Flätan (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Flätan var en bokcirkelbok jag läste med Veganbokprat.

Vad handlar den om?
Om tre kvinnor, en fattig, en sjuk och en perukmakare, vars öden sammanflätas.

Vad tyckte jag?
Det här är en Sekwabok så jag hade stora förhoppningar på den men njae, den var lite mjäkig. Även om den var lite förutsägbar så var grundstoryn fin på sitt sätt och den berörde emellanåt men den höll inte hela vägen utan var aningens platt.

Utläst: 14 september 2019
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

 

Blå

Det här var en bok vi läste i bokcirkeln Veganbokprat. De andra hade tidigare läst Binas historia men jag skippade den boken då jag hade för fullt upp just då. Det här är ju andra delen i Lundes klimatkvartett även om de är fristående från varandra.

Boken inleds med att vi möter en familj som slits isär på grund av en brand i deras hemstad i södra Frankrike. Därefter följer vi pappan och dotterns färd upp genom landet när de hittar en flyktingförläggning att bo på samtidigt som de söker efter mamman och sonen och drömmer om vattenländerna i norr. Parallellt lär vi känna Signe, en pensionär som seglar just ifrån norr för att hitta den man hon en gång älskat och som nu bor söderöver i Frankrike.

Historien är en snyggt berättad och det är särskilt skrämmande att läsa om torkan och vad som sker i flyktinglägret. I synnerhet som vi läste den här efter den tokvarma sommaren så var allt så verkligt och alldeles aktuellt. En fullt reell framtid kändes det som. Delarna om Signe är också intressanta men det blir väldigt mycket seglarord och hennes berättelse kryper inte lika nära inpå. Jag tror att det var det som gjorde att mitt betyg landade i en trea men jag minns tyvärr inte riktigt. Jag kan dock tänka mig att läsa de andra delarna i kvartetten också, den tredje delen ska ju handla om Przewalskihästar och hästar läser jag alltid gärna om!

Utläst: 17 november 2019
Mitt betyg: 3/5

Den stulna romanen (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Den här boken valde jag till bokcirkeln Stäppvargarna. Jag brukar gilla att försöka bredda vår representation lite och jag var nyfiken på den här kända boken och författarinnan.

Vad handlar den om?
Om Bodour och hennes usling till make samt deras dotter Magiida vilka alla bor i Kairo. Även om Zina, Bodours oäkta dotter och gatubarnet som blev en superkänd sångerska och inte skäms för sin bakgrund. Det här är en väldigt feministisk bok som avslöjar Egyptens korruption och de hinder kvinnor möter.

Vad tyckte jag?
Boken var väldigt intressant men kanske hade jag för höga förväntningar för jag blev lite besviken. Historien var väldigt snirklande och läsningen blev onödigt omständig ibland. Det är dock ingen tvekan om att det är en viktig bok som rymmer väldigt mycket samhällskritik och den gav en fascinerande inblick i det egyptiska samhället.

Utläst: 26 september 2018
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Brevnoveller

Brevnoveller är ett slags koncept där noveller lagom stora att skicka i ett brev ges ut. Jag har lite svårt att avgöra i dagsläget om projektet är levande eller inte men som det ser ut på hemsidan så finns det 22 st noveller publicerade. Bland författarna finns t.ex. Jonas Karlsson, Anneli Jordahl och Elise Karlsson.

För egen del så kom brevnoveller till mig genom att jag vann fyra stycken på numera avsomnade bloggen Mimmimaries böcker i januari 2013. Jag är ingen frekvent novelläsare men när jag förra året företog mig att läsa en hyllvärmare per månad så kom dessa brevnoveller väl till pass.

Begreppen av Mats Kempe
I den här novellen möter vi en man som ska på utvecklingssamtal på förskolan med sin dotter. Han verkar tycka att det är något som är annorlunda med henne medan personalen tycker att det inte är något. Jag greppar inte riktigt vad författare vill få fram men jag gillar hur novellen är skriven och tyckte om att läsa den.
Utläst: 31 mars 2019
Mitt betyg: 4/5

Riktiga flickors manifest av My Vingren
Den här novellen är skriven ungefär som ett manifest med en rad olika små påståenden/anekdoter om hur en kvinna är/tänker/agerar i olika situationer. Det är som röster från en rad olika kvinnor som får komma till tals. Det står faktiskt i slutet av novellen att den här har framförts som spoken word och det förklarar formen mycket väl. Jag tyckte den var ok och texten kommer nog till sin rätt bättre vid ett framförande.
Utläst:
 31 augusti 2019
Mitt betyg: 3/5

Nära ögat av Sara Mannheimer
En ganska märklig berättelse som inleds och avlutas med flygande kor och däremellan någon som ska vara hos frisören om tjugotre minuter och trettio sekunder men sedan kommer för sent just tjugotre minuter och trettio sekunder. Den verkar handla om slumpen, att precis lyckas undfly saker samt att längta efter sådant man inte hinner med. Jag greppade den inte.
Utläst: 30 september 2019
Mitt betyg: 3/5

Ronny, hästen, myten och legenden av Eric Ericsson
Om de andra var märkliga så tar den här priset när det gäller handlingen. Fast den var lättast att förstå. En kille råkar skjuta en svan och tar hem svanen och äter upp den. Insprängt mellan den berättelsen kommer olika stycken där berättaren reflekterar över olika saker som har med SL (Storstockholms lokaltrafik) att göra; högtalarutrop, automatsspärrar och duvor. Fast på ett besynnerligt poetiskt sätt.
Utläst: 13 december 2019
Mitt betyg: 3/5

Summa summarum så var det här en brokig samling ganska udda, eller kanske konstnärliga, noveller som alla drog åt poesihållet. Jag brottas ju fortfarande med att försöka förstå mig på poesi och uppskattar i nuläget Lucia Berlins noveller långt mer än de här. Men de är ju mer som miniromaner och romaner förstår jag mig på. Oftast.

Vägen till Klockrike

En av deltagarna i min äldsta bokcirkel Stäppvargarna läste i somras Eli Åhman Owetz En sommar på luffen: vägen till Söderberga och blev inspirerad att läsa Martinsons bok. Följaktligen valde hon den som bokcirkelbok.

Cigarrmakaren Bolle blir av med sitt jobb när hantverket dör ut och ersätts av fabriker. Han ger sig ut på luffen och vi följer honom på vägarna genom livet. Vi serveras olika berättelser från Bolles luffarliv blandat med naturromantik, historiska skeenden och skrönor.

Jag har läst en del klassiker genom åren och tyckte, ärligt talat, att denna var rätt tråkig mestadels om än bitvis intressant. Den lockade liksom aldrig direkt till läsning utan jag plockade upp den pliktskyldigast och ibland läste jag ändå med iver men andra gånger skummade jag. Vissa berättelser och fragment stannar kvar hos mig, som historien om pojken med vattenskallen eller det här med att man skulle sätta enris vid infarten om det var begravning så att inte luffarna skulle komma in. Det finns helt klart en del intressant i den här boken vad gäller luffarlivet och den ger en historisk inblick men den känns också fylld med lite rövarhistorier och är ganska seg.

I bokcirkeln så hade endast hon som valde den läst ut hela, jag fastnade på målsnöret med två kapitel kvar och de resterande två hade läst kanske hälften. Ingen tyckte att den var särdeles bra. Vi funderade på vad det är som gjort den här boken till en klassiker och kom fram till att det måste vara för de historiska skildringarna. Vi var inte jätteimponerad av Martinsons skrivande och boken kändes fragmentarisk. Slutet med Sandemar och sekten var väldigt konstigt men kanske var det en sann historia han ville få med och visst visar den på att luffarna var utsatta och jagade.

Utläst: 17 oktober 2020
Mitt betyg: 3/5

Tre kvinnor

Det här var månadens bokcirkelbok i den feministiska cirkeln, föreslagen av mig utan att jag egentligen visste något om den. Som jag skrev när jag lade upp en smakbit ifrån den så visste jag inte ens att det inte var en skönlitterär bok. Men å andra sidan så tycker jag nästan bäst om att läsa böcker när jag vet väldigt lite om dem, bara så pass mycket att jag kan avgöra om det är något för mig såklart.

Lisa Taddeo är en journalist som under åtta års tid följt en rad olika kvinnor för att undersöka den kvinnliga lusten om jag förstått allting rätt. Boken redogör för tre av dessa kvinnors berättelser och trots att det är ett verkligt underlag som utgör materialet så har Taddeo skrivit den på prosa. Det här gör att jag under läsningen lite glömmer bort att det inte är en fiktiv roman jag läser.

De tre kvinnorna är Maggie, Lina och Sloane. Maggie går i high school när hon hamnar i ett förhållande med sin lärare. Sex år senare anmäler hon honom för sexuellt utnyttjande av minderårig. Lina lever i ett kärlekslöst äktenskap och letar upp sin gamla high school-kärlek Aidan och inleder en slags affär med honom. Sloane är gift med Richard som går igång på att hon ligger med andra.

Boken väcker många tankar och känslor och särskilt Maggies historia berör. Hennes lärare är liksom urtypen för den slemmiga manipulerande utnyttjande typen och Maggie själv kommer från en dysfunktionell men ändå kärleksfull fattig familj och är det perfekta offret. Lina blir gruppvåldtagen som ung och därefter utfryst. Hon trånar som vuxen efter de där liderliga ungdomskyssarna hon aldrig fick uppleva och försöker återskapa det i sin affär med Aidan. Sloane växer också upp i en dysfunktionell familj men inom överklassen där känslor inte visas och den perfekta ytan är viktig. Hon svälter sig själv och lever för att behaga andra. 

Som jag skrev här ovan så har jag förstått den här boken som att Taddeo ville undersöka den kvinnliga lusten. Handlar den här boken om det? Ja förvisso, det är en hel del sexuell lusta och väldigt explicita skildringar av olika samlag etc. Samtidigt så finns där något obehagligt med män som kontrollerar de här kvinnorna. I alla fall Maggie och Sloane, när det gäller Lina så är jag mer kluven till vem som egentligen styr vem. Alla tre kvinnorna blir satta på skampålen av andra och utsatta för slutshaming men ingen av dem är egentligen direkt själv ansvarig för sitt sexliv. Menar Taddeo att kvinnors lust alltid styrs av män? Hon kommer liksom aldrig fram till något och jag har lite svårt att tolka syftet med boken och vad det är hon vill få fram. Den är dock välskriven och svår att lägga ifrån sig och väl värd att läsas.

Utläst: 3 oktober 2020
Mitt betyg: 3/5

Kajakbyggerskan

Min favorithobby när jag är trött men lässugen är att leta fram lättlästa böcker på stadsbibliotekets hemsida. Av någon anledning orkar jag aldrig läsa det jag har i hyllan men att ladda hem något går bra. Eller har jag bara mer tunglästa böcker i hyllan? Jag tror inte det men det finns där inga feelgood och bara några enstaka deckare i alla fall.

Så kom det sig att jag lånade Kajakbyggerskan. Jag hade sneglat på den och varit nära att tacka ja till den som rec.ex. men sen har jag ändå bestämt mig för att undvika rec.ex. så att jag inte lägger onödig press på läsningen nu när jag så ofta är trött. Så det var en glad överraskning att redan finna den bland utgivna e-böcker.

Kajakbyggerskan handlar om Mia som nyligen blivit dumpad och under sin påföljande sjukskrivning bestämmer sig för att bygga en kajak. Hon har inte byggt något i trä sedan skoltidens träslöjd men till sin hjälp har hon australiensaren Jim som coachar henne via mejl och så får hon hyra en plats i tyste Lennarts verkstad. Långsamt vänds hennes liv mot det ljusare och mejlen mellan henne och Jim blir allt förtroligare.

Den här boken beskrivs som en feelgood men jag vet inte riktigt. Jag kände mig väldigt låg den helgen jag läste den och inser att det kanske faktiskt beror på Mias dåliga mående och hur jag sögs in i det. Så för det förtjänar Cullemark en eloge, att hon beskrivit det så verkligt menar jag. Mia träffar många intressanta människor genom boken och det sker en del rätt osannolika händelser. Tillsammans med en alkoholiserad granne får hon turas om att passa hunden åt en gammal dam som plötsligt faller ihop utanför Mias fönster och de är liksom två lika trasiga själar båda två. Lennart är en riktigt butter och tystlåten typ men så småningom öppnar han upp sig och deras relation blir riktigt fin och varm.

Boken är kanske aningen långsam eller om det beror på just att det är så väldigt mycket svärta i den. Det finns nog ingen karaktär som mår riktigt bra men å andra sidan så är det ju livet i ett nötskal. Omslaget är väldigt vackert och ger mig ett paddelsug men till skillnad från Mia så paddlar jag endast sommartid!

Utläst: 5 september 2020
Mitt betyg: 3/5

Om jag var din tjej

Det var min tur att välja bok i min äldsta bokcirkel Stäppvargarna och jag brukar ofta, men inte alltid, försöka bredda representationen lite. En transförfattare hade vi aldrig läst och efter bra tips i fb-gruppen Litteraturgäris valde jag denna.

Boken handlar om Amanda, född Andrew, som genomgått könskorrigerande operationer och nu flyttar hem till sin pappa för en nystart och sista året på High school. I skolan så tas hon emot som en tjej bland alla andra och snart har hon både ett tjejgäng att hänga med och en pojkvän. Amanda kämpar dock med en önskan om att kunna vara ärlig om sin bakgrund samtidigt som hon för rädd för vad som kan hända om hon berättar. Hon märker dock att hon inte är den enda på skolan med hemligheter.

Den här boken är viktig. Både för transpersoner men också för oss alla andra. Vi som behöver förstå hur det kan vara att leva som trans och undvika vanliga fallgropar när det gäller vårt bemötande. Jag tycker boken gör ett jättebra jobb i bägge de frågorna och det är fint hur föräldrarna gestaltas med sina olika sätt att hantera Amandas könskorrigering. Den är lättläst och underhållande och något du kan sätta i händerna på alla tonåringar.

Sen finns där en hel del, för mycket, sötsliskig amerikansk High school-känsla i boken och allting går liksom för lätt helt enkelt. Om man läser efterordet så får man dock en förklaring till författarens tankar kring det här, som att Amandas transhet skulle vara så icke-utmanande som möjligt, t.ex. att hon skulle ha ett utseende som gjorde att hon kunde ”pass” som tjej för att slippa det problemet som många transpersoner har. Dessutom är Amanda för ung för att ha gjort allt det här men författaren ville liksom sätta sin huvudperson i just High school-kontexten där Amanda skulle vara en helt vanlig tonårstjej med bara en lite annorlunda medicinsk historia.

Tyvärr så googlade jag författaren efter att jag läst boken och upptäckte då att hon anklagats för (och medgivit) bl.a. misshandel och våldtäkt av sin exfru. Det finns ju svin inom alla världens områden men jag är en av de som har svårt att skilja verket från upphovspersonen. Vill jag bidra till Meredith Russos försörjning? Nej. Vill jag bidra till att transpersoner känner sig älskade i världen? Ja.

Utläst: 29 augusti 2020
Mitt betyg: 3/5

Född ur elden (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Det var sportlov, jag var förmodligen dödstrött och ville väl ha nåt lättsmält. Jag hade läst en Nora Roberts-trilogi förut och inte varit helt såld men tänkte att jag skulle ge en så pass känd och produktiv författare en chans till. Dessutom älskar jag Simona Ahrnstedts böcker och hon i sin tur älskar Roberts.

Vad handlar den om?
Maggie som får ärva (har jag för mig, eller så blandar jag ihop den med den andra Roberts-boken) en liten söt stuga på Irlands västkust och där gör hon glaskonstverk. En man kärar ner sig i henne och vill att de ska bli hop. Det vill inte hon till en början.

Vad tyckte jag?
Alltså, nej, Roberts är inte min grej. Ett plus för att det utspelar sig på Irland med mysiga miljöer och ja, det är romance så jag förväntar mig en enkel story men hennes karaktärer är så urbota trista och platta. Där Simonas hjältinnor är coola, roliga, tuffa och engagerande så är de här bara ointressanta. Sen blev det plötsligt lite magi i boken, vilket jag förvisso ofta gillar, men här blev det bara larvigt. Det här är första delen i en trilogi men jag kommer inte läsa fortsättningen.

Utläst: 25 februari 2018
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Två par systrar

Det här blev årets hittills sista bokcirkelbok att diskuteras irl. Jag saknar  våra middagar även om det är kul att ses online också. Det var inte jag som valde men jag har varit nyfiken på Robinson ett tag och såg fram emot boken.

Ruth och Lucille är två tonåriga systrar som förlorat bägge sina föräldrar. De flyttar hem till sin mormor ett tag men när även hon dör hamnar de en kort tid hos två gammelmostrar eller dylikt innan de får flytta tillbaka till mormors hus för att bo med moster Sylvie. Först är flickorna glada men långsamt så blir deras uppfattning om den excentriska och annorlunda mostern väsensskilda och de glider ifrån varandra.

Romanen är författarens debut och den gavs ut 1980. Det är en uppväxtskildring om barn i dysfunktionella familjer och jag kände mig lite mätt på ämnet när jag läste den. Även om jag köper att ingen vill läsa om Bullerbybarn i all evighet. Boken har sina stunder och hon skildrar flickornas uppväxt väldigt fint med många sinnrika detaljer. Jag blev absolut fångad av berättelsen men tyckte ändå att den var väldigt trögläst. Jag gillade inte alls Robinsons språk utan upplevde det som omständligt. Särskilt den sista tredjedelen av boken är fylld av långa sjok av irrande tankar och tonvis av bibelliknelser vilka fick mig att gäspa.

Ur ett nutida perspektiv är det fascinerande och skrämmande att systrarna fick bo med sin moster så pass länge men jag gissar att det såg annorlunda ut när boken utspelar sig. Jag vet inte riktigt när det ska vara men kanske 60-tal? Det finns en betydelsebärande och symbolisk sjö med i boken som en gång i tiden tog morfaderns (och föräldrarnas) liv, ja faktiskt hela det tåg han jobbade på spårade ur och hamnade i sjön. Han var troligtvis den mest sunda i familjen och efter hans död gick det utför. Paralleller kan dras til Rich boy där Caroline Ringskog Ferrada-Noli beskriver om hur psykisk ohälsa går i arv i generationer. Tyvärr känner jag mig inte längre direkt nyfiken på Robinsons övriga produktion.

Utläst: 7 mars 2020
Mitt betyg: 3/5
Köp på Adlibris eller Bokus