En flickas memoarer

Den allra sista boken jag läste med min feministiska bokcirkel blev En flickas memoarer. En bok där Ernaux går tillbaka i tiden till sommaren 1958 då hon upplevde något tillsammans med en ung man på ett kollo där hon arbetade som 18-åring. Han väcker något i henne och hon blir kanske inte direkt kär men mer besatt av att vara åtrådd och det är en helt ny känsla för henne. Han glömmer henne förmodligen väldigt snabbt men åren går och ännu efter 60 år kan hon inte riktigt släppa honom.

Det är svårt att veta vad man egentligen ska tycka om den unga flickan Annie. Hon är å enda sidan pinsamt desperat och verkar inte förstå att de andra gör henne till åtlöje. Å andra sidan så vill hon så himla gärna uppnå den här första känslan hon fick den där kvällen, igen. Och ju mer vi pratade på bokcirkeln desto mer insåg de flesta av oss av vi betett oss ganska likt Annie någon gång i vår ungdom.

Förutom att Ernaux berättar vad som hände så beskriver hon i detalj hur hon tänker och hur hon tänker kring vad hon ska skriva. Just de här metabitarna tycker jag blir tradiga medan andra i bokcirkeln uppskattade dem, åtminstone till en början. Överlag så kände jag mig aldrig direkt dragen till boken och jag fick tvinga mig själv att läsa klart den. Däremot var det en ganska bra bokcirkelbok som passade bra att vrida och vända på och flera gånger fick jag fundera över vad jag egentligen tyckte och hur jag tolkade henne.

Jag har tydligen läst La Place på franska för ca 22 år sedan och av den historien minns jag ingenting men jag har ett exemplar av just Min far & kvinnan och tänker faktiskt ge henne en till chans då jag inte vill avfärda henne helt. Eventuellt ger jag mig på Omständigheter också så att jag sedan kan ge ett mer rättvist omdöme av hennes författarskap.

Förlag: Norstedts
Utläst: 14 november 2022
Mitt betyg: 3/5

Körsbärslandet

I bokcirkeln Stäppvargarna tänkte vi för några veckor sedan gå till en tysk resaturang här i Stockholm då de andra ville ha schnitzel och det fanns även vegansk schnitzel till mig där. Men så glömde den ansvarige boka bord och det blev fullt och vi gick någon annanstans. Nu var det min tur att välja bok och istället för att ta en av mina hyllvärmare (som jag ofta gör för att få ner antalet) googlade jag istället tyska böcker och valde denna utifrån någon tipslista. När de andra godkänt boken så bokade jag också ett bord på ovan restaurang.

Körsbärslandet utspelar sig mest i nutid och delvis historiskt för att vi ska få en bakgrund till allt. En morgon på 40-talet någonstans anländer Vera och hennes mamma Hildegard som flyktingar från Otpreussen till en gård i Olland. Där tas de motsträvigt emot av Ida Eckhoff vilken väntar på sin son Karl som strider i kriget. Två år senare anländer Karl hem efter en tid i rysk fångenskap och han kommer aldrig mer bli sig lik. Åren går och han tar Vera och Hildegard till sitt hjärta tills den dag då Hildegard lämnar dem alla vind för våg för en ny man och ett nytt liv med bättre status. 60 år framåt i tiden står plötsligt Veras systerdotter Anne och hennes lille son på Veras trapp. På flykt, men inte undan kriget utan hipsterlivet i Hamburg och ett liv som inte blivit som Anne tänkt sig.

Åh, som jag tyckte om den här boken! Jag älskade hur allt kretsade kring huset i Olland och hur svåra trauman blandades med hipsteravsky och enklare problem. Vera kan förvisso anses lite väl dragen till sin spets men i symbios med grannen Heinrichs pedantiska personlighet och Annes mer blyga läggning så blir det så fint så. Jag älskade också att jag fick lära mig om plattyska (och terrazzoklinker!) vilket helt gått mig förbi och varenda bok som smyger in fraser på andra språk hamnar alltid högt på mina topplistor.

Boken är lättläst på ett positivt sätt och kapitlen är perfekt avvägda medan man växlar emellan de olika karaktärerna. Det finns ett enormt läsdriv i den och jag längtade hela tiden tills jag skulle få läsa vidare. Miljöerna i boken är fantastiskt beskrivna och jag skulle utan att tveka åka på en resa till Olland för att titta på gamla korsvirkeshus, alla körsbärsträd och floden Elbe. Då skulle jag förvisso bli en sådan som Vera föraktar men det vore det väl värt.

Rekommenderas till dig som har en lässvacka, gillar karaktärsdrivna böcker, är en sucker för vackra omslag eller vill lära dig några fraser på plattyska! Själv ska jag definitivt skriva upp Hansen på ”måste läsa mer av”-listan.

Förlag: NoNa förlag
Utläst: 8 november 2022
Mitt betyg: 5/5

Kyss mig först

Kyss mig först hamnade hos mig i december 2013 då Modernista bjöd på lite gratis e-böcker. Så här åtta års bloggerfarenhet senare så har jag väl lärt mig att det oftast inte är de allra bästa böckerna som bjuds ut gratis eller reas kraftigt. Faktum är att förlaget inte ens har kvar den här boken på sin hemsida fastän den fortfarande går att köpa som inbunden hos ex. Adlibris. Å andra sidan kanske Modernista rensar regelbundet, det är inget av mina favoritförlag.

Boken handlar om Leila som jobbar hemifrån med att testa mjukvara samt hänger på ett filosofiforum och diskuterar etik och moral. En dag blir hon kontaktad av forumets skapare som erbjuder henne ett jobb där hon ska låtsas vara en person som tagit livet av sig så att denne fortsätter att uppdatera facebook, svarar på mejl etc. för att inte nära och kära ska fatta att man är död. Leila tar jobbet och tillbringar några veckor med att lära känna Tess innan hon tar över hennes online-liv. Men, som vem som helst kan räkna ut, är inte jobbet så enkelt som det låter och särskilt inte när döda Tess (dvs Leila) plötsligt blir kontaktad av en man som inte alls figurerat i bakgrundsforskningen men som uppenbarligen känner/känt Tess.

Ja, alltså, premissen för den här boken är ju rätt sjuk. Men Leila mår inte bra, hon är ensam i livet sen hennes mamma dött och hon har inga direkta vänner hon umgås med. Dessutom tycker hon inte att självmord är fel utan att det är upp till var och en att bestämma när man vill dö så i hennes värld är det här jobberbjudandet inget konstigt direkt.

Det börjar rätt bra men ett tag på mitten så blir det så sjukt segt där Leila samlar in all information hon kan om Tess vilket känns helt onödigt mycket och det är tradig läsning men ok, hon får faktiskt användning för en hel del under tidens gång. Stundtals är det dock ändå spännande och intressant och Leilas personlighet är hyfsat trovärdig men inte hela vägen. Jag kan tänka mig att den här boken hade varit bättre som en film faktiskt.

Förlag: Modernista
Utläst: 3 november 2022
Mitt betyg: 3/5

Bländverk – en skräckantologi

För nio år sedan fick jag den här novellsamlingen från förlaget och på den tiden sa jag aldrig nej till en gratis bok plus att jag gillar en del skräck. Nu stod den på listan över 2013 års hyllvärmare som jag bestämt mig för att läsa och i september blev det äntligen av.

Det är 13 olika författare och 15 noveller i boken. De varierar både i längd och kvalitet men nästan alla handlar om zombier även om de inte alltid kallas det. Eftersom jag så lätt glömmer vad jag läst skrev jag en kort notis och satte ett betyg efter varje novell. Det här var mina fyra favoriter som alla fick en fyra i betyg:

Sådana som jag av Kristoffer Leandoer
Om en man som är så rädd för att bli hemlös och papperslös och konstant drömmer om det. En dag tappar han sina nycklar under en joggingtur och plötsligt har han hamnat i sin värsta mardröm.
Kommentar: Suggestiv stämningen i den här novellen och snyggt hur det ena missödet efter det andra leder huvudpersonen längre och längre in i sin mardröm.

Efter stängningsdags av Anna Kerubi
Om magiska onda böcker, en bibliotekarie och en flyktingpojke
Kommentar: Jag gillade verkligen språket och hur kan man inte gilla en novell som utspelar sig mestadels i ett bibliotek!

Sakaraja 14:12 av Jason Meredith
Om zombier på ett äldreboende.
Kommentar: Bra stämning och spänning i den här och den höll hela vägen.

Barnvakten av Sofie Trinh Johansson
Om en gravid tonårsflicka som sitter barnvakt åt en creepy mystisk unge. Och var är egentligen hans lillasyster?
Kommentar: Jag fick lite Onda dockan-vibbar av den här fast att pojken var levande.

Av övriga noveller fick sju stycken en trea i betyg och fyra stycken en tvåa. Många hade bra beståndsdelar men kanske var lite för korta och med abrupta eller förutsägbara slut. Boken verkar inte gå att få tag i längre när jag googlar men efter den här har det kommit flera andra novellsamlingar där många heter Svarta sagor. Två sådana har jag också bland mina hyllvärmare.

Förlag: Swedish Zombie
Utläst: 30 september 2022
Mitt betyg: 3/5

Allt vi inte sa

Allt vi inte sa var augustis bokcirkelbok i veganbokcirkeln. Boken handlar om tre Stockholmstjejer som alla gått på Handels. Sofia och Amanda är uppväxta i samma by och åkte samtidigt till Stockholm där de ett tag gled ifrån varandra men sedan hittade tillbaka. Under tiden de var isär blev Sofia istället kompis med Caroline, en infödd östermalmstjej men nu umgås de alla tre ihop. Ingen verkar direkt gilla de andra egentligen samtidigt som de inte har någon annan. Vi följer de tre tjejerna omväxlande ur deras perspektiv och sen skiftar boken lite ton mot slutet.

Ingen av karaktärerna är direkt supersympatisk men alla tre brottas med sin egen kamp. Sofia är den enda svarta kvinnan på hennes advokatbyrå och hon måste tampas med fördomar från både sig själv och andra. Caroline hoppade av Handels, flummade runt i Kalifornien och är nu någon slags östermalmshippieinfluencer med världens sämsta självförtroende. Amanda har en stor tragedi bakom sig och tampas med demoner och olika ohälsosamma försök att dämpa dem.

Fast att jag är ganska långt ifrån de här tre tjejerna livsmässigt så gillar jag boken. Språket är väldigt ärligt, stundtals rått men också humoristiskt. Mest gillar jag att få ta del av Sofias tankar kring all den vardagsrasism hon utsätts för. Det är också Sofias partier som är de allra roligaste och mest fyndiga. Det som drar ner mitt betyg är slutet. Jag gillar det inte. Inte på grund av vad som händer (eller, såklart gillar jag inte det heller) utan för att jag tycker att det som sker liksom gör om hela boken till något annat än en modern relationsroman och det blir lite för mycket. Jag fattar att vi inte bara kunde följa deras liv fram till liksom ingenting och jag har egentligen inget eget förslag så kanske ska jag bara hålla tyst? Däremot så kommer jag definitivt att läsa mer av Osman om hon skriver mer i framtiden!

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst: 13 augusti 2022
Mitt betyg: 3/5

Quiet: The Power of Introverts in a World That Can’t Stop Talking

Det tog mig nästan 10 år att ta mig för att läsa den omtalade Quiet. Jag var nog hela tiden rädd att den skulle vara lite tung men nu i år har jag ju bestämt mig för att läsa alla hyllvärmare från 2013 så då var det bara att ta tag i den. Ibland drivs jag så bra av helt egenpåhittade måsten i projekt!

Quiet handlar om introverthet, introverta människor, det rådande extroverta idealet och en del om biologi och kultur. Det är en mastig bok, så som amerikanska böcker ofta är och en hel del hade nog kunnat strykas från boken för att göra den lite mer lättillgänglig. Den är inte direkt svår men den blir liksom lite långrandig emellanåt. När jag läser den 10 år efter den skrevs så är det också väldigt mycket som jag redan känner till.

Mycket är intressant, missförstå mig inte, och jag får en hel del intressanta tankar under läsningen. Framförallt rörande mina elever och hur jag kan göra för att underlätta för de introverta i mitt klassrum. Jag är själv rätt så introvert, såklart, det är nog främst vi som läser den här boken. Men ju äldre jag blir desto mer kan jag kliva utanför mitt skal och agera extrovert. Sen är ju inte världen svart-vit utan alla människor befinner sig på spektrat och även om jag har många likheter med introverta (jag måste definitivt ladda i ensamhet efter folkrika tillställningar) så stämmer ju såklart inte allt och jag tänker definitivt inte efter före jag uttalar mig alla gånger.

Det är intressant att läsa om det extroverta idealets framväxt i USA och hur fokus skiftade från att vara en människa med goda inre egenskaper till en med strålande yttre charm. Människor som syns och hörs värderas högt på den sociala skalan medan det såklart även finns en rad introverta framgångsrika människor som Bill Gates etc. Överlag får jag en känsla av att Cain framhåller att introverta är lite bättre än extroverta. Kanske är hennes avsikt bara att skriva att vi minsann är lika bra som extroverta fast att vi sällan får chansen att synas och höras lika mycket? Men en del grejer känns som cherry picking och jag tycker det blir snudd på obehagligt när hon framhäver asiater som mer introverta. Ja, det finns säkert kulturella skillnader men jag tycker att hon förstärker den här bilden av den ”följsamma, tysta, timida asiaten”.

Jag har strukit under bra mycket saker i mitt exemplar och finner absolut boken läsvärd och intressant men som sagt aningens långrandig och helt klart partisk till introvertas favör. Den är också väldigt amerikansk både till form och innehåll. Behöver du läsa den? Nja, om du vill. För oss som är vuxna introverta idag så tror jag att vi vet om det, jag hoppas att de allra flesta inte känner sig udda på ett negativt sätt och jag gissar att vi har en hel del strategier för hur vi ska klara oss i den extroverta världen. För att vi lever i en värd med extroverta ideal, det håller jag med henne om.

Förlag: Crown Publishing Group
Utläst: 30 juli 2022
Mitt betyg: 3/5

Slutbantat: förstå din kropp och få en vikt som håller livet ut

En sån där kväll när det var lite trögt att somna scrollade jag igenom Bokus play efter något trist att läsa. Jag hittade den här boken och då jag ju är intresserad av kost och hälsa gav jag mig på den. Boken säljpitch är att bantning inte fungerar och att du ska få tips om hur du gör istället.

Hemmingsson beskriver varför bantning inte fungerar och hur din kropp aktivt motarbetar alla bantningsförsök på olika finurliga sätt. t.ex. om du äter mindre, dvs skär ner på kaloriintaget så kommer kroppen snart att bli mer energieffektiv och minska förbränningen. Vidare pratar han om olika typer av övervikt, var fettet sitter, hur länge det funnits där och av vilken anledning det kom dit vilket är relevant när det gäller att skapa förutsättningar för att bli av med det. Han diskuterar ätande, olika anledningar till att vi äter och pratar om kost.

En hel del i den här boken är nog forskningsbaserat och Hemmingsson har själv forskat på övervikt i många år. Samtidigt lägger han fram en teori om att väldigt stressiga perioder ofta leder till viktpåslag och menar att han själv är ”övertygad om det ligger mycket i den teorin” men utan direkt källhänvisning. Det handlar inte om att man äter mer/fel utan hur kroppen reagerar och hur hormonnivåer regleras etc. Jag är själv inte överviktig men la på mig ett par kilo under en väldigt stressig period i mitt liv utan att direkt förändra min kost så jag sällar mig till hans anekdotiska tyckande.

Överlag känner jag att boken är lite ett manifest för att det är ok att vara överviktig, vilket det såklart är, samt för hans egna personliga åsikter kring detta. även om han faktiskt går igenom olika typer av hälsofaror som övervikt kan innebära. Han tar också upp diskrimineringen av överviktiga i samhället och hyllar kroppspositivism (jag håller med). När jag läst ut boken så tänker jag direkt att det här måste ju vara läkaren Stina Wollter skrivit en kommande bok ihop med, och det visade sig vara fallet.

Men vad ska man göra då om bantning inte fungerar? Tja, ändra sina vanor så att de blir mer hälsosamma i grunden, stressa mindre och må bra. Kanske inte de konkreta råd man hoppades på. Magsäcksoperation är drastiskt men fungerar, inte bara för att du får mindre plats att lägga mat på utan för att man tar bort de delar som reglerar hungerhormonet ghrelin.

Jag är inte riktigt rätt målgrupp för den här boken, när Hemmingsson skriver att man också tappar muskelmassa under bantning så tänker jag att det är ju bara att styrketräna och käka protein så slipper man det. Och när han rekommenderar dig att börja med tio minuters promenad två gånger i veckan för att få in mer motion så är min motionskalender betydligt mer gedigen än så. Mycket av det jag läser känner jag igen från Jacobs Gudiols Skitmat men den här boken går in lite mer på själva övervikten. Är du intresserad av dessa frågor och främst ser dig som en tränande människa tycker jag du ska välja Gudiol, ser du dig som främst överviktig tar du denna.

Förlag: Bonnier Fakta
Utläst: 29 juli 2022
Mitt betyg: 3/5

Kvinnomanualen

En av deltagarna i min feministiska bokcirkel lade fram ett förslag om den här boken och vi andra hakade på. Jag kände inte alls till Björklund innan men googlade lite på henne och insåg snabbt att vi nog hade en del skilda åsikter. Så ja, jag gick in i läsningen med en på förhand dömande blick.

Det första kapitlet tyckte jag faktiskt om. Jag har aldrig haft någon ätstörning men det var en till synes ärlig och genuin skildring av en värld jag aldrig liksom varit en del i. Intressant och tragiskt på samma gång. Inledningen av kapitel 2 fick mig dock att lägga boken ifrån mig i närmre två veckor. Jag har redan delat citatet en gång men gör det igen:

Jag har känt en våldtäktsman, en riktig. Och inte en av de där som slinker igenom, tonåringar som hållit sig framme när en tjejkompis däckat eller någon som blivit full och tallat på någon på en julfest. Utan en sådan som faktiskt använt sin fysiska storlek och till och med vapen för att tvinga ner främmande kvinnor, som hukat i en buske och planerat attacker och genomfört dem en sådan kille som tjejer gör snaskiga true crime-poddar om.

Jag försöker att inte tänka om folk att de är ”dumma i huvudet” utan brukar ha en mer nyanserad bild och tycker att jag brukar ganska bra på att omvända andra att se saken ur motpartens synvinkel. Men det här citatet som fullständigt förminskar så många våldtäktsoffer gör mig så upprörd att jag inte kan fortsätta läsa.

Helgen innan cirkeln plockar jag dock upp boken igen. Det är trots allt roligast att bokcirkla när man läst hela boken och jag är ändå lite nyfiken på vad hon egentligen vill säga med sin bok. Snart är jag dock uttråkad och skummar sida efter sida och trots att den är relativt kort så upplever jag boken som oändligt lång. Allting kulminerar med att Björklund ”äntligen” får säga sin version av det s.k. Della Q-bråket som jag hade noterat i mina googlingar om henne. Jag antar att det var det som hon ville säga med boken, att hon hade rätt och att den andra tjejen var dum. Eller?

Såklart vill hon också säga att man visst får vara hemmafru och att hon är det och att det fungerar jättebra för henne och hennes man. Vilket det säkert gör eftersom de verkar ha en hyfsat stark ekonomi men jag saknar ett intersektionellt perspektiv på hennes idéer. Vidare känner jag mig som hundra år och totalt ute (vilket jag säkerligen är) när jag läser om det viktiga livet på Instagram eller hennes önskan genom åren att ha rätt kläder och hur viktigt skönhet är. Men visst håller jag med om att vackra människor går före i kön, det har hon i alla fall rätt i.

Förlag: Bazar Förlag
Utläst: 12 juni 2022
Mitt betyg: 2/5

Bröd och mjölk

Vårterminens allra sista bokcirkelbok blev Bröd och mjölk. En bok som jag inledningsvis sugs in i och fångas av ögonblicket när den treåriga flickan äter en hel skål med clementiner så att saften rinner. Boken berättar fragmentariskt men samtidigt extremt detaljrikt om händelser ur barnets barndom och vidare vuxenliv och i varje ögonblick så är maten närvarande, som en nyfikenhet, ett intresse, en besatthet eller slutligen en ätstörning. Texten är väldigt lätt och luftig som att du svävar i närheten av flickan/kvinnan men aldrig kommer henne riktigt nära.

Jag kan på ett sätt se att den är snyggt skriven och jag tycker det är fint att ätstörningar får ta plats i litteraturen men någonstans ungefär en tredjedel in i boken tappar jag totalt intresset. I boken återkommer Ramqvist vid två olika tillfällen till hennes (karaktärens) avundsjuka gentemot personer som är ointresserade av mat och just tycker att mat bara är mat. Jag är exakt en av de personerna och kanske är det därför jag ledsnar på all mat i boken. Jag gillar såklart god mat men tänker mer på proteininnehållet i en måltid än smaken. När mina elever frågar vilken favoritmat jag har så är mitt standardsvar ”den som någon annan lagar”. För är det något jag finner fullständigt meningslöst så är det att stå timtals i köket när det går snabbare att mikra en portion havregrynsgröt.

Jag stör mig också på detaljrikedomen som känns orealistisk men vad vet jag, mina minnen från barndomen är mer eller mindre obefintliga alternativt luddiga medan andra matintresserade/ätstörda kanske upplevde precis allt det här som Ramqvist skriver om. Och hur duktig är inte den här ungen i köket förutom när hon misslyckas med att göra te till mormor och morfar? Men kalops kan hon laga. Å andra sidan kanske det är de stunderna av berömmelse för perfekt lagad mat som hon minns?

Det är för övrigt relationen till mormodern som jag har mest behållning av, kanske för att den påminner om min egen relation till mormor och att jag känner igen det eviga trugandet. Fast min mormor åt alltid tillsammans med oss och jag kan inte laga en enda maträtt som hon gjorde för jag lekte alltid medan hon lagade mat. Det här stackars barnet verkar aldrig riktigt leka utom när hon gungar i parken. När jag kommit halvvägs i boken så skummar jag sidorna och läser enstaka ord och stycken här och var för att hänga med i handlingen och det känns skönt när den äntligen tar slut. Jag gissar att mina bokcirkelvänner kommer ha en annan åsikt om boken så det ska i alla fall bli spännande att diskutera den.

Förlag: Norstedts
Utläst: 16 juni 2022
Mitt betyg: 3/5

Hundparken

Jag vet inte hur länge jag velat läsa Sofi Oksanen men inte kommit mig för så jag blev glad när min feministiska bokcirkel valde denna till nästa bok. Även om jag redan på förhand förstått att det här inte var hennes allra bästa roman.

I Hundparken möter vi en estnisk kvinna, Olenka, som arbetar på en klinik som sysslar med äggdonationer och surrogatmödraskap. Några år senare stöter hon på en av sina donationsflickor i en hundpark i Helsingfors och hon blir livrädd att en rad hemligheter ska avslöjas. Boken vindlar sig bakåt parallellt med att den berättar nutidshistorien och läsaren får bit för bit klart för sig hur allt hänger ihop.

Det tog ett tag innan jag kom in i boken och sen var jag som klistrad vissa delar och lätt uttråkad andra. Så ja, jag förstår folk som anser den vara ojämn. Det är oerhört intressant och vidrigt att läsa om klinikens verksamhet. Jag har full förståelse för folk som vill ha barn men inte kan, och det är kanske lätt för mig att ha åsikter som är tvåbarnsmor, men jag anser inte barn vara en rättighet och jag är inte för den här typen av verksamhet.

Jag är definitivt emot surrogatmödraskap, äggdonationer är jag mer osäker på. Men sättet som flickorna behandlas på, som boskap, det är inte respektfullt och människovärdigt. De är liksom inga egna människor utan endast köttkroppar till för att förvara någon penningstinn typs barn. Och går något fel så är de plötsligt helt ensamma i det. Jag vet att det här bara är en bok och en berättelse men sådant som jag läst och sett tidigare har inte övertygat mig om motsatsen.

Oksanen slänger in en deckarvinkel på berättelsen och den hade inte behövts. Det räcker gott och väl med att bara läsa om klinikens verksamhet och livet i Ukraina vilket också är väldigt intressant, särskilt hennes hänvisningar till kriget som pågått i hur många år som helst och inte alls startade den 24 februari i år (boken är dessutom skriven förra året). Jag gillar språket men det är ett par passager som blir för tradiga där Olenka ”talar” till sin kärlek fast mer genom att tänka om jag minns det hela rätt.

Jag kommer absolut att läsa vidare i Oksanens utbud och jag är mer eller mindre sugen på alla hennes böcker vilka ju alla handlar om viktiga feministiska frågor. För dig som letar bokcirkelböcker så var det en väldigt bra sådan och det fanns mycket att diskutera kring.

Förlag: Albert Bonniers förlag
Utläst: 10 april 2022
Mitt betyg: 3/5