Bröd och mjölk

Vårterminens allra sista bokcirkelbok blev Bröd och mjölk. En bok som jag inledningsvis sugs in i och fångas av ögonblicket när den treåriga flickan äter en hel skål med clementiner så att saften rinner. Boken berättar fragmentariskt men samtidigt extremt detaljrikt om händelser ur barnets barndom och vidare vuxenliv och i varje ögonblick så är maten närvarande, som en nyfikenhet, ett intresse, en besatthet eller slutligen en ätstörning. Texten är väldigt lätt och luftig som att du svävar i närheten av flickan/kvinnan men aldrig kommer henne riktigt nära.

Jag kan på ett sätt se att den är snyggt skriven och jag tycker det är fint att ätstörningar får ta plats i litteraturen men någonstans ungefär en tredjedel in i boken tappar jag totalt intresset. I boken återkommer Ramqvist vid två olika tillfällen till hennes (karaktärens) avundsjuka gentemot personer som är ointresserade av mat och just tycker att mat bara är mat. Jag är exakt en av de personerna och kanske är det därför jag ledsnar på all mat i boken. Jag gillar såklart god mat men tänker mer på proteininnehållet i en måltid än smaken. När mina elever frågar vilken favoritmat jag har så är mitt standardsvar ”den som någon annan lagar”. För är det något jag finner fullständigt meningslöst så är det att stå timtals i köket när det går snabbare att mikra en portion havregrynsgröt.

Jag stör mig också på detaljrikedomen som känns orealistisk men vad vet jag, mina minnen från barndomen är mer eller mindre obefintliga alternativt luddiga medan andra matintresserade/ätstörda kanske upplevde precis allt det här som Ramqvist skriver om. Och hur duktig är inte den här ungen i köket förutom när hon misslyckas med att göra te till mormor och morfar? Men kalops kan hon laga. Å andra sidan kanske det är de stunderna av berömmelse för perfekt lagad mat som hon minns?

Det är för övrigt relationen till mormodern som jag har mest behållning av, kanske för att den påminner om min egen relation till mormor och att jag känner igen det eviga trugandet. Fast min mormor åt alltid tillsammans med oss och jag kan inte laga en enda maträtt som hon gjorde för jag lekte alltid medan hon lagade mat. Det här stackars barnet verkar aldrig riktigt leka utom när hon gungar i parken. När jag kommit halvvägs i boken så skummar jag sidorna och läser enstaka ord och stycken här och var för att hänga med i handlingen och det känns skönt när den äntligen tar slut. Jag gissar att mina bokcirkelvänner kommer ha en annan åsikt om boken så det ska i alla fall bli spännande att diskutera den.

Förlag: Norstedts
Utläst: 16 juni 2022
Mitt betyg: 3/5

Hundparken

Jag vet inte hur länge jag velat läsa Sofi Oksanen men inte kommit mig för så jag blev glad när min feministiska bokcirkel valde denna till nästa bok. Även om jag redan på förhand förstått att det här inte var hennes allra bästa roman.

I Hundparken möter vi en estnisk kvinna, Olenka, som arbetar på en klinik som sysslar med äggdonationer och surrogatmödraskap. Några år senare stöter hon på en av sina donationsflickor i en hundpark i Helsingfors och hon blir livrädd att en rad hemligheter ska avslöjas. Boken vindlar sig bakåt parallellt med att den berättar nutidshistorien och läsaren får bit för bit klart för sig hur allt hänger ihop.

Det tog ett tag innan jag kom in i boken och sen var jag som klistrad vissa delar och lätt uttråkad andra. Så ja, jag förstår folk som anser den vara ojämn. Det är oerhört intressant och vidrigt att läsa om klinikens verksamhet. Jag har full förståelse för folk som vill ha barn men inte kan, och det är kanske lätt för mig att ha åsikter som är tvåbarnsmor, men jag anser inte barn vara en rättighet och jag är inte för den här typen av verksamhet.

Jag är definitivt emot surrogatmödraskap, äggdonationer är jag mer osäker på. Men sättet som flickorna behandlas på, som boskap, det är inte respektfullt och människovärdigt. De är liksom inga egna människor utan endast köttkroppar till för att förvara någon penningstinn typs barn. Och går något fel så är de plötsligt helt ensamma i det. Jag vet att det här bara är en bok och en berättelse men sådant som jag läst och sett tidigare har inte övertygat mig om motsatsen.

Oksanen slänger in en deckarvinkel på berättelsen och den hade inte behövts. Det räcker gott och väl med att bara läsa om klinikens verksamhet och livet i Ukraina vilket också är väldigt intressant, särskilt hennes hänvisningar till kriget som pågått i hur många år som helst och inte alls startade den 24 februari i år (boken är dessutom skriven förra året). Jag gillar språket men det är ett par passager som blir för tradiga där Olenka ”talar” till sin kärlek fast mer genom att tänka om jag minns det hela rätt.

Jag kommer absolut att läsa vidare i Oksanens utbud och jag är mer eller mindre sugen på alla hennes böcker vilka ju alla handlar om viktiga feministiska frågor. För dig som letar bokcirkelböcker så var det en väldigt bra sådan och det fanns mycket att diskutera kring.

Förlag: Albert Bonniers förlag
Utläst: 10 april 2022
Mitt betyg: 3/5

Vaggvisa

I slutet av mars träffades veganbokcirkeln på nyöppnade restaurangen Chou Chou i Stockholm för att äta mat och diskutera Vaggvisa. Det blev en makalöst trevlig afton så där lagom i tid efter att alla restriktioner släppt. Maten var god och vi skrattade så vi tjöt många gånger. Precis vad jag behövde!

Vaggvisa inleds med att vi får veta att två små barn har mördats. Därefter backas bandet och vi får lära känna familjen och deras perfekta barnflicka, som mer är en medelålders kvinna, och åtminstone glimtvis ta del av händelser som kanske/kanske inte ledde fram till morden. Louise, barnflickan, är som en gudasänd varelse och hemmet har aldrig varit så välstädat eller barnen så omhuldade sedan hon kom in i familjen. Mamma och pappa kan med gott samvete ägna sig åt sina karriärer och livet är fantastiskt. i alla fall fram till den där dagen som boken inleds med.

Jag gillar baklängesgreppet i böcker så man inte behöver vara så brydd med vad som ska hända i slutet eller vem som ska utföra eventuella vansinnesdåd. Här vet vi ju redan allt sådant och även om vi lär känna Louise och familjen under berättelsens gång så hade jag velat lära känna Louise betydligt mer. Boken är kort och med ett bra tempo, vilket var jätteskönt då jag hade en lässvacka, men det är så många saker som liksom snuddas vid och sen glöms bort. Louise relation med sin egen dotter är till exempel hyperintressant och där får vi aldrig några tydliga svar. Även slutet är så pass abrupt att jag var tvungen att messa min bokcirkelkompis och fråga henne om min version var avhuggen. Men det var den inte. Det var också en bra bokcirkelbok där vi tyckte ganska olika men alla var överens om att den hade vunnit på att inte ha så många lösa trådar.

Förlag: Natur & kultur
Utläst: 30 mars 2022
Mitt betyg: 3/5

Tuktans ljuva år (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Mars månads bokcirkelbok hos Stäppvargarna blev den här. Vi har ju rotationsdiktatur när det gäller att välja böcker vilket gör att man får läsa en hel del man kanske inte alls tänkt sig. Superkul!

Vad handlar den om?
På baksidan står det att berättaren heter Eva men jag uppfattade aldrig det. Hon är inledningsvis 14 år och går på internatskola i Schweiz. Berättaren är gammal när hon återberättar sitt liv så boken är en ganska flyktig berättelse om livet på internatskola med nedslag i olika detaljer. Berättelsen fortsätter även fram till nutid men fokus är på internatåren. Det är flickor med frånvarande familjer, det är rivalitet, relationer, regler och vuxenblivande. Det är känslor som aldrig får komma fram och det är mycket ensamhet och längtan.

Vad tyckte jag?
Jag hade aldrig ens hört talas om Jaeggy men har sedermera lärt mig att hon är född i Schweiz, själv har gått på internat och numera bor i Italien. Boken är endast 110 sidor lång vilket var fantastiskt då jag haft en enorm lässvacka av både tidsbrist och personliga skäl under hela vårterminen. När jag bläddrar i den nu så tänker jag just att den är full av levande moment men den är samtidigt så sval och distanserad. Vi kommer aldrig berättaren riktigt nära och boken lämnar inga djupare spår hos mig även om jag tycker den är märklig, förunderlig och intressant när jag läser den. Det finns mycket under ytan som dock fläktar förbi lite för lätt. Alla meningar är väldigt korta och formen ger såklart tyngd åt berättelsen eftersom den består av minnesfragment men förmodligen är det också det som gör att den inte riktigt når in under huden på mig.

Förlag: Nilsson förlag
Utläst:
28 mars 2022
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Den lilla blomsterhandeln vid havet (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Jag behövde något fluffigt att lyssna på. Blev nyfiken på tredje delen i den här serien men tänkte att jag skulle ta dem i ordning.

Vad handlar den om?
Poppy tillbringade ofta sina somrar hos mormor i St Felix i Cornwall tills en händelse gjorde att hon aldrig mer ville återvända. När mormor dör får hon dock ärva hennes blomsterhandel och motvilligt tar sig Poppy an uppgiften. Ett litet aber är att hon hatar blommor men som tur är får hon hjälp av  den excentriske floristen Amber och faktiskt mer eller mindre hela St Felix.

Vad tyckte jag?
Well, fluff de sa, fluff det var helt enkelt. Så jag fick precis vad jag önskade mig. En mysig miljö med ett trevligt persongalleri, romanser, lite spänning, lite mystik och några hundar. Och så lite svärta som ju behövs för att balansera upp den här typen av böcker. Men, jag tycker att Poppys relation med Ash känns konstig, jag förstår inte riktigt varför broderierna är så viktiga och den hade kunnat sluta lite tidigare.

Och titeln hörni? Jag har faktiskt inte ens vetat vad boken hette under tiden jag lyssnade på den, när någon frågade så visade jag bara omslaget och sa att det var fluff. Men varför måååste de heta ”den lilla whatsoever”. Den här borde ju ha hetat Daisy Chain såklart. hur som helst tyckte jag om den och kan tänka mig att lyssna vidare för att få hänga lite till i fiktiva St Felix.

Förlag: Lavender Lit
Utläst:
6 maj 2022
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Riddar Kasus hjärta och andra sagor om grammatik

Under december läste jag väldigt mycket och jag plöjde samtidigt tre stycken grammatikböcker av Sara Lövestam. Jag älskar Sara och allt hon skriver men kanske blev det lite för mycket av det goda med tre böcker mer eller mindre på raken. Jag hade också redan läst ett par av sagorna nyligen i de andra böckerna så jag skummade just dessa.

”Sagor om grammatik” är precis det det låter som. Genom att humoristiskt väva in grammatiska regler och begrepp i olika sagor lär oss Sara mer om ordklasser, satsdelar och meningsbyggnad. Förutom Riddar Kasus träffar vi bl.a. språkpoliser, strandade interjektioner, introverta interjektioner, katakreser och expletiva subjekt. Precis som vanligt så får Sara mig att känna mig aningens mindre språkkunnig än vad jag genom åren ansett mig och hon peppar mig att ta upp mina språkstudier, igen.

Det är inte en dålig bok det här, inte alls, jag var nog som sagt bara lite mätt på temat för tillfället och lär återkomma till sagorna i framtiden. För språkintresserad har jag då varit i minst 30 år och så lär jag förbli.

Förlag: Piratförlaget
Utläst: 31 december 2021
Mitt betyg: 3/5

Ett nytt Atlantis (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Jag har länge velat läsa Le Guin och när en kompis som haft Novellix-julkalender ville dela med sig så valde jag bl.a. den här.

Vad handlar den om?
En kvinna lever i något av en 1984-stat i USA. På väg hem från en vecka i vildmarken berättar en man på bussen att en ny kontinent är på väg upp ur haven och att de gamla troligtvis kommer att sjunka. När hon kommer hem överraskas hon av att hennes man blivit frisläppt från ett arbetsläger. FBI buggar deras hem och de har typ olagliga möten med andra intellektuella och pratar bl.a. om solcellsprototyper som de forskat fram och hoppas på. Insprängt finns också en annan berättelse om några lyktvarelser som jag inte riktigt fattar om det är fantasi, dåtid, nutid eller framtid. Alltså ja, det är ju sci-fi men det behöver inte betyda obegripligt.

Vad tyckte jag?
Jag kände att jag blev snuvad på Atlantis-storyn såvida inte de här lyktvarelserna befinner sig där men jag får mer bilden av att de är någon slags rymdvarelser, eller så är de människorna? De bitar som utspelar sig i lägenheten är mer lättbegripliga med en totalitär stat där intellektuella förföljs och små roliga detaljer som att äktenskap inte är tillåtet medan gruppsex påbjuds. Varför vet jag dock inte, för att sprida generna bättre kanske?

Jag tycker det finns två typer av noveller, de som är som en hel berättelse fastän bara på några få sidor (Lucia Berlin är grym på detta!) och så de som ska ha den här twisten och det lite mystiska och obegripliga och i mitt fall så blir det alltför ofta bara just obegripligt då. Det blir för mycket poesi liksom där jag måste gissa vad författaren vill säga. Jag villl dock fortfarande läsa mer av Le Guin och tar gärna emot tips på exakt vad jag bör läsa!

Förlag: Novellix
Utläst:
28 december 2021
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Så som du hade berättat det för mig (ungefär) om vi hade lärt känna varandra innan du dog (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Jag läser gärna Khemiri och har gillat Ett öga rött och Pappaklausulen men tyckte så där om Allt jag inte minns. Den här fick jag gratis för ca nio år sedan.

Vad handlar den om?
En kille som blir hämtad av polisen anklagad för att ha anlagt en brand hemma hos sin flickvän men han tror att alltihop är en svensexa. På slutet kommer något jättesmart när Khemiri skriver att jaget egentligen är du och jag fattar absolut ingenting. 🙂

Vad tyckte jag?
Jag tycker om att läsa den men greppar i n t e slutet och jag har läst det flera gånger. Nä, nu känner jag mig så där ointellektuell igen. Och så funderar jag på om man har kvar sin lägenhet efter fyra år i fängelse? Betalar staten den? Hur länge då i så fall? Jag ser i alla fall fram emot att läsa era förklaringar av den här novellen så att jag slipper känna mig så pantad! Plus att alla gymnasieelever som kommer att  klicka sig hit i hopp om att kopiera min analys ska få lite lön för mödan.

Förlag: Novellix
Utläst:
27 december 2021
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Ormen i Essex

Ormen i Essex har jag varit nyfiken på ända sen den kom ut. Det kändes som att den hade allt jag gillade och dessutom ett läckert omslag.

Vi befinner oss i slutet av 1800-talet och den unga änkan Cora lämnar London sedan hennes vedervärdiga make gått bort för tidigt. Hon är äntligen fri och beger sig till landsbygden i Essex för att leta efter fossil och förhoppningsvis upptäcka ett sjöodjur som påstås härja i trakten. Hon lär känna bygdens präst William och tillsammans utforskar de bygden medan de lär känna varandra och bygger upp en djup men annorlunda vänskap.

Förutom Cora och William finns där många andra personer, hennes socialistiska hushållerska och dennes förmögne beundrare, en sällsynt vacker och sjuklig prästhustru samt en svartmuskig ful men skicklig läkare som är förtjust i Cora. Alla de här karaktärerna i boken känns lite platta. De hade passat i en filmatisering, ni vet ett brittiskt kostymdrama med förtjusande flickor. Eller, visst är doktorn känslosam så det förslår men jag vet inte, de når inte fram till mig. Dessutom känns det som historien går på tomgång ett tag i mitten och jag ökar på tempot i läsningen för att kunna bli klar och pricka av en hyllvärmare.

Cora är egentligen en spännande karaktär som trots att hon är rik gillar att flänga runt i skogen i herrkläder och studera vetenskapliga fenomen. Hon är normbrytande precis som Alma i Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter men Alma gör det bättre. Jag älskar också tidsepoken som boken utspelar sig i och boken tar upp viktiga samhällsfenomen som dåtidens förväntningar på kvinnors beteende och de fattiga arbetarklasskvarterern i London. Dessutom kryddat med lite mystik! Men boken hittar aldrig fram till mitt hjärta och jag bryr mig inte riktigt om hur det ska gå för någon tyvärr. Det här är en bok som inte kommer att få bo kvar hos mig utan istället förpassas till ett bokbytarskåp.

Förlag: Albert Bonniers förlag
Utläst: 28 november 2021
Mitt betyg: 3/5

Fallet Meursault

I mars köpte jag ett gäng böcker där jag fokuserade på antingen feminism eller böcker från länder jag ej tidigare läst. Algeriet hörde till den sistnämnda kategorin och Fallet Meursalt intresserade mig eftersom den relaterar till Främlingen vilken jag läst två gånger på svenska och en gång på franska. Eftersom jag dock har fiskpinneminne, trots tre omläsningar och en bokblogg, så märkte jag ändå under läsningen av Fallet Meursalt att jag inte mindes så många detaljer från Främlingen.

Meursalt är alltså mannen som sköt ”en arab” i Camus bok och den här bokens huvudperson är ingen mindre än Haroun, bror till just den skjutne araben som faktiskt hette Moussa. Harouns hela liv präglas av mordet på hans bror och den sorg han och mamman genomlider och sättet de så småningom försöker skipa rättvisa på.

Boken är ganska annorlunda skriven. Den är skriven i första person och Haroun vänder sig ofta med direkt tilltal till läsaren samtidigt som han slingrar sig igenom sitt livs berättelse och gång på gång återvänder till mordet på sin bror. Mordet har ju skett i verkligheten i den här berättelsen där även Camus bok har blivit utgiven fast då av Meursalt själv. Bitvis har jag lite svårt att hänga med i alla Harouns resonemang men det är ändå snyggt hur han berättar, förklarar och bemöter saker från Främlingen.

Det han framförallt gör att ge den ”okända araben” en identitet istället för att bara vara en sådan där arab/svart/kines/insert valfri ”exotisk” nationalitet på en karaktär i vilken bok/film som helst som behandlar alla icke-européer/nordamerikaner som identitetslösa bifigurer. Han snuddar också vid revolutionen där Algeriet frigjorde sig från Frankrike under 50-talet och det hade jag gärna läst mer om. Det står på baksidan att det går bra att läsa Fallet Meursalt fristående men jag tror definitivt att den är som allra mest intressant att läsa i relation till Främlingen.

Förlag: Bokförlaget Tranan
Utläst: 8 december 2021
Mitt betyg: 3/5