Ett år av vila och avkoppling

Den här boken fick jag som en Secret Santa-present i julas bara det att jag absolut inte kom ihåg att vi skulle ha bokbyte så jag slet upp paketet när det kom och blev mäkta förvånad eftersom jag just precis beställt samma bok som Secret Santa-bok åt en av de andra deltagarna i bokbytet. 😀 Haha, jag funderade lite hoppfullt på om Bokus kanske tyckte att jag skulle få boken eftersom jag tittat på den så mycket. Men så var det ju inte. Nu i våras lyckade jag få den vald som bokcirkelbok i en av mina bokcirklar så att den blev läst också.

Jag köpte den här boken till min väninna för att hon skulle få (och nu har fått) barn så jag tänkte att hon skulle längta efter lite lugn och ro mitt i spädbarnstiden. Hon som köpte den till mig tänkte nog att jag som höll på bli utbränd behövde lite lugn och ro. Fast det var ju inte alls vad boken handlade om. Eller tja, det beror på hur man ser det. Den namnlösa huvudpersonen känner sig olycklig och vill sova bort sina bekymmer och vakna som en ny människa efter ett år då hennes kropps celler föryngrat sig. Hon hittar en tvivelaktig psykiatriker och lyckas få sömnmedel och andra piller utskrivna. Sen går hon hem och petar i sig så mycket hon kan och sover så länge det går. Vaknar, äter lite, ser på tv, får besök av sin väninna Reva, petar i sig piller och sover. Och så går det runt.

Huvudpersonen är inte särskilt sympatisk. Hon är bitchig och totalt oempatisk mot Reva och underligt besatt av ett ex som behandlar henne riktigt äckligt. Hon vräker i sig piller i sådana mängder att jag förundras över att hon aldrig får en enda överdos av något slag. Boken är väldigt skruvad i hela sin story och fullkomligt orealistisk men ändå sugs jag in i den och läser vidare med iver. Vi får också en del förklaringar till saker under resans gång vilket gör huvudpersonen lättare att förstå. Moshfegh skriver kliniskt och redogörande men ändå med en hel del känslor och humor. Det var rejält blandade omdömen om den här boken i bokcirkeln där de allra flesta var för eller emot den. Läs den själv och avgör.

Förlag: Modernista
Utläst: 25 mars 2021
Mitt betyg: 4/5

Dit solen aldrig når (måndagsmikron)

dit-solen-aldrig-nar

Varför läste jag den?
Jag hade svårt att sova och behövde något lättsmält och bekant.

Vad handlar den om?
Det är tredje boken om Anki och Tryggve. Anki ger sig ut på långritt och stöter på något som heter Fruntimmershuset. Tryggve hittar några gamla anteckningar om ett av sina första och ännu olösta fall. Det ena leder till det tredje och snart är de bägge inblandade i ett fall igen.

Vad tyckte jag?
Som vanligt mysigt, hästigt, gotländskt och lagom spännande utan att bli makabert. Jag blir lite nervös när Anki verkar lite svartsjuk på att Tryggve hänger med en trevlig kvinna och jag hoppas för guds skull att serien avslutas utan att de får ihop det. Män och kvinnor kan vara kompisar liksom. Lite weird också med att Ankis barnbarn bor hos henne tillfälligt i två månader och byter skola hux flux pga diverse omständigheter. Men trevligt för Anki att få hänga med sitt barnbarn.

Förlag: Lind & Co
Utläst: 1 april 2021
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Bygga muskler som vegan

Jag har följt Styrkelabbet i flera år och i början bestod de bara av Daniel och Philip. Styrkelabbet är en blogg och numera även en podd som handlar om styrketräning. Det är träningstips, nörderi i olika övningar, en hel del forskningsreferenser och en annan lite flamsigare historia emellanåt. Numera har de vuxit och är totalt sju anställda men de har behållit sitt fokus på styrketräning och är fortfarande lika bra.

De har alltid legat i framkant och vart positivt inställda till oss veganer (och vegetarianer) och inkluderat gröna kostråd sedan länge vilket jag uppskattat. De har gett ut några kostböcker med matscheman för både allätare och veganer och det här är deras första bok som riktar sig enkom till veganer (eller andra intresserade såklart!). Diskussionerna har gått heta i vegangrupperna på Facebook om huruvida det här är en bok du behöver och på det svarar jag: det beror på. Själv älskar jag att ha allt samlat i en bok även om du säkert kan googla fram det mesta på nätet.

Andreas Abelsson skriver själv inledningsvis att boken främst är skriven för dig som är ny inom eller nyfiken på vegankost och om du redan tränat och ätit växtbaserat länge så har du troligtvis koll på det mesta. Jag själv känner att jag har koll på ganska mycket men inte exakt allt och jag gillade verkligen att få den här pedagogiska sammanställningen som jag kan återvända till när helst jag har funderingar.

Boken går igenom kalorier, makronutrienter, mineraler och mikronutrienter, kosttillskott och det finns t.o.m. ett kapitel om ketogen kost vilket för mig personligen är tämligen ointressant men ändå bra för den som kanske äter lchf och vill testa veganskt. Avslutningsvis finns där några recept och träningsprogram så är du helt grön inom veganismen och/eller styrketräning har du verkligen en bra handbok här.

Den är seriöst skriven men relativt enkel och innehåller mängder med forskningsreferenser för den som vill läsa vidare. Jag äter redan de mineraltillskott som rekommenderas men visste inte att B12 kan vara så pass svårt för kroppen att ta till sig, och dessutom ofarligt att överdosera, så jag beställde genast extra B12 när jag läst det kapitlet. Nu kollade jag mina värden i höstas och de var prima men det är ju bra om de fortsätter vara det.

En annan sak jag inte visste var att näringsjäst är så pass proteinrikt (51 g/100 g) och även om man inte äter såna mängder så plockade jag med ens fram min burk från längst bak i skåpet och strösslade det över mina middagar. Jag har också fått mig ett uppsving generellt kring mina kostfunderingar och jag äter ju lunch i en skolmatsal på gott och ont. Maten är oftast god och jag älskar att slippa göra matlåda men emellanåt kan den vara lite proteinfattig och som styrketränande individ vill jag gärna ligga på 1,5-2 g protein per kg kroppsvikt varje dag och då fungerar inte vissa maträtter. Det här har jag nog slarvat med ett tag och nu är jag på banan med träningen igen så är det bra om kosten hänger på.

Boken är kanske mer ett häfte en bok men jag tycker den var läsvärd och som jag skrev här ovan så tycker jag att det är skönt att ha alla fakta samlade. Dessutom gillar jag Styrkelabbet väldigt mycket så jag är kanske lite partisk och rekommenderar den absolut. 🙂

Du hittar fler böcker om träning på min sida Löpbrigaden!

Förlag: Styrkelabbet
Utläst: 3 mars 2021
Mitt betyg: 4/5

Gun Love

Månadens första bokcirkelbok var Gun Love eller Gun. Love. Den verkar faktiskt heta lite olika och bägge titlarna är relevanta och passande.

Gun Love handlar om Pearl som växer upp med sin mamma i en bil utanför en trailerpark. Pearl bor i framsätet och mamma i baksätet. Kriminaliteten finns nära men mamma jobbar på ett sjukhus och Pearl går i skolan. På fritiden hänger hon med April May som bor i en av husvagnarna, de sitter på bryggan och dinglar med fötterna ovanför alligatorfloden och röker cigaretter som Pearl stulit från de andra invånarna i trailerparken. En dag kommer mannen Eli till parken och blir ihop med Pearls mamma och det blir startskottet för en förändring i hennes liv.

Det här var min andra Clementbok då jag tidigare läst En bön för de stulna. Bägge böckerna är bra men jag håller En bön för de stulna lite högre. Gun Love är onekligen intressant, välskriven och gripande men jag får också en känsla av att den ska vara lite filmisk. Den skulle bli en jättebra film med så där lite orange filter och flera färgstarka karaktärer. I bokform så blir dock karaktärerna aningens överdrivna, nästan lite åt karikatyrhållet och jag tror att det är det i kombination med det lite [för] coola språket som får mig att inte bli helt såld.

Jag har som du ser ändå gett den en fyra i betyg för det är en bra bok. Den lyfter en intressant del av USA:s fattigdom, psykisk ohälsa och barn och vuxna på glid. Den innehåller en hel del vapen, ibland faktiskt rena uppräkningar vilket nog är tänkt att ge en inblick i den vapentokiga södern och titeln kan både syfta på kärleken många har till sina vapen eller också just vapen och kärlek. Fast just kärlek finns det inte så himla mycket av, kanske är trots allt vapnen viktigare? Och hur kan man älska någon om man själv inte är riktigt hel? Hur som helst så rekommenderar jag bägge hennes böcker och läser gärna fler framöver.

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst: 1 mars 2021
Mitt betyg: 4/5

Ellens val: Kärleken

Så snart jag hade lyssnat färdigt på första delen om Ellen slängde jag mig över den här delen. Eftersom det är en uppföljare så får du vara beredd på spoilers.

Nu har Ellen äntligen börjat på universitet i Ljungsala där hon ska läsa litteraturvetenskap. Hon har lämnat pensionat Solgården för att bo på studentskehemmet tillsammans med några andra flickor men Gerda är fortfarande en kär vän. Även om hon älskar att få läsa vid universitetet så möts hon av fördomar från några av de andra (mer välbärgade) studenterna och hon blir också mer och mer intresserad av Carl, doktoranden hon träffade på redan i första delen. Men hur ska det då bli med Jonas?

Förutom att följa Ellen så fortsätter vi att få vissa inblickar i Isas liv men vi lär också känna läkardottern Alva och hennes väninna, den ”fina” flickan Gabriella som ska gifta sig – ett bröllop hela Ljungsala pratar om. Sen får vi också mycket av det jag gillar allra bäst: kvinnokampen! Både den som sker på alla de individuella planen där de olika flickorna kämpar för sina rättigheter men också den gemenskap och den gruppkamp som sker inne på Ulrikas fik där planer och ränker smids.

Den här serien marknadsförs som romance och ja, det finns en och annan sexscen med men det är långt ifrån Simona Ahrnstedts detaljerade beskrivningar. Nu kanske det finns olika nivåer av romance, jag har ju bara läst Simona och någon enstaka Nora Roberts (zzznark), och Ellen är ju ganska ung så det kanske blir mer av den varan senare men jag tycker att de här böckerna mer är feelgood fast med väldigt allvarliga och viktiga undertoner. Kvinnors utsatta situation i samhället, det förtryck de utsätts för, deras inskränkta friheter, deras beoendesituation – allt sådant och mycket mer lyfts i den här serien och ännu mer i den här andra delen än den första. Det är faktiskt så att det här är en bit kvinnopolitisk historia och ett feministiskt manifest, om än i en aningens lättsam förpackning.

Jag tänker mig att det här är en serie jag skulle kunna plocka fram och läsa om ibland och det har jag då aldrig känt om någon feelgood förut. Nu längtar jag verkligen efter tredje och fjärde delen vilka kommer i höst!

Förlag: Lovereads
Utläst: 28 februari 2021
Mitt betyg: 4/5

I går

Månadens bokcirkelbok i min feministiska cirkel var I går. En riktigt kort historia på runt 100 sidor men som ändå genererade många diskussioner.

Sandor föds som Tobias i en liten by någonstans i Östeuropa. En dag lämnar han byn av en anledning och beger sig till ett grannland där han får bo på barnhem innan han blir vuxen och kan börja jobba på klockfabriken. Han drömmer om Line, hans barndoms vän, och plötsligt dyker hon upp på bussen en morgon. Sandor vågar inte ge sig till känna utan spionerar på henne istället och drömmer om att de en dag ska bo tillsammans.

Jag hade nog tänkt att Kristóf skulle vara lite tung och svår men förutom ett fåtal väldigt flummiga partier så är boken väldigt rakt och enkelt berättad. Därför blev jag aningen perplex när några av bokcirkeldeltagare diskuterade huruvida det som hände i boken hände på riktigt eller i Sandors fantasi? Jag är en extremt bokstavlig läsare och har av den anledningen aldrig riktigt förlikat mig med poesin och jag har kanske lite svårt för det här med att läsa mellan rader ibland. Vi var några som faktiskt pratade om att läsa om i alla fall inledningen till boken och jag gjorde det men blev inte så mycket klokare. Jag hade svårt att placera inledningen i bokens kronologi.

Hur som helst så är det här som du märker en tankeväckande och läsvärd bok. Jag läste någonstans att hon skrev sina böcker på franska trots att hon inte behärskade språket men också att den här boken är skriven senare än Den stora skrivboken och att hennes franska då har blivit bättre. Nu läste jag ju den på svenska men det var inget jag reagerade på, att språket skulle varit fel på något sätt, sparsmakat – ja, men så skriver ju många författare. Berättelsen är lagom märklig och intressant och jag kan definitivt tänka mig att läsa mer av Kristóf!

Förlag: Wahlström & Widstrand
Utläst: 6 mars 2021
Mitt betyg: 4/5

My Sister, the Serial Killer

I höstas gick jag förbi The English Bookshop här i stan och ville stödshoppa lite. Eftersom jag sällan impulsköper böcker så tar det alltid ett tag för mig att välja något vid sådana här tillfällen men till slut plockade jag på mig denna som jag hört gott om.

Korede jobbar som sjuksköterska och lugnar sina nerver genom att städa. Hennes lillasyster Ayoola är hejdlöst vacker men har en liten egenhet, hon råkar mörda sina pojkvänner. När hon ringer Korede för hjälp med städningen efter att ha mördat Femi vet Korede att han var nr 3 i raden och när hon googlar på det inser hon att systern nu klassificeras som seriemördare. På Koredes sjukhus jobbar den läckre och trevlige doktorn Tade som hon är förtjust i. Ponera då hur obekvämt det blir när han plötsligt får upp ögonen för Ayoola. Hur ska Korede kunna rädda honom från den knivglada lillasystern?

Det är onekligen en aningen skruvad handling i den här boken och det är verkligen inte en thriller. Nej, det här är en humoristisk och lätt osannolik berättelse som ändå skildrar systerskap, könsroller, känslor och där finns en mörk skugga i form av systrarnas far i bakgrunden. Boken är rappt skriven med korta kapitel och innehåller bra mycket mer än det jag skrivit här men jag vill inte spoila utan tycker bara att du ska läsa den själv helt enkelt.

Förlag: Atlantic Books
Utläst: 28 februari 2021
Mitt betyg: 4/5

Skuggland

Hyllvärmare nr 2 i år blev, helt enligt planen, Skuggland. Den bok som jag vann i en tävling för nio år sedan som lärarstudent och som sedan dess har blivit stående i hyllan.

Det är 80-tal och Erik växer upp i ett villaområde någonstans i Sverige i en spektakulär villa som hans pappa ritat åt hans mamma. Han är bästa kompis med grannpojken Erik och de hänger ofta hemma hos honom och spelar Shadowland, spelet som hans pappa – den ständigt frånvarande Ambassadpappan – har skickat. De lyssnar också på Michael Jackson och befinner sig i gränslandet mellan åren där man bygger med lego och åker snowracer och åren där klassdicso med hångel gör entré.

Grann-Erik vet inte alltid riktigt hur man ska bete sig och kan säga lite såna där konstiga saker som de andra i klassen reagerar på. Men han är Eriks bästa vän och Erik lyckas hålla dem på rätt sida av acceptansstrecket, de är inte så där helt utanför som några andra pojkar i klassen, men de är heller inte riktigt med. En dag börjar Marcus i klassen och snart är det inte Erik och Erik längre utan Grann-Erik och Marcus. Tills den dag då det inte är de heller för de har försvunnit spårlöst ut i natten.

Berättelsen utspelar sig främst i dåtid men vi möter också Erik i nutid i kortare passager. Den rör sig in och ut genom tid och rymd, känslor och tankar och trots att jag typ aldrig läser poesi så är det som en pollett trillar ner när jag läser att Jonas Brun både skriver och översätter poesi (bl.a. Louise Glück) för det vilar något poetiskt över hela texten.

Det är en återkommande scen. Det är hela barndomens scen. Den upprepas gång på gång. Det är ur den allting flödar:
Jag går ner för en trappa, eller jag öppnar en dörr eller ser in genom ett fönster. Jag ser utan att själv bli sedd och jag ser något som inte var avsett för mina ögon, något som jag sedan inte vet var jag ska göra av.

Det här är ingen thriller med en kommissarie som löser fallet till slut utan det är en minnesskildring från en barndom som slutar i ett trauma. Vi får en djup inblick i Eriks liv trots att det emellanåt är fragmentariskt. Det är en fantastisk teckning av alla de svårigheter, händelser och detaljer som utgör barndomen och det är Eriks minnen som styr berättelsen. I början av boken tyckte jag det var lite märkligt att det var så långa och detaljerade beskrivningar av hur huset såg ut och av spelet Shadowland som killarna spelar men ju längre in i boken jag kom desto vettigare tedde de sig. Det är just Eriks minnen och det här är de detaljer han hållit fast vid.

Skuggland är fascinerande läsning och en berättelse som långsamt kryper in under huden på dig. Jag blir genast nyfiken på att läsa mer av Jonas Brun och undrar hur jag kunnat missa honom i så många år. Förutom att han stått framför min näsa i ca nio år då…

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst: 21 februari 2021
Mitt betyg: 4/5

Ellens val: Det nya livet

Jag lyssnar på en bok i veckan fram och tillbaka till jobbet men de senaste tre veckorna har jag i ärlighetens namn inte kunnat hålla mig på helgen från att sträcklyssna klart, annars hade en bok nog räckt längre än en vecka. Dessutom blir det lite extra mysigt att starta måndagen med en färsk bok. Den här veckans bok var Det nya livet, första delen om Ellen där Helena Dahlgren skrivit de två första delarna. Helena har tidigare skrivit en hel del noveller samt böcker för barn och unga men det här är väl kanske hennes andra bok för vuxna lite beroende på hur man ser det. Bokserien är framtagen i ett s.k. writers’ room där förlaget varit med och skapat serien. Du som vill läsa mer om det kan göra det här.

Det nya livet utspelar sig 1915 och handlar om Ellen som är 18 år och som beger sig till universitetsstaden Ljungsala för att söka efter sin syster Isa. Isa gifte sig för några år sedan och flyttade hit med sin man men nu har breven från henne upphört att komma och Ellen och familjen är oroliga. Ellen hittar Isas hus men det ser övergivet ut och förtvivlad av sorg och villrådighet blir hon räddad av den ett år yngre Gerda som tar Ellen under sina vingar och hon får flytta in på det pensionat som Gerdas mamma och mormor driver. Ellen letar vidare efter Isa samtidigt som hon utforskar staden och sitt eget vuxenblivande. Hon fortsätter med det hon gillar allra bäst – att läsa – och hon drömmer om universitetsstudier, hittar kärleken och dras in i kvinnogemenskaper.

Som du hör händer det väldigt mycket i den här lilla nätta boken och den slutar ganska mitt i berättelsen även om vissa delar får ett avslut. Tanken är såklart att du ska vilja läsa vidare i serien men gör inte som jag och råka klicka in dig redan på del tre och fyra för det blev en onödigt tråkig spoiler när jag gjorde det. Men självfallet tänker jag lyssna vidare på del två redan idag!

Det nya livet är en ganska lättsamt förpackad historia trots att den innehåller både hemska kvinnoöden och en hel del härlig kvinnohistoria. Jag hade gärna kunnat bli Ellen för ett tag för att få vara en del av allt det som hon får uppleva med hemliga läsesällskap och kvinnopolitiska frågor. Ellen bär på ett eget mörker men det kommer inte fram så jättemycket så här i första delen utan hon framstår främst som väldigt godtrogen, rättskaffens och förnuftig. Jag får lite Astrid Lindgren-vibbar av henne och med all rätt, för precis som Pippi, Madicken, Lotta, Ronja och de andra så bryter Ellen mot en del av dåtidens tabun och normer på ett härligt uppfriskande sätt som kontrasterar mot hennes näpenhet.

Jag känner inte Helena personligen, vi har bara råkats någon gång, men jag kan inte låta bli att undra hur mycket av henne själv som ligger i Ellen och hennes kärlek till litteraturen och skrivandet. Det ska bli spännande att se om Ellen ändrar lite karaktär när Moa Eriksson Sandberg tar vid i höstens böcker om Ellen. Men först ska jag som sagt sluka del två i denna härliga serie.

Förlag: Lovereads
Utläst: 20 februari 2021
Mitt betyg: 4/5

Modersmjölken

Årets första bok i den feministiska bokcirkeln var Modersmjölken. En bok som jag först började att lyssna på men av någon anledning vägrade appen plötsligt att fungera på mina promenader så istället blev det så att jag ägnade kvällen innan cirkeln åt att läsa ut den. Det var faktiskt ett ganska smart val då boken berättas växelvis av en mor och en dotter och där bägge berättarrösterna är i jagform, och utan namn, så det blev betydligt enklare att hänga med i text.

Modern föddes i slutet av andra världskriget när Röda armén var på väg att ta över i Lettland. Dottern föddes i slutet av 60-talet i landet Sovjetunionen då modern var 25 år, ung och fysiskt frisk men med ett mörkt inre. Hon lämnade sin dotter och rymde några dagar och kom tillbaka först när mjölken sinat. Hon ville inte att dottern skulle behöva suga i sig hennes ångest.

Dottern växer upp i Riga där de bor hos mormor och styvmorfar men när hon är i tonåren bestämmer sig mamman för att hon vill att de två ska flytta ut på landet. Hon jobbar som fertilitetsläkare på en klinik medan dottern försöker anpassa sig till bylivet på vardagarna men lever för helgerna då hon återvänder till Riga och morföräldrarna. Dottern måste också emellanåt ta hand om mamman då hon har sina mörka perioder.

Modersmjölken är en synnerligen intressant berättelse som dels skildrar uppväxten med en deprimerad mor men också ger oss en ovärderlig insiderrapport från den sovjetiska staten. Jag inser under läsningen att jag reflekterat väldigt lite över det här under mina egna år i livet. Hur kan det kännas när ens land plötsligt försvinner och din egen kultur blir svartlistad? Eller att du aldrig vet vem du kan lita på, vem som kanske är en tjallare och när du ska bli inkallad för förhör?

Det finns många små intressanta inslag som lyfter fram den kommunistiska grundtanken med att alla ska hjälpa till och som att lägenheter ska delas ut till de som behöver etc. Men också hur vansinnigt det blir med t.ex. stenar som läggs i botten av lådorna med rovor så att skörden ska verka till synes större, hur kyrkor stängs igen och litteratur beslagtas och framförallt det maktmissbruk som sker. Att dottern liksom inte ens förstått att Lettland en gång varit ett eget land och all propaganda som pådyvlas invånarna. Jag blir väldigt sugen på att läsa fler böcker om Östeuropas historia.

**********EV. SPOILERVARNING MEN INGET JÄTTEFARLIGT**********

Det finns ett lysande parti där en vän till mamman plötsligt hittar en bit av Orwells 1984 och det blir så ofattbart att tänka sig hur någon i en övervakad diktatur uppfattar det att läsa om någon som lever i en övervakad diktatur. Utan att direkt spoila berättelsen så avslutas den 1989 och jag ryser av glädje när Berlinmuren knackas ned och den lyckan så många människor runtom i världen måste ha känt.

**********************************************************************

Förlag: Tranan
Utläst: 3 februari 2021
Mitt betyg: 4/5