Modersmjölken

Årets första bok i den feministiska bokcirkeln var Modersmjölken. En bok som jag först började att lyssna på men av någon anledning vägrade appen plötsligt att fungera på mina promenader så istället blev det så att jag ägnade kvällen innan cirkeln åt att läsa ut den. Det var faktiskt ett ganska smart val då boken berättas växelvis av en mor och en dotter och där bägge berättarrösterna är i jagform, och utan namn, så det blev betydligt enklare att hänga med i text.

Modern föddes i slutet av andra världskriget när Röda armén var på väg att ta över i Lettland. Dottern föddes i slutet av 60-talet i landet Sovjetunionen då modern var 25 år, ung och fysiskt frisk men med ett mörkt inre. Hon lämnade sin dotter och rymde några dagar och kom tillbaka först när mjölken sinat. Hon ville inte att dottern skulle behöva suga i sig hennes ångest.

Dottern växer upp i Riga där de bor hos mormor och styvmorfar men när hon är i tonåren bestämmer sig mamman för att hon vill att de två ska flytta ut på landet. Hon jobbar som fertilitetsläkare på en klinik medan dottern försöker anpassa sig till bylivet på vardagarna men lever för helgerna då hon återvänder till Riga och morföräldrarna. Dottern måste också emellanåt ta hand om mamman då hon har sina mörka perioder.

Modersmjölken är en synnerligen intressant berättelse som dels skildrar uppväxten med en deprimerad mor men också ger oss en ovärderlig insiderrapport från den sovjetiska staten. Jag inser under läsningen att jag reflekterat väldigt lite över det här under mina egna år i livet. Hur kan det kännas när ens land plötsligt försvinner och din egen kultur blir svartlistad? Eller att du aldrig vet vem du kan lita på, vem som kanske är en tjallare och när du ska bli inkallad för förhör?

Det finns många små intressanta inslag som lyfter fram den kommunistiska grundtanken med att alla ska hjälpa till och som att lägenheter ska delas ut till de som behöver etc. Men också hur vansinnigt det blir med t.ex. stenar som läggs i botten av lådorna med rovor så att skörden ska verka till synes större, hur kyrkor stängs igen och litteratur beslagtas och framförallt det maktmissbruk som sker. Att dottern liksom inte ens förstått att Lettland en gång varit ett eget land och all propaganda som pådyvlas invånarna. Jag blir väldigt sugen på att läsa fler böcker om Östeuropas historia.

**********EV. SPOILERVARNING MEN INGET JÄTTEFARLIGT**********

Det finns ett lysande parti där en vän till mamman plötsligt hittar en bit av Orwells 1984 och det blir så ofattbart att tänka sig hur någon i en övervakad diktatur uppfattar det att läsa om någon som lever i en övervakad diktatur. Utan att direkt spoila berättelsen så avslutas den 1989 och jag ryser av glädje när Berlinmuren knackas ned och den lyckan så många människor runtom i världen måste ha känt.

**********************************************************************

Förlag: Tranan
Utläst: 3 februari 2021
Mitt betyg: 4/5

Törnrosor

Årets första bokcirkelbok i Veganbokprat var Törnrosor. Jag röstade inte på den eftersom den är så lång men när den ändå blev vald så gav jag den en chans. Jag vill ju generellt läsa mer King än vad jag gör. Efter 1989 eller så är det här bara min tredje King nämligen… Och då föddes jag 1976. 🙂

Ploten i Törnrosor är att kvinnor över hela världen en morgon plötsligt inte vaknar när de somnat utan de spinns in i en slags kokonger och att försöka öppna dem är bokstavligen livsfarligt för den som försöker. I den lilla småstaden Dooling somnar kvinnorna in efter en och de som är kvar försöker med alla medel (både lagliga och olagliga) att hålla sig vakna lite till. I samband med detta dyker en mystisk kvinna vid namn Evie upp och sheriff Lila Norcross burar in henne på kvinnofängelset då hon misstänks för ett brutalt mord. Evie verkar ha något med sömnpandemin att göra och några försöker skydda henne medan andra vill det motsatta.

Alltså, det är en Kingbok, eller t.o.m. en dubbelKingbok, och den är på ca 700 sidor så det är svårt att ge en rimlig bild av handlingen utan att spoila för mycket. Det är inte direkt skräck utan mer spänning och småstadsrealism med lite övernaturliga inslag. Precis som det brukar vara i en Kingbok. Jag läste häromdagen att någon tyckte att Kingböcker är bra tills de spårar ut på slutet och visst är det lite så här också. I stora drag så är boken underhållande och spännande med ett enormt persongalleri men ändå med ett fåtal huvudkaraktärer. Karaktärerna är mänskliga och väl beskrivna som jag också tycker att det brukar vara i King.

Tanken med boken är väl lite att skildra hur det skulle kunna bli om kvinnor försvann och männen blev ensamma kvar. Det urartar såklart med vapen och våld medan en värld med bara kvinnor beskrivs som motsatsen. Jag vet inte om King fått klagomål på att han inte skriver tillräckligt feministiskt eller om det är Owen som kommit med idén. Tyvärr blir det väldigt klyschigt och läsaren skrivs på näsan gång på gång. Vi kan ta det här citatet t.ex:

Framför boden tog hon upp en papperslapp som fastnat i en buske. Högst upp stod med stora blå bokstäver: REA PÅ ALLT ALLA DAGAR! Under fanns bilder på stora och små kylskåp, tvättmaskiner, diskmaskiner, mikrovågsugnar, dammsugare, handdammsugare, soppressar, matberedare och annat. En bild visade en vältränad ung kvinna i jeans som log menande mot sin dotter som var blond liksom mamma. Den lilla höll en babydocka i famnen och log mot den. Där fanns också stora tv-apparater som visade fotbollsspelande män, basebollspelande män, män i racerbilar samt olika grillar vid vilka stod män med jättestora tänger. Även om det inte direkt sades var budskapet i reklambladet entydigt: kvinnor arbetar och vårdar hemmet medan män grillar jaktbytet.

Alltså, jag tycker såklart det är bra att de har en feministisk aspekt i sin bok men det blir bara löjligt på sättet de skriver det. Det finns också ett stycke i boken där en vit polis reflekterar över att hon sköt en svart kvinna och tänker att hon kanske gett en vit kvinna mer tid. Återigen ja, ett viktigt ämne, bra att det synliggörs men det här blir bara en ”check på den” liksom.

Vi bokcirklade om boken igår kväll och de flesta tyckte att den var rätt bra men att just de här grejerna jag nämner inte var så imponerande. Det var faktiskt en oväntat bra bok att cirkla kring (förutom att den är så lång) då det fanns mycket vi undrade över och ifrågasatte. Det var många saker vi aldrig fick svar på, varför beskrevs vissa saker så in i detalj och andra mer summariskt? Många hade förväntat sig en helt annan berättelse än den de fick osv. Jag hade själv inte hört eller läst något alls om den utan tänkte just bara att det kunde vara kul med en King. Jag ångrar inte att jag läste den, för den var intressant, men det finns bra många bättre King att läsa istället.

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst: 23 januari 2021
Mitt betyg: 3/5

Kärlekens magiska regler

Årets första utlästa roman blev en ljudbok. Jag har sagt förr att jag inte är så jätteförtjust i ljudböcker men att jag ändå börjat vänja mig. Den här var det jag som valde till bokcirkeln Stäppvargarna då jag sneglat lite åt den sen den kom på svenska för något år sedan. På tal om att jag skulle försöka välja böcker från lite fler länder i mina cirklar så inledde jag alltså med en amerikansk bok. 🙂 Jag skyller på att det var min tur att välja i slutet av november och jag var rätt trött då…

Kärlekens magiska regler handlar om tre syskon; Franny, Jet och Vincent vilka är födda i släkten Owens där kvinnor är häxor och män trollkarlar. Men det här är ingen fantasyberättelse utan tonåringarna befinner sig i New York på 50/60-talet när boken inleds och vi får sedan följa dem under nästan hela deras liv in i mer modern tid. Deras mamma försöker skydda dem från trolldomslivet och vill att de ska ha mer normala liv men vilken tonåring har någonsin lyssnat på sin mamma? Syskonen märker ändå att det är något speciellt med dem och en sommar får de en inbjudan till moster Isabelle i Massachusetts där de äntligen får veta vilka de är. Över familjen vilar sedan 300 år en förbannelse som gör att de inte får älska någon eftersom detta bringar olycka och det här är såklart svårt att leva med.

När jag läst ut boken och googlade lite på Hoffman så förstod jag att det här är en prequel till boken Practical magic som hon skrev 1995 och som visst också finns som film men jag har varken läst eller sett den. Hon har dessutom skrivit en prequel till den här boken också så att vi får veta exakt vad som hände när Maria Owens drog förbannelsen över familjen på 1600-talet.

För egen del så nöjer jag mig med den här berättelsen. Jag tyckte att den var mysig och jag gillar upplägget med häxor i en normal värld som dessutom är en ganska omvälvande tid eftersom den utspelar sig en hel del i USA på 60-70-talet. Förutom rena häxerikunskaper, vilka verkar vara ganska väl researchade, så är det en hel del sex och droger och såväl homosexuellas situation som Vietnamkriget avhandlas. Någonstans blir det dock lite för långdraget och ytligt. Syskonen genomlever olika olyckor och hemskheter men jag känner liksom inte med dem. Kanske strävar Hoffman också efter att få med för många detaljer och händelser i boken? Och alla kvinnor är så himla vackra att det blir lite tröttsamt.

Förmodligen drog ljudboken ner mitt intryck också. Den var 11 timmar lång för en bok jag nog klämt på en kväll. De amerikanska och sedermera franska namnen låter alltid lite fåniga i en ljudbok tycker jag och jag stör mig på att Moa Gammel säger tja som hälsningsfrasen tja (med kort vokal) när det engelska ordet förmodligen var well eller dylikt. Sen är ljudkvaliteten mysko och man hör tydligt när en ny inspelning börjar då hennes röst är mycket ljusare. Kanske är det dock så att hennes röst djupnar under långa läsningar så att det blir stor skillnad sen? Men ibland kan en mening vara så där ljus plötsligt som om den blev fel och de la på en korrigerad version efteråt.

Jag läste också att boken ska bli tv-serie på HBO och kanske blir den mer spännande att titta på för dig som är nyfiken. Eller så ska du helt enkelt läsa boken och inte lyssna.

Förlag: HarperCollins Nordic
Utläst: 10 januari 2021
Mitt betyg: 3/5

Tisdagstips: Fem bra bokcirkelböcker

Jag tänkte bjuda på lite boktips på tisdagar här på bloggen i år. Det kan vara både tipslistor, enstaka böcker, något annat bokrelaterat eller kanske t.o.m. något helt obokligt. Jag har ingen plan utan vi kör bara!

Kanske har du tänkt att börja bokcirkla i år? Det är superkul att göra just det och så kul att jag helt plötsligt satt med tre bokcirklar! Jag erkänner att tre är lite för mycket men det går att påverka både datum och val av bok i varierande grad i dem så oftast går det ganska bra. Den äldsta cirkeln är sju år gammal och den prioriterar jag högst. Sen startade jag en egen med fokus att läsa och diskutera feministiska aspekter och den vill jag såklart vara med i. Om jag inte riktigt hinner med så är det alltid den tredje cirkeln som får stryka på foten. I den är vi alla veganer och det var riktigt roligt att gå ut och äta tillsammans på träffarna innan covid. Helst vill jag hinna med alla men ibland går det bara inte. Alla cirklar sker dock online just nu.

Här följer tips på några av de bättre bokcirkelböckerna vi läst:

  • Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid
    Den här boken skapar diskussion både för att hälften alltid hatar och hälften älskar den. Dessutom tycker några att Johanna är sjukt irrationell och skitjobbig medan andra tycker att hon agerar fullt logiskt i sin svartsjuka.
  • Tre kvinnor av Lisa Taddeo
    Kanske inte egentligen den bästa boken men en som väckte många tankar, funderingar och känslor hos oss och det var både intressant att diskutera personerna den handlar om samt författaren själv och hennes avsikter med boken.
  • Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk
    Framförallt så pratade vi Janina när den här boken avhandlades. Hon är en så extremt intressant karaktär! Sen så är hela historien rätt makalös och det finns många roliga detaljer att fastna vid och diskutera.
  • Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro
    En väldigt bra bok där en av våra största diskussioner handlade om huruvida butlern var sympatisk eller ej. 🙂 Men den här boken rymmer mycket, både på det känslomässiga personliga planet och det världspolitiska. Rekommenderas!
  • Små eldar överallt av Celeste Ng
    En bok som också rymmer många ämnen på olika plan. Många etiska och sociala frågor att ta upp och diskutera kring. En spännande historia som samtidigt är svår och tragisk. Karaktärerna är djupa och det finns en stor skillnaden mellan den utåt visade ytan och den verkliga inre människan.

Lisa och Lilly

Lisa och Lilly läste vi min feministiska bokcirkel och det var en bok jag var rätt pepp på.

Lisa och Lilly är två flickor runt 15 år som möts vid en dansbana en sommarnatt i 1910-talets Stockholm. De är bägge två arbetarklassflickor och Lisa ägnar stora delar av sina dagar till att hjälpa sin mamma med hushållet och att ta hand om småbarnen. Lilly brottas med demoner och depression men är ibland sprudlande glad och äventyrslysten. De blir snart förälskade i varandra och inleder en hemlig romans som dock slutar högst tragiskt.

Den här boken hade verkligen potential, en fin lesbisk kärlekshistoria och det myllrande stadslivet i det tidiga Stockholm är väl beskrivet. Men där det blir för lite in på djupet av flickornas känslor blir det istället för mycket av namedropping och gator upp och gator ner. Historien berör aldrig riktigt och slutet blir väldigt abrupt med en del händelser som känns inkastade.

Det finns gedigen research bakom boken och jag blir särskilt glad när Hinke Bergegren får spela en biroll. Men jag har ju läst hans tal rätt ingående under genusstudierna och stör mig på att det är lite förvridet. Lodalen fångar dock tidskänslan väldigt väl med flickornas vardag, där kvinnors och flickors begränsningar i både familj och samhälle tydligt synliggörs. Arbetarkampen och klasskillnader i kombination med levande och trovärdiga Stockholmsskildringar gör ändå boken läsvärd på ett sätt.

Utläst: 30 november 2020
Mitt betyg: 3/5

Män kan inte våldtas (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
I Feministcirkeln läste vi den här boken för ca ett år sedan. Det finns ju en del feministiska sjuttiotalsklassiker och jag hade faktiskt inte läst just denna bok innan.

Vad handlar den om?
Boken handlar om Tova som inledningsvis blir våldtagen och sen får våldtäktsmannen på huvudet men på ett lite underligt sätt. Hon förföljer honom och planerar att själv våldta honom för att därefter polisanmäla sig själv och skapa debatt.

Vad tyckte jag?
Det är helt klart en bok som skapar debatt. Både för det underliga i att agera som Tova gör efter en våldtäkt när det känns mer troligt att du som offer inte vill se åt förövaren någonsin igen. Å andra sidan är det ju ett sätt för henne att försöka återta kontrollen och makten. Men sen också för att hon trots den bisarra vinkeln får fram exakt det som titeln säger: Män kan inte våldtas. Och det är rätt skrämmande slutsatser som kommer fram där. Boken är ca 45 år gammal men mycket av innehållet i den är högaktuellt fortfarande än idag. Trots allt som hänt på den kvinnopolitiska fronten. Och det i sig är rätt skrämmande också att det inte hänt mer på hela den här tiden.

Utläst: 23 november 2019
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Älskaren

I bokcirkeln Stäppvargarna läste vi den här boken som årets sista bokcirkelbok. Det blir en hel del klassiker i den cirkeln då två av medlemmarna ofta föreslår sådana.

Älskaren är Duras egen berättelse av hur hon minns sin barndom i Franska Indokina och den kinesiske älskare hon där hade som 15-åring. Det står inte uttalat att den är självbiografisk men hon berättar på det viset och hon refererar till många händelser som inträffat i hennes liv. Sen är det säkert lite tillspetsat här och var. Så i centrum står alltså en 15-årig flicka som lever i Franska Indokina där hennes föräldrar arbetade på en skola. Fadern har dött och modern och storebrodern verkar tämligen psykiskt instabila. De lever under ganska påvra förhållanden och en dag när flickan åker över floden på väg till skolan träffar hon en kinesisk affärsman som är runt 27 har jag för mig.

Han blir besatt av henne och de inleder en relation som från vissa håll beskrivs som en passion men jag fick mer en känsla av att han utnyttjar henne. Det är aldrig tal om att de ska bli något seriöst då varken hennes familj eller hans vill veta av den andre parten. Förutom när den kinesiske affärsmannen bjuder flickans mor och bröder på restaurang. Då går de dit minsann men de talar inte med en kines, nä nä.

Någon i bokcirkeln lade ändå fram att ett argument för flickan att vara med mannen var att det blev en slags frigörelse och fristad från hennes dysfunktionella familj och så må det vara men jag tycker ändå att det är en obehaglig relation de har och den skaver i mig.

Duras blandar minnen från ungdomen med minen från äldre år när hon är tillbaka i Frankrike igen. Hon återkommer gång på gång till händelsen vid flodpassagen och det ger onekligen hennes text en väldigt speciell stil. Det är fängslande och frustrerande på samma gång. Det är en kort roman men hon får med väldigt mycket på de få sidorna och du lär känna flickan och hennes familj väldigt väl på ett sätt. Det är också en historisk inblick i det koloniala samhället vilket är ett område jag bestämt mig för att lära mig mer om. Däremot blir jag inte sugen på att läsa mer av Duras.

Utläst: 22 november 2020
Mitt betyg: 3/5

Flätan (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Flätan var en bokcirkelbok jag läste med Veganbokprat.

Vad handlar den om?
Om tre kvinnor, en fattig, en sjuk och en perukmakare, vars öden sammanflätas.

Vad tyckte jag?
Det här är en Sekwabok så jag hade stora förhoppningar på den men njae, den var lite mjäkig. Även om den var lite förutsägbar så var grundstoryn fin på sitt sätt och den berörde emellanåt men den höll inte hela vägen utan var aningens platt.

Utläst: 14 september 2019
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

 

En bön för de stulna

Den här boken köpte jag på bokrean i mars 2017 då jag hört mycket gott om den. Sen föreslog jag den som bokcirkelbok och fick igenom den också så vi läste den i Veganbokprat och diskuterade den över ett makalöst gott afternoon tea hos Green Praline i Hökarängen, Stockholm. 

Ladydi bor med sin mamma i en liten by i Mexico. Hennes mamma gör allt för att Ladydi inte ska synas då flickor och kvinnor försvinner – klär henne i pojkläder, gnuggar tänderna svarta och funderar till och med på att kanske slå ut några av dem. Om de hör en bil när de är hemma så har de en håla på tomten där Ladydi kan gömma sig tills faran är över. Hennes pappa är försvunnen som så många andra män som stuckit för att söka lyckan i USA eller fastnat hos någon kartell och hennes mamma är alkoholiserad och bjuder Ladydi på hennes första öl när hon är 11-12 någonstans. Berättelserna om de försvunna flickorna florerar i byn och det finns inte mycket framtidshopp.

Jennifer Clement har intervjuat mexikanska kvinnor i 10 år innan hon skrev den här boken och hon ger en väldigt trovärdig skildring av hemska levnadsförhållanden. Jag läste ju 2666 av Roberto Bolaño i somras och även om jag inte var döförtjust i den boken så tog den också upp det här med alla kvinnor och flickor som försvinner/mördas i Mexiko. Det är liksom en reell vardag för väldigt många och det är fruktansvärt att det ska behöva vara så.

Trots sitt tunga innehåll är boken väldigt lättläst och språket flyter fram över sidorna. Det finns också en hel del värme och humor i berättelsen  och den är svår att lägga ifrån sig då den är fängslande och du hela tiden vill veta lite mer. Ladydi är en intressant personlighet och hon möter många färgstarka personer med engagerande livsöden under bokens gång. Helt klart en mycket bra och viktig bok för alla att läsa.

Utläst: 19 oktober 2019
Mitt betyg: 4/5

Blå

Det här var en bok vi läste i bokcirkeln Veganbokprat. De andra hade tidigare läst Binas historia men jag skippade den boken då jag hade för fullt upp just då. Det här är ju andra delen i Lundes klimatkvartett även om de är fristående från varandra.

Boken inleds med att vi möter en familj som slits isär på grund av en brand i deras hemstad i södra Frankrike. Därefter följer vi pappan och dotterns färd upp genom landet när de hittar en flyktingförläggning att bo på samtidigt som de söker efter mamman och sonen och drömmer om vattenländerna i norr. Parallellt lär vi känna Signe, en pensionär som seglar just ifrån norr för att hitta den man hon en gång älskat och som nu bor söderöver i Frankrike.

Historien är en snyggt berättad och det är särskilt skrämmande att läsa om torkan och vad som sker i flyktinglägret. I synnerhet som vi läste den här efter den tokvarma sommaren så var allt så verkligt och alldeles aktuellt. En fullt reell framtid kändes det som. Delarna om Signe är också intressanta men det blir väldigt mycket seglarord och hennes berättelse kryper inte lika nära inpå. Jag tror att det var det som gjorde att mitt betyg landade i en trea men jag minns tyvärr inte riktigt. Jag kan dock tänka mig att läsa de andra delarna i kvartetten också, den tredje delen ska ju handla om Przewalskihästar och hästar läser jag alltid gärna om!

Utläst: 17 november 2019
Mitt betyg: 3/5