Titel: Konsten att städa
Författare: Marie Kondo

Förlag: Pagina förlag
Sidantal: 176
Utgivningsår: 2017 (Originalupplaga: 2011)

Utläst: 4 december 2018
Mitt betyg: 1/5

Igår började jag känna mig lite krasslig, jag hade ganska svår kurslitteratur att läsa (inscannad engelsk tidskriftsartikel med svårläst typsnitt ni vet) så vad gör man då? Jo, ser sig om efter något lättläst och lättsmält. Fanny Ambjörnsson har varit en av föreläsarna på min kurs och jag var lite nyfiken på hennes nya bok om städning men jag var för tidigt ute eftersom jag sökte bland bibblans e-böcker (mitt go to ställe när jag ska impulsskaffa böcker!). Istället dök Kondos bok upp.

Jag har alltid haft ett intresse för att läsa om organisering och h u r man gör saker på bästa sätt och sådant så jag tänkte att den här kanske kunde vara något. Jag visste inte särskilt mycket om Marie Kondo förutom att jag via YouTube-videos anammat hennes sätt att vika mina t-shirts. Men alltså, det här var riktig dynga!

Att klaga på folk ligger mig inte gärna i fatet men översättningen och korrläsningen är i n t e bra i den här boken. Begreppet ”ordning på torpet” förekommer så många gånger att jag misstänker att vi här har en värdig motståndare till antalet ”my inner goddess” i den där boken som jag faktiskt inte läst men ändå läst mycket om. Vad är ens ett japansk torp för något? Jag fattar att Kondo använder sig av något japanskt begrepp som ska betyda att man har fått det rent och trevligt hemma men ändå. På de sista åtta raderna i boken förekommer uttrycket tre gånger! Sorry för spoilers. Dessutom är det en hel del fel i texten som kunde ha undvikits med bättre korr.

Apropå översättningen så tog det mig också en bra bit in i boken innan jag fattade att den inte handlade om städning utan snarare om att rensa ut bland sina ägodelar. Den engelska titeln är The Life-Changing Magic of Tidying Up: The Japanese Art of Decluttering and Organizing vilket är betydligt mer rättvisande. Den svenska undertiteln är i och för sig förändra ditt liv med ett organiserat hem så jag kanske är lite väl elak. Men att gång på gång skriva om hur man får ett städat hem när inte dammsugare, såpa eller dammtrasa nämns en enda gång. Nej, det fick jag inte ihop.

Men det Marie säger då? Är inte det bra? Tja, alltså, ja, hon förespråkar minimalism vilket jag tycker är bra. Alldeles för många människor har alldeles för mycket skit. Och hon förespråkar därför att göra sig av med saker vilket jag tycker är bra. Men, hon berättar otaliga gånger om alla de plastsäckar med grejer som hennes klienter gjort sig av. Jag tror rekordet var på 70 st fyllda med prylar. Och sen ska man bara skicka iväg skiten med sopbilen. Vad hände med avfallstrappan?

Vidare så kan jag inte med hennes snack om att säga tack till sin handväska för ett bra utfört arbete eller påståenden som att ”när du för händerna över tyget för du över energi till plagget” (s. 42), ”Kläder slappnar, precis som människor, av när de befinner sig i en bekant omgivning” (s.45), ”Om du tvekar ska du fråga ditt hus och föremålet ifråga hur de bäst vill ordna förvaringen.” (s. 76). Hon verkar alltså vara något så sällsynt som en prylkommunikatör.

På samma sätt är saker som älskas av sina ägare, och behandlas väl, mer levande och utstrålar en aura som säger att de är ivriga att ställa upp för sina ägare. Saker som älskas har en annan lyster. Det är därför jag med ett ögonkast kan avgöra om ett föremål utstrålar glädje. (s. 109)

Jag fattar att hon syftar på att vi bör behandla våra saker med respekt och självklart håller de bättre om vi är försiktiga med dem. Men jag är till skillnad från Marie fullständigt övertygad om att mina saker inte kommer att tacka mig för att de fick användas eller att min gröna tröja kommer at böna och be om att få hänga på ett visst ställe.

Som en liten final påstår hon, i bästa Hinke Bergegren-stil, att hennes klienter går ner i vikt efter att de har gjort sig av med ägodelar.

Det låter kanske som falsk marknadsföring att man kan gå ner i vikt genom att städa, eller att huden får ny lyster, men det behöver inte nödvändigtvis vara ljug. Jag varken kan eller visa före och efter-bilder på mina kunder, men jag har själv bevittnat hur deras utseende och sätt att föra sig förändrats sedan de städat sin bostad. (s.105-106)

Du bara måste älska bevisföring som lyder ”jag har själv bevittnat”, när man övertalar folk om sin egen metods förträfflighet. Sen har jag några invändningar kring hennes tankar kring kvinnor och kläder ”Om du är kvinna ska du välja något feminint och/eller elegant” men jag köper att den japanska kulturen kanske fungerar lite mer så. Till sist en lite mer oseriös invändning: ”Att ställa bokhyllor i klädkammare är en av mina favoriter när det gäller förvaring.” Ja, men vi tar väl och ställer finporslinet på dass när vi ändå är i farten.

Varför läste jag ens ut den här boken? Jag vet inte, jag läser så sällan dålig litteratur att jag liksom blev nyfiken på hur dåligt det kunde bli. Dessutom är ju Kondo känd och boken en bestseller. Så man letar och letar efter det där som folk gillar. Vill du läsa om ordning på torpet och hur du ska prata med dina saker så varsågod och läs denna bok. I annat fall kan du bara gå direkt på att rensa ut bland dina saker, lämna det du inte vill ha till Stadsmissionen eller liknande och sträva efter att inte göra så många nyköp.

Köp (inte) på Adlibris eller Bokus