Hjärtlinjer

För ca tre år sedan läste jag Bennetts debutroman The Mothers och tyckte väldigt mycket om den. Ända sedan jag såg att Hjärtlinjer skulle komma ut på svenska har jag varit vansinnigt taggad på den och som tur var lyckades jag sälja in den till en av mina bokcirklar i april.

Tvillingsystrarna Desiree och Stella växer upp i en liten småstad i södra USA där det bor väldigt ljushyade svarta människor. I tonåren rymmer de till New Orleans och Stella upptäcker att människorna här tar henne för vit. En dag försvinner hon härifrån och hör aldrig mer av sig till Desiree. Några decennier senare följer vi Jude, Desirees dotter, som tar sig till college och jobbar extra som servitris på en cateringfirma. På en av festerna möter hon någon som på sätt och vis kommer att förändra världen för henne.

Den här boken vinner på att inte spoilas även om du under läsningen snart själv förstår vad som ska hända. Bennett är skicklig på att teckna karaktärer och att lyfta viktiga frågor både som fokus och lite mer i bakgrunden. Rasism och white passing är de stora frågorna i den här boken. Vilka förutsättningar och möjligheter har en människa som är svart respektive vit? Som en bikaraktär finns en fint gestaltad transperson och de svårigheter hen möter, inte i första hand från omgivningen utan mer kring det praktiska/vardagliga och det inre emotionella.

Bennett skriver också fram en fin småstadskildring och allting känns väldigt trovärdigt och tidstypiskt. Alla familjerelationer, alla saker folk gör av kärlek eller rädsla, stora händelser och små detaljer – det finns så mycket bra i den här boken och den lyckas dessutom vara spännande. Jag kan gott förstå att den här boken ska bli en TV-serie och jag ser mycket fram emot den. Nu önskar jag att jag hade köpt boken istället så den fanns i min hylla men jag lyssnade på den och tycker att Astrid Assefas inläsning var väldigt bra. Det är även en bra bokcirkelbok för dig som letar tips på dylika.

Förlag: Albert Bonniers Förlag 
Utläst: 18 april 2021
Mitt betyg: 4/5

Ditt liv och mitt

Den sista bokcirkelboken innan sommaruppehåll blev Ditt liv och mitt. Det var min första bok av Majgull Axelsson men jag hoppas att det inte blir den sista!

Märit ska till och fylla 70 och är på väg hem till sin tvillingbror Jonas och hans fru i Norrköping. Men när tåget stannar i Lund så kliver hon av utan att egentligen själv riktigt veta varför. Hon besöker Vipeholmsgraven, den massgrav för intagna på ”sinnesslöanstalten” Vipeholm där hennes storebror Lars en gång hamnade. Genom en rad tillbakablickar får vi ta del av Märits liv sedan barnsben, de många tragiska händelser som färgat den och livet med hennes dysfunktionella familj.

Det här var en väldigt bra bokcirkelbok med mycket att diskutera. Det kan tyckas att Märits liv inte var en dans på rosor men det är också så att hela bokens fokus ligger på just alla de jobbiga händelser som Märit var med om. Vi förstår att hon också haft ett lyckligt liv med sin man men den biten tas inte upp något djupare i boken. Boken lyfter den sanna historien om anstalten Vipeholm med bl.a. det kända kolaexperimentet och dåtidens syn på det man kallade sinnesslöa men som innebar t.ex. människor med autism och Downs syndrom. Det är en skrämmande och inte alls hedervärd del utav svensk historia och det är viktigt att vi påminns om detta.

Förutom den biten så går Märit som sagt igenom en hel del andra saker och hennes bror och morföräldrar är rent ut sagt ganska vidriga personer och det finns intressanta hämndavsnitt i boken. Granne med Märit bor en flicka som inte heller har det lätt och ett fint parti i boken är när Märit åker till Stockholm för att hälsa på grannflickan men istället får bo hos dennes granne som är skadad och behöver lite hjälp med sin hund. Jag har helt tappat namnet på grannflickan men Solveig tror jag bestämt damen heter och hon är en ängel i Märits liv.

Det enda som stör i boken är Den andra. Den andra är Märits döda trillingssyster, de var nämligen tre stycken i magen men bara Märit och Jonas överlevde. Den andra är en del av Märits samvete och tvingar henne att ta itu med saker men slår också ned på Märit. Lite lustigt är att jag precis innan den här boken läste Brännässlornas drottning vilken har exakt samma berättarperspektiv med en huvudperson och dennes alter ego. Jag faller inte riktigt för detta perspektiv men resten av boken är så bra att jag ändå köper upplägget. Glad är jag att jag äntligen läst en bok av Majgull Axelsson och jag hoppas som sagt på att det ska bli ett par till framöver.

Förlag: Brombergs
Utläst: 30 juni 2021
Mitt betyg: 4/5

Om icke vetekornet

om-icke-vetekornet

Den här boken ingick i kurslitteraturen på den kurs jag läste i våras men vi behövde bara läsa sex kapitel och jag hann inte mer då heller. Däremot kände jag att jag gärna ville läsa ut den och nu har jag till syvende och sist gjort det.

Boken utspelar sig några dagar före och fram till Uhuru – när Kenya blir självständigt 1963 samt ett par tillbakablickar för att vi bättre ska förstå historien. I berättelsens mittpunkt står Mugo, en man som av byn ses som en frihetshjälte efter en vistelse i koncentrationsläger. Som hjälte ombeds han att hålla tal vid Uhuru men han vill inte. Han är både tystlåten och introvert men ruvar också på hemligheter.

En annan hjälte från byn är Kihika, han var en kämpe med i Mau Mau-gerillan (vilka med våld kämpade för ett fritt Kenya) men blev förrådd och hängd några år tidigare. En annan Mau Mau-medlem planerar att avslöja förrädaren vid Uhuru för att äntligen skipa rättvisa. Vi möter också Kihikas syster Mumbi som uppvaktas av både Gikonyo och Karanja, slutligen väljer den ene men hamnar i trubbel.

Det är inte lätt att sammanfatta bokens handling utan att spoila men det är inte heller särskilt viktigt för dig som vill läsa den att få förhandsinfo. Det som är viktigt är att den här boken berättar om Kenyas frigörelse och den ger många både fina och såriga inblickar i hur både kampen och det koloniserade livet tedde sig för främst kenyanerna men även kolonisatörerna.

Jag har liksom aldrig riktigt tänkt på kolonialismen ordentligt förrän nu i år faktiskt. Jag menar, jag vet ju att fenomenet existerar men det är först när jag läste den här kursen och samtidigt fördjupade mig i annan litteratur som jag verkligen, verkligen började inse vidden av det hela. Det är helt galet att europeiska länder har klampat fram över världen och lagt under sig det de velat ha och utnyttjat och dödat människor, deras länder och tillgångar. Totalt skambelagt urkulturer och tvingat på dem kristendomen och europeiska språk.

Om icke vetekornet ger oss en bra bild av britternas framfart i Kenya samtidigt som Thiong’o problematiserar motståndsrörelsen användande av våld och skildrar det patriarkala samhället. Han ger oss en skrämmande inblick i hur britterna som är på väg att lämna landet tänker:

Allting verkade lugnt och fridfullt, tänkte Thompson, som nu vände blicken från gräsmattan till kemibyggnaden, det närmaste laboratoriet. Provrör efter provrör stod prydligt uppradade i fönstret. Skulle allt detta finnas kvar efter torsdag? I två månader, kanske: och sedan – provrör och bägare skulle vara sönderslagna eller ligga odiskade på cementgolvet, växthusen och drivbänkarna skulle vara fulla med ogräs, och skogen runtomkring, som han hade hållit i schack noga, skulle gradvis äta sig in över ett område, som var fullt av avskräde.

Boken spänner över stora generella ämnen som kärlek, svek, skuld, sorg och förlåtelse och allt i relation till det koloniala samhället. Det kan tyckas att boken handlar om många personer och att det är många bihistorier men det gör karaktärerna väldigt levande och de flesta har en relation till varandra. Jag är väldigt glad att jag läste ut den här boken och tänker fortsätta att utbilda mig själv kring kolonialismen och postkolonialismen.

Förlag: Modernista
Utläst: 3 juli 2021
Mitt betyg: 4/5

Brännässlornas drottning

Jag var nyfiken på den här boken när jag tittade igenom majutgivningen och nappade på en förfrågan om att få läsa den.

Gro föds i slutet av 1950-talet med en mamma som är feminist och konstnär men inte vill vara som alla andra och ibland inte mår särskilt bra. Hennes pappa är av adelssläkt men borta är förmögenheten och kvar finns bara namnet och en desperat tro på att vara förmer. Med Gro följer ständigt Mi-Mi, hennes alter ego eller låtsaskompis. Boken utspelar sig under nästan hela Gros liv så det är svårt att berätta lite kort vad den handlar om. Hur kokar man ner en människas liv till bara några rader?

Inledningsvis störde jag mig lite på dialogerna Gro har med Mi-Mi och jag tyckte att en del av Mi-Mis förklaringar och teorier inte kändes särskilt ålderadekvata när de kom redan i ganska tidig ålder. Men ju längre jag läser desto mer sugs jag in i berättelsen. Bäfverfeldts språk är ganska kortfattat och fragmentariskt å ena sidan men det rinner på med ett sådant flow att det nästan blir som poesi när jag läser. Det är realism, humor och magi i en salig blandning men utan att bli klyschigt eller putslustigt. Allting känns väldigt äkta trots att det samtidigt många gånger är snudd på bisarrt.

I boken ryms många viktiga kvinnofrågor sida vid sida med en längtan om att bli älskad och sedd. Själva essensen med livet fångas så fint när vi följer Gros jakt på livet igenom livet. När jag slår igen boken vet jag inte säkert vad jag just läste men nu vill jag läsa en uppföljare om den danska prästen Brita och hunden för att få veta mer om Britas liv.

Titel: Brännässlornas drottning
Författare: Jeanette Bäfverfeldt
Förlag: Hoi Förlag
Sidantal: 281
Utgivningsår: 2021
Utläst: 26 juni 2021
Mitt betyg: 4/5

Köp på Adlibris eller Bokus

Recensionsexemplar från förlaget.

Glaskupan (omläsning)

Jag föreslog Glaskupan i min feministiska bokcirkel tidigare i våras då jag ville läsa om den för att ge den en ny chans. Men sen hamnade jag i en lång lässvacka (som jag inte riktigt vet om jag hittat ur än) och det tog tid innan den blev utläst.

Esther är 19 år och vinner en tävling där priset är en månad i New York där hon får leva i lite lyx och flärd och träffa många både intressanta och märkliga människor. När månaden har gått återvänder hon till Boston för att förbereda sig för en skrivkurs hon ska gå på. Som en bomb drabbar henne beskedet att hon inte kommit in och långsamt dalar hennes mentala hälsa vilket kulminerar med ett självmordsförsök och en vistelse på mentalsjukhus.

Första gången jag läste den här boken var för sju år sedan och jag tog inte riktigt till mig den då. Jag bestämde mig dock redan då för att en gång läsa om den för att se om jag upplevde den annorlunda. Jag minns inte hur jag läste den då men nu läste jag den ganska långsamt och i två omgångar. Detta gjorde dock att jag hade tappat en del av boken från första rundan men det gick ganska bra att komma in i den igen ändå.

Så här bara 10 dagar efter utläsning så har jag faktiskt återigen tappat mycket av boken så en gång för alla får jag nog slå fast att den inte riktigt fastnar hos mig. Däremot uppskattade jag språket mycket den här gången och jag gillar Esthers nonchalanta och lite svala inställning och hennes skarpa vardagliga blick. Det är mycket som ryms i den här boken och mycket som händer Esther under tiden den utspelar sig.

Jag anar att det inte fanns så många skildringar av psykisk ohälsa när boken skrevs (1963) och garanterat inte en sådan här rak och ärlig skildring. Självfallet känns det sorgligt att Plath själv valde att gå just den här vägen som Esther försökte att ta och just därför får boken en martyrstatus och det är fint att hon ändå fick ur sig den.

Förlag: Bonnier pocket
Utläst: 19 juni 2021
Mitt betyg: 4/5

Przewalskis häst

przewalskis-hast

Przewalskis häst är den tredje boken i Lundes klimatkvartett, den tredje av hennes böcker en av mina bokcirklar läser men den andra jag läser. Jag stod över träffen med Binas historia men ämnar nog läsa den framöver. Jag valde att lyssna på den här boken och det var tur för mig att vi flyttat fram träffen ett par gånger då den var rätt lång.

Vi följer tre spår i boken som alla knyts samman av just Przewalskihästen. Vi har ett i 1800-talets Petersburg vilket vi följer genom att läsa den berättelse som zoologen Michail nedtecknat om hur han åkte på expedition till Mongoliet för att fånga in vildhästar till sin och andras djurparker. Där finns Karin som är tysk veterinär och som ägnat hela livet åt dessa hästar sen hon såg dem för första gången som liten flicka när hennes mamma jobbade åt Göring. Och så har vi Eva som bor tillsammans med sin dotter i ett framtida Norge där samhället kollapsat på grund av klimatet. Eva bor kvar på den djurpark hon drivit med sin familj men nu är det nästan bara hästarna kvar, hon kan inte förmå sig att släppa ut dem också.

Man kan tro att det blir snurrigt eller mastigt med tre olika spår men det fungerar väldigt väl. Inledningsvis tycker jag att den ryske zoologens kapitel är lite tradiga och det blir ganska mycket fakta in your face men allt eftersom så blir de både spännande, lärorika och sorgsna. Karin är en lite märklig karaktär som liksom inte kan förstå varför hon ska gå och lägga sig samtidigt som sin f.d. man eller behöva prata med honom. Hon trivs bäst på egen hand och har en knepig relation till sin son. Precis som i Blå så gillar jag framtidsspåret allra bäst men det är för att det är så intressant och skrämmande att tänka sig hur det kan bli. Hur kommer vårt samhälle se ut om 50 år?

Jag längtar dock tillbaka till alla karaktärer under läsningens gång förutom lite mot slutet, boken hade kanske kunnat rundas av lite tidigare och fler trådar hade kunnat lämnas lite öppna. Jag förfäras av vår historia och förfasas av vår möjliga framtid. Människor har varit så grymma och elaka och varför hade vi bara inte kunnat låta de vilda djuren få vara istället för att med våld fånga in dem och visa upp dem i djurparker? Jag mår illa när jag lyssnar på hur de jagar fölen ute på stäppen i Mongoliet och kan inte föreställa mig den skräcken hästarna själva kände. För att inte tala om de människor som visades upp på liknande sätt. Psykologin bakom människors beteenden är både skrämmande och fascinerande och det är just den biten som gör att jag gillar dystopier, zombiehistorier etc. Hur kommer vi egentligen att agera den där dagen när allt slutar fungera och vi måste lämna allt känt bakom oss och hanka oss fram dag för dag?

Jag är själv gammal hästtjej och kände mycket väl till Przewalskihästarna så det var en oerhörd förvåning och besvikelse jag kände när jag nyss läste att moderna DNA-tester har visat att dessa hästar troligen inte är några vildhästar utan bara förvildade tamhästar! Vilket antiklimax liksom. Hur som helst är boken väl läsvärd och jag tänker läsa de resterande två delar i hennes klimatkvartett också.

Förlag: Natur & Kultur
Utläst: 11 maj 2021
Mitt betyg: 4/5

Señor Peregrino

senor-peregrino

I maj 2012 plockade jag på mig Señor Peregino i blodbussen då jag var nyfiken på författaren men sen har den blivit stående där. I år ingår den i min utmaning Rensa bokhyllan där jag bl.a. helt enkelt ämnar läsa de 30 äldsta hyllvärmarna jag har. Hittills går det ju sådär med projektet då jag efter 4,5 månad endast läst tre böcker. Men så råkade jag också hoppa på en litteraturkurs under våren samt utöka mina bokcirklar från tre till fyra…

Boken handlar i alla fall om Jamilet, en flicka som föds med ett enormt rött födelsemärke som sträcker sig mer eller mindre från nacken och ner till knävecken. Hon föds i en mexikansk by där de andra invånare är ömsom rädda, ömsom föraktar flickan med djävulsmärket. När hennes mamma går bort i en alltför ung ålder tar Jamilet chansen och sticker till USA där hon hoppas kunna få hjälp av läkare för att ta bort märket. Jamilet får bo hos sin moster Carmen och får snart ett jobb på ett mentalsjukhus i närheten. Hennes sysslor är att ta hand om den mystiske Señor Peregino men vem är han egentligen och varför befinner han sig där? Det verkar inte vara något direkt fel på honom och trots sköterskans inrådan börjar Jamilet en dag lyssna på hans berättelse om vad som hände i ungdomen då han vandrade Santiago de Compostela.

Inledningsvis tyckte jag mycket om att läsa om Jamilet men när Señor Peregino började berätta sin historia så delades boken i två delar och jag kände ett motstånd mot hans historia och tappade lite sugen på boken. Men rätt vad det var så var jag lika insugen i hans berättelse som den parallella om Jamilet och hennes liv i nutid. Det är många intressanta karaktärer i boken och jag gillar särskilt Jamilets moster Carmen trots hennes ganska diskutabla val av livsstil och kärlekspartner. Samartin har ett tilltalande och härligt språk och hon gör de olika miljöerna högst levande allihop.

Boken är lite som en saga och trots att jag gillar den så är jag inte sugen på att läsa del 2 och 3 i serien. Kanske blir det någonstans lite för långrandigt och sagoskimrande och jag har istället googlat runt för att få veta ungefär vad som hände. Samartin är kubansk-amerikan men vad jag förstår flydde hon från Kuba som litet barn så hon får ändå representera USA i min världsläsning.

Förlag: Bazar
Utläst: 15 maj 2021
Mitt betyg: 4/5

Köp på ex. Adlibris eller Bokus

Ett år av vila och avkoppling

Den här boken fick jag som en Secret Santa-present i julas bara det att jag absolut inte kom ihåg att vi skulle ha bokbyte så jag slet upp paketet när det kom och blev mäkta förvånad eftersom jag just precis beställt samma bok som Secret Santa-bok åt en av de andra deltagarna i bokbytet. 😀 Haha, jag funderade lite hoppfullt på om Bokus kanske tyckte att jag skulle få boken eftersom jag tittat på den så mycket. Men så var det ju inte. Nu i våras lyckade jag få den vald som bokcirkelbok i en av mina bokcirklar så att den blev läst också.

Jag köpte den här boken till min väninna för att hon skulle få (och nu har fått) barn så jag tänkte att hon skulle längta efter lite lugn och ro mitt i spädbarnstiden. Hon som köpte den till mig tänkte nog att jag som höll på bli utbränd behövde lite lugn och ro. Fast det var ju inte alls vad boken handlade om. Eller tja, det beror på hur man ser det. Den namnlösa huvudpersonen känner sig olycklig och vill sova bort sina bekymmer och vakna som en ny människa efter ett år då hennes kropps celler föryngrat sig. Hon hittar en tvivelaktig psykiatriker och lyckas få sömnmedel och andra piller utskrivna. Sen går hon hem och petar i sig så mycket hon kan och sover så länge det går. Vaknar, äter lite, ser på tv, får besök av sin väninna Reva, petar i sig piller och sover. Och så går det runt.

Huvudpersonen är inte särskilt sympatisk. Hon är bitchig och totalt oempatisk mot Reva och underligt besatt av ett ex som behandlar henne riktigt äckligt. Hon vräker i sig piller i sådana mängder att jag förundras över att hon aldrig får en enda överdos av något slag. Boken är väldigt skruvad i hela sin story och fullkomligt orealistisk men ändå sugs jag in i den och läser vidare med iver. Vi får också en del förklaringar till saker under resans gång vilket gör huvudpersonen lättare att förstå. Moshfegh skriver kliniskt och redogörande men ändå med en hel del känslor och humor. Det var rejält blandade omdömen om den här boken i bokcirkeln där de allra flesta var för eller emot den. Läs den själv och avgör.

Förlag: Modernista
Utläst: 25 mars 2021
Mitt betyg: 4/5

Dit solen aldrig når (måndagsmikron)

dit-solen-aldrig-nar

Varför läste jag den?
Jag hade svårt att sova och behövde något lättsmält och bekant.

Vad handlar den om?
Det är tredje boken om Anki och Tryggve. Anki ger sig ut på långritt och stöter på något som heter Fruntimmershuset. Tryggve hittar några gamla anteckningar om ett av sina första och ännu olösta fall. Det ena leder till det tredje och snart är de bägge inblandade i ett fall igen.

Vad tyckte jag?
Som vanligt mysigt, hästigt, gotländskt och lagom spännande utan att bli makabert. Jag blir lite nervös när Anki verkar lite svartsjuk på att Tryggve hänger med en trevlig kvinna och jag hoppas för guds skull att serien avslutas utan att de får ihop det. Män och kvinnor kan vara kompisar liksom. Lite weird också med att Ankis barnbarn bor hos henne tillfälligt i två månader och byter skola hux flux pga diverse omständigheter. Men trevligt för Anki att få hänga med sitt barnbarn.

Förlag: Lind & Co
Utläst: 1 april 2021
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Bygga muskler som vegan

Jag har följt Styrkelabbet i flera år och i början bestod de bara av Daniel och Philip. Styrkelabbet är en blogg och numera även en podd som handlar om styrketräning. Det är träningstips, nörderi i olika övningar, en hel del forskningsreferenser och en annan lite flamsigare historia emellanåt. Numera har de vuxit och är totalt sju anställda men de har behållit sitt fokus på styrketräning och är fortfarande lika bra.

De har alltid legat i framkant och vart positivt inställda till oss veganer (och vegetarianer) och inkluderat gröna kostråd sedan länge vilket jag uppskattat. De har gett ut några kostböcker med matscheman för både allätare och veganer och det här är deras första bok som riktar sig enkom till veganer (eller andra intresserade såklart!). Diskussionerna har gått heta i vegangrupperna på Facebook om huruvida det här är en bok du behöver och på det svarar jag: det beror på. Själv älskar jag att ha allt samlat i en bok även om du säkert kan googla fram det mesta på nätet.

Andreas Abelsson skriver själv inledningsvis att boken främst är skriven för dig som är ny inom eller nyfiken på vegankost och om du redan tränat och ätit växtbaserat länge så har du troligtvis koll på det mesta. Jag själv känner att jag har koll på ganska mycket men inte exakt allt och jag gillade verkligen att få den här pedagogiska sammanställningen som jag kan återvända till när helst jag har funderingar.

Boken går igenom kalorier, makronutrienter, mineraler och mikronutrienter, kosttillskott och det finns t.o.m. ett kapitel om ketogen kost vilket för mig personligen är tämligen ointressant men ändå bra för den som kanske äter lchf och vill testa veganskt. Avslutningsvis finns där några recept och träningsprogram så är du helt grön inom veganismen och/eller styrketräning har du verkligen en bra handbok här.

Den är seriöst skriven men relativt enkel och innehåller mängder med forskningsreferenser för den som vill läsa vidare. Jag äter redan de mineraltillskott som rekommenderas men visste inte att B12 kan vara så pass svårt för kroppen att ta till sig, och dessutom ofarligt att överdosera, så jag beställde genast extra B12 när jag läst det kapitlet. Nu kollade jag mina värden i höstas och de var prima men det är ju bra om de fortsätter vara det.

En annan sak jag inte visste var att näringsjäst är så pass proteinrikt (51 g/100 g) och även om man inte äter såna mängder så plockade jag med ens fram min burk från längst bak i skåpet och strösslade det över mina middagar. Jag har också fått mig ett uppsving generellt kring mina kostfunderingar och jag äter ju lunch i en skolmatsal på gott och ont. Maten är oftast god och jag älskar att slippa göra matlåda men emellanåt kan den vara lite proteinfattig och som styrketränande individ vill jag gärna ligga på 1,5-2 g protein per kg kroppsvikt varje dag och då fungerar inte vissa maträtter. Det här har jag nog slarvat med ett tag och nu är jag på banan med träningen igen så är det bra om kosten hänger på.

Boken är kanske mer ett häfte en bok men jag tycker den var läsvärd och som jag skrev här ovan så tycker jag att det är skönt att ha alla fakta samlade. Dessutom gillar jag Styrkelabbet väldigt mycket så jag är kanske lite partisk och rekommenderar den absolut. 🙂

Du hittar fler böcker om träning på min sida Löpbrigaden!

Förlag: Styrkelabbet
Utläst: 3 mars 2021
Mitt betyg: 4/5