Den vita tigern

Aprils bokcirkelbok med min gamla trotjänarcirkel Stäppvargarna var Den vita tigern. Jag började läsa den här på ett tåg och somnade hela tiden. Kanske för att det inledande kapitlet är lite speciellt skrivet och ger oss bakgrundsinformationen om huvudpersonen Balram. Eller, bara för att jag snart inte kan läsa med mina linser i längre då ögonen inte samarbetar utan jag läser bäst hemma med linserna vilandes i linsburken. Optikern och jag enades dock senast om att jag ännu inte behöver läsglasögon. 🙂

Balram är en ung indisk pojke som växer upp i byn Laxmangarh den delen av Indien som kallas Mörkret. D.v.s. den fattiga delen. Precis som så många andra pojkar tas han ur skolan väldigt tidigt för att istället arbeta och hjälpa till att försörja familjen. En dag lyckas han tjata till sig arbete som andrechaufför åt en rik jordägare i byn. Snart avancerar han, med hjälp av fula metoder, till förstechaufför och får följa med sin husbonde till Delhi där han möter rikedomar i överflöd parallellt med de fattigas undre värld.

Vid mitt andra försök att läsa den här boken kunde jag knappt lägga den ifrån mig. Läsningen bara flöt på och jag läste den i två sittningar med bara en natts sömn däremellan. Balram är berättaren och det är både roligt, lärorikt och fasansfullt att följa hans göranden och hans bild av Indien. Jag kan inte påstå att Adiga tecknar en särskilt vacker bild av sitt land. Det är familjer som skinnar andra familjer när de begär hemgifter, det är korruption och extrema klasskillnader. Det är också kackerlackor, fötter med oklippta naglar och tänder röda av paantuggande.

Ofta i en bok så finns det något vackert som motvikt till alla eländen. Även om Balram gläds åt yppande kvinnobröst och en och annan whisky så finns det liksom inget sådant vackert i berättelsen. Balrams liv blir, så långt fram som vi får följa honom, en framgångssaga när det gäller entreprenörsskap och klassresor. Men det är väldigt stora uppoffringar som görs för att han ska komma dit.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör boken bra men trots att mitt förnuftiga jag tycker att den är lite märkligt skriven så har den ett fantastisk flow. Balram är kanske ingen hedersknyffel men han väcker sympatier och det är underhållande, trots all tragik, att följa honom. Det var en bra bokcirkelbok också och diskussionerna räckte igenom hela middagen vilken såklart intogs på Holy Cow där vi frossade i naanbröd och kryddstarka grytor.

Förlag: Brombergs
Utläst: 23 april 2022
Mitt betyg: 4/5

Terapeuten

Den här valdes till novembers bok i bokcirkeln Veganbokprat. Jag röstade på en annan och hade kanske en lite negativ inställning till boken redan från start. 🙂

Terapeuten handlar om Alice som flyttar ihop med sin ganska nya pojkvän i ett grindsamhälle i London. Området är ganska exklusivt men han lyckas köpa huset lite billigare av en anledning som han inte berättar för Alice. När hon får reda på vad det är så blir hon rejält upprörd men samtidigt lite besatt av händelsen som möjliggjort köpet. Alice har hunnit skaffa vänner i bostadsområdet men börjar nu att misstro och misstänka dem en efter en.

Jag gissar att den här boken faller i genren psykologisk spänningslitteratur och det är en genre jag föredrar på film. Det är spännande emellanåt, det är det och jag messar uppdateringar om vem jag tror är skurken till en av cirkelvännerna som reda läst boken under den kväll jag läser den. För snabbläst är den definitivt men det är något med språket som stör mig. Ni vet det här med show don´t tell? Jag tror att den här boken är mer tell, no show.

Boken generellt känns lite ytlig och jag känner inte heller att jag kommer någon av karaktärerna särskilt nära och förutom det äldre paret Edward och Lorna så känns de flesta andra stöpta i samma mall. Snygga, framgångsrika och med stort inflytande över sina arbetstider. Allting går så lätt också; Alice flyttar in i området, ordnar coctailparty efter mindre än en vecka och är snart bästis med tjejgänget som bor där. Eller, helt bästis är hon väl inte för alla är inte lika positivt inställda till henne. Men vad vet jag, det kanske är skillnad på att bo i ett grindsamhälle och ett hyreshus som jag gör? Om du gillar genren kan du absolut ge boken en chans för den var definitivt spännande emellanåt och som sagt snabbläst.

Förlag: Jentas
Utläst: 20 november 2021
Mitt betyg: 3/5

Allt går sönder

I våras läste jag en kurs som hette Postkoloniala litteraturstudier, den ges på andra halvan av vårterminen på Stockholms Universitet och jag kan varmt rekommendera den. I kursen läste vi en hel del intressant litteratur där Achebes Inte längre hemma var en av dem. Jag ville dock läsa den här innan för att få hela bilden så jag passade på att klämma den också.

Okonkwo är en stolt och stark krigare, en man med många fruar och en av de viktigaste männen i byn Umuofia där han bor. Boken utspelar sig i slutet av 1800-talet och vi får först en skildring av det traditionella igbolivet innan den vite mannen kom till Nigeria. Religion och social status är viktigt och livet styrs av riter och traditioner. Okonkwo är hård och drar sig inte för att bruka våld i sina relationer och han är minst sagt fyrkantig. Det viktigaste i hans ögon är att ingen ska missta honom för en fattig vekling.

Okonkwo tillbringar ett par år i en annan by av en anledning och när han återvänder har den vite mannen tågat in i hans hemby, byggt kyrkor och förvridit huvudet på hans son. Okonkwo försöker att bjuda motstånd men ingen vill följa honom på hans väg och den forne hjälten faller allt längre ner från sin en gång så höga position.

Den här boken var väldigt intressant. Achebe skildrar Nigeria före och under kolonisationen och han drar sig inte för att visa både de bra och dåliga sidorna av igbokulturen. Okonkwo är en spännande karaktär även om jag inte sympatiserar med honom nästan överhuvudtaget. Jag tycker faktiskt att han är både dryg, snarstucken, elak och alltför stolt för sitt eget bästa.

Achebe skriver enkelt, han ville att boken skulle vara tillgänglig för alla, och stundtals riktigt roande. Han är uppväxt i en kristen familj men med nära släktingar som fortfarande levde traditionellt byliv och detta gör att han kan skildra bägge världarna inifrån. Jag är ett fan av kodväxling och gillar hur han använder ord och uttryck på igbo utan att översätta dem. Mer än en gång funderar jag också på hur kolanöt egentligen smakar även om jag gissar att den inte främst inmundigas p.g.a. smaken utan snarare dess innehåll i kombination med traditionen.

Förlag: Bokförlaget Tranan
Utläst: 10 april 2021
Mitt betyg: 4/5

Om icke vetekornet

om-icke-vetekornet

Den här boken ingick i kurslitteraturen på den kurs jag läste i våras men vi behövde bara läsa sex kapitel och jag hann inte mer då heller. Däremot kände jag att jag gärna ville läsa ut den och nu har jag till syvende och sist gjort det.

Boken utspelar sig några dagar före och fram till Uhuru – när Kenya blir självständigt 1963 samt ett par tillbakablickar för att vi bättre ska förstå historien. I berättelsens mittpunkt står Mugo, en man som av byn ses som en frihetshjälte efter en vistelse i koncentrationsläger. Som hjälte ombeds han att hålla tal vid Uhuru men han vill inte. Han är både tystlåten och introvert men ruvar också på hemligheter.

En annan hjälte från byn är Kihika, han var en kämpe med i Mau Mau-gerillan (vilka med våld kämpade för ett fritt Kenya) men blev förrådd och hängd några år tidigare. En annan Mau Mau-medlem planerar att avslöja förrädaren vid Uhuru för att äntligen skipa rättvisa. Vi möter också Kihikas syster Mumbi som uppvaktas av både Gikonyo och Karanja, slutligen väljer den ene men hamnar i trubbel.

Det är inte lätt att sammanfatta bokens handling utan att spoila men det är inte heller särskilt viktigt för dig som vill läsa den att få förhandsinfo. Det som är viktigt är att den här boken berättar om Kenyas frigörelse och den ger många både fina och såriga inblickar i hur både kampen och det koloniserade livet tedde sig för främst kenyanerna men även kolonisatörerna.

Jag har liksom aldrig riktigt tänkt på kolonialismen ordentligt förrän nu i år faktiskt. Jag menar, jag vet ju att fenomenet existerar men det är först när jag läste den här kursen och samtidigt fördjupade mig i annan litteratur som jag verkligen, verkligen började inse vidden av det hela. Det är helt galet att europeiska länder har klampat fram över världen och lagt under sig det de velat ha och utnyttjat och dödat människor, deras länder och tillgångar. Totalt skambelagt urkulturer och tvingat på dem kristendomen och europeiska språk.

Om icke vetekornet ger oss en bra bild av britternas framfart i Kenya samtidigt som Thiong’o problematiserar motståndsrörelsen användande av våld och skildrar det patriarkala samhället. Han ger oss en skrämmande inblick i hur britterna som är på väg att lämna landet tänker:

Allting verkade lugnt och fridfullt, tänkte Thompson, som nu vände blicken från gräsmattan till kemibyggnaden, det närmaste laboratoriet. Provrör efter provrör stod prydligt uppradade i fönstret. Skulle allt detta finnas kvar efter torsdag? I två månader, kanske: och sedan – provrör och bägare skulle vara sönderslagna eller ligga odiskade på cementgolvet, växthusen och drivbänkarna skulle vara fulla med ogräs, och skogen runtomkring, som han hade hållit i schack noga, skulle gradvis äta sig in över ett område, som var fullt av avskräde.

Boken spänner över stora generella ämnen som kärlek, svek, skuld, sorg och förlåtelse och allt i relation till det koloniala samhället. Det kan tyckas att boken handlar om många personer och att det är många bihistorier men det gör karaktärerna väldigt levande och de flesta har en relation till varandra. Jag är väldigt glad att jag läste ut den här boken och tänker fortsätta att utbilda mig själv kring kolonialismen och postkolonialismen.

Förlag: Modernista
Utläst: 3 juli 2021
Mitt betyg: 4/5

Berättelse om ett äktenskap

berattelse-om-ett-aktenskap

Månadens första bokcirkelbok blev Berättelse om ett äktenskap. Hade det inte varit just en bokcirkelbok hade jag inte läst ut den kan jag ju inleda med. Jag hade hela tiden minnet av Gulliksens exfrus respons på den här boken i bakhuvudet och hur den nu än ligger till med sanningen så gav det en obehaglig känsla över hela läsningen.

Boken skildrar ett äktenskap, hur det började, fortlevde och avslutades. Det är hela tidens mannens perspektiv som ges, även när det är hustruns eller barnens tankar vi tar del av så är det genom mannens ögon och tolkning. Jan och Timmy träffas när han är nybliven pappa och de blir snart kära. De lever ihop  under ganska många år och får egna barn tillsammans. Jan har en fetisch där han gillar att fantisera om sin hustru med andra män och vad de skulle göra tillsammans och han uppmuntrar henne ständigt att få vara fri och göra vad hon vill. Han är stolt över att de har ett icke-könsstereotypt äktenskap där Timmy gör karriär medan Jan är mer av en hemmaman som förvisso skriver men också sköter hemmet. Saker som att det är Timmy som skär upp kalkonen på nyår är väldigt viktigt för Jan som är livrädd att någon ska anse att de har ett konventionellt äktenskap. En dag träffar Timmy Harald på jobbet. Attraktion uppstår och de börjar träna tillsammans medan Jan fortsätter att uppmuntra Timmy till att träffa honom och tänder på fantasier om vad de två skulle kunna göra. Tills det en dag inte är roligt längre.

Alltså, nej. Jag vill inte veta exakt vad de gör i sängen, hur de rör vid varandra och vilka undergivenhetsfantasier Jan har. Särskilt inte när jag bara tänker att det här är en direktrapport från Geirs egens sängkammare. Jag läser gärna romance med finess men det här är bara osmakligt, för närgånget, köttigt men ändå helt distanserat. Jan tjatar och tjatar om att Timmy ska vara otrogen men när hon väl blir det så bryter han ihop. Är det det som anses vara den här romanens storhet? Att den är just alldeles för närgången och skildrar en människa i förfall? Jag blir less på ältandet och skummar mig så fort jag kan igenom den andra halvan av boken.

Vi funderade mycket i bokcirkeln på exakt vad det var som kritikerna blev så lyriska över i den här boken? Det lilla jag kan köpa är att han försöker reda ut vad ett äktenskap och kärlek egentligen är men den ansatsen drunknar i allt annat. Jag blir definitivt inte sugen på att läsa något mer av Gulliksen framöver.

Förlag: Weyler förlag
Utläst: 5 april 2021
Mitt betyg: 2/5

Modersmjölken

Årets första bok i den feministiska bokcirkeln var Modersmjölken. En bok som jag först började att lyssna på men av någon anledning vägrade appen plötsligt att fungera på mina promenader så istället blev det så att jag ägnade kvällen innan cirkeln åt att läsa ut den. Det var faktiskt ett ganska smart val då boken berättas växelvis av en mor och en dotter och där bägge berättarrösterna är i jagform, och utan namn, så det blev betydligt enklare att hänga med i text.

Modern föddes i slutet av andra världskriget när Röda armén var på väg att ta över i Lettland. Dottern föddes i slutet av 60-talet i landet Sovjetunionen då modern var 25 år, ung och fysiskt frisk men med ett mörkt inre. Hon lämnade sin dotter och rymde några dagar och kom tillbaka först när mjölken sinat. Hon ville inte att dottern skulle behöva suga i sig hennes ångest.

Dottern växer upp i Riga där de bor hos mormor och styvmorfar men när hon är i tonåren bestämmer sig mamman för att hon vill att de två ska flytta ut på landet. Hon jobbar som fertilitetsläkare på en klinik medan dottern försöker anpassa sig till bylivet på vardagarna men lever för helgerna då hon återvänder till Riga och morföräldrarna. Dottern måste också emellanåt ta hand om mamman då hon har sina mörka perioder.

Modersmjölken är en synnerligen intressant berättelse som dels skildrar uppväxten med en deprimerad mor men också ger oss en ovärderlig insiderrapport från den sovjetiska staten. Jag inser under läsningen att jag reflekterat väldigt lite över det här under mina egna år i livet. Hur kan det kännas när ens land plötsligt försvinner och din egen kultur blir svartlistad? Eller att du aldrig vet vem du kan lita på, vem som kanske är en tjallare och när du ska bli inkallad för förhör?

Det finns många små intressanta inslag som lyfter fram den kommunistiska grundtanken med att alla ska hjälpa till och som att lägenheter ska delas ut till de som behöver etc. Men också hur vansinnigt det blir med t.ex. stenar som läggs i botten av lådorna med rovor så att skörden ska verka till synes större, hur kyrkor stängs igen och litteratur beslagtas och framförallt det maktmissbruk som sker. Att dottern liksom inte ens förstått att Lettland en gång varit ett eget land och all propaganda som pådyvlas invånarna. Jag blir väldigt sugen på att läsa fler böcker om Östeuropas historia.

**********EV. SPOILERVARNING MEN INGET JÄTTEFARLIGT**********

Det finns ett lysande parti där en vän till mamman plötsligt hittar en bit av Orwells 1984 och det blir så ofattbart att tänka sig hur någon i en övervakad diktatur uppfattar det att läsa om någon som lever i en övervakad diktatur. Utan att direkt spoila berättelsen så avslutas den 1989 och jag ryser av glädje när Berlinmuren knackas ned och den lyckan så många människor runtom i världen måste ha känt.

**********************************************************************

Förlag: Tranan
Utläst: 3 februari 2021
Mitt betyg: 4/5

Flätan (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Flätan var en bokcirkelbok jag läste med Veganbokprat.

Vad handlar den om?
Om tre kvinnor, en fattig, en sjuk och en perukmakare, vars öden sammanflätas.

Vad tyckte jag?
Det här är en Sekwabok så jag hade stora förhoppningar på den men njae, den var lite mjäkig. Även om den var lite förutsägbar så var grundstoryn fin på sitt sätt och den berörde emellanåt men den höll inte hela vägen utan var aningens platt.

Utläst: 14 september 2019
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

 

Blå

Det här var en bok vi läste i bokcirkeln Veganbokprat. De andra hade tidigare läst Binas historia men jag skippade den boken då jag hade för fullt upp just då. Det här är ju andra delen i Lundes klimatkvartett även om de är fristående från varandra.

Boken inleds med att vi möter en familj som slits isär på grund av en brand i deras hemstad i södra Frankrike. Därefter följer vi pappan och dotterns färd upp genom landet när de hittar en flyktingförläggning att bo på samtidigt som de söker efter mamman och sonen och drömmer om vattenländerna i norr. Parallellt lär vi känna Signe, en pensionär som seglar just ifrån norr för att hitta den man hon en gång älskat och som nu bor söderöver i Frankrike.

Historien är en snyggt berättad och det är särskilt skrämmande att läsa om torkan och vad som sker i flyktinglägret. I synnerhet som vi läste den här efter den tokvarma sommaren så var allt så verkligt och alldeles aktuellt. En fullt reell framtid kändes det som. Delarna om Signe är också intressanta men det blir väldigt mycket seglarord och hennes berättelse kryper inte lika nära inpå. Jag tror att det var det som gjorde att mitt betyg landade i en trea men jag minns tyvärr inte riktigt. Jag kan dock tänka mig att läsa de andra delarna i kvartetten också, den tredje delen ska ju handla om Przewalskihästar och hästar läser jag alltid gärna om!

Utläst: 17 november 2019
Mitt betyg: 3/5

The Hate U Give

I oktober-november förra året var det min tur igen att välja bokcirkelbok och jag behövde något lättläst och snabbläst men ändå bra. Då blev den här boken helt perfekt!

Starr är 16 år och bor i en mindre bemedlad förort i USA. Varje dag pendlar hon dock till en skola i närheten av hennes morbrors finare område och där det går övervägande vita elever. En dag när hon åker med sin barndomsvän Khalil i hans bil blir han ihjälskjuten av en polis som stoppar dem. Det här blir en väldigt stor sak i media och alla runtomkring Starr har åsikter kring händelsen. Själv brottas hon med huruvida hon ska vittna emot polisen eller inte.

Den här boken var precis så bra som det sas. Den är trovärdigt skriven med ett härligt språk men förmodligen borde jag dock ha läst den på engelska. Boken ger en sådan bra bild av hur levande och utbredd rasismen är i USA och hur det är att leva i det samhället. Jag säger inte att Sverige är orasistiskt, långt ifrån, men svarta har en helt annan historia i USA än här hos oss och den här rasismen är så djupt grundad och sammanflätad med deras slavhistorik.

Förutom rasismen får vi också följa Starrs utveckling där hon hittar hem till den personlighet som hon vill vara. Både på klassiskt sextonårsmanér, vilka kompisar man vill vara med och hur man är när man är med de kompisarna men också på ett djupare plan angående orättvisor i samhället. Starrs familj är rätt brokig med en del kriminalitet här och var och dessutom har hon en vit pojkvän vilket inte heller är lätt.

Det var även en bra bokcirkelbok, alla gillade den och vi hade mycket att diskutera. Efter läsningen såg jag filmen och det var en riktigt bra filmatisering även om såklart vissa bitar föll bort/gjordes om. Jag rekommenderar lätt både boken och filmen till alla där ute!

Utläst: 10 november 2019
Mitt betyg: 4/5

 

Mödrarnas söndag (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
En bokcirkelbok med Stäppvargarna.

Vad handlar den om?
Om en söndag i Storbritannien för ca 100 år sedan då tjänstefolket fick ledigt för att besöka sina mödrar. Men tjänsteflickan Jane har ingen familj utan går istället till godset intill för att träffa sin älskare. Han lämnar henne sedan för att träffa sin blivande fru och hon spatserar naken omkring i deras hus. På vägen hem får hon reda på något tragiskt.

Vad tyckte jag?
Hm, jag hade för mig att jag tyckte den var si så där men ser nu att jag gett den en fyra i betyg. Jag tror att jag gillade stämningen och språket men att jag kanske tyckte det var weird att hon gick omkring naken så länge. Den var nog ganska långsam och finstämd och jag var i en trött period när jag läste den så jag var kanske inte riktigt upplagd helt enkelt. Men jag verkar som sagt ändå ha gillat den. 🙂

Utläst: 25 augusti 2019
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format