Sargassohavet (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Ännu en av vårens kurslitteraturböcker som jag påpassligt nog även gjorde till bokcirkelbok. Två flugor ni vet!

Vad handlar den om?
För dig som inte vet det är Sargassohavet en slags replik på Jane Eyre. Här får vi lära känna Bertha (the mad woman in the attic) innan hon blir Bertha och ta del av hennes uppväxt samt tidiga äktenskap med Mr Rochester. Hon heter Antoinette och vi får hennes perspektiv på saker och ting men en del är även Mr Rochesters perspektiv när han kommer till de karibiska öarna för att gifta sig och bo med Antoinette där.

Boken börjar strax efter att slavägande blivit förbjudet i de brittiska kolonierna och Antoinettes mamma som var slavägare fördrivs av de svarta f.d. slavarna men då hon är kreol hör hon inte heller hemma bland de vita. Antoinettes lillebror dör och mamman blir, inte så konstigt, deprimerad av detta men gifter sig så småningom med en brittisk man som när han dör lämnar sin förmögenhet till Antoinette. Detta är anledningen till att hon blir insnärjd i äktenskapet med Mr Rochester som bara vill åt hennes pengar.

Vad tyckte jag?
Jean Rhys föddes i Karibien och har en viss inblick i hur det var för de kreoler som bodde där. Hon flyttade sedermera till Storbritannien och levde resten av sitt liv där. Hennes tanke med boken är att försöka ge upprättelse till Antoinette och där Jane Eyre ser ett vilddjur på vinden så visar hon oss en mer mänsklig Antoinette som inte blivit särskilt väl behandlad.

Eftersom jag läst och älskat Jane Eyre tyckte jag att det var väldigt spännande att läsa den här boken och få just en annan bild av Antoinette/Bertha. Där Mr Rochester och andra hävdar att galenskapen ligger i generna vad gäller Antoinette och hennes mamma så visar Rhys ganska tydligt vad det är som gör att kvinnorna, med all rätta, mår psykiskt dåligt.

Hade jag inte läst Jane Eyre vet jag dock inte om jag skulle funnit boken så intressant. Den var väldigt bra som kurslitteratur men den var snårigt skriven och stundtals lite märklig. Jag är ändå glad att jag äntligen har läst den men fler Rhys lär det inte bli.

Förlag: Modernista
Utläst:
18 april 2021
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Hjärtlinjer

För ca tre år sedan läste jag Bennetts debutroman The Mothers och tyckte väldigt mycket om den. Ända sedan jag såg att Hjärtlinjer skulle komma ut på svenska har jag varit vansinnigt taggad på den och som tur var lyckades jag sälja in den till en av mina bokcirklar i april.

Tvillingsystrarna Desiree och Stella växer upp i en liten småstad i södra USA där det bor väldigt ljushyade svarta människor. I tonåren rymmer de till New Orleans och Stella upptäcker att människorna här tar henne för vit. En dag försvinner hon härifrån och hör aldrig mer av sig till Desiree. Några decennier senare följer vi Jude, Desirees dotter, som tar sig till college och jobbar extra som servitris på en cateringfirma. På en av festerna möter hon någon som på sätt och vis kommer att förändra världen för henne.

Den här boken vinner på att inte spoilas även om du under läsningen snart själv förstår vad som ska hända. Bennett är skicklig på att teckna karaktärer och att lyfta viktiga frågor både som fokus och lite mer i bakgrunden. Rasism och white passing är de stora frågorna i den här boken. Vilka förutsättningar och möjligheter har en människa som är svart respektive vit? Som en bikaraktär finns en fint gestaltad transperson och de svårigheter hen möter, inte i första hand från omgivningen utan mer kring det praktiska/vardagliga och det inre emotionella.

Bennett skriver också fram en fin småstadskildring och allting känns väldigt trovärdigt och tidstypiskt. Alla familjerelationer, alla saker folk gör av kärlek eller rädsla, stora händelser och små detaljer – det finns så mycket bra i den här boken och den lyckas dessutom vara spännande. Jag kan gott förstå att den här boken ska bli en TV-serie och jag ser mycket fram emot den. Nu önskar jag att jag hade köpt boken istället så den fanns i min hylla men jag lyssnade på den och tycker att Astrid Assefas inläsning var väldigt bra. Det är även en bra bokcirkelbok för dig som letar tips på dylika.

Förlag: Albert Bonniers Förlag 
Utläst: 18 april 2021
Mitt betyg: 4/5

Me and White Supremacy

Jag blev tipsad om den här boken i Fb-gruppen Litteraturgäris, införskaffade den ganska snart och efterfrågade därefter några bokcirkelkompisar i samma grupp. Jag fann dem och vi läste boken tillsammans, ett par avsnitt åt gången, under ca två  månader i våras. Jag kan verkligen rekommendera att läsa boken tillsammans med andra för att komma åt fler tankar och djupare diskussioner.

Boken består nämligen av dels texter som förklarar, beskriver och exemplifierar olika beståndsdelar av rasism och varje avsnitt avslutas med ett par frågor till läsaren där du själv ska tänka till kring din egen rasism. Men hallå, vänta, ”jag är inte rasist” protesterar du nu. Men jag är ledsen att säga det, jag tror att alla vita människor hyser rasistiska åsikter, mer eller mindre omedvetet. Boken hjälper dig att finna dem så att du kan jobba med dem för att bli en bättre antirasistisk människa.

Efter det inledande kapitlet är boken indelad i fyra delar med sju avsnitt i varje del och ursprungligen var det här en Instagramutmaning under 28 dagar. Vi tog som sagt lite mer tid på oss för att i lugn och ro ta till oss texten och fundera kring frågorna. Jag antecknade under läsningen och skrev skriftligen ner svaren på alla frågor så även om det är ganska lite att läsa tog det lite tid att jobba igenom den.

Den första delen tar upp grunderna så som white privilege, white fragility, tone policing, white silence, white superiority och white exceptionalism. Angående det sistnämnda skriver Saad (s. 67-68) så här:

White exceptionalism is the belief that you, as a person holding white privilege, are exempt from the effects, benefits, and conditioning of white supremacy and therefore that the work of antiracism does not really apply to you. I have come to see white exceptionalism as a double-sided weapon that on one side shields people with white privilege from having to do antiracism work under the belief ”I’m not a racist; I’m one of the good ones” and on the other side shoots out arrows at BIPOC by expecting them to carry the burden of dismantling white supremacy under the belief that racism is something that is a Black or Brown problem but not a white problem.

Det här tycker jag är jätteviktigt att ta till sig. Jobbet ligger hos oss vita att förändra våra tankesätt, fördomar och vanor. Nästa del av boken tar upp color blindness, anti-blackness, racist stereotypes och cultural appropriation. Tredje delen lyfter white apathy, white centering, tokenism, white saviorism, allyship och being called in/called out. Den sista delen handlar om white feminism, white leaders, friends, family, values och losing privileges.

Ett av mina största områden att jobba på är white silence. Jag är rädd att säga fel och säger därför ofta inget alls. Det gäller för övrigt på ganska många områden i mitt liv och inte bara rasism. Om detta skriver Saad (s. 57) att ”white silence is violence. It actively protects the system.” och (s. 167) ”Making mistakes is how y0u learn and do better going forward.” Vi som är vita har ju privilegiet att bara titta bort eller stänga av eftersom att rasismen inte riktar sig mot oss.

Vissa områden är mer relevanta för dig som person än andra beroende på vem du är, var du bor, hur ditt umgänge ser ut osv. Jag är långt ifrån en fullfjädrad antirasist idag men en bättre och mer medveten en än vad jag var innan jag läste den här boken. Jag önskar att alla vita människor runt om i världen läste den och verkligen insåg vad som menas med white privilege och vad hela kolonialismen skapat för en värld. Vår nästa bok i den här nystartade antirasistiska bokcirkeln blir Främling i vita rum som blir en omläsning för mig. Det ser jag fram emot nu när jag kan läsa den med lite skarpare ögon.

Förlag: Quercus books
Utläst: 24 april 2021
Mitt betyg: 5/5

Underbarn

I maj läste vi och diskuterade Underbarn i en av mina bokcirklar. Det var min andra Roy Jacobsen och jag älskade verkligen De osynliga men har ännu inte kommit mig förr att läsa vidare om Ingrid, men jag ska.

I Underbarn kretsar det kring Finn som växer upp med sin mamma i en förort till Oslo på 1960-talet. Hans pappa lämnade dem tidigt för att bilda ny familj men omkom sedan i en arbetsplatsolycka. Finn har en halvsyster från pappa men de har aldrig haft någon kontakt förrän en dag när flickan riskerar att hamna på barnhem. Hans mamma bestämmer sig för att ta sig an flickan och det rör till det ganska mycket i Finns liv. Samtidigt har de en inneboende, eller inhysingen som han kallas, och han deltar i Finns liv på både gott och ont.

Det här är en väldigt bra uppväxtskildring av hur det är att vara ett lite fattigare förortsbarn på 60-talet. Eller, jag levde ju inte då men allting känns så himla tidstypiskt och det är både intressant och många gånger roligt. Det finns många referenser till både omvärldens händelser och det vardagliga livet. Som t.ex. blommiga tapeter och den första tv-apparaten.

Finns halvsyster visar sig vara inte riktigt som de andra barnen och det är inte alltid en lätt match för varken mamma eller Finn med den nya familjekonstellationen. Inhysningen Christian är svår att få grepp om och inte ens efter att jag läst ut boken vet jag riktigt hur jag ska förhålla mig till honom.

Jag lyssnade på boken och efter att ha kommit över det inledande störningsmomentet att Finn refererade till mamma som morsan hela tiden, vilket ju var tidstypiskt men ändå skavde lite i mina öron, så gillade jag inläsningen. Boken nådde dock inte hela vägen fram till mig utan den kändes kanske lite distanserad men den var väl läsvärd och en bra bokcirkelbok.

Förlag: Norstedts
Utläst: 30 maj 2021
Mitt betyg: 3/5

 

Ditt liv och mitt

Den sista bokcirkelboken innan sommaruppehåll blev Ditt liv och mitt. Det var min första bok av Majgull Axelsson men jag hoppas att det inte blir den sista!

Märit ska till och fylla 70 och är på väg hem till sin tvillingbror Jonas och hans fru i Norrköping. Men när tåget stannar i Lund så kliver hon av utan att egentligen själv riktigt veta varför. Hon besöker Vipeholmsgraven, den massgrav för intagna på ”sinnesslöanstalten” Vipeholm där hennes storebror Lars en gång hamnade. Genom en rad tillbakablickar får vi ta del av Märits liv sedan barnsben, de många tragiska händelser som färgat den och livet med hennes dysfunktionella familj.

Det här var en väldigt bra bokcirkelbok med mycket att diskutera. Det kan tyckas att Märits liv inte var en dans på rosor men det är också så att hela bokens fokus ligger på just alla de jobbiga händelser som Märit var med om. Vi förstår att hon också haft ett lyckligt liv med sin man men den biten tas inte upp något djupare i boken. Boken lyfter den sanna historien om anstalten Vipeholm med bl.a. det kända kolaexperimentet och dåtidens syn på det man kallade sinnesslöa men som innebar t.ex. människor med autism och Downs syndrom. Det är en skrämmande och inte alls hedervärd del utav svensk historia och det är viktigt att vi påminns om detta.

Förutom den biten så går Märit som sagt igenom en hel del andra saker och hennes bror och morföräldrar är rent ut sagt ganska vidriga personer och det finns intressanta hämndavsnitt i boken. Granne med Märit bor en flicka som inte heller har det lätt och ett fint parti i boken är när Märit åker till Stockholm för att hälsa på grannflickan men istället får bo hos dennes granne som är skadad och behöver lite hjälp med sin hund. Jag har helt tappat namnet på grannflickan men Solveig tror jag bestämt damen heter och hon är en ängel i Märits liv.

Det enda som stör i boken är Den andra. Den andra är Märits döda trillingssyster, de var nämligen tre stycken i magen men bara Märit och Jonas överlevde. Den andra är en del av Märits samvete och tvingar henne att ta itu med saker men slår också ned på Märit. Lite lustigt är att jag precis innan den här boken läste Brännässlornas drottning vilken har exakt samma berättarperspektiv med en huvudperson och dennes alter ego. Jag faller inte riktigt för detta perspektiv men resten av boken är så bra att jag ändå köper upplägget. Glad är jag att jag äntligen läst en bok av Majgull Axelsson och jag hoppas som sagt på att det ska bli ett par till framöver.

Förlag: Brombergs
Utläst: 30 juni 2021
Mitt betyg: 4/5

Glaskupan (omläsning)

Jag föreslog Glaskupan i min feministiska bokcirkel tidigare i våras då jag ville läsa om den för att ge den en ny chans. Men sen hamnade jag i en lång lässvacka (som jag inte riktigt vet om jag hittat ur än) och det tog tid innan den blev utläst.

Esther är 19 år och vinner en tävling där priset är en månad i New York där hon får leva i lite lyx och flärd och träffa många både intressanta och märkliga människor. När månaden har gått återvänder hon till Boston för att förbereda sig för en skrivkurs hon ska gå på. Som en bomb drabbar henne beskedet att hon inte kommit in och långsamt dalar hennes mentala hälsa vilket kulminerar med ett självmordsförsök och en vistelse på mentalsjukhus.

Första gången jag läste den här boken var för sju år sedan och jag tog inte riktigt till mig den då. Jag bestämde mig dock redan då för att en gång läsa om den för att se om jag upplevde den annorlunda. Jag minns inte hur jag läste den då men nu läste jag den ganska långsamt och i två omgångar. Detta gjorde dock att jag hade tappat en del av boken från första rundan men det gick ganska bra att komma in i den igen ändå.

Så här bara 10 dagar efter utläsning så har jag faktiskt återigen tappat mycket av boken så en gång för alla får jag nog slå fast att den inte riktigt fastnar hos mig. Däremot uppskattade jag språket mycket den här gången och jag gillar Esthers nonchalanta och lite svala inställning och hennes skarpa vardagliga blick. Det är mycket som ryms i den här boken och mycket som händer Esther under tiden den utspelar sig.

Jag anar att det inte fanns så många skildringar av psykisk ohälsa när boken skrevs (1963) och garanterat inte en sådan här rak och ärlig skildring. Självfallet känns det sorgligt att Plath själv valde att gå just den här vägen som Esther försökte att ta och just därför får boken en martyrstatus och det är fint att hon ändå fick ur sig den.

Förlag: Bonnier pocket
Utläst: 19 juni 2021
Mitt betyg: 4/5

Przewalskis häst

przewalskis-hast

Przewalskis häst är den tredje boken i Lundes klimatkvartett, den tredje av hennes böcker en av mina bokcirklar läser men den andra jag läser. Jag stod över träffen med Binas historia men ämnar nog läsa den framöver. Jag valde att lyssna på den här boken och det var tur för mig att vi flyttat fram träffen ett par gånger då den var rätt lång.

Vi följer tre spår i boken som alla knyts samman av just Przewalskihästen. Vi har ett i 1800-talets Petersburg vilket vi följer genom att läsa den berättelse som zoologen Michail nedtecknat om hur han åkte på expedition till Mongoliet för att fånga in vildhästar till sin och andras djurparker. Där finns Karin som är tysk veterinär och som ägnat hela livet åt dessa hästar sen hon såg dem för första gången som liten flicka när hennes mamma jobbade åt Göring. Och så har vi Eva som bor tillsammans med sin dotter i ett framtida Norge där samhället kollapsat på grund av klimatet. Eva bor kvar på den djurpark hon drivit med sin familj men nu är det nästan bara hästarna kvar, hon kan inte förmå sig att släppa ut dem också.

Man kan tro att det blir snurrigt eller mastigt med tre olika spår men det fungerar väldigt väl. Inledningsvis tycker jag att den ryske zoologens kapitel är lite tradiga och det blir ganska mycket fakta in your face men allt eftersom så blir de både spännande, lärorika och sorgsna. Karin är en lite märklig karaktär som liksom inte kan förstå varför hon ska gå och lägga sig samtidigt som sin f.d. man eller behöva prata med honom. Hon trivs bäst på egen hand och har en knepig relation till sin son. Precis som i Blå så gillar jag framtidsspåret allra bäst men det är för att det är så intressant och skrämmande att tänka sig hur det kan bli. Hur kommer vårt samhälle se ut om 50 år?

Jag längtar dock tillbaka till alla karaktärer under läsningens gång förutom lite mot slutet, boken hade kanske kunnat rundas av lite tidigare och fler trådar hade kunnat lämnas lite öppna. Jag förfäras av vår historia och förfasas av vår möjliga framtid. Människor har varit så grymma och elaka och varför hade vi bara inte kunnat låta de vilda djuren få vara istället för att med våld fånga in dem och visa upp dem i djurparker? Jag mår illa när jag lyssnar på hur de jagar fölen ute på stäppen i Mongoliet och kan inte föreställa mig den skräcken hästarna själva kände. För att inte tala om de människor som visades upp på liknande sätt. Psykologin bakom människors beteenden är både skrämmande och fascinerande och det är just den biten som gör att jag gillar dystopier, zombiehistorier etc. Hur kommer vi egentligen att agera den där dagen när allt slutar fungera och vi måste lämna allt känt bakom oss och hanka oss fram dag för dag?

Jag är själv gammal hästtjej och kände mycket väl till Przewalskihästarna så det var en oerhörd förvåning och besvikelse jag kände när jag nyss läste att moderna DNA-tester har visat att dessa hästar troligen inte är några vildhästar utan bara förvildade tamhästar! Vilket antiklimax liksom. Hur som helst är boken väl läsvärd och jag tänker läsa de resterande två delar i hennes klimatkvartett också.

Förlag: Natur & Kultur
Utläst: 11 maj 2021
Mitt betyg: 4/5

Ett år av vila och avkoppling

Den här boken fick jag som en Secret Santa-present i julas bara det att jag absolut inte kom ihåg att vi skulle ha bokbyte så jag slet upp paketet när det kom och blev mäkta förvånad eftersom jag just precis beställt samma bok som Secret Santa-bok åt en av de andra deltagarna i bokbytet. 😀 Haha, jag funderade lite hoppfullt på om Bokus kanske tyckte att jag skulle få boken eftersom jag tittat på den så mycket. Men så var det ju inte. Nu i våras lyckade jag få den vald som bokcirkelbok i en av mina bokcirklar så att den blev läst också.

Jag köpte den här boken till min väninna för att hon skulle få (och nu har fått) barn så jag tänkte att hon skulle längta efter lite lugn och ro mitt i spädbarnstiden. Hon som köpte den till mig tänkte nog att jag som höll på bli utbränd behövde lite lugn och ro. Fast det var ju inte alls vad boken handlade om. Eller tja, det beror på hur man ser det. Den namnlösa huvudpersonen känner sig olycklig och vill sova bort sina bekymmer och vakna som en ny människa efter ett år då hennes kropps celler föryngrat sig. Hon hittar en tvivelaktig psykiatriker och lyckas få sömnmedel och andra piller utskrivna. Sen går hon hem och petar i sig så mycket hon kan och sover så länge det går. Vaknar, äter lite, ser på tv, får besök av sin väninna Reva, petar i sig piller och sover. Och så går det runt.

Huvudpersonen är inte särskilt sympatisk. Hon är bitchig och totalt oempatisk mot Reva och underligt besatt av ett ex som behandlar henne riktigt äckligt. Hon vräker i sig piller i sådana mängder att jag förundras över att hon aldrig får en enda överdos av något slag. Boken är väldigt skruvad i hela sin story och fullkomligt orealistisk men ändå sugs jag in i den och läser vidare med iver. Vi får också en del förklaringar till saker under resans gång vilket gör huvudpersonen lättare att förstå. Moshfegh skriver kliniskt och redogörande men ändå med en hel del känslor och humor. Det var rejält blandade omdömen om den här boken i bokcirkeln där de allra flesta var för eller emot den. Läs den själv och avgör.

Förlag: Modernista
Utläst: 25 mars 2021
Mitt betyg: 4/5

Berättelse om ett äktenskap

berattelse-om-ett-aktenskap

Månadens första bokcirkelbok blev Berättelse om ett äktenskap. Hade det inte varit just en bokcirkelbok hade jag inte läst ut den kan jag ju inleda med. Jag hade hela tiden minnet av Gulliksens exfrus respons på den här boken i bakhuvudet och hur den nu än ligger till med sanningen så gav det en obehaglig känsla över hela läsningen.

Boken skildrar ett äktenskap, hur det började, fortlevde och avslutades. Det är hela tidens mannens perspektiv som ges, även när det är hustruns eller barnens tankar vi tar del av så är det genom mannens ögon och tolkning. Jan och Timmy träffas när han är nybliven pappa och de blir snart kära. De lever ihop  under ganska många år och får egna barn tillsammans. Jan har en fetisch där han gillar att fantisera om sin hustru med andra män och vad de skulle göra tillsammans och han uppmuntrar henne ständigt att få vara fri och göra vad hon vill. Han är stolt över att de har ett icke-könsstereotypt äktenskap där Timmy gör karriär medan Jan är mer av en hemmaman som förvisso skriver men också sköter hemmet. Saker som att det är Timmy som skär upp kalkonen på nyår är väldigt viktigt för Jan som är livrädd att någon ska anse att de har ett konventionellt äktenskap. En dag träffar Timmy Harald på jobbet. Attraktion uppstår och de börjar träna tillsammans medan Jan fortsätter att uppmuntra Timmy till att träffa honom och tänder på fantasier om vad de två skulle kunna göra. Tills det en dag inte är roligt längre.

Alltså, nej. Jag vill inte veta exakt vad de gör i sängen, hur de rör vid varandra och vilka undergivenhetsfantasier Jan har. Särskilt inte när jag bara tänker att det här är en direktrapport från Geirs egens sängkammare. Jag läser gärna romance med finess men det här är bara osmakligt, för närgånget, köttigt men ändå helt distanserat. Jan tjatar och tjatar om att Timmy ska vara otrogen men när hon väl blir det så bryter han ihop. Är det det som anses vara den här romanens storhet? Att den är just alldeles för närgången och skildrar en människa i förfall? Jag blir less på ältandet och skummar mig så fort jag kan igenom den andra halvan av boken.

Vi funderade mycket i bokcirkeln på exakt vad det var som kritikerna blev så lyriska över i den här boken? Det lilla jag kan köpa är att han försöker reda ut vad ett äktenskap och kärlek egentligen är men den ansatsen drunknar i allt annat. Jag blir definitivt inte sugen på att läsa något mer av Gulliksen framöver.

Förlag: Weyler förlag
Utläst: 5 april 2021
Mitt betyg: 2/5

Gun Love

Månadens första bokcirkelbok var Gun Love eller Gun. Love. Den verkar faktiskt heta lite olika och bägge titlarna är relevanta och passande.

Gun Love handlar om Pearl som växer upp med sin mamma i en bil utanför en trailerpark. Pearl bor i framsätet och mamma i baksätet. Kriminaliteten finns nära men mamma jobbar på ett sjukhus och Pearl går i skolan. På fritiden hänger hon med April May som bor i en av husvagnarna, de sitter på bryggan och dinglar med fötterna ovanför alligatorfloden och röker cigaretter som Pearl stulit från de andra invånarna i trailerparken. En dag kommer mannen Eli till parken och blir ihop med Pearls mamma och det blir startskottet för en förändring i hennes liv.

Det här var min andra Clementbok då jag tidigare läst En bön för de stulna. Bägge böckerna är bra men jag håller En bön för de stulna lite högre. Gun Love är onekligen intressant, välskriven och gripande men jag får också en känsla av att den ska vara lite filmisk. Den skulle bli en jättebra film med så där lite orange filter och flera färgstarka karaktärer. I bokform så blir dock karaktärerna aningens överdrivna, nästan lite åt karikatyrhållet och jag tror att det är det i kombination med det lite [för] coola språket som får mig att inte bli helt såld.

Jag har som du ser ändå gett den en fyra i betyg för det är en bra bok. Den lyfter en intressant del av USA:s fattigdom, psykisk ohälsa och barn och vuxna på glid. Den innehåller en hel del vapen, ibland faktiskt rena uppräkningar vilket nog är tänkt att ge en inblick i den vapentokiga södern och titeln kan både syfta på kärleken många har till sina vapen eller också just vapen och kärlek. Fast just kärlek finns det inte så himla mycket av, kanske är trots allt vapnen viktigare? Och hur kan man älska någon om man själv inte är riktigt hel? Hur som helst så rekommenderar jag bägge hennes böcker och läser gärna fler framöver.

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst: 1 mars 2021
Mitt betyg: 4/5