En flickas memoarer

Den allra sista boken jag läste med min feministiska bokcirkel blev En flickas memoarer. En bok där Ernaux går tillbaka i tiden till sommaren 1958 då hon upplevde något tillsammans med en ung man på ett kollo där hon arbetade som 18-åring. Han väcker något i henne och hon blir kanske inte direkt kär men mer besatt av att vara åtrådd och det är en helt ny känsla för henne. Han glömmer henne förmodligen väldigt snabbt men åren går och ännu efter 60 år kan hon inte riktigt släppa honom.

Det är svårt att veta vad man egentligen ska tycka om den unga flickan Annie. Hon är å enda sidan pinsamt desperat och verkar inte förstå att de andra gör henne till åtlöje. Å andra sidan så vill hon så himla gärna uppnå den här första känslan hon fick den där kvällen, igen. Och ju mer vi pratade på bokcirkeln desto mer insåg de flesta av oss av vi betett oss ganska likt Annie någon gång i vår ungdom.

Förutom att Ernaux berättar vad som hände så beskriver hon i detalj hur hon tänker och hur hon tänker kring vad hon ska skriva. Just de här metabitarna tycker jag blir tradiga medan andra i bokcirkeln uppskattade dem, åtminstone till en början. Överlag så kände jag mig aldrig direkt dragen till boken och jag fick tvinga mig själv att läsa klart den. Däremot var det en ganska bra bokcirkelbok som passade bra att vrida och vända på och flera gånger fick jag fundera över vad jag egentligen tyckte och hur jag tolkade henne.

Jag har tydligen läst La Place på franska för ca 22 år sedan och av den historien minns jag ingenting men jag har ett exemplar av just Min far & kvinnan och tänker faktiskt ge henne en till chans då jag inte vill avfärda henne helt. Eventuellt ger jag mig på Omständigheter också så att jag sedan kan ge ett mer rättvist omdöme av hennes författarskap.

Förlag: Norstedts
Utläst: 14 november 2022
Mitt betyg: 3/5

Kyss mig först

Kyss mig först hamnade hos mig i december 2013 då Modernista bjöd på lite gratis e-böcker. Så här åtta års bloggerfarenhet senare så har jag väl lärt mig att det oftast inte är de allra bästa böckerna som bjuds ut gratis eller reas kraftigt. Faktum är att förlaget inte ens har kvar den här boken på sin hemsida fastän den fortfarande går att köpa som inbunden hos ex. Adlibris. Å andra sidan kanske Modernista rensar regelbundet, det är inget av mina favoritförlag.

Boken handlar om Leila som jobbar hemifrån med att testa mjukvara samt hänger på ett filosofiforum och diskuterar etik och moral. En dag blir hon kontaktad av forumets skapare som erbjuder henne ett jobb där hon ska låtsas vara en person som tagit livet av sig så att denne fortsätter att uppdatera facebook, svarar på mejl etc. för att inte nära och kära ska fatta att man är död. Leila tar jobbet och tillbringar några veckor med att lära känna Tess innan hon tar över hennes online-liv. Men, som vem som helst kan räkna ut, är inte jobbet så enkelt som det låter och särskilt inte när döda Tess (dvs Leila) plötsligt blir kontaktad av en man som inte alls figurerat i bakgrundsforskningen men som uppenbarligen känner/känt Tess.

Ja, alltså, premissen för den här boken är ju rätt sjuk. Men Leila mår inte bra, hon är ensam i livet sen hennes mamma dött och hon har inga direkta vänner hon umgås med. Dessutom tycker hon inte att självmord är fel utan att det är upp till var och en att bestämma när man vill dö så i hennes värld är det här jobberbjudandet inget konstigt direkt.

Det börjar rätt bra men ett tag på mitten så blir det så sjukt segt där Leila samlar in all information hon kan om Tess vilket känns helt onödigt mycket och det är tradig läsning men ok, hon får faktiskt användning för en hel del under tidens gång. Stundtals är det dock ändå spännande och intressant och Leilas personlighet är hyfsat trovärdig men inte hela vägen. Jag kan tänka mig att den här boken hade varit bättre som en film faktiskt.

Förlag: Modernista
Utläst: 3 november 2022
Mitt betyg: 3/5

Skrivkramp

Förra året lyssnade jag till Utloggad och tyckte den var rätt underhållande så jag såg ändå fram emot nästa del i serien Skrivsystrar vilken är Skrivkramp. I den här boken följer vi Emma som ska skriva uppföljaren till hennes succédebut som utspelade sig i Indien. Problemet är att Emma inte alls vill skriva om Indien och hon får inte ur sig ett enda ord nästan. När en chans till miljöombyte dyker upp tar hon den och blir husmor på en internatflickskola där inte så mycket skrivro och en hel del besvärligheter väntar henne.

Jag hade inte läst alls vad den här boken skulle handla om och gillade inledningen där karaktären Lucy hjälper Emma att skriva första kapitlet till boken som hon har så svårt att få ur sig. Jag såg fram emot att få följa Lucys och Emmas relation när Emma istället helt plötsligt åker till den här internatskolan och historien utvecklas till något helt annat och tyvärr ganska ointressant. Jag lyssnar nog med ett halvt öra för jag blir galet förvånad när den skolflicka jag trott varit typ 15 hela boken visar sig vara nio eller något liknande.

Jag hade för mig att jag ändå gillade Utloggad rätt mycket men ser nu att jag gav också den en trea. Kanske är inte den här serien riktigt något för mig men jag gillar ändå att den handlar om skrivande människor. Ett plus också för att Emma *spoiler* inte kärar ner sig i någon man utan den viktigaste relationen är den mellan henne och den nioåriga flickan. Jag får dock se om jag lyssnar vidare.

Förlag: Historiska media
Utläst: 25 september 2022
Mitt betyg: 3/5

Bländverk – en skräckantologi

För nio år sedan fick jag den här novellsamlingen från förlaget och på den tiden sa jag aldrig nej till en gratis bok plus att jag gillar en del skräck. Nu stod den på listan över 2013 års hyllvärmare som jag bestämt mig för att läsa och i september blev det äntligen av.

Det är 13 olika författare och 15 noveller i boken. De varierar både i längd och kvalitet men nästan alla handlar om zombier även om de inte alltid kallas det. Eftersom jag så lätt glömmer vad jag läst skrev jag en kort notis och satte ett betyg efter varje novell. Det här var mina fyra favoriter som alla fick en fyra i betyg:

Sådana som jag av Kristoffer Leandoer
Om en man som är så rädd för att bli hemlös och papperslös och konstant drömmer om det. En dag tappar han sina nycklar under en joggingtur och plötsligt har han hamnat i sin värsta mardröm.
Kommentar: Suggestiv stämningen i den här novellen och snyggt hur det ena missödet efter det andra leder huvudpersonen längre och längre in i sin mardröm.

Efter stängningsdags av Anna Kerubi
Om magiska onda böcker, en bibliotekarie och en flyktingpojke
Kommentar: Jag gillade verkligen språket och hur kan man inte gilla en novell som utspelar sig mestadels i ett bibliotek!

Sakaraja 14:12 av Jason Meredith
Om zombier på ett äldreboende.
Kommentar: Bra stämning och spänning i den här och den höll hela vägen.

Barnvakten av Sofie Trinh Johansson
Om en gravid tonårsflicka som sitter barnvakt åt en creepy mystisk unge. Och var är egentligen hans lillasyster?
Kommentar: Jag fick lite Onda dockan-vibbar av den här fast att pojken var levande.

Av övriga noveller fick sju stycken en trea i betyg och fyra stycken en tvåa. Många hade bra beståndsdelar men kanske var lite för korta och med abrupta eller förutsägbara slut. Boken verkar inte gå att få tag i längre när jag googlar men efter den här har det kommit flera andra novellsamlingar där många heter Svarta sagor. Två sådana har jag också bland mina hyllvärmare.

Förlag: Swedish Zombie
Utläst: 30 september 2022
Mitt betyg: 3/5

Allt vi inte sa

Allt vi inte sa var augustis bokcirkelbok i veganbokcirkeln. Boken handlar om tre Stockholmstjejer som alla gått på Handels. Sofia och Amanda är uppväxta i samma by och åkte samtidigt till Stockholm där de ett tag gled ifrån varandra men sedan hittade tillbaka. Under tiden de var isär blev Sofia istället kompis med Caroline, en infödd östermalmstjej men nu umgås de alla tre ihop. Ingen verkar direkt gilla de andra egentligen samtidigt som de inte har någon annan. Vi följer de tre tjejerna omväxlande ur deras perspektiv och sen skiftar boken lite ton mot slutet.

Ingen av karaktärerna är direkt supersympatisk men alla tre brottas med sin egen kamp. Sofia är den enda svarta kvinnan på hennes advokatbyrå och hon måste tampas med fördomar från både sig själv och andra. Caroline hoppade av Handels, flummade runt i Kalifornien och är nu någon slags östermalmshippieinfluencer med världens sämsta självförtroende. Amanda har en stor tragedi bakom sig och tampas med demoner och olika ohälsosamma försök att dämpa dem.

Fast att jag är ganska långt ifrån de här tre tjejerna livsmässigt så gillar jag boken. Språket är väldigt ärligt, stundtals rått men också humoristiskt. Mest gillar jag att få ta del av Sofias tankar kring all den vardagsrasism hon utsätts för. Det är också Sofias partier som är de allra roligaste och mest fyndiga. Det som drar ner mitt betyg är slutet. Jag gillar det inte. Inte på grund av vad som händer (eller, såklart gillar jag inte det heller) utan för att jag tycker att det som sker liksom gör om hela boken till något annat än en modern relationsroman och det blir lite för mycket. Jag fattar att vi inte bara kunde följa deras liv fram till liksom ingenting och jag har egentligen inget eget förslag så kanske ska jag bara hålla tyst? Däremot så kommer jag definitivt att läsa mer av Osman om hon skriver mer i framtiden!

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst: 13 augusti 2022
Mitt betyg: 3/5

Quiet: The Power of Introverts in a World That Can’t Stop Talking

Det tog mig nästan 10 år att ta mig för att läsa den omtalade Quiet. Jag var nog hela tiden rädd att den skulle vara lite tung men nu i år har jag ju bestämt mig för att läsa alla hyllvärmare från 2013 så då var det bara att ta tag i den. Ibland drivs jag så bra av helt egenpåhittade måsten i projekt!

Quiet handlar om introverthet, introverta människor, det rådande extroverta idealet och en del om biologi och kultur. Det är en mastig bok, så som amerikanska böcker ofta är och en hel del hade nog kunnat strykas från boken för att göra den lite mer lättillgänglig. Den är inte direkt svår men den blir liksom lite långrandig emellanåt. När jag läser den 10 år efter den skrevs så är det också väldigt mycket som jag redan känner till.

Mycket är intressant, missförstå mig inte, och jag får en hel del intressanta tankar under läsningen. Framförallt rörande mina elever och hur jag kan göra för att underlätta för de introverta i mitt klassrum. Jag är själv rätt så introvert, såklart, det är nog främst vi som läser den här boken. Men ju äldre jag blir desto mer kan jag kliva utanför mitt skal och agera extrovert. Sen är ju inte världen svart-vit utan alla människor befinner sig på spektrat och även om jag har många likheter med introverta (jag måste definitivt ladda i ensamhet efter folkrika tillställningar) så stämmer ju såklart inte allt och jag tänker definitivt inte efter före jag uttalar mig alla gånger.

Det är intressant att läsa om det extroverta idealets framväxt i USA och hur fokus skiftade från att vara en människa med goda inre egenskaper till en med strålande yttre charm. Människor som syns och hörs värderas högt på den sociala skalan medan det såklart även finns en rad introverta framgångsrika människor som Bill Gates etc. Överlag får jag en känsla av att Cain framhåller att introverta är lite bättre än extroverta. Kanske är hennes avsikt bara att skriva att vi minsann är lika bra som extroverta fast att vi sällan får chansen att synas och höras lika mycket? Men en del grejer känns som cherry picking och jag tycker det blir snudd på obehagligt när hon framhäver asiater som mer introverta. Ja, det finns säkert kulturella skillnader men jag tycker att hon förstärker den här bilden av den ”följsamma, tysta, timida asiaten”.

Jag har strukit under bra mycket saker i mitt exemplar och finner absolut boken läsvärd och intressant men som sagt aningens långrandig och helt klart partisk till introvertas favör. Den är också väldigt amerikansk både till form och innehåll. Behöver du läsa den? Nja, om du vill. För oss som är vuxna introverta idag så tror jag att vi vet om det, jag hoppas att de allra flesta inte känner sig udda på ett negativt sätt och jag gissar att vi har en hel del strategier för hur vi ska klara oss i den extroverta världen. För att vi lever i en värd med extroverta ideal, det håller jag med henne om.

Förlag: Crown Publishing Group
Utläst: 30 juli 2022
Mitt betyg: 3/5

Slutbantat: förstå din kropp och få en vikt som håller livet ut

En sån där kväll när det var lite trögt att somna scrollade jag igenom Bokus play efter något trist att läsa. Jag hittade den här boken och då jag ju är intresserad av kost och hälsa gav jag mig på den. Boken säljpitch är att bantning inte fungerar och att du ska få tips om hur du gör istället.

Hemmingsson beskriver varför bantning inte fungerar och hur din kropp aktivt motarbetar alla bantningsförsök på olika finurliga sätt. t.ex. om du äter mindre, dvs skär ner på kaloriintaget så kommer kroppen snart att bli mer energieffektiv och minska förbränningen. Vidare pratar han om olika typer av övervikt, var fettet sitter, hur länge det funnits där och av vilken anledning det kom dit vilket är relevant när det gäller att skapa förutsättningar för att bli av med det. Han diskuterar ätande, olika anledningar till att vi äter och pratar om kost.

En hel del i den här boken är nog forskningsbaserat och Hemmingsson har själv forskat på övervikt i många år. Samtidigt lägger han fram en teori om att väldigt stressiga perioder ofta leder till viktpåslag och menar att han själv är ”övertygad om det ligger mycket i den teorin” men utan direkt källhänvisning. Det handlar inte om att man äter mer/fel utan hur kroppen reagerar och hur hormonnivåer regleras etc. Jag är själv inte överviktig men la på mig ett par kilo under en väldigt stressig period i mitt liv utan att direkt förändra min kost så jag sällar mig till hans anekdotiska tyckande.

Överlag känner jag att boken är lite ett manifest för att det är ok att vara överviktig, vilket det såklart är, samt för hans egna personliga åsikter kring detta. även om han faktiskt går igenom olika typer av hälsofaror som övervikt kan innebära. Han tar också upp diskrimineringen av överviktiga i samhället och hyllar kroppspositivism (jag håller med). När jag läst ut boken så tänker jag direkt att det här måste ju vara läkaren Stina Wollter skrivit en kommande bok ihop med, och det visade sig vara fallet.

Men vad ska man göra då om bantning inte fungerar? Tja, ändra sina vanor så att de blir mer hälsosamma i grunden, stressa mindre och må bra. Kanske inte de konkreta råd man hoppades på. Magsäcksoperation är drastiskt men fungerar, inte bara för att du får mindre plats att lägga mat på utan för att man tar bort de delar som reglerar hungerhormonet ghrelin.

Jag är inte riktigt rätt målgrupp för den här boken, när Hemmingsson skriver att man också tappar muskelmassa under bantning så tänker jag att det är ju bara att styrketräna och käka protein så slipper man det. Och när han rekommenderar dig att börja med tio minuters promenad två gånger i veckan för att få in mer motion så är min motionskalender betydligt mer gedigen än så. Mycket av det jag läser känner jag igen från Jacobs Gudiols Skitmat men den här boken går in lite mer på själva övervikten. Är du intresserad av dessa frågor och främst ser dig som en tränande människa tycker jag du ska välja Gudiol, ser du dig som främst överviktig tar du denna.

Förlag: Bonnier Fakta
Utläst: 29 juli 2022
Mitt betyg: 3/5

Finistèreböckerna


I en av mina tre bokcirklar brukar vi ha en sommarträff och till den skulle vi läsa Bodil Malmstens första Finistèrebok. Jag lyssnade på nästan hela på bussen till och från Karlstad och klämde det sista en broderikväll i soffan. När den var slut blev jag genast sugen på att lyssna vidare och ta reda på hur det gick.

Böckerna berättas i jagform men Bodil är tydlig med att säga att det inte är en skildring av hennes liv i Finistère, fast att hon ju precis som karaktären i boken flyttade dit och köpte ett hus. Däremot så bekriver hon ”sitt Finistère.” Böckerna är som en serie betraktelser av livet sammanflätat med det som händer i Finistère. Ibland är det beskrivningar av hur man blir av med mullvadar i trädgården och ibland mer filosofiska utlägg kring olika saker. Och så är där blommor i alla dessa former och ett evinnerligt men konstigt nog njutbart uppräknande av allsköns trädgårdsväxter.

Jag fick en kommentar från ett halvt medlyssnade öra att hon bara gnällde i boken och ja, det är mycket gnäll. Men det är ofta befogat och dessutom roligt gnäll och en hel del finurliga formuleringar. Fler än en gång så smilade jag åt Bodils ord och jag gillade även hur hon använde ett språk fritt från förkortningar eller syftningar eller vad jag ska kalla det. När hon t.ex. pratar om sina hemtrakter så heter det alltid ”mellersta Norrlands inland och fjälltrakter.”

Det är omöjligt att läsa det här utan att tänka sig att det är Bodils liv. När vi cirklar om boken så kommer jag på mig själv flera gånger med att prata om händelser och relatera dem till vad jag googlat fram om henne och jag tänker att böckerna är en true story. I andra boken berättar hon hur folk tänkt liksom jag och dessutom kontaktat henne efter första boken och velat ha vägbeskrivningar, sagt att de ska hälsa på och ta med sig sina barn. Bodils replik:

Som vore mitt Finistère ett nöjesfält, ett Eurodisneyfinistère, en temapark för Finistèrefantaster med Finistèrepromenader på från boken kända stigar och vägar och visningar av från boken kända platser, Finistèreutflykter och turer guidade av personal i mullvadsdräkter eller förklädda till mig och madame C.

Jag lyssnade på böckerna och tyckte det gav väldigt mycket att höra Bodil själv läsa dem. Nu när jag bläddrar i e-böckerna för att skriva om dem så ser språket så lockande ut att jag blir sugen på att läsa dem också. Kan Bodil vara min ingång till den här poesin jag aldrig lärt mig tycka om? Jag är hur som sagt väldigt glad för att jag äntligen läste henne och vill definitivt ha mer. Det som drar ner betyget på andra boken är helt enkelt att det blev lite för mycket och lite för långrandigt. Jag vet inte om jag bedömt den annorlunda om jag avvaktat lite med att lyssna på den.

Förlag: Albert Bonniers förlag
Utläst: 14 resp. 21 juli 2022
Mitt betyg: 4/5 resp. 3/5

Asfaltsänglar

Asfaltsänglar är den första av mina hyllvärmare från 2013 som jag läst i år och det är en svår bok att skriva om. Inte p.g.a. handlingen utan p.g.a. den här diskussionen om vem som får skriva vilka böcker. Johanna Holmström är så vitt jag vet etniskt finlandsvensk medan hennes huvudpersoner i boken, Samira och Leila, är två systrar med en pappa från Nordafrika och en finlandssvensk mamma som konverterat till islam och blir bokstavstrogen. Jag som svensk kan tycka att det är en fin skildring Holmström presenterar medan Lidija Praizovic i Aftonbladet ansåg den vara konstruerad och skandinavisk. Och när det gäller kännedom om islam och arabisk kultur så är mina kunskaper väldigt begränsade så jag kan inte bedöma trovärdigheten.

18-åriga Samira rymmer hemifrån för att undkomma mammans krav och religionens förväntningar och vi får tidigt veta att hon ligger i koma på sjukhus. Anledningen nystas upp under berättelsens gång. Leila som är hennes lilla syster har det tufft i skolan, skolkar mycket och ägnar sig åt parkour. Hon vet inte själv varför Samira ligger på sjukhus men träffar Samiras kompis Jasmine för att ta reda på sanningen.

Nu låter det lite som en deckare men det är det inte. Jag tycker att det är en uppväxtskildring av två lite vilsna tjejer som försöker hitta sin plats i samhället och förhålla sig till familjen och religionen. Den ger också en bild av hur livet i gymnasieskolan kan se ut med identitetssökande, mobbing, statusar som höjs och sänks av olika anledningar. Leila har en kompis som är besatt av Britney Spears och gör allt som hon gör. Jag som aldrig varit ett fan får googla lite för att ta reda på när allting inträffade och med utgångspunkt i det så utspelar sig den här boken runt slutet av det första årtiondet av 2000-talet.

Det är mycket kodväxling i språket med både finska och arabiska och även fast jag inte förstår vad de säger så är jag alltid för sådant i böcker. Jag älskar ju språk helt enkelt. Vissa saker i boken känns ganska otäcka och jag hoppas t.ex. att det inte såg ut så här i finska gymnasier på den här tiden. Andra saker känns lite väl crazy och kanske är det bland annat detta Praizovic menar när hon kallar den konstruerad. Samtidigt är ju litteratur just litteratur och allting måste inte vara trovärdigt jämt.

Holmström har sagt att hon väntat på att någon skulle skriva den här romanen men när ingen gjorde det tog hon saken i egna händer. Jag vet ju inte hur länge hon väntade och jag tycker som sagt att det här är jättesvårt att besluta kring. Jag kom på mig själv med att vara skeptisk under läsningen av Asfaltsänglar medan jag strax dessförinnan läst Jenny Jägerfelds Brorsan är kung och då känt mig lyrisk och tyckt att vad bra att barn i dag kan få läsa om transpersoner. Men Jägerfeld är ju inte trans så vitt jag vet? Varför bedömer jag dem annorlunda? Jag landar nog i att man får skriva om andra personer än sig själv då alla människor är individer och jag t.ex. inte har identiska upplevelser som alla andra 45-åriga rödhåriga lärare. Samtidigt vill jag inte att vi snor berättelserna från de som mycket väl kan berätta dem själv. Gaah! Vad tycker du?

Förlag: Norstedts
Utläst: 8 juli 2022
Mitt betyg: 3/5

Backlashen

Jag läste om Požar i DN och blev nyfiken varpå jag fick med mig resten av den feministiska bokcirkeln på att läsa den här i maj. Jag läste såklart Veckorevyn i högstadiet men det var typ 1990 så jag har inte alls riktigt hängt med i vem Požar är mer än att jag noterade att hon fick ett Årets Selma-pris för årets röst häromåret.

Sanningen att säga så hängde jag inte med särskilt bra i me too heller. Jag hänger nog inte med alls i särskilt mycket faktiskt för oftast skummar jag mest rubrikerna i DN men läser bara ett fåtal artiklar. Jag tänker alltid att jag ska se nyheterna istället för att få det viktigaste paketerat och serverat men jag har inte ro att se dem så jag går mest runt och har ett svagt hum om saker. Lägg dessutom ett fiskpinneminne på det så…

På sätt och vis blir den här boken därför lite snabbrepetition för mig, Požar går igenom några av de viktigaste händelserna under me too och relaterar också till historiens kvinnokamp och Susan Faludis Backlash vilken jag faktiskt inte läst. Hon är frustrerad över att me too tystas så snabbt och att de feministiska frågorna dalar på världsordningen. Jag håller med om det men tänker samtidigt att för att feminismen ska ligga högst upp hos medierna så krävs stoff som gör att Svenssons orkar och vill läsa varje dag. Och hur ofta känner vi inte ”åh nej, inte den här gamla skåpmaten igen” när vi läser i media? (Även om jag nu förvisso erkände att jag inte läser så noga)

Dagens mediacirkus är så snabb att vi till slut förlåter skurkar för det kommer ju alltid en ny värre som vi kan ha i fokus istället. Jag är kluven, jag brukar själv muttra om Strindbergs misogyni när han hyllas men är inte för en total cancelkultur. Till en viss gräns måste folk få göra om och göra rätt. Till en viss gräns. Och den gränsen ser såklart olika ut hos dig och mig.

Självfallet tycker jag inte att det är ok att unga tjejer måste klä av sig eller ställa upp på saker för att få vara med i leken. Det är inte det jag menar. Jag önskar så hett att det en dag ska vara fullständigt jämställt mellan män och kvinnor och alla andra också. För att vi ska komma dit måste kvinnor säga ifrån, män göra rätt och företag och samhälle måste lyfta och premiera de som gör rätt och inte alla de felande. Precis som Požar skriver i slutet så måste också feminismen bli än mer intersektionell och inkluderande för att vi en dag ska nå vårt mål.

Förlag: Weyler förlag
Utläst: 10 maj 2022
Mitt betyg: 3/5