En sak i taget

Jag har varit lite nyfiken på den här ett tag då jag tyckte Emmes Utloggad var underhållande plus att den här handlar om att göra sig av med saker, ett ämne som jag gillar!

Grace Appleton har en make som inte kan låta bli att släpa hem grejer. Han reser i yrket och har alltid med sig presenter hem fastän han verkar inte ha insett att barnen blivit större och inte längre uppskattar glittriga småbarnspresenter. Hans senaste påfund är att fynda lastpallar med returnerade varor och han berättar upphetsat för Grace att man inte ens vet vad man får men att det kan vara fynd.

Deras hem svämmar över av saker och t.o.m. de båda förråden i trädgården är proppfulla. En kväll går Grace på ett föredrag som två minimalister håller i, de är pensionärer och hävdar att de aldrig varit så lyckliga som sedan de gjort sig av med 80% av sina ägodelar. Grace låter tanken så sakta gro men när hennes granne och bästa kompis Kelly plötsligt får råttor i trädgården p.g.a. Graces familjs saker så känner hon att måttet är rågat. Hon måste rensa, men utan att hennes make får veta något.

Jag tyckte om den här också. Det är lättsmält och mysbrittisk, lite överdriven men underhållande och ganska rolig. Grace liv är väldigt långt ifrån mitt eget och jag tycker det låter så vansinnigt jobbigt att behöva hämta och lämna fyra ungar i olika skolor varje dag ända upp i 15-årsåldern. Jag trodde på förhand att den kanske handlade om lite mer Marie Kondo-style-rensning men Grace man har en sjuklig nivå på sitt samlande och är mer åt en hoarder.

Själv har jag ändå relativt få saker och gillar när man kan ha en plats för allt och jag har heller aldrig haft problem med att slänga saker. Jag är faktiskt inte särskilt förtjust i att få presenter för mycket av det som jag slängt genom åren är just presenter. Folk menar väl men det blir bara fel och onödiga saker liksom. Att samla på saker har inte heller varit min grej sedan barndomen. Däremot känns det ju inte bra att slänga fungerande saker och det är fint att Emme lyfter dumpstring i den här boken också vilket ju är ett bra sätt att ta vara på mat.

Förlag: Historiska Media
Utläst: 22 januari 2022
Mitt betyg: 4/5

Där kräftorna sjunger

Den här valdes som bokcirkelbok i min bokcirkel Stäppvargarna och jag ska erkänna att jag var skeptisk till den. Den har varit otroligt hypad, många har älskat den men jag har också läst många som avskytt den. Hade den inte dykt upp i bokcirkeln hade jag nog faktiskt aldrig läst den.

Kya växer upp i våtmarken utanför en småstad i North Carolina. Hon bor i ett skjul med sina föräldrar tills en dag när Kya är ca sju år och hennes mamma går för att aldrig mer komma tillbaka. En efter en försvinner även syskonen och till sist även pappan. Ensam kvar är Kya som försörjer sig på att bl.a. plocka musslor och sälja. Hon går till skolan en enda dag men blir retad och bestämmer sig för att aldrig återvända. Stadens invånare kallar henne Träskflickan och de allra flesta behandlar henne som en outcast. När hon blivit lite äldre inträffar plötsligt något som vänder nästan hela staden emot henne…

Boken spänner över hela Kyas liv och det är svårt att berätta om handlingen utan att spoila för mycket. Men den täcker hennes uppväxt, utsatthet, ensamhet och kärlekstörst samtidigt som det blir lite utav en spänningsroman under andra halvan. Bokcirkeln följde samma mönster som mina förutfattade meningar tänkte; tre stycken gillade boken och en avskydde den. Där hon såg en klyschig kärlekssaga fylld av floskler fokuserade vi andra istället på Kyas utsatthet och tyckte den biten var intressant.

Jag håller med om att det finns ett par inslag som kanske är lite too much men på det stora hela är boken väl läsvärd. Det är fint med alla naturskildringar och nörderier kring olika fåglars fjädrar eller grässorters blommor och jag gillar verkligen det här naturvurmandet i boken. Owens är zoolog så det förklarar ju ett och annat och hon ger definitivt en mer nyanserad bild av våtmarken och dess innevånare än vad jag hade innan.

Förlag: Bokförlaget Forum
Utläst: 14 december 2021
Mitt betyg: 4/5

Stjärnor, systerskap och julens mirakel

Förra året läste jag Tre systrar och en jul att minnas av Sarah Morgan och jag gillade den så pass att jag tänkte jag skulle läsa henne i jul igen. I den här boken har vi en sårig relation mellan Gayle och hennes två döttrar, Sam och Ella. De har inte haft kontakt på fem år men då Gayle råkar ut för en olycka sträcker hon ut en hand mot sina barn. Hon har ägnat stora delar av livet åt att skapa framgång åt sig själv och sina barn och lull-lull och trams har aldrig varit hennes melodi. Systrarna blir därför ömsom förvånade och ömsom förskräckta när Gayle tackar ja till att fira en familjejul i Skottland med dem. Hon har alltid hatat julen medan de älskar den.

Sarah Morgan skriver lite längre böcker än vad feelgoodgenren normalt betyder. Hon har också ett långsammare berättartempo men i gengäld mer komplexa karaktärer och historier. Här är det trasiga och sorgesamma familjerelationer som avhandlas parallellt med en hel del humor som faktiskt får mig att dra på smilbanden. Samtidigt får vi en rejäl dos romantik och inte minst ett snöigt Skottland och all-in på julfeelingen. Säg någon som inte skulle vilja fira jul på ett smärre slott i Skottland?

Jag tycker bäst om Sam men Ellas lite mer neurotiska och känslomässiga personlighet är en bra balans till Sams mer yrkesmässiga och logiska personlighet. Jag lyssnade på boken och även om jag tyckte mycket om Ella Schartner i Ellen-böckerna så blir det väldigt sockersött när hon gestaltar fyraåriga Tab som är Ellas dotter men eftersom det är en julroman så är det helt ok. Det här blev årets sista julbok för mig och tre stycken var en helt lagom dos.

Förlag: HarperCollins Nordic
Utläst: 22 december 2021
Mitt betyg: 4/5

Tolv hundar i juletid

Årets andra julroman blev Tolv hundar i juletid och ordet hundar i titeln gjorde definitivt sitt för att locka mig. Ally har nyligen flyttat hem till sina farföräldrar i småstaden Pine Hollow. Hon säger att det är för att hjälpa dem med hundhemmet de driver men egentligen trivdes hon inte så bra i New York och hon känner sig lite vilsen i livet.

Bens syster och hennes man omkom i en olycka för ett par år sedan och han blev då vårdnadshavare för sin systerdotter. Han gör allt för att göra henne lycklig, eller nästan allt, han tänker definitivt inte köpa en hund som hon tjatar om. Ben sitter också i stadsfullmäktige i småstaden och har fått öknamnet Ebenezer Scrooge på grund av sin buttra uppsyn och förmodade julhat. När staden måste spara in på pengar lägger han den avgörande rösten på att dra in finansieringen av hundhemmet. Självklart möts Ally och Ben och hans dåliga samvete får honom att erbjuda sin hjälp när det gäller omplaceringen av de kvarvarande hundarna.

Den här julromanen gillade jag! Ja, den är klyschig men den innehåller också småstadsidyll, romantik med förhinder, julstämning så det förslår, en lesbisk borgmästare, överdådigt dekorerade brownies och så var det alla de här hundarna. Vilka härliga karaktärer! Det finns ett lagom stort persongalleri med mestadels härliga hjälpsamma småstadsmänniskor och kanske är de lite väl puttenuttiga ibland men hallå, det är en julroman! Självfallet gestaltas också nackdelarna så som skvaller och oförmågan att kunna vara anonym.

Jag upptäckte nu till min glädje att det finns två delar till om Pine Hollow. En med Houdini-hunden Harry i centrum och såklart en om Maximus, hans nya ägare och den person som man förstår hör ihop med de förstnämnda två. Du som har läst fattar vilka jag menar och man förstod att det fanns mer att hämta mellan de två. Lovely, hoppas Lavender Lit ämnar ge ut även dessa två på svenska men annars ska de nog gå att komma över på endera sättet!

Förlag: Lavender Lit
Utläst: 15 december 2021
Mitt betyg: 4/5

Isbrytare

Jag har aldrig tidigare läst någon av Ohlssons deckare (bara Sjuka själar och någon barnbok) men jag tyckte verkligen om första boken om August Strindberg och har längtat efter denna! Eftersom det är en serie finns det risk för spoilers.

August har rotat sig mer på Hovenäset, han har köpt ett nytt hus och han har nästan en flickvän. Polisen Maria sover i alla fall hos honom ganska ofta men cyklar hem tidigt på morgonen så ingen ska upptäcka henne. En natt brinner Augusts sjöbod ner tillsammans med pensionären Axels bod vägg i vägg. Axel är dock försvunnen och Maria och kollegan Ray-Ray sätts på utredningen samtidigt som August som vanligt blir med indragen i fallet än vad han vill.

Det är så himla mysiga miljöer i de här böckerna, jag är svag för karga landskap och Hovenäset framstår onekligen som ganska ogästvänligt och vindpinat emellanåt. Det kretsar en hel del kring olika trasiga familjekonstellationer och mitt ibland de fiktiva morden och Augusts charmiga kakbakande handlar det om kvinnomisshandel, homoskam och vanskötsel av barn. Ja, August är kanske för präktig och han är både snäll, rik, gillar litteratur och att stå i köket. Men det måste väl få finnas sådana goda män på vår planet också? Slutet blir nästan för dramatiskt men det leder å andra sidan fram till något bra. Ett plus för att pensionärer tillåts ta plats och dessutom ha ett sexliv. Då tar vi och väntar ett år igen då…

Förlag: Bokförlaget Forum
Utläst:
30 november 2021
Mitt betyg: 4/5

Den stora skrivboken/Beviset/Den tredje lögnen

Vi skulle läsa Den stora skrivboken i min bokcirkel Stäppvargarna men det var ingen av oss som stannade där utan alla läste mer eller mindre hela trilogin. Böckerna är ju utgivna en och en som enskilda böcker men de hänger ju ihop och görs definitivt bättre rättvisa i det här formatet.

Den stora skrivboken handlar om de två tvillingpojkarna Lucas och Claus vilka blir lämnade hos sin mormor på landet någon under kriget. Deras mormor är inte direkt som andra mormödrar och kallas Häxan av byns innevånare. Men hon har ett hus och en trädgård med djur så att de kan livnära sig. Pojkarna köper en dag en skrivbok inne i staden och börjar teckna ner sina historier och sitt dagliga leverne. De är å andra sidan inte heller direkt som andra barn utan de utsätter sig själva för en rad grymma experiment för att härda sig. Omkring sig i byn har de ett antal ganska färgstarka karaktärer och ett samhälle under krigets inverkan. I de följande två böckerna får man en lite annan vinkel på skeenden och allt ställs på ända.

Jag har ju tidigare i år läst I går av Kristóf och var beredd på hennes språk men jag var inte beredd på innehållet i böckerna. Ibland undrade jag rent ut sagt vad i h-vete det var jag läste egentligen? Det är perversioner staplade på hemskheter staplade på hjärtlöshet i all oändlighet. Viss kärlek finns där också men definitivt ingen ”vanlig” romance-kärlek. Eller det kanske inte ens är kärlek utan bara beroenden och behov som tillfredsställs? Grannflickans öde är en av de allra märkligaste sakerna i böckerna.

Jag tror nog inte riktigt att jag började f ö r s t å böckerna förrän jag läste efterordet och diskuterade dem med mina bokcirkelvänner. Vi som är födda och uppväxta i Sverige efter kriget kan aldrig riktigt förstå vad ett krig gör med ett land och dess innevånare. Hur påverkad men blir och hur gränser flyttas fram eller suddas ut. Och då syftar jag inte främst på landsgränser utan de moraliska gränserna. Just detta får Kristóf fram så bra i de här böckerna samtidigt som hon leker med läsarens sinne till den grad att du inte är riktigt säker på vad som egentligen hände. Men kan man egentligen någonsin veta det? Livet består ju av en rad subjektivt upplevda skeenden vilka äro mer eller mindre olika för var och en. Böckerna är hypade men med all rätt. Läs dem – men helst med en diskussionspartner!

Förlag: Wahlström Widstrand
Utläst: 4-5 november 2021
Mitt betyg: 4/5

Allt jag önskar mig till jul

Bolouris debutroman var min inkörsport till julromaner. Jag läste den på engelska för ca fem år sedan och tyckte mycket om den. Därför var mina förväntningar ganska stora när jag valde denna roman som årets första julroman, även om jag sedan november 2016 läst ett gäng julromaner.

Nick är en nyligen avskedad och arbetslös, numera fattig jurist som får ett tillfälligt jobb som jultomte i ett köpcentrum. En dag kommer en liten kille och önskar sig att hans mamma, änkan Sarah, ska bli lycklig till jul. Nick drunknar i Sarahs bruna ögon men känner samtidigt att en fattig extraknäcks-jultomte inte är vad hon förtjänar. Istället tussar han ihop henne med sin bästa kompis och rumskompis Matt men ju längre de dejtar desto mer inser Nick att han är totalt nerkärad i Sarah. Inte så bra.

Den här boken är skriven med den typ av rappa humoristiska språk som jag troligtvis älskade när jag läste hennes debut men som jag sedan dess kommit att bli betydligt mindre förtjust i. Jag avbröt t.o.m. en dylik julroman förra året men eftersom det här var Bolouri ville jag ge den en chans. Jag vänjer mig ju längre in i boken jag kommer och det är trivsamt att läsa om Nick och Sarah men den dramaturgiska kurvan blir lite trist hela den långa vägen fram till målet. Det blir också lite för sliskigt med den lille pojken, Nicks slutgiltiga jobb och den trebente jycken.

Jag har kommit att föredra feelgood med svärta och även om Sarah på pappret är en änka så berörs jag inte av hennes situation trots några fällda tårar från de inblandade karaktärerna under bokens gång. Allting är lite för platt och jag är ganska ointresserad att läsa om Londons it-människor och flådiga bröllop. Min största behållning av boken blir nog inblicken i de vedervärdiga arbetsförhållande som verkar råda för brittiska jurister rent generellt.

Förlag: Printz publishing
Utläst: 3 december 2021
Mitt betyg: 3/5

Arv och miljö

Arv och miljö var en bokcirkelbok i den feministiska bokcirkeln och jag ska erkänna att jag kände mig lite skeptisk till den. Jag hade hört både lite bu och bä. Jag valde att lyssna på den och jag blev rejält överraskad. Ibland är det bra att ha låga förväntningar!

Arv och miljö startar i en arvstvist där vi får veta att Bergljot och hennes bror Bård inte kommer att få dela på fritidshusen på Hvaler utan dessa ska endast tillfalla deras systrar Åsa och Astrid. Anledningen till att Bergljot inte ska få del i stugorna är ”att hon inte funnits där” för mamma och pappa de senaste åren som systrarna har gjort. Men frågan är varför hon inte funnits där?

Jag är glad att jag visste så lite om den här boken på förhand för den knockade mig totalt. Handlingen smyger sig på och du tänker och hoppas förgäves att dina föraningar är felaktiga. Boken är som gjord för att lyssnas på och Gunilla Leining visar ännu en gång hur fantastisk hon är som inläsare! Hjorth använder sig mycket av upprepningar och där många läsare verkar ha funnit dessa tjatiga så blir de makalösa och förstärkande i ljudformat.

Hennes personteckningar är också så bra och jag lider, mår illa och blir förbannad under lyssningens gång. Allt Bergljot vill är ju bara att bli sedd och bekräftad men hennes familj är vedervärdig. Det är dock lätt att moralisera över boken och dess innehåll som åskådare, hur skulle en själv egentligen reagera i samma situation? Livet är inte svart och vitt och Hjorth får fram det så himla bra i den här boken. Dessutom var det en utmärkt bokcirkelbok med mycket att diskutera, förundras och förfäras över. Nu vill vi alla läsa mer av denna norska författarinna!

Förlag: Natur och kultur
Utläst: 18 november 2021
Mitt betyg: 5/5

Nattfalkarna (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Tänk att man kan gilla en bokserie så efter 12 böcker. Det är som att återse en kär gammal vän när det är dags igen att läsa om Ruth, Nelson, Kate, Flint och de andra. Eftersom det här är en serie finns det risk för spoilers nedan.

Vad handlar den om?
I den 13:e boken om Ruth så har hon tack och lov flyttat hem till saltängarna igen. Förhållandet med amerikanen är över och hon har övertagit Phils tjänst på institutionen. Istället har hon fått en ny lite jobbig medarbetare som lägger sig i mer än lovligt när det återigen är dags att hjälpa Nelson lösa ett fall. Den här gången hittar de både ett människolik och ett hundlik och dessutom är en ödslig otäck gård med i leken.

Vad tyckte jag?
Nu när jag äntligen lärt mig att läsa deckare (i alla fall de mer mjuka varianterna) så sitter jag aldrig och grubblar över hur pass trovärdigt fallet är eller om det är en klen plot. Jag bara suger i mig berättelsen, gissar vem som ska placeras på vilken plats och framför allt så älskar jag att läsa om all de gamla vännerna. Du kan ju inte annat än älska Kate och Cathbad, Judy är så genuint fin och t.o.m. Clough dyker upp och säger hej.

Slutet ger mig dock vissa föraningar och jag kan inte riktigt säga vilket håll jag vill att det ska barka åt. Jag tycker ingen lösning på kärleksbekymret egentligen är bra. Gissningsvis vill väl ändå Elly Griffiths komma till ett avslut med serien snart och det känns som det är nära nu. Som tur är har jag ännu inte läst hennes övriga böcker och kanske kommer det ut en fin samlingsbox när serien är slut? Jag kan tänka mig att återvända till Norfolk i framtiden.

Förlag: Bokförlaget Forum
Utläst: 20 november 2021
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

 

 

Skuggorna (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Projekt Justitia. Jag har velat läsa den här serien så länge men aldrig kommit mig för förrän nu. Eftersom det är en serie finns det risk för spoilers här nedanför.

Vad handlar den om?
Några män blir misshandlade och efter ett tag inser man att det handlar om hämndaktioner. Alla män som misshandlas är dömda för att ha misshandlat en kvinna och de utsätts ”endast” för exakt det de själva gjort. Och vilka är det egentligen som utför hämndaktionerna?

Vad tyckte jag?
Hämnd är alltid ett intressant perspektiv men om vi ska leva i en rättsstat så bör väl ändå det utdömda straffet räcka? Jag tycker nog det rent logiskt men sen kan man ju alltid ha åsikter om huruvida straffet blev strängt nog, ta Nytorgsmannen för ett modernt exempel? Och sen finns ju den här personliga preferensen, jag har personer jag aldrig kan förlåta (även om vissa hävdar att förlåtelse är bra) men jag har förlikat mig med vår historia och är ganska säker på att en ren och skär öga-för öga-hämnd inte är något som skulle öka på mitt välbefinnande idag. Boken får ett extra plus för vilka som faktiskt ingick i den här lilla hämndligan!

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst:
31 oktober 2021
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format