Män förklarar saker för mig (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Den ingick i mitt förråd av feministiska böcker som för den delen bara växer och växer.

Vad handlar den om?
Som jag förstår det består den här boken av en rad essäer som Solnit publicerat 2008-2014 i olika tidskrifter, på hemsidor samt ett tal hon hållit. Män förklarar saker för mig inleder samlingen och det är den essä hon publicerade 2008 och där uttrycket mansplaining föddes.

De andra essäerna handlar bl.a. om mäns våld mot kvinnor, sociala orättvisor, äktenskapslagar, den kvinnliga icke-existensen genom historien,  nedtystandet/hysterikeskapandet av kvinnor som försöker uttala sig samt Virginia Woolf. Kontexten är relativt amerikaniserad men ändå hyfsat universell enligt min mening.

Vad tyckte jag?
Jag gillade den här. Den var lättillgänglig utan att vara ytlig och Solnit blandar skarpa analyser med både vrede och humor. Jag känner inte direkt till Solnit i övrigt men jag ser att hon är journalist och det verkar som att hon rör sig en del åt det filosofiska hållet när jag googlar hennes övriga titlar.

Den enda nackdelen med den här typen av böcker, eller snarare med min läsning av dem, är att de inte riktigt lever kvar i mig. Jag tenderar ofta att läsa all litteratur väldigt fort vilket ju går bra med skönlitteratur. men jag skulle kanske behöva skta ner, stryka under mer aktivt och anteckna under läsningen. En anledning till att jag läser dem är ju för att utbilda mig och vidga min förståelse för världen runtomkring.

Förlag: Daidalos
Utläst: 30 december 2021
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Var kommer du ifrån, egentligen?

Jag har en ständig önskan att fortbilda mig mer kring rasism för att förhoppningsvis kunna bidra till ett mer humant samhälle. Av den anledningen klickade jag hem den här snygga boken och insåg under läsningens gång att både omslaget och några av illustrationerna inne i boken var gjorda av fantastiska Hadil Mohamed som jag köpte ett print av på en feministisk marknad för några år sedan. Följ henne gärna på Instagram: @io_designstudio

Var kommer du ifrån egentligen? består av samlade röster från en mängd människor som fått just den frågan här i Sverige och/eller blivit utsatta för rasism på andra sätt. Tnkvrt är ett Instagramkonto (följ det också vettja: @tnkvrt) grundat av Danny Lam och boken består till största del av berättelser från just det här kontot. Insprängt här och var finns också faktarutor som förklarar centrala begrepp inom rasism som t.ex. exotifiering, colorism, nidbild och många fler. Dessutom ingår många sidor med rena fakta om hur det faktiskt ser ut med rasismen i Sverige idag.

Boken vänder sig till unga vuxna men är väl läsvärd för alla människor. Kanske kan den lite äldre svennen här få syn på både den vardagliga och strukturella rasism vi har i Sverige och vidga sin förståelse för rasism samt sin egen, medvetna eller omedvetna, delaktighet i detta. Jag är såklart själv långt ifrån perfekt och då jag brinner för språk har jag garanterat ställt den här frågan själv många gånger då jag är nyfiken på vilka språk olika människor talar.

De personliga berättelserna och upplevelserna av rasism ger verkligen en röst åt alla människor som bidrar till boken och förhoppningsvis når de in i ditt hjärta och din hjärna med sin önskan att få ses som individer istället för att klumpas ihop i kategorin invandrare. Vilken de många gånger inte ens tillhör. Boken är snabb- och lättläst och det finns inga skäl för att du inte ska orka läsa den. Dessutom är alla illustrationer grymma, inte bara Hadils utan också Ruhani Islams och Lisa Wool-Rim Sjöbloms.

Förlag: Gilla Böcker
Utläst: 31 december 2021
Mitt betyg: 4/5

Riddar Kasus hjärta och andra sagor om grammatik

Under december läste jag väldigt mycket och jag plöjde samtidigt tre stycken grammatikböcker av Sara Lövestam. Jag älskar Sara och allt hon skriver men kanske blev det lite för mycket av det goda med tre böcker mer eller mindre på raken. Jag hade också redan läst ett par av sagorna nyligen i de andra böckerna så jag skummade just dessa.

”Sagor om grammatik” är precis det det låter som. Genom att humoristiskt väva in grammatiska regler och begrepp i olika sagor lär oss Sara mer om ordklasser, satsdelar och meningsbyggnad. Förutom Riddar Kasus träffar vi bl.a. språkpoliser, strandade interjektioner, introverta interjektioner, katakreser och expletiva subjekt. Precis som vanligt så får Sara mig att känna mig aningens mindre språkkunnig än vad jag genom åren ansett mig och hon peppar mig att ta upp mina språkstudier, igen.

Det är inte en dålig bok det här, inte alls, jag var nog som sagt bara lite mätt på temat för tillfället och lär återkomma till sagorna i framtiden. För språkintresserad har jag då varit i minst 30 år och så lär jag förbli.

Förlag: Piratförlaget
Utläst: 31 december 2021
Mitt betyg: 3/5

Berättelsen om Sverige

För lite drygt tre år sedan plockade jag den här bland utgallrade böcker hos Medioteket i Stockholm där jag gick på en jobbkurs. Jag visste nog inte riktigt vad den handlade om men kände på mig att den var vettig och intressant.

Boken vänder sig till unga vuxna och skrevs inför valet 2018, därför är den minst lika aktuell i år men även alla dagar där emellan. Lundberg går igenom demokratins grunder, hur regering och riksdag fungerar men också vilket inflytande andra aktörer som media, föreningar och sociala rörelser har. Han intervjuar olika personer som har en önskan att förändra samhället och som valt att engagera sig på olika sätt; politiskt, i företag, i organisationer, influencers etc. Sakliga fakta blandas med olika berättelser från människor runt om i landet. Han vänder sig både till den som är ganska ny i landet och den som är född här. Boken är väldigt lättläst men ändå engagerande och intressant och den borde läsas av alla gymnasieelever och tas upp till diskussion.

Det är nog ganska många människor runtom i Sverige som tycker att saker och ting fungerar dåligt men få orkar engagera sig för förändring. Sen är det såklart ett litet hinder att de som faktiskt orkar vara aktiva ibland har helt motstående synpunkter. Men ju mer folk pratar med varandra och förklarar hur de tänker och önskar desto mer förståelse får vi för varandra och kanske kan vi där hitta nya vägar tillsammans. Lundbergs bok är helt klart en liten spark i baken och en uppmuntran att försöka åstadkomma förändring.

Förlag: Rabén & Sjögren
Utläst: 30 december 2021
Mitt betyg: 4/5

Jiroekonomi (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Den sista av de noveller jag valde ifrån en kompis julkalender. Jag tyckte den verkade intressant.

Vad handlar den om?
Om en japansk sushirestaurang som är superkänd och har tre Michelinstjärnor fastän att den är mikroskopiskt liten. Åkestam funderar kring varför Jiro (som ägaren heter) inte väljer att expandera när han trots allt ha restaurangen som sitt levebröd och inte sin hobby. Och vad skulle hända med samhället om vi alla tänkte som Jiro? Måste vi ha en ständig tillväxt där vi effektiviserar allt?

Vad tyckte jag?
Intressant! Om det finns något som heter filosofiska ekonomistudier så kan nog den här novellen platsa här. Men jag behöver läsa den igen, lite mer långsamt den här gången för att verkligen reflektera. Blir ännu mer nyfiken nu på Feministfällan av Åkestam som jag har i bokhyllan.

 

Förlag: Novellix
Utläst:
28 december 2021
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Persepolis

Persepolis har stått i min hylla sedan februari 2015 då jag köpte den på bokrean. Flera gånger har jag tänkt att föreslå den som bokcirkelbok men den har inte varit helt enkel att få tag på så nu läste jag den till sist för mig själv. Från början gavs den ut i fyra delar men den här volymen innehåller allihop.

Marjane Satrapi berättar om sin uppväxt i Iran under främst 80-talet men också en bit in på 90-talet. Hon föddes 1969 och boken tar avstamp 1980 precis efter Islamiska/Iranska revolutionen. En revolution som inte riktigt blev det många hoppades på. Nu skulle Marji ha sjal och pojkar och flickor fick inte längre gå i samma klass. Hennes föräldrar är väldigt liberala och ger henne så pass mycket frihet de kan. Men folk runtomkring dem åker in i fängelse, avrättas och man vet inte längre vem man kan lita på.

Marji protesterar mot regimen på olika sätt men till sist kryper hoten och rädslan för nära inpå och hennes föräldrar skickar henne till Österrike där hon bor ett par år. Hon blir allt mer vilsen, experimenterande och så småningom hemlös. Efter fyra år i exil återvänder hon till Iran för att ännu en gång försöka anpassa sig till det rådande samhällsklimatet och den sista delen innehåller bl.a. psykisk ohälsa, universitetsstudier och äktenskap.

Jag läste ju nyligen Fjäril i koppel av Zinat Pirzadeh och det var intressant för här fick jag två berättelser från ungefär samma tid i Iran. Jag ska erkänna att jag inte alls är särskilt haj på utrikespolitik och trots frekventa googlingar så är det inte helt lätt för mig att få grepp om den här perioden. Å andra sidan behöver jag inte exakt förstå allt utan genom att läsa Satrapis och Pirzadehs berättelser får jag en inblick i hur livet kunde te sig för en ung kvinna, och människor överlag, i Iran på den här tiden.

Satrapi skriver humoristiskt samtidigt som hon skildrar helt ofattbara hemskheter. Det är djupt personligt och utlämnande, vågat och samhällskritiskt. Idag lever Satrapi i Frankrike och det är så fint att hon kunnat dela med sig av sina erfarenheter istället för att bli ett namn på de dödas lista. Teckningarna är enkla men geniala och serieformatet passar verkligen bra till den här berättelsen. Den har blivit animerad film också vilken jag inte sett men gärna skulle göra. Jag kan inget annat än att rekommendera den här boken såvida du får fatt i den vill säga. Den finns på engelska i alla fall.

Förlag: Galago
Utläst: 27 december 2021
Mitt betyg: 5/5

Grejen med ordföljd

Tredjen ut i Saras grammatikparad kom den här då jag läser dem i kronologisk utgivningsordning. Nu har vi kommit fram till satsdelar och den kanske knepigaste biten av dem alla: satsanalys. Vilket går an när vi ges mönstermeningar som ”Lisa gav glassen till sin bror” men riktigt så pratar och skriver vi ju inte hela tiden. Om det inte vore för att det är så himlans viktigt att veta om det är ett ackusativ- eller dativobjekt i tyskan så kanske vi inte behövde det här med satsanalys. Eller? Det vore ju kanske konstigt om Lisa gav sin bror till glassen som en slags offergåva eller så?

Ju längre in i boken jag kommer desto mer ger jag upp de intentioner jag hade efter Grejen med substantiv och pronomen att en gång i framtiden ta upp mina språkstudier igen. Tvärtom känner jag hur hjärnan håller på att sprängas och hur skönt det är att jag undervisar lågstadieelever och kan nöja mig med att bara gå igenom ordklasser. Dessutom stanna vid substantiv, verb och adjektiv med en släng av pronomen ibland som när man måste förklara att de i engelskan inte har ett smart ord för hen som vi har (även om många t.ex. använder they).

När vi kommer in på bisatser så känns det som en del av min hjärna har dött och jag kan inte begripa hur jag ägnade flera år av mitt liv till att gnugga detta i fem olika språk. Var jag typ språk-Einstein när jag var ung och var tog den hjärnan i så fall vägen?

Som vanligt så får jag mig en uppfräschning av mina, numera antika, språkkunskaper (haha, pun intended för den som vet att jag pluggade latin och antik grekiska) och där jag om du väcker mig mitt i natten och frågar vilka de samordnande konjunktionerna är utan att tveka rabblar och-men-eller-utan-för precis som min dåvarande svensklärare Lagerlund en gång i tiden lärde mig, så står det nu ett SÅ med på Saras lista. När hände det? Kanske samtidigt som predikatsfyllnad bantades ner till predikativ?

Jag kan förresten fortfarande höra Lagerlunds röst dåna ”Det heter inte ”jallafall” när någon stackare råkade skriva ihop i alla fall. Hon hade nog dött av en hjärtattack (om hon levat idag vilket jag tycker mig ha hört att hon inte gör) av alla de särskrivningar barn och ungdomar svänger sig med. Tack vare henne kan jag också rabbla I am-you are-he/she/it is-we are-you are-they are på under 3 sekunder.

Ja, även om den här boken inte direkt väckte mina slumrande grammatikkunskaper till liv igen så väckte den många andra minnen och nu inväntar jag med glädje satsanalyser av min mening här ovan som inleds med ”Som vanligt” och avslutas med ”Saras lista”. Kommer jag någon gång i livet nu våga mig på språk igen? Well kanske. Det börjar ju trots allt med meningar som ”Mater in atrium est” och inte Ciceros tal på en gång. Men talen kommer, jepp, de kommer… Moahahah!

Förlag: Piratförlaget
Utläst: 29 december 2021
Mitt betyg: 4/5

Ett nytt Atlantis (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Jag har länge velat läsa Le Guin och när en kompis som haft Novellix-julkalender ville dela med sig så valde jag bl.a. den här.

Vad handlar den om?
En kvinna lever i något av en 1984-stat i USA. På väg hem från en vecka i vildmarken berättar en man på bussen att en ny kontinent är på väg upp ur haven och att de gamla troligtvis kommer att sjunka. När hon kommer hem överraskas hon av att hennes man blivit frisläppt från ett arbetsläger. FBI buggar deras hem och de har typ olagliga möten med andra intellektuella och pratar bl.a. om solcellsprototyper som de forskat fram och hoppas på. Insprängt finns också en annan berättelse om några lyktvarelser som jag inte riktigt fattar om det är fantasi, dåtid, nutid eller framtid. Alltså ja, det är ju sci-fi men det behöver inte betyda obegripligt.

Vad tyckte jag?
Jag kände att jag blev snuvad på Atlantis-storyn såvida inte de här lyktvarelserna befinner sig där men jag får mer bilden av att de är någon slags rymdvarelser, eller så är de människorna? De bitar som utspelar sig i lägenheten är mer lättbegripliga med en totalitär stat där intellektuella förföljs och små roliga detaljer som att äktenskap inte är tillåtet medan gruppsex påbjuds. Varför vet jag dock inte, för att sprida generna bättre kanske?

Jag tycker det finns två typer av noveller, de som är som en hel berättelse fastän bara på några få sidor (Lucia Berlin är grym på detta!) och så de som ska ha den här twisten och det lite mystiska och obegripliga och i mitt fall så blir det alltför ofta bara just obegripligt då. Det blir för mycket poesi liksom där jag måste gissa vad författaren vill säga. Jag villl dock fortfarande läsa mer av Le Guin och tar gärna emot tips på exakt vad jag bör läsa!

Förlag: Novellix
Utläst:
28 december 2021
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Grejen med substantiv och pronomen

Förra året när jag speedade mig igenom hyllvärmare läste jag ju äntligen Grejen med verb efter att ha haft den i hyllan i typ sex år. I år när jag insåg att det var dags att snabbläsa igen så plockade jag fram alla de tre grammatikböcker av Sara som jag hade kvar i hyllan.

Grejen med substantiv och pronomen handlar om just substantiv och pronomen. Jag har läst många språk (för typ 25-30 år sedan) och ansåg mig definitivt över genomsnittet när det gäller grammatikkunskaper. Det är fortfarande många kunskaper som sitter men precis som jag i förra boken fick lära mig att imperfekt numera heter preteritum så fick jag nu lära mig att reale minsann heter utrum.

Sara skriver väldigt humoristiskt och refererar ofta till sina egna eller kollegors erfarenheter som sfi-lärare. T.ex. hade någon en gång på 1 april skojat med eleverna om att vi inte skulle ha något neutrum (ett-ord) längre utan alla ord skulle vara utrum (en-ord). Eleverna blev överlycklig och jag förstår dem. Jag vet inte hur många gånger jag funderat på om det ska vara le eller la alternativt die, das eller der. Det är ju sådant där man bara lär sig genom att lyssna på och använda språket.

En annan ordklass som jag och Saras elever har problem med är prepositioner.

Mina elever på sfi skulle verkligen välkomna en ny och allmängiltig preposition. Det är för dem obegripligt varför de är i skolan medan jag är jobbet, trots att vi är på samma plats. Varför vi är förvånade över men intresserade av, varför vi säger saker till varandra men berättar dem för varandra.

Helt begripliga och välgrundade funderingar för den som någon gång läst ett enda språk. Nä, språk är inte lätt och då kan vi ändå vara glada att vi inte har så många kasus i Sverige. Men språk är KUL och jag blir pepp på att återigen fördjupa mig i språkstudier även om jag vet att jag för tillfället varken har tid, ork eller engagemang utan får nöja mig med de intressen och hobbies jag har. Herregud, jag har precis kommit på att jag vill lägga pussel igen och ett nytt intresse per år får väl räcka?

Förlag: Piratförlaget
Utläst: 28 december 2021
Mitt betyg: 4/5

Löparens hjärta

Sedan ett par år tillbaka älskar jag att läsa om löpning och jag har ett litet bibliotek här på bloggen (se länk nedan) som handlar om just löpning även om det med åren växt till att omfatta lite annan träning också. Jag skulle dock inte specifikt säga att den här boken handlar om löpning.

Markus Torgeby växte upp i en frireligiös familj på Öckerö i Bohuslän. Han är äldst av fyra syskon och när han är tonåring blir hans mamma diagnosticerad med MS. Skolan är inte riktigt Markus grej, det kryper i benen och de andra kallar honom dum i huvudet. För att orka med allt springer han på klipporna och tidigt blir han uppmärksammad och upplockad av löptränare. Träningen blir hårdare och mamma blir allt sjukare men tror att Gud ska rädda henne. Markus blir alltmer utmattad både till kropp och själ.

Markus börjar på en folkhögskola i Jämtland och där inser han att det är i skogen han vill bo. Efter ett år på skolan har han sett ut en glänta där han vill bo och han bygger en kåta på platsen och släpar dit en säng han får från skolan. Med några avbrott för familjebesök och löpträning i Tanzania bor sedan Markus här i fyra års tid.

Nu var det länge sedan jag läste om Scott Jureks uppväxt i Ät och spring men jag har för mig att han också hade en sjuk mamma som han tog hand om. Jag kan tänka mig att båda två fann sinnesro i löpningen och att det blev värdefull egentid. Det är fascinerande läsning som Markus bjuder på även om det ofta handlar om hur mycket han fryser eller linserna han äter till middag. Jag vet inte hur detta leverne skulle fungera idag men Markus lever på extremt lite pengar och när det börjar sina hoppar han in och vikarierar en vecka på ett äldreboende och sen klarar han sig i ett par månader till.

Han är en löpartalang och springer ett par tävlingar och tränar hårt men när han är i Tanzania blir det till sist för mycket. Han går ner extremt mycket i vikt, tänker bara på mat och blir dimmig i huvudet. Väl hemma igen och ute i skogen tvingar han sig så småningom att äta ordentligt igen för att komma förbi sina hjärnspöken. Löpning och särskilt långdistanslöpning är ju trots allt en sport där du tjänar på att vara lite tunnare om du vill kunna springa fort.

Än idag lever Markus kvar precis bredvid den plats där han slog upp sin kåta när han kom hem från Tanzania men nu med fru och barn och i ett byggt hus. Han älskar dock fortfarande att sova ute och har också skrivit en bok tillsammans med sin fru vilken heter just Sova ute. Själv älskar jag friluftsliv i teorin men är också rätt bekväm av mig och har bara fjällvandrat en enda gång som vuxen men hoppas det blir någon mer gång i livet. Det är hur som helst inspirerande att läsa om Markus liv och låt dig inte skrämmas av titeln om du inte gillar löpning för det här är snarare en bok om att vara människa och att köra sitt eget race.

Du hittar fler böcker om löpning och träning på min sida Löpbrigaden!

Förlag: Offside Press
Utläst: 26 december 2021
Mitt betyg: 4/5