Kategori: Betyg 4

Skuggläge

Den Av bokdivisioneni Betyg 4, RecensionerLämna en kommentar

Tredje boken om August och jag fick vänta rätt rejält länge innan mitt reserverade ex från bibblan damp ner. De tidigare läste jag ju direkt de släpptes på streamingtjänst. Men det var på den tiden som jag fortfarande tyckte det var värt att ha en streamingtjänst. Eftersom det här är en serie kan det finnas spoilers i recensionen för dig som ännu inte läst alla tidigare delar.

August ska anordna en baktävling på Hovenäset och livet med Maria flyter på fint. Men så hittas en hängd man, en ung tjej kommer på besök och hyr Fryshuset och en rad indicier gör att det gamla styckmordet blir aktuellt igen. Självfallet är Gunnar med på ett hörn och drar i bra tåtar och hur ska det egentligen gå för Ray-Ray och hans kärleksliv?

Tja, vad säger man. Ännu en härlig bok om gänget på Hovenäset att sluka. Jag gillar ju den här cozy crime-stilen där mycket fokus läggs på karaktärerna, fantastiska bakverk och charmiga miljöer. Men själva deckarnöten är riktigt spännande med många olika trådar att hålla i huvudet. Det är snyggt hur Ohlsson knyter ihop säcken från de två tidigare böckerna men samtidigt planterar frön inför kommande framtid så jag ser fram emot att få läsa mer om August och co.

Förlag: Bokförlaget Forum
Utläst: 17 maj 2023
Mitt betyg: 4/5

Kickstarta ditt skrivande och hitta din skrivrutin

Den Av bokdivisioneni Betyg 4, Recensioner1 kommentar

Som jag sagt ett antal gånger förut här på bloggen så är jag intresserad av hantverket skrivande och en del av mig vill skriva en bok. Vilket tydligen en oproportionerlig stor andel av Sveriges befolkning också vill. Mitt största problem är att jag inte har en bokidé. Den dagen en idé dimper ner i huvudet på mig kommer mitt största problem förmodligen vara att jag är lat och emellanåt saknar disciplin. Men, jag älskar projekt och finns det något bättre projekt än att skriva en hel bok från grunden? (Ja, bygga/renovera hus kanske och det är jag noll intresserad av)

På grund av detta så hänfaller jag ibland till texter om skrivande och jag minns inte var jag fick nys om den här boken men jag haffade ett ex på biblioteket som jag läste igenom ganska snabbt. Det är en väldigt lättläst och inspirerande bok som varvar skrivtips och tankar kring skrivande med intervjuer med författare och olika övningar. Många av övningarna är jag inte riktigt redo för eftersom att jag i nuläget inte skriver. Men som jag önskar att jag vore en skrivande människa när jag läser boken och jag blir verkligen pepp på att försöka! Men så var det ju det där med idéer igen.

Boken tar upp en rad olika aspekter och områden som varför du skriver, hur du kan få idéer (yay), hur din skrivrutin eller -vardag ser ut, synopsis, testläsning, research och hur du orkar hålla ut. Den innehåller inte direkt romanbyggarkunskap som karaktärsbyggande, dramaturgi, gestaltning och allt sådant utan fokus ligger mer på hur du kan starta upp och hålla igång ditt skrivande. Jag tror faktiskt inte jag läst någon annan skrivbok så här pärm till pärm förut utan mer bläddrat igenom dem och tänkt att jag läser dem senare.

Jag önskar att jag vore en av alla dem som säger att ”Åh jag har skrivit så läänge jag kan minnas” men förutom min kortkortroman om hästen Blanko vilken skrevs i typ 8-årsåldern har jag inte fått ur mig mkt mer än några få texter. Akademiska uppsatser ej medräknade. Jag bloggar ju, om än sporadiskt, vilket är ett skrivande men inte på samma sätt som en bok. Dessutom har jag sjuttitvåtusen andra gigantiska projekt vilket gör att jag egentligen är tveksam till om jag överhuvudtaget skulle ha tid för skrivande. Och mina bokskrivande medmänniskor har dessutom alla lagt bloggandet på hyllan eftersom de inte orkar med bäggedera.

Men, precis som jag nyligen läste om en 102-årig dam som började springa när hon var 80 så har vi ju Marianne Cedervall som debuterade som författare omkring 60. Så ännu har jag ju tid. Och om/när jag hittar min idé vid 60 så kan jag mycket väl tänka mig att återvända till den här boken för att då kunna svara på alla frågorna ordentligt och återigen bli peppad och få bra strukturtips!

Förlag: People & Stories
Utläst: 23 februari 2023
Mitt betyg: 4/5

Det låsta rummet

Den Av bokdivisioneni Betyg 4, RecensionerLämna en kommentar

Den fjortonde och näst sista boken om Ruth och gänget köade jag för rätt länge på biblioteket innan den damp ner. I precis rätt ögonblick dessutom när jag behövde lite bekant tröst och jag slukade den på två dagar.

Boken utspelar sig under pandemin och inledningsvis kände jag lite ”åh nej” över det precis som jag gör med tv-serier som handlar om pandemin. Man är liksom klar med den och vill inte gärna återvända dit. Men så snart jag började läsa så glömde jag bort min skepsis. Pandemin gör att Ruth måste undervisa Kate hemma och samtidigt ha föreläsningar på zoom med sina egna studenter. De kör lite morgonyoga med Cathbad via nätet och så får de en ny trevlig granne som faktiskt är helt overkligt trevlig och Ruth trivs så bra i hennes sällskap. Nelson dyker upp i stugan på saltängarna då han vill ha hjälp med några mystiska självmord och kanske lite sällskap också eftersom Michelle är i deras hemstad. Sen händer det såklart grejer som involverar försvinnanden, covidpositiva personer, oklara relationer och skummisar.

Det vill säga ännu en helt perfekt Ruthbok. Hur ska jag klara mig utan den här mysiga serien i framtiden kan man undra? Samtidigt som jag nog inte vill att det ska bli en Sagan om isfolket-långkörare. Eller, i och för sig har jag inte läst de böckerna så det kanske jag visst vill? Men det är gemytligt, det är anglofilt, det är tjuriga katter, opretentiös matlagning, ljuvliga saltängar och historiska miljöer. Sen får alla tycka vad de vill om Ruth & Nelson, jag gillar dem ihop men är tveksam till om de skulle orka med varandra på heltid? Kanske får jag svaret på det i den allra sista boken som är ute nu i Storbritannien och troligen kommer i höst/vinter hit till Sverige?

Förlag: Bokförlaget Forum
Utläst: 25 mars 2023
Mitt betyg: 4/5

Sweet dreams Öxnehaga

Den Av bokdivisioneni Betyg 4, Recensioner2 kommentarer

Jag var nyfiken på Agrells debut, Ett halvt andetag, när den kom men läste den aldrig. När så en förfrågan om att läsa den här 80-talskaramellen dök upp tackade jag tveklöst ja och jag läser väldigt få recensionsexemplar numera.

Sara och Mia växer upp tillsammans i Öxnehaga i Huskvarna. 1988 fyller tjejerna 12 år och går i sexan. Vi följer deras dagar när de hänger i skaterampen, letar skräp i containrar att göra små säljbara konstverk av, har party, försöker finna sin plats i skolan och genomlever skarven mellan barndom och ungdom samtidigt som de drömmer om framtiden. Mia verkar ha den perfekta familjen medan Sara inte har någon pappa. Såklart har hon en men mamma vill inte prata om honom. Parallellt med tjejernas uppväxthistoria möter vi dem i nutid. Deras vänskap har bestått genom åren men en dag ringer Mia och berättar att hon gjort något oförlåtligt. Vad kan man egentligen förlåta?

1988 var jag 12 år och gick i sexan. Oj så många saker jag känner igen i den här boken. Dallastittandet, Eurythmicslysssnandet, axelvaddar, att ha party, saccosäckar, videobandspelaren och att spela in egna radioprogram på kassettband. Självklart finns här även massor som jag inte känner igen men Agrell har fångat tidskänslan riktigt fint. Även om jag var väldigt olik Sara som barn så gillar jag också hur den här sköra tiden mellan barndom och ungdom gestaltas, den enorma förväntan på framtiden (i första hand högstadietiden) och senare i livet den brutala insikten om krossade drömmar och förlorad tid.

Sweet dreams Öxnehaga är en varm och fin skildring av en barndom och vänskap men innehåller också en hel del element där barn inte längre får vara barn och vuxna som inte agerar vuxet. Nu måste jag definitivt ta och läsa Agrells debut!

Titel: Sweet dreams Öxnehaga
Författare: Anna Agrell
Förlag: Historiska media (2023)
Sidantal: 271
Utläst: 28 mars 2023
Mitt betyg: 4/5

Köp på Adlibris eller Bokus

Recensionsexemplar från förlaget.

Barfotakvinnan

Den Av bokdivisioneni Betyg 4, RecensionerLämna en kommentar

I januari bestämde jag mig slutligen för att ta en prenumeration hos Tranan. Jag gillar verkligen det förlaget och vill stötta dem. Första boken i prenumerationen var Barfotakvinnan vilket var extra kul eftersom jag just läst Madonnan vid Nilen.

I Barfotakvinnan berättar Mukasonga om sin uppväxt. Hon växer upp i en by dit tvångsförflyttade tutsier förvisats och hennes mamma, Stefania, gör sitt bästa för att familjen ska få det trivsamt. Det är skildringar av allt från durran till avträdet bakom bananbladen. Det handlar om hur ett nytt barn välkomnas in i gemenskapen och hur Stefania granskar flickor för att kunna ge äktenskapsråd. Det handlar också om hur barnen ska skyddas när militären kommer och vi får glimtar av det hemska som skedde.

Vi kommer väldigt nära allting i Mukasongas berättande och det är en varm och detaljrik skildring där den rwandiska miljön tecknas upp framför läsarens ögon. Det berättas lite kort om folkmorden och våldtäkter men fokus i boken ligger på att vi ska minnas allt det som försvunnit. Precis som Ernaux i Min far och Kvinnan ger oss en bild av sina föräldrar så att de alltid ska fortleva, ger oss Mukasonga här en bild av sin mamma. För hon överlevde inte.

Förlag: Tranan
Utläst: 6 februari 2023
Mitt betyg: 4/5

Kvinnan

Den Av bokdivisioneni Betyg 4, Recensioner1 kommentar

Jag läste Min Far & Kvinnan efter varandra men har valt att dela upp recensionerna. Här kan du läsa om Min Far och som jag skrev där var det här två bokcirkelböcker och Kvinnan är även min tredje bok av Ernaux.

I Kvinnan är det Ernauxs mamma som står i centrum och precis som i Min Far får vi en bild tecknad över hennes liv. Bägge böckerna börjar med ett konstaterande av att föräldern är död, vi får veta lite om just detta och sen tas vi tillbaka till begynnelsen. Ernauxs mamma hade en fattig uppväxt i Yvetot och hon beskriver familjen som en klan. Det var många syskon som alla fick många barn. Ernaux beskriver sin mamma som den som var ”vildast och högfärdigast” (heter det inte mest högfärdig?) och hon hade alltid en önskan om ett finare/rikare liv samtidigt som hon framhöll att ”en ann är lika god som en ann”. Hon gifter sig med Ernauxs far, köper en affär/bar och får en flicka som inte överlever. Efter henne föds så Annie.

Jag tycker bättre om Kvinnan än Min Far då jag upplever att Kvinnan är skriven med mer värme och känslosammare. Nu när jag läst tre böcker av Ernaux så upplever jag hennes skrivande som att hon alltid är väldigt distanserad. Det känns som att hon lite torrt och sakligt redogör för händelser och sin historia men samtidigt så är det en typ av reflekterande skrivande där hon ju ser tillbaka på sitt (och andras) liv och då kanske det lätt blir så. Men i Kvinnan tycker jag alltså att det blir mer känslosamt. Om det beror på att hennes relation till modern är annorlunda (som min bokcirkelkompis trodde) eller att den mer slår an aktuella strängar hos mig själv vet jag inte riktigt. Hur som helst så blir jag berörd av Kvinnan på ett sätt jag inte blivit av de andra böckerna.

Jag har även Omständigheter kvar i hyllan att läsa nu men tror att jag nöjer mig där sen med Ernaux. Hon är definitivt inte dålig men hon väcker ingen glöd hos mig. Det kanske inte är det som är meningen med hennes litteratur heller och vi är ju dessutom alla olika när det kommer till smak och tycke. Nicolas Lunabba gillar ju Ernaux och hans bok tyckte jag bra mycket bättre om än de här. Kanske borde jag nu pröva Édouard Louis som tillstått att han är väldigt inspirerad av Ernaux?

Förlag: Norstedts
Utläst: 31 januari 2023
Mitt betyg: 4/5

Att föda ett barn

Den Av bokdivisioneni Betyg 4, Recensioner2 kommentarer

Typ 40 år efter alla andra ger jag mig slutligen på trilogin om Maj. Den har stått i min hylla sedan min pappa köpte serien till mig i present i november 2014 efter att jag önskat den. Han gjorde sig till och köpte alla tre inbundna och så läste jag dem aldrig då. Det har jag haft lite dåligt samvete för. Men nu är jag igång!

Maj är 20 år gammal och året är 1938. Hon har lämnat sin hemort Åre för att glömma exet Erik som bedrog henne. Men hon kan ändå inte riktigt glömma honom. En dag ber kollegan och väninnan Ingrid henne att följa med på en tur i Tomas bil. Hon säger att han är snygg. Maj har egentligen ingen lust men gör det ändå. Ingrid har inte sagt att han är gråhårig och ca 20 år äldre än Maj men han är ju ändå ganska trevlig och artig. En lånad pälskappa som ska återlämnas leder till en graviditet och plötsligt måste Maj både gifta sig och flytta ihop med Tomas. Men vem är han egentligen?

Jag hade inte läst på baksidan av den här boken och visste inget mer direkt än att det handlade mycket om Majs hemmafruliv. Det är är jag glad för, för på så vis framträdde problematiken med Tomas steg för steg för mig precis som den gjorde för Maj. Sandberg skriver speciellt, det är väldigt intensivt och ofta ganska osammanhängande tankeflöden. Maj vill inte bli med barn, hon vill inte vara med Tomas och hon vill inte bo ovanpå hans gamla mammas lägenhet. Men när hon nu måste det så gör hon allt vad hon kan för att framstå som den goda husmodern. Hennes tankar kretsar kring mat och minutiös städning i kombination med djup oro, ångest och en känsla av att inte duga till för släkten och samhällets ögon. Tomas vill ha henne men hon kan inte förmå sig att vara intim med honom igen utan gör allt för att hålla sig undan.

En extra personlig touch är att min mormor är född i december samma år som Maj, hon var norrlänning men långt längre norrifrån än Maj och hon hette Maj Margit då Maj är vårt släktnamn på kvinnosidan. Eller var kanske, jag fick bara söner så vi får väl se. Min mormor var också urtypen för en god husmor men därefter slutar nog likheterna med bokens Maj.

Möjligen att boken hade kunnat vara lite kortare, ibland bläddrade jag fram några sidor för att tjyvläsa vissa skeenden innan jag vände tillbaka och läste på riktigt. Samtidigt blev den emellanåt som en drog där mina ögon bara flödade över sidorna och jag hade svårt att lägga den åt sidan för att sova. Men jag tyckte definitivt om boken vilken slutar väldigt abrupt men så hade väl Sandberg redan planerat att det skulle bli en trilogi. Jag är inte alls matintresserad men fascineras av nörderi och man kan väl inte annat än att betrakta Maj som en mat- och städnörd. Även om hon såklart hellre hade återfått sin ungdom och varit ute på dansbanan med jämnåriga. Det ska bli intressant att få följa hennes liv i de kommande böckerna och se hur det blir.

Förlag: Norstedts
Utläst: 22 januari 2023
Mitt betyg: 4/5

Madonnan vid Nilen

Den Av bokdivisioneni Betyg 4, RecensionerLämna en kommentar

Vi hade redan i november bestämt att det här skulle bli vårens första bokcirkelbok i Veganbokprat så jag hade bestämt att ha den som första ”pendlarbok”, d.v.s. den bok jag har med mig fram och tillbaka till jobbet. Sedan bestämdes det att träffen inte blir förrän i februari men då hade jag redan börjat läsa.

Boken utspelar sig i Rwanda 1979. På gymnasiet Notre-Dame-Du-Nil går flickor som är döttrar till de mäktiga och rika och de allra flesta är hutuer. Skolan har också en liten kvot av tutsier till många av hutuernas förtret. Vi följer framförallt de två tutsierna Veronica och Virginia som försöker navigera i sin tillvaro på skolan. Gloriosa är hutu och dotter till en politiker och hon är den som allra mest stör sig på tutsierna och som även sedermera tar saken i egna händer för att göra något åt problemet.

Oj, som jag har googlat under läsningen av den här boken. Till att börja med så visste jag absolut ingenting om folkmordet i Rwanda 1994 mer än att många dött. Nu har jag läst på om Rwandas historia och hutuerna har alltid varit i majoritet medan tutsierna alltid lyckats haft styret. 1961 tog dock hutuerna makten och många tutsier flydde landet. I början av 1990-talet försökte en grupp tutsier, RPF (Rwandas Patriotiska Front) få till ett samstyre mellan hutuer och tutsier men på väg hem från fredsförhandlingarna blev hutupresidentens plan nerskjutet. Hutuer skylde detta på tutsier och folkmordet startade och pågick under ca tre månader och omkring 800 000 – 1 000 000 tutsier mördades.

Jag får inte riktigt ihop årtalen då det som hände i Rwanda 1973 (militären tog makten) verkar vara det som händer i det här boken (som ska vara ca 1979). Men antingen hände det fler saker än jag fattat hittills eller så vill Mukasonga glida lite och berätta en vittneshistoria men inte exakt så som det var. Hur som helst tycker jag väldigt mycket om den här boken. Det är så mycket som ryms och så spännande relationer emellan många. Flickorna sinsemellan, och mellan flickorna och världen utanför med både ambassadörspojkvänner, den vite halvgalne f.d. plantageägaren/konstnären, regnmakerskor och siare. Det är verkligen ett nerslag i kolonialtiden där tro på ritualer samsas med förundran över franska veckotidningar och manliga lärare med långt hår. Och det är sorgligt att läsa om den skamfyllda mensen och synen att man blir en kvinna först när man får barn, och särskilt pojkar.

Gloriosa är måhända lite ensidigt porträtterad men hon står liksom för all den ondska som drabbade tutsierna och hennes hjärna är väldigt enkelspårig och kanske hjärntvättad? Bihistorierna om de andra flickorna är alla minnesvärda och jag fastnar bl.a. för omnämnanden om Dian Fossey som avskyr rwandier eftersom de dödar gorillorna och säger att bara vita människor vet hur man handskas med dem. Om detta är sanning eller fiktion vet jag dock inte. Gloriosa lyckas med lögner dra igång ett upplopp och det här citatet är så skrämmande korrekt och alltid aktuellt:

– Du vet mycket väl att alltihop grundar sig på sina lögner.

– Det är inga lögner, det är politik.

En annan sak jag älskar är när författare blandar in ord på originalspråk och det är fullt av ord och uttryck på kinyarwanda i boken. Det ger en sådan autenticitet och tyngd till texter tycker jag (som är språkintresserad) och jag upplever att det blir lättare att ta till sig en bok, trots att jag inte förstår orden. Jag tycker också om när hon gör som Achebe och många andra och väver in folktro och sägner i berättelsen. Apropå språk så är det många som uppmärksammat hur Mukasonga i den här boken lyfter det nedvärderande språkbruket hutuerna har om tutsierna och hur det normaliserar hat och sakta omvänder allt fler. Vi har ju exakt samma process i vårt land idag.

Jag skulle kunna skriva ännu mer om den här boken men jag nöjer mig här och ser fram emot att diskutera den i bokcirkeln om några veckor. Jag ser också fram emot att läsa Mukasongas Barfotakvinnan vilken i skrivande stund är på väg hem till mig!

Förlag: Tranan
Utläst: 20 januari 2023
Mitt betyg: 4/5

Sidenkatedralen och andra texter

Den Av bokdivisioneni Betyg 4, RecensionerLämna en kommentar

2020 fick jag den här i födelsedagspresent av min pappa tillsammans med en fin lapp där han skrev att Sara Danius var en av hans favoritpersoner. Jag hade ingen aning om detta och blev väldigt glatt överraskad av att en så cool kvinna var viktig för min pappa.

Boken består av en rad olika texter. Det är förord till olika böcker, texter ur DN om modeskapare och fotografer, berättelser om Saras Nobelklänningar, inträde och utträde till Akademien samt litegrann om hennes cancer från sommar- och vinterprat. Fem olika delar och jag tyckte om alla på olika sätt.

Jag är långt ifrån Sara när det gäller mode. Jag är tämligen ointresserad av kläder men ibland får jag små ryck och försöker engagera mig. Däremot är jag insatt när det gäller miljöaspekten av mode och jag undviker fast fashion vilket troligen Sara gjorde också men kanske av andra anledningar. Hon är förtjust i haute couture och siden medan jag undviker siden eftersom jag inte gillar att man kokar larverna levande för att få ut silkestråden. Men visst är hennes klänningar vackra.

Sara är också intresserad av fotografi och jag har absolut noll koll på de fotografer hon nämner men hon väcker mitt intresse och jag googlar deras bilder och frågade genast en kompis om vi inte skulle ta och gå på en fotoutställning här i Stockholm. Foto är annars en sådan sak som jag tycker är spännande och jag skulle gärna fotografera mer och bli bättre på det men jag har f ö r många intressen…

Hon skriver väldigt bra och är så intellektuell att jag ibland känner mig lite smådum. Men inte så att det är hennes mening att göra ner någon, hon förutsätter nog bara att läsaren är lite på samma nivå som henne. De inledande kapitlen består av olika förord och jag blir sugen på att t.ex. läsa om Madame Bovary och funderar på om jag borde läsa Proust? Min bokcirkel gjorde det men jag orkade aldrig då. Å andra sidan tycker jag att Sara är lite den gamla skolan när det gäller litteratur men hon är som sagt en klassiskt skolad litteraturhistoriker så det faller sig naturligt. En del av mig vill läsa fler klassiker och en annan del av mig är lite motvalls för att det mest bara är gamla vita män som ingår där.

De sista texterna är mest personliga och beskriver bl.a. hennes barndom och  hennes känslor när hon fick frågan om att bli ledamot i Svenska Akademien fram till känslorna när hon blev avsatt. Jag tycker det är en stor förlust för Sverige att Sara gick bort så tidigt och tänker att hon hade kunna fortsätta tillföra mycket till dagens samhällsklimat. Nu är jag sugen på att läsa mer av henne.

Förlag: Albert Bonniers förlag
Utläst: 6 januari 2023
Mitt betyg: 4/5

Uppgång & fall

Den Av bokdivisioneni Betyg 4, RecensionerLämna en kommentar

Jag vet inte på rak arm hur många Liv-album jag läst nu men tror att jag är någonstans halvvägs i hennes produktion Varje gång jag läser ett blir jag dock väldigt pepp på att läsa de andra!

Jag har inte alls koll på alla de här rika männen hon skriver om men förstår till fullo hennes resonemang om att de carpar diem och lever i nuet som sjuttsingen och jag fnissade högt åt det samtidigt som det ju är tragiskt och sjukt. Serien om att alla kulturmänniskor är medelklass känns spot on och även den om hur vänstern resonerar. Det var intressant och lite läskigt att läsa om Ayn Rands inflytande och det var också på sätt och vis skrämmande och obehagligt att läsa om finanssektorn även om jag ju vet att det går till så.

Något som är extra kul med just det här albumet är att hon refererar till Barnboksprat vilket ju är en blogg jag också skriver på. Hon skriver egentligen ingenting om själva bloggen utan hänvisar bara till en intervju som en av oss (inte jag) gjort där men ändå, det känns som att jag är typ omnämnd i ett Liv Strömquist-album! Nu vet jag att de flesta som omnämns i hennes album nog inte blir så superglada vilket jag kan förstå men jag tyckte just det här var coolt.

Förlag: Galago
Utläst: 31 december 2022
Mitt betyg: 4/5