Om snö och guld

Om snö och guld var en bokcirkelbok någon gång nu i våras som min bokcirkelkompis valde. Jag hade bara läst Missne och Robin av Edelfeldt i ungdomen men länge tänkt att återvända till hennes författarskap.

Miranda växer upp i Stockholmsförorter med en frånvarande läkarpappa och en mamma som lider av någon slags psykisk ohälsa. Miranda själv verkar inte heller helt psykiskt stabil och hon drar sig undan folk alltmer och flyr genom att skapa en sagovärld om flickan Guld som hon tecknar och skriver om. Så småningom får hon ett riktigt sammanbrott vilket till sist leder henne in i folkhögskolevärlden där hon äntligen får vänner.

Hm, alltså boken sträcker sig över årtionden, även om fokus är på Mirandas ungdomsår och därikring, så det är lite svårt att beskriva en handling enligt gängse normer. När jag börjar läsa den här boken, vilket är väldigt sent inför bokcirkelträffen, blir jag förvånad över hur pass lättläst den är. På en kväll har jag läst halva boken trots att den är nästan 500 sidor lång. Nästa dag bestäms det att bokcirkeln blir framflyttad och jag lägger den åt sidan för andra mer prioriterade böcker innan jag plockar upp den igen och läser klart den.

Under läsningen av första halvan blir jag insugen i språket och berättelsen nästan hypnotiserar mig. Men när jag återvänder har jag tappat läsglöden lite. Jag vet inte riktigt varför men andra och tredje delen intresserar mig inte lika mycket som den första. Kanske hade boken kunnat kortas ner lite?

Mirandas mamma mår uppenbarligen inte bra och hon är många gånger rent vidrig mot sin dotter. Pappan är sällan hemma för att han liksom inte står ut med mamman och den stackars Miranda får ta all skiten. Mamman bryter verkligen ner henne med kommentarer om allt ifrån hennes klädsel via ironiska smeknamnet ”Geniet” till att hon ju bara är sin dotters passopp. Miranda skapar sig som sagt en egen sagovärld där hennes karaktärer kan göra allt de vill och det är spännande att följa hennes berättelse om flickan Guld. Jag hade kunnat tänka mig att läsa den boken faktiskt. På det stora hela är Om snö och guld en intressant och skrämmande om än något utdraget skildrad uppväxtberättelse!

Förlag: Norstedts
Utläst: 30 april 2023
Mitt betyg: 3/5

Det låsta rummet

Den fjortonde och näst sista boken om Ruth och gänget köade jag för rätt länge på biblioteket innan den damp ner. I precis rätt ögonblick dessutom när jag behövde lite bekant tröst och jag slukade den på två dagar.

Boken utspelar sig under pandemin och inledningsvis kände jag lite ”åh nej” över det precis som jag gör med tv-serier som handlar om pandemin. Man är liksom klar med den och vill inte gärna återvända dit. Men så snart jag började läsa så glömde jag bort min skepsis. Pandemin gör att Ruth måste undervisa Kate hemma och samtidigt ha föreläsningar på zoom med sina egna studenter. De kör lite morgonyoga med Cathbad via nätet och så får de en ny trevlig granne som faktiskt är helt overkligt trevlig och Ruth trivs så bra i hennes sällskap. Nelson dyker upp i stugan på saltängarna då han vill ha hjälp med några mystiska självmord och kanske lite sällskap också eftersom Michelle är i deras hemstad. Sen händer det såklart grejer som involverar försvinnanden, covidpositiva personer, oklara relationer och skummisar.

Det vill säga ännu en helt perfekt Ruthbok. Hur ska jag klara mig utan den här mysiga serien i framtiden kan man undra? Samtidigt som jag nog inte vill att det ska bli en Sagan om isfolket-långkörare. Eller, i och för sig har jag inte läst de böckerna så det kanske jag visst vill? Men det är gemytligt, det är anglofilt, det är tjuriga katter, opretentiös matlagning, ljuvliga saltängar och historiska miljöer. Sen får alla tycka vad de vill om Ruth & Nelson, jag gillar dem ihop men är tveksam till om de skulle orka med varandra på heltid? Kanske får jag svaret på det i den allra sista boken som är ute nu i Storbritannien och troligen kommer i höst/vinter hit till Sverige?

Förlag: Bokförlaget Forum
Utläst: 25 mars 2023
Mitt betyg: 4/5

I gryningen andas inget

I gryningen andas inget är sjätte boken om Anki och Tryggve som håller till i Mullvalds socken på Gotlands ostkust. För mig betyder de här böckerna något extra då min pappa haft ett landställe precis i de krokarna under ett antal år och jag känner igen vissa namn och platser. Jag blev riktigt glad tidigare i år när jag såg att en ny bok skulle komma och reservationen jag gjort på biblioteket trillade ner precis i rätt ögonblick när jag hade en av livets svåra stunder.

I den här delen ordnar Anki och hennes kompis Gunilla en långritt till islandshäst. En av deltagarna är den kvinna Tryggve dejtat litegrann och Anki kan inte hjälpa att hon har ett horn i sidan till Tryggves donna. Med på ritten är också några människor som bor i närheten samt en Gotlandsforskare och hennes översättare. Självfallet visar sig allas inbördes relationer vara både spända, intressanta och komplicerade och vad vore en cozy crime-bok utan ett mord? Anki, Tryggve och Tryggves rottweiler Putte ordnar såklart upp allting till slut.

Det är ömsom intriger, avundsjuka och misstänksamhet, ömsom rykande kaffekoppar, knoppande vårblomster och godmodiga islandshästar. Förutom mordet så har Anki ytterligare ett liter bekymmer med den hjälpreda som hennes dotter rekommenderar när hon behöver måla om stallet. Ska hon få lida för 30 år gamla synder och misstag nu?

Jag tycker verkligen om den här serien men som sagt, miljön betyder något för mig, jag gillar hästar och så är Anki och Tryggve ett par riktigt sympatiska människor att hänga med. Rekommenderas till dig som vill ha lättsam underhållning à la pusseldeckare men inte till dig som föredrar Stockholm noir och uppfläkta kvinnolik.

Förlag: Lind & Co
Utläst: 18 mars 2023
Mitt betyg: 4/5

Madonnan vid Nilen

Vi hade redan i november bestämt att det här skulle bli vårens första bokcirkelbok i Veganbokprat så jag hade bestämt att ha den som första ”pendlarbok”, d.v.s. den bok jag har med mig fram och tillbaka till jobbet. Sedan bestämdes det att träffen inte blir förrän i februari men då hade jag redan börjat läsa.

Boken utspelar sig i Rwanda 1979. På gymnasiet Notre-Dame-Du-Nil går flickor som är döttrar till de mäktiga och rika och de allra flesta är hutuer. Skolan har också en liten kvot av tutsier till många av hutuernas förtret. Vi följer framförallt de två tutsierna Veronica och Virginia som försöker navigera i sin tillvaro på skolan. Gloriosa är hutu och dotter till en politiker och hon är den som allra mest stör sig på tutsierna och som även sedermera tar saken i egna händer för att göra något åt problemet.

Oj, som jag har googlat under läsningen av den här boken. Till att börja med så visste jag absolut ingenting om folkmordet i Rwanda 1994 mer än att många dött. Nu har jag läst på om Rwandas historia och hutuerna har alltid varit i majoritet medan tutsierna alltid lyckats haft styret. 1961 tog dock hutuerna makten och många tutsier flydde landet. I början av 1990-talet försökte en grupp tutsier, RPF (Rwandas Patriotiska Front) få till ett samstyre mellan hutuer och tutsier men på väg hem från fredsförhandlingarna blev hutupresidentens plan nerskjutet. Hutuer skylde detta på tutsier och folkmordet startade och pågick under ca tre månader och omkring 800 000 – 1 000 000 tutsier mördades.

Jag får inte riktigt ihop årtalen då det som hände i Rwanda 1973 (militären tog makten) verkar vara det som händer i det här boken (som ska vara ca 1979). Men antingen hände det fler saker än jag fattat hittills eller så vill Mukasonga glida lite och berätta en vittneshistoria men inte exakt så som det var. Hur som helst tycker jag väldigt mycket om den här boken. Det är så mycket som ryms och så spännande relationer emellan många. Flickorna sinsemellan, och mellan flickorna och världen utanför med både ambassadörspojkvänner, den vite halvgalne f.d. plantageägaren/konstnären, regnmakerskor och siare. Det är verkligen ett nerslag i kolonialtiden där tro på ritualer samsas med förundran över franska veckotidningar och manliga lärare med långt hår. Och det är sorgligt att läsa om den skamfyllda mensen och synen att man blir en kvinna först när man får barn, och särskilt pojkar.

Gloriosa är måhända lite ensidigt porträtterad men hon står liksom för all den ondska som drabbade tutsierna och hennes hjärna är väldigt enkelspårig och kanske hjärntvättad? Bihistorierna om de andra flickorna är alla minnesvärda och jag fastnar bl.a. för omnämnanden om Dian Fossey som avskyr rwandier eftersom de dödar gorillorna och säger att bara vita människor vet hur man handskas med dem. Om detta är sanning eller fiktion vet jag dock inte. Gloriosa lyckas med lögner dra igång ett upplopp och det här citatet är så skrämmande korrekt och alltid aktuellt:

– Du vet mycket väl att alltihop grundar sig på sina lögner.

– Det är inga lögner, det är politik.

En annan sak jag älskar är när författare blandar in ord på originalspråk och det är fullt av ord och uttryck på kinyarwanda i boken. Det ger en sådan autenticitet och tyngd till texter tycker jag (som är språkintresserad) och jag upplever att det blir lättare att ta till sig en bok, trots att jag inte förstår orden. Jag tycker också om när hon gör som Achebe och många andra och väver in folktro och sägner i berättelsen. Apropå språk så är det många som uppmärksammat hur Mukasonga i den här boken lyfter det nedvärderande språkbruket hutuerna har om tutsierna och hur det normaliserar hat och sakta omvänder allt fler. Vi har ju exakt samma process i vårt land idag.

Jag skulle kunna skriva ännu mer om den här boken men jag nöjer mig här och ser fram emot att diskutera den i bokcirkeln om några veckor. Jag ser också fram emot att läsa Mukasongas Barfotakvinnan vilken i skrivande stund är på väg hem till mig!

Förlag: Tranan
Utläst: 20 januari 2023
Mitt betyg: 4/5

Brott och straff

Inför att jag och en kompis skulle gå och se Brott och straff på Dramaten i mellandagarna så läste jag om boken. Förra gången jag läste den var för ca 30 år sedan då jag var runt 15. Jag mindes att jag gillade den och så gjorde jag även nu.

Raskolnikov är en ung man i Petersburg på 1800-talet som hoppat av sina juridikstudier. Han bestämmer sig för att mörda en gammal gumma som är pantlånerska av anledningar jag inte är säker på, för att hon ändå inte är värd något? Hur som helst har han inte räknat med den ångest brottet ska skänka honom och han tampas med detta och ideliga feberattacker under ganska många sidor. Under tiden kryper polisen allt närmare honom och han försöker förhålla sig till dem, sin familj, vännen Razumichin och fröken Sonja som han lär känna. 

I huvudsak är det här en bra bok även om vissa partier blir lite föreläsningsaktiga men jag fattar att det här var ett sätt för Dostojevskij att nå ut med sina tankar och idéer när man inte hade sociala medier och bloggar. Boken har en hel del intressanta karaktärer och resonerar kring vad som är ont och gott. Förutom just de där föreläsningspartierna så är den väldigt lättläst och enkel att hänga med i. Jag googlade en hel del på Petersburg för att få en bild av kvarteren som Raskolnikov rörde sig i och hittade till sist någon reseberättelse från en guidad tur i hans fotspår. vilken var intressant att läsa.

Boken är väldigt mörk och dyster och i princip alla utom Raskolnikovs vackra syster Dunja är feta, bleka, glåmiga, har rödsprängda ögon etc. Det förekommer så många feberinslag att jag undrar om det var vanligare med feber förr? Å andra sidan har jag typ haft endagarsfeber två gånger på ca 14 år så jag vet inte vad normen är. Ett annat ord jag reflekterar kring är att många repliker skriks. D.v.s. det står typ att ”bla bla bla skrek Razumichin”. Jag funderade kring om det var ett översättningsfel men när vi såg teatern så skreks det faktiskt en hel del. Var det så här man pratade i Ryssland på 1800-talet? Dialogerna är överhuvudtaget helt galna med så sjukt långa repliker men sen är ju många karaktärer lite fulla och då brukar folk orera i oändlighet.

Föreställningen var bra men feberfri (d.v.s. de hade helt plockat bort det momentet medan i boken har ju Raskolnikov feber nästan konstant) och de hade fångat det dystra väldigt väl. I min ungdom läste jag även Idioten och jag får se om jag läser om även den någon gång. Just nu är dock nästa inplanerade föreställning med bok Sommarboken så det är den som ska omläsas i första hand.

Förlag: Wahlström & Widstrand
Utläst: 28 december 2022
Mitt betyg: 4/5

Tuktans ljuva år (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Mars månads bokcirkelbok hos Stäppvargarna blev den här. Vi har ju rotationsdiktatur när det gäller att välja böcker vilket gör att man får läsa en hel del man kanske inte alls tänkt sig. Superkul!

Vad handlar den om?
På baksidan står det att berättaren heter Eva men jag uppfattade aldrig det. Hon är inledningsvis 14 år och går på internatskola i Schweiz. Berättaren är gammal när hon återberättar sitt liv så boken är en ganska flyktig berättelse om livet på internatskola med nedslag i olika detaljer. Berättelsen fortsätter även fram till nutid men fokus är på internatåren. Det är flickor med frånvarande familjer, det är rivalitet, relationer, regler och vuxenblivande. Det är känslor som aldrig får komma fram och det är mycket ensamhet och längtan.

Vad tyckte jag?
Jag hade aldrig ens hört talas om Jaeggy men har sedermera lärt mig att hon är född i Schweiz, själv har gått på internat och numera bor i Italien. Boken är endast 110 sidor lång vilket var fantastiskt då jag haft en enorm lässvacka av både tidsbrist och personliga skäl under hela vårterminen. När jag bläddrar i den nu så tänker jag just att den är full av levande moment men den är samtidigt så sval och distanserad. Vi kommer aldrig berättaren riktigt nära och boken lämnar inga djupare spår hos mig även om jag tycker den är märklig, förunderlig och intressant när jag läser den. Det finns mycket under ytan som dock fläktar förbi lite för lätt. Alla meningar är väldigt korta och formen ger såklart tyngd åt berättelsen eftersom den består av minnesfragment men förmodligen är det också det som gör att den inte riktigt når in under huden på mig.

Förlag: Nilsson förlag
Utläst:
28 mars 2022
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Den vita tigern

Aprils bokcirkelbok med min gamla trotjänarcirkel Stäppvargarna var Den vita tigern. Jag började läsa den här på ett tåg och somnade hela tiden. Kanske för att det inledande kapitlet är lite speciellt skrivet och ger oss bakgrundsinformationen om huvudpersonen Balram. Eller, bara för att jag snart inte kan läsa med mina linser i längre då ögonen inte samarbetar utan jag läser bäst hemma med linserna vilandes i linsburken. Optikern och jag enades dock senast om att jag ännu inte behöver läsglasögon. 🙂

Balram är en ung indisk pojke som växer upp i byn Laxmangarh den delen av Indien som kallas Mörkret. D.v.s. den fattiga delen. Precis som så många andra pojkar tas han ur skolan väldigt tidigt för att istället arbeta och hjälpa till att försörja familjen. En dag lyckas han tjata till sig arbete som andrechaufför åt en rik jordägare i byn. Snart avancerar han, med hjälp av fula metoder, till förstechaufför och får följa med sin husbonde till Delhi där han möter rikedomar i överflöd parallellt med de fattigas undre värld.

Vid mitt andra försök att läsa den här boken kunde jag knappt lägga den ifrån mig. Läsningen bara flöt på och jag läste den i två sittningar med bara en natts sömn däremellan. Balram är berättaren och det är både roligt, lärorikt och fasansfullt att följa hans göranden och hans bild av Indien. Jag kan inte påstå att Adiga tecknar en särskilt vacker bild av sitt land. Det är familjer som skinnar andra familjer när de begär hemgifter, det är korruption och extrema klasskillnader. Det är också kackerlackor, fötter med oklippta naglar och tänder röda av paantuggande.

Ofta i en bok så finns det något vackert som motvikt till alla eländen. Även om Balram gläds åt yppande kvinnobröst och en och annan whisky så finns det liksom inget sådant vackert i berättelsen. Balrams liv blir, så långt fram som vi får följa honom, en framgångssaga när det gäller entreprenörsskap och klassresor. Men det är väldigt stora uppoffringar som görs för att han ska komma dit.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör boken bra men trots att mitt förnuftiga jag tycker att den är lite märkligt skriven så har den ett fantastisk flow. Balram är kanske ingen hedersknyffel men han väcker sympatier och det är underhållande, trots all tragik, att följa honom. Det var en bra bokcirkelbok också och diskussionerna räckte igenom hela middagen vilken såklart intogs på Holy Cow där vi frossade i naanbröd och kryddstarka grytor.

Förlag: Brombergs
Utläst: 23 april 2022
Mitt betyg: 4/5

Terapeuten

Den här valdes till novembers bok i bokcirkeln Veganbokprat. Jag röstade på en annan och hade kanske en lite negativ inställning till boken redan från start. 🙂

Terapeuten handlar om Alice som flyttar ihop med sin ganska nya pojkvän i ett grindsamhälle i London. Området är ganska exklusivt men han lyckas köpa huset lite billigare av en anledning som han inte berättar för Alice. När hon får reda på vad det är så blir hon rejält upprörd men samtidigt lite besatt av händelsen som möjliggjort köpet. Alice har hunnit skaffa vänner i bostadsområdet men börjar nu att misstro och misstänka dem en efter en.

Jag gissar att den här boken faller i genren psykologisk spänningslitteratur och det är en genre jag föredrar på film. Det är spännande emellanåt, det är det och jag messar uppdateringar om vem jag tror är skurken till en av cirkelvännerna som reda läst boken under den kväll jag läser den. För snabbläst är den definitivt men det är något med språket som stör mig. Ni vet det här med show don´t tell? Jag tror att den här boken är mer tell, no show.

Boken generellt känns lite ytlig och jag känner inte heller att jag kommer någon av karaktärerna särskilt nära och förutom det äldre paret Edward och Lorna så känns de flesta andra stöpta i samma mall. Snygga, framgångsrika och med stort inflytande över sina arbetstider. Allting går så lätt också; Alice flyttar in i området, ordnar coctailparty efter mindre än en vecka och är snart bästis med tjejgänget som bor där. Eller, helt bästis är hon väl inte för alla är inte lika positivt inställda till henne. Men vad vet jag, det kanske är skillnad på att bo i ett grindsamhälle och ett hyreshus som jag gör? Om du gillar genren kan du absolut ge boken en chans för den var definitivt spännande emellanåt och som sagt snabbläst.

Förlag: Jentas
Utläst: 20 november 2021
Mitt betyg: 3/5

Allt går sönder

I våras läste jag en kurs som hette Postkoloniala litteraturstudier, den ges på andra halvan av vårterminen på Stockholms Universitet och jag kan varmt rekommendera den. I kursen läste vi en hel del intressant litteratur där Achebes Inte längre hemma var en av dem. Jag ville dock läsa den här innan för att få hela bilden så jag passade på att klämma den också.

Okonkwo är en stolt och stark krigare, en man med många fruar och en av de viktigaste männen i byn Umuofia där han bor. Boken utspelar sig i slutet av 1800-talet och vi får först en skildring av det traditionella igbolivet innan den vite mannen kom till Nigeria. Religion och social status är viktigt och livet styrs av riter och traditioner. Okonkwo är hård och drar sig inte för att bruka våld i sina relationer och han är minst sagt fyrkantig. Det viktigaste i hans ögon är att ingen ska missta honom för en fattig vekling.

Okonkwo tillbringar ett par år i en annan by av en anledning och när han återvänder har den vite mannen tågat in i hans hemby, byggt kyrkor och förvridit huvudet på hans son. Okonkwo försöker att bjuda motstånd men ingen vill följa honom på hans väg och den forne hjälten faller allt längre ner från sin en gång så höga position.

Den här boken var väldigt intressant. Achebe skildrar Nigeria före och under kolonisationen och han drar sig inte för att visa både de bra och dåliga sidorna av igbokulturen. Okonkwo är en spännande karaktär även om jag inte sympatiserar med honom nästan överhuvudtaget. Jag tycker faktiskt att han är både dryg, snarstucken, elak och alltför stolt för sitt eget bästa.

Achebe skriver enkelt, han ville att boken skulle vara tillgänglig för alla, och stundtals riktigt roande. Han är uppväxt i en kristen familj men med nära släktingar som fortfarande levde traditionellt byliv och detta gör att han kan skildra bägge världarna inifrån. Jag är ett fan av kodväxling och gillar hur han använder ord och uttryck på igbo utan att översätta dem. Mer än en gång funderar jag också på hur kolanöt egentligen smakar även om jag gissar att den inte främst inmundigas p.g.a. smaken utan snarare dess innehåll i kombination med traditionen.

Förlag: Bokförlaget Tranan
Utläst: 10 april 2021
Mitt betyg: 4/5

Om icke vetekornet

om-icke-vetekornet

Den här boken ingick i kurslitteraturen på den kurs jag läste i våras men vi behövde bara läsa sex kapitel och jag hann inte mer då heller. Däremot kände jag att jag gärna ville läsa ut den och nu har jag till syvende och sist gjort det.

Boken utspelar sig några dagar före och fram till Uhuru – när Kenya blir självständigt 1963 samt ett par tillbakablickar för att vi bättre ska förstå historien. I berättelsens mittpunkt står Mugo, en man som av byn ses som en frihetshjälte efter en vistelse i koncentrationsläger. Som hjälte ombeds han att hålla tal vid Uhuru men han vill inte. Han är både tystlåten och introvert men ruvar också på hemligheter.

En annan hjälte från byn är Kihika, han var en kämpe med i Mau Mau-gerillan (vilka med våld kämpade för ett fritt Kenya) men blev förrådd och hängd några år tidigare. En annan Mau Mau-medlem planerar att avslöja förrädaren vid Uhuru för att äntligen skipa rättvisa. Vi möter också Kihikas syster Mumbi som uppvaktas av både Gikonyo och Karanja, slutligen väljer den ene men hamnar i trubbel.

Det är inte lätt att sammanfatta bokens handling utan att spoila men det är inte heller särskilt viktigt för dig som vill läsa den att få förhandsinfo. Det som är viktigt är att den här boken berättar om Kenyas frigörelse och den ger många både fina och såriga inblickar i hur både kampen och det koloniserade livet tedde sig för främst kenyanerna men även kolonisatörerna.

Jag har liksom aldrig riktigt tänkt på kolonialismen ordentligt förrän nu i år faktiskt. Jag menar, jag vet ju att fenomenet existerar men det är först när jag läste den här kursen och samtidigt fördjupade mig i annan litteratur som jag verkligen, verkligen började inse vidden av det hela. Det är helt galet att europeiska länder har klampat fram över världen och lagt under sig det de velat ha och utnyttjat och dödat människor, deras länder och tillgångar. Totalt skambelagt urkulturer och tvingat på dem kristendomen och europeiska språk.

Om icke vetekornet ger oss en bra bild av britternas framfart i Kenya samtidigt som Thiong’o problematiserar motståndsrörelsen användande av våld och skildrar det patriarkala samhället. Han ger oss en skrämmande inblick i hur britterna som är på väg att lämna landet tänker:

Allting verkade lugnt och fridfullt, tänkte Thompson, som nu vände blicken från gräsmattan till kemibyggnaden, det närmaste laboratoriet. Provrör efter provrör stod prydligt uppradade i fönstret. Skulle allt detta finnas kvar efter torsdag? I två månader, kanske: och sedan – provrör och bägare skulle vara sönderslagna eller ligga odiskade på cementgolvet, växthusen och drivbänkarna skulle vara fulla med ogräs, och skogen runtomkring, som han hade hållit i schack noga, skulle gradvis äta sig in över ett område, som var fullt av avskräde.

Boken spänner över stora generella ämnen som kärlek, svek, skuld, sorg och förlåtelse och allt i relation till det koloniala samhället. Det kan tyckas att boken handlar om många personer och att det är många bihistorier men det gör karaktärerna väldigt levande och de flesta har en relation till varandra. Jag är väldigt glad att jag läste ut den här boken och tänker fortsätta att utbilda mig själv kring kolonialismen och postkolonialismen.

Förlag: Modernista
Utläst: 3 juli 2021
Mitt betyg: 4/5