Persepolis

Persepolis har stått i min hylla sedan februari 2015 då jag köpte den på bokrean. Flera gånger har jag tänkt att föreslå den som bokcirkelbok men den har inte varit helt enkel att få tag på så nu läste jag den till sist för mig själv. Från början gavs den ut i fyra delar men den här volymen innehåller allihop.

Marjane Satrapi berättar om sin uppväxt i Iran under främst 80-talet men också en bit in på 90-talet. Hon föddes 1969 och boken tar avstamp 1980 precis efter Islamiska/Iranska revolutionen. En revolution som inte riktigt blev det många hoppades på. Nu skulle Marji ha sjal och pojkar och flickor fick inte längre gå i samma klass. Hennes föräldrar är väldigt liberala och ger henne så pass mycket frihet de kan. Men folk runtomkring dem åker in i fängelse, avrättas och man vet inte längre vem man kan lita på.

Marji protesterar mot regimen på olika sätt men till sist kryper hoten och rädslan för nära inpå och hennes föräldrar skickar henne till Österrike där hon bor ett par år. Hon blir allt mer vilsen, experimenterande och så småningom hemlös. Efter fyra år i exil återvänder hon till Iran för att ännu en gång försöka anpassa sig till det rådande samhällsklimatet och den sista delen innehåller bl.a. psykisk ohälsa, universitetsstudier och äktenskap.

Jag läste ju nyligen Fjäril i koppel av Zinat Pirzadeh och det var intressant för här fick jag två berättelser från ungefär samma tid i Iran. Jag ska erkänna att jag inte alls är särskilt haj på utrikespolitik och trots frekventa googlingar så är det inte helt lätt för mig att få grepp om den här perioden. Å andra sidan behöver jag inte exakt förstå allt utan genom att läsa Satrapis och Pirzadehs berättelser får jag en inblick i hur livet kunde te sig för en ung kvinna, och människor överlag, i Iran på den här tiden.

Satrapi skriver humoristiskt samtidigt som hon skildrar helt ofattbara hemskheter. Det är djupt personligt och utlämnande, vågat och samhällskritiskt. Idag lever Satrapi i Frankrike och det är så fint att hon kunnat dela med sig av sina erfarenheter istället för att bli ett namn på de dödas lista. Teckningarna är enkla men geniala och serieformatet passar verkligen bra till den här berättelsen. Den har blivit animerad film också vilken jag inte sett men gärna skulle göra. Jag kan inget annat än att rekommendera den här boken såvida du får fatt i den vill säga. Den finns på engelska i alla fall.

Förlag: Galago
Utläst: 27 december 2021
Mitt betyg: 5/5

Grejen med ordföljd

Tredjen ut i Saras grammatikparad kom den här då jag läser dem i kronologisk utgivningsordning. Nu har vi kommit fram till satsdelar och den kanske knepigaste biten av dem alla: satsanalys. Vilket går an när vi ges mönstermeningar som ”Lisa gav glassen till sin bror” men riktigt så pratar och skriver vi ju inte hela tiden. Om det inte vore för att det är så himlans viktigt att veta om det är ett ackusativ- eller dativobjekt i tyskan så kanske vi inte behövde det här med satsanalys. Eller? Det vore ju kanske konstigt om Lisa gav sin bror till glassen som en slags offergåva eller så?

Ju längre in i boken jag kommer desto mer ger jag upp de intentioner jag hade efter Grejen med substantiv och pronomen att en gång i framtiden ta upp mina språkstudier igen. Tvärtom känner jag hur hjärnan håller på att sprängas och hur skönt det är att jag undervisar lågstadieelever och kan nöja mig med att bara gå igenom ordklasser. Dessutom stanna vid substantiv, verb och adjektiv med en släng av pronomen ibland som när man måste förklara att de i engelskan inte har ett smart ord för hen som vi har (även om många t.ex. använder they).

När vi kommer in på bisatser så känns det som en del av min hjärna har dött och jag kan inte begripa hur jag ägnade flera år av mitt liv till att gnugga detta i fem olika språk. Var jag typ språk-Einstein när jag var ung och var tog den hjärnan i så fall vägen?

Som vanligt så får jag mig en uppfräschning av mina, numera antika, språkkunskaper (haha, pun intended för den som vet att jag pluggade latin och antik grekiska) och där jag om du väcker mig mitt i natten och frågar vilka de samordnande konjunktionerna är utan att tveka rabblar och-men-eller-utan-för precis som min dåvarande svensklärare Lagerlund en gång i tiden lärde mig, så står det nu ett SÅ med på Saras lista. När hände det? Kanske samtidigt som predikatsfyllnad bantades ner till predikativ?

Jag kan förresten fortfarande höra Lagerlunds röst dåna ”Det heter inte ”jallafall” när någon stackare råkade skriva ihop i alla fall. Hon hade nog dött av en hjärtattack (om hon levat idag vilket jag tycker mig ha hört att hon inte gör) av alla de särskrivningar barn och ungdomar svänger sig med. Tack vare henne kan jag också rabbla I am-you are-he/she/it is-we are-you are-they are på under 3 sekunder.

Ja, även om den här boken inte direkt väckte mina slumrande grammatikkunskaper till liv igen så väckte den många andra minnen och nu inväntar jag med glädje satsanalyser av min mening här ovan som inleds med ”Som vanligt” och avslutas med ”Saras lista”. Kommer jag någon gång i livet nu våga mig på språk igen? Well kanske. Det börjar ju trots allt med meningar som ”Mater in atrium est” och inte Ciceros tal på en gång. Men talen kommer, jepp, de kommer… Moahahah!

Förlag: Piratförlaget
Utläst: 29 december 2021
Mitt betyg: 4/5

Ett nytt Atlantis (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Jag har länge velat läsa Le Guin och när en kompis som haft Novellix-julkalender ville dela med sig så valde jag bl.a. den här.

Vad handlar den om?
En kvinna lever i något av en 1984-stat i USA. På väg hem från en vecka i vildmarken berättar en man på bussen att en ny kontinent är på väg upp ur haven och att de gamla troligtvis kommer att sjunka. När hon kommer hem överraskas hon av att hennes man blivit frisläppt från ett arbetsläger. FBI buggar deras hem och de har typ olagliga möten med andra intellektuella och pratar bl.a. om solcellsprototyper som de forskat fram och hoppas på. Insprängt finns också en annan berättelse om några lyktvarelser som jag inte riktigt fattar om det är fantasi, dåtid, nutid eller framtid. Alltså ja, det är ju sci-fi men det behöver inte betyda obegripligt.

Vad tyckte jag?
Jag kände att jag blev snuvad på Atlantis-storyn såvida inte de här lyktvarelserna befinner sig där men jag får mer bilden av att de är någon slags rymdvarelser, eller så är de människorna? De bitar som utspelar sig i lägenheten är mer lättbegripliga med en totalitär stat där intellektuella förföljs och små roliga detaljer som att äktenskap inte är tillåtet medan gruppsex påbjuds. Varför vet jag dock inte, för att sprida generna bättre kanske?

Jag tycker det finns två typer av noveller, de som är som en hel berättelse fastän bara på några få sidor (Lucia Berlin är grym på detta!) och så de som ska ha den här twisten och det lite mystiska och obegripliga och i mitt fall så blir det alltför ofta bara just obegripligt då. Det blir för mycket poesi liksom där jag måste gissa vad författaren vill säga. Jag villl dock fortfarande läsa mer av Le Guin och tar gärna emot tips på exakt vad jag bör läsa!

Förlag: Novellix
Utläst:
28 december 2021
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Grejen med substantiv och pronomen

Förra året när jag speedade mig igenom hyllvärmare läste jag ju äntligen Grejen med verb efter att ha haft den i hyllan i typ sex år. I år när jag insåg att det var dags att snabbläsa igen så plockade jag fram alla de tre grammatikböcker av Sara som jag hade kvar i hyllan.

Grejen med substantiv och pronomen handlar om just substantiv och pronomen. Jag har läst många språk (för typ 25-30 år sedan) och ansåg mig definitivt över genomsnittet när det gäller grammatikkunskaper. Det är fortfarande många kunskaper som sitter men precis som jag i förra boken fick lära mig att imperfekt numera heter preteritum så fick jag nu lära mig att reale minsann heter utrum.

Sara skriver väldigt humoristiskt och refererar ofta till sina egna eller kollegors erfarenheter som sfi-lärare. T.ex. hade någon en gång på 1 april skojat med eleverna om att vi inte skulle ha något neutrum (ett-ord) längre utan alla ord skulle vara utrum (en-ord). Eleverna blev överlycklig och jag förstår dem. Jag vet inte hur många gånger jag funderat på om det ska vara le eller la alternativt die, das eller der. Det är ju sådant där man bara lär sig genom att lyssna på och använda språket.

En annan ordklass som jag och Saras elever har problem med är prepositioner.

Mina elever på sfi skulle verkligen välkomna en ny och allmängiltig preposition. Det är för dem obegripligt varför de är i skolan medan jag är jobbet, trots att vi är på samma plats. Varför vi är förvånade över men intresserade av, varför vi säger saker till varandra men berättar dem för varandra.

Helt begripliga och välgrundade funderingar för den som någon gång läst ett enda språk. Nä, språk är inte lätt och då kan vi ändå vara glada att vi inte har så många kasus i Sverige. Men språk är KUL och jag blir pepp på att återigen fördjupa mig i språkstudier även om jag vet att jag för tillfället varken har tid, ork eller engagemang utan får nöja mig med de intressen och hobbies jag har. Herregud, jag har precis kommit på att jag vill lägga pussel igen och ett nytt intresse per år får väl räcka?

Förlag: Piratförlaget
Utläst: 28 december 2021
Mitt betyg: 4/5

Löparens hjärta

Sedan ett par år tillbaka älskar jag att läsa om löpning och jag har ett litet bibliotek här på bloggen (se länk nedan) som handlar om just löpning även om det med åren växt till att omfatta lite annan träning också. Jag skulle dock inte specifikt säga att den här boken handlar om löpning.

Markus Torgeby växte upp i en frireligiös familj på Öckerö i Bohuslän. Han är äldst av fyra syskon och när han är tonåring blir hans mamma diagnosticerad med MS. Skolan är inte riktigt Markus grej, det kryper i benen och de andra kallar honom dum i huvudet. För att orka med allt springer han på klipporna och tidigt blir han uppmärksammad och upplockad av löptränare. Träningen blir hårdare och mamma blir allt sjukare men tror att Gud ska rädda henne. Markus blir alltmer utmattad både till kropp och själ.

Markus börjar på en folkhögskola i Jämtland och där inser han att det är i skogen han vill bo. Efter ett år på skolan har han sett ut en glänta där han vill bo och han bygger en kåta på platsen och släpar dit en säng han får från skolan. Med några avbrott för familjebesök och löpträning i Tanzania bor sedan Markus här i fyra års tid.

Nu var det länge sedan jag läste om Scott Jureks uppväxt i Ät och spring men jag har för mig att han också hade en sjuk mamma som han tog hand om. Jag kan tänka mig att båda två fann sinnesro i löpningen och att det blev värdefull egentid. Det är fascinerande läsning som Markus bjuder på även om det ofta handlar om hur mycket han fryser eller linserna han äter till middag. Jag vet inte hur detta leverne skulle fungera idag men Markus lever på extremt lite pengar och när det börjar sina hoppar han in och vikarierar en vecka på ett äldreboende och sen klarar han sig i ett par månader till.

Han är en löpartalang och springer ett par tävlingar och tränar hårt men när han är i Tanzania blir det till sist för mycket. Han går ner extremt mycket i vikt, tänker bara på mat och blir dimmig i huvudet. Väl hemma igen och ute i skogen tvingar han sig så småningom att äta ordentligt igen för att komma förbi sina hjärnspöken. Löpning och särskilt långdistanslöpning är ju trots allt en sport där du tjänar på att vara lite tunnare om du vill kunna springa fort.

Än idag lever Markus kvar precis bredvid den plats där han slog upp sin kåta när han kom hem från Tanzania men nu med fru och barn och i ett byggt hus. Han älskar dock fortfarande att sova ute och har också skrivit en bok tillsammans med sin fru vilken heter just Sova ute. Själv älskar jag friluftsliv i teorin men är också rätt bekväm av mig och har bara fjällvandrat en enda gång som vuxen men hoppas det blir någon mer gång i livet. Det är hur som helst inspirerande att läsa om Markus liv och låt dig inte skrämmas av titeln om du inte gillar löpning för det här är snarare en bok om att vara människa och att köra sitt eget race.

Du hittar fler böcker om löpning och träning på min sida Löpbrigaden!

Förlag: Offside Press
Utläst: 26 december 2021
Mitt betyg: 4/5

Brev till en bokhandel & Hertiginnan av Bloomsbury

Det här är en sådan där bok jag förmodligen aldrig hade läst om jag inte börjat bokblogga. Jag vann Girl in Translation i en tävling hos Feelgoodbibliotekarien för 10 år sedan och hon skickade med denna som en bonusvinst. En brevroman låter ju rätt trist och så visade den sig vara både fin, intressant och rolig!

Helene Hanff är en amerikansk författare som inte läser som de allra flesta. Hon säger själv så här: ”Mitt problem är att när andr amänniskor läser femtio böcker, läser jag en bok femtio gånger”. 1949 så skriver hon ett brev till antikvariatet Marks & Co i London och efterfrågar ett par böcker. Det här blir starten på en 20 år lång brevväxling mellan främst Frank Doel, som jobbar i bokhandeln, och Helene men också andra anställda och Franks familj.

Genom att läsa de här breven så får vi dels veta en hel del om Helenes bokpreferenser men också om samtiden runtomkring, vi får ömsinta tackbrev när Helene skickat matpaket under ransonerinsgåren och vi får humoristiskt sarkasmdrypande brev fulla av hennes humor. Frank Doel hann gå bort innan Helene äntligen kom iväg till London men när hon väl gjorde det hade hon gett ut breven i bokform och hon blev väl omhändertagen av hans fru och olika fans till boken. Om detta handlar uppföljaren Hertiginnan av Bloomsbury om och den finns med i min bok. Den är också väldigt intressant men blir emellanåt lite långrandig i vissa passager.

Jag skulle själv inte vilja läsa en bok femtio gånger men jag erkänner att jag lägger en hel del prestation i min läsning numera och i olika strävor att läsa mer så tappar jag bort gamla favoriter som vore mysiga att läsa om. Som barn läste jag ju samma böcker om och om igen (men nej, vi hade inte Netflix och Storytel på den tiden). Jag tar med mig det jag redan skrivit lite om på bloggen – att våga läsa mer långsamt och reflekterande – in i 2022 och varför inte ta och läsa om något? Den här boken verkar inte helt lätt att få tag i så jag behåller gärna mitt exemplar och du får leta på biblioteket eller köpa en engelsk utgåva!

Förlag: En bok för alla
Utläst: 22 december 2021
Mitt betyg: 4/5

Där kräftorna sjunger

Den här valdes som bokcirkelbok i min bokcirkel Stäppvargarna och jag ska erkänna att jag var skeptisk till den. Den har varit otroligt hypad, många har älskat den men jag har också läst många som avskytt den. Hade den inte dykt upp i bokcirkeln hade jag nog faktiskt aldrig läst den.

Kya växer upp i våtmarken utanför en småstad i North Carolina. Hon bor i ett skjul med sina föräldrar tills en dag när Kya är ca sju år och hennes mamma går för att aldrig mer komma tillbaka. En efter en försvinner även syskonen och till sist även pappan. Ensam kvar är Kya som försörjer sig på att bl.a. plocka musslor och sälja. Hon går till skolan en enda dag men blir retad och bestämmer sig för att aldrig återvända. Stadens invånare kallar henne Träskflickan och de allra flesta behandlar henne som en outcast. När hon blivit lite äldre inträffar plötsligt något som vänder nästan hela staden emot henne…

Boken spänner över hela Kyas liv och det är svårt att berätta om handlingen utan att spoila för mycket. Men den täcker hennes uppväxt, utsatthet, ensamhet och kärlekstörst samtidigt som det blir lite utav en spänningsroman under andra halvan. Bokcirkeln följde samma mönster som mina förutfattade meningar tänkte; tre stycken gillade boken och en avskydde den. Där hon såg en klyschig kärlekssaga fylld av floskler fokuserade vi andra istället på Kyas utsatthet och tyckte den biten var intressant.

Jag håller med om att det finns ett par inslag som kanske är lite too much men på det stora hela är boken väl läsvärd. Det är fint med alla naturskildringar och nörderier kring olika fåglars fjädrar eller grässorters blommor och jag gillar verkligen det här naturvurmandet i boken. Owens är zoolog så det förklarar ju ett och annat och hon ger definitivt en mer nyanserad bild av våtmarken och dess innevånare än vad jag hade innan.

Förlag: Bokförlaget Forum
Utläst: 14 december 2021
Mitt betyg: 4/5

Lappin och Lapinova (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Jag har bara läst Mrs Dalloway av Woolf men tyckte mycket om den och ville gärna läsa mer. I hyllan står också Ett eget rum och väntar.

Vad handlar den om?
Ett par som gifter sig. Hon tycker att hennes man ser ut som en kanin när han rynkar på näsan och börjar kalla honom kung Lappin (lapin är franska för kanin men han var inte riktigt en fransk kanin och bunny lät inte bra tyckte hon). Sedan blir hon drottning Lapinova och de lever väldigt lyckligt ända fram till den dag när han plötsligt inte är någon Lappin utan bara en helt vanlig Ernest.

Vad tyckte jag?
Jag gissar att novellen skildrar ett helt vanligt äktenskap med nyförälskelse och paradis som sedan övergår i tristess och den där en gång så speciella personen är bara trist och tråkig i dina ögon. Nu måste det ju inte bli så i ett förhållande men visst händer det ofta. Även om man jobbar på sin relation så får man aldrig tillbaka der där fjärilsfladdret i magen. Å andra sidan föredrar jag det mer vardagliga förhållandet men det kanske inte Woolf gjorde? Novellen gillade jag i alla fall!

Förlag: Novellix
Utläst:
27 december 2021
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Statistik över läsåret 2021

Då var det återigen dags för den traditionsenliga nördstatistiken. I många år har jag tyckt det varit väldigt roligt att göra den här då jag generellt gillar att göra saker och ting mätbara. Ett syfte brukar t.ex. vara att kolla så att jag läser någorlunda diversifierat. Jag har under ett par års tid tyckt att det är svårt att kategorisera vissa författares nationalitet och vill av egoskäl gärna ha ett land i statistiken och får då huvudbry av Kazuo Ishiguros japansk-brittiska nationalitet.

Den näst sista boken jag läste 2021 var Var kommer du ifrån, egentligen? och jag kände mig träffad av boken. Inte så att jag brukar hoppa på folk ute på stan för att ta reda på deras föräldrars födelseland men när jag sitter här med Kazuo Ishiguro och andra med fler nationaliteter så börjar jag alltid att forska lite i ämnet och det landar oftast i att om de lämnade sitt land som barn så ger jag dem det nya landets nationalitet och vice versa. Men så läste jag Zinat Pirzadeh som jag tycker är supersvensk (men med iranska rötter) och så ser jag att hon kom hit i vuxen ålder. Och vem är jag att leka SD:are och bestämma hur pass svenska eller brittiska en människa är?

Syftet med att jag rotar i nationaliteter är ju just min önskan att läsa mer diversifierat och inte fastna i the danger of the single story. Jag läser ju också mycket hellre Chinua Achebe och Ngũgĩ wa Thiong’o än Joseph Conrad om jag vill få en bild av kolonialismen på den afrikanska kontinenten. Och Zinats erfarenheter av Iran är precis lika mycket värda som de den författare som fortfarande bor kvar i landet har. Jag vill inte sluta bokföra nationalitet för jag vill ju fortsätta att läsa berättelser från runtom i världen. Jag ser i mina gamla inlägg att jag dryftar det här varje år och jag verkar aldrig riktigt hitta fram till en lösning som fungerar. Poängen är ju inte heller att ha exakta siffror i min statistik utan mer se att ”oj, nu var det länge sedan jag läste något från sydamerika, bäst att göra det”.

För tredje året i rad så räknar jag varje utläst titel som en bok oavsett längd, tänkt målgrupp eller svårighetsgrad.  Och jag ledsnade helt på att mina kategorier för typ av bok blev fler och fler så i år har jag fyra: barnbok, ungdomsbok, fackbok eller skönlitterärt. Fackbok kan t.ex. vara ren fakta, essäer eller biografier. Skönlitterärt kan innehålla både noveller, romaner och serieromaner. Fackböcker för barn & ungdom hamnar i de kategorierna och inte bland fackböckerna.

BÖCKER

Totalt antal lästa böcker: 131
Svenska/engelska: 110 / 21
Pappersbok/e-bok/ljudbok: 80 / 43 / 8

Barnböcker (0-12): 25
Ungdomsböcker (13+): 2
Fackböcker: 16
Skönlitterärt: 88

Kommentar: Jag tyckte jag läste mycket förra året men i år blev det extremt mycket (för att vara jag). Då läste jag ändå inte en enda bok under hela september men jag spurtade som ett jehu på slutet för att kunna ro min utmaning i hamn där jag skulle läsa 40 böcker ur den egna hyllan. Jag säger alltid att jag inte har läsmål i stil med ”jag ska läsa x antal böcker i år” och det är sant men nu ville jag läsa 40 böcker ur hyllan för att jag vill få ner antalet hyllvärmare helt enkelt. Mer om detta i min utvärdering av utmaningarna.

Jag vill alltid läsa mer på engelska än vad jag gör men tack vare 16 st The Walking Dead-seriealbum blev den här siffran ganska häg i år. Förra året läste jag 50/50 av e-böcker och fysiska böcker men i år blev det ovanligt många barnboksrec.ex vilka tillsammans med de många böckerna ur egna hyllan nog drog upp siffran till favör för de fysiska böckerna. Fackböcker vill jag också alltid läsa fler av och i år blev det ändå fyra fler än förra året.

Ursprung

Hyllvärmare: 18
Bokhylleböcker: 9
Nyinkommet: 8
Omläsning: 1
Streamingböcker: 46
Biblioteksböcker: 3
Lånat: 18
Rec.ex: 25

Kommentar: Ursprunget är en sak jag funderar mycket kring då jag vill minska mitt bestånd av olästa böcker. Jag vet inte vad som kunde vara lämpligt, 30? Sen jag skaffade streamingtjänst så finns det ju så otroligt mycket där att läsa att jag egentligen behäver köpa väldigt få böcker. Men jag vill också omge mig av böcker och köper gärna sådana böcker jag vill ha i bokhyllan. Streamingböckerna har också helt utklassat låneböckerna i min läsning. Så till den grad att jag inte direkt har någon användning av min Letto längre vilket ju är synd. Lånade böcker var ovanligt många men det beror på att de där 16 TWD-böckerna är sambons och på diagrammet syns att omkring hälften av böckerna jag läste var lånade på ett eller annat sätt.

Böcker ur egen hylla landade totalt på ca en fjärdedel av antalet lästa titlar. Av de böcker jag införskaffade under året läste jag i sin tur en fjärdedel så det är inte så konstigt att bokbeståndet ständigt växer. Rec.ex. tar jag väldigt få hit till bloggen numera men då det blev ett stort gäng till Barnboksprat blev ändå den siffran relativt hög.

FÖRFATTARE

Totalt antal lästa författare: 131
Kvinnor/män: 54 /17

Kommentar: I år orkade jag inte sitta och räkna författare så istället redovisar jag här antalet författare sammanlagt vilket betyder att t.ex. Katarina Wennstam är sex av kvinnorna i statistiken. Om en bok har flera författare så räknar jag med alla förutom i Var kommer du ifrån, egentligen? som ju består av texter från hur många som helst. Där körde jag på Danny Lam som författare eftersom han är grundare av Tnkvrt.

Jag har också helt slopat det här med huruvida det är en författare jag läst första gången, jag orkar inte bry mig om det och inte heller om det är levande eller döda författare. Vilket mer eg. handlade om huruvida jag bara läser modernt eller några klassiker. Trots alla dessa förändringar så är det som alltid övervägande kvinnligt även om männen nog blev ovanligt många (hej 16 st Robert Kirkman) och jag har inte läst någon icke-binär författare i år.

GEOGRAFI

Antal böcker per världsdel

  • Afrika: 7
  • Asien: 2
  • Europa: 26
  • Sverige: 62
  • Nordamerika: 33
  • Sydamerika: 0
  • Oceanien: 1

 

Antal böcker per land

  • Algeriet: 1
  • Australien: 1
  • Dominica: 1
  • Iran: 2
  • Irland: 1
  • Kenya: 1
  • Kina: 1
  • Lettland: 2
  • Nigeria: 3
  • Norge: 4
  • Rumänien: 1
  • Storbritannien: 12
  • Sverige: 62
  • Sudan: 1
  • Ungern: 4
  • USA: 33

Kommentar: 16 lästa länder är lite bättre för mig än vanligt även om det kanske borde varit ännu fler med tanke på att jag läste ca 50 böcker fler än förra året och då landade i 12 lästa länder. Även om jag aktivt försöker välja böcker från andra länder än Storbritannien, Sverige och USA så hamnar jag ju där många gånger och det måste ju absolut inte vara fel, det finns mycket bra litteratur även här och det kan finnas böcker även från dessa länder som ger en vidare perspektiv. Nya länder blev Algeriet, Dominica, Iran, Kenya, Lettland, Rumänien, Ungern och Sudan.

Precis som Hanna på Feministbiblioteket lärde mig förra året bryter jag ut Sverige ur Europa eftersom jag läser så himla mycket svenskt. Storbritannien är dock hälften av resterande Europa så kanske skulle det också brytas ut men jag är i alla fall stolt över att jag läste tre stycken östeuropeiska böcker vilket är ett område jag varit riktig usel på att läsa ifrån tidigare.

Så som du hade berättat det för mig (ungefär) om vi hade lärt känna varandra innan du dog (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Jag läser gärna Khemiri och har gillat Ett öga rött och Pappaklausulen men tyckte så där om Allt jag inte minns. Den här fick jag gratis för ca nio år sedan.

Vad handlar den om?
En kille som blir hämtad av polisen anklagad för att ha anlagt en brand hemma hos sin flickvän men han tror att alltihop är en svensexa. På slutet kommer något jättesmart när Khemiri skriver att jaget egentligen är du och jag fattar absolut ingenting. 🙂

Vad tyckte jag?
Jag tycker om att läsa den men greppar i n t e slutet och jag har läst det flera gånger. Nä, nu känner jag mig så där ointellektuell igen. Och så funderar jag på om man har kvar sin lägenhet efter fyra år i fängelse? Betalar staten den? Hur länge då i så fall? Jag ser i alla fall fram emot att läsa era förklaringar av den här novellen så att jag slipper känna mig så pantad! Plus att alla gymnasieelever som kommer att  klicka sig hit i hopp om att kopiera min analys ska få lite lön för mödan.

Förlag: Novellix
Utläst:
27 december 2021
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format