Hett i hyllan: Fågeln & Kirin

hettihyllanBokdivisionen fortsätter att haka på Monikas inläggsserie Hett i hyllan där man bekänner sina heta synder i form av hyllvärmare!

Jag har följt Isabelle Törnqvist ett tag på Instagram och kärat ner mig i hennes fågel. Det var helt enkelt det som gjorde att jag en dag gjorde slag i saken och köpte de två första delarna i hennes fantasytrilogi: Fågeln och Kirin. Böckerna följer flickan Svala när hon får mystiska krafter och blir indragen i en maktkamp. Nyligen kom den tredje delen, Draken, ut så jag köpte den också och hoppas på att jag ska gilla dessa två. Det är inte ofta jag köper en hel trilogi utan att ha läst en enda del men vad gör man inte för en söt liten fågel!

 

 

Ellens val: Lockelsen

Tredje delen av Ellens val kom ju ut i augusti och jag sträckläste den då men sen kom livet emellan innan jag hann skriva om den. Det jag vet är dock att jag älskade den precis som de tidigare delarna. Eftersom det här är en serie finns det risk för spoilers i den här recensionen.

Ellen fortsätter sitt studenteskeliv i Ljungsala. Hon är vansinnigt kär i Carl och längtar efter att få vara med honom. Samtidigt sitter Gabriella nygift men allt olyckligare för var dag som går men hon och Oskar finner en del vägar runtomkring problemen. Alva i sin tur är olyckligt kär men tar äntligen tjuren vid hornen när det gäller hennes dröm om att studera.

Jag lyssnade på de två första delarna men var för otålig för det nu eftersom jag vet att jag läser fortare än uppläsaren. De här böckerna är ju som gjorda för att slukläsas och man vill liksom bara läsa vidare hela tiden. De fortsätter att kämpa för kvinnors rättigheter på alla nivåer och trots att allt är så lätt skrivet så avhandlas den ena tunga frågan efter den andra. Hur mycket jag än läser och lär mig om vår historia så förundras jag hela tiden över hur inskränkta liven för kvinnor har varit, och för många fortfarande är än idag. Att Moa Eriksson Sandberg tagit över stafettpinnen är inget jag tänker på utan allt känns bara precis som vanligt när jag träder in i Ellens värld igen.

Förlag: Lovereads
Utläst: 23 augusti 2021
Mitt betyg: 4/5

Stenhjärtat (måndagsmikron på en tisdag/omläsning)

Varför läste jag den?
Projekt Justitia. Jag har velat läsa den här serien så länge men aldrig kommit mig för förrän nu. Eftersom det är en serie finns det risk för spoilers här nedanför. Just den här delen var faktiskt en omläsning för mig då jag läste den 2013.

Vad handlar den om?
En sexmånaders bebis kommer in med skador som tyder på Shaken Baby Syndrome. Föräldrarna anhålls och frågan är såklart vem som egentligen gjort det? Hur kan man bevisa vem som är gärningsman när offret inte ens utan komatillståndet kan prata?

Vad tyckte jag?
Jag tycker att jag skrev ganska bra redan 2013 vad jag gillar med de här böckerna:

Det jag faktiskt gillar med hennes böcker är att hon skriver om utsatta kvinnor och barn och hon belyser på så sätt viktiga och obehagliga skeenden i samhället. När jag säger att boken är lättläst så menar jag språkligt och i en positiv mening. Själva ämnet i sig med ett barn som skakats så att det får hjärnskador är fruktansvärt och inte alls lättsmält. Jag gillar dock också hur mänskliga hennes karaktärer är och hur hon skildrar deras relationer.

Det här gäller än men det ger onekligen en extra dimension till allt när jag också lärt känna huvudkaraktärerna.

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst:
30 oktober 2021
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Svikaren (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Projekt Justitia. Jag har velat läsa den här serien så länge men aldrig kommit mig för förrän nu. Eftersom det är en serie finns det risk för spoilers här nedanför.

Vad handlar den om?
Svikaren är ingen mindre än en fotbollsspelare som byter lag från AIK till Hammarby. Ett big no no bland fansen helt enkelt. Han påträffas mördad och frågan är såklart om det är ett fan som gjort det eller om det har med något annat att göra?

Vad tyckte jag?
Det här är första boken med kriminalinspektör Charlotta Lugn i huvudrollen tillsammans med Shirin. Så den här ses som bok 1 i deras serie men den är samtidigt bok 4 i Justitia-serien. 🙂 Fotboll i sig är inte direkt ett ämne som får mig att hoppa högt av glädje även om jag brukar dras med ett tag i EM/VM när jag är trött i början på sommarlovet. Fast jag orkar aldrig hela vägen fram till finalen. Som tur är så är boken fylld med en hel del andra mer sedvanliga Wennstam-viktiga ämnen och jag tycker det blir både spännande och intressant. Kanske att den lilla sidostoryn med Firman blir lite onödigt pekpinnig men det är onekligen intressant med vem den reella makten i sportvärlden egentligen ligger hos.

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst:
28 oktober 2021
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

En smakebit på søndag: Terapeuten

Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Veckan har gått i ett huj och jag hann både med ett besök på den veganska restaurangen Lao Wai med en kompis samt en online-bokcirkel om Arv och miljö (vi älskade den). Helgen har varit lugn och jag har påbörjat och läst ut både Nattfalkarna och Terapeuten. Den senare är till veckans bokcirkel och jag tyckte den var si så där men väljer ändå den tilll veckans smakbit. Det finns en annan aktuell bok med samma namn så det gäller att veta vilken som är vilken.

Terapeuten är väl en spänningsroman och handlar om en kvinna som flyttar in i ett gated community tillsammans med sin nya pojkvän men det visar sig att det skett ett mord i hennes hus och hon blir lite besatt av att rodda i det. Ungefär som Dödergök av Katarina Wennstam fast här är fokuset mer på om det verkligen var rätt mördare som greps. Den var spännande mot slutet men jag tyckte inte att jag kom så nära inpå karaktärerna.

Jag väcks av en plötslig rörelse: Leo har satt sig spikrak i sängen.
”Är det någon här?” ropar han, och hans röst är hög i nattens tystnad. Det är sent och skuggorna vilar tunga i sovrumsmörkret.
”Vad är det ?” viskar jag. Det känns som om jag bara sovit i tio minuter. Vad är klockan, förresten? Jag försöker dra ned honom igen, men han föser otåligt bort mig.
”Det var någon här.” Hans röst är skarp och enträgen.

Vingården för vilda drömmar

Jag tyckte hemskt mycket om Klubben för lyckliga slut och trodde att den här vingården var densamma som i den boken. Nu var det inte så men det spelade ingen roll heller, jag gillade den här ändå.

Erica är Stockholmstjejen vars förhållande inte är på topp. Hon behöver komma bort, sätter sig på tåget och hamnar av en slump i Skåne där hon hyr en stuga på Marcus vingård. Marcus driver vingården med sin farfar men ekonomin är inte på topp. Det är grannens idé att hyra ut det f.d. hönshuset till turister men Marcus är inte helt såld på idén och särskilt inte när det kommer en stroppig stockholmska. Men Erica visar sig vara något mer än det där och framförallt behöver hon Skåne för att förändra sitt eget liv.

Det här var min andra bok av Säfstrand och jag tyckte mycket om den också. Hon blandar ganska allvarliga ämnen med de förväntade feelgood-inslagen och det blir en varm roman med många fina människomöten och chans till förändringar. Persongalleriet innehåller både excentriska damer, snälla gubbar och buttra karlar och mixen blir väl läsvärd. Det blir aldrig sliskigt utan snarare trovärdigt och tankeväckande och jag som befinner mig mitt i livet funderar ju en hel del kring många av de saker som Caroline lyfter i den här löst sammanhängande trilogin. Jag ser mycket fram emot sista delen och dessutom finns det ju en drös av tidigare utgivna titlar att undersöka.

Förlag: Bokförlaget Forum
Utläst: 30 augusti 2021
Mitt betyg: 4/5

Ljudet av fötter

Sara Lövestam är en författare som aldrig gör mig besviken, dessutom är hon så galet produktiv att jag inte hinner med. Mitt i en pågående cancerbehandling spottar hon ur sig en hel trilogi och dessutom inom 12 månader.

Ljudet av fötter handlar om Monika som jobbar på Stockholms universitet och som försökt att få barn i hur många år som helst. Samtidigt som det sista hoppet om att efterlämna sig ett genetiskt arv håller på att rinna ur Monika så börjar hon nysta i förhistorien – sin egen barndom. Monika är nämligen adopterad och har förvisso kontakt med sin biologiska alkoholiserade mamma men bit för bit hittar hon små ledtrådar om sin farmor och de andra.

Sara skriver alltid så himla fint. Hon blandar allvar med humor så att det går lättare att läsa om de jobbiga sakerna. Jag har själv aldrig haft några fertilitetsproblem men kan tänka mig att den här boken kan komma väldigt nära för människor i samma situation som Monika. När man väl en gång har barn så tänker man liksom inte så mycket på hur det skulle vara att inte ha fått det. Jag älskar att läsa om Monika och hennes jympapass på Friskis och när hon ljuger för sina kollegor och hur hon fikar med sin farbror och hennes fina relation med grannpojken Texas (påminner mig i g e n om att jag måste läsa En stark nolla). Och jag älskar att läsa om Stina som smiter iväg och dansar på Nalen.

Uppföljaren är redan ute och den står på inköpslistan, jag ska bara ta mig till rätt affär först. Det ska bli fint att få läsa vidare om Monika.

Förlag: Piratförlaget
Utläst: 5 augusti 2021
Mitt betyg: 4/5

Hett i hyllan: Slumpens barn

hettihyllanBokdivisionen fortsätter att haka på Monikas inläggsserie Hett i hyllan där man bekänner sina heta synder i form av hyllvärmare!

Slumpens barn är den sista boken av de fyra böcker på temat antirasism som jag köpte i november 2021. Den belyser relationen mellan Sverige och Gambia och skildrar svenskgambiers historia i vårt land. Levin är journalist och driver Instagramkontot och sajten Svart historia där han försöker lyfta den panafrikanska historien på ett lättillgängligt sätt.

Konferensen

Som jag har längtat efter en ny Strandberg men jag beslöt när jag fick hem den i våras att spara den till min Gotlandssemester i augusti vilket jag också gjorde. Det var väl värt väntan att kunna njuta av den ordentligt och om jag inte missminner mig låg jag vaken en halv natt för att läsa klart den.

Ett gäng kollegor som jobbar med exploatering ska samlas för att ha en konferens om ett projekt som inte är helt populärt. I närheten av konferensanläggningen, som har sin egen lilla mörka historia, finns det dock någon som önskar livet ur konferensdeltagare och som gör slag i saken.

Som vanligt är det en strålande fin bok där Strandberg är så grymt skicklig på att teckna genuina och trovärdiga karaktärer. Det mest spännande i en skräckbok är ju inte sättet människor dör på utan hur de reagerar och agerar i situationen. Det här är han också väldigt bra på att förmedla. Senast häromdagen försökte jag återigen förklara för någon att grejen med The Walking Dead inte är zombieslafset utan just människorna. Strandberg skriver böcker om intressanta mångfacetterade människor vilka ”råkar” hamna i lite kniviga skräckiga situationer och det är det som gör det hela så mycket mer spännande och engagerande. För du måste känna en karaktär och kunna identifiera dig med/ta avstånd från hen för att på riktigt känna med personen när den är på väg att hamna under kniven.

Jag älskar den lilla kartan i början och slutet av boken och jag tycker det är fiffigt hur mobilproblemet löses. För inte kan det vara helt enkelt att skriva en modern skräckis där var och varannan människa egentligen bara kan ta upp mobilen och ringa 112? Ibland spårar skräckromaner ut på slutet men jag tycker den här håller snyggt hela vägen med en fin blandning av rätt hjältar och tragiska skeenden. När boken är slut ställer jag upp den bredvid mina andra Strandbergstitlar i bokhyllan och hungrar efter fler.

Förlag: Norstedts
Utläst: 2 augusti 2021
Mitt betyg: 4/5

Alfahannen (måndagsmikron på en tisdag)

Varför läste jag den?
Projekt Justitia. Jag har velat läsa den här serien så länge men aldrig kommit mig för förrän nu. Eftersom det är en serie finns det risk för spoilers här nedanför.

Vad handlar den om?
Jack Rappe är en medelålders skådis som gärna omger sig med unga tjejer. Ryktet säger att han inte är helt snäll mot dem och en dag hittas han huggen i magen i sin egen bastu. Vi får ännu en gång träffa Madeleine Edwards och Jonas Wahl i denna bok men Jonas har en lite annorlunda roll än tidigare. Här kliver också Shirin Sundin in på scenen för första gången.

Vad tyckte jag?
Jag älskar att personer återkommer och att man får lära känna dem ännu mer. Jag kan dock inte låta bli att förundras över hur Jonas Wahl släppts in i värmen igen efter den befogade landsflykt han fick ta till efter upplösningen i en av de andra böckerna. Den här boken handlar lite om Me Too-rörelsen innan den ens fanns och det här med att vara en utsatt ung kvinna i beroendeställning till framgångsrika sliskiga män. Wennstam fortsätter också att lyfta och bejaka den kvinnliga lusten på ett fint sätt även om det just här råkar innebära ett släng av otrohet.

Jag har dock lite svårt för den svartvita skildringen av Rappe, även om jag inte för en sekund tror att det är en osannolik beskrivning av män med storhetsvansinne, och det är detta som drar ner betyget till en trea denna gång.

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst:
26 oktober 2021
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format