Skuggland

Hyllvärmare nr 2 i år blev, helt enligt planen, Skuggland. Den bok som jag vann i en tävling för nio år sedan som lärarstudent och som sedan dess har blivit stående i hyllan.

Det är 80-tal och Erik växer upp i ett villaområde någonstans i Sverige i en spektakulär villa som hans pappa ritat åt hans mamma. Han är bästa kompis med grannpojken Erik och de hänger ofta hemma hos honom och spelar Shadowland, spelet som hans pappa – den ständigt frånvarande Ambassadpappan – har skickat. De lyssnar också på Michael Jackson och befinner sig i gränslandet mellan åren där man bygger med lego och åker snowracer och åren där klassdicso med hångel gör entré.

Grann-Erik vet inte alltid riktigt hur man ska bete sig och kan säga lite såna där konstiga saker som de andra i klassen reagerar på. Men han är Eriks bästa vän och Erik lyckas hålla dem på rätt sida av acceptansstrecket, de är inte så där helt utanför som några andra pojkar i klassen, men de är heller inte riktigt med. En dag börjar Marcus i klassen och snart är det inte Erik och Erik längre utan Grann-Erik och Marcus. Tills den dag då det inte är de heller för de har försvunnit spårlöst ut i natten.

Berättelsen utspelar sig främst i dåtid men vi möter också Erik i nutid i kortare passager. Den rör sig in och ut genom tid och rymd, känslor och tankar och trots att jag typ aldrig läser poesi så är det som en pollett trillar ner när jag läser att Jonas Brun både skriver och översätter poesi (bl.a. Louise Glück) för det vilar något poetiskt över hela texten.

Det är en återkommande scen. Det är hela barndomens scen. Den upprepas gång på gång. Det är ur den allting flödar:
Jag går ner för en trappa, eller jag öppnar en dörr eller ser in genom ett fönster. Jag ser utan att själv bli sedd och jag ser något som inte var avsett för mina ögon, något som jag sedan inte vet var jag ska göra av.

Det här är ingen thriller med en kommissarie som löser fallet till slut utan det är en minnesskildring från en barndom som slutar i ett trauma. Vi får en djup inblick i Eriks liv trots att det emellanåt är fragmentariskt. Det är en fantastisk teckning av alla de svårigheter, händelser och detaljer som utgör barndomen och det är Eriks minnen som styr berättelsen. I början av boken tyckte jag det var lite märkligt att det var så långa och detaljerade beskrivningar av hur huset såg ut och av spelet Shadowland som killarna spelar men ju längre in i boken jag kom desto vettigare tedde de sig. Det är just Eriks minnen och det här är de detaljer han hållit fast vid.

Skuggland är fascinerande läsning och en berättelse som långsamt kryper in under huden på dig. Jag blir genast nyfiken på att läsa mer av Jonas Brun och undrar hur jag kunnat missa honom i så många år. Förutom att han stått framför min näsa i ca nio år då…

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst: 21 februari 2021
Mitt betyg: 4/5

Ellens val: Det nya livet

Jag lyssnar på en bok i veckan fram och tillbaka till jobbet men de senaste tre veckorna har jag i ärlighetens namn inte kunnat hålla mig på helgen från att sträcklyssna klart, annars hade en bok nog räckt längre än en vecka. Dessutom blir det lite extra mysigt att starta måndagen med en färsk bok. Den här veckans bok var Det nya livet, första delen om Ellen där Helena Dahlgren skrivit de två första delarna. Helena har tidigare skrivit en hel del noveller samt böcker för barn och unga men det här är väl kanske hennes andra bok för vuxna lite beroende på hur man ser det. Bokserien är framtagen i ett s.k. writers’ room där förlaget varit med och skapat serien. Du som vill läsa mer om det kan göra det här.

Det nya livet utspelar sig 1915 och handlar om Ellen som är 18 år och som beger sig till universitetsstaden Ljungsala för att söka efter sin syster Isa. Isa gifte sig för några år sedan och flyttade hit med sin man men nu har breven från henne upphört att komma och Ellen och familjen är oroliga. Ellen hittar Isas hus men det ser övergivet ut och förtvivlad av sorg och villrådighet blir hon räddad av den ett år yngre Gerda som tar Ellen under sina vingar och hon får flytta in på det pensionat som Gerdas mamma och mormor driver. Ellen letar vidare efter Isa samtidigt som hon utforskar staden och sitt eget vuxenblivande. Hon fortsätter med det hon gillar allra bäst – att läsa – och hon drömmer om universitetsstudier, hittar kärleken och dras in i kvinnogemenskaper.

Som du hör händer det väldigt mycket i den här lilla nätta boken och den slutar ganska mitt i berättelsen även om vissa delar får ett avslut. Tanken är såklart att du ska vilja läsa vidare i serien men gör inte som jag och råka klicka in dig redan på del tre och fyra för det blev en onödigt tråkig spoiler när jag gjorde det. Men självfallet tänker jag lyssna vidare på del två redan idag!

Det nya livet är en ganska lättsamt förpackad historia trots att den innehåller både hemska kvinnoöden och en hel del härlig kvinnohistoria. Jag hade gärna kunnat bli Ellen för ett tag för att få vara en del av allt det som hon får uppleva med hemliga läsesällskap och kvinnopolitiska frågor. Ellen bär på ett eget mörker men det kommer inte fram så jättemycket så här i första delen utan hon framstår främst som väldigt godtrogen, rättskaffens och förnuftig. Jag får lite Astrid Lindgren-vibbar av henne och med all rätt, för precis som Pippi, Madicken, Lotta, Ronja och de andra så bryter Ellen mot en del av dåtidens tabun och normer på ett härligt uppfriskande sätt som kontrasterar mot hennes näpenhet.

Jag känner inte Helena personligen, vi har bara råkats någon gång, men jag kan inte låta bli att undra hur mycket av henne själv som ligger i Ellen och hennes kärlek till litteraturen och skrivandet. Det ska bli spännande att se om Ellen ändrar lite karaktär när Moa Eriksson Sandberg tar vid i höstens böcker om Ellen. Men först ska jag som sagt sluka del två i denna härliga serie.

Förlag: Lovereads
Utläst: 20 februari 2021
Mitt betyg: 4/5

Modersmjölken

Årets första bok i den feministiska bokcirkeln var Modersmjölken. En bok som jag först började att lyssna på men av någon anledning vägrade appen plötsligt att fungera på mina promenader så istället blev det så att jag ägnade kvällen innan cirkeln åt att läsa ut den. Det var faktiskt ett ganska smart val då boken berättas växelvis av en mor och en dotter och där bägge berättarrösterna är i jagform, och utan namn, så det blev betydligt enklare att hänga med i text.

Modern föddes i slutet av andra världskriget när Röda armén var på väg att ta över i Lettland. Dottern föddes i slutet av 60-talet i landet Sovjetunionen då modern var 25 år, ung och fysiskt frisk men med ett mörkt inre. Hon lämnade sin dotter och rymde några dagar och kom tillbaka först när mjölken sinat. Hon ville inte att dottern skulle behöva suga i sig hennes ångest.

Dottern växer upp i Riga där de bor hos mormor och styvmorfar men när hon är i tonåren bestämmer sig mamman för att hon vill att de två ska flytta ut på landet. Hon jobbar som fertilitetsläkare på en klinik medan dottern försöker anpassa sig till bylivet på vardagarna men lever för helgerna då hon återvänder till Riga och morföräldrarna. Dottern måste också emellanåt ta hand om mamman då hon har sina mörka perioder.

Modersmjölken är en synnerligen intressant berättelse som dels skildrar uppväxten med en deprimerad mor men också ger oss en ovärderlig insiderrapport från den sovjetiska staten. Jag inser under läsningen att jag reflekterat väldigt lite över det här under mina egna år i livet. Hur kan det kännas när ens land plötsligt försvinner och din egen kultur blir svartlistad? Eller att du aldrig vet vem du kan lita på, vem som kanske är en tjallare och när du ska bli inkallad för förhör?

Det finns många små intressanta inslag som lyfter fram den kommunistiska grundtanken med att alla ska hjälpa till och som att lägenheter ska delas ut till de som behöver etc. Men också hur vansinnigt det blir med t.ex. stenar som läggs i botten av lådorna med rovor så att skörden ska verka till synes större, hur kyrkor stängs igen och litteratur beslagtas och framförallt det maktmissbruk som sker. Att dottern liksom inte ens förstått att Lettland en gång varit ett eget land och all propaganda som pådyvlas invånarna. Jag blir väldigt sugen på att läsa fler böcker om Östeuropas historia.

**********EV. SPOILERVARNING MEN INGET JÄTTEFARLIGT**********

Det finns ett lysande parti där en vän till mamman plötsligt hittar en bit av Orwells 1984 och det blir så ofattbart att tänka sig hur någon i en övervakad diktatur uppfattar det att läsa om någon som lever i en övervakad diktatur. Utan att direkt spoila berättelsen så avslutas den 1989 och jag ryser av glädje när Berlinmuren knackas ned och den lyckan så många människor runtom i världen måste ha känt.

**********************************************************************

Förlag: Tranan
Utläst: 3 februari 2021
Mitt betyg: 4/5

Stormvakt (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Kristina Ohlsson är en sådan där författare som jag alltid tänker att jag borde läsa något av. Innan den här har jag bara läst någon barnbok och Sjuka själar. Jag ledsnade ju så snabbt på julromaner i december 2020 men ville fortfarande ha något lättläst när jag låg i min sjuksäng. Då föll mina ögon på den här.

Vad handlar den om?
August Strindberg är en Stureplansglidare och finansman som lämnar allt för att flytta till sin barndoms västkust. Där har han köpt en f.d. begravningsfirma vilken han ska göra om till second hand-affär men p.g.a. att det huset behöver fixas i ordning så hyr han ett annat hus att bo i. Samma natt som August anländer ner till Hovenäset försvinner läraren Agnes spårlöst. På något sätt lyckas August bli inblandad i utredningen och han kan hjälpa den sympatiska polisen Maria mer än han vet.

Vad tyckte jag?
Det här var precis vad jag behövde och så bra! Jag låg och läste långt efter midnatt och läste ut boken redan nästa förmiddag. Boken är en mysdeckare eller en blandning av feelgood och deckare. Den är fri från blodiga onödiga detaljer men full av charmiga karaktärer och en hel del spänning. Dessutom är den inte alls lättsam rakt igenom utan snuddar vid både hemskheter och tabun. Jag har ingen koppling till västkusten själv men jag får en väldigt klar bild över hur det ser ut i samhället och med de små fiskebodarna. Jag blev riktigt förtjust i den här boken och kommer lätt att läsa nästa bok om August också!

Utläst: 12 december 2020
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Hälsogåtan: evolution, forskning och 48 konkreta råd

Årets första promenadbok blev Hälsogåtan: evolution, forskning och 48 konkreta råd. Jag gillar ju hälsoböcker även om de nog egentligen inte tillför mig så himla mycket nytt så lite konstigt är det kanske att jag ändå gillar att läsa dem. 🙂

Wallensten läser själv sin bok och det är en bra inläsning. Jag är fortfarande en novis i ljudboksvärlden men kan tänka mig att det finns vissa fördelar med att författare själva läser sina böcker. Men självfallet beror det på, i många fall är det säkert bättre med någon annan som läser den.

Han säger inledningsvis att han saknat en bok som tar helhetsgreppet på hälsa och det var därför han skrev den här. Jag som nyligen läste Rangan Chatterjees Hälsobalansen ser vissa likheter där båda har en vidare syn på begreppet hälsa och inte begränsar det till enbart kost och motion. Bägge två tar upp sömnens betydelse och sen framhåller de vikten av att finna lugn och ro i livets stress men Chatterjee förespråkar kanske mer meditation medan Wallensten pratar sig varm om skogen. Olika vägar som bägge leder till samma mål dock.

Wallensten tar också upp hur betydelsefulla relationer är för människor vilket kanske kan kännas hårt för de som lever tämligen isolerade nu under pandemin. Han drar några exempel från forskningen som bl.a. säger att män som lever i en relation blir ganska många år äldre än singelmän medan för kvinnor är fördelen inte lika stor. Min feministiska sida gissar att detta till viss del kan bero på den markservice ganska många manliga äkta makar erhåller.

Wallensten har delat in varje avsnitt (rörelse, mat, relationer, tankar, omgivning, sömn) i tre delar och tar upp vad evolutionen säger, d.v.s. vad finns det i vår mänskliga historia som kanske förklarar varför vi gör på vissa sätt idag eller hur gjorde vi förr mot nu, vad forskningen säger om varje område och sen avslutar han med sina egna tankar. Boken innehåller också 48 konkreta råd, d.v.s. åtta för varje avsnitt, och det är väl här som jag känner att jag kan det mesta men jag hoppas såklart att människor som behöver råden ska hitta fram till dem.

Boken är lättläst (-lyssnad), intressant och emellanåt också smårolig. Fler än en gång har jag dragit på munnen under mina lyssningspromenader. Jag hade särskilt stor behållning av evolutionsbitarna och blev väldigt nyfiken på att gräva mig djupare ner i evolutionshistorik generellt. Forskningsdelarna ger tyngd åt det han framför utan att gå på djupet som Chatterjee ibland gjorde när han tappade bort mig bland nukleinsyrorna.

Nackdelen med att lyssna på den här typen av böcker är att jag glömmer dem väldigt fort och jag hade gärna haft en fysisk text att gå tillbaka till och bläddra i men samtidigt blir de en stunds underhållning och några tips stannar kvar i mig. Som att människan mår bra av två timmars vistelse i skog per vecka eller att vi ska försöka öka vår dos av rörelse rejält. Precis vad jag gillar att höra där jag går genom skogen på min nyinsatta andra dagliga promenad.

Förlag: Bonnier Fakta
Utläst: 15 januari 2021
Mitt betyg: 4/5

Spegelstaden

I början av sommarlovet 2016 slukade jag de två första delarna av Passagentrilogin på typ fyra dagar. Jag minns inte om Spegelstaden inte kommit ut ännu eller om den var så pass ny att jag ville vänta lite. Jag klämde på den på bokrean något år men tyckte det kändes onödigt att köpa tredje delen när jag lånat de två andra på biblioteket. I höstas började sambon läsa trilogin (som han själv köpt) och i december hade jag därför bestämt att läsa tredje delen tillsammans med honom och jag lånade ett ex på biblioteket. Sen blev jag sjuk och hade fyrtioåtta hyllvärmare att läsa så sambon hann bli klar innan jag ens började men de tre sista dagarna av 2020 ägnade jag slutligen åt att läsa denna bok.

Det var ju faktiskt rätt bra att läsa den precis efter honom för han kunde påminna mig om vad som hänt i ettan och tvåan (även om du får en kort resumé i början av denna). Ändå hade jag inte koll på exakt alla personer när jag började läsa men det spelade inte så stor roll. Den hade liksom kunnat läsas som en fristående bok och särskilt eftersom tvåan slutade som den gjorde.

Just eftersom det är en del tre så är det rätt svårt att skriva om handlingen utan att spoila så du som ännu inte läst den här trilogin men funderar på det kan sluta läsa nu. Till dig säger jag kort och gott: Läs trilogin. Den är bra!

En liten del av mänskligheten har överlevt och bor i Texas och bland dessa återfinner vi de flesta av våra vänner från tidigare böcker. Sara som jobbar som läkare, Peter som fostrar sin brorsson Caleb och Michael som ägnar all sin tid åt båtar och segling numera. Även om de flesta viraler dödats så finns det några kvar. En av dem är Noll eller Fanning som han hette och han gömmer sig i New York och planerar något storslaget. Men där finns också andra som är beredda att kämpa emot, både människor och viraler.

Det gick snabbt att komma in i den här världen igen även om jag som sagt hade glömt det allra mesta. Jag kan för allt i världen inte alls minnas Lucius Greer från de tidigare böckerna och han är en väldigt viktig person i den här delen. Vi får en väldigt fin bakgrundsberättelse om Fanning och det är mycket som faller på plats. Det finns en del drömlika sekvenser eller kanske är det andra dimensioner som å ena sidan känns lite väl flummiga men å andra sidan är det ju en dystopi och de tillför ändå vissa nyanser till berättelsen.

Det är ett bra slut på historien även om den bäddar för möjlig fortsättning och tydligen är det vad Cronin håller på med just nu också. De allra flesta trådar knöts ihop och jag kände mig nöjd när boken var slut. Även om det inte blev den familjära bokcirkel jag kanske tänkt mig så var det roligt att läsa något mer eller mindre ihop med sambon. Nu kan vi också se tv-serien ihop men det lär dröja ett tag då vi är urusla serie-tittare.

Utläst: 31 december 2020
Mitt betyg: 4/5

Julen enligt Julia (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
I väntan på julen bör man läsa några julromaner och det här var en av de jag hade tänkt att läsa och sen också faktiskt läste, eller snarare lyssnade på medan jag låg sjuk i decembersängen.

Vad handlar den om?
Julia avskyr julen och vill komma hemifrån när den närmar sig. Hon får tips om ett hus i Visby där ägarna behöver kattvakt över jul. Petter är skild sedan ett år men vill ändå fira jul med sitt ex och dottern. De är hos exets föräldrar på Gotland och Petter får tips om ett hus att låna så att han kan vara nära dem och åka över en sväng på jul. Problemet är såklart att Julia och Petter får tips om s a m m a hus och mitt i värsta snöstormen så står där de bägge två på farstun. Det finns inget annat att göra är att sova i huset bägge två. Petter och Julia kommer inte alls överens och Julia tänker dra därifrån men pga den där värsta snöstormen så går det inga färjor utan hon får vackert stanna kvar.

Vad tyckte jag?
Jag ska inte berätta så mycket mer men det här är en julig romantisk bok med en hel del humor och väldigt mysiga karaktärer. Både den excentriska grannfrun och den, i eget tycke charmige, unge Jonatan är väldigt varmt skildrade och de bidrar högt till bokens stämning. Att det är mycket snö och ett mysigt Visby gör ju inte saken sämre. Jag lyssnade som sagt på boken och nu kanske jag trampar äkta gotlänningar på tårna men jag tyckte att Anja Lundqvist gjorde ett fint jobb med inläsningen och jag gillade hennes gotländska dialekter. Hade jag läst den själv hade jag inte kommit på tanken att läsa Jonatans repliker på gotländska såvida de inte är skrivna så (på bästa Hagrid-vis) i och för sig. Men nu blev det extra mysigt att lyssna på grund av gotländskan. Det här var en julfavorit i år så kom ihåg den till nästa år du som ännu inte läst den!

Utläst: 10 december 2020
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Den gula tapeten

Jag hade ett litet läsmaraton i slutet av december för att snygga till mina siffror till den årliga bokinventeringen som sker kring nyår. Efter att ha läst Kvinnor och makt där Mary Beard nämnde Perkins Gilman blev jag väldigt sugen på att läsa den här som dessutom var kort då det är en novell.

Det står att hon skrev den under en förlossningspsykos och den skildrar just en kvinna som lider av förlossningspsykos och den är skriven som en hemlig dagbok. Sen om det är hennes egna erfarenheter eller rent fiktivt vet jag inte. Kvinnans man hyr ett hus på landet där de bor i ca två månader och kvinnan är mer eller mindre isolerad på vindsvåningen där det finns en märklig gul tapet som får henne att se saker som ingen annan ser.

Det känns lite märkligt att lämna någon med förlossningspsykos åt sitt öde men jag förstår att mannens avsikt är att hon ska vila sig frisk, särskilt som han, trots att han är läkare, förringar hennes tillstånd. Han vill inte heller att hon skriver då han anser det förvärra hennes tillstånd och därav skriver hon i smyg. Den är oerhört intressant och välskriven den här novellen och du hamnar verkligen inne i hennes huvud och dras ner i psykosen som läsare.

Jag köpte den här novellen för 30 kr på SF-bokhandeln under förra årets bokrea då den liksom fångade mig i hyllan. Det var onekligen ett fynd då originalpriset ligger på nästan 200 kr (!) för en novell. Den är riktigt snygg och gedigen och dessutom blurbad av Helena Dahlgren. Jag vet inte om det finns mer av Perkins Gilman som är läsvärt men jag läser också på Wikipedia att hon hade obehagliga idéer kring ras. Det kanske helt enkelt är bättre att läsa texter av mer moderna författare som tagit till sig den intersektionella feminismen.

Utläst: 27 december 2020
Mitt betyg: 4/5

Kvinnor och makt

I december ingick den här i min hög med fem korta hyllvärmare att läsa. Ännu en bok jag nog tänkt skulle vara svår men för det första är den kort, för det andra har den extremt lite text på sidorna och för det tredje består vissa sidor av endast bilder. När jag läst ut den så förstår jag att det är två föreläsningar som de gjort en bok av vilket förklarar saken.

Mary Beard är professor i antikens historia vid universitetet i Cambridge. I den här boken tittar på genus ur två synvinklar och ger exempel ur historien som belyser dessa. Den första delen heter Kvinnors röst i det offentliga samtalet och handlar om hur kvinnor genom årtusenden inte har tillåtits tala på olika sätt. Exemplen sträcker sig från Odyséen där Telemachos, Odysseus och Penelopes son, bemöter en kommentar från sin mor med:

Moder, säger han, uppsök nu ditt gemak och återupptag dina sysslor, slända och vävstol… Att tala tillkommer männen, särskilt då mig, för jag är ju den som bestämmer i huset.

Beard skriver vidare hur offentligt tal och retorik var något som definierade män och något som kvinnor inte skulle ägna sig åt. ”En kvinna som talade offentligt var, under de flesta omständigheter, per definition inte en kvinna.” Dion Chrystostomos (= Dion den gyllene munnen) föreställde sig det hemska i att män plötsligt skulle få kvinnliga röster och inte kunna säga något på manligt sätt – hur hemskt vore inte det? Det här lever vidare i vår tid menar Beard när kvinnor som talar offentligt får höra att de är påstridiga, klagar och gnäller eller det att kvinnors idéer oftast får gehör först när en man plockat upp och formulerat dem.

Den andra delen heter Kvinnor vid makten och handlar om hur svårt det varit för kvinnor att komma till makten och det hat och förlöjligande vi får uppstå när vi väl tagit oss dit. Att göra Hillary Clintons huvud till ett avhugget Medusahuvud var tydligen helt ok i valkampanjen – hade det omvända varit det? Beard lyfter här också tanken huruvida en hög andel kvinnor i parlamentet t.o.m. skulle kunna betyda att makten egentligen utövas någon annanstans?

Jag tyckte den här lilla boken var väldigt intressant såklart eftersom den visar på en lång historia av manligt förtryck och tystande av kvinnor. Utöver texten så innehåller den som sagt många talande bilder med exempel ur historien. Eftersom den baseras på föreläsningar så är språket väldigt lättfattligt och inte alls särskilt akademiskt snårigt som jag hade tänkt mig.

Utläst: 26 december 2020
Mitt betyg: 4/5

Den drunknade

Den drunknade köpte jag för en tjuga på bokrean 2012. Efter fyra år skrev jag om den i Hett i hyllan-utmaningen och sedan tog det fyra år till innan den blev läst. Boken är bara på 170 sidor så nu i efterhand känns det kanske lite fånigt men den blev i alla fall läst till sist då jag valt ut den som en av mina hyllvärmare i december.

Marina besöker sin syster Stella i Skåne och får då träffa hennes sambo Gabriel för första gången. Marina och Stella är väldigt nära varandra samtidigt som de båda döljer något. Stella undanhåller något om hennes relation till Gabriel medan Marina håller den ömsesidiga attraktion som uppstått mellan henne och Gabriel hemlig.

Jag tyckte mycket om den här boken trots att den är full av obehagligheter. Gabriel är ruskigt slemmig och en typisk pretentiös jag önskar jag vore Uffe Lundell-författare. Stella är så full av liv och älskar sin trädgård och arbetet som trädgårdsmästare inne i staden. Marina är osäker och känner aldrig att hon är lika bra som sin syster. Tre väldigt vältecknade personporträtt som interagerar tillsammans på olika plan.

Precis som med Feberflickan så finns det mycket som är outtalat i den här boken och det tilltalar mig fastän att jag är en sån som gärna vill ha alla detaljer på bordet. Du kan nästan ta på mörkret och spänningarna i boken samtidigt som det däremellan bubblar över av lyckligheter och värme. Jag har inte läst något mer av Bohman men blir väldigt nyfiken på att göra det och bägge hennes andra böcker låter som något som skulle passa mig.

Utläst: 14 december 2020
Mitt betyg: 4/5