A Mercy

Den allra första skönlitterära boken jag läste i vårens kurs var A Mercy. Det är faktiskt den första boken jag läser av Morrison men troligen inte den sista.

Boken utspelar sig under slutet av 1600-talet i USA där den holländske mannen Jacob Vaark egentligen ogillar slavhandel men han accepterar ändå flickan Florens som en delbetalning av en skuld. Florens mamma ber honom att ta flickan och känslan av att bli avvisad av sin egen mor är något som tynger Florens under livet. Florens får det trots allt relativt bra hos Jacob och hans fru Rebekka där också tjänarna Lina och Sorrow bor. Lina är en native american och Sorrow dotter till en kapten och en slav på ett förlist slavhandelsskepp. Ett par år längre fram blir Florens kär i en man som hjälper Jacob med arbete, han är svart men fri och när Rebekka senare blir sjuk sänder hon iväg Florens för att hämta honom. En ganska farlig resa för en ung, ensam svart kvinna och som inte slutar som Florens vill.

Handlingen är på sätt och vis sekundär i den här boken, och dessutom lite snårig att förklara, men det du får är en bok som diskuterar rasism och kvinnors förutsättningar ända tillbaka till kolonialismens (och rasismens) begynnelse. Du lär känna en rad människor med olika svåra bakgrundsöden och stundtals hårda liv. Det handlar om relationen mellan kvinnor och män, föräldrar och barn och om längtan efter kärlek, tillhörighet och även rikedom.

Boken är skriven ur olika perspektiv, d.vs. ibland är det Florens i första person som skriver och då är stilen lite mer naiv och korthuggen, och ibland är det i tredje person. Inledningsvis gjorde detta att jag hade lite svårt att hänga med i boken men när jag kom in i den så gick det bättre men den är inte helt enkel. Jag förstår att min lärare valde den här boken då det finns mycket att diskutera kring både form och innehåll och jag tänker att den även skulle göra sig bra som en bokcirkelbok. Boken gör mig nyfiken på att fortsätta utforska Morrisons författarskap och jag tror att det finns många pärlor där som väntar på mig.

Förlag: Random House
Utläst: 30 mars 2021
Mitt betyg: 3/5

Underbarn

I maj läste vi och diskuterade Underbarn i en av mina bokcirklar. Det var min andra Roy Jacobsen och jag älskade verkligen De osynliga men har ännu inte kommit mig förr att läsa vidare om Ingrid, men jag ska.

I Underbarn kretsar det kring Finn som växer upp med sin mamma i en förort till Oslo på 1960-talet. Hans pappa lämnade dem tidigt för att bilda ny familj men omkom sedan i en arbetsplatsolycka. Finn har en halvsyster från pappa men de har aldrig haft någon kontakt förrän en dag när flickan riskerar att hamna på barnhem. Hans mamma bestämmer sig för att ta sig an flickan och det rör till det ganska mycket i Finns liv. Samtidigt har de en inneboende, eller inhysingen som han kallas, och han deltar i Finns liv på både gott och ont.

Det här är en väldigt bra uppväxtskildring av hur det är att vara ett lite fattigare förortsbarn på 60-talet. Eller, jag levde ju inte då men allting känns så himla tidstypiskt och det är både intressant och många gånger roligt. Det finns många referenser till både omvärldens händelser och det vardagliga livet. Som t.ex. blommiga tapeter och den första tv-apparaten.

Finns halvsyster visar sig vara inte riktigt som de andra barnen och det är inte alltid en lätt match för varken mamma eller Finn med den nya familjekonstellationen. Inhysningen Christian är svår att få grepp om och inte ens efter att jag läst ut boken vet jag riktigt hur jag ska förhålla mig till honom.

Jag lyssnade på boken och efter att ha kommit över det inledande störningsmomentet att Finn refererade till mamma som morsan hela tiden, vilket ju var tidstypiskt men ändå skavde lite i mina öron, så gillade jag inläsningen. Boken nådde dock inte hela vägen fram till mig utan den kändes kanske lite distanserad men den var väl läsvärd och en bra bokcirkelbok.

Förlag: Norstedts
Utläst: 30 maj 2021
Mitt betyg: 3/5

 

Ditt liv och mitt

Den sista bokcirkelboken innan sommaruppehåll blev Ditt liv och mitt. Det var min första bok av Majgull Axelsson men jag hoppas att det inte blir den sista!

Märit ska till och fylla 70 och är på väg hem till sin tvillingbror Jonas och hans fru i Norrköping. Men när tåget stannar i Lund så kliver hon av utan att egentligen själv riktigt veta varför. Hon besöker Vipeholmsgraven, den massgrav för intagna på ”sinnesslöanstalten” Vipeholm där hennes storebror Lars en gång hamnade. Genom en rad tillbakablickar får vi ta del av Märits liv sedan barnsben, de många tragiska händelser som färgat den och livet med hennes dysfunktionella familj.

Det här var en väldigt bra bokcirkelbok med mycket att diskutera. Det kan tyckas att Märits liv inte var en dans på rosor men det är också så att hela bokens fokus ligger på just alla de jobbiga händelser som Märit var med om. Vi förstår att hon också haft ett lyckligt liv med sin man men den biten tas inte upp något djupare i boken. Boken lyfter den sanna historien om anstalten Vipeholm med bl.a. det kända kolaexperimentet och dåtidens syn på det man kallade sinnesslöa men som innebar t.ex. människor med autism och Downs syndrom. Det är en skrämmande och inte alls hedervärd del utav svensk historia och det är viktigt att vi påminns om detta.

Förutom den biten så går Märit som sagt igenom en hel del andra saker och hennes bror och morföräldrar är rent ut sagt ganska vidriga personer och det finns intressanta hämndavsnitt i boken. Granne med Märit bor en flicka som inte heller har det lätt och ett fint parti i boken är när Märit åker till Stockholm för att hälsa på grannflickan men istället får bo hos dennes granne som är skadad och behöver lite hjälp med sin hund. Jag har helt tappat namnet på grannflickan men Solveig tror jag bestämt damen heter och hon är en ängel i Märits liv.

Det enda som stör i boken är Den andra. Den andra är Märits döda trillingssyster, de var nämligen tre stycken i magen men bara Märit och Jonas överlevde. Den andra är en del av Märits samvete och tvingar henne att ta itu med saker men slår också ned på Märit. Lite lustigt är att jag precis innan den här boken läste Brännässlornas drottning vilken har exakt samma berättarperspektiv med en huvudperson och dennes alter ego. Jag faller inte riktigt för detta perspektiv men resten av boken är så bra att jag ändå köper upplägget. Glad är jag att jag äntligen läst en bok av Majgull Axelsson och jag hoppas som sagt på att det ska bli ett par till framöver.

Förlag: Brombergs
Utläst: 30 juni 2021
Mitt betyg: 4/5

Om icke vetekornet

om-icke-vetekornet

Den här boken ingick i kurslitteraturen på den kurs jag läste i våras men vi behövde bara läsa sex kapitel och jag hann inte mer då heller. Däremot kände jag att jag gärna ville läsa ut den och nu har jag till syvende och sist gjort det.

Boken utspelar sig några dagar före och fram till Uhuru – när Kenya blir självständigt 1963 samt ett par tillbakablickar för att vi bättre ska förstå historien. I berättelsens mittpunkt står Mugo, en man som av byn ses som en frihetshjälte efter en vistelse i koncentrationsläger. Som hjälte ombeds han att hålla tal vid Uhuru men han vill inte. Han är både tystlåten och introvert men ruvar också på hemligheter.

En annan hjälte från byn är Kihika, han var en kämpe med i Mau Mau-gerillan (vilka med våld kämpade för ett fritt Kenya) men blev förrådd och hängd några år tidigare. En annan Mau Mau-medlem planerar att avslöja förrädaren vid Uhuru för att äntligen skipa rättvisa. Vi möter också Kihikas syster Mumbi som uppvaktas av både Gikonyo och Karanja, slutligen väljer den ene men hamnar i trubbel.

Det är inte lätt att sammanfatta bokens handling utan att spoila men det är inte heller särskilt viktigt för dig som vill läsa den att få förhandsinfo. Det som är viktigt är att den här boken berättar om Kenyas frigörelse och den ger många både fina och såriga inblickar i hur både kampen och det koloniserade livet tedde sig för främst kenyanerna men även kolonisatörerna.

Jag har liksom aldrig riktigt tänkt på kolonialismen ordentligt förrän nu i år faktiskt. Jag menar, jag vet ju att fenomenet existerar men det är först när jag läste den här kursen och samtidigt fördjupade mig i annan litteratur som jag verkligen, verkligen började inse vidden av det hela. Det är helt galet att europeiska länder har klampat fram över världen och lagt under sig det de velat ha och utnyttjat och dödat människor, deras länder och tillgångar. Totalt skambelagt urkulturer och tvingat på dem kristendomen och europeiska språk.

Om icke vetekornet ger oss en bra bild av britternas framfart i Kenya samtidigt som Thiong’o problematiserar motståndsrörelsen användande av våld och skildrar det patriarkala samhället. Han ger oss en skrämmande inblick i hur britterna som är på väg att lämna landet tänker:

Allting verkade lugnt och fridfullt, tänkte Thompson, som nu vände blicken från gräsmattan till kemibyggnaden, det närmaste laboratoriet. Provrör efter provrör stod prydligt uppradade i fönstret. Skulle allt detta finnas kvar efter torsdag? I två månader, kanske: och sedan – provrör och bägare skulle vara sönderslagna eller ligga odiskade på cementgolvet, växthusen och drivbänkarna skulle vara fulla med ogräs, och skogen runtomkring, som han hade hållit i schack noga, skulle gradvis äta sig in över ett område, som var fullt av avskräde.

Boken spänner över stora generella ämnen som kärlek, svek, skuld, sorg och förlåtelse och allt i relation till det koloniala samhället. Det kan tyckas att boken handlar om många personer och att det är många bihistorier men det gör karaktärerna väldigt levande och de flesta har en relation till varandra. Jag är väldigt glad att jag läste ut den här boken och tänker fortsätta att utbilda mig själv kring kolonialismen och postkolonialismen.

Förlag: Modernista
Utläst: 3 juli 2021
Mitt betyg: 4/5

Konsten att vara kvinna (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
På Internationella kvinnodagen lyssnade jag till en intervju med Moran och blev då väldigt nyfiken på hennes nya bok men jag tänkte att det kanske kunde vara bra att ha läst den här innan.

Vad handlar den om?
Boken beskriver hennes uppväxt och tidiga vuxenår och lyfter olika feministiska aspekter med en hel del, låt oss säga, uppseendeväckande ord och stycken.

Vad tyckte jag?
Alltså, nja. Hon säger en hel del bra och viktiga saker men de drunknar i hennes iver att vara så himla rolig hela tiden. Det är lite som att läsa ett stå upp-manus och det blir för mycket och lite för långdraget till sist. Jag föredrar nog faktiskt att lyssna på henne men hoppas ändå att den nya boken ska vara lite mer ”mogen” i sitt utförande.

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst:
7 april 2021
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

När sista strofen klingat ut (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Well, jag hade precis läst del 4 och såg ingen poäng i att vänta med del 5 för min sommartrötta hjärna. Trots att den utspelar sig kring jul. Jag har ärligt talat inte alls kommit igång med läsningen den här sommaren utan det går väldigt trögt och då var det skönt att läsa något bekant.

Vad handlar den om?
Det är som sagt juletid. Ankis barnbarn Maja har flyttat till henne för att läsa på gymnasiet i Visby och vi får lära känna henne ännu mer i den här boken. Ett gift par som Anki och Trygge träffat på en gemensam resa dyker upp på ön där den ene utreder det mystiska försvinnandet av hans gammelmoster missionären. En rad hemligheter ligger begravda och som grädde på moset blir det dessutom en rejäl snöstorm som lamslår Gotland.

Vad tyckte jag?
Jag tyckte om att få lära känna Maja lite mer och jag blir väldigt sugen på att ta en fika på Ardrebo B&B i sommar. En fortsatt trevlig serie men jag håller de första tre lite högre än de här sista två. Jag kan inte svara på exakt varför det är så. Kanske beror det dock på min trötta hjärna? Kommer det en sjätte del så vill jag hur som helst läsa den också.

Förlag: Lind & Co
Utläst:
3 juni 2021
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Som daggen stilla kysst (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
När jag var klar med min tenta var jag helt urlakad men hade svårt att sova. Då passar det fint med något bekant och lättläst och jag letade upp del 4 om Anki och Tryggve!

Vad handlar den om?
Det är dags för bröllop i Mullvalds men inte vilket bröllop som helst utan ett rejält ett med allsköns olika titlar till folk med olika uppgifter. Anki och Tryggve hjälper till under bröllopet när plötsligt den äkta maken är försvunnen och det finns blodspår i källaren.

Vad tyckte jag?
Det var kul att läsa om det traditionella gotländska bröllopet och hur alla människor hjälpte till i olika roller. En fin idé att ha ett värdpar så att brudparets föräldrar kan njuta av bröllopet i lugn och ro. Fast det kanske man alltid har? Jag har aldrig gift mig. 🙂 Som vanligt så tycker jag mycket om att läsa om den vardagliga lunken för Anki med hennes hästar och Tryggves promenader med Putte. Gotland är så fint beskrivet och det är så roligt att de rör sig i precis de trakterna som jag brukar vara i när jag besöker Gotland. Det som drar ner betyget lite den här gången är att jag inte tycker att själva fallet med försvinnandet blir lika intressant som det brukar vara. Men underhållen blev jag likväl!

Förlag: Lind & Co
Utläst:
1 juni 2021
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Utvandringens tid

utvandringens-tid

I kursen Postkoloniala litteraturstudier som jag läser just nu skulle vi bl.a. läsa den här boken för att diskutera postkolonialism och genus. Salih var okänd för mig men desto kändare ute i världen och han har utnämnts till en av de viktigaste arabiska författarna. Salih föddes i Sudan men tillbringade en stor del av sitt liv utomlands, framför allt i London.

Utvandringens tid kom ut 1966 och den berättar historien om Mustafa Sa’id, en man som slår sig ned i den lilla byn Wad Hamid bredvid Nilen i Sudan och gifter sig med en lokal kvinna. Strax därefter återvänder bokens namnlöse berättare till byn efter att ha studerat i England i flera år. Inom kort träffas Mustafa och  berättaren ett par gånger och Mustafa berättar då delar av sitt livs historia. Han har också studerat och bott i England och där haft flera fruar och han har en rad hemligheter. Genom boken rullas Mustafas liv upp och det är ibland berättaren som leder oss igenom historien och ibland Mustafa själv.

Jag hade lite svårt att komma in i boken och tyckte den var lite långrandig. Det lättar mot mitten men avtar på slutet igen. Hade jag inte läst den som en del av kursen hade jag nog inte greppat poängen för så smart är jag inte riktigt. 🙂 Mustafa åker till England och spelar på en överdriven orientalisk identitet, han förför brittiska kvinnor och lämnar dem desperata och suicida. Det blir som en hämnd för kolonialismen när han tar makten över kvinnorna. Han är också väldigt framgångsrik och populär bland den brittiska överklassen och ljuger hejvilt om vissa saker men tar ändå alla med storm. Flera år efteråt när berättaren träffar britter så minns de än den fantastiske Mustafa Sa’id.

Det finns hela uppsatser och böcker skrivna om den här boken och det finns väldigt mycket symbolik i den men som sagt så ser jag inte allt. Mustafa är t.ex. född samma år som Sudan koloniserades och dör när landet blir självständigt. Jag var ganska stressad och trött när jag läste den och skulle nog ha tagit det lugnare för att förstå och komma ihåg lite mer. Vi får se om den dyker upp i den kommande tentan för i så fall får jag lusläsa den lite mer. Om inte annat så kan jag nu bocka av Sudan på min läskarta!

Förlag: Leopard förlag
Utläst: 13 maj 2021
Mitt betyg: 3/5

Dit solen aldrig når (måndagsmikron)

dit-solen-aldrig-nar

Varför läste jag den?
Jag hade svårt att sova och behövde något lättsmält och bekant.

Vad handlar den om?
Det är tredje boken om Anki och Tryggve. Anki ger sig ut på långritt och stöter på något som heter Fruntimmershuset. Tryggve hittar några gamla anteckningar om ett av sina första och ännu olösta fall. Det ena leder till det tredje och snart är de bägge inblandade i ett fall igen.

Vad tyckte jag?
Som vanligt mysigt, hästigt, gotländskt och lagom spännande utan att bli makabert. Jag blir lite nervös när Anki verkar lite svartsjuk på att Tryggve hänger med en trevlig kvinna och jag hoppas för guds skull att serien avslutas utan att de får ihop det. Män och kvinnor kan vara kompisar liksom. Lite weird också med att Ankis barnbarn bor hos henne tillfälligt i två månader och byter skola hux flux pga diverse omständigheter. Men trevligt för Anki att få hänga med sitt barnbarn.

Förlag: Lind & Co
Utläst: 1 april 2021
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Berättelse om ett äktenskap

berattelse-om-ett-aktenskap

Månadens första bokcirkelbok blev Berättelse om ett äktenskap. Hade det inte varit just en bokcirkelbok hade jag inte läst ut den kan jag ju inleda med. Jag hade hela tiden minnet av Gulliksens exfrus respons på den här boken i bakhuvudet och hur den nu än ligger till med sanningen så gav det en obehaglig känsla över hela läsningen.

Boken skildrar ett äktenskap, hur det började, fortlevde och avslutades. Det är hela tidens mannens perspektiv som ges, även när det är hustruns eller barnens tankar vi tar del av så är det genom mannens ögon och tolkning. Jan och Timmy träffas när han är nybliven pappa och de blir snart kära. De lever ihop  under ganska många år och får egna barn tillsammans. Jan har en fetisch där han gillar att fantisera om sin hustru med andra män och vad de skulle göra tillsammans och han uppmuntrar henne ständigt att få vara fri och göra vad hon vill. Han är stolt över att de har ett icke-könsstereotypt äktenskap där Timmy gör karriär medan Jan är mer av en hemmaman som förvisso skriver men också sköter hemmet. Saker som att det är Timmy som skär upp kalkonen på nyår är väldigt viktigt för Jan som är livrädd att någon ska anse att de har ett konventionellt äktenskap. En dag träffar Timmy Harald på jobbet. Attraktion uppstår och de börjar träna tillsammans medan Jan fortsätter att uppmuntra Timmy till att träffa honom och tänder på fantasier om vad de två skulle kunna göra. Tills det en dag inte är roligt längre.

Alltså, nej. Jag vill inte veta exakt vad de gör i sängen, hur de rör vid varandra och vilka undergivenhetsfantasier Jan har. Särskilt inte när jag bara tänker att det här är en direktrapport från Geirs egens sängkammare. Jag läser gärna romance med finess men det här är bara osmakligt, för närgånget, köttigt men ändå helt distanserat. Jan tjatar och tjatar om att Timmy ska vara otrogen men när hon väl blir det så bryter han ihop. Är det det som anses vara den här romanens storhet? Att den är just alldeles för närgången och skildrar en människa i förfall? Jag blir less på ältandet och skummar mig så fort jag kan igenom den andra halvan av boken.

Vi funderade mycket i bokcirkeln på exakt vad det var som kritikerna blev så lyriska över i den här boken? Det lilla jag kan köpa är att han försöker reda ut vad ett äktenskap och kärlek egentligen är men den ansatsen drunknar i allt annat. Jag blir definitivt inte sugen på att läsa något mer av Gulliksen framöver.

Förlag: Weyler förlag
Utläst: 5 april 2021
Mitt betyg: 2/5