Den färglöse herr Tazaki

Jag har ju tagit fram de hyllvärmare jag ska läsa men så åkte jag på en förkylning där jag ändå orkar läsa så då väcktes den lille decemberdjävulen i mig och jag tänkte att jag kanske hinner klämma fem böcker till för att nå mitt ursprungliga mål om att starta 2023 med 90 hyllvärmare? (Vilket jag ju fick justera efter att jag upptäckt att jag missat att bokföra fem införskaffade böcker) Så då röck jag helt frankt en bok som inte var med på decembers läslista och läste den. Men jag har ju fortfarande kvar sju böcker på listan så vi får väl se hur det går. Problemet förra året var att jag läste helt frenetiskt men inte bloggade om böckerna direkt så de hann lite fall i glömska hos mig.

I bloggens begynnelse ”upptäckte” jag Murakami och läste och älskade flera av hans böcker. Efter ett massivt intag av hans böcker kom jag av mig och nu har det nästan gått 10 år sedan jag läste honom. Fram tills nu då när jag plockade ner den här från hyllan.

Tsukuru lämnade sin hemstad Nagoya efter gymnasiet för att plugga i Tokyo. Bakom sig lämnade han ett kompisgäng bestående av två killar, Blå och Röd, och två tjejer, Vit och Svart. De lärde känna varandra under ett volontärprojekt och blev snabbt ett tajt gäng. Tsukuru var lite avundsjuk på de andra då han inte hade någon färg i sitt namn (Röd hette t.ex. Rödtall) och han kände aldrig riktigt att han hörde till.

Han åker regelbundet tillbaka till hemstaden och hänger med gänget men en dag är något förändrat. Ingen ringer tillbaka till honom men till sist ringer Blå upp och meddelar att gänget måste bryta med Tsukuru. ”Du fattar nog varför” säger han och Tsukuru svarar chockat ja men i själva verket har han ingen aning.

Tsukuru genomgår en djup depression men repar sig och 16 år senare träffar han en kvinna vid namn Sara. Hon vill gärna vara med honom men känner att hans förflutna hindrar deras relation. På Saras inrådan och med hennes hjälp söker han upp medlemmarna av gänget för att ta reda på varför han egentligen blev utstött.

Jag känner definitivt igen min Murakami. Lite flum, ensamma trånande unga män med sexdrömmar och såklart en skvätt bröst. Däremot inte en enda katt. Tsukurus liv är fruktansvärt ensamt och han vågar inte anknyta till vare sig vänner eller flickvänner. Det är inget annat än ett trauma han gått igenom och som han nu försöker linda upp. Det är inte lika mystiskt som det kan vara i Murakamis världar men Tsukurus drömmar gör att han tvivlar på sig själv och sina egna handlingar i drömmar kontra verklighet.

Det är ett par olösta trådar när jag slår igen boken och den ena köper jag men Haida-storyn greppar jag inte riktigt. Särskilt inte biten om Haidas far och här känner jag att det blir väääldigt filosofiskt och lite segt ett tag. Däremot älskar jag nördandet i stationer och tåglinjer (Tsukuru är ingenjör som bygger tågstationer) även fast inga namn säger mig något. Jag googlar olika japanska skriftspråk och lyssnar på Le mal du pays av Liszt med Lazar Berman. Framförallt, och ”tack vare” att min förkylning gör det möjligt, så slukar jag boken under bara ett par timmar och kan knappt lägga den från mig. Den är inte hans bästa men den var absolut bra och nu borde jag ju faktiskt skaffa Mordet på kommendören-böckerna.

Förlag: Norstedts
Utläst: 13 december 2022
Mitt betyg: 4/5

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s