En flickas memoarer

Den allra sista boken jag läste med min feministiska bokcirkel blev En flickas memoarer. En bok där Ernaux går tillbaka i tiden till sommaren 1958 då hon upplevde något tillsammans med en ung man på ett kollo där hon arbetade som 18-åring. Han väcker något i henne och hon blir kanske inte direkt kär men mer besatt av att vara åtrådd och det är en helt ny känsla för henne. Han glömmer henne förmodligen väldigt snabbt men åren går och ännu efter 60 år kan hon inte riktigt släppa honom.

Det är svårt att veta vad man egentligen ska tycka om den unga flickan Annie. Hon är å enda sidan pinsamt desperat och verkar inte förstå att de andra gör henne till åtlöje. Å andra sidan så vill hon så himla gärna uppnå den här första känslan hon fick den där kvällen, igen. Och ju mer vi pratade på bokcirkeln desto mer insåg de flesta av oss av vi betett oss ganska likt Annie någon gång i vår ungdom.

Förutom att Ernaux berättar vad som hände så beskriver hon i detalj hur hon tänker och hur hon tänker kring vad hon ska skriva. Just de här metabitarna tycker jag blir tradiga medan andra i bokcirkeln uppskattade dem, åtminstone till en början. Överlag så kände jag mig aldrig direkt dragen till boken och jag fick tvinga mig själv att läsa klart den. Däremot var det en ganska bra bokcirkelbok som passade bra att vrida och vända på och flera gånger fick jag fundera över vad jag egentligen tyckte och hur jag tolkade henne.

Jag har tydligen läst La Place på franska för ca 22 år sedan och av den historien minns jag ingenting men jag har ett exemplar av just Min far & kvinnan och tänker faktiskt ge henne en till chans då jag inte vill avfärda henne helt. Eventuellt ger jag mig på Omständigheter också så att jag sedan kan ge ett mer rättvist omdöme av hennes författarskap.

Förlag: Norstedts
Utläst: 14 november 2022
Mitt betyg: 3/5

Blir du ledsen om jag dör?

Jag hade förvisso spanat in den här boken redan innan men det räckte med att höra Lunabba prata i typ fem minuter på bokmässan innan jag insåg att jag måste ha den. Hans ord om att det är omöjligt att hjälpa alla och att man måste stänga av känslorna berörde mig djupt. Han blev nyligen hedersdoktor vid Malmö universitet och är verksamhetsansvarig för organisationen Helamalmö vilken hjälper barn och ungdomar i utsatta områden.

Hans egen barndom var tuff med både fattigdom, en frånvarande pappa, en mamma som dog alldeles för tidigt och den enda brorsan på glid. Tack vare hip hopen hittar han till litteraturen och han läser som ingen annan. Ja, sure, han namedroppar (kanske lite för) friskt genom boken men både beläst och intellektuell är etiketter jag utan att tveka sätter på Nicolas.

Ett annat intresse är basket och sporten är ett sätt att fånga upp många av de unga som behöver hans hjälp. Det är här Elijah kommer in i bilden. Den lille killen från basketen med en alkoholiserad mamma som en dag flyttar in hos Nicolas. Till att börja med bara över helgerna men snart har det blivit permanent.

Jag har svårt att sätta ord på den här boken men det är en rå, naken och stundtals fruktansvärd skildring som också rymmer så mycket hopp, kärlek och känslor. Jag tycker det är fantastiskt modigt av Nicolas att publicera boken för det är ingen rakt igenom snygg bild av sig själv han ger. Han är kall, hård och emellanåt känslomässigt avtrubbad. Det är som en filterlös dagbok. Å andra sidan är det inte alls så Elijah uppfattar det och med facit i hand så har bägge två hjälpt varandra framåt i livets utveckling genom den relation de haft. Jag fullkomligt älskar språket i boken och kan läsa om meningar och stycken flera gånger.

En gång i tiden bodde jag några år i Malmö, nära Möllevången, och det ger en extra dimension till läsningen att jag kan visualisera vissa av de gator där de rör sig. På den tiden fanns inte Helamalmö och staden och dynamiken var nog delvis annorlunda. Nicolas Lunabbas bok är så sjukt viktig för den ger en bild av ungdomarna bakom rubrikerna och visar tydligt hur det är samhällets förutsättningar som sätter gränserna och inte individerna själva. Det här är utan tvekan årets bästa bok och alla borde läsa den.

Förlag: Natur & kultur
Utläst: 11 oktober 2022
Mitt betyg: 5/5

Backlashen

Jag läste om Požar i DN och blev nyfiken varpå jag fick med mig resten av den feministiska bokcirkeln på att läsa den här i maj. Jag läste såklart Veckorevyn i högstadiet men det var typ 1990 så jag har inte alls riktigt hängt med i vem Požar är mer än att jag noterade att hon fick ett Årets Selma-pris för årets röst häromåret.

Sanningen att säga så hängde jag inte med särskilt bra i me too heller. Jag hänger nog inte med alls i särskilt mycket faktiskt för oftast skummar jag mest rubrikerna i DN men läser bara ett fåtal artiklar. Jag tänker alltid att jag ska se nyheterna istället för att få det viktigaste paketerat och serverat men jag har inte ro att se dem så jag går mest runt och har ett svagt hum om saker. Lägg dessutom ett fiskpinneminne på det så…

På sätt och vis blir den här boken därför lite snabbrepetition för mig, Požar går igenom några av de viktigaste händelserna under me too och relaterar också till historiens kvinnokamp och Susan Faludis Backlash vilken jag faktiskt inte läst. Hon är frustrerad över att me too tystas så snabbt och att de feministiska frågorna dalar på världsordningen. Jag håller med om det men tänker samtidigt att för att feminismen ska ligga högst upp hos medierna så krävs stoff som gör att Svenssons orkar och vill läsa varje dag. Och hur ofta känner vi inte ”åh nej, inte den här gamla skåpmaten igen” när vi läser i media? (Även om jag nu förvisso erkände att jag inte läser så noga)

Dagens mediacirkus är så snabb att vi till slut förlåter skurkar för det kommer ju alltid en ny värre som vi kan ha i fokus istället. Jag är kluven, jag brukar själv muttra om Strindbergs misogyni när han hyllas men är inte för en total cancelkultur. Till en viss gräns måste folk få göra om och göra rätt. Till en viss gräns. Och den gränsen ser såklart olika ut hos dig och mig.

Självfallet tycker jag inte att det är ok att unga tjejer måste klä av sig eller ställa upp på saker för att få vara med i leken. Det är inte det jag menar. Jag önskar så hett att det en dag ska vara fullständigt jämställt mellan män och kvinnor och alla andra också. För att vi ska komma dit måste kvinnor säga ifrån, män göra rätt och företag och samhälle måste lyfta och premiera de som gör rätt och inte alla de felande. Precis som Požar skriver i slutet så måste också feminismen bli än mer intersektionell och inkluderande för att vi en dag ska nå vårt mål.

Förlag: Weyler förlag
Utläst: 10 maj 2022
Mitt betyg: 3/5

Sarek

Jag gissar att jag fick nys om Sarek på Instagram och jag blev direkt lockad eftersom den handlade om fjällvandring. Förra helgen var det Stockholms bokhelg och då gick jag och lyssnade till Ulf Kvensler som tillsammans med Helena Dahlgren pratade om Norrland, research, skrivande och mycket annat. Jag passade även på att inhandla deras böcker såklart.

Man kan ju tro att jag är en riktig fjällvandrarräv när jag säger att bokens tema lockade mig men sanningen att säga så är jag mest fjällvandrare i teorin. I årskurs 6 åkte hela klassen till Grövelsjön för att vandra lite men att kalla det för fjällvandring är nog att ta i. För ett gäng år sen när barnen var halvsmå åkte vi till Jokmokk där sambon hade en kompis. Under ledsagning av honom tog vi en minitur någonstans i krokarna runt Kvikkjokk och klättrade uppför Vallespiken som i alla fall var 1322 m.ö.h. Jag har fiskpinneminne men nu när jag ser på kartan så tror jag minsann att vi såg bort till Sarek. Vi tältade en natt, jag glömde att ta med brödet och barnen fick äta kall palt och var helt utmattade när vi kom tillbaka till bygden. Så jag sålde nog inte in fjällvandring så jättebra till dem.

Själv hatar jag mygg vilka dock älskar mig men när man väl kom förbi trädgränsen och slapp myggen så var det ju makalöst vackert och härligt. För några år sedan sprang jag en halvmara i Sälen och även det var väldigt mysigt. Så det finns en del av mig som delvis drömmer om fjällvandring men mitt praktiska bekväma jag stretar emot. Jag har dock en kompis som när liknande drömmar och är mer driftig så vi har i teorin planerat en resa om några år. Vi får väl se! Men nu kanske du inte var här för att läsa om mig utan boken.

Anna, hennes pojkvän Henrik och deras kompis Milena åker varje sommar till fjällen för att vandra. I år skjuter de på resan till september och Milena frågar om hennes nya kille Jacob får följa med. Anna är tveksam men säger ändå ja. På tåget upp mot Abisko så föreslår Jacob att de ska vandra i Sarek istället. En betydligt mer krävande vandring som de egentligen inte är utrustade för men av olika anledningar går alla med på förändringen. Anna tycker att hon känner igen Jacob och funderar på om hon inte sett honom i något av de brottsmål hon deltagit i när hon suttit ting. Hon försöker att researcha saken men mobiltäckningen är inte till hennes fördel. tillsammans beger de sig inåt en Sarek på en resa som inte kommer att utvecklas så som någon av dem hoppats på…

Boken kategoriseras som psykologisk thriller och det är en bra beskrivning. Det är spännande, du börjar att tvivla på saker någonstans halvvägs och du tvivlar fortfarande när boken är slut. Ulf själv sa att många tyckte att han hade ett öppet slut och på ett sätt har han det men på ett annat inte. Allt klaras liksom inte upp till 100 % vilket jag gillar. Oftast föredrar jag karaktärsdrivna böcker och du kommer inte supernära karaktärerna här men å andra sidan så är just det till bokens fördel i slutändan. Jag fullkomligt älskar alla beskrivningar av fjällen, vandringen och allt kokande av choklad och vadande genom forsar. Bokens skeenden till trots så blir jag faktiskt vansinnigt sugen på att fjällvandra och som tur är läser min potentiella fjällvandrarkompis också den här boken just nu. 😉

Förlag: Albert Bonniers förlag
Utläst: 26 maj 2022
Mitt betyg: 4/5

Ljudet av fötter

Sara Lövestam är en författare som aldrig gör mig besviken, dessutom är hon så galet produktiv att jag inte hinner med. Mitt i en pågående cancerbehandling spottar hon ur sig en hel trilogi och dessutom inom 12 månader.

Ljudet av fötter handlar om Monika som jobbar på Stockholms universitet och som försökt att få barn i hur många år som helst. Samtidigt som det sista hoppet om att efterlämna sig ett genetiskt arv håller på att rinna ur Monika så börjar hon nysta i förhistorien – sin egen barndom. Monika är nämligen adopterad och har förvisso kontakt med sin biologiska alkoholiserade mamma men bit för bit hittar hon små ledtrådar om sin farmor och de andra.

Sara skriver alltid så himla fint. Hon blandar allvar med humor så att det går lättare att läsa om de jobbiga sakerna. Jag har själv aldrig haft några fertilitetsproblem men kan tänka mig att den här boken kan komma väldigt nära för människor i samma situation som Monika. När man väl en gång har barn så tänker man liksom inte så mycket på hur det skulle vara att inte ha fått det. Jag älskar att läsa om Monika och hennes jympapass på Friskis och när hon ljuger för sina kollegor och hur hon fikar med sin farbror och hennes fina relation med grannpojken Texas (påminner mig i g e n om att jag måste läsa En stark nolla). Och jag älskar att läsa om Stina som smiter iväg och dansar på Nalen.

Uppföljaren är redan ute och den står på inköpslistan, jag ska bara ta mig till rätt affär först. Det ska bli fint att få läsa vidare om Monika.

Förlag: Piratförlaget
Utläst: 5 augusti 2021
Mitt betyg: 4/5

Konferensen

Som jag har längtat efter en ny Strandberg men jag beslöt när jag fick hem den i våras att spara den till min Gotlandssemester i augusti vilket jag också gjorde. Det var väl värt väntan att kunna njuta av den ordentligt och om jag inte missminner mig låg jag vaken en halv natt för att läsa klart den.

Ett gäng kollegor som jobbar med exploatering ska samlas för att ha en konferens om ett projekt som inte är helt populärt. I närheten av konferensanläggningen, som har sin egen lilla mörka historia, finns det dock någon som önskar livet ur konferensdeltagare och som gör slag i saken.

Som vanligt är det en strålande fin bok där Strandberg är så grymt skicklig på att teckna genuina och trovärdiga karaktärer. Det mest spännande i en skräckbok är ju inte sättet människor dör på utan hur de reagerar och agerar i situationen. Det här är han också väldigt bra på att förmedla. Senast häromdagen försökte jag återigen förklara för någon att grejen med The Walking Dead inte är zombieslafset utan just människorna. Strandberg skriver böcker om intressanta mångfacetterade människor vilka ”råkar” hamna i lite kniviga skräckiga situationer och det är det som gör det hela så mycket mer spännande och engagerande. För du måste känna en karaktär och kunna identifiera dig med/ta avstånd från hen för att på riktigt känna med personen när den är på väg att hamna under kniven.

Jag älskar den lilla kartan i början och slutet av boken och jag tycker det är fiffigt hur mobilproblemet löses. För inte kan det vara helt enkelt att skriva en modern skräckis där var och varannan människa egentligen bara kan ta upp mobilen och ringa 112? Ibland spårar skräckromaner ut på slutet men jag tycker den här håller snyggt hela vägen med en fin blandning av rätt hjältar och tragiska skeenden. När boken är slut ställer jag upp den bredvid mina andra Strandbergstitlar i bokhyllan och hungrar efter fler.

Förlag: Norstedts
Utläst: 2 augusti 2021
Mitt betyg: 4/5

Inte längre hemma

Inte längre hemma är den fristående uppföljaren till Allt går sönder och den allra sista kurslitteraturboken jag recenserar från kursen Postkoloniala litteraturstudier. Det var den här vi främst skulle läsa och analysera men jag ville som jag tidigare berättat läsa Allt går sönder också för att få en vidare bild.

Vi har i den här boken kommit fram till 1950-talet och Obi, Okonkwos (från Allt går sönder) sonson får låna pengar från Umuofias byråds-avdelning* i Lagos och en chans att åka till Storbritannien och studera. När han återvänder därifrån förväntar sig byrådet att Obi ska uträtta stordåd och framförallt tjäna storkovan. Bara det att Obi läste litteraturvetenskap och inte juridik som byrådet tänkt sig. Och han får förvisso ett jobb hos den brittiska administrationen i Lagos men det genererar inte pengar på det sätt Obi tänkt sig.

(*Jag minns inte längre vad de kallades i boken och orkar inte rota fram den men där byrådet styrde i Umuofia förr i tiden så är den här sammanslutningen en slags förlängning av det, men i huvudstaden Lagos.)

De allra flesta nigerianska tjänstemän är korrupta och tar emot mutor. Obi tänker inte bli en av dem men det går inte riktigt som han tänkt sig. Dessutom blir han kär i en flicka som anses vara en osu (en outcast) enligt traditionen och hans föräldrar motsätter sig starkt hans önskan om att gifta sig med Clara. Det som blir spännande här är att även fast hans föräldrar bekänt sig till kristendomen för länge sedan så är det i detta fall igbokulturens anor som fortfarande lyser igenom i deras fördomar och åsikter.

Det är svårt att berätta om de här böckerna utan att avslöja hela handlingen så jag tror jag stannar här. Där Allt går sönder alltså skildrar tiden innan och i begynnelsen av kolonialiseringen av Nigeria så befinner vi oss här mitt i det koloniala samhället med den brittiska övermakten som styr. Du måste inte ha läst Allt går sönder för att ha behållning av denna men jag tycker att det ger mycket mer att läsa bägge två.

På en del ställen läser jag att det här är en trilogi men på andra att det är två böcker till som ingår i den här ”serien” där Achebe berättar om Nigerias historia; Guds pil och En folkets man. Den sistnämnda ser jag ska utges igen på Tranan 2023 så då kan jag ju passa på då att läsa den. Jag hoppas att det kommer ett nytryck av Allt går sönder också, jag läste den som e-bok men skulle gärna ha en inbunden kopia i hyllan.

Förlag: Bokförlaget Tranan
Utläst: 11 april 2021
Mitt betyg: 4/5

Love in a Fallen City

Sista boken ut ifrån kursen Postkoloniala litteraturstudier är novellsamlingen Love in a Fallen City. Vi läste titelnovellen under kursen men jag ville gärna läsa klart hela boken även om det dröjde ett tag.

Eileen Chang föddes 1920 och alla novellerna utspelar sig någonstans runt 30- och 40-talet i Hong Kong eller Shanghai. Alla har också en slags medelklass eller f.d. överklass i fokus och då är inte superrika men har likväl ett gäng hembiträden och dylikt anställda. I förordet läser jag att det var en sådan familj Chang själv kom ifrån där hennes gammelfarfar var rik men hennes far var mer intresserad av att röka opium, ha älskarinnor och emellanåt misshandla fru och barn.

Alla noveller handlar om kärlek, eller brist på kärlek, eller fel kärlek eller the things we do for love. Ta Weilong t.ex. som blir kär i George men han är inte kär i henne men vill gärna ha tillgång till hennes fasters rikedom. Då väljer Weilong till sist att prostituera sig för att få gifta sig med honom och försörja honom resten av livet. Sen har vi Ch’i-ch’iao som tvingas gifta sig med en sjuk krympling och inte får några pengar alls från hans släkt när han och hans föräldrar dött. Därefter får hon sina bägge barn att bli opiummissbrukare och hindrar dem från lyckliga äktenskap.

Alla noveller är inte olyckliga och miserabla men de flesta innehåller nog en hel del tragik på olika sätt. Det är familjen som väljer vem du ska gifta dig med och det är mer än en affärsuppgörelse än att det handlar om kärlek. Chang har ett väldigt fint öga för detaljer i hemmen och kläder och även fast novellerna handlar om tunga saker så är allt serverat på ett liksom sprött och delikat språk. Det ligger en filmisk, scenisk känsla över dem. Hon använder mycket färger i sina beskrivningar och benämner noggrant de kinesiska flickornas olika hudtoner på ett sätt som jag gissar var viktigt då.

Weilong followed the road down the mountain. The sun was already sinking in the west, and reds, purples, and yellows mingled in florid profusion behind the hills, like a picture on a cigar box. The hot sun had baked the banana trees and the palms till they were dry, yellow, and wispy, lika tobacco leaves. In the south, the sun sets quickly, and dusks lasts just a moment. The sun had not yet set, but far down the road, where the trees and haze blurred into a smooth greenish black, a crescent moon appeared.

Her short skirt ended above her knees, and her legs were light and nimble, as delicately made as wooden legs in a shop window; her skin was as smooth and glistening as freshly planed and oiled wood.

För mig som inte är särskilt inkörd i de kinesiska släktbenämningarna blev det ibland lite svårt att veta vem det var som avsågs när några av karaktärerna refererades till som Fourth Mistress eller Sixth Young Lady men andra gånger användes deras namn. Den filmiska känslan är vacker men gör det hela en aningen distanserat och ingen av novellerna kommer att leva kvar hos mig särskilt länge men ändå rekommenderar jag boken för ett stycke tidstypiska och finstämda intressanta noveller.

Förlag: Penguin Classics
Utläst: 14 juli 2021
Mitt betyg: 3/5

Bygga muskler som vegan

Jag har följt Styrkelabbet i flera år och i början bestod de bara av Daniel och Philip. Styrkelabbet är en blogg och numera även en podd som handlar om styrketräning. Det är träningstips, nörderi i olika övningar, en hel del forskningsreferenser och en annan lite flamsigare historia emellanåt. Numera har de vuxit och är totalt sju anställda men de har behållit sitt fokus på styrketräning och är fortfarande lika bra.

De har alltid legat i framkant och varit positivt inställda till oss veganer (och vegetarianer) och inkluderat gröna kostråd sedan länge vilket jag uppskattat. De har gett ut några kostböcker med matscheman för både allätare och veganer och det här är deras första bok som riktar sig enkom till veganer (eller andra intresserade såklart!). Diskussionerna har gått heta i vegangrupperna på Facebook om huruvida det här är en bok du behöver och på det svarar jag: det beror på. Själv älskar jag att ha allt samlat i en bok även om du säkert kan googla fram det mesta på nätet.

Andreas Abelsson skriver själv inledningsvis att boken främst är skriven för dig som är ny inom eller nyfiken på vegankost och om du redan tränat och ätit växtbaserat länge så har du troligtvis koll på det mesta. Jag själv känner att jag har koll på ganska mycket men inte exakt allt och jag gillade verkligen att få den här pedagogiska sammanställningen som jag kan återvända till när helst jag har funderingar.

Boken går igenom kalorier, makronutrienter, mineraler och mikronutrienter, kosttillskott och det finns t.o.m. ett kapitel om ketogen kost vilket för mig personligen är tämligen ointressant men ändå bra för den som kanske äter lchf och vill testa veganskt. Avslutningsvis finns där några recept och träningsprogram så är du helt grön inom veganismen och/eller styrketräning har du verkligen en bra handbok här.

Den är seriöst skriven men relativt enkel och innehåller mängder med forskningsreferenser för den som vill läsa vidare. Jag äter redan de mineraltillskott som rekommenderas men visste inte att B12 kan vara så pass svårt för kroppen att ta till sig, och dessutom ofarligt att överdosera, så jag beställde genast extra B12 när jag läst det kapitlet. Nu kollade jag mina värden i höstas och de var prima men det är ju bra om de fortsätter vara det.

En annan sak jag inte visste var att näringsjäst är så pass proteinrikt (51 g/100 g) och även om man inte äter såna mängder så plockade jag med ens fram min burk från längst bak i skåpet och strösslade det över mina middagar. Jag har också fått mig ett uppsving generellt kring mina kostfunderingar och jag äter ju lunch i en skolmatsal på gott och ont. Maten är oftast god och jag älskar att slippa göra matlåda men emellanåt kan den vara lite proteinfattig och som styrketränande individ vill jag gärna ligga på 1,5-2 g protein per kg kroppsvikt varje dag och då fungerar inte vissa maträtter. Det här har jag nog slarvat med ett tag och nu är jag på banan med träningen igen så är det bra om kosten hänger på.

Boken är kanske mer ett häfte en bok men jag tycker den var läsvärd och som jag skrev här ovan så tycker jag att det är skönt att ha alla fakta samlade. Dessutom gillar jag Styrkelabbet väldigt mycket så jag är kanske lite partisk och rekommenderar den absolut. 🙂

Du hittar fler böcker om träning på min sida Löpbrigaden!

Förlag: Styrkelabbet
Utläst: 3 mars 2021
Mitt betyg: 4/5

Den gula tapeten

Jag hade ett litet läsmaraton i slutet av december för att snygga till mina siffror till den årliga bokinventeringen som sker kring nyår. Efter att ha läst Kvinnor och makt där Mary Beard nämnde Perkins Gilman blev jag väldigt sugen på att läsa den här som dessutom var kort då det är en novell.

Det står att hon skrev den under en förlossningspsykos och den skildrar just en kvinna som lider av förlossningspsykos och den är skriven som en hemlig dagbok. Sen om det är hennes egna erfarenheter eller rent fiktivt vet jag inte. Kvinnans man hyr ett hus på landet där de bor i ca två månader och kvinnan är mer eller mindre isolerad på vindsvåningen där det finns en märklig gul tapet som får henne att se saker som ingen annan ser.

Det känns lite märkligt att lämna någon med förlossningspsykos åt sitt öde men jag förstår att mannens avsikt är att hon ska vila sig frisk, särskilt som han, trots att han är läkare, förringar hennes tillstånd. Han vill inte heller att hon skriver då han anser det förvärra hennes tillstånd och därav skriver hon i smyg. Den är oerhört intressant och välskriven den här novellen och du hamnar verkligen inne i hennes huvud och dras ner i psykosen som läsare.

Jag köpte den här novellen för 30 kr på SF-bokhandeln under förra årets bokrea då den liksom fångade mig i hyllan. Det var onekligen ett fynd då originalpriset ligger på nästan 200 kr (!) för en novell. Den är riktigt snygg och gedigen och dessutom blurbad av Helena Dahlgren. Jag vet inte om det finns mer av Perkins Gilman som är läsvärt men jag läser också på Wikipedia att hon hade obehagliga idéer kring ras. Det kanske helt enkelt är bättre att läsa texter av mer moderna författare som tagit till sig den intersektionella feminismen.

Utläst: 27 december 2020
Mitt betyg: 4/5