde knappt lägga ifrån mig den här boken. Den innehåller så mycket både fint, hemskt och lite pinsamt också och så vitt jag minns skildrar den högstadietiden riktigt bra. I alla fall dåtidens högstadium, jag tror inte att ungdomar idag dricker på samma sätt som förr och inga rökrutor har de heller. 

Jenna slutar rida och börjar dricka kaffe fast hon inte ens gillar det men det är ju viktigt att verka rätt. Hon blir irriterad på sin mormor fast att hon egentligen tycker så mycket om henne. Hon ska liksom vara stor och liten och stark och svag på samma gång men hon hatar att vara stark för mammas skull för hon är bara så less på den där cancern och längtar tillbaka till när hon och mamma låg i sängen tillsammans och tittade på de självlysande stjärnorna Jenna har i taket.

En riktigt bra bok som håller än idag nästan 20 år efter den skrevs även om vissa saker såklart förändrats med tiden. Men de jobbiga osäkra tonåren där allt är svartvitt och det hemska med cancer, det lär nog inte ändras inom en snar framtid.

Förlag: Natur och kultur
Utläst: 8 december 2022
Mitt betyg: 5/5