Allt vi inte sa

Allt vi inte sa var augustis bokcirkelbok i veganbokcirkeln. Boken handlar om tre Stockholmstjejer som alla gått på Handels. Sofia och Amanda är uppväxta i samma by och åkte samtidigt till Stockholm där de ett tag gled ifrån varandra men sedan hittade tillbaka. Under tiden de var isär blev Sofia istället kompis med Caroline, en infödd östermalmstjej men nu umgås de alla tre ihop. Ingen verkar direkt gilla de andra egentligen samtidigt som de inte har någon annan. Vi följer de tre tjejerna omväxlande ur deras perspektiv och sen skiftar boken lite ton mot slutet.

Ingen av karaktärerna är direkt supersympatisk men alla tre brottas med sin egen kamp. Sofia är den enda svarta kvinnan på hennes advokatbyrå och hon måste tampas med fördomar från både sig själv och andra. Caroline hoppade av Handels, flummade runt i Kalifornien och är nu någon slags östermalmshippieinfluencer med världens sämsta självförtroende. Amanda har en stor tragedi bakom sig och tampas med demoner och olika ohälsosamma försök att dämpa dem.

Fast att jag är ganska långt ifrån de här tre tjejerna livsmässigt så gillar jag boken. Språket är väldigt ärligt, stundtals rått men också humoristiskt. Mest gillar jag att få ta del av Sofias tankar kring all den vardagsrasism hon utsätts för. Det är också Sofias partier som är de allra roligaste och mest fyndiga. Det som drar ner mitt betyg är slutet. Jag gillar det inte. Inte på grund av vad som händer (eller, såklart gillar jag inte det heller) utan för att jag tycker att det som sker liksom gör om hela boken till något annat än en modern relationsroman och det blir lite för mycket. Jag fattar att vi inte bara kunde följa deras liv fram till liksom ingenting och jag har egentligen inget eget förslag så kanske ska jag bara hålla tyst? Däremot så kommer jag definitivt att läsa mer av Osman om hon skriver mer i framtiden!

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst: 13 augusti 2022
Mitt betyg: 3/5

Slutbantat: förstå din kropp och få en vikt som håller livet ut

En sån där kväll när det var lite trögt att somna scrollade jag igenom Bokus play efter något trist att läsa. Jag hittade den här boken och då jag ju är intresserad av kost och hälsa gav jag mig på den. Boken säljpitch är att bantning inte fungerar och att du ska få tips om hur du gör istället.

Hemmingsson beskriver varför bantning inte fungerar och hur din kropp aktivt motarbetar alla bantningsförsök på olika finurliga sätt. t.ex. om du äter mindre, dvs skär ner på kaloriintaget så kommer kroppen snart att bli mer energieffektiv och minska förbränningen. Vidare pratar han om olika typer av övervikt, var fettet sitter, hur länge det funnits där och av vilken anledning det kom dit vilket är relevant när det gäller att skapa förutsättningar för att bli av med det. Han diskuterar ätande, olika anledningar till att vi äter och pratar om kost.

En hel del i den här boken är nog forskningsbaserat och Hemmingsson har själv forskat på övervikt i många år. Samtidigt lägger han fram en teori om att väldigt stressiga perioder ofta leder till viktpåslag och menar att han själv är ”övertygad om det ligger mycket i den teorin” men utan direkt källhänvisning. Det handlar inte om att man äter mer/fel utan hur kroppen reagerar och hur hormonnivåer regleras etc. Jag är själv inte överviktig men la på mig ett par kilo under en väldigt stressig period i mitt liv utan att direkt förändra min kost så jag sällar mig till hans anekdotiska tyckande.

Överlag känner jag att boken är lite ett manifest för att det är ok att vara överviktig, vilket det såklart är, samt för hans egna personliga åsikter kring detta. även om han faktiskt går igenom olika typer av hälsofaror som övervikt kan innebära. Han tar också upp diskrimineringen av överviktiga i samhället och hyllar kroppspositivism (jag håller med). När jag läst ut boken så tänker jag direkt att det här måste ju vara läkaren Stina Wollter skrivit en kommande bok ihop med, och det visade sig vara fallet.

Men vad ska man göra då om bantning inte fungerar? Tja, ändra sina vanor så att de blir mer hälsosamma i grunden, stressa mindre och må bra. Kanske inte de konkreta råd man hoppades på. Magsäcksoperation är drastiskt men fungerar, inte bara för att du får mindre plats att lägga mat på utan för att man tar bort de delar som reglerar hungerhormonet ghrelin.

Jag är inte riktigt rätt målgrupp för den här boken, när Hemmingsson skriver att man också tappar muskelmassa under bantning så tänker jag att det är ju bara att styrketräna och käka protein så slipper man det. Och när han rekommenderar dig att börja med tio minuters promenad två gånger i veckan för att få in mer motion så är min motionskalender betydligt mer gedigen än så. Mycket av det jag läser känner jag igen från Jacobs Gudiols Skitmat men den här boken går in lite mer på själva övervikten. Är du intresserad av dessa frågor och främst ser dig som en tränande människa tycker jag du ska välja Gudiol, ser du dig som främst överviktig tar du denna.

Förlag: Bonnier Fakta
Utläst: 29 juli 2022
Mitt betyg: 3/5

Finistèreböckerna


I en av mina tre bokcirklar brukar vi ha en sommarträff och till den skulle vi läsa Bodil Malmstens första Finistèrebok. Jag lyssnade på nästan hela på bussen till och från Karlstad och klämde det sista en broderikväll i soffan. När den var slut blev jag genast sugen på att lyssna vidare och ta reda på hur det gick.

Böckerna berättas i jagform men Bodil är tydlig med att säga att det inte är en skildring av hennes liv i Finistère, fast att hon ju precis som karaktären i boken flyttade dit och köpte ett hus. Däremot så bekriver hon ”sitt Finistère.” Böckerna är som en serie betraktelser av livet sammanflätat med det som händer i Finistère. Ibland är det beskrivningar av hur man blir av med mullvadar i trädgården och ibland mer filosofiska utlägg kring olika saker. Och så är där blommor i alla dessa former och ett evinnerligt men konstigt nog njutbart uppräknande av allsköns trädgårdsväxter.

Jag fick en kommentar från ett halvt medlyssnade öra att hon bara gnällde i boken och ja, det är mycket gnäll. Men det är ofta befogat och dessutom roligt gnäll och en hel del finurliga formuleringar. Fler än en gång så smilade jag åt Bodils ord och jag gillade även hur hon använde ett språk fritt från förkortningar eller syftningar eller vad jag ska kalla det. När hon t.ex. pratar om sina hemtrakter så heter det alltid ”mellersta Norrlands inland och fjälltrakter.”

Det är omöjligt att läsa det här utan att tänka sig att det är Bodils liv. När vi cirklar om boken så kommer jag på mig själv flera gånger med att prata om händelser och relatera dem till vad jag googlat fram om henne och jag tänker att böckerna är en true story. I andra boken berättar hon hur folk tänkt liksom jag och dessutom kontaktat henne efter första boken och velat ha vägbeskrivningar, sagt att de ska hälsa på och ta med sig sina barn. Bodils replik:

Som vore mitt Finistère ett nöjesfält, ett Eurodisneyfinistère, en temapark för Finistèrefantaster med Finistèrepromenader på från boken kända stigar och vägar och visningar av från boken kända platser, Finistèreutflykter och turer guidade av personal i mullvadsdräkter eller förklädda till mig och madame C.

Jag lyssnade på böckerna och tyckte det gav väldigt mycket att höra Bodil själv läsa dem. Nu när jag bläddrar i e-böckerna för att skriva om dem så ser språket så lockande ut att jag blir sugen på att läsa dem också. Kan Bodil vara min ingång till den här poesin jag aldrig lärt mig tycka om? Jag är hur som sagt väldigt glad för att jag äntligen läste henne och vill definitivt ha mer. Det som drar ner betyget på andra boken är helt enkelt att det blev lite för mycket och lite för långrandigt. Jag vet inte om jag bedömt den annorlunda om jag avvaktat lite med att lyssna på den.

Förlag: Albert Bonniers förlag
Utläst: 14 resp. 21 juli 2022
Mitt betyg: 4/5 resp. 3/5

Kvinnomanualen

En av deltagarna i min feministiska bokcirkel lade fram ett förslag om den här boken och vi andra hakade på. Jag kände inte alls till Björklund innan men googlade lite på henne och insåg snabbt att vi nog hade en del skilda åsikter. Så ja, jag gick in i läsningen med en på förhand dömande blick.

Det första kapitlet tyckte jag faktiskt om. Jag har aldrig haft någon ätstörning men det var en till synes ärlig och genuin skildring av en värld jag aldrig liksom varit en del i. Intressant och tragiskt på samma gång. Inledningen av kapitel 2 fick mig dock att lägga boken ifrån mig i närmre två veckor. Jag har redan delat citatet en gång men gör det igen:

Jag har känt en våldtäktsman, en riktig. Och inte en av de där som slinker igenom, tonåringar som hållit sig framme när en tjejkompis däckat eller någon som blivit full och tallat på någon på en julfest. Utan en sådan som faktiskt använt sin fysiska storlek och till och med vapen för att tvinga ner främmande kvinnor, som hukat i en buske och planerat attacker och genomfört dem en sådan kille som tjejer gör snaskiga true crime-poddar om.

Jag försöker att inte tänka om folk att de är ”dumma i huvudet” utan brukar ha en mer nyanserad bild och tycker att jag brukar ganska bra på att omvända andra att se saken ur motpartens synvinkel. Men det här citatet som fullständigt förminskar så många våldtäktsoffer gör mig så upprörd att jag inte kan fortsätta läsa.

Helgen innan cirkeln plockar jag dock upp boken igen. Det är trots allt roligast att bokcirkla när man läst hela boken och jag är ändå lite nyfiken på vad hon egentligen vill säga med sin bok. Snart är jag dock uttråkad och skummar sida efter sida och trots att den är relativt kort så upplever jag boken som oändligt lång. Allting kulminerar med att Björklund ”äntligen” får säga sin version av det s.k. Della Q-bråket som jag hade noterat i mina googlingar om henne. Jag antar att det var det som hon ville säga med boken, att hon hade rätt och att den andra tjejen var dum. Eller?

Såklart vill hon också säga att man visst får vara hemmafru och att hon är det och att det fungerar jättebra för henne och hennes man. Vilket det säkert gör eftersom de verkar ha en hyfsat stark ekonomi men jag saknar ett intersektionellt perspektiv på hennes idéer. Vidare känner jag mig som hundra år och totalt ute (vilket jag säkerligen är) när jag läser om det viktiga livet på Instagram eller hennes önskan genom åren att ha rätt kläder och hur viktigt skönhet är. Men visst håller jag med om att vackra människor går före i kön, det har hon i alla fall rätt i.

Förlag: Bazar Förlag
Utläst: 12 juni 2022
Mitt betyg: 2/5

Bröd och mjölk

Vårterminens allra sista bokcirkelbok blev Bröd och mjölk. En bok som jag inledningsvis sugs in i och fångas av ögonblicket när den treåriga flickan äter en hel skål med clementiner så att saften rinner. Boken berättar fragmentariskt men samtidigt extremt detaljrikt om händelser ur barnets barndom och vidare vuxenliv och i varje ögonblick så är maten närvarande, som en nyfikenhet, ett intresse, en besatthet eller slutligen en ätstörning. Texten är väldigt lätt och luftig som att du svävar i närheten av flickan/kvinnan men aldrig kommer henne riktigt nära.

Jag kan på ett sätt se att den är snyggt skriven och jag tycker det är fint att ätstörningar får ta plats i litteraturen men någonstans ungefär en tredjedel in i boken tappar jag totalt intresset. I boken återkommer Ramqvist vid två olika tillfällen till hennes (karaktärens) avundsjuka gentemot personer som är ointresserade av mat och just tycker att mat bara är mat. Jag är exakt en av de personerna och kanske är det därför jag ledsnar på all mat i boken. Jag gillar såklart god mat men tänker mer på proteininnehållet i en måltid än smaken. När mina elever frågar vilken favoritmat jag har så är mitt standardsvar ”den som någon annan lagar”. För är det något jag finner fullständigt meningslöst så är det att stå timtals i köket när det går snabbare att mikra en portion havregrynsgröt.

Jag stör mig också på detaljrikedomen som känns orealistisk men vad vet jag, mina minnen från barndomen är mer eller mindre obefintliga alternativt luddiga medan andra matintresserade/ätstörda kanske upplevde precis allt det här som Ramqvist skriver om. Och hur duktig är inte den här ungen i köket förutom när hon misslyckas med att göra te till mormor och morfar? Men kalops kan hon laga. Å andra sidan kanske det är de stunderna av berömmelse för perfekt lagad mat som hon minns?

Det är för övrigt relationen till mormodern som jag har mest behållning av, kanske för att den påminner om min egen relation till mormor och att jag känner igen det eviga trugandet. Fast min mormor åt alltid tillsammans med oss och jag kan inte laga en enda maträtt som hon gjorde för jag lekte alltid medan hon lagade mat. Det här stackars barnet verkar aldrig riktigt leka utom när hon gungar i parken. När jag kommit halvvägs i boken så skummar jag sidorna och läser enstaka ord och stycken här och var för att hänga med i handlingen och det känns skönt när den äntligen tar slut. Jag gissar att mina bokcirkelvänner kommer ha en annan åsikt om boken så det ska i alla fall bli spännande att diskutera den.

Förlag: Norstedts
Utläst: 16 juni 2022
Mitt betyg: 3/5

Hundparken

Jag vet inte hur länge jag velat läsa Sofi Oksanen men inte kommit mig för så jag blev glad när min feministiska bokcirkel valde denna till nästa bok. Även om jag redan på förhand förstått att det här inte var hennes allra bästa roman.

I Hundparken möter vi en estnisk kvinna, Olenka, som arbetar på en klinik som sysslar med äggdonationer och surrogatmödraskap. Några år senare stöter hon på en av sina donationsflickor i en hundpark i Helsingfors och hon blir livrädd att en rad hemligheter ska avslöjas. Boken vindlar sig bakåt parallellt med att den berättar nutidshistorien och läsaren får bit för bit klart för sig hur allt hänger ihop.

Det tog ett tag innan jag kom in i boken och sen var jag som klistrad vissa delar och lätt uttråkad andra. Så ja, jag förstår folk som anser den vara ojämn. Det är oerhört intressant och vidrigt att läsa om klinikens verksamhet. Jag har full förståelse för folk som vill ha barn men inte kan, och det är kanske lätt för mig att ha åsikter som är tvåbarnsmor, men jag anser inte barn vara en rättighet och jag är inte för den här typen av verksamhet.

Jag är definitivt emot surrogatmödraskap, äggdonationer är jag mer osäker på. Men sättet som flickorna behandlas på, som boskap, det är inte respektfullt och människovärdigt. De är liksom inga egna människor utan endast köttkroppar till för att förvara någon penningstinn typs barn. Och går något fel så är de plötsligt helt ensamma i det. Jag vet att det här bara är en bok och en berättelse men sådant som jag läst och sett tidigare har inte övertygat mig om motsatsen.

Oksanen slänger in en deckarvinkel på berättelsen och den hade inte behövts. Det räcker gott och väl med att bara läsa om klinikens verksamhet och livet i Ukraina vilket också är väldigt intressant, särskilt hennes hänvisningar till kriget som pågått i hur många år som helst och inte alls startade den 24 februari i år (boken är dessutom skriven förra året). Jag gillar språket men det är ett par passager som blir för tradiga där Olenka ”talar” till sin kärlek fast mer genom att tänka om jag minns det hela rätt.

Jag kommer absolut att läsa vidare i Oksanens utbud och jag är mer eller mindre sugen på alla hennes böcker vilka ju alla handlar om viktiga feministiska frågor. För dig som letar bokcirkelböcker så var det en väldigt bra sådan och det fanns mycket att diskutera kring.

Förlag: Albert Bonniers förlag
Utläst: 10 april 2022
Mitt betyg: 3/5

Ellens val: Möten i skymningen (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Vi flyttade i slutet av mars och jag läste inte en enda bok under hela februari. Då var det rätt skönt att mjukstarta upp hjärnan med en Ellenbok. Jag lyssnar oftast på böckerna i den här serien och tycker att Ella Schartners mjuka röst passar så fint till den. Eftersom det här är en serie finns det risk för spoilers i den här recensionen.

Vad handlar den om?
Precis som titeln antyder försiggår en hel del möten i skymningen. Ingeborg får reda på att Anton ska gifta sig med någon annan men hon är fortfarande förtvivlat kär i honom. Gerda hittar äntligen kärleken men den är väldigt komplicerad på fler än ett sätt. Dessutom är Carls mamma svårt sjuk vilket sätter käppar i hjulet för Carl och Ellens bröllopsplaner.

Vad tyckte jag?
Jag älskar den här serien och mer eller mindre kastar mig över de nya delarna när de kommer ut. Det är en sådan fin blandning av komplicerade kärlekar, kvinnokamp och universitetslivet. Just den här delen var kanske inte den mest spännande och allting löste sig väldigt fint men sådant är ju livet också emellanåt som tur är.

Förlag: Lovereads
Utläst:
12 mars 2022
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

En sak i taget

Jag har varit lite nyfiken på den här ett tag då jag tyckte Emmes Utloggad var underhållande plus att den här handlar om att göra sig av med saker, ett ämne som jag gillar!

Grace Appleton har en make som inte kan låta bli att släpa hem grejer. Han reser i yrket och har alltid med sig presenter hem fastän han verkar inte ha insett att barnen blivit större och inte längre uppskattar glittriga småbarnspresenter. Hans senaste påfund är att fynda lastpallar med returnerade varor och han berättar upphetsat för Grace att man inte ens vet vad man får men att det kan vara fynd.

Deras hem svämmar över av saker och t.o.m. de båda förråden i trädgården är proppfulla. En kväll går Grace på ett föredrag som två minimalister håller i, de är pensionärer och hävdar att de aldrig varit så lyckliga som sedan de gjort sig av med 80% av sina ägodelar. Grace låter tanken så sakta gro men när hennes granne och bästa kompis Kelly plötsligt får råttor i trädgården p.g.a. Graces familjs saker så känner hon att måttet är rågat. Hon måste rensa, men utan att hennes make får veta något.

Jag tyckte om den här också. Det är lättsmält och mysbrittisk, lite överdriven men underhållande och ganska rolig. Grace liv är väldigt långt ifrån mitt eget och jag tycker det låter så vansinnigt jobbigt att behöva hämta och lämna fyra ungar i olika skolor varje dag ända upp i 15-årsåldern. Jag trodde på förhand att den kanske handlade om lite mer Marie Kondo-style-rensning men Grace man har en sjuklig nivå på sitt samlande och är mer åt en hoarder.

Själv har jag ändå relativt få saker och gillar när man kan ha en plats för allt och jag har heller aldrig haft problem med att slänga saker. Jag är faktiskt inte särskilt förtjust i att få presenter för mycket av det som jag slängt genom åren är just presenter. Folk menar väl men det blir bara fel och onödiga saker liksom. Att samla på saker har inte heller varit min grej sedan barndomen. Däremot känns det ju inte bra att slänga fungerande saker och det är fint att Emme lyfter dumpstring i den här boken också vilket ju är ett bra sätt att ta vara på mat.

Förlag: Historiska Media
Utläst: 22 januari 2022
Mitt betyg: 4/5

Där kräftorna sjunger

Den här valdes som bokcirkelbok i min bokcirkel Stäppvargarna och jag ska erkänna att jag var skeptisk till den. Den har varit otroligt hypad, många har älskat den men jag har också läst många som avskytt den. Hade den inte dykt upp i bokcirkeln hade jag nog faktiskt aldrig läst den.

Kya växer upp i våtmarken utanför en småstad i North Carolina. Hon bor i ett skjul med sina föräldrar tills en dag när Kya är ca sju år och hennes mamma går för att aldrig mer komma tillbaka. En efter en försvinner även syskonen och till sist även pappan. Ensam kvar är Kya som försörjer sig på att bl.a. plocka musslor och sälja. Hon går till skolan en enda dag men blir retad och bestämmer sig för att aldrig återvända. Stadens invånare kallar henne Träskflickan och de allra flesta behandlar henne som en outcast. När hon blivit lite äldre inträffar plötsligt något som vänder nästan hela staden emot henne…

Boken spänner över hela Kyas liv och det är svårt att berätta om handlingen utan att spoila för mycket. Men den täcker hennes uppväxt, utsatthet, ensamhet och kärlekstörst samtidigt som det blir lite utav en spänningsroman under andra halvan. Bokcirkeln följde samma mönster som mina förutfattade meningar tänkte; tre stycken gillade boken och en avskydde den. Där hon såg en klyschig kärlekssaga fylld av floskler fokuserade vi andra istället på Kyas utsatthet och tyckte den biten var intressant.

Jag håller med om att det finns ett par inslag som kanske är lite too much men på det stora hela är boken väl läsvärd. Det är fint med alla naturskildringar och nörderier kring olika fåglars fjädrar eller grässorters blommor och jag gillar verkligen det här naturvurmandet i boken. Owens är zoolog så det förklarar ju ett och annat och hon ger definitivt en mer nyanserad bild av våtmarken och dess innevånare än vad jag hade innan.

Förlag: Bokförlaget Forum
Utläst: 14 december 2021
Mitt betyg: 4/5

Stjärnor, systerskap och julens mirakel

Förra året läste jag Tre systrar och en jul att minnas av Sarah Morgan och jag gillade den så pass att jag tänkte jag skulle läsa henne i jul igen. I den här boken har vi en sårig relation mellan Gayle och hennes två döttrar, Sam och Ella. De har inte haft kontakt på fem år men då Gayle råkar ut för en olycka sträcker hon ut en hand mot sina barn. Hon har ägnat stora delar av livet åt att skapa framgång åt sig själv och sina barn och lull-lull och trams har aldrig varit hennes melodi. Systrarna blir därför ömsom förvånade och ömsom förskräckta när Gayle tackar ja till att fira en familjejul i Skottland med dem. Hon har alltid hatat julen medan de älskar den.

Sarah Morgan skriver lite längre böcker än vad feelgoodgenren normalt betyder. Hon har också ett långsammare berättartempo men i gengäld mer komplexa karaktärer och historier. Här är det trasiga och sorgesamma familjerelationer som avhandlas parallellt med en hel del humor som faktiskt får mig att dra på smilbanden. Samtidigt får vi en rejäl dos romantik och inte minst ett snöigt Skottland och all-in på julfeelingen. Säg någon som inte skulle vilja fira jul på ett smärre slott i Skottland?

Jag tycker bäst om Sam men Ellas lite mer neurotiska och känslomässiga personlighet är en bra balans till Sams mer yrkesmässiga och logiska personlighet. Jag lyssnade på boken och även om jag tyckte mycket om Ella Schartner i Ellen-böckerna så blir det väldigt sockersött när hon gestaltar fyraåriga Tab som är Ellas dotter men eftersom det är en julroman så är det helt ok. Det här blev årets sista julbok för mig och tre stycken var en helt lagom dos.

Förlag: HarperCollins Nordic
Utläst: 22 december 2021
Mitt betyg: 4/5