Dit solen aldrig når (måndagsmikron)

dit-solen-aldrig-nar

Varför läste jag den?
Jag hade svårt att sova och behövde något lättsmält och bekant.

Vad handlar den om?
Det är tredje boken om Anki och Tryggve. Anki ger sig ut på långritt och stöter på något som heter Fruntimmershuset. Tryggve hittar några gamla anteckningar om ett av sina första och ännu olösta fall. Det ena leder till det tredje och snart är de bägge inblandade i ett fall igen.

Vad tyckte jag?
Som vanligt mysigt, hästigt, gotländskt och lagom spännande utan att bli makabert. Jag blir lite nervös när Anki verkar lite svartsjuk på att Tryggve hänger med en trevlig kvinna och jag hoppas för guds skull att serien avslutas utan att de får ihop det. Män och kvinnor kan vara kompisar liksom. Lite weird också med att Ankis barnbarn bor hos henne tillfälligt i två månader och byter skola hux flux pga diverse omständigheter. Men trevligt för Anki att få hänga med sitt barnbarn.

Förlag: Lind & Co
Utläst: 1 april 2021
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

En smakebit på søndag: Przewalskis häst

en smakebit

De två norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger delar på värdskapet för En smakebit på søndag som de bästa varannan veckas-föräldrarna! Tanken är att bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Jag fortsätter att läsa, plugga och träna samt att inte riktigt hinna med bloggen. Jag har läst så många bra och intressanta böcker nu på sistone så jag ska ändå försöka hitta lite tid för recensioner innan jag glömmer bort dem men häromdagen kände jag av min hjärntrötthet igen efter en lång period av bättring. Kanske orkade jag inte riktigt plugga egentligen men kursen är så vansinnigt intressant att jag bara måste läsa klart den. Postkoloniala litteraturstudier är det jag läser.

Igår blev jag klar med Me and White Supremacy som jag läst tillsammans med två andra under flera veckors tid och vi ska ha vår sista bokcirkel om den ikväll. Den har varit väldigt bra och den har liksom format om min hjärna precis som det blev när jag läste genusvetenskap. Man får liksom nya glasögon att se världen med och även om jag vetat om att jag inte är rasist så kan jag vara en långt mycket mer aktiv antirasist än vad jag är.

Igår påbörjade jag också Przewalskis häst som är nästa bokcirkelbok i Veganbokcirkeln och den tredje i Lundes planerad klimatkvartett. Jag stod över Binas historia men var med och läste Blå men nu känner jag att jag vill läsa Binas historia också. Jag hade bara för mycket på bordet just när vi skulle läsa den. Jag gillade Blå, och särskilt framtidskapitlen men tyckte det var lite mycket båttermer i den andra delen. Den här boken handlar ju om hästar och det är jag betydligt mer intresserad av. Jag avbröt läsningen för att googla lite och fick då snopet lära mig att man nyligen upptäckt att Przewalskin troligen inte är en vildhäst utan en förvildad tamhäst! Och här har jag gått som hästtjej i ungdomen och hästälskare resten av livet och trott att den var en vildhäst. Well, det är ju inte bara jag som trott det och de nya DNA-rönen var från 2018 tror jag.

Boken skildrar i alla fall tre olika människor i tre olika tidsåldrar vilka alla har just Przewalskin som gemensam nämnare. Smakbiten kommer från ett av kapitlen om Eva, en tysk veterinär som 1992 fraktar åtta Przewalskis till Mongoliet för att där släppa ut dem i frihet. Hästarna har precis kommit fram men innan de släpps ut är det dags för en liten hästmjölksritual där lite mjölk sprids i vinden och resten går laget runt så att alla får dricka.

przewalskis-hast

Ritualerna är enkla och jordnära. Jag tycker om dem. Man offrar till himlen och naturen. Nomaderna är buddister men de tillber även marken de går på och himlavalvet över dem. De tror att allt i naturen har en själ. Om man nödvändigtvis måste tillbe någonting skapar detta åtminstone något slags mening.

En smakebit på søndag: Sargassohavet

en smakebit

De två norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger delar på värdskapet för En smakebit på søndag som de bästa varannan veckas-föräldrarna! Tanken är att bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Jag läser och läser just nu men har prioriterat ner bloggandet under en tid framöver för att hinna med min universitetskurs och lite andra saker i livet. Så nu börjar jag få en liten nätt hög med obloggade böcker igen men det ordnar jag upp så snart allt är lite lugnare. Jag kan i alla fall meddela att min kurs Postkoloniala litteraturstudier är väldigt intressant även om jag måste anstränga mitt huvud en hel del vid läsningen av vissa texter. Samtidigt lyssnar jag äntligen på Hjärtlinjer som vi ska bokcirkla om imorgon och även den är väldigt intressant och passar bra ihop med mina studier samt det fokus på rasism jag generellt försöker att ha just nu.

Veckans skönlitterära kursbok var Sargassohavet som jag velat läsa väldigt länge även om jag vid det här laget har tappat en hel del minnen från läsningen av Jane Eyre som har ett flertal år på nacken. Sargassohavet är lite märkligt skriven och jag har stundtals lite svårt att hänga med i vem som åsyftas men jag är glad att ha läst den och ska ägna resten av kvällen åt att fördjupa mig i akademiska texter om boken. För dig som missat det så handlar boken om ”den galna kvinnan på vinden” i Jane Eyre: Bertha/Antoinette. Den första delen handlar om hennes barndom och det är därifrån smakbiten kommer.

sargassohavet

Så jag tillbringade det mesta av min tid i köket, som låg i ett uthus en liten bit bort. Christophine sov i det lilla rummet intill.

När det blev kväll sjöng hon för mig om hon var på humör. Jag förstod inte alltid hennes sånger på patois – hon var också från Martinique – men hon lärde mig en som betydde ”De som är små blir stora, barnen överger oss, kommer de någonsin tillbaka?” och den om cederträdets blommor som blommar en enda dag.

Melodin var glad men orden sorgsna och hennes röst darrade och bröts ofta på de höga tonerna. ”Adjö.” Men inte adjö så som vi sa det, utan à dieu, vilket när allt kom omkring var rimligare. Den älskande mannen var ensam, flickan hade rymt, barnen kom aldrig tillbaka. Adieu.

Hennes sånger var inte som sångerna på Jamaica, och hon var inte som andra kvinnor.

Veckans kulturfråga v. 15

Veckans kulturfråga från enligt O lyder:

Vilken text om våren är din favorit?

Här har jag suttit i två dagar och jobbat fram till middagen och sen pluggat fram till läggdags och hela tiden tänkt att jag åtminstone kan slänga ihop ett inlägg om veckans kulturfråga. Men så kommer denna fråga och min hjärna blir helt blank. Dikter läser jag ju i princip inte och jag har tagit ett varv bland mina böcker i bokhyllan utan bingo men däremot insett att herregud vad få lästa böcker jag har. Jag gör mig ju av med de allra flesta böcker jag läser plus att jag numera läser mycket digitalt så de flesta böcker i min hylla är faktiskt olästa just nu.

Men så kom jag på att jag lånade Där rinner en älv genom Saivomuotka by av Pia Mariana Raattamaa Visén och där i finns det en hel del kärlek till islossningen och hur fint älven sjunger om våren. Men eftersom det inte var min bok så har jag inte själva texten här, däremot kan jag absolut rekommendera dig att läsa boken om du inte redan gjort den. Jag älskade den och har skrivit om den här.

En smakebit på søndag: Allt går sönder

en smakebit

De två norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger delar på värdskapet för En smakebit på søndag som de bästa varannan veckas-föräldrarna! Tanken är att bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Påsklovets sista dag är här och jag har fått gjort väldigt mycket av det jag velat. Mycket läsning, träning och handarbete helt enkelt. Sen är jag alltid lite för tidsoptimistisk och idag har jag därmed väldigt mycket kvar att läsa. 🙂 Vi ska läsa Inte längre hemma av Chinua Achebe i min kurs och då den är en fristående uppföljare till Allt går sönder och jag ännu inte hade läst den så ville jag gärna göra det (och inte bara de två kapitel som litteraturlistan anvisade). Jag ångrar inte att jag gjort det men nu måste jag alltså klämma resten, plus artiklar, innan onsdag. Men det ska nog gå bra!

Allt går sönder är ju oerhört omtalad och den mest sålda afrikanska romanen någonsin. Den handlar om Okonkwo, en man i en igbostam i slutet av 1800-talet, och hans strävan efter att bli en mäktig klanman i det traditionella samhället men också om hur mötet med de vita missionärerna blir. Boken var väldigt bra och oerhört lättläst faktiskt. Läs den om du som jag inte hade gjort det! Smakbiten kommer från ett stycke som jag tyckte var väldigt roligt och visar hur ens egna förväntningar i enlighet med ens vanor och traditioner, ibland kan krocka lite med andras vanor. Det är dock inte Okonkwo smakbiten handlar om utan en annan man vid namn Ogbuefi.

allt-gar-sonder

Den vite missionären var mycket stolt över honom och han var en av de första i Umuofia att erhålla den Heliga Nattvarden, eller gudsmåltiden, som den kallades på igbo. Ogbuefi Ugonna hade tänkt sig gudsmåltiden som något i stil med ätandet och drickandet på en byfest, bara heligare. Så han hade tagit med sig dryckeshornet i getskinnsväskan, utan att det kom till användning.

Berättelse om ett äktenskap

berattelse-om-ett-aktenskap

Månadens första bokcirkelbok blev Berättelse om ett äktenskap. Hade det inte varit just en bokcirkelbok hade jag inte läst ut den kan jag ju inleda med. Jag hade hela tiden minnet av Gulliksens exfrus respons på den här boken i bakhuvudet och hur den nu än ligger till med sanningen så gav det en obehaglig känsla över hela läsningen.

Boken skildrar ett äktenskap, hur det började, fortlevde och avslutades. Det är hela tidens mannens perspektiv som ges, även när det är hustruns eller barnens tankar vi tar del av så är det genom mannens ögon och tolkning. Jan och Timmy träffas när han är nybliven pappa och de blir snart kära. De lever ihop  under ganska många år och får egna barn tillsammans. Jan har en fetisch där han gillar att fantisera om sin hustru med andra män och vad de skulle göra tillsammans och han uppmuntrar henne ständigt att få vara fri och göra vad hon vill. Han är stolt över att de har ett icke-könsstereotypt äktenskap där Timmy gör karriär medan Jan är mer av en hemmaman som förvisso skriver men också sköter hemmet. Saker som att det är Timmy som skär upp kalkonen på nyår är väldigt viktigt för Jan som är livrädd att någon ska anse att de har ett konventionellt äktenskap. En dag träffar Timmy Harald på jobbet. Attraktion uppstår och de börjar träna tillsammans medan Jan fortsätter att uppmuntra Timmy till att träffa honom och tänder på fantasier om vad de två skulle kunna göra. Tills det en dag inte är roligt längre.

Alltså, nej. Jag vill inte veta exakt vad de gör i sängen, hur de rör vid varandra och vilka undergivenhetsfantasier Jan har. Särskilt inte när jag bara tänker att det här är en direktrapport från Geirs egens sängkammare. Jag läser gärna romance med finess men det här är bara osmakligt, för närgånget, köttigt men ändå helt distanserat. Jan tjatar och tjatar om att Timmy ska vara otrogen men när hon väl blir det så bryter han ihop. Är det det som anses vara den här romanens storhet? Att den är just alldeles för närgången och skildrar en människa i förfall? Jag blir less på ältandet och skummar mig så fort jag kan igenom den andra halvan av boken.

Vi funderade mycket i bokcirkeln på exakt vad det var som kritikerna blev så lyriska över i den här boken? Det lilla jag kan köpa är att han försöker reda ut vad ett äktenskap och kärlek egentligen är men den ansatsen drunknar i allt annat. Jag blir definitivt inte sugen på att läsa något mer av Gulliksen framöver.

Förlag: Weyler förlag
Utläst: 5 april 2021
Mitt betyg: 2/5

Hett i hyllan: Riddar Kasus hjärta och andra sagor om grammatik

hettihyllanBokdivisionen fortsätter att haka på Monikas inläggsserie Hett i hyllan där man bekänner sina heta synder i form av hyllvärmare!

På 2020 års bokrea köpte jag den här boken fastän att jag då fortfarande inte hade läst en enda av Saras språkböcker (men nästan alla skönlitterära). Sen läste jag till sist Grejen med verb i julas och gillade den mycket. Men det visste jag ju att jag skulle göra så det är därför jag helt kallt bara kan köpa på mig alla Saras böcker, jag vet att hon inte gör mig besviken. Sara har nyligen fått ett cancerbesked och jag håller alla tummar och tår för att hon ska tillfriskna så snart som möjligt. ❤

riddar-kasus-hjarta-och-andra-sagor-om-grammatik

Veckans kulturfråga v. 14

Veckans kulturfråga från enligt O lyder:

Vilket radarpar från deckarvärlden gillar du bäst?

Jag skrev precis om min relation till deckare igår och även om jag gillar Ruth väldigt mycket så föredrar jag nog Anki & Tryggve från Marianne Cedervalls Gotlandsböcker. Bägge två är intressanta på sitt sätt och jag gillar hur deras vänskap vuxit fram utan att för den sakens skull övergå i en kärlekshistoria. I alla fall inte i de tre första böckerna och jag hoppas det förblir så hela vägen ut, män och kvinnor kan ju faktiskt vara vänner. Anki hintar dock lite i trean om att hon känner sig sotis när Tryggve blir förtjust i en donna så kanske förblir de ändå inte bara vänner ända in i mål.

Tisdagstips: Deckare som går an

Några av er sitter säkert fortfarande och läser påskekrim-böcker som ni inte hann klart med i påsk. Jag har aldrig varit så förtjust i deckare men har under årens lopp insett att det ändå finns ett par som jag gillar. Viktigt för mig är att det är intressanta karaktärer, jag väljer karaktärsdrivna böcker framför handlingsdrivna alla gånger. Såklart bör det ju ändå vara lite spännande när det är en deckare. Miljöerna och sammanhanget är viktigt också och bidrar till en mer givande läsupplevelse.

  • Ruth Galloway-serien av Elly Griffiths
    Jag älskar att Ruth bor ute på de vindpinade saltängarna, att hon är arkeolog och att hon har en katt med stark personlighet. Det är inte för fallen jag läser böckerna utan för att få veta vad som nu ska hända i Ruths liv, det är som en lång såpopera eller något.
  • Isle of Lewis-trilogin av Peter May
    Var det någon som sa vindpinad? Den här serien gillade jag mest för att jag har en liten Skottland-fetisch, och dessutom ute på några karga öar – I love it! Ska jag vara ärlig så minns jag inte huvudpersonen, men jag åker gärna till Hebriderna någon gång. Däremot blev jag inte alls lika förtjust i den bok som utspelade sig på en kanadensisk ö.
  • Anki Karlsson-serien av Marianne Cedervall
    Det här är ju en mysdeckare och jag har insett att detta är min ingång till fler deckare och att jag nog har många olika serier att upptäcka. Det roliga med den här serien är att den utspelar sig i samma krokar som min pappas hus på Gotland och jag älskar överhuvudtaget Gotlandstemat. Dessutom gillar jag att det handlar om pensionärer och av någon outgrundlig anledning gillar även ateisten jag kyrkinslagen. Det ger någon sån där Midsummer-bykänsla över det hela antar jag.
  • Stormvakt av Kristina Ohlsson
    Alltså, ja, karga öar eller blåsiga ställen är helt klart min favorit och jag har ju gillat Kristina som person hur länge som helst men inte läst hennes andra deckare innan den här kom. Även här är huvudpersonen Strindberg väldigt intressant att följa och jag ser fram emot att lära känna honom bättre i höst när uppföljaren kommer.

Kommande böcker april 2021

Under denna vinjett presenterar jag ett högst subjektivt urval av kommande böcker jag är nyfiken på.

  • Senseis portfölj av Hiromi Kawakami, Bokförlaget Tranan
    Om en ensam medelålders kvinna i Tokyo som stöter på sin gamla lärare och börjar umgås med honom. Hon minns inte vad han heter utan kallar honom magistern (sensei). Boken beskrivs som stillsam och prisbelönt vilket låter lovade.
  • Konferensen av Mats Strandberg, Norstedts
    En av mina favvoförfattare släpper nytt och peppen är hög! En konferens som urartar i en gissningsvis blodig sörja.
  • Ljudet av fötter av Sara Lövestam, Piratförlaget
    Ännu en av mina favvoförfattare släpper nytt denna månad – hur bra kan det bli! Om Monika som inte kan få barn och börjar nysta i sin släkthistoria. Första delen i en trilogi.
  • Diana & Charlie av Elias Ericson, Galago
    Två transpersoner, deras vänskap och kamp mot omvärlden och psykisk ohälsa. En bok som jag tror behövs och dessutom en snygg serieroman full med humor mitt i allt det svarta.
  • Hennes söner av Sogand Sasanpour, Romanus & Selling
    Romanus & Selling seglade snabbt upp som ett av mina favoritförlag. Om Darija och hennes familj som bor på söder i Stockholm. Darija fantiserar om att lämna och göra om och hennes familj är inte som andra. Fattigdom och ensamhet men förhoppningsvis en del hopp också.
  • Catfight av Johanna Wester, Romanus & Selling
    Jag lyssnade på Johanna Wester på Selma stories livesändning på Internationella kvinnodagen och blev ännu mer intresserad av denna bok. Om alla fördomar och nedvärderingen av kvinnor i grupp och deras gemenskap.
  • Vår bästa tid av Kiley Reid, Albert Bonniers Förlag
    En debutroman (som jag brukar älska) om en svart kvinna som blir anklagad för att ha kidnappat det vita barn hon sitter barnvakt åt. Om klass, rasism och privilegier – ämnen du aldrig kan läsa för mycket om.
  • Hummerns sköld av Caroline Albertine Minor, Wahlström & Widstrand
    Om tre syskon som lever olika liv men måste närma sig varandra och rota i barndomen. Snåriga och såriga familjeförhållande i Danmark låter intressant.