Bröd och mjölk

Vårterminens allra sista bokcirkelbok blev Bröd och mjölk. En bok som jag inledningsvis sugs in i och fångas av ögonblicket när den treåriga flickan äter en hel skål med clementiner så att saften rinner. Boken berättar fragmentariskt men samtidigt extremt detaljrikt om händelser ur barnets barndom och vidare vuxenliv och i varje ögonblick så är maten närvarande, som en nyfikenhet, ett intresse, en besatthet eller slutligen en ätstörning. Texten är väldigt lätt och luftig som att du svävar i närheten av flickan/kvinnan men aldrig kommer henne riktigt nära.

Jag kan på ett sätt se att den är snyggt skriven och jag tycker det är fint att ätstörningar får ta plats i litteraturen men någonstans ungefär en tredjedel in i boken tappar jag totalt intresset. I boken återkommer Ramqvist vid två olika tillfällen till hennes (karaktärens) avundsjuka gentemot personer som är ointresserade av mat och just tycker att mat bara är mat. Jag är exakt en av de personerna och kanske är det därför jag ledsnar på all mat i boken. Jag gillar såklart god mat men tänker mer på proteininnehållet i en måltid än smaken. När mina elever frågar vilken favoritmat jag har så är mitt standardsvar ”den som någon annan lagar”. För är det något jag finner fullständigt meningslöst så är det att stå timtals i köket när det går snabbare att mikra en portion havregrynsgröt.

Jag stör mig också på detaljrikedomen som känns orealistisk men vad vet jag, mina minnen från barndomen är mer eller mindre obefintliga alternativt luddiga medan andra matintresserade/ätstörda kanske upplevde precis allt det här som Ramqvist skriver om. Och hur duktig är inte den här ungen i köket förutom när hon misslyckas med att göra te till mormor och morfar? Men kalops kan hon laga. Å andra sidan kanske det är de stunderna av berömmelse för perfekt lagad mat som hon minns?

Det är för övrigt relationen till mormodern som jag har mest behållning av, kanske för att den påminner om min egen relation till mormor och att jag känner igen det eviga trugandet. Fast min mormor åt alltid tillsammans med oss och jag kan inte laga en enda maträtt som hon gjorde för jag lekte alltid medan hon lagade mat. Det här stackars barnet verkar aldrig riktigt leka utom när hon gungar i parken. När jag kommit halvvägs i boken så skummar jag sidorna och läser enstaka ord och stycken här och var för att hänga med i handlingen och det känns skönt när den äntligen tar slut. Jag gissar att mina bokcirkelvänner kommer ha en annan åsikt om boken så det ska i alla fall bli spännande att diskutera den.

Förlag: Norstedts
Utläst: 16 juni 2022
Mitt betyg: 3/5

Hundparken

Jag vet inte hur länge jag velat läsa Sofi Oksanen men inte kommit mig för så jag blev glad när min feministiska bokcirkel valde denna till nästa bok. Även om jag redan på förhand förstått att det här inte var hennes allra bästa roman.

I Hundparken möter vi en estnisk kvinna, Olenka, som arbetar på en klinik som sysslar med äggdonationer och surrogatmödraskap. Några år senare stöter hon på en av sina donationsflickor i en hundpark i Helsingfors och hon blir livrädd att en rad hemligheter ska avslöjas. Boken vindlar sig bakåt parallellt med att den berättar nutidshistorien och läsaren får bit för bit klart för sig hur allt hänger ihop.

Det tog ett tag innan jag kom in i boken och sen var jag som klistrad vissa delar och lätt uttråkad andra. Så ja, jag förstår folk som anser den vara ojämn. Det är oerhört intressant och vidrigt att läsa om klinikens verksamhet. Jag har full förståelse för folk som vill ha barn men inte kan, och det är kanske lätt för mig att ha åsikter som är tvåbarnsmor, men jag anser inte barn vara en rättighet och jag är inte för den här typen av verksamhet.

Jag är definitivt emot surrogatmödraskap, äggdonationer är jag mer osäker på. Men sättet som flickorna behandlas på, som boskap, det är inte respektfullt och människovärdigt. De är liksom inga egna människor utan endast köttkroppar till för att förvara någon penningstinn typs barn. Och går något fel så är de plötsligt helt ensamma i det. Jag vet att det här bara är en bok och en berättelse men sådant som jag läst och sett tidigare har inte övertygat mig om motsatsen.

Oksanen slänger in en deckarvinkel på berättelsen och den hade inte behövts. Det räcker gott och väl med att bara läsa om klinikens verksamhet och livet i Ukraina vilket också är väldigt intressant, särskilt hennes hänvisningar till kriget som pågått i hur många år som helst och inte alls startade den 24 februari i år (boken är dessutom skriven förra året). Jag gillar språket men det är ett par passager som blir för tradiga där Olenka ”talar” till sin kärlek fast mer genom att tänka om jag minns det hela rätt.

Jag kommer absolut att läsa vidare i Oksanens utbud och jag är mer eller mindre sugen på alla hennes böcker vilka ju alla handlar om viktiga feministiska frågor. För dig som letar bokcirkelböcker så var det en väldigt bra sådan och det fanns mycket att diskutera kring.

Förlag: Albert Bonniers förlag
Utläst: 10 april 2022
Mitt betyg: 3/5

Vaggvisa

I slutet av mars träffades veganbokcirkeln på nyöppnade restaurangen Chou Chou i Stockholm för att äta mat och diskutera Vaggvisa. Det blev en makalöst trevlig afton så där lagom i tid efter att alla restriktioner släppt. Maten var god och vi skrattade så vi tjöt många gånger. Precis vad jag behövde!

Vaggvisa inleds med att vi får veta att två små barn har mördats. Därefter backas bandet och vi får lära känna familjen och deras perfekta barnflicka, som mer är en medelålders kvinna, och åtminstone glimtvis ta del av händelser som kanske/kanske inte ledde fram till morden. Louise, barnflickan, är som en gudasänd varelse och hemmet har aldrig varit så välstädat eller barnen så omhuldade sedan hon kom in i familjen. Mamma och pappa kan med gott samvete ägna sig åt sina karriärer och livet är fantastiskt. i alla fall fram till den där dagen som boken inleds med.

Jag gillar baklängesgreppet i böcker så man inte behöver vara så brydd med vad som ska hända i slutet eller vem som ska utföra eventuella vansinnesdåd. Här vet vi ju redan allt sådant och även om vi lär känna Louise och familjen under berättelsens gång så hade jag velat lära känna Louise betydligt mer. Boken är kort och med ett bra tempo, vilket var jätteskönt då jag hade en lässvacka, men det är så många saker som liksom snuddas vid och sen glöms bort. Louise relation med sin egen dotter är till exempel hyperintressant och där får vi aldrig några tydliga svar. Även slutet är så pass abrupt att jag var tvungen att messa min bokcirkelkompis och fråga henne om min version var avhuggen. Men det var den inte. Det var också en bra bokcirkelbok där vi tyckte ganska olika men alla var överens om att den hade vunnit på att inte ha så många lösa trådar.

Förlag: Natur & kultur
Utläst: 30 mars 2022
Mitt betyg: 3/5

Där kräftorna sjunger

Den här valdes som bokcirkelbok i min bokcirkel Stäppvargarna och jag ska erkänna att jag var skeptisk till den. Den har varit otroligt hypad, många har älskat den men jag har också läst många som avskytt den. Hade den inte dykt upp i bokcirkeln hade jag nog faktiskt aldrig läst den.

Kya växer upp i våtmarken utanför en småstad i North Carolina. Hon bor i ett skjul med sina föräldrar tills en dag när Kya är ca sju år och hennes mamma går för att aldrig mer komma tillbaka. En efter en försvinner även syskonen och till sist även pappan. Ensam kvar är Kya som försörjer sig på att bl.a. plocka musslor och sälja. Hon går till skolan en enda dag men blir retad och bestämmer sig för att aldrig återvända. Stadens invånare kallar henne Träskflickan och de allra flesta behandlar henne som en outcast. När hon blivit lite äldre inträffar plötsligt något som vänder nästan hela staden emot henne…

Boken spänner över hela Kyas liv och det är svårt att berätta om handlingen utan att spoila för mycket. Men den täcker hennes uppväxt, utsatthet, ensamhet och kärlekstörst samtidigt som det blir lite utav en spänningsroman under andra halvan. Bokcirkeln följde samma mönster som mina förutfattade meningar tänkte; tre stycken gillade boken och en avskydde den. Där hon såg en klyschig kärlekssaga fylld av floskler fokuserade vi andra istället på Kyas utsatthet och tyckte den biten var intressant.

Jag håller med om att det finns ett par inslag som kanske är lite too much men på det stora hela är boken väl läsvärd. Det är fint med alla naturskildringar och nörderier kring olika fåglars fjädrar eller grässorters blommor och jag gillar verkligen det här naturvurmandet i boken. Owens är zoolog så det förklarar ju ett och annat och hon ger definitivt en mer nyanserad bild av våtmarken och dess innevånare än vad jag hade innan.

Förlag: Bokförlaget Forum
Utläst: 14 december 2021
Mitt betyg: 4/5

Terapeuten

Den här valdes till novembers bok i bokcirkeln Veganbokprat. Jag röstade på en annan och hade kanske en lite negativ inställning till boken redan från start. 🙂

Terapeuten handlar om Alice som flyttar ihop med sin ganska nya pojkvän i ett grindsamhälle i London. Området är ganska exklusivt men han lyckas köpa huset lite billigare av en anledning som han inte berättar för Alice. När hon får reda på vad det är så blir hon rejält upprörd men samtidigt lite besatt av händelsen som möjliggjort köpet. Alice har hunnit skaffa vänner i bostadsområdet men börjar nu att misstro och misstänka dem en efter en.

Jag gissar att den här boken faller i genren psykologisk spänningslitteratur och det är en genre jag föredrar på film. Det är spännande emellanåt, det är det och jag messar uppdateringar om vem jag tror är skurken till en av cirkelvännerna som reda läst boken under den kväll jag läser den. För snabbläst är den definitivt men det är något med språket som stör mig. Ni vet det här med show don´t tell? Jag tror att den här boken är mer tell, no show.

Boken generellt känns lite ytlig och jag känner inte heller att jag kommer någon av karaktärerna särskilt nära och förutom det äldre paret Edward och Lorna så känns de flesta andra stöpta i samma mall. Snygga, framgångsrika och med stort inflytande över sina arbetstider. Allting går så lätt också; Alice flyttar in i området, ordnar coctailparty efter mindre än en vecka och är snart bästis med tjejgänget som bor där. Eller, helt bästis är hon väl inte för alla är inte lika positivt inställda till henne. Men vad vet jag, det kanske är skillnad på att bo i ett grindsamhälle och ett hyreshus som jag gör? Om du gillar genren kan du absolut ge boken en chans för den var definitivt spännande emellanåt och som sagt snabbläst.

Förlag: Jentas
Utläst: 20 november 2021
Mitt betyg: 3/5

Isbrytare

Jag har aldrig tidigare läst någon av Ohlssons deckare (bara Sjuka själar och någon barnbok) men jag tyckte verkligen om första boken om August Strindberg och har längtat efter denna! Eftersom det är en serie finns det risk för spoilers.

August har rotat sig mer på Hovenäset, han har köpt ett nytt hus och han har nästan en flickvän. Polisen Maria sover i alla fall hos honom ganska ofta men cyklar hem tidigt på morgonen så ingen ska upptäcka henne. En natt brinner Augusts sjöbod ner tillsammans med pensionären Axels bod vägg i vägg. Axel är dock försvunnen och Maria och kollegan Ray-Ray sätts på utredningen samtidigt som August som vanligt blir med indragen i fallet än vad han vill.

Det är så himla mysiga miljöer i de här böckerna, jag är svag för karga landskap och Hovenäset framstår onekligen som ganska ogästvänligt och vindpinat emellanåt. Det kretsar en hel del kring olika trasiga familjekonstellationer och mitt ibland de fiktiva morden och Augusts charmiga kakbakande handlar det om kvinnomisshandel, homoskam och vanskötsel av barn. Ja, August är kanske för präktig och han är både snäll, rik, gillar litteratur och att stå i köket. Men det måste väl få finnas sådana goda män på vår planet också? Slutet blir nästan för dramatiskt men det leder å andra sidan fram till något bra. Ett plus för att pensionärer tillåts ta plats och dessutom ha ett sexliv. Då tar vi och väntar ett år igen då…

Förlag: Bokförlaget Forum
Utläst:
30 november 2021
Mitt betyg: 4/5

Den stora skrivboken/Beviset/Den tredje lögnen

Vi skulle läsa Den stora skrivboken i min bokcirkel Stäppvargarna men det var ingen av oss som stannade där utan alla läste mer eller mindre hela trilogin. Böckerna är ju utgivna en och en som enskilda böcker men de hänger ju ihop och görs definitivt bättre rättvisa i det här formatet.

Den stora skrivboken handlar om de två tvillingpojkarna Lucas och Claus vilka blir lämnade hos sin mormor på landet någon under kriget. Deras mormor är inte direkt som andra mormödrar och kallas Häxan av byns innevånare. Men hon har ett hus och en trädgård med djur så att de kan livnära sig. Pojkarna köper en dag en skrivbok inne i staden och börjar teckna ner sina historier och sitt dagliga leverne. De är å andra sidan inte heller direkt som andra barn utan de utsätter sig själva för en rad grymma experiment för att härda sig. Omkring sig i byn har de ett antal ganska färgstarka karaktärer och ett samhälle under krigets inverkan. I de följande två böckerna får man en lite annan vinkel på skeenden och allt ställs på ända.

Jag har ju tidigare i år läst I går av Kristóf och var beredd på hennes språk men jag var inte beredd på innehållet i böckerna. Ibland undrade jag rent ut sagt vad i h-vete det var jag läste egentligen? Det är perversioner staplade på hemskheter staplade på hjärtlöshet i all oändlighet. Viss kärlek finns där också men definitivt ingen ”vanlig” romance-kärlek. Eller det kanske inte ens är kärlek utan bara beroenden och behov som tillfredsställs? Grannflickans öde är en av de allra märkligaste sakerna i böckerna.

Jag tror nog inte riktigt att jag började f ö r s t å böckerna förrän jag läste efterordet och diskuterade dem med mina bokcirkelvänner. Vi som är födda och uppväxta i Sverige efter kriget kan aldrig riktigt förstå vad ett krig gör med ett land och dess innevånare. Hur påverkad men blir och hur gränser flyttas fram eller suddas ut. Och då syftar jag inte främst på landsgränser utan de moraliska gränserna. Just detta får Kristóf fram så bra i de här böckerna samtidigt som hon leker med läsarens sinne till den grad att du inte är riktigt säker på vad som egentligen hände. Men kan man egentligen någonsin veta det? Livet består ju av en rad subjektivt upplevda skeenden vilka äro mer eller mindre olika för var och en. Böckerna är hypade men med all rätt. Läs dem – men helst med en diskussionspartner!

Förlag: Wahlström Widstrand
Utläst: 4-5 november 2021
Mitt betyg: 4/5

Allt jag önskar mig till jul

Bolouris debutroman var min inkörsport till julromaner. Jag läste den på engelska för ca fem år sedan och tyckte mycket om den. Därför var mina förväntningar ganska stora när jag valde denna roman som årets första julroman, även om jag sedan november 2016 läst ett gäng julromaner.

Nick är en nyligen avskedad och arbetslös, numera fattig jurist som får ett tillfälligt jobb som jultomte i ett köpcentrum. En dag kommer en liten kille och önskar sig att hans mamma, änkan Sarah, ska bli lycklig till jul. Nick drunknar i Sarahs bruna ögon men känner samtidigt att en fattig extraknäcks-jultomte inte är vad hon förtjänar. Istället tussar han ihop henne med sin bästa kompis och rumskompis Matt men ju längre de dejtar desto mer inser Nick att han är totalt nerkärad i Sarah. Inte så bra.

Den här boken är skriven med den typ av rappa humoristiska språk som jag troligtvis älskade när jag läste hennes debut men som jag sedan dess kommit att bli betydligt mindre förtjust i. Jag avbröt t.o.m. en dylik julroman förra året men eftersom det här var Bolouri ville jag ge den en chans. Jag vänjer mig ju längre in i boken jag kommer och det är trivsamt att läsa om Nick och Sarah men den dramaturgiska kurvan blir lite trist hela den långa vägen fram till målet. Det blir också lite för sliskigt med den lille pojken, Nicks slutgiltiga jobb och den trebente jycken.

Jag har kommit att föredra feelgood med svärta och även om Sarah på pappret är en änka så berörs jag inte av hennes situation trots några fällda tårar från de inblandade karaktärerna under bokens gång. Allting är lite för platt och jag är ganska ointresserad att läsa om Londons it-människor och flådiga bröllop. Min största behållning av boken blir nog inblicken i de vedervärdiga arbetsförhållande som verkar råda för brittiska jurister rent generellt.

Förlag: Printz publishing
Utläst: 3 december 2021
Mitt betyg: 3/5

Arv och miljö

Arv och miljö var en bokcirkelbok i den feministiska bokcirkeln och jag ska erkänna att jag kände mig lite skeptisk till den. Jag hade hört både lite bu och bä. Jag valde att lyssna på den och jag blev rejält överraskad. Ibland är det bra att ha låga förväntningar!

Arv och miljö startar i en arvstvist där vi får veta att Bergljot och hennes bror Bård inte kommer att få dela på fritidshusen på Hvaler utan dessa ska endast tillfalla deras systrar Åsa och Astrid. Anledningen till att Bergljot inte ska få del i stugorna är ”att hon inte funnits där” för mamma och pappa de senaste åren som systrarna har gjort. Men frågan är varför hon inte funnits där?

Jag är glad att jag visste så lite om den här boken på förhand för den knockade mig totalt. Handlingen smyger sig på och du tänker och hoppas förgäves att dina föraningar är felaktiga. Boken är som gjord för att lyssnas på och Gunilla Leining visar ännu en gång hur fantastisk hon är som inläsare! Hjorth använder sig mycket av upprepningar och där många läsare verkar ha funnit dessa tjatiga så blir de makalösa och förstärkande i ljudformat.

Hennes personteckningar är också så bra och jag lider, mår illa och blir förbannad under lyssningens gång. Allt Bergljot vill är ju bara att bli sedd och bekräftad men hennes familj är vedervärdig. Det är dock lätt att moralisera över boken och dess innehåll som åskådare, hur skulle en själv egentligen reagera i samma situation? Livet är inte svart och vitt och Hjorth får fram det så himla bra i den här boken. Dessutom var det en utmärkt bokcirkelbok med mycket att diskutera, förundras och förfäras över. Nu vill vi alla läsa mer av denna norska författarinna!

Förlag: Natur och kultur
Utläst: 18 november 2021
Mitt betyg: 5/5

Nattfalkarna (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Tänk att man kan gilla en bokserie så efter 12 böcker. Det är som att återse en kär gammal vän när det är dags igen att läsa om Ruth, Nelson, Kate, Flint och de andra. Eftersom det här är en serie finns det risk för spoilers nedan.

Vad handlar den om?
I den 13:e boken om Ruth så har hon tack och lov flyttat hem till saltängarna igen. Förhållandet med amerikanen är över och hon har övertagit Phils tjänst på institutionen. Istället har hon fått en ny lite jobbig medarbetare som lägger sig i mer än lovligt när det återigen är dags att hjälpa Nelson lösa ett fall. Den här gången hittar de både ett människolik och ett hundlik och dessutom är en ödslig otäck gård med i leken.

Vad tyckte jag?
Nu när jag äntligen lärt mig att läsa deckare (i alla fall de mer mjuka varianterna) så sitter jag aldrig och grubblar över hur pass trovärdigt fallet är eller om det är en klen plot. Jag bara suger i mig berättelsen, gissar vem som ska placeras på vilken plats och framför allt så älskar jag att läsa om all de gamla vännerna. Du kan ju inte annat än älska Kate och Cathbad, Judy är så genuint fin och t.o.m. Clough dyker upp och säger hej.

Slutet ger mig dock vissa föraningar och jag kan inte riktigt säga vilket håll jag vill att det ska barka åt. Jag tycker ingen lösning på kärleksbekymret egentligen är bra. Gissningsvis vill väl ändå Elly Griffiths komma till ett avslut med serien snart och det känns som det är nära nu. Som tur är har jag ännu inte läst hennes övriga böcker och kanske kommer det ut en fin samlingsbox när serien är slut? Jag kan tänka mig att återvända till Norfolk i framtiden.

Förlag: Bokförlaget Forum
Utläst: 20 november 2021
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format