Brott och straff

Inför att jag och en kompis skulle gå och se Brott och straff på Dramaten i mellandagarna så läste jag om boken. Förra gången jag läste den var för ca 30 år sedan då jag var runt 15. Jag mindes att jag gillade den och så gjorde jag även nu.

Raskolnikov är en ung man i Petersburg på 1800-talet som hoppat av sina juridikstudier. Han bestämmer sig för att mörda en gammal gumma som är pantlånerska av anledningar jag inte är säker på, för att hon ändå inte är värd något? Hur som helst har han inte räknat med den ångest brottet ska skänka honom och han tampas med detta och ideliga feberattacker under ganska många sidor. Under tiden kryper polisen allt närmare honom och han försöker förhålla sig till dem, sin familj, vännen Razumichin och fröken Sonja som han lär känna. 

I huvudsak är det här en bra bok även om vissa partier blir lite föreläsningsaktiga men jag fattar att det här var ett sätt för Dostojevskij att nå ut med sina tankar och idéer när man inte hade sociala medier och bloggar. Boken har en hel del intressanta karaktärer och resonerar kring vad som är ont och gott. Förutom just de där föreläsningspartierna så är den väldigt lättläst och enkel att hänga med i. Jag googlade en hel del på Petersburg för att få en bild av kvarteren som Raskolnikov rörde sig i och hittade till sist någon reseberättelse från en guidad tur i hans fotspår. vilken var intressant att läsa.

Boken är väldigt mörk och dyster och i princip alla utom Raskolnikovs vackra syster Dunja är feta, bleka, glåmiga, har rödsprängda ögon etc. Det förekommer så många feberinslag att jag undrar om det var vanligare med feber förr? Å andra sidan har jag typ haft endagarsfeber två gånger på ca 14 år så jag vet inte vad normen är. Ett annat ord jag reflekterar kring är att många repliker skriks. D.v.s. det står typ att ”bla bla bla skrek Razumichin”. Jag funderade kring om det var ett översättningsfel men när vi såg teatern så skreks det faktiskt en hel del. Var det så här man pratade i Ryssland på 1800-talet? Dialogerna är överhuvudtaget helt galna med så sjukt långa repliker men sen är ju många karaktärer lite fulla och då brukar folk orera i oändlighet.

Föreställningen var bra men feberfri (d.v.s. de hade helt plockat bort det momentet medan i boken har ju Raskolnikov feber nästan konstant) och de hade fångat det dystra väldigt väl. I min ungdom läste jag även Idioten och jag får se om jag läser om även den någon gång. Just nu är dock nästa inplanerade föreställning med bok Sommarboken så det är den som ska omläsas i första hand.

Förlag: Wahlström & Widstrand
Utläst: 28 december 2022
Mitt betyg: 4/5

Under det rosa täcket

Nio år senare har jag äntligen läst hela den ursnygga feministiska klassikerfyran och som vanligt så förstår jag inte varför jag väntade så länge. Nina Björks bok skrevs 1996 men jag tycker att den står sig riktigt väl än idag. Jag var 20 år när den kom men hoppade aldrig på det feministiska tåget då utan levde i en egen bubbla ganska länge. Men bättre sent än aldrig och idag försöker jag ta ikapp så mycket som möjligt.

Björk inleder med att resonera kring begreppet kvinnlighet och citerar Beauvoirs (som jag inte heller läst ännu) ord om att vi inte föds till kvinnor utan blir det. Att allt det som kallas kvinnlighet åsyftar vad som uppnås med kläder och smink, som en maskerad, och att det inte handlar om den kvinnliga kroppen. Tänk dig en naken kvinna eller en med snygg tajt klänning, lackade naglar och en plutande röd mun. Vem utstrålar mest ”kvinnlighet”?

Nästa kapitel handlar om den kvinnliga hjärnan och hon lyfter begreppet livmoderfeminism kontra politisk feminism:

Men skillnaden är ändå stor: båda utgår från att det i dag finns skillnader mellan könen, men då livmoderfeminismen åberopar dessa skillnader som ett argument mot individens frihet att leva sitt liv utan könsmanus, gör den politiska feminismen tvärtom: för att vi imorgon ska få ett samhälle där individen i högre grad fritt kan välja livsinriktning, måste vi idag betrakta kvinnor som ett kollektiv och män som ett annat. Det handlar om mål och medel.

Livmoderfeministerna menar att kvinnor ÄR på ett visst sätt medan de politiska feministerna menar att vi drillats in i det av omgivningen och samhället och att vi måste få en chans att välja andra vägar än de vårt biologiska kön stakar ut åt oss. En distinktion inom rörelsen som ör högst levande än idag.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när Björk beskriver hur forskarna sedan århundraden tillbaka försökt hitta bevis för den kvinnliga hjärnans underlägsenhet. (Resonemanget är omformulerat med mina ord)

– Den största hjärnan måste vara den smartaste!
– Fast då vore ju elefanter och valar smartast?
– Men om vi tittar på hjärnans vikt i förhållande till kroppen?
– Då blir ju kvinnor smartare?
– Just det, men det är nog den främre delen som förklarar intelligensen och kvinnors är säkert mindre!
– Nej, den är större.
– Men NU vet jag, hjässloben är ju faktiskt mindre hos kvinnor, det måste vara DÄR intelligensen sitter!


Vidare går Björk igenom den allmänna åsikten om ”att vara kvinna är att vara mor” och ve den kvinna som väljer ett barnfritt liv. Hon reflekterar kring Virgina Woolfs Orlando i relation till begreppet kvinna och hon analyserar några olika verk (t.ex. Thelma and Louise) med cynismfeminism, d.v.s. den stenhårda feminism där kvinnor bokstavligen talat slaktar män.

I kapitlet Mannen utan kön handlar det om kvotering som var en het nyhet när boken skrevs. Då var antalet manliga professorer i Sverige 93%, 2021 var det 68% så en förändring har skett på den fronten. Många män anser att kvinnor visst har rättigheter, åtminstone så länge de inte inkräktar på männens tillskansade makt. 

Hela boken är väldigt lättläst och Björks analyser och resonemang är enkla att följa även om jag får googla på några av de människor som var heta då. Det sista kapitlet är för mig det minst tillgängliga. Det handlar om Beauvoir och jag vet inte om det är för att jag hetsläser boken med en trött skalle mot slutet eller att jag tycker att det är lite extra akademiskt utformat. Det här är hur som helst en väldigt intressant bok som jag kan tänka mig att återvända till i framtiden och djupdyka lite extra i.

Förlag: Wahlström & Widstrand
Utläst: 5 december 2022
Mitt betyg: 4/5

Sankta Psyko

Sankta Psyko hamnade i min bokhylla efter en utrensning en familjemedlem gjorde en gång i tiden. Det är inte riktigt min typ av bok men den utspelar sig delvis på en förskola och eftersom jag jobbat i den branschen förr i tiden var jag lite nyfiken.

Jan söker och får jobb på förskolan Gläntan som är en ovanlig förskola. Den ligger precis bredvid Sankta Patricias psykiatriska klinik vilken hyser våldsbrottslingar med olika psykiska störningar. Förutom de sedvanliga arbetsuppgifterna ska personalen här emellanåt också eskortera barnen via en låst källargång upp till sjukhuset där de får träffa en förälder. Vissa barn sover också på förskolan och då behövs det nattpersonal. Jan har inte varit ärlig med varför han sökte det här jobbet och den där källargången lockar honom mer än lovligt.

Boken klassas som psykologisk spänning och inte deckare som jag trott under de ca fem år den stått i min hylla. Och det är en snygg spänningsroman. Gång på gång läggs nya ledtrådar fram och de leder mina tankar i helt fel banor ganska långt in i boken och överrumplar mig därefter. Det är spännande och överraskande helt enkelt.

Ändå är det någonting som fattas mig. Jag föredrar karaktärsdrivna böcker och jag känner att jag inte direkt kommer nära så många av karaktärerna i boken. Och de är ändå ganska få till antalet. Men jag tror att det är just det här som gör att jag föredrar deckare och spänning i filmformatet. Boken är dock definitivt en bra spänningsroman, Theorin imponerar men på grund av hans genreval får jag se om jag läser mer av honom i framtiden.

Förlag: Wahlström & Widstrand
Utläst: 31 oktober 2022
Mitt betyg: 4/5

Kommande böcker april 2021

Under denna vinjett presenterar jag ett högst subjektivt urval av kommande böcker jag är nyfiken på.

  • Senseis portfölj av Hiromi Kawakami, Bokförlaget Tranan
    Om en ensam medelålders kvinna i Tokyo som stöter på sin gamla lärare och börjar umgås med honom. Hon minns inte vad han heter utan kallar honom magistern (sensei). Boken beskrivs som stillsam och prisbelönt vilket låter lovade.
  • Konferensen av Mats Strandberg, Norstedts
    En av mina favvoförfattare släpper nytt och peppen är hög! En konferens som urartar i en gissningsvis blodig sörja.
  • Ljudet av fötter av Sara Lövestam, Piratförlaget
    Ännu en av mina favvoförfattare släpper nytt denna månad – hur bra kan det bli! Om Monika som inte kan få barn och börjar nysta i sin släkthistoria. Första delen i en trilogi.
  • Diana & Charlie av Elias Ericson, Galago
    Två transpersoner, deras vänskap och kamp mot omvärlden och psykisk ohälsa. En bok som jag tror behövs och dessutom en snygg serieroman full med humor mitt i allt det svarta.
  • Hennes söner av Sogand Sasanpour, Romanus & Selling
    Romanus & Selling seglade snabbt upp som ett av mina favoritförlag. Om Darija och hennes familj som bor på söder i Stockholm. Darija fantiserar om att lämna och göra om och hennes familj är inte som andra. Fattigdom och ensamhet men förhoppningsvis en del hopp också.
  • Catfight av Johanna Wester, Romanus & Selling
    Jag lyssnade på Johanna Wester på Selma stories livesändning på Internationella kvinnodagen och blev ännu mer intresserad av denna bok. Om alla fördomar och nedvärderingen av kvinnor i grupp och deras gemenskap.
  • Vår bästa tid av Kiley Reid, Albert Bonniers Förlag
    En debutroman (som jag brukar älska) om en svart kvinna som blir anklagad för att ha kidnappat det vita barn hon sitter barnvakt åt. Om klass, rasism och privilegier – ämnen du aldrig kan läsa för mycket om.
  • Hummerns sköld av Caroline Albertine Minor, Wahlström & Widstrand
    Om tre syskon som lever olika liv men måste närma sig varandra och rota i barndomen. Snåriga och såriga familjeförhållande i Danmark låter intressant.

I går

Månadens bokcirkelbok i min feministiska cirkel var I går. En riktigt kort historia på runt 100 sidor men som ändå genererade många diskussioner.

Sandor föds som Tobias i en liten by någonstans i Östeuropa. En dag lämnar han byn av en anledning och beger sig till ett grannland där han får bo på barnhem innan han blir vuxen och kan börja jobba på klockfabriken. Han drömmer om Line, hans barndoms vän, och plötsligt dyker hon upp på bussen en morgon. Sandor vågar inte ge sig till känna utan spionerar på henne istället och drömmer om att de en dag ska bo tillsammans.

Jag hade nog tänkt att Kristóf skulle vara lite tung och svår men förutom ett fåtal väldigt flummiga partier så är boken väldigt rakt och enkelt berättad. Därför blev jag aningen perplex när några av bokcirkeldeltagare diskuterade huruvida det som hände i boken hände på riktigt eller i Sandors fantasi? Jag är en extremt bokstavlig läsare och har av den anledningen aldrig riktigt förlikat mig med poesin och jag har kanske lite svårt för det här med att läsa mellan rader ibland. Vi var några som faktiskt pratade om att läsa om i alla fall inledningen till boken och jag gjorde det men blev inte så mycket klokare. Jag hade svårt att placera inledningen i bokens kronologi.

Hur som helst så är det här som du märker en tankeväckande och läsvärd bok. Jag läste någonstans att hon skrev sina böcker på franska trots att hon inte behärskade språket men också att den här boken är skriven senare än Den stora skrivboken och att hennes franska då har blivit bättre. Nu läste jag ju den på svenska men det var inget jag reagerade på, att språket skulle varit fel på något sätt, sparsmakat – ja, men så skriver ju många författare. Berättelsen är lagom märklig och intressant och jag kan definitivt tänka mig att läsa mer av Kristóf!

Förlag: Wahlström & Widstrand
Utläst: 6 mars 2021
Mitt betyg: 4/5

Allt jag inte kan säga

I slutet av förra sommaren blev jag så peppad av att läsa hur Sincerely Johanna (tror jag det var) talade sig varm om Emilie Pine att jag beställde boken och köpte en biljett till ett författarsamtal med henne utan att egentligen ha någon aning om vem hon var. Sen föll det sig så att samtalet krockade med ett föräldramöte och jag sålde min biljett och boken sjönk i prioriteringslistan. Ända tills för några veckor sedan då den valdes som nästa bokcirkelbok i en av mina cirklar. Jag minns inte om det var jag som föreslog den eller någon annan men jag brukar gilla att försöka kuppa in mina olästa böcker i bokcirkelomröstningarna. 😀

Allt jag inte kan säga består av sex essäer där irländska Pine berättar om olika delar av sitt liv. Inledningsvis möter vi hennes alkoholiserade far som ligger svårt sjuk i Grekland, nästa essä handlar om hennes barnlöshet, någon handlar om hennes ”vilda” ungdomsår och en annan om hennes karriär kantad av sexism. Det är en rad tunga ämnen eller händelser som hon tar upp men det är ändå texter som är lätta att ta till sig. Hela boken är bara ca 170 sidor och den var väldigt snabbläst.

Vissa av ämnena hon tar upp måste förstås mot det faktum att hon växt upp i ett katolskt Irland med lagar och sedvänjor som skiljer sig ganska mycket från våra svenska. Men det är ändå aktuellt och brännande och också väldigt utlämnande av både henne själv och familjen. Ändå känns hon väldigt distanserad när hon beskriver allt som format henne. I vissa fall har hon nog hunnit bearbeta och i andra fall tror jag att hon fått skapa distans för att kunna berätta. Jag tänker att det nog varit väldigt viktigt för Emilie att få berätta alla de här sakerna – allt hon [förut] inte kunnat säga och jag tror att hon gör många medsystrar en stor tjänst genom att dela med sig av sina erfarenheter.

Utläst: 20 juni 2020
Mitt betyg: 4/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Hustrun

Det här var ännu en bokcirkelbok och det blir ju rätt många sådana just nu.

Hustrun handlar om just hustrun till en berömd författare. Hon har stöttat sin make genom hela livet och lagt sina egna skrivarambitioner på hyllan. På väg till Helsingfors där maken ska emotta ett prestigefyllt pris så bestämmer hon sig för att det är nog och att hon vill skiljas. Boken tar oss också med bakåt i tiden och vi får följa äktenskapet, makarna och deras historia.

På det stora hela så tyckte jag om den här boken men det är några saker som jag stör mig lite på. Slutet t.ex. och jag ska inte spoila det nu men jag hade önskat mer helt enkelt. Meg Wolitzer skriver enkelt och fyndigt men ibland tycker jag att språket är lite väl banalt och jag stör mig på det inledningsvis. Jag fattar tycke för hustrun även om jag också lider med henne och det finns många poänger i boken. Jag hade nog dock lite höga förväntningar på denna och är i nuläget inte lika sugen på att läsa En kvinnas övertygelse längre. Men vi får väl se.

Utläst: 15 mars 2019
Mitt betyg: 3/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Mot ljuset (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Jag hade varit nyfiken på Mary Jones historia ett tag när en bokcirkelmedlem föreslog att vi skulle läsa denna bok. Det blev istället min första, och hittills enda, bok av Boardy.

Vad handlar den om?
Elly följer med sin syster Annie på hennes bröllopsresa til Malaysia. Medan Annie tar sig an en klassisk hustruroll dras Elly mot en mer fri och androgyn personlighet. Boken innehåller också kärlek, kolonialism, uppror och mycket het och rivig djungel.

Vad tyckte jag?
Jag tyckte mycket om den. Bara en sådan sak som att Elly är kartritare gör det hela lite mer intressant och spännande. Det var en fin skildring av både miljöer, känslor och händelser och jag ser fortfarande framför mig hur Elly och hennes kärlek sitter på verandan och läser eller hur hon går igenom djungeln och river upp sina kläder. Jag läser gärna mer av Elin Boardy i framtiden!

Utläst: 20 januari 2017
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Vi behöver nya namn (måndagsmikron)

Titel: Vi behöver nya namn
Författare: NoViolet Bulawayo

Förlag: Wahlström Widstrand
Sidantal: 304
Utgivningsår: 2014 (Originalupplaga: 2013)

Utläst: 3 mars 2015
Mitt betyg: 4/5

Varför läste jag den?
Jag valde den till bokcirkeln eftersom jag ständigt (fast inte alltid) ser det som mitt uppdrag att föra in mer icke västerländsk litteratur i det sammanhanget. Minns inte om jag blev tipsad via någon blogg eller om jag bara föll för omslaget på bibblan.

Vad handlar den om?
Darling är 9 år och bor i en kåkstad i Zimbabwe. Hon hänger med sitt gäng, stjäl och överlever dag för dag. Hennes högsta önskan är att få flytta till sin moster i USA.

Vad tyckte jag?
Det var en levande uppväxtskildring och jag uppskattade den mycket. Det känns som jag har läst ett antal böcker nu om unga afrikanska tjejer som flyttar till USA men så är det också många av författarna som faktiskt själva har genomgått just den resan. Jag hoppas att hon skriver något mer snart!

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Judas

Titel: Judas
Författare: Amos Oz

Förlag: Wahlström Widstrand
Sidantal: 320
Utgivningsår: 2017

Utläst: 6 januari 2018
Mitt betyg: 4/5

Årets första utlästa bok och månadens bokcirkelbok var Judas.

Det finns tre spår i boken. Ett handlar om huvudpersonen Shmuel som blivit av med både sin flickvän och lusten att plugga. Han tar istället tjänst som ”sällskapsherre” åt en excentrisk äldre herre, Gershom,  som behöver viss assistans men framförallt någon att diskutera med. I huset finns också dennes svärdotter Atalia, som Shmuel blir betuttad i, vilken blivit änka i samband med självständighetskriget 1948. Här har vi också spår två vilket handlar om Israel och Palestina, en bakgrund till det som sker och olika sätt att se på konflikten. I sina samtal med Gershom får Shmuel tillbaka intresset för sina avbrutna religionsstudier och han funderar kring Judas och huruvida denne var en förrädare eller inte. Detta är spår tre.

Alla tre spår är intressanta men jag finner det om Shmuels liv minst intressant. Istället försöker jag desperat att förstå mig på konflikten mellan Israel och Palestina och jag blir vansinnigt intresserad av Judas. Och då ska ni veta att jag är totalt otroende och ateist men jag köper att Jesus kan ha funnits. (Men inte återuppstått som en zombie, no way, och inte som Guds son) Jag har aldrig tänkt på Jesus och Judas på det sättet som Oz skildrar i den här boken och jag fylls hela tiden av aha-upplevelser.

Jag skrattar även högt ibland som när jag läser det här:

Många böcker jag läst glömmer jag snabbt men den här funderar jag fortfarande på då och då och jag skulle gärna läsa om åtminstone delar av den för att se om jag greppar saker och ting bättre ett andra varv. För er som har en bokcirkel så är den dessutom en utmärkt bokcirkelbok då den är så mångbottnad.

Köp på Adlibris eller Bokus