Sargassohavet (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Ännu en av vårens kurslitteraturböcker som jag påpassligt nog även gjorde till bokcirkelbok. Två flugor ni vet!

Vad handlar den om?
För dig som inte vet det är Sargassohavet en slags replik på Jane Eyre. Här får vi lära känna Bertha (the mad woman in the attic) innan hon blir Bertha och ta del av hennes uppväxt samt tidiga äktenskap med Mr Rochester. Hon heter Antoinette och vi får hennes perspektiv på saker och ting men en del är även Mr Rochesters perspektiv när han kommer till de karibiska öarna för att gifta sig och bo med Antoinette där.

Boken börjar strax efter att slavägande blivit förbjudet i de brittiska kolonierna och Antoinettes mamma som var slavägare fördrivs av de svarta f.d. slavarna men då hon är kreol hör hon inte heller hemma bland de vita. Antoinettes lillebror dör och mamman blir, inte så konstigt, deprimerad av detta men gifter sig så småningom med en brittisk man som när han dör lämnar sin förmögenhet till Antoinette. Detta är anledningen till att hon blir insnärjd i äktenskapet med Mr Rochester som bara vill åt hennes pengar.

Vad tyckte jag?
Jean Rhys föddes i Karibien och har en viss inblick i hur det var för de kreoler som bodde där. Hon flyttade sedermera till Storbritannien och levde resten av sitt liv där. Hennes tanke med boken är att försöka ge upprättelse till Antoinette och där Jane Eyre ser ett vilddjur på vinden så visar hon oss en mer mänsklig Antoinette som inte blivit särskilt väl behandlad.

Eftersom jag läst och älskat Jane Eyre tyckte jag att det var väldigt spännande att läsa den här boken och få just en annan bild av Antoinette/Bertha. Där Mr Rochester och andra hävdar att galenskapen ligger i generna vad gäller Antoinette och hennes mamma så visar Rhys ganska tydligt vad det är som gör att kvinnorna, med all rätta, mår psykiskt dåligt.

Hade jag inte läst Jane Eyre vet jag dock inte om jag skulle funnit boken så intressant. Den var väldigt bra som kurslitteratur men den var snårigt skriven och stundtals lite märklig. Jag är ändå glad att jag äntligen har läst den men fler Rhys lär det inte bli.

Förlag: Modernista
Utläst:
18 april 2021
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

En smakebit på søndag: Lilla himlafågel

en smakebit

De två norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger delar på värdskapet för En smakebit på søndag som de bästa varannan veckas-föräldrarna! Tanken är att bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Läsningen går rejält trögt den här sommaren men jag ger inte upp utan kämpar på med mina hyllvärmare nu i juli. Jag blev äntligen klar med Lacrimosa i veckan och har därefter påbörjat mitt livs första Oates. Jag har läst kanske en tredjedel och vet inte riktigt vad jag tycker så här långt.

I centrum står flickan Krista vars far misstänks ha mördat en prostituerad kvinna vilket såklart sliter på familjen. Jag gillar det här smakprovet för det påminner mig så exakt om hur det var när mina egna föräldrar skilde sig. Hur det där ordet pappa istället blev er far.

”Er far kommer att bo hos farbror Earl ett slag. Nej – fråga mig inte, han kommer själv berätta för er.”

Det var inte längre ‘pappa’ utan ‘er far’. Vilken subtil förändring. Vilken plötslig förändring. Mor talade nu med oss om ‘er far’ som om hon hade talat om ‘er lärare’ eller ‘er busschaufför’.

A Mercy

Den allra första skönlitterära boken jag läste i vårens kurs var A Mercy. Det är faktiskt den första boken jag läser av Morrison men troligen inte den sista.

Boken utspelar sig under slutet av 1600-talet i USA där den holländske mannen Jacob Vaark egentligen ogillar slavhandel men han accepterar ändå flickan Florens som en delbetalning av en skuld. Florens mamma ber honom att ta flickan och känslan av att bli avvisad av sin egen mor är något som tynger Florens under livet. Florens får det trots allt relativt bra hos Jacob och hans fru Rebekka där också tjänarna Lina och Sorrow bor. Lina är en native american och Sorrow dotter till en kapten och en slav på ett förlist slavhandelsskepp. Ett par år längre fram blir Florens kär i en man som hjälper Jacob med arbete, han är svart men fri och när Rebekka senare blir sjuk sänder hon iväg Florens för att hämta honom. En ganska farlig resa för en ung, ensam svart kvinna och som inte slutar som Florens vill.

Handlingen är på sätt och vis sekundär i den här boken, och dessutom lite snårig att förklara, men det du får är en bok som diskuterar rasism och kvinnors förutsättningar ända tillbaka till kolonialismens (och rasismens) begynnelse. Du lär känna en rad människor med olika svåra bakgrundsöden och stundtals hårda liv. Det handlar om relationen mellan kvinnor och män, föräldrar och barn och om längtan efter kärlek, tillhörighet och även rikedom.

Boken är skriven ur olika perspektiv, d.vs. ibland är det Florens i första person som skriver och då är stilen lite mer naiv och korthuggen, och ibland är det i tredje person. Inledningsvis gjorde detta att jag hade lite svårt att hänga med i boken men när jag kom in i den så gick det bättre men den är inte helt enkel. Jag förstår att min lärare valde den här boken då det finns mycket att diskutera kring både form och innehåll och jag tänker att den även skulle göra sig bra som en bokcirkelbok. Boken gör mig nyfiken på att fortsätta utforska Morrisons författarskap och jag tror att det finns många pärlor där som väntar på mig.

Förlag: Random House
Utläst: 30 mars 2021
Mitt betyg: 3/5

Lacrimosa

lacrimosa

En gång i bloggens begynnelse, eller närmare bestämt juni 2012, så fanns det en fin blogg som hette Fabulerat. Josefin som drev den började tre gånger att läsa Lacrimosa men lyckades aldrig komma vidare. Hon råkade ha två ex. av boken och beslöt sig för att lotta ut det ena och eftersom jag var den ende intressenten landade hennes ex hos mig. Tanken var att jag skulle läsa den för att sedan inspirera henne att fullfölja läsandet av sitt eget ex. Well, tyvärr hann Josefin lägga ner bloggen innan jag kom till skott eftersom att det tog ca nio år för mig att läsa boken. Jag har ingen kontakt med Josefin längre men om du vet var hon finns så kan du ju tipsa henne om min recension nu. 🙂

När Carl Jonas Love Almqvist kommer till den finska gården Fagervik finns där hittebarnet Ros. Ett vilddjur som Almqvist ser som sitt projekt att ta sig an. Ros får så småningom följa med Almqvist till Stockholm och vi följer Ros både i nutid där och långt efteråt när Ros sitter i Genua och ser tillbaka på sitt liv. I Stockholm lär sig Ros förfalska handstilar, jobbar ett tag vid Kungliga Teatern, blir kär i skådespelerskan (och sedermera kungens älskarinna) Emilie Högqvist samt lär känna den mystiska madame Rehn med en måhända spännande historia. I Genua härjar sjukdomar och död och jag är lite osäker på vad besöket från herr Lysander faktiskt innebär.

Well, det tog som sagt nio år för mig att öppna boken och sen tog det drygt en vecka för mig att läsa boken. Vilket är ganska länge för en bok på knappt 300 sidor under semestern. Jag förstår att Josefin hade svårt att ta sig igenom den här boken. Den har inte lockat mig, jag har inte längtat efter den och jag har fått nästan tvinga mig att läsa klart den. Jag är inte rädd för att lägga bort en bok som inte passar men när jag fått ett så viktigt uppdrag och haft boken så här länge så kände jag ändå att jag ville läsa klart den. Inte för att jag direkt känner att jag kan skriva något inspirerande om boken och inte för att Josefin ens kommer läsa detta, men jag vet inte. Ibland vil man bara ro ett projekt i hamn liksom.

Det är inte en dålig bok, såklart inte, den blev ju nominerad till Augustpriset 2011 men det är en tungläst bok. Den utspelar sig ju på 1800-talet och språket är därefter med tonvis med tidstypiska ord som jag inte alltid förstår vad de betyder. Svenskan uppblandas med en hel del franska och några italienska ord så som man säkert gjorde i de kretsar Ros rör sig på den här tiden. Just det här att man skriver på olika språk brukar jag gilla och min skolfranska räcker ganska långt för att jag ska förstå vad som sägs.

Men det är inte bara ordvalen utan hela skrivsättet. ”Suggestiv” står det på baksidan och det brukar jag gilla men den här är så pass suggestiv och märklig att jag under läsningen ibland knappt hänger med på vad jag egentligen läser. Vem gjorde vad och varför liksom? Den är helt enkelt lite krånglig och märkvärdigt skriven vilket gör att formen står i vägen för handlingen. Själva handlingen är minst sagt intrikat och delar av slutklämmen är ändå ganska cool.

Jag kunde ingenting direkt om Almqvist innan och har googlat på diverse förekommande namn under läsningen. Det här är nämligen en sådan berättelse som tar en del av historien och använder riktiga personer och händelser men skapar något eget. Även detta brukar jag faktiskt tycka om och jag tycker den biten är intressant. Summa summarum så är det här en sådan bok som helt enkelt får mig att känna mig lite ointellektuell – en kritikerrosad men svårläst bok.

Förlag: Natur & kultur
Utläst: 22 juli 2021
Mitt betyg: 3/5

Hett i hyllan: Hinsehäxan

hettihyllanBokdivisionen fortsätter att haka på Monikas inläggsserie Hett i hyllan där man bekänner sina heta synder i form av hyllvärmare!

I november 2020 fick jag Hinsehäxan av Lillemor Östlin i födelsedagspresent från svärisarna. De vet att jag läser mycket och tänkte att jag säkert skulle gilla den. Jag brukar dock inte direkt läsa böcker skrivna av kriminella/ex-kriminella etc. Inte just för att de är kriminella utan för att det är en genre som inte riktigt intresserar mig. Däremot är jag ju intresserad av kvinnohistoria och jag kan tänka mig att det finns ett och annat i Östlins liv som hade kunnat förhindras om hon fått rätt stöd.

 

Veckans kulturfråga v. 29

Veckans kulturfråga från enligt O lyder:

Vilken bok med kvinnonamn i titeln hör till dina favoriter?

Jag blev tvungen att scrolla igenom några av mina lästa böcker-listor för att friska upp minnet här. Den enda jag kom på utan att göra det var Jane Eyre, en klassiker som jag läste först för kanske tio år sedan men tyckte väldigt mycket om. Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter är en fängslande bok om en påhittad kvinna som är med om många spännande saker. Bland nyare böcker så älskade jag Ellens val-böckerna och jag längtar tills del tre och fyra ska komma ut här snart. Slutligen en riktigt bra barnbok där jag också ska sätta tänderna i uppföljarna inom kort: Tilly och bokvandrarna – om Tilly som kan se och prata med karaktärer ur böcker! Hur roligt vore inte det?

Hjärtlinjer

För ca tre år sedan läste jag Bennetts debutroman The Mothers och tyckte väldigt mycket om den. Ända sedan jag såg att Hjärtlinjer skulle komma ut på svenska har jag varit vansinnigt taggad på den och som tur var lyckades jag sälja in den till en av mina bokcirklar i april.

Tvillingsystrarna Desiree och Stella växer upp i en liten småstad i södra USA där det bor väldigt ljushyade svarta människor. I tonåren rymmer de till New Orleans och Stella upptäcker att människorna här tar henne för vit. En dag försvinner hon härifrån och hör aldrig mer av sig till Desiree. Några decennier senare följer vi Jude, Desirees dotter, som tar sig till college och jobbar extra som servitris på en cateringfirma. På en av festerna möter hon någon som på sätt och vis kommer att förändra världen för henne.

Den här boken vinner på att inte spoilas även om du under läsningen snart själv förstår vad som ska hända. Bennett är skicklig på att teckna karaktärer och att lyfta viktiga frågor både som fokus och lite mer i bakgrunden. Rasism och white passing är de stora frågorna i den här boken. Vilka förutsättningar och möjligheter har en människa som är svart respektive vit? Som en bikaraktär finns en fint gestaltad transperson och de svårigheter hen möter, inte i första hand från omgivningen utan mer kring det praktiska/vardagliga och det inre emotionella.

Bennett skriver också fram en fin småstadskildring och allting känns väldigt trovärdigt och tidstypiskt. Alla familjerelationer, alla saker folk gör av kärlek eller rädsla, stora händelser och små detaljer – det finns så mycket bra i den här boken och den lyckas dessutom vara spännande. Jag kan gott förstå att den här boken ska bli en TV-serie och jag ser mycket fram emot den. Nu önskar jag att jag hade köpt boken istället så den fanns i min hylla men jag lyssnade på den och tycker att Astrid Assefas inläsning var väldigt bra. Det är även en bra bokcirkelbok för dig som letar tips på dylika.

Förlag: Albert Bonniers Förlag 
Utläst: 18 april 2021
Mitt betyg: 4/5

Me and White Supremacy

Jag blev tipsad om den här boken i Fb-gruppen Litteraturgäris, införskaffade den ganska snart och efterfrågade därefter några bokcirkelkompisar i samma grupp. Jag fann dem och vi läste boken tillsammans, ett par avsnitt åt gången, under ca två  månader i våras. Jag kan verkligen rekommendera att läsa boken tillsammans med andra för att komma åt fler tankar och djupare diskussioner.

Boken består nämligen av dels texter som förklarar, beskriver och exemplifierar olika beståndsdelar av rasism och varje avsnitt avslutas med ett par frågor till läsaren där du själv ska tänka till kring din egen rasism. Men hallå, vänta, ”jag är inte rasist” protesterar du nu. Men jag är ledsen att säga det, jag tror att alla vita människor hyser rasistiska åsikter, mer eller mindre omedvetet. Boken hjälper dig att finna dem så att du kan jobba med dem för att bli en bättre antirasistisk människa.

Efter det inledande kapitlet är boken indelad i fyra delar med sju avsnitt i varje del och ursprungligen var det här en Instagramutmaning under 28 dagar. Vi tog som sagt lite mer tid på oss för att i lugn och ro ta till oss texten och fundera kring frågorna. Jag antecknade under läsningen och skrev skriftligen ner svaren på alla frågor så även om det är ganska lite att läsa tog det lite tid att jobba igenom den.

Den första delen tar upp grunderna så som white privilege, white fragility, tone policing, white silence, white superiority och white exceptionalism. Angående det sistnämnda skriver Saad (s. 67-68) så här:

White exceptionalism is the belief that you, as a person holding white privilege, are exempt from the effects, benefits, and conditioning of white supremacy and therefore that the work of antiracism does not really apply to you. I have come to see white exceptionalism as a double-sided weapon that on one side shields people with white privilege from having to do antiracism work under the belief ”I’m not a racist; I’m one of the good ones” and on the other side shoots out arrows at BIPOC by expecting them to carry the burden of dismantling white supremacy under the belief that racism is something that is a Black or Brown problem but not a white problem.

Det här tycker jag är jätteviktigt att ta till sig. Jobbet ligger hos oss vita att förändra våra tankesätt, fördomar och vanor. Nästa del av boken tar upp color blindness, anti-blackness, racist stereotypes och cultural appropriation. Tredje delen lyfter white apathy, white centering, tokenism, white saviorism, allyship och being called in/called out. Den sista delen handlar om white feminism, white leaders, friends, family, values och losing privileges.

Ett av mina största områden att jobba på är white silence. Jag är rädd att säga fel och säger därför ofta inget alls. Det gäller för övrigt på ganska många områden i mitt liv och inte bara rasism. Om detta skriver Saad (s. 57) att ”white silence is violence. It actively protects the system.” och (s. 167) ”Making mistakes is how y0u learn and do better going forward.” Vi som är vita har ju privilegiet att bara titta bort eller stänga av eftersom att rasismen inte riktar sig mot oss.

Vissa områden är mer relevanta för dig som person än andra beroende på vem du är, var du bor, hur ditt umgänge ser ut osv. Jag är långt ifrån en fullfjädrad antirasist idag men en bättre och mer medveten en än vad jag var innan jag läste den här boken. Jag önskar att alla vita människor runt om i världen läste den och verkligen insåg vad som menas med white privilege och vad hela kolonialismen skapat för en värld. Vår nästa bok i den här nystartade antirasistiska bokcirkeln blir Främling i vita rum som blir en omläsning för mig. Det ser jag fram emot nu när jag kan läsa den med lite skarpare ögon.

Förlag: Quercus books
Utläst: 24 april 2021
Mitt betyg: 5/5

Love in a Fallen City

Sista boken ut ifrån kursen Postkoloniala litteraturstudier är novellsamlingen Love in a Fallen City. Vi läste titelnovellen under kursen men jag ville gärna läsa klart hela boken även om det dröjde ett tag.

Eileen Chang föddes 1920 och alla novellerna utspelar sig någonstans runt 30- och 40-talet i Hong Kong eller Shanghai. Alla har också en slags medelklass eller f.d. överklass i fokus och då är inte superrika men har likväl ett gäng hembiträden och dylikt anställda. I förordet läser jag att det var en sådan familj Chang själv kom ifrån där hennes gammelfarfar var rik men hennes far var mer intresserad av att röka opium, ha älskarinnor och emellanåt misshandla fru och barn.

Alla noveller handlar om kärlek, eller brist på kärlek, eller fel kärlek eller the things we do for love. Ta Weilong t.ex. som blir kär i George men han är inte kär i henne men vill gärna ha tillgång till hennes fasters rikedom. Då väljer Weilong till sist att prostituera sig för att få gifta sig med honom och försörja honom resten av livet. Sen har vi Ch’i-ch’iao som tvingas gifta sig med en sjuk krympling och inte får några pengar alls från hans släkt när han och hans föräldrar dött. Därefter får hon sina bägge barn att bli opiummissbrukare och hindrar dem från lyckliga äktenskap.

Alla noveller är inte olyckliga och miserabla men de flesta innehåller nog en hel del tragik på olika sätt. Det är familjen som väljer vem du ska gifta dig med och det är mer än en affärsuppgörelse än att det handlar om kärlek. Chang har ett väldigt fint öga för detaljer i hemmen och kläder och även fast novellerna handlar om tunga saker så är allt serverat på ett liksom sprött och delikat språk. Det ligger en filmisk, scenisk känsla över dem. Hon använder mycket färger i sina beskrivningar och benämner noggrant de kinesiska flickornas olika hudtoner på ett sätt som jag gissar var viktigt då.

Weilong followed the road down the mountain. The sun was already sinking in the west, and reds, purples, and yellows mingled in florid profusion behind the hills, like a picture on a cigar box. The hot sun had baked the banana trees and the palms till they were dry, yellow, and wispy, lika tobacco leaves. In the south, the sun sets quickly, and dusks lasts just a moment. The sun had not yet set, but far down the road, where the trees and haze blurred into a smooth greenish black, a crescent moon appeared.

Her short skirt ended above her knees, and her legs were light and nimble, as delicately made as wooden legs in a shop window; her skin was as smooth and glistening as freshly planed and oiled wood.

För mig som inte är särskilt inkörd i de kinesiska släktbenämningarna blev det ibland lite svårt att veta vem det var som avsågs när några av karaktärerna refererades till som Fourth Mistress eller Sixth Young Lady men andra gånger användes deras namn. Den filmiska känslan är vacker men gör det hela en aningen distanserat och ingen av novellerna kommer att leva kvar hos mig särskilt länge men ändå rekommenderar jag boken för ett stycke tidstypiska och finstämda intressanta noveller.

Förlag: Penguin Classics
Utläst: 14 juli 2021
Mitt betyg: 3/5

Hett i hyllan: Klimatkrisens Sverige

hettihyllanBokdivisionen fortsätter att haka på Monikas inläggsserie Hett i hyllan där man bekänner sina heta synder i form av hyllvärmare!

Förra sommaren köpte jag denna då jag vill lära mig mer om klimatförändringarna. Den här heta sommaren känns den högaktuell så egentligen borde jag lägga mina hyllvärmarprojekt åt sidan och ta den här istället. Bjerström är klimatkorrespondent på SVT och hon har träffat olika forskare runtom i Sverige vilka beskriver hur Sveriges klimat förändras och att det går fortare än förväntat.