För sju år sedan läste jag den här boken och när jag slutligen ”recenserade” den tre år senare mindes jag inte ett skvatt. Så när den nu blev vald som årets sista bokcirkelbok i Veganbokprat tyckte jag att jag gott kunde läsa om den. Och det var kul! Jag blev ju lite pepp på Christie i höstas på bokmässan och vet ännu inte säkert än i dag om jag läst något mer av henne än den här boken.

Simeon Lee är en gammal, rik och aningens elak man som bjuder in alla sina fyra nu levande söner med fruar till att fira jul med honom. Dessutom har han en överraskning till dem, han har bjudit in deras systerdotter Pilar och han får sig själv också en egen överraskning när hans gamla kompanjons son Mr Farr knackar på. Lees fyra söner tycker inte särdeles mycket om varandra och de har alla sina egenheter och hemligheter. På julaftonskvällen hörs ett oväsen från Simeon Lees arbetsrum följt av ett fruktansvärt skrik. När alla stormar dit möts de av mängder av blod och en död Simeon med avskuren hals. Poirot råkar befinna sig i närheten och följer med den lokala polisen för att lösa mordet.

Well, det är inget mindre än en äkta pusseldeckare det här med alla komponenter som rika människor, diamanter, skumma tjänare och ett stort hus där alla är misstänkta. Eftersom jag uppenbarligen inte minns något alls från min förra läsning så klurar och klurar jag på vem den skyldige är men luras såklart in i fel tankebanor av Christie och jag får svaret först när Poirot serverar det till mig.

Gillade jag den? Ja, faktiskt. Jag är ju inte så förtjust i vanliga deckare med buttra kommissarier och uppfläkta kvinnolik men den stora blodmängden till trots är det här en väldigt mild deckare. Och jag har ju kommit att inse att jag gillar mysdeckargenren dit den här inte riktigt hör men nog ändå är mer lik i stil. Mysdeckarna har väl ett lite större fokus på karaktärerna. Här är det mer som en teaterpjäs där vi får veta så pass mycket om alla att jag efter en enda tillbakabläddring håller isär vilken son som är vilken tack vare de inte så djupgående men tillräckliga beskrivningarna av dem. Poirot himself lär jag dock inte alls känna men det kanske man gör om man läser fler böcker?

Men boken är spännande och underhållande, den ger mig läslust och som anglofil gillar jag ju att läsa om britter men det är alldeles för lite tedrickande. 🙂 Jag läser gärna fler Christie men vill nog testa en med Miss Marple nästa gång. Särskilt som jag nu googlat och läst att Christie själv föredrog Marple framför Poirot.

Förlag: Bookmark förlag
Utläst: 12 december 2022
Mitt betyg: 4/5