Bygga muskler som vegan

Jag har följt Styrkelabbet i flera år och i början bestod de bara av Daniel och Philip. Styrkelabbet är en blogg och numera även en podd som handlar om styrketräning. Det är träningstips, nörderi i olika övningar, en hel del forskningsreferenser och en annan lite flamsigare historia emellanåt. Numera har de vuxit och är totalt sju anställda men de har behållit sitt fokus på styrketräning och är fortfarande lika bra.

De har alltid legat i framkant och vart positivt inställda till oss veganer (och vegetarianer) och inkluderat gröna kostråd sedan länge vilket jag uppskattat. De har gett ut några kostböcker med matscheman för både allätare och veganer och det här är deras första bok som riktar sig enkom till veganer (eller andra intresserade såklart!). Diskussionerna har gått heta i vegangrupperna på Facebook om huruvida det här är en bok du behöver och på det svarar jag: det beror på. Själv älskar jag att ha allt samlat i en bok även om du säkert kan googla fram det mesta på nätet.

Andreas Abelsson skriver själv inledningsvis att boken främst är skriven för dig som är ny inom eller nyfiken på vegankost och om du redan tränat och ätit växtbaserat länge så har du troligtvis koll på det mesta. Jag själv känner att jag har koll på ganska mycket men inte exakt allt och jag gillade verkligen att få den här pedagogiska sammanställningen som jag kan återvända till när helst jag har funderingar.

Boken går igenom kalorier, makronutrienter, mineraler och mikronutrienter, kosttillskott och det finns t.o.m. ett kapitel om ketogen kost vilket för mig personligen är tämligen ointressant men ändå bra för den som kanske äter lchf och vill testa veganskt. Avslutningsvis finns där några recept och träningsprogram så är du helt grön inom veganismen och/eller styrketräning har du verkligen en bra handbok här.

Den är seriöst skriven men relativt enkel och innehåller mängder med forskningsreferenser för den som vill läsa vidare. Jag äter redan de mineraltillskott som rekommenderas men visste inte att B12 kan vara så pass svårt för kroppen att ta till sig, och dessutom ofarligt att överdosera, så jag beställde genast extra B12 när jag läst det kapitlet. Nu kollade jag mina värden i höstas och de var prima men det är ju bra om de fortsätter vara det.

En annan sak jag inte visste var att näringsjäst är så pass proteinrikt (51 g/100 g) och även om man inte äter såna mängder så plockade jag med ens fram min burk från längst bak i skåpet och strösslade det över mina middagar. Jag har också fått mig ett uppsving generellt kring mina kostfunderingar och jag äter ju lunch i en skolmatsal på gott och ont. Maten är oftast god och jag älskar att slippa göra matlåda men emellanåt kan den vara lite proteinfattig och som styrketränande individ vill jag gärna ligga på 1,5-2 g protein per kg kroppsvikt varje dag och då fungerar inte vissa maträtter. Det här har jag nog slarvat med ett tag och nu är jag på banan med träningen igen så är det bra om kosten hänger på.

Boken är kanske mer ett häfte en bok men jag tycker den var läsvärd och som jag skrev här ovan så tycker jag att det är skönt att ha alla fakta samlade. Dessutom gillar jag Styrkelabbet väldigt mycket så jag är kanske lite partisk och rekommenderar den absolut. 🙂

Du hittar fler böcker om träning på min sida Löpbrigaden!

Förlag: Styrkelabbet
Utläst: 3 mars 2021
Mitt betyg: 4/5

Den gula tapeten

Jag hade ett litet läsmaraton i slutet av december för att snygga till mina siffror till den årliga bokinventeringen som sker kring nyår. Efter att ha läst Kvinnor och makt där Mary Beard nämnde Perkins Gilman blev jag väldigt sugen på att läsa den här som dessutom var kort då det är en novell.

Det står att hon skrev den under en förlossningspsykos och den skildrar just en kvinna som lider av förlossningspsykos och den är skriven som en hemlig dagbok. Sen om det är hennes egna erfarenheter eller rent fiktivt vet jag inte. Kvinnans man hyr ett hus på landet där de bor i ca två månader och kvinnan är mer eller mindre isolerad på vindsvåningen där det finns en märklig gul tapet som får henne att se saker som ingen annan ser.

Det känns lite märkligt att lämna någon med förlossningspsykos åt sitt öde men jag förstår att mannens avsikt är att hon ska vila sig frisk, särskilt som han, trots att han är läkare, förringar hennes tillstånd. Han vill inte heller att hon skriver då han anser det förvärra hennes tillstånd och därav skriver hon i smyg. Den är oerhört intressant och välskriven den här novellen och du hamnar verkligen inne i hennes huvud och dras ner i psykosen som läsare.

Jag köpte den här novellen för 30 kr på SF-bokhandeln under förra årets bokrea då den liksom fångade mig i hyllan. Det var onekligen ett fynd då originalpriset ligger på nästan 200 kr (!) för en novell. Den är riktigt snygg och gedigen och dessutom blurbad av Helena Dahlgren. Jag vet inte om det finns mer av Perkins Gilman som är läsvärt men jag läser också på Wikipedia att hon hade obehagliga idéer kring ras. Det kanske helt enkelt är bättre att läsa texter av mer moderna författare som tagit till sig den intersektionella feminismen.

Utläst: 27 december 2020
Mitt betyg: 4/5

Den rödaste rosen slår ut

Jag fick för mig under jullovet att jag skulle läsa så många böcker att jag hade exakt 130 stycken olästa i bokhyllan när 2021 började. Någon bok behövde helst vara lite kortare så då blev det perfekt med ett Liv-album då det var länge sedan.

Den rödaste rosen slår ut handlar om kärlek – hur fungerar det, vad beror den på, varför blir Leonardo DiCaprio inte kär på riktigt och vad händer när någon slutar vara kär osv. Jag hade faktiskt ingen aning om att Leonardo DiCaprio haft ett enormt antal blonda baddräktsmodeller som flickvänner genom åren. För mig är han fortfarande den där lilla killen i Gilbert Grape även om jag såklart sett honom här och var genom åren och varje gång förundrats över hur gammal han blivit. Men oavsett vad jag visste eller inte så är det såklart väldigt kul att läsa Livs analys av det hela.

Jag tar inte till mig det här albumet lika mycket som de tidigare och delvis kan det bero på att jag kanske läste det lite för fort  i min iver att få ihop rätt antal lästa böcker men det är också väldigt mycket filosofi i det här albumet. Det blir en hel del resonemang som går lite över huvudet på min enkla hjärnan helt enkelt men det betyder ju inte att det här är mindre bra.

Det finns många intressanta och skruvade berättelser här, som när 74-åriga Hilda Doolittle ligger på sanatorium och får besök av en ung journalist som hon blir blixtförälskad i och under de följande nio månaderna skriver hon en hel diktsvit om sin kärlek till honom. Eller hur lotten att vara den desperat förälskade har gått ifrån mannen till kvinnan under de senaste hundra någonting åren. Eller vad modern parbildning egentligen baseras på för anledningar. Det finns definitivt mycket tankeväckande i den här serieromanen och jag lär återvända till den i framtiden.

Utläst: 27 december 2020
Mitt betyg: 3/5

Främling i vita rum

Jag var väldigt sen på bollen med att hitta till Lovette men sen jag väl gjort det blev jag sjukligt peppad på den här boken. Jag förbeställde ett signerat ex och det säger ganska mycket om hur taggad jag var!

Främling i vita rum är dels en föreläsning i rasism, dels en personlig berättelse om Lovettes eget liv från uppväxten i Gambia till livet i Sverige med en lång avstickare till England. Alla kapitel handlar om hur Lovette på något sätt är en främling i olika sammanhang; bland feminister, autister (Lovette är själv autistisk), svarta, i skolan, på jobbet etc. Att vara en svart kvinna gör att du hela tiden måste kämpa hårdare, skrika högre och prestera bättre för att synas eller bli erkänd.

Lovette går igenom alla begrepp och benar ut dem – vit feminism, colourism, white saviourism, volonturism m.fl. Hon förklarar sina egna erfarenheter kring dem och varje kapitel avslutas med konkreta tips på hur du kan göra för att agera bättre under rubriken ”Hur bidrar du till lösningarna?”. Jag är själv en vit kvinna och jag kan aldrig fullt ut förstå vad det innebär att vara en svart kvinna men jag vill förstå så mycket jag kan och jag vill göra mitt bästa. Lovette säger:

Lösningen ligger i att vara medveten och redo för dålig stämning samt ha modet att möta sig själv och sina brister.

Det bästa du kan göra är att läsa den här boken själv för varenda ord är viktigt och jag är rädd att inte göra dem rättvisa. Dessutom behöver jag läsa om den några gånger för att verkligen ta till mig allt och fundera på hur jag kan själv kan bidra mer till en bättre värld.

Utläst: 30 november 2020
Mitt betyg: 5/5

Tilltalande bilder

Sist ut i raden av kurslitteraturen från genusvetenskapen att recenseras är Tilltalande bilder av Anja Hirdman. Jag rekommenderar verklig att läsa genusvetenskap till dig som är intresserad för det var oerhört intressant litteratur och tankeväckande diskussioner som vi hade. Jag läste långt mer än de böcker jag recenserat här på bloggen men det var ju mycket utdrag och delar av böcker bara.

Temat på den här boken kan tyckas snävt men så är det också en avhandling. Det är en analys av hur kvinnor skildrats i Veckorevyn och Fib Aktuellt från 60-talet fram till 90-talet. Veckorevyn var ju en populär ungdomstidning som vände sig främst till tjejer medan den andra blaskan var en porrtidning. Eller är om den fortfarande finns kvar.

Det är framförallt två saker som kommer fram i den här boken. Det ena är utvecklingen av pinuppans ideal som går från någon slags käck, alldaglig, rätt naturlig variant till en hårt sminkad, plastikopererad porrikon. Det andra är att många bilder egentligen inte skiljer sig så mycket tidningarna emellan och samma utveckling ses i Veckorevyn. Graden av nakenhet skiljer sig, javisst, men det är oerhört stereotypa bilder som presenteras i bägge två. Veckorevyn förändras från en slags smärre husmorstidning, via, förvisso, tema kvinnlig frigörelse under 70-talet till att det mesta handlar om saker som ”hur du gör dig snygg och fångar en kille” i samma anda som 50-talet i slutet av jämförelsen.

Jag tyckte det var riktigt intressant att läsa den här boken och försöka greppa vad jag egentligen blivit matad med för typ av bilder och texter genom min ungdom och det är ett under att man inte blev mer skadad av att växa upp med den där propagandan.

Utläst: 25 maj 2019
Mitt betyg: 4/5

Löparna

Precis lagom innan bokrean bestämde vi oss i Feministiska bokcirkeln att läsa Löparna som nästa bok och den fanns ju så lägligt med på rean. Annars är jag alltid för böcker som finns som pocket eller e-bok på bibblan för att alla ska ha råd med den. Och för att jag själv inte är så förtjust i att köpa på mig en massa inbundna böcker. Jag älskade hur som helst Styr din plog över de dödas ben och såg fram emot denna.

Den kallas roman i bokhandeln men det är någon slags blandning av essäer och noveller. Jag kategoriserade den novellsamling i min månadssummering men det känns inte riktigt rätt. Den är helt enkel odefinierbar. Vissa karaktärer återkommer men de allra flesta inte. Istället är det gemensamma teman som anatomiska preparat livet, döden och att hela tiden ständigt vara i rörelse som utgör ramen. Jag hade t.ex. inte en aning om att det finns så många anatomiska muséer runt om i världen.

Det är en märklig bok och inledningsvis hetsläste jag den vilket alltid är min plan A för böcker. Jag tyckte den var lite knepig och hann inte klart till bokcirkeln. Sen lät jag den ligga och mogna lite tills en bit in i min semester. Den här gången läste jag den långsammare och la ner den emellanåt. Nu älskade jag den istället. Nästan varenda stycke innehåller något särdeles och den är så full av bisarra fakta, förunderliga tankar och karameller att suga på. Jag skulle nog vilja läsa om den någon gång för att ta det hela ett varv till liksom.

Vad Tokarczuk vill säga med den här boken har jag dock ingen aning om. Att man bör vara i rörelse för att inte stagnera och förfalla kanske? Och inte specifikt i fysisk rörelse men att ständigt sträva efter att utvecklas. Jag uppskattar författare som kan få mig intresserad av de mest, för mig, konstiga saker så som Tokarczuk gör här med allt sitt prat om anatomiska preparat och som Murakami gjorde med både brunnar och krigshistorier i Fågeln som vrider upp världen. Hon är väl värd sitt Nobelpris och jag läser gärna mer framöver.

Utläst: 24 juni 2020
Mitt betyg: 4/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Call me by your name

Som jag älskade den här filmen. Hur jag bara satt helt stum efter att den tagit slut och försökte smälta vad jag precis sett. ❤ Det var därför jag valde den som bokcirkelbok när det var min tur att välja. Jag var trött på berättelser om trasiga människor och ville bara ha lite kärlek liksom.

17-åriga Elio bor med sin familj i ett stort hus i en fiktiv kustnära liten italiensk by. Hans pappa är professor och Elio själv ägnar dagarna åt att transkribera klassisk musik men också sola och bada och andra mer vanliga tonårssaker. Varje sommar tar familjen in en ung forskare att bo med dem och denna sommar anländer Oliver, en amerikan i tjugofemårsåldern. Elio blir dödskär. Eller tänd. Han vill i alla fall ha Oliver och kan knappt tänka på något annat.

Jag blev besviken på boken. Visst att jag redan visste vad som skulle hände i den men det var inte därför. Jag tyckte att kärlekshistorien skildrades bättre på film helt enkelt. Boken var omständigt skriven och Aciman växlar hela tiden mellan eftertidens nutid och dåtidens nutid och jag blir stressad av det och vill bara att han ska hålla sig till just den sommaren när Elio och Oliver möts.

När jag läste Doktor Glas så tyckte jag det var lite fånigt att Söderberg hela tiden skulle inflika en massa saker för att visa hur beläst han minsann var, men jag köpte det eftersom boken är över 100 år gammal. Men Aciman gör likadant och det känns bara kvasi. Jag fattar att Elio inte är en vanlig tonåring och att hans familj och bekanta är sjukt intellektuella men det blir bara tröttsamt. Särskilt när de är i Rom sen och hänger med förlagsfolk och författare. Då börjar jag skumläsa texten.

Kanske hade jag tagit till mig själva kärlekshistorien bättre om jag inte redan kände till den på förhand? Jag vet inte. Ingen i bokcirkeln var särdeles imponerad och vi var endast två av fyra som ens läst ut den för att de andra kände sig inte lockade helt enkelt. Däremot så var det trots allt en bra bokcirkelbok för vi hittade fler och fler små saker att prata kring allt eftersom vår zoomcirkel fortlöpte.

Om jag får bestämma så tycker jag att du ska se filmen och skippa boken.

Utläst: 22 april 2019
Mitt betyg: 3/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Prestationskoden

Jag brukar läsa Johans inlägg på Runner’s World och har även varit inne på hans egen blogg Hjärnfysik många gånger. Så jag har länge varit nyfiken på denna bok och handlade den i julas för presentkort jag fått när jag fyllde år och sen tog det bara en dryg vecka innan den var utläst. Så pepp var jag!

Prestationskoden handlar helt enkelt om hur du gör för att bli bättre. Den är inriktad på löpning men går även att applicera på livet i stort. Johan tar upp bakgrunder så som hur hjärnan fungerar och psykologiska aspekter. Han går igenom metoder och faktorer och för dig som vill ha facit är den magiska formeln *hårt x lugnt x vila x djup*. Men det här är ingen quick fix eller ”nu ska jag sälja på dig magiska piller”-bok utan helt enkelt en manual för hur det fungerar när du vill bli bättre på något.

Öva är det självklara svaret men det går ju att öva på bättre eller sämre sätt också. Hjärnan är extremt viktig för din framgång och det gäller att periodisera dvs variera sin träning över tid på ett funktionellt sätt. Boken är populärvetenskaplig och innehåller både intressanta anekdoter, (se t.ex. mitt tidigare smakprov här) inspiration och mera hardcore vetenskapliga fakta.

Jag gillade den här boken och kan tänka mig att återkomma till den då och då. Den rekommenderas till alla som är intresserade av prestationspsykologi och träning eller för dig som helt enkelt vill bli lite bättre!

Du hittar fler böcker om löpning på min sida Löpbrigaden!

Utläst: 7 januari 2020
Mitt betyg: 4/5
Köp på Adlibris eller Bokus (e-bok)