Att föda ett barn

Typ 40 år efter alla andra ger jag mig slutligen på trilogin om Maj. Den har stått i min hylla sedan min pappa köpte serien till mig i present i november 2014 efter att jag önskat den. Han gjorde sig till och köpte alla tre inbundna och så läste jag dem aldrig då. Det har jag haft lite dåligt samvete för. Men nu är jag igång!

Maj är 20 år gammal och året är 1938. Hon har lämnat sin hemort Åre för att glömma exet Erik som bedrog henne. Men hon kan ändå inte riktigt glömma honom. En dag ber kollegan och väninnan Ingrid henne att följa med på en tur i Tomas bil. Hon säger att han är snygg. Maj har egentligen ingen lust men gör det ändå. Ingrid har inte sagt att han är gråhårig och ca 20 år äldre än Maj men han är ju ändå ganska trevlig och artig. En lånad pälskappa som ska återlämnas leder till en graviditet och plötsligt måste Maj både gifta sig och flytta ihop med Tomas. Men vem är han egentligen?

Jag hade inte läst på baksidan av den här boken och visste inget mer direkt än att det handlade mycket om Majs hemmafruliv. Det är är jag glad för, för på så vis framträdde problematiken med Tomas steg för steg för mig precis som den gjorde för Maj. Sandberg skriver speciellt, det är väldigt intensivt och ofta ganska osammanhängande tankeflöden. Maj vill inte bli med barn, hon vill inte vara med Tomas och hon vill inte bo ovanpå hans gamla mammas lägenhet. Men när hon nu måste det så gör hon allt vad hon kan för att framstå som den goda husmodern. Hennes tankar kretsar kring mat och minutiös städning i kombination med djup oro, ångest och en känsla av att inte duga till för släkten och samhällets ögon. Tomas vill ha henne men hon kan inte förmå sig att vara intim med honom igen utan gör allt för att hålla sig undan.

En extra personlig touch är att min mormor är född i december samma år som Maj, hon var norrlänning men långt längre norrifrån än Maj och hon hette Maj Margit då Maj är vårt släktnamn på kvinnosidan. Eller var kanske, jag fick bara söner så vi får väl se. Min mormor var också urtypen för en god husmor men därefter slutar nog likheterna med bokens Maj.

Möjligen att boken hade kunnat vara lite kortare, ibland bläddrade jag fram några sidor för att tjyvläsa vissa skeenden innan jag vände tillbaka och läste på riktigt. Samtidigt blev den emellanåt som en drog där mina ögon bara flödade över sidorna och jag hade svårt att lägga den åt sidan för att sova. Men jag tyckte definitivt om boken vilken slutar väldigt abrupt men så hade väl Sandberg redan planerat att det skulle bli en trilogi. Jag är inte alls matintresserad men fascineras av nörderi och man kan väl inte annat än att betrakta Maj som en mat- och städnörd. Även om hon såklart hellre hade återfått sin ungdom och varit ute på dansbanan med jämnåriga. Det ska bli intressant att få följa hennes liv i de kommande böckerna och se hur det blir.

Förlag: Norstedts
Utläst: 22 januari 2023
Mitt betyg: 4/5

Madonnan vid Nilen

Vi hade redan i november bestämt att det här skulle bli vårens första bokcirkelbok i Veganbokprat så jag hade bestämt att ha den som första ”pendlarbok”, d.v.s. den bok jag har med mig fram och tillbaka till jobbet. Sedan bestämdes det att träffen inte blir förrän i februari men då hade jag redan börjat läsa.

Boken utspelar sig i Rwanda 1979. På gymnasiet Notre-Dame-Du-Nil går flickor som är döttrar till de mäktiga och rika och de allra flesta är hutuer. Skolan har också en liten kvot av tutsier till många av hutuernas förtret. Vi följer framförallt de två tutsierna Veronica och Virginia som försöker navigera i sin tillvaro på skolan. Gloriosa är hutu och dotter till en politiker och hon är den som allra mest stör sig på tutsierna och som även sedermera tar saken i egna händer för att göra något åt problemet.

Oj, som jag har googlat under läsningen av den här boken. Till att börja med så visste jag absolut ingenting om folkmordet i Rwanda 1994 mer än att många dött. Nu har jag läst på om Rwandas historia och hutuerna har alltid varit i majoritet medan tutsierna alltid lyckats haft styret. 1961 tog dock hutuerna makten och många tutsier flydde landet. I början av 1990-talet försökte en grupp tutsier, RPF (Rwandas Patriotiska Front) få till ett samstyre mellan hutuer och tutsier men på väg hem från fredsförhandlingarna blev hutupresidentens plan nerskjutet. Hutuer skylde detta på tutsier och folkmordet startade och pågick under ca tre månader och omkring 800 000 – 1 000 000 tutsier mördades.

Jag får inte riktigt ihop årtalen då det som hände i Rwanda 1973 (militären tog makten) verkar vara det som händer i det här boken (som ska vara ca 1979). Men antingen hände det fler saker än jag fattat hittills eller så vill Mukasonga glida lite och berätta en vittneshistoria men inte exakt så som det var. Hur som helst tycker jag väldigt mycket om den här boken. Det är så mycket som ryms och så spännande relationer emellan många. Flickorna sinsemellan, och mellan flickorna och världen utanför med både ambassadörspojkvänner, den vite halvgalne f.d. plantageägaren/konstnären, regnmakerskor och siare. Det är verkligen ett nerslag i kolonialtiden där tro på ritualer samsas med förundran över franska veckotidningar och manliga lärare med långt hår. Och det är sorgligt att läsa om den skamfyllda mensen och synen att man blir en kvinna först när man får barn, och särskilt pojkar.

Gloriosa är måhända lite ensidigt porträtterad men hon står liksom för all den ondska som drabbade tutsierna och hennes hjärna är väldigt enkelspårig och kanske hjärntvättad? Bihistorierna om de andra flickorna är alla minnesvärda och jag fastnar bl.a. för omnämnanden om Dian Fossey som avskyr rwandier eftersom de dödar gorillorna och säger att bara vita människor vet hur man handskas med dem. Om detta är sanning eller fiktion vet jag dock inte. Gloriosa lyckas med lögner dra igång ett upplopp och det här citatet är så skrämmande korrekt och alltid aktuellt:

– Du vet mycket väl att alltihop grundar sig på sina lögner.

– Det är inga lögner, det är politik.

En annan sak jag älskar är när författare blandar in ord på originalspråk och det är fullt av ord och uttryck på kinyarwanda i boken. Det ger en sådan autenticitet och tyngd till texter tycker jag (som är språkintresserad) och jag upplever att det blir lättare att ta till sig en bok, trots att jag inte förstår orden. Jag tycker också om när hon gör som Achebe och många andra och väver in folktro och sägner i berättelsen. Apropå språk så är det många som uppmärksammat hur Mukasonga i den här boken lyfter det nedvärderande språkbruket hutuerna har om tutsierna och hur det normaliserar hat och sakta omvänder allt fler. Vi har ju exakt samma process i vårt land idag.

Jag skulle kunna skriva ännu mer om den här boken men jag nöjer mig här och ser fram emot att diskutera den i bokcirkeln om några veckor. Jag ser också fram emot att läsa Mukasongas Barfotakvinnan vilken i skrivande stund är på väg hem till mig!

Förlag: Tranan
Utläst: 20 januari 2023
Mitt betyg: 4/5

Sidenkatedralen och andra texter

2020 fick jag den här i födelsedagspresent av min pappa tillsammans med en fin lapp där han skrev att Sara Danius var en av hans favoritpersoner. Jag hade ingen aning om detta och blev väldigt glatt överraskad av att en så cool kvinna var viktig för min pappa.

Boken består av en rad olika texter. Det är förord till olika böcker, texter ur DN om modeskapare och fotografer, berättelser om Saras Nobelklänningar, inträde och utträde till Akademien samt litegrann om hennes cancer från sommar- och vinterprat. Fem olika delar och jag tyckte om alla på olika sätt.

Jag är långt ifrån Sara när det gäller mode. Jag är tämligen ointresserad av kläder men ibland får jag små ryck och försöker engagera mig. Däremot är jag insatt när det gäller miljöaspekten av mode och jag undviker fast fashion vilket troligen Sara gjorde också men kanske av andra anledningar. Hon är förtjust i haute couture och siden medan jag undviker siden eftersom jag inte gillar att man kokar larverna levande för att få ut silkestråden. Men visst är hennes klänningar vackra.

Sara är också intresserad av fotografi och jag har absolut noll koll på de fotografer hon nämner men hon väcker mitt intresse och jag googlar deras bilder och frågade genast en kompis om vi inte skulle ta och gå på en fotoutställning här i Stockholm. Foto är annars en sådan sak som jag tycker är spännande och jag skulle gärna fotografera mer och bli bättre på det men jag har f ö r många intressen…

Hon skriver väldigt bra och är så intellektuell att jag ibland känner mig lite smådum. Men inte så att det är hennes mening att göra ner någon, hon förutsätter nog bara att läsaren är lite på samma nivå som henne. De inledande kapitlen består av olika förord och jag blir sugen på att t.ex. läsa om Madame Bovary och funderar på om jag borde läsa Proust? Min bokcirkel gjorde det men jag orkade aldrig då. Å andra sidan tycker jag att Sara är lite den gamla skolan när det gäller litteratur men hon är som sagt en klassiskt skolad litteraturhistoriker så det faller sig naturligt. En del av mig vill läsa fler klassiker och en annan del av mig är lite motvalls för att det mest bara är gamla vita män som ingår där.

De sista texterna är mest personliga och beskriver bl.a. hennes barndom och  hennes känslor när hon fick frågan om att bli ledamot i Svenska Akademien fram till känslorna när hon blev avsatt. Jag tycker det är en stor förlust för Sverige att Sara gick bort så tidigt och tänker att hon hade kunna fortsätta tillföra mycket till dagens samhällsklimat. Nu är jag sugen på att läsa mer av henne.

Förlag: Albert Bonniers förlag
Utläst: 6 januari 2023
Mitt betyg: 4/5

Uppgång & fall

Jag vet inte på rak arm hur många Liv-album jag läst nu men tror att jag är någonstans halvvägs i hennes produktion Varje gång jag läser ett blir jag dock väldigt pepp på att läsa de andra!

Jag har inte alls koll på alla de här rika männen hon skriver om men förstår till fullo hennes resonemang om att de carpar diem och lever i nuet som sjuttsingen och jag fnissade högt åt det samtidigt som det ju är tragiskt och sjukt. Serien om att alla kulturmänniskor är medelklass känns spot on och även den om hur vänstern resonerar. Det var intressant och lite läskigt att läsa om Ayn Rands inflytande och det var också på sätt och vis skrämmande och obehagligt att läsa om finanssektorn även om jag ju vet att det går till så.

Något som är extra kul med just det här albumet är att hon refererar till Barnboksprat vilket ju är en blogg jag också skriver på. Hon skriver egentligen ingenting om själva bloggen utan hänvisar bara till en intervju som en av oss (inte jag) gjort där men ändå, det känns som att jag är typ omnämnd i ett Liv Strömquist-album! Nu vet jag att de flesta som omnämns i hennes album nog inte blir så superglada vilket jag kan förstå men jag tyckte just det här var coolt.

Förlag: Galago
Utläst: 31 december 2022
Mitt betyg: 4/5

Brott och straff

Inför att jag och en kompis skulle gå och se Brott och straff på Dramaten i mellandagarna så läste jag om boken. Förra gången jag läste den var för ca 30 år sedan då jag var runt 15. Jag mindes att jag gillade den och så gjorde jag även nu.

Raskolnikov är en ung man i Petersburg på 1800-talet som hoppat av sina juridikstudier. Han bestämmer sig för att mörda en gammal gumma som är pantlånerska av anledningar jag inte är säker på, för att hon ändå inte är värd något? Hur som helst har han inte räknat med den ångest brottet ska skänka honom och han tampas med detta och ideliga feberattacker under ganska många sidor. Under tiden kryper polisen allt närmare honom och han försöker förhålla sig till dem, sin familj, vännen Razumichin och fröken Sonja som han lär känna. 

I huvudsak är det här en bra bok även om vissa partier blir lite föreläsningsaktiga men jag fattar att det här var ett sätt för Dostojevskij att nå ut med sina tankar och idéer när man inte hade sociala medier och bloggar. Boken har en hel del intressanta karaktärer och resonerar kring vad som är ont och gott. Förutom just de där föreläsningspartierna så är den väldigt lättläst och enkel att hänga med i. Jag googlade en hel del på Petersburg för att få en bild av kvarteren som Raskolnikov rörde sig i och hittade till sist någon reseberättelse från en guidad tur i hans fotspår. vilken var intressant att läsa.

Boken är väldigt mörk och dyster och i princip alla utom Raskolnikovs vackra syster Dunja är feta, bleka, glåmiga, har rödsprängda ögon etc. Det förekommer så många feberinslag att jag undrar om det var vanligare med feber förr? Å andra sidan har jag typ haft endagarsfeber två gånger på ca 14 år så jag vet inte vad normen är. Ett annat ord jag reflekterar kring är att många repliker skriks. D.v.s. det står typ att ”bla bla bla skrek Razumichin”. Jag funderade kring om det var ett översättningsfel men när vi såg teatern så skreks det faktiskt en hel del. Var det så här man pratade i Ryssland på 1800-talet? Dialogerna är överhuvudtaget helt galna med så sjukt långa repliker men sen är ju många karaktärer lite fulla och då brukar folk orera i oändlighet.

Föreställningen var bra men feberfri (d.v.s. de hade helt plockat bort det momentet medan i boken har ju Raskolnikov feber nästan konstant) och de hade fångat det dystra väldigt väl. I min ungdom läste jag även Idioten och jag får se om jag läser om även den någon gång. Just nu är dock nästa inplanerade föreställning med bok Sommarboken så det är den som ska omläsas i första hand.

Förlag: Wahlström & Widstrand
Utläst: 28 december 2022
Mitt betyg: 4/5

Moomin and the Martians

Moomin and the Martians fick jag av en kompis i höstas. Hon är väl lite av Tove Jansson/Mumin-fanatiker medan jag aldrig riktigt hakat på tåget (än). Hon hittade inget på svenska så därför fick jag den här lite udda kanadensiska barnutgåvan. 🙂

En marsmänniska (konstigt ord) landar i Mumindalen och muminfamiljen hittar en konstig maskin som de tar hem. Det visar sig att för varje ny knapp eller ratt de trycker/vrider på så händer den ena konstigheten efter den andra med invånarna i Mumindalen.

Den var väldigt söt den här boken, jag är fortfarande inte frälst även om jag förstår att en kort tecknad variant kanske inte gör Mumintrollen rättvisa. Jag förstår inte heller om den här boken baseras på någon annan? En gång när jag och gänget på Barnboksprat tävlade i ett bokquiz så vann vi faktiskt en hel hög jättefina muminböcker som vi delade upp emellan oss och jag har ett ex. här hemma men minns inte vilken just nu. Jag har den inte bland mina att läsa-böcker utan ställde den direkt bland potentiella högläsningsböcker för jobbet men har ännu inte läst den.

Förlag: Drawn & Quarterly
Utläst: 29 december 2022
Mitt betyg: 4/5

Tilly and the Map of Stories

Tilly and the Map of Stories är den tredje boken i serien om Tilly som är bokvandrare. Jag fick den tillsammans med del 2 av en kompis i juli 2021 och plockade fram den nu när jag behövde brassa på antalet lästa böcker lite med mer lättlästa varianter. Eftersom det här är en serie finns risk för spoilers i recensionen.

Folk har börjat glömma bort böcker och det elaka syskonparet Underwoods håller på att binda böcker och kommer kanske förbjuda bokvandring för alla barn i en snar framtid. Tilly har fått en massa föremål som hon anser vara ledtrådar till att hitta the Archivists vilka hon stenhårt tror kan hjälpa henne och bokvandringens framtid. Hennes mamma tror henne och sätter Tilly och Oskar på ett plan till USA där Orlando och hans man som jobbar i en bokhandel tar emot dem. Snart befinner de sig i ett äventyr där de vandrar djupare än någonsin in i böckernas värld.

Jag hade inte tänkt att läsa tredje delen direkt men så nappade en kompis på erbjudandet om att få ärva de här böckerna till sina barn så då var det lika bra att plöja igenom trean också. Jag tyckte ju andra delen var lite seg i början och jag vet inte om det var för att jag hade glömt en del eller om den faktiskt var lite segare men den här tredje delen kom jag in i med ens och den var spännande typ hela vägen. Sen byggdes det upp ganska mycket mot slutet och så ba, baam, löste sig allt. Men det är ju trots allt en bok för mellanåldern.

Jag hade hoppats att den här delen skulle knyta ihop säcken och det gör den, så när som på en sak. De första tre delarna är alltså i princip en trilogi. Däremot tuffar Tillys äventyr vidare och det finns i skrivande stund både en fjärde och femte del utgiven. Hade jag varit 10 år hade jag lätt läst dem men just nu är jag mätt på Tilly och nöjd med det jag fått vara med om under de här tre första delarna. Jag står fast vid mitt ord om att rekommendera den här till alla och köp den gärna i present till ungar i din närhet. Nu är den stora frågan, vilken bok skulle du vilja bokvandra i?

Förlag: HarperCollins
Utläst: 22 december 2022
Mitt betyg: 4/5

Annabelle

Förr i tiden fick jag fortfarande oombedda rec.ex. hemskickade ibland. Numera har jag i princip helt lagt ner det där med rec.ex. på bloggen förutom någon enstaka gång när jag verkligen blir nyfiken på en bok. Den här skickade alltså förlaget till mig för ca fem år sedan men då jag inte är jätteförtjust i deckare så blev den aldrig läst. Men nu när jag behövde några snabblästa böcker så passade tvärtom en deckare riktigt bra.

Charlie är en ung Stockholmspolis som blir satt på ett fall i Gullspång där en ung tjej försvunnit. Bara det att Charlie själv lämnade Gullspång en gång i tiden och hon har aldrig velat åka tillbaka. Samtidigt som hon nystar i fallet så kastas hon tillbaka till och får nya insikter om sin egen, inte så lyckliga, barndom.

Jag blev glatt överraskad av den här boken. Eller glatt kanske är lite fel ordval då den är väldigt mörk på många sätt. Charlie tampas med en hel del problem och i orten Gullspång finns också många hundar begravda. Jag är ju själv född och uppvuxen i Stockholmsförorter men har bott ett år på landsbygden och jag uppskattar kontrasterna i synsätt på Gullspång mellan Charlie och kollegan Anders. Där han bara ser misär, ett fult smältverk och fulla ungdomar så minns hon ändå en del glädje, gemenskap och skratt. 

Som alltid när jag läser den här typen av böcker är jag mer intresserad av huvudpersonens utveckling än fallets lösning och jag blir inte besviken. Charlie är en intressant karaktär med en komplex bakgrund och jag blir direkt nyfiken på att läsa uppföljarna för att få reda på mer om henne. Och så vill jag såklart veta hur det går för katten. 🙂 Men fallet är också intressant och jag gillar hur tre olika skeenden varvas vilka såklart alla hänger ihop med varandra. Jag uppskattar också boknördandet med flera litteraturreferenser och läser att Bengtsdotter är utbildad svensklärare. Hoppas det blir mer sådant i de andra delarna!

Förlag: Bokförlaget Forum
Utläst: 15 december 2022
Mitt betyg: 4/5

Iggy 4-ever

Iggy 4-ever är uppföljaren till Nattbarn och Iggy går kvar i åttan. Skolan är öken och några killar trakasserar Iggy men hon orkar/vågar inte konfrontera dem. Iggy och hennes bästis Julle börjar hänga med ett gäng i nian men den nya vänskapen sår också lite split och avund mellan Iggy och Julle. Dessutom pajar Iggys telefon och mamma har inte råd att köpa en ny smartphone. Hur ska hon överleva nu?

I den här boken är det lite mer fokus på vänskap och kärlek vilket ju är en stor beståndsdel förvisso genom hela livet men som är särskilt stort i tonåren. Kan man dela sin kompis med någon? Vad händer om man blir kär i samma person? Är man vänner om den andre inte ställer upp för en? Hur gör man när man inte har råd med det alla andra har råd med och är det fel att stjäla av sina föräldrar om det är ändå är saker de inte vill ha? Det finns många intressanta spörsmål i den här berättelsen och precis som Nattbarn så skildrar den tonårslivet riktigt bra. Men efter den här verkar inte Gustavsson ha gett ut något mer vad jag kan se förutom att illustrera första delen om Lisbet och sambakungen (vilken är kul!)?

Förlag: Galago
Utläst: 11 december 2022
Mitt betyg: 4/5

Tilly and the Lost Fairy Tales

För ca två år sedan läst jag Tilly och bokvandrarna som precis kommit ut på svenska och jag älskade den. Tänk att få vara som Tilly och kunna bege sig till böckernas värld och uppleva äventyr! Även om alla äventyr inte var så trevliga. För något år sedan fick jag ärva del 2 och 3 av en kompis som också läst och gillat och nu läste jag den andra delen. Eftersom det är en serie kan det finnas risk för spoilers nedan alternativt vara lite svårt att förstå när du inte har bakgrunden.

Tilly åker till Paris med kompisen Oskar då de ska hälsa på hans pappa och farmor strax innan jul. Mormor och morfar förbjuder Tilly att bokvandra i folksagor då de är lite speciella och finns i så många olika versioner. Men Oskars farmor visar sig ha en kompis som äger en bokhandel och som tvärtom uppmuntrar barnen att ta en tur i en bok med folksagor. Det kanske inte var en så smart idé…

I början av boken kände jag att jag kanske inte var så sugen på mer Tilly ändå men en bit in i boken så blev det riktigt spännande och det är något visst med att få bege sig in i böckernas värld. I den här boken möter Tilly bl.a. Rödluvan, Jack (och bönstjälken) och Rapunzel. Eftersom boken är skriven i modern och feministisk anda så är inte sagoflickorna några värnlösa typer (eh ok, Rödluvan är bra godtrogen ändå) utan tvärtom riktigt rediga och det är härligt att läsa. 

Det finns just nu tre böcker till om Tilly (på svenska också) men jag hoppas att den historien som började i första boken får sitt slut i nästa för sen känner jag mig mätt. Och det verkar som att hon får en ny följeslagare i bok 4 så kanske blir det som jag hoppas. Hade jag gått i mellanstadiet idag hade jag dock inte nöjt mig med bara de tre första. Så du som behöver ett julklappstips till en 9-12-åring – köp de här böckerna! Och frågan är såklart, när ska den här serien filmas?

Förlag: Philomel Books 
Utläst: 14 december 2022
Mitt betyg: 4/5