Hett i hyllan: Mer än en kvinna

hettihyllanBokdivisionen fortsätter att haka på Monikas inläggsserie Hett i hyllan där man bekänner sina heta synder i form av hyllvärmare!

När jag var på bokmässan 2019 lyssnade jag till Moran som ju är väldigt underhållande och jag insåg att jag aldrig läst henne. Ett och ett halvt år senare lyssnade jag på henne igen i ett samtal med sin svenska förläggare eller något dylikt på Instagram. Då sa hon något om sin relation till sin tonårsdotter vilket gjorde mig berörd som förälder och jag ville genast läsa den här boken. Men så insåg jag ju att jag borde läsa Konsten att vara kvinna först vilket jag gjorde men jag blev inte helsåld. Jag skrev så här om den:

Hon säger en hel del bra och viktiga saker men de drunknar i hennes iver att vara så himla rolig hela tiden. Det är lite som att läsa ett stå upp-manus och det blir för mycket och lite för långdraget till sist. Jag föredrar nog faktiskt att lyssna på henne men hoppas ändå att den nya boken ska vara lite mer ”mogen” i sitt utförande.

Den här boken har hon ju skrivit som kvinna mer i min situation så precis som jag citerade här ovan hoppas jag ändå lite mer på den.

Veckans kulturfråga v. 4 2023

Veckans kulturfråga från enligt O lyder:

Vilka är dina tegelstensfavoriter?

Jag som är så trött ikväll tänkte att jag kunde göra samma sak som förra veckan och kopiera ett gammalt liknande tisdagstips, nu hittar jag inget dylikt men däremot en gammal bokbloggar-tegelstenstagg! Kul! Det var pre-Instagram och en helt annan era i bokbloggarvärlden.

Fågeln som vrider upp världen (742 sidor) av Haruki Murakami läste jag för tio år sedan och blev väldigt förtjust i då. Det var i begynnelsen av mitt återuppväckta läsintresse och sedan dess har jag läst en hel del Murakami och mycket annat. Den här älskade jag främst för att det kändes så härligt på något vis att sitta i en brunn. Jag har tänkt att jag borde läsa om den snart.

Harry Potter and the Order of the Phoenix (956 s) av J. K. Rowling läste jag under ett år, 2013, när jag inledningsvis gick med i en bokcirkel där vi skulle läsa hela HP det året. Jag hamnade efter i läsningen och missade några träffar och till sist hoppade jag av men läste ändå ut alla böckerna samma år. Jag blev förvånad att jag tyckte så mycket om dem och det var också kul att dela upplevelsen med barnen som var i lämplig HP-ålder och den ena hade själv läst några delar.

 

Tisdagtrion: Böcker som utspelar sig under olika århundraden

Ugglan och bokens Tisdagstrion handlar om att tipsa om tre böcker på veckans tema och att ta del av andra deltagares tips.

Veckans tema: Böcker som utspelar sig under olika århundraden

Det är inte alltid helt enkelt att veta när en bok utspelar sig men jag är åtminstone rätt säker på att dessa tre inte äger rum i samma århundraden.

Wolf Hall av Hilary Mantel utspelar sig helt klart på 1500-talet eftersom det är den riktiga personen Thomas Cromwell som innehar huvudrollen. Väldigt läsvärd även om jag inte alltid hänger med i exakt alla de politiska maktspelen då jag läste den på engelska. Tyvärr råkade jag köpa del två på svenska. Å ena sidan blir den ju då enklare och jag får läst en hyllvärmare men å andra sidan så älskade jag språket i Wolf Hall.

Frankenstein av Mary Shelley läste jag också för ganska länge sedan men jag minns att jag förvånades över hur bra, lättläst och välskriven den var. Den utspelar sig i slutet av 1700-talet men gavs ut 1818. Inte för att jag trodde ont om Mary Shelley, jag hade nog bara ingen koll helt enkelt. Visst finns där små detaljer som kanske inte är helt genomtänkta men den är absolut läsvärd och jag villhöver ett eget ex hemma i bokhyllan då jag läste en biblioteksbok.

Himmel och helvete av Jón Kalman Stefánsson utspelar sig troligen på 1800-talet men det kan också vara tidigt 1900-tal. Det var över tio år sen nu som jag läste och älskade denna bok och jag köpte på mig uppföljarna (det är en trilogi) men ändå har det dröjt med fortsättningen. I år är de med i min hyllvärmarutmaning och kommer att bli lästa så nu är frågan om jag kanske borde ta och läsa om den här först?

Att föda ett barn

Typ 40 år efter alla andra ger jag mig slutligen på trilogin om Maj. Den har stått i min hylla sedan min pappa köpte serien till mig i present i november 2014 efter att jag önskat den. Han gjorde sig till och köpte alla tre inbundna och så läste jag dem aldrig då. Det har jag haft lite dåligt samvete för. Men nu är jag igång!

Maj är 20 år gammal och året är 1938. Hon har lämnat sin hemort Åre för att glömma exet Erik som bedrog henne. Men hon kan ändå inte riktigt glömma honom. En dag ber kollegan och väninnan Ingrid henne att följa med på en tur i Tomas bil. Hon säger att han är snygg. Maj har egentligen ingen lust men gör det ändå. Ingrid har inte sagt att han är gråhårig och ca 20 år äldre än Maj men han är ju ändå ganska trevlig och artig. En lånad pälskappa som ska återlämnas leder till en graviditet och plötsligt måste Maj både gifta sig och flytta ihop med Tomas. Men vem är han egentligen?

Jag hade inte läst på baksidan av den här boken och visste inget mer direkt än att det handlade mycket om Majs hemmafruliv. Det är är jag glad för, för på så vis framträdde problematiken med Tomas steg för steg för mig precis som den gjorde för Maj. Sandberg skriver speciellt, det är väldigt intensivt och ofta ganska osammanhängande tankeflöden. Maj vill inte bli med barn, hon vill inte vara med Tomas och hon vill inte bo ovanpå hans gamla mammas lägenhet. Men när hon nu måste det så gör hon allt vad hon kan för att framstå som den goda husmodern. Hennes tankar kretsar kring mat och minutiös städning i kombination med djup oro, ångest och en känsla av att inte duga till för släkten och samhällets ögon. Tomas vill ha henne men hon kan inte förmå sig att vara intim med honom igen utan gör allt för att hålla sig undan.

En extra personlig touch är att min mormor är född i december samma år som Maj, hon var norrlänning men långt längre norrifrån än Maj och hon hette Maj Margit då Maj är vårt släktnamn på kvinnosidan. Eller var kanske, jag fick bara söner så vi får väl se. Min mormor var också urtypen för en god husmor men därefter slutar nog likheterna med bokens Maj.

Möjligen att boken hade kunnat vara lite kortare, ibland bläddrade jag fram några sidor för att tjyvläsa vissa skeenden innan jag vände tillbaka och läste på riktigt. Samtidigt blev den emellanåt som en drog där mina ögon bara flödade över sidorna och jag hade svårt att lägga den åt sidan för att sova. Men jag tyckte definitivt om boken vilken slutar väldigt abrupt men så hade väl Sandberg redan planerat att det skulle bli en trilogi. Jag är inte alls matintresserad men fascineras av nörderi och man kan väl inte annat än att betrakta Maj som en mat- och städnörd. Även om hon såklart hellre hade återfått sin ungdom och varit ute på dansbanan med jämnåriga. Det ska bli intressant att få följa hennes liv i de kommande böckerna och se hur det blir.

Förlag: Norstedts
Utläst: 22 januari 2023
Mitt betyg: 4/5

En smakebit på søndag: Sällskapsmänniskor

Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Veckan har rullat på och jag har varit sliten efter förra söndagens tuffa tempo-långpass. P.g.a. det, ett urtrevligt författarsamtall med Maggie O’Farrell och ett spontanbesök till min pappa så blev det inget gym denna vecka men löpningen och yogan fick jag till. Nu har jag klarat 21 dagars daglig yoga, det vore ju snöpligt att stupa så nära målsnöret (30 dagar). Igår var vi på en fantastisk konsert med Joel Alme. Gladare och mer ödmjuk göteborgare får man leta efter!

Som jag misstänkte förra veckan så läste jag ut Madonnan vid Nilen i veckan. Jag har fortfarande några få sidor kvar i Att föda ett barn men jag tog med mig den behändigare Sällskapsmänniskor igår på pendeltåget då min pappa bor en bit bort. Jag har läst runt 50 sidor och är inte besviken hittills. Jag gillade Queenie och känner igen mig i i Carty-Williams språk och humor.

Deras pappa, Cyril Pennington, var ingen fördomsfull man. Han hade fem barn. Fem barn som han kändes vid, med fyra olika kvinnor. Men att kännas vid är inte samma sak som at betala underhåll, eller som att vara fysiskt, psykiskt eller känslomässigt närvarande. Att kännas vid var, i Cyril Penningtons värld, att på det stora hela vara medveten om att han hade fem barn (och kanske fler än så, men han tänkte inte ge sig ut och leta), att komma ihåg vad de hette och någon gång ibland att de fyllde år samt att be dem om pengar när han hade det knapert.

Kommande böcker februari 2023

Photo by Kyle Ryan on Unsplash

Under denna vinjett presenterar jag ett högst subjektivt urval av kommande böcker jag är nyfiken på.

  • Simmarna av Julie Otsuka, Albert Bonniers Förlag
    Om glömska och minnen.
    Jag tyckte mycket om Vi kom över havet.
  • Alla måste söderut av Marie Lundström, Wahlström & Widstrand
    Om plötslig sorg, identitetskris och klasstillhörighet.
    Jag brukar gilla att läsa om klass och glesbygd.
  • Nattvarelser av Leila Mottley, Norstedts
    Om unga människor i en mörk vuxenvärld.
    Jag blir nyfiken på författaren.
  • Märket av Frída Ísberg, Norstedts
    Om ett futuristiskt samhälle där folk märks.
    Jag tycker det är intressant med filosofiskt och moraliskt resonerande.

 

Madonnan vid Nilen

Vi hade redan i november bestämt att det här skulle bli vårens första bokcirkelbok i Veganbokprat så jag hade bestämt att ha den som första ”pendlarbok”, d.v.s. den bok jag har med mig fram och tillbaka till jobbet. Sedan bestämdes det att träffen inte blir förrän i februari men då hade jag redan börjat läsa.

Boken utspelar sig i Rwanda 1979. På gymnasiet Notre-Dame-Du-Nil går flickor som är döttrar till de mäktiga och rika och de allra flesta är hutuer. Skolan har också en liten kvot av tutsier till många av hutuernas förtret. Vi följer framförallt de två tutsierna Veronica och Virginia som försöker navigera i sin tillvaro på skolan. Gloriosa är hutu och dotter till en politiker och hon är den som allra mest stör sig på tutsierna och som även sedermera tar saken i egna händer för att göra något åt problemet.

Oj, som jag har googlat under läsningen av den här boken. Till att börja med så visste jag absolut ingenting om folkmordet i Rwanda 1994 mer än att många dött. Nu har jag läst på om Rwandas historia och hutuerna har alltid varit i majoritet medan tutsierna alltid lyckats haft styret. 1961 tog dock hutuerna makten och många tutsier flydde landet. I början av 1990-talet försökte en grupp tutsier, RPF (Rwandas Patriotiska Front) få till ett samstyre mellan hutuer och tutsier men på väg hem från fredsförhandlingarna blev hutupresidentens plan nerskjutet. Hutuer skylde detta på tutsier och folkmordet startade och pågick under ca tre månader och omkring 800 000 – 1 000 000 tutsier mördades.

Jag får inte riktigt ihop årtalen då det som hände i Rwanda 1973 (militären tog makten) verkar vara det som händer i det här boken (som ska vara ca 1979). Men antingen hände det fler saker än jag fattat hittills eller så vill Mukasonga glida lite och berätta en vittneshistoria men inte exakt så som det var. Hur som helst tycker jag väldigt mycket om den här boken. Det är så mycket som ryms och så spännande relationer emellan många. Flickorna sinsemellan, och mellan flickorna och världen utanför med både ambassadörspojkvänner, den vite halvgalne f.d. plantageägaren/konstnären, regnmakerskor och siare. Det är verkligen ett nerslag i kolonialtiden där tro på ritualer samsas med förundran över franska veckotidningar och manliga lärare med långt hår. Och det är sorgligt att läsa om den skamfyllda mensen och synen att man blir en kvinna först när man får barn, och särskilt pojkar.

Gloriosa är måhända lite ensidigt porträtterad men hon står liksom för all den ondska som drabbade tutsierna och hennes hjärna är väldigt enkelspårig och kanske hjärntvättad? Bihistorierna om de andra flickorna är alla minnesvärda och jag fastnar bl.a. för omnämnanden om Dian Fossey som avskyr rwandier eftersom de dödar gorillorna och säger att bara vita människor vet hur man handskas med dem. Om detta är sanning eller fiktion vet jag dock inte. Gloriosa lyckas med lögner dra igång ett upplopp och det här citatet är så skrämmande korrekt och alltid aktuellt:

– Du vet mycket väl att alltihop grundar sig på sina lögner.

– Det är inga lögner, det är politik.

En annan sak jag älskar är när författare blandar in ord på originalspråk och det är fullt av ord och uttryck på kinyarwanda i boken. Det ger en sådan autenticitet och tyngd till texter tycker jag (som är språkintresserad) och jag upplever att det blir lättare att ta till sig en bok, trots att jag inte förstår orden. Jag tycker också om när hon gör som Achebe och många andra och väver in folktro och sägner i berättelsen. Apropå språk så är det många som uppmärksammat hur Mukasonga i den här boken lyfter det nedvärderande språkbruket hutuerna har om tutsierna och hur det normaliserar hat och sakta omvänder allt fler. Vi har ju exakt samma process i vårt land idag.

Jag skulle kunna skriva ännu mer om den här boken men jag nöjer mig här och ser fram emot att diskutera den i bokcirkeln om några veckor. Jag ser också fram emot att läsa Mukasongas Barfotakvinnan vilken i skrivande stund är på väg hem till mig!

Förlag: Tranan
Utläst: 20 januari 2023
Mitt betyg: 4/5

Hett i hyllan: Osynliga kvinnor

hettihyllanBokdivisionen fortsätter att haka på Monikas inläggsserie Hett i hyllan där man bekänner sina heta synder i form av hyllvärmare!

I mars 2021 köpte jag den här efter att ha läst mycket gott om den. Jag är ju alltid intresserad att läsa feministiska böcker och just det här osynliggörandet eller att mycket av forskningen bygger på mäns kroppar tycker jag är viktigt att belysa. Boken är ca 450 sidor vilket gör att jag drar mig för att påbörja den när man har så mycket man vill läsa. Men jag ska!

Veckans kulturfråga v. 3 2023

Veckans kulturfråga från enligt O lyder:

Vilka tunna böcker vill du lyfta fram?

Jag skrev faktiskt ett tisdagstips på just det här temat för nästan exakt två år sedan så jag tänkte helt fräckt copy-pejsta mig själv!

Yarden av Kristian Lundberg
En autofiktiv berättelse om Lundbergs egna erfarenheter. Det är självrannsakande och samhällskritiskt, beskrivande och inåtblickande. Och det är mycket ångest och många tankar som blandas med den faktiska gråa kylan och det eviga flyttandet av bilar nere i hamnen (=Yarden).

Feberflickan av Elisabeth Östnäs
En psykologiskt och suggestivt krypande berättelse om Luna som ensam går omkring i huset där hennes far och den kvinna Luna kallar ”hon” ligger döda. Du tror att du vet vad som hänt men nästan ingenting är direkt uttalat och det ligger väldigt mycket under ytan.

Den drunknade av Therese Bohman
En bok full av hetta, hemligheter och hemskheter. Om två systrar och en slusk till karl som tillhör den ena men också begär den andra. Vältecknade personporträtt och en fängslande intrig.

Of Mice and Men av John Steinbeck
En bok som nästan är skriven som en pjäs om två udda vänner som hankar sig fram som lantarbetare. Den är fruktansvärt bra och ruskigt välskriven och det är mycket som händer och så många ämnen som berörs med allt från vänskap till rasism.

Sidenkatedralen och andra texter

2020 fick jag den här i födelsedagspresent av min pappa tillsammans med en fin lapp där han skrev att Sara Danius var en av hans favoritpersoner. Jag hade ingen aning om detta och blev väldigt glatt överraskad av att en så cool kvinna var viktig för min pappa.

Boken består av en rad olika texter. Det är förord till olika böcker, texter ur DN om modeskapare och fotografer, berättelser om Saras Nobelklänningar, inträde och utträde till Akademien samt litegrann om hennes cancer från sommar- och vinterprat. Fem olika delar och jag tyckte om alla på olika sätt.

Jag är långt ifrån Sara när det gäller mode. Jag är tämligen ointresserad av kläder men ibland får jag små ryck och försöker engagera mig. Däremot är jag insatt när det gäller miljöaspekten av mode och jag undviker fast fashion vilket troligen Sara gjorde också men kanske av andra anledningar. Hon är förtjust i haute couture och siden medan jag undviker siden eftersom jag inte gillar att man kokar larverna levande för att få ut silkestråden. Men visst är hennes klänningar vackra.

Sara är också intresserad av fotografi och jag har absolut noll koll på de fotografer hon nämner men hon väcker mitt intresse och jag googlar deras bilder och frågade genast en kompis om vi inte skulle ta och gå på en fotoutställning här i Stockholm. Foto är annars en sådan sak som jag tycker är spännande och jag skulle gärna fotografera mer och bli bättre på det men jag har f ö r många intressen…

Hon skriver väldigt bra och är så intellektuell att jag ibland känner mig lite smådum. Men inte så att det är hennes mening att göra ner någon, hon förutsätter nog bara att läsaren är lite på samma nivå som henne. De inledande kapitlen består av olika förord och jag blir sugen på att t.ex. läsa om Madame Bovary och funderar på om jag borde läsa Proust? Min bokcirkel gjorde det men jag orkade aldrig då. Å andra sidan tycker jag att Sara är lite den gamla skolan när det gäller litteratur men hon är som sagt en klassiskt skolad litteraturhistoriker så det faller sig naturligt. En del av mig vill läsa fler klassiker och en annan del av mig är lite motvalls för att det mest bara är gamla vita män som ingår där.

De sista texterna är mest personliga och beskriver bl.a. hennes barndom och  hennes känslor när hon fick frågan om att bli ledamot i Svenska Akademien fram till känslorna när hon blev avsatt. Jag tycker det är en stor förlust för Sverige att Sara gick bort så tidigt och tänker att hon hade kunna fortsätta tillföra mycket till dagens samhällsklimat. Nu är jag sugen på att läsa mer av henne.

Förlag: Albert Bonniers förlag
Utläst: 6 januari 2023
Mitt betyg: 4/5