Bögen är lös

Den Av bokdivisioneni Betyg 4, RecensionerLämna en kommentar

Jag lyssnade till ett samtal mellan Edvin, Jenny Jägerfeld och Ann-Christine Ruuth på bokmässan där de vände sig emot begreppet ”komma ut” och blev nyfiken på Edvins bok. Han hade helt gått mig förbi men så hänger jag inte heller med i tv och radio särskilt bra.

Bögen är lös är mer eller mindre en handbok för bögar och för dig som helt enkelt vill veta mer om bögvärlden. Och ja, precis som titeln antyder så vill Edvin att vi använder ordet bög om homosexuella män. Edvin utgår från egna erfarenheter och skriver med en stor dos humor. Istället för att man ska komma ut (för vem då liksom?) så tycker Edvin att man ska ha en acceptansperiod. Först en där personen det berör själv accepterar att man inte tillhör heteronormen och därefter är det dags för anhöriga och vänner att acceptera det så att de kan förstå och leva med det.

Vidare försöker Edvin, men misslyckas, att få ett svar på frågan om varför man blir bög. Han landar i att det ändå är alltför komplext för att kunna hitta en enkel förklaringsmodell. Han går igenom hbtqi-historia och bögarnas kamp och hierarkiska ordning i Stockholm. Han analyserar bögars fascination för popdivor och är själv ett galet stort fan till Lady Gaga. Jag har aldrig direkt hört henne så jag satte på den låten Edvin sa var hennes allra bästa men efter 30 sekunder gav jag upp. då hon definitivt inte var något för mig.

När det gäller handboksperspektivet så ger Edvin en ganska detaljerad bild av både hur bögar har sex och vad olika ord betyder i bögvärlden. Det här måste vara fantastisk läsning för den unge vilsne bög som behöver hjälp och stöttning för att hitta till bögvärlden och kunna hänga med där. Här finns också explicita tips till dig som står inför att vilja komma ut.

Hela jargongen i boken är öppen, rakt på sak och ofta väldigt rolig. Jag lyssnade på boken och kan verkligen rekommendera det då det är Edvin själv som läser den. Bland allt det här roliga finns också episoder och fakta som är riktigt tragiska och mörka och tyvärr är ju vardagshomofobin, som Edvin benämner den, högst levande i vårt samhälle. Det allra viktigaste kapitlet handlar om hur du som tar emot ett komma ut-besked ska agera. Inte för att ett sådant här kapitel ens borde behövas men bara läs det så att du inte agerar fel den dagen det är dags.

Förlag: Bokförlaget Forum
Utläst: 31 oktober 2022
Mitt betyg: 4/5

En smakebit på søndag: Ställ om

Den Av bokdivisioneni Återkommande bokliga inlägg10 kommentarer

Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Arbetsveckan har varit tuff på grund av det kraftiga inledande snöfallet vi hade här i Stockholm i veckan. När vi kom till jobbet i måndags morse var det kanske 50 cm snö på hela skolgården. Snön fortsatte falla och under de kommande dagarna blev det p.g.a. rasrisk från taken först inneraster för alla elever och därefter var vi tvungna att eskortera dem ut och in från husen och till rasterna. Det kanske inte låter så farligt (och så klart bra för eleverna) men för oss vuxna blev det ett ganska stort extra arbetsmoment. Jag älskar snö men är rätt glad just nu att mycket har smält undan under veckan.

Annars har veckan varit bra även om jag varit extra trött. I torsdags såg vi Les Big Byrd spela live och det var riktigt bra. Igår var vi på en annan konsert som dock var ganska trist så jag outar inte det bandet. Läsningen däremot har nästan helt legat på is (snö, haha) då jag inte orkat. Jag är fortfarande inte klar med Under det rosa täcket och lär nu inte hinna med alla de böcker jag tänkt mig i november. Om jag ska nå mitt mål för året när det gäller att läsa hyllvärmare så måste jag göra ett enormt ryck i december. Det har jag klarat tidigare år tack vare jullovet men i år börjar det inte förrän 23 december vilket är sent.

Men eftersom jag så gärna vill dela något här idag så tänkte jag bjuda på en smakbit ur Ställ om som jag läst klart men ännu inte recenserat. Den är skriven av Maria Soxbo, en av Klimatklubbens grundare för dig som känner till den, och handlar såklart om hur vi kan ställa om mot ett mer klimatsmart leverne. Soxbo skriver att hon inte är ute efter att skamma någon utan istället ge tips på hur vi kan bygga ett annat liv och samhälle. I smakbiten pratar hon om konsumtion och såklart ska man inte ta allt bokstavligt, det är klart att det finns prylar som du verkligen behöver och jag har i mitt bagage en upplevelse som var en helikopterflygtur vilket så här i efterhand känns otroligt klimatonödigt. Men så här i juletider kan det vara smart att tänka efter en extra gång om din tänkta julklapp verkligen är nödvändig och klimatsmart.

Men forskning har visat att vi lurar oss själva. Vi tror att vi gör ett bra drag om vi köper något beständigt, en pryl, som vi sedan har i vår ägo för överskådlig framtid. Det verkar ju smartare än om vi lägger pengarna på en flyktig, tillfällig upplevelse. Men i själva verket är det precis tvärtom. Vi minns upplevelsen (konserten, resan, äventyret, restaurangbesöket) med glädje långt senare, medan vi oväntat snabbt vänjer oss vid våra nyköpta prylar och sedan inte ägnar dem särskilt mycket tankekraft eller känslor. Det dröjer inte länge (i snitt bara 5 timmar och 45 minuter, enligt en amerikansk undersökning) innan shoppingkicken lagt sig och den  där nya tröjan förpassats in i den proppfulla garderobens mörker.

Time Song

Den Av bokdivisioneni Betyg 4, RecensionerLämna en kommentar

2021 fick jag Time Song i julklapp från mina svärföräldrar. Detta av den enkla anledningen att vi skulle gå och se föreställningen Doggerland på Teater Moment. När jag pratade med svärmor om det här så tänkte jag att Doggerland, det är väl något som hon Maria Adolfsson skriver om, någon deckare typ? Oh boy så fel jag hade och ja, jag skyltar med min okunskap här. Doggerland var ett landområde mellan Storbritannien, Nederländerna och Danmark som försvann under havet omkring för omkring 7000 år sedan. Än idag sköljs lämningar härifrån upp på stränderna. Det kan handla om små flintbitar som bevisar människans närvaro eller för den delen otaliga mammutben och noshörningsskelett.

Jag började läsa boken strax efter jul 2021 så att jag skulle bli klar till föreställningen. Det blev jag inte och efter teatern hamnade boken på paus och förblev så ända fram till nyligen. Trots att jag tagit med på den flera läsplaneringar. Det är liksom inte en bok du klämmer på en kväll men den tar absolut inte 12 månader heller vid normal läsning! Men den passar bra att läsa lite långsamt.

Julia Blackburn kombinerar sin jakt på att lära sig mer om Doggerland med sorgearbetet efter sin avlidne man och hon väver ihop dessa två delar på ett väldigt fint sätt. Det är fascinerande hur många experter hon träffar och vilka platser hon besöker. Naturskildringarna och de arkeologiska/paleontologiska fynden duggar tätt och jag hänger inte alltid med exakt i vad det är hon hittar eller ser. Vissa ord slår jag upp och andra låter jag bero. Men jag tilltalas så av hennes språk och berättarröst.

Hon varvar sin berättelse med något hon kallar Time Songs vilket är en slags dikter baserade på allt från promenader till böcker och sägner. Dessa illustreras med en slags stenålderslika bilder som en gammal vän till henne gjort och de passar perfekt in i boken. Dessutom finns där ett par kartor över Doggerland så du kan följa utvecklingen. Jag har, som de allra flesta människor, blivit mer och mer historiskt intresserad ju äldre jag blir och den här boken väcker definitivt liv i den ådran. Julia Blackburn i sig blir jag också nyfiken på att läsa mer av men hennes utgivning är inte direkt traditionell så det är svårt att veta vad man ska välja. Jag har också en känsla av att jag kommer läsa om den här boken någon gång för jag vill redan återvända till den.

Jag måste avsluta med samma citat som jag delat tidigare då det är så vackert:

I wonder now if it makes more sense to imagine infinity going backwards in time, rather than forwards. When you look at it that way round, you no longer have the vague dread of what the future holds, instead there is the intimation of the enormity of everything that has gone before: a solemn procession of life in all its myriad forms moving steadily towards this present moment. You can almost hear the songs they are singing.

Förlag: Jonathan Cape Ltd
Utläst: 20 november 2022
Mitt betyg: 4/5

En flickas memoarer

Den Av bokdivisioneni Betyg 3, RecensionerLämna en kommentar

Den allra sista boken jag läste med min feministiska bokcirkel blev En flickas memoarer. En bok där Ernaux går tillbaka i tiden till sommaren 1958 då hon upplevde något tillsammans med en ung man på ett kollo där hon arbetade som 18-åring. Han väcker något i henne och hon blir kanske inte direkt kär men mer besatt av att vara åtrådd och det är en helt ny känsla för henne. Han glömmer henne förmodligen väldigt snabbt men åren går och ännu efter 60 år kan hon inte riktigt släppa honom.

Det är svårt att veta vad man egentligen ska tycka om den unga flickan Annie. Hon är å enda sidan pinsamt desperat och verkar inte förstå att de andra gör henne till åtlöje. Å andra sidan så vill hon så himla gärna uppnå den här första känslan hon fick den där kvällen, igen. Och ju mer vi pratade på bokcirkeln desto mer insåg de flesta av oss av vi betett oss ganska likt Annie någon gång i vår ungdom.

Förutom att Ernaux berättar vad som hände så beskriver hon i detalj hur hon tänker och hur hon tänker kring vad hon ska skriva. Just de här metabitarna tycker jag blir tradiga medan andra i bokcirkeln uppskattade dem, åtminstone till en början. Överlag så kände jag mig aldrig direkt dragen till boken och jag fick tvinga mig själv att läsa klart den. Däremot var det en ganska bra bokcirkelbok som passade bra att vrida och vända på och flera gånger fick jag fundera över vad jag egentligen tyckte och hur jag tolkade henne.

Jag har tydligen läst La Place på franska för ca 22 år sedan och av den historien minns jag ingenting men jag har ett exemplar av just Min far & kvinnan och tänker faktiskt ge henne en till chans då jag inte vill avfärda henne helt. Eventuellt ger jag mig på Omständigheter också så att jag sedan kan ge ett mer rättvist omdöme av hennes författarskap.

Förlag: Norstedts
Utläst: 14 november 2022
Mitt betyg: 3/5

En smakebit på søndag: Under det rosa täcket

Den Av bokdivisioneni Återkommande bokliga inlägg12 kommentarer

Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Efter ett par intensiva läsdagar där jag slukade tre böcker, eller nå ja, slukade två och tvingade mig själv att läsa klart Ernaux till bokcirkeln, så tog det stopp i läsmaskineriet. Jag har läst några sidor i Time Song på kvällarna men snabbt somnat och jag har läst några enstaka sidor i Under det rosa täcket på tunnelbanan. Båda böckerna är bra men ibland infinner sig bara inte läsron.

Det kan bero på att det i veckan har  inträffat några händelser som oroat mig och då är det inte lätt att läsa. En kväll tittade jag istället på första avsnittet av Försvunna människor på svt. Den var bra men den har inte lockat mig till vidare tittande, men jag vill ju egentligen inte heller titta på något nu utan hålla mig till böckerna ett tag. Jag har också avlutat en bokcirkel, eller hoppat av, vilket jag skrev om igår och det var något som jag oroade mig lite inför men som ändå känts bra.

Dessutom har jag för första gången ever maxat på gymmet efter sex veckor av ett knäböjsprogram. Detta var jag också nervös inför och resultatet är inget att skryta om i världssammanhang och det landade där jag trodde. Jag tror jag fuskade lite med djupet på de sista försöken så det enda säkra resultatet hamnade precis där min app hade gissat. Vilket är skönt för då kan jag ju lita på appen i framtiden!

Idag står en vegansk brunch på schemat och sen hoppas jag på lite bloggfix, läsande och en löptur i snön utöver all den planering av den kommande veckan som jag numera ägnar mig åt på söndagar. Planering av livet och fritiden alltså, inte jobbet.

Veckans smakbit kommer från det första kapitlet av den här boken (från 1996) där Nina Björk reflekterar kring begreppet kvinnlighet och analyserar bl.a. modemagasinet Elle.

Att den sköna kvinnan är till för mannen antyds blott i modemagasinen mellan rader som på ytan handlar om att kvinna är värd att ägna sig åt bara sig själv ibland. Så står i Elle  en text med uppmaningen ”Unna dig lyxen att bry dig om dig själv lite mer” tryckt på ett tvåsidesfoto av en kvinna som ligger på en mage i en stor obäddad säng, iklädd en svart body och med benen särade, stjärten i vädret och slutna ögon. För vem ligger kvinnan där?

Att lämna ifrån sig sitt skötebarn

Den Av bokdivisioneni Allmänt bokpratLämna en kommentar

 

De böcker vi läst som jag också äger i fysisk form.

2018 bestämde jag mig för att jag behövde bli en lite mer beläst feminist och jag efterlyste deltagare till en feministisk bokcirkel här i Stockholm. Några svar trillade in, vi hade en första träff på ett kafé och vips var bokcirkeln igång! Sedan starten är vi tre medlemmar som är kvar, några har tillkommit, andra försvunnit och vissa har gjort bägge delarna. I veckan på den 33:e träffen berättade jag att jag ämnade pensionera mig från just den här cirkeln.

Anledningen är att jag sedan länge haft tre bokcirklar och jag orkar helt enkelt inte det längre. Jag har in i det sista velat behålla denna eftersom det är jag själv som startat den men någon var till syvende och sist tvungen att försvinna. Jag är definitivt inte en fullärd feminist idag och jag kommer naturligtvis fortsätta läsa feministisk litteratur. Men jag vill dessutom hinna välja lite mer själv vad jag läser och fokusera mer på att få mitt eget olästa bokbestånd att krympa.

Av de 34 böcker vi haft att läsa har jag läst varenda en utom Kris av Karin Boye som jag helt enkelt inte stod ut med. Dessutom hade vi till just den träffen två böcker att välja mellan och jag valde i första hand Girl, Woman, Other. Jag har deltagit i alla träffar utom en som ägde rum under mitt värsta flyttfix nu i våras.

Cirka en tredjedel av böckerna vi läst är svenska och en tredjedel från USA. På tredje plats kommer faktiskt Norge med tre bidrag. Den geografiska spridningen har alltså inte varit jättehög och förutom en bok från Somalia och en från Saudiarabien kommer resterande från Europa. Årtalsmässigt så är 20 av 34 böcker från 2000-talet och de allra flesta max 10 år gamla. Några stycken var från 70-talet och två stycken från slutet av 1800-talet så vi fick väl med de viktigaste feministiska epokerna utom just 90-talets Sverige.

Några av mina favoriter bland det vi läst är Girl, Woman, Other, Arv och miljö, Modersmjölken, Pachinko, Handbok för städerskor och Makten.

Det absoluta bottennappet var Kvinnomanualen (läs den inte!).

Vår allra första bok var Egalias döttrar. Kanske inte superbra men definitivt en klassiker värd att läsa.

Min allra sista bok var En flickas memoarer så det var väl ändå tjusigt att kliva av när flaggan var i topp med en nobelpristagare! 🙂

Jag är lite utav ett kontrollfreak så det känns inte helt enkelt att släppa något jag själv skapat men samtidigt känns det rätt i tiden för mig. De andra var först inte jättepepp på att ta över adminrollen men sen började de prata med varandra och en och annan kunde nog tänka sig att bidra litegrann. De får såklart göra som de vill och jag tackar alla som varit med för den här tiden och önskar bokcirkeln lycka till i framtiden!

Slumpens barn

Den Av bokdivisioneni Betyg 4, RecensionerLämna en kommentar

För ca två år sen började jag på riktigt inse att jag måste fortbilda mig mer kring rasism och bli en bättre allierad och jag köpte på mig några böcker varav bl.a. den här. Då hade jag inte riktigt koll på Levin men sedan dess har han seglat upp på min lista över folk att lyssna till.

Slumpens barn är Levins berättelse om hur han en dag bestämmer sig för att ta reda på mer om sitt ursprung. Han närmar sig Gambia via historien, men också fysiskt och känslomässigt. Gambia är ett väldigt litet land men ändå är andelen svenskgambier relativt hög. Levin tar reda på varför det förhåller sig på det viset samtidigt som han utforskar sin egen relation till landet och närmar sig de egna familjemedlemmar med frågor han aldrig tidigare vågat ställa.

Den här boken är både intressant och berörande. Levin blandar historiska skeenden med anekdoter från sin egen uppväxt och berättelser från andra svenskgambier. Jag tycker väldigt mycket om hans sätt att skriva och just blanda de här delarna för det blir en bra balans mellan fakta, upplevelser och känslor. Trots att det är många trådar på gång samtidigt vävs de ihop på ett bra sätt och läsningen bara flyter på.

Precis som i Var kommer du ifrån, egentligen? diskuteras här tillhörighet och gemenskap. Levin är svart och blir under sin uppväxt behandlad som sådan av klasskamrater och omvärlden. Men han kan i själva verket nästan ingenting om Gambia och dess kultur och han pratar inte ens wolof. Som vuxen besöker han återigen sin pappas hemland och det är en levande skildring med både korruption och kärlek han delger oss därifrån. För dig som liksom jag ännu inte riktigt orkat sätta tänderna i Svart historia så rekommenderas den här boken som en enklare ingång men sen tycker jag faktiskt att vi alla ska läsa Svart historia också. Det är vår skyldighet.

Förlag: Natur och kultur
Utläst: 24 oktober 2022
Mitt betyg: 4/5

Körsbärslandet

Den Av bokdivisioneni Betyg 5, Recensioner1 kommentar

I bokcirkeln Stäppvargarna tänkte vi för några veckor sedan gå till en tysk resaturang här i Stockholm då de andra ville ha schnitzel och det fanns även vegansk schnitzel till mig där. Men så glömde den ansvarige boka bord och det blev fullt och vi gick någon annanstans. Nu var det min tur att välja bok och istället för att ta en av mina hyllvärmare (som jag ofta gör för att få ner antalet) googlade jag istället tyska böcker och valde denna utifrån någon tipslista. När de andra godkänt boken så bokade jag också ett bord på ovan restaurang.

Körsbärslandet utspelar sig mest i nutid och delvis historiskt för att vi ska få en bakgrund till allt. En morgon på 40-talet någonstans anländer Vera och hennes mamma Hildegard som flyktingar från Otpreussen till en gård i Olland. Där tas de motsträvigt emot av Ida Eckhoff vilken väntar på sin son Karl som strider i kriget. Två år senare anländer Karl hem efter en tid i rysk fångenskap och han kommer aldrig mer bli sig lik. Åren går och han tar Vera och Hildegard till sitt hjärta tills den dag då Hildegard lämnar dem alla vind för våg för en ny man och ett nytt liv med bättre status. 60 år framåt i tiden står plötsligt Veras systerdotter Anne och hennes lille son på Veras trapp. På flykt, men inte undan kriget utan hipsterlivet i Hamburg och ett liv som inte blivit som Anne tänkt sig.

Åh, som jag tyckte om den här boken! Jag älskade hur allt kretsade kring huset i Olland och hur svåra trauman blandades med hipsteravsky och enklare problem. Vera kan förvisso anses lite väl dragen till sin spets men i symbios med grannen Heinrichs pedantiska personlighet och Annes mer blyga läggning så blir det så fint så. Jag älskade också att jag fick lära mig om plattyska (och terrazzoklinker!) vilket helt gått mig förbi och varenda bok som smyger in fraser på andra språk hamnar alltid högt på mina topplistor.

Boken är lättläst på ett positivt sätt och kapitlen är perfekt avvägda medan man växlar emellan de olika karaktärerna. Det finns ett enormt läsdriv i den och jag längtade hela tiden tills jag skulle få läsa vidare. Miljöerna i boken är fantastiskt beskrivna och jag skulle utan att tveka åka på en resa till Olland för att titta på gamla korsvirkeshus, alla körsbärsträd och floden Elbe. Då skulle jag förvisso bli en sådan som Vera föraktar men det vore det väl värt.

Rekommenderas till dig som har en lässvacka, gillar karaktärsdrivna böcker, är en sucker för vackra omslag eller vill lära dig några fraser på plattyska! Själv ska jag definitivt skriva upp Hansen på ”måste läsa mer av”-listan.

Förlag: NoNa förlag
Utläst: 8 november 2022
Mitt betyg: 5/5

En smakebit på søndag: Körsbärslandet

Den Av bokdivisioneni Återkommande bokliga inlägg13 kommentarer

Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Det har varit en tung arbetsvecka, förmodligen för att man är lite ur fas efter lovet, men fritiden har varit desto mer lyckad. Jag har gjort en massa bra träningspass, läst mycket, varit på konsert och igår vandrade jag etapp 5 på Sörmlandsleden med en kompis. Söndagen kommer ägnas åt en hel del planering så att veckan flyter på och så hoppas jag på lite läsning och mer bloggande än bara det här inlägget.

Jag har läst två böcker i veckan och bägge två slukade jag. Den ena var skräckisen Yuko av svenska Jenny Milewski och den andra Körsbärslandet av tyske Dörte Hansen. Den senare ska vi diskutera på en bokcirkel i veckan och det var jag som valde den. Av den enkla anledningen att vi förut varit på väg till en tysk restaurang men glömde boka bord och det blev då något annat. Så jag tänkte att vi skulle ge det ett nytt försök och plockade den här boken från någon tipslista på nätet och bokade snabbt ett bord. Bägge de här böckerna slog Annie Ernaux med hästlängder när det gällde min lust till läsning så jag har fortfarande inte läst ut förra veckans smakebitbok En flickas memoarer vilket jag måste göra helst ikväll.

Det jag framförallt gillar med Körsbärslandet är hur den utspelar sig med ett hus i fokus, på samma sätt som jag uppskattade att Där rinner en älv genom Saivomuokta by kretsade kring älven. Jag bjuder på inledningen från boken.

Vissa nätter, när stormen kom västerifrån, stönade huset likt ett skepp som slungades hit och dit i grov sjö. Ylande vindbyar bet sig fast i de gamla murarna.

Så där låter häxor när de bränns, tänkte Vera, eller barn när de klämmer fingrarna.

Huset stönade, men det skulle inte sjunka. Det tufsiga taket satt ordentligt fast på sina bjälkar. Gröna fågelbon av mossa frodades i vassen och det sviktade bara obetydligt vid taknocken.

Färgen flagnade från korsvirkesfasaden och de ohyvlade ekbjälkarna i väggarna liknade grå benknotor. Inskriften på husgaveln var väderbiten, men Vera visste ändå vad det stod: ”Dit Huus is mien un doch nich mien, de no mi kummt, nenn’t ook noch sien.”

Blir du ledsen om jag dör?

Den Av bokdivisioneni Betyg 5, RecensionerLämna en kommentar

Jag hade förvisso spanat in den här boken redan innan men det räckte med att höra Lunabba prata i typ fem minuter på bokmässan innan jag insåg att jag måste ha den. Hans ord om att det är omöjligt att hjälpa alla och att man måste stänga av känslorna berörde mig djupt. Han blev nyligen hedersdoktor vid Malmö universitet och är verksamhetsansvarig för organisationen Helamalmö vilken hjälper barn och ungdomar i utsatta områden.

Hans egen barndom var tuff med både fattigdom, en frånvarande pappa, en mamma som dog alldeles för tidigt och den enda brorsan på glid. Tack vare hip hopen hittar han till litteraturen och han läser som ingen annan. Ja, sure, han namedroppar (kanske lite för) friskt genom boken men både beläst och intellektuell är etiketter jag utan att tveka sätter på Nicolas.

Ett annat intresse är basket och sporten är ett sätt att fånga upp många av de unga som behöver hans hjälp. Det är här Elijah kommer in i bilden. Den lille killen från basketen med en alkoholiserad mamma som en dag flyttar in hos Nicolas. Till att börja med bara över helgerna men snart har det blivit permanent.

Jag har svårt att sätta ord på den här boken men det är en rå, naken och stundtals fruktansvärd skildring som också rymmer så mycket hopp, kärlek och känslor. Jag tycker det är fantastiskt modigt av Nicolas att publicera boken för det är ingen rakt igenom snygg bild av sig själv han ger. Han är kall, hård och emellanåt känslomässigt avtrubbad. Det är som en filterlös dagbok. Å andra sidan är det inte alls så Elijah uppfattar det och med facit i hand så har bägge två hjälpt varandra framåt i livets utveckling genom den relation de haft. Jag fullkomligt älskar språket i boken och kan läsa om meningar och stycken flera gånger.

En gång i tiden bodde jag några år i Malmö, nära Möllevången, och det ger en extra dimension till läsningen att jag kan visualisera vissa av de gator där de rör sig. På den tiden fanns inte Helamalmö och staden och dynamiken var nog delvis annorlunda. Nicolas Lunabbas bok är så sjukt viktig för den ger en bild av ungdomarna bakom rubrikerna och visar tydligt hur det är samhällets förutsättningar som sätter gränserna och inte individerna själva. Det här är utan tvekan årets bästa bok och alla borde läsa den.

Förlag: Natur & kultur
Utläst: 11 oktober 2022
Mitt betyg: 5/5