Inte längre hemma

Inte längre hemma är den fristående uppföljaren till Allt går sönder och den allra sista kurslitteraturboken jag recenserar från kursen Postkoloniala litteraturstudier. Det var den här vi främst skulle läsa och analysera men jag ville som jag tidigare berättat läsa Allt går sönder också för att få en vidare bild.

Vi har i den här boken kommit fram till 1950-talet och Obi, Okonkwos (från Allt går sönder) sonson får låna pengar från Umuofias byråds-avdelning* i Lagos och en chans att åka till Storbritannien och studera. När han återvänder därifrån förväntar sig byrådet att Obi ska uträtta stordåd och framförallt tjäna storkovan. Bara det att Obi läste litteraturvetenskap och inte juridik som byrådet tänkt sig. Och han får förvisso ett jobb hos den brittiska administrationen i Lagos men det genererar inte pengar på det sätt Obi tänkt sig.

(*Jag minns inte längre vad de kallades i boken och orkar inte rota fram den men där byrådet styrde i Umuofia förr i tiden så är den här sammanslutningen en slags förlängning av det, men i huvudstaden Lagos.)

De allra flesta nigerianska tjänstemän är korrupta och tar emot mutor. Obi tänker inte bli en av dem men det går inte riktigt som han tänkt sig. Dessutom blir han kär i en flicka som anses vara en osu (en outcast) enligt traditionen och hans föräldrar motsätter sig starkt hans önskan om att gifta sig med Clara. Det som blir spännande här är att även fast hans föräldrar bekänt sig till kristendomen för länge sedan så är det i detta fall igbokulturens anor som fortfarande lyser igenom i deras fördomar och åsikter.

Det är svårt att berätta om de här böckerna utan att avslöja hela handlingen så jag tror jag stannar här. Där Allt går sönder alltså skildrar tiden innan och i begynnelsen av kolonialiseringen av Nigeria så befinner vi oss här mitt i det koloniala samhället med den brittiska övermakten som styr. Du måste inte ha läst Allt går sönder för att ha behållning av denna men jag tycker att det ger mycket mer att läsa bägge två.

På en del ställen läser jag att det här är en trilogi men på andra att det är två böcker till som ingår i den här ”serien” där Achebe berättar om Nigerias historia; Guds pil och En folkets man. Den sistnämnda ser jag ska utges igen på Tranan 2023 så då kan jag ju passa på då att läsa den. Jag hoppas att det kommer ett nytryck av Allt går sönder också, jag läste den som e-bok men skulle gärna ha en inbunden kopia i hyllan.

Förlag: Bokförlaget Tranan
Utläst: 11 april 2021
Mitt betyg: 4/5

Smuts (måndagsmikron på en tisdag)

Varför läste jag den?
Projekt Justitia. Jag har velat läsa den här serien så länge men aldrig kommit mig för förrän nu. Jag insåg under läsningen att jag läst boken förut men det var innan bloggens begynnelse och jag är glad att jag läste om den.

Vad handlar den om?
Jonas Wahl är en framgångsrik advokat med en perfekt fru och ett perfekt hem och perfekta barn. Bara det att han har en ganska stor hemlighet. Hans fru Rebecka är journalist och borde vara nöjd med sitt perfekta liv men det är något som skaver. Jonas hemlighet skaver.

Vad tyckte jag?
Den här boken är fortfarande strålande bra än idag. Wennstam får med både lust och skam på ett riktigt bra sätt. Hon lyfter trafficking och mina tankar går mer än en gång till Paolo Roberto. Jag tycker det är fint hur hon skildrar tonårsdotterns pockande sexlust som är så svår att förhålla sig till när man själv är i tonåren. Slutligen blir det också en diskussion kring det ständigt närvarande hora/madonna-komplexet.

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst:
21 oktober 2021
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

 

Allt går sönder

I våras läste jag en kurs som hette Postkoloniala litteraturstudier, den ges på andra halvan av vårterminen på Stockholms Universitet och jag kan varmt rekommendera den. I kursen läste vi en hel del intressant litteratur där Achebes Inte längre hemma var en av dem. Jag ville dock läsa den här innan för att få hela bilden så jag passade på att klämma den också.

Okonkwo är en stolt och stark krigare, en man med många fruar och en av de viktigaste männen i byn Umuofia där han bor. Boken utspelar sig i slutet av 1800-talet och vi får först en skildring av det traditionella igbolivet innan den vite mannen kom till Nigeria. Religion och social status är viktigt och livet styrs av riter och traditioner. Okonkwo är hård och drar sig inte för att bruka våld i sina relationer och han är minst sagt fyrkantig. Det viktigaste i hans ögon är att ingen ska missta honom för en fattig vekling.

Okonkwo tillbringar ett par år i en annan by av en anledning och när han återvänder har den vite mannen tågat in i hans hemby, byggt kyrkor och förvridit huvudet på hans son. Okonkwo försöker att bjuda motstånd men ingen vill följa honom på hans väg och den forne hjälten faller allt längre ner från sin en gång så höga position.

Den här boken var väldigt intressant. Achebe skildrar Nigeria före och under kolonisationen och han drar sig inte för att visa både de bra och dåliga sidorna av igbokulturen. Okonkwo är en spännande karaktär även om jag inte sympatiserar med honom nästan överhuvudtaget. Jag tycker faktiskt att han är både dryg, snarstucken, elak och alltför stolt för sitt eget bästa.

Achebe skriver enkelt, han ville att boken skulle vara tillgänglig för alla, och stundtals riktigt roande. Han är uppväxt i en kristen familj men med nära släktingar som fortfarande levde traditionellt byliv och detta gör att han kan skildra bägge världarna inifrån. Jag är ett fan av kodväxling och gillar hur han använder ord och uttryck på igbo utan att översätta dem. Mer än en gång funderar jag också på hur kolanöt egentligen smakar även om jag gissar att den inte främst inmundigas p.g.a. smaken utan snarare dess innehåll i kombination med traditionen.

Förlag: Bokförlaget Tranan
Utläst: 10 april 2021
Mitt betyg: 4/5

Hjärtlinjer

För ca tre år sedan läste jag Bennetts debutroman The Mothers och tyckte väldigt mycket om den. Ända sedan jag såg att Hjärtlinjer skulle komma ut på svenska har jag varit vansinnigt taggad på den och som tur var lyckades jag sälja in den till en av mina bokcirklar i april.

Tvillingsystrarna Desiree och Stella växer upp i en liten småstad i södra USA där det bor väldigt ljushyade svarta människor. I tonåren rymmer de till New Orleans och Stella upptäcker att människorna här tar henne för vit. En dag försvinner hon härifrån och hör aldrig mer av sig till Desiree. Några decennier senare följer vi Jude, Desirees dotter, som tar sig till college och jobbar extra som servitris på en cateringfirma. På en av festerna möter hon någon som på sätt och vis kommer att förändra världen för henne.

Den här boken vinner på att inte spoilas även om du under läsningen snart själv förstår vad som ska hända. Bennett är skicklig på att teckna karaktärer och att lyfta viktiga frågor både som fokus och lite mer i bakgrunden. Rasism och white passing är de stora frågorna i den här boken. Vilka förutsättningar och möjligheter har en människa som är svart respektive vit? Som en bikaraktär finns en fint gestaltad transperson och de svårigheter hen möter, inte i första hand från omgivningen utan mer kring det praktiska/vardagliga och det inre emotionella.

Bennett skriver också fram en fin småstadskildring och allting känns väldigt trovärdigt och tidstypiskt. Alla familjerelationer, alla saker folk gör av kärlek eller rädsla, stora händelser och små detaljer – det finns så mycket bra i den här boken och den lyckas dessutom vara spännande. Jag kan gott förstå att den här boken ska bli en TV-serie och jag ser mycket fram emot den. Nu önskar jag att jag hade köpt boken istället så den fanns i min hylla men jag lyssnade på den och tycker att Astrid Assefas inläsning var väldigt bra. Det är även en bra bokcirkelbok för dig som letar tips på dylika.

Förlag: Albert Bonniers Förlag 
Utläst: 18 april 2021
Mitt betyg: 4/5

Ditt liv och mitt

Den sista bokcirkelboken innan sommaruppehåll blev Ditt liv och mitt. Det var min första bok av Majgull Axelsson men jag hoppas att det inte blir den sista!

Märit ska till och fylla 70 och är på väg hem till sin tvillingbror Jonas och hans fru i Norrköping. Men när tåget stannar i Lund så kliver hon av utan att egentligen själv riktigt veta varför. Hon besöker Vipeholmsgraven, den massgrav för intagna på ”sinnesslöanstalten” Vipeholm där hennes storebror Lars en gång hamnade. Genom en rad tillbakablickar får vi ta del av Märits liv sedan barnsben, de många tragiska händelser som färgat den och livet med hennes dysfunktionella familj.

Det här var en väldigt bra bokcirkelbok med mycket att diskutera. Det kan tyckas att Märits liv inte var en dans på rosor men det är också så att hela bokens fokus ligger på just alla de jobbiga händelser som Märit var med om. Vi förstår att hon också haft ett lyckligt liv med sin man men den biten tas inte upp något djupare i boken. Boken lyfter den sanna historien om anstalten Vipeholm med bl.a. det kända kolaexperimentet och dåtidens syn på det man kallade sinnesslöa men som innebar t.ex. människor med autism och Downs syndrom. Det är en skrämmande och inte alls hedervärd del utav svensk historia och det är viktigt att vi påminns om detta.

Förutom den biten så går Märit som sagt igenom en hel del andra saker och hennes bror och morföräldrar är rent ut sagt ganska vidriga personer och det finns intressanta hämndavsnitt i boken. Granne med Märit bor en flicka som inte heller har det lätt och ett fint parti i boken är när Märit åker till Stockholm för att hälsa på grannflickan men istället får bo hos dennes granne som är skadad och behöver lite hjälp med sin hund. Jag har helt tappat namnet på grannflickan men Solveig tror jag bestämt damen heter och hon är en ängel i Märits liv.

Det enda som stör i boken är Den andra. Den andra är Märits döda trillingssyster, de var nämligen tre stycken i magen men bara Märit och Jonas överlevde. Den andra är en del av Märits samvete och tvingar henne att ta itu med saker men slår också ned på Märit. Lite lustigt är att jag precis innan den här boken läste Brännässlornas drottning vilken har exakt samma berättarperspektiv med en huvudperson och dennes alter ego. Jag faller inte riktigt för detta perspektiv men resten av boken är så bra att jag ändå köper upplägget. Glad är jag att jag äntligen läst en bok av Majgull Axelsson och jag hoppas som sagt på att det ska bli ett par till framöver.

Förlag: Brombergs
Utläst: 30 juni 2021
Mitt betyg: 4/5

Om icke vetekornet

om-icke-vetekornet

Den här boken ingick i kurslitteraturen på den kurs jag läste i våras men vi behövde bara läsa sex kapitel och jag hann inte mer då heller. Däremot kände jag att jag gärna ville läsa ut den och nu har jag till syvende och sist gjort det.

Boken utspelar sig några dagar före och fram till Uhuru – när Kenya blir självständigt 1963 samt ett par tillbakablickar för att vi bättre ska förstå historien. I berättelsens mittpunkt står Mugo, en man som av byn ses som en frihetshjälte efter en vistelse i koncentrationsläger. Som hjälte ombeds han att hålla tal vid Uhuru men han vill inte. Han är både tystlåten och introvert men ruvar också på hemligheter.

En annan hjälte från byn är Kihika, han var en kämpe med i Mau Mau-gerillan (vilka med våld kämpade för ett fritt Kenya) men blev förrådd och hängd några år tidigare. En annan Mau Mau-medlem planerar att avslöja förrädaren vid Uhuru för att äntligen skipa rättvisa. Vi möter också Kihikas syster Mumbi som uppvaktas av både Gikonyo och Karanja, slutligen väljer den ene men hamnar i trubbel.

Det är inte lätt att sammanfatta bokens handling utan att spoila men det är inte heller särskilt viktigt för dig som vill läsa den att få förhandsinfo. Det som är viktigt är att den här boken berättar om Kenyas frigörelse och den ger många både fina och såriga inblickar i hur både kampen och det koloniserade livet tedde sig för främst kenyanerna men även kolonisatörerna.

Jag har liksom aldrig riktigt tänkt på kolonialismen ordentligt förrän nu i år faktiskt. Jag menar, jag vet ju att fenomenet existerar men det är först när jag läste den här kursen och samtidigt fördjupade mig i annan litteratur som jag verkligen, verkligen började inse vidden av det hela. Det är helt galet att europeiska länder har klampat fram över världen och lagt under sig det de velat ha och utnyttjat och dödat människor, deras länder och tillgångar. Totalt skambelagt urkulturer och tvingat på dem kristendomen och europeiska språk.

Om icke vetekornet ger oss en bra bild av britternas framfart i Kenya samtidigt som Thiong’o problematiserar motståndsrörelsen användande av våld och skildrar det patriarkala samhället. Han ger oss en skrämmande inblick i hur britterna som är på väg att lämna landet tänker:

Allting verkade lugnt och fridfullt, tänkte Thompson, som nu vände blicken från gräsmattan till kemibyggnaden, det närmaste laboratoriet. Provrör efter provrör stod prydligt uppradade i fönstret. Skulle allt detta finnas kvar efter torsdag? I två månader, kanske: och sedan – provrör och bägare skulle vara sönderslagna eller ligga odiskade på cementgolvet, växthusen och drivbänkarna skulle vara fulla med ogräs, och skogen runtomkring, som han hade hållit i schack noga, skulle gradvis äta sig in över ett område, som var fullt av avskräde.

Boken spänner över stora generella ämnen som kärlek, svek, skuld, sorg och förlåtelse och allt i relation till det koloniala samhället. Det kan tyckas att boken handlar om många personer och att det är många bihistorier men det gör karaktärerna väldigt levande och de flesta har en relation till varandra. Jag är väldigt glad att jag läste ut den här boken och tänker fortsätta att utbilda mig själv kring kolonialismen och postkolonialismen.

Förlag: Modernista
Utläst: 3 juli 2021
Mitt betyg: 4/5

Brännässlornas drottning

Jag var nyfiken på den här boken när jag tittade igenom majutgivningen och nappade på en förfrågan om att få läsa den.

Gro föds i slutet av 1950-talet med en mamma som är feminist och konstnär men inte vill vara som alla andra och ibland inte mår särskilt bra. Hennes pappa är av adelssläkt men borta är förmögenheten och kvar finns bara namnet och en desperat tro på att vara förmer. Med Gro följer ständigt Mi-Mi, hennes alter ego eller låtsaskompis. Boken utspelar sig under nästan hela Gros liv så det är svårt att berätta lite kort vad den handlar om. Hur kokar man ner en människas liv till bara några rader?

Inledningsvis störde jag mig lite på dialogerna Gro har med Mi-Mi och jag tyckte att en del av Mi-Mis förklaringar och teorier inte kändes särskilt ålderadekvata när de kom redan i ganska tidig ålder. Men ju längre jag läser desto mer sugs jag in i berättelsen. Bäfverfeldts språk är ganska kortfattat och fragmentariskt å ena sidan men det rinner på med ett sådant flow att det nästan blir som poesi när jag läser. Det är realism, humor och magi i en salig blandning men utan att bli klyschigt eller putslustigt. Allting känns väldigt äkta trots att det samtidigt många gånger är snudd på bisarrt.

I boken ryms många viktiga kvinnofrågor sida vid sida med en längtan om att bli älskad och sedd. Själva essensen med livet fångas så fint när vi följer Gros jakt på livet igenom livet. När jag slår igen boken vet jag inte säkert vad jag just läste men nu vill jag läsa en uppföljare om den danska prästen Brita och hunden för att få veta mer om Britas liv.

Titel: Brännässlornas drottning
Författare: Jeanette Bäfverfeldt
Förlag: Hoi Förlag
Sidantal: 281
Utgivningsår: 2021
Utläst: 26 juni 2021
Mitt betyg: 4/5

Köp på Adlibris eller Bokus

Recensionsexemplar från förlaget.

Glaskupan (omläsning)

Jag föreslog Glaskupan i min feministiska bokcirkel tidigare i våras då jag ville läsa om den för att ge den en ny chans. Men sen hamnade jag i en lång lässvacka (som jag inte riktigt vet om jag hittat ur än) och det tog tid innan den blev utläst.

Esther är 19 år och vinner en tävling där priset är en månad i New York där hon får leva i lite lyx och flärd och träffa många både intressanta och märkliga människor. När månaden har gått återvänder hon till Boston för att förbereda sig för en skrivkurs hon ska gå på. Som en bomb drabbar henne beskedet att hon inte kommit in och långsamt dalar hennes mentala hälsa vilket kulminerar med ett självmordsförsök och en vistelse på mentalsjukhus.

Första gången jag läste den här boken var för sju år sedan och jag tog inte riktigt till mig den då. Jag bestämde mig dock redan då för att en gång läsa om den för att se om jag upplevde den annorlunda. Jag minns inte hur jag läste den då men nu läste jag den ganska långsamt och i två omgångar. Detta gjorde dock att jag hade tappat en del av boken från första rundan men det gick ganska bra att komma in i den igen ändå.

Så här bara 10 dagar efter utläsning så har jag faktiskt återigen tappat mycket av boken så en gång för alla får jag nog slå fast att den inte riktigt fastnar hos mig. Däremot uppskattade jag språket mycket den här gången och jag gillar Esthers nonchalanta och lite svala inställning och hennes skarpa vardagliga blick. Det är mycket som ryms i den här boken och mycket som händer Esther under tiden den utspelar sig.

Jag anar att det inte fanns så många skildringar av psykisk ohälsa när boken skrevs (1963) och garanterat inte en sådan här rak och ärlig skildring. Självfallet känns det sorgligt att Plath själv valde att gå just den här vägen som Esther försökte att ta och just därför får boken en martyrstatus och det är fint att hon ändå fick ur sig den.

Förlag: Bonnier pocket
Utläst: 19 juni 2021
Mitt betyg: 4/5

Przewalskis häst

przewalskis-hast

Przewalskis häst är den tredje boken i Lundes klimatkvartett, den tredje av hennes böcker en av mina bokcirklar läser men den andra jag läser. Jag stod över träffen med Binas historia men ämnar nog läsa den framöver. Jag valde att lyssna på den här boken och det var tur för mig att vi flyttat fram träffen ett par gånger då den var rätt lång.

Vi följer tre spår i boken som alla knyts samman av just Przewalskihästen. Vi har ett i 1800-talets Petersburg vilket vi följer genom att läsa den berättelse som zoologen Michail nedtecknat om hur han åkte på expedition till Mongoliet för att fånga in vildhästar till sin och andras djurparker. Där finns Karin som är tysk veterinär och som ägnat hela livet åt dessa hästar sen hon såg dem för första gången som liten flicka när hennes mamma jobbade åt Göring. Och så har vi Eva som bor tillsammans med sin dotter i ett framtida Norge där samhället kollapsat på grund av klimatet. Eva bor kvar på den djurpark hon drivit med sin familj men nu är det nästan bara hästarna kvar, hon kan inte förmå sig att släppa ut dem också.

Man kan tro att det blir snurrigt eller mastigt med tre olika spår men det fungerar väldigt väl. Inledningsvis tycker jag att den ryske zoologens kapitel är lite tradiga och det blir ganska mycket fakta in your face men allt eftersom så blir de både spännande, lärorika och sorgsna. Karin är en lite märklig karaktär som liksom inte kan förstå varför hon ska gå och lägga sig samtidigt som sin f.d. man eller behöva prata med honom. Hon trivs bäst på egen hand och har en knepig relation till sin son. Precis som i Blå så gillar jag framtidsspåret allra bäst men det är för att det är så intressant och skrämmande att tänka sig hur det kan bli. Hur kommer vårt samhälle se ut om 50 år?

Jag längtar dock tillbaka till alla karaktärer under läsningens gång förutom lite mot slutet, boken hade kanske kunnat rundas av lite tidigare och fler trådar hade kunnat lämnas lite öppna. Jag förfäras av vår historia och förfasas av vår möjliga framtid. Människor har varit så grymma och elaka och varför hade vi bara inte kunnat låta de vilda djuren få vara istället för att med våld fånga in dem och visa upp dem i djurparker? Jag mår illa när jag lyssnar på hur de jagar fölen ute på stäppen i Mongoliet och kan inte föreställa mig den skräcken hästarna själva kände. För att inte tala om de människor som visades upp på liknande sätt. Psykologin bakom människors beteenden är både skrämmande och fascinerande och det är just den biten som gör att jag gillar dystopier, zombiehistorier etc. Hur kommer vi egentligen att agera den där dagen när allt slutar fungera och vi måste lämna allt känt bakom oss och hanka oss fram dag för dag?

Jag är själv gammal hästtjej och kände mycket väl till Przewalskihästarna så det var en oerhörd förvåning och besvikelse jag kände när jag nyss läste att moderna DNA-tester har visat att dessa hästar troligen inte är några vildhästar utan bara förvildade tamhästar! Vilket antiklimax liksom. Hur som helst är boken väl läsvärd och jag tänker läsa de resterande två delar i hennes klimatkvartett också.

Förlag: Natur & Kultur
Utläst: 11 maj 2021
Mitt betyg: 4/5

Señor Peregrino

senor-peregrino

I maj 2012 plockade jag på mig Señor Peregino i blodbussen då jag var nyfiken på författaren men sen har den blivit stående där. I år ingår den i min utmaning Rensa bokhyllan där jag bl.a. helt enkelt ämnar läsa de 30 äldsta hyllvärmarna jag har. Hittills går det ju sådär med projektet då jag efter 4,5 månad endast läst tre böcker. Men så råkade jag också hoppa på en litteraturkurs under våren samt utöka mina bokcirklar från tre till fyra…

Boken handlar i alla fall om Jamilet, en flicka som föds med ett enormt rött födelsemärke som sträcker sig mer eller mindre från nacken och ner till knävecken. Hon föds i en mexikansk by där de andra invånare är ömsom rädda, ömsom föraktar flickan med djävulsmärket. När hennes mamma går bort i en alltför ung ålder tar Jamilet chansen och sticker till USA där hon hoppas kunna få hjälp av läkare för att ta bort märket. Jamilet får bo hos sin moster Carmen och får snart ett jobb på ett mentalsjukhus i närheten. Hennes sysslor är att ta hand om den mystiske Señor Peregino men vem är han egentligen och varför befinner han sig där? Det verkar inte vara något direkt fel på honom och trots sköterskans inrådan börjar Jamilet en dag lyssna på hans berättelse om vad som hände i ungdomen då han vandrade Santiago de Compostela.

Inledningsvis tyckte jag mycket om att läsa om Jamilet men när Señor Peregino började berätta sin historia så delades boken i två delar och jag kände ett motstånd mot hans historia och tappade lite sugen på boken. Men rätt vad det var så var jag lika insugen i hans berättelse som den parallella om Jamilet och hennes liv i nutid. Det är många intressanta karaktärer i boken och jag gillar särskilt Jamilets moster Carmen trots hennes ganska diskutabla val av livsstil och kärlekspartner. Samartin har ett tilltalande och härligt språk och hon gör de olika miljöerna högst levande allihop.

Boken är lite som en saga och trots att jag gillar den så är jag inte sugen på att läsa del 2 och 3 i serien. Kanske blir det någonstans lite för långrandigt och sagoskimrande och jag har istället googlat runt för att få veta ungefär vad som hände. Samartin är kubansk-amerikan men vad jag förstår flydde hon från Kuba som litet barn så hon får ändå representera USA i min världsläsning.

Förlag: Bazar
Utläst: 15 maj 2021
Mitt betyg: 4/5

Köp på ex. Adlibris eller Bokus