Den vita tigern

Aprils bokcirkelbok med min gamla trotjänarcirkel Stäppvargarna var Den vita tigern. Jag började läsa den här på ett tåg och somnade hela tiden. Kanske för att det inledande kapitlet är lite speciellt skrivet och ger oss bakgrundsinformationen om huvudpersonen Balram. Eller, bara för att jag snart inte kan läsa med mina linser i längre då ögonen inte samarbetar utan jag läser bäst hemma med linserna vilandes i linsburken. Optikern och jag enades dock senast om att jag ännu inte behöver läsglasögon. 🙂

Balram är en ung indisk pojke som växer upp i byn Laxmangarh den delen av Indien som kallas Mörkret. D.v.s. den fattiga delen. Precis som så många andra pojkar tas han ur skolan väldigt tidigt för att istället arbeta och hjälpa till att försörja familjen. En dag lyckas han tjata till sig arbete som andrechaufför åt en rik jordägare i byn. Snart avancerar han, med hjälp av fula metoder, till förstechaufför och får följa med sin husbonde till Delhi där han möter rikedomar i överflöd parallellt med de fattigas undre värld.

Vid mitt andra försök att läsa den här boken kunde jag knappt lägga den ifrån mig. Läsningen bara flöt på och jag läste den i två sittningar med bara en natts sömn däremellan. Balram är berättaren och det är både roligt, lärorikt och fasansfullt att följa hans göranden och hans bild av Indien. Jag kan inte påstå att Adiga tecknar en särskilt vacker bild av sitt land. Det är familjer som skinnar andra familjer när de begär hemgifter, det är korruption och extrema klasskillnader. Det är också kackerlackor, fötter med oklippta naglar och tänder röda av paantuggande.

Ofta i en bok så finns det något vackert som motvikt till alla eländen. Även om Balram gläds åt yppande kvinnobröst och en och annan whisky så finns det liksom inget sådant vackert i berättelsen. Balrams liv blir, så långt fram som vi får följa honom, en framgångssaga när det gäller entreprenörsskap och klassresor. Men det är väldigt stora uppoffringar som görs för att han ska komma dit.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör boken bra men trots att mitt förnuftiga jag tycker att den är lite märkligt skriven så har den ett fantastisk flow. Balram är kanske ingen hedersknyffel men han väcker sympatier och det är underhållande, trots all tragik, att följa honom. Det var en bra bokcirkelbok också och diskussionerna räckte igenom hela middagen vilken såklart intogs på Holy Cow där vi frossade i naanbröd och kryddstarka grytor.

Förlag: Brombergs
Utläst: 23 april 2022
Mitt betyg: 4/5

Där kräftorna sjunger

Den här valdes som bokcirkelbok i min bokcirkel Stäppvargarna och jag ska erkänna att jag var skeptisk till den. Den har varit otroligt hypad, många har älskat den men jag har också läst många som avskytt den. Hade den inte dykt upp i bokcirkeln hade jag nog faktiskt aldrig läst den.

Kya växer upp i våtmarken utanför en småstad i North Carolina. Hon bor i ett skjul med sina föräldrar tills en dag när Kya är ca sju år och hennes mamma går för att aldrig mer komma tillbaka. En efter en försvinner även syskonen och till sist även pappan. Ensam kvar är Kya som försörjer sig på att bl.a. plocka musslor och sälja. Hon går till skolan en enda dag men blir retad och bestämmer sig för att aldrig återvända. Stadens invånare kallar henne Träskflickan och de allra flesta behandlar henne som en outcast. När hon blivit lite äldre inträffar plötsligt något som vänder nästan hela staden emot henne…

Boken spänner över hela Kyas liv och det är svårt att berätta om handlingen utan att spoila för mycket. Men den täcker hennes uppväxt, utsatthet, ensamhet och kärlekstörst samtidigt som det blir lite utav en spänningsroman under andra halvan. Bokcirkeln följde samma mönster som mina förutfattade meningar tänkte; tre stycken gillade boken och en avskydde den. Där hon såg en klyschig kärlekssaga fylld av floskler fokuserade vi andra istället på Kyas utsatthet och tyckte den biten var intressant.

Jag håller med om att det finns ett par inslag som kanske är lite too much men på det stora hela är boken väl läsvärd. Det är fint med alla naturskildringar och nörderier kring olika fåglars fjädrar eller grässorters blommor och jag gillar verkligen det här naturvurmandet i boken. Owens är zoolog så det förklarar ju ett och annat och hon ger definitivt en mer nyanserad bild av våtmarken och dess innevånare än vad jag hade innan.

Förlag: Bokförlaget Forum
Utläst: 14 december 2021
Mitt betyg: 4/5

Terapeuten

Den här valdes till novembers bok i bokcirkeln Veganbokprat. Jag röstade på en annan och hade kanske en lite negativ inställning till boken redan från start. 🙂

Terapeuten handlar om Alice som flyttar ihop med sin ganska nya pojkvän i ett grindsamhälle i London. Området är ganska exklusivt men han lyckas köpa huset lite billigare av en anledning som han inte berättar för Alice. När hon får reda på vad det är så blir hon rejält upprörd men samtidigt lite besatt av händelsen som möjliggjort köpet. Alice har hunnit skaffa vänner i bostadsområdet men börjar nu att misstro och misstänka dem en efter en.

Jag gissar att den här boken faller i genren psykologisk spänningslitteratur och det är en genre jag föredrar på film. Det är spännande emellanåt, det är det och jag messar uppdateringar om vem jag tror är skurken till en av cirkelvännerna som reda läst boken under den kväll jag läser den. För snabbläst är den definitivt men det är något med språket som stör mig. Ni vet det här med show don´t tell? Jag tror att den här boken är mer tell, no show.

Boken generellt känns lite ytlig och jag känner inte heller att jag kommer någon av karaktärerna särskilt nära och förutom det äldre paret Edward och Lorna så känns de flesta andra stöpta i samma mall. Snygga, framgångsrika och med stort inflytande över sina arbetstider. Allting går så lätt också; Alice flyttar in i området, ordnar coctailparty efter mindre än en vecka och är snart bästis med tjejgänget som bor där. Eller, helt bästis är hon väl inte för alla är inte lika positivt inställda till henne. Men vad vet jag, det kanske är skillnad på att bo i ett grindsamhälle och ett hyreshus som jag gör? Om du gillar genren kan du absolut ge boken en chans för den var definitivt spännande emellanåt och som sagt snabbläst.

Förlag: Jentas
Utläst: 20 november 2021
Mitt betyg: 3/5

Den stora skrivboken/Beviset/Den tredje lögnen

Vi skulle läsa Den stora skrivboken i min bokcirkel Stäppvargarna men det var ingen av oss som stannade där utan alla läste mer eller mindre hela trilogin. Böckerna är ju utgivna en och en som enskilda böcker men de hänger ju ihop och görs definitivt bättre rättvisa i det här formatet.

Den stora skrivboken handlar om de två tvillingpojkarna Lucas och Claus vilka blir lämnade hos sin mormor på landet någon under kriget. Deras mormor är inte direkt som andra mormödrar och kallas Häxan av byns innevånare. Men hon har ett hus och en trädgård med djur så att de kan livnära sig. Pojkarna köper en dag en skrivbok inne i staden och börjar teckna ner sina historier och sitt dagliga leverne. De är å andra sidan inte heller direkt som andra barn utan de utsätter sig själva för en rad grymma experiment för att härda sig. Omkring sig i byn har de ett antal ganska färgstarka karaktärer och ett samhälle under krigets inverkan. I de följande två böckerna får man en lite annan vinkel på skeenden och allt ställs på ända.

Jag har ju tidigare i år läst I går av Kristóf och var beredd på hennes språk men jag var inte beredd på innehållet i böckerna. Ibland undrade jag rent ut sagt vad i h-vete det var jag läste egentligen? Det är perversioner staplade på hemskheter staplade på hjärtlöshet i all oändlighet. Viss kärlek finns där också men definitivt ingen ”vanlig” romance-kärlek. Eller det kanske inte ens är kärlek utan bara beroenden och behov som tillfredsställs? Grannflickans öde är en av de allra märkligaste sakerna i böckerna.

Jag tror nog inte riktigt att jag började f ö r s t å böckerna förrän jag läste efterordet och diskuterade dem med mina bokcirkelvänner. Vi som är födda och uppväxta i Sverige efter kriget kan aldrig riktigt förstå vad ett krig gör med ett land och dess innevånare. Hur påverkad men blir och hur gränser flyttas fram eller suddas ut. Och då syftar jag inte främst på landsgränser utan de moraliska gränserna. Just detta får Kristóf fram så bra i de här böckerna samtidigt som hon leker med läsarens sinne till den grad att du inte är riktigt säker på vad som egentligen hände. Men kan man egentligen någonsin veta det? Livet består ju av en rad subjektivt upplevda skeenden vilka äro mer eller mindre olika för var och en. Böckerna är hypade men med all rätt. Läs dem – men helst med en diskussionspartner!

Förlag: Wahlström Widstrand
Utläst: 4-5 november 2021
Mitt betyg: 4/5

Arv och miljö

Arv och miljö var en bokcirkelbok i den feministiska bokcirkeln och jag ska erkänna att jag kände mig lite skeptisk till den. Jag hade hört både lite bu och bä. Jag valde att lyssna på den och jag blev rejält överraskad. Ibland är det bra att ha låga förväntningar!

Arv och miljö startar i en arvstvist där vi får veta att Bergljot och hennes bror Bård inte kommer att få dela på fritidshusen på Hvaler utan dessa ska endast tillfalla deras systrar Åsa och Astrid. Anledningen till att Bergljot inte ska få del i stugorna är ”att hon inte funnits där” för mamma och pappa de senaste åren som systrarna har gjort. Men frågan är varför hon inte funnits där?

Jag är glad att jag visste så lite om den här boken på förhand för den knockade mig totalt. Handlingen smyger sig på och du tänker och hoppas förgäves att dina föraningar är felaktiga. Boken är som gjord för att lyssnas på och Gunilla Leining visar ännu en gång hur fantastisk hon är som inläsare! Hjorth använder sig mycket av upprepningar och där många läsare verkar ha funnit dessa tjatiga så blir de makalösa och förstärkande i ljudformat.

Hennes personteckningar är också så bra och jag lider, mår illa och blir förbannad under lyssningens gång. Allt Bergljot vill är ju bara att bli sedd och bekräftad men hennes familj är vedervärdig. Det är dock lätt att moralisera över boken och dess innehåll som åskådare, hur skulle en själv egentligen reagera i samma situation? Livet är inte svart och vitt och Hjorth får fram det så himla bra i den här boken. Dessutom var det en utmärkt bokcirkelbok med mycket att diskutera, förundras och förfäras över. Nu vill vi alla läsa mer av denna norska författarinna!

Förlag: Natur och kultur
Utläst: 18 november 2021
Mitt betyg: 5/5

Fjäril i koppel

Fjäril i koppel har stått i min bokhylla i nästan tio år. Jag hade dålig koll på Zinat men läste om henne i lokaltidningen varpå jag köpte hennes bok. Sen föreslog jag den som bokcirkelbok tidigare i höstas men det blev inte av att jag läste den själv då men nu tog jag äntligen tag i det!

Shirin växer upp i Zadrabad i Iran. Efter att ha fått hennes förfäders historia så följer vi henne under uppväxten som barn och ung kvinna. Shirin är äventyrslysten och utmanar den gängse normen gång på gång. Ganska brutalt tvingas hon inse att det liv hon eftersträvar inte är möjligt i Iran, särskilt inte efter revolutionen och hon smider planer för att ta sig därifrån.

Inledningsvis så kände jag mig rätt skeptisk när jag läste boken och tyckte att det var den ena märkligare mer fantastiska berättelsen än den andra. Lite åt skröna-hållet liksom och jag tänkte att det var överdrivet. Det är små anekdoter av olika slag från både hennes förfäders och hennes eget liv. Någonstans runt mitten av boken, i samband med revolutionen i Iran, så vänder tonen och istället blir det en redogörelse över vedervärdiga brott mot och villkor för kvinnor i landet. Först då inser jag att det är ett vansinnigt snyggt stilgrepp som Pirzadeh använder sig av.

Jag var på väg att ge upp boken i början då det kändes mer som någon slags saga men är verkligen glad att jag inte gjorde det. Det är så intressant att få veta mer om livet i Iran även om många händelser förstås är hemska. Shirin kan verkligen inte förstå varför livets villkor ska vara annorlunda för män och kvinnor och jag kan inte tänka mig hur det skulle vara att leva under de premisserna. En kompis till mig snöade nyligen in på att leta bisarra stycken ur Bibeln och efter att ha läst dem så måste jag erkänna att The Handmaid’s Tale inte alls är en långsökt tolkning av vad Bibeln föreskriver. Jag tänker att religion säkert kan vara fint ibland men alla de här uråldriga reglerna som först och främst gynnar männen borde verkligen ses över.

Förlag: Piratförlaget (min utgåva är dock gammal och från Pocketförlaget)
Utläst: 2 december 2021
Mitt betyg: 4/5

Sargassohavet (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Ännu en av vårens kurslitteraturböcker som jag påpassligt nog även gjorde till bokcirkelbok. Två flugor ni vet!

Vad handlar den om?
För dig som inte vet det är Sargassohavet en slags replik på Jane Eyre. Här får vi lära känna Bertha (the mad woman in the attic) innan hon blir Bertha och ta del av hennes uppväxt samt tidiga äktenskap med Mr Rochester. Hon heter Antoinette och vi får hennes perspektiv på saker och ting men en del är även Mr Rochesters perspektiv när han kommer till de karibiska öarna för att gifta sig och bo med Antoinette där.

Boken börjar strax efter att slavägande blivit förbjudet i de brittiska kolonierna och Antoinettes mamma som var slavägare fördrivs av de svarta f.d. slavarna men då hon är kreol hör hon inte heller hemma bland de vita. Antoinettes lillebror dör och mamman blir, inte så konstigt, deprimerad av detta men gifter sig så småningom med en brittisk man som när han dör lämnar sin förmögenhet till Antoinette. Detta är anledningen till att hon blir insnärjd i äktenskapet med Mr Rochester som bara vill åt hennes pengar.

Vad tyckte jag?
Jean Rhys föddes i Karibien och har en viss inblick i hur det var för de kreoler som bodde där. Hon flyttade sedermera till Storbritannien och levde resten av sitt liv där. Hennes tanke med boken är att försöka ge upprättelse till Antoinette och där Jane Eyre ser ett vilddjur på vinden så visar hon oss en mer mänsklig Antoinette som inte blivit särskilt väl behandlad.

Eftersom jag läst och älskat Jane Eyre tyckte jag att det var väldigt spännande att läsa den här boken och få just en annan bild av Antoinette/Bertha. Där Mr Rochester och andra hävdar att galenskapen ligger i generna vad gäller Antoinette och hennes mamma så visar Rhys ganska tydligt vad det är som gör att kvinnorna, med all rätta, mår psykiskt dåligt.

Hade jag inte läst Jane Eyre vet jag dock inte om jag skulle funnit boken så intressant. Den var väldigt bra som kurslitteratur men den var snårigt skriven och stundtals lite märklig. Jag är ändå glad att jag äntligen har läst den men fler Rhys lär det inte bli.

Förlag: Modernista
Utläst:
18 april 2021
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Hjärtlinjer

För ca tre år sedan läste jag Bennetts debutroman The Mothers och tyckte väldigt mycket om den. Ända sedan jag såg att Hjärtlinjer skulle komma ut på svenska har jag varit vansinnigt taggad på den och som tur var lyckades jag sälja in den till en av mina bokcirklar i april.

Tvillingsystrarna Desiree och Stella växer upp i en liten småstad i södra USA där det bor väldigt ljushyade svarta människor. I tonåren rymmer de till New Orleans och Stella upptäcker att människorna här tar henne för vit. En dag försvinner hon härifrån och hör aldrig mer av sig till Desiree. Några decennier senare följer vi Jude, Desirees dotter, som tar sig till college och jobbar extra som servitris på en cateringfirma. På en av festerna möter hon någon som på sätt och vis kommer att förändra världen för henne.

Den här boken vinner på att inte spoilas även om du under läsningen snart själv förstår vad som ska hända. Bennett är skicklig på att teckna karaktärer och att lyfta viktiga frågor både som fokus och lite mer i bakgrunden. Rasism och white passing är de stora frågorna i den här boken. Vilka förutsättningar och möjligheter har en människa som är svart respektive vit? Som en bikaraktär finns en fint gestaltad transperson och de svårigheter hen möter, inte i första hand från omgivningen utan mer kring det praktiska/vardagliga och det inre emotionella.

Bennett skriver också fram en fin småstadskildring och allting känns väldigt trovärdigt och tidstypiskt. Alla familjerelationer, alla saker folk gör av kärlek eller rädsla, stora händelser och små detaljer – det finns så mycket bra i den här boken och den lyckas dessutom vara spännande. Jag kan gott förstå att den här boken ska bli en TV-serie och jag ser mycket fram emot den. Nu önskar jag att jag hade köpt boken istället så den fanns i min hylla men jag lyssnade på den och tycker att Astrid Assefas inläsning var väldigt bra. Det är även en bra bokcirkelbok för dig som letar tips på dylika.

Förlag: Albert Bonniers Förlag 
Utläst: 18 april 2021
Mitt betyg: 4/5

Me and White Supremacy

Jag blev tipsad om den här boken i Fb-gruppen Litteraturgäris, införskaffade den ganska snart och efterfrågade därefter några bokcirkelkompisar i samma grupp. Jag fann dem och vi läste boken tillsammans, ett par avsnitt åt gången, under ca två  månader i våras. Jag kan verkligen rekommendera att läsa boken tillsammans med andra för att komma åt fler tankar och djupare diskussioner.

Boken består nämligen av dels texter som förklarar, beskriver och exemplifierar olika beståndsdelar av rasism och varje avsnitt avslutas med ett par frågor till läsaren där du själv ska tänka till kring din egen rasism. Men hallå, vänta, ”jag är inte rasist” protesterar du nu. Men jag är ledsen att säga det, jag tror att alla vita människor hyser rasistiska åsikter, mer eller mindre omedvetet. Boken hjälper dig att finna dem så att du kan jobba med dem för att bli en bättre antirasistisk människa.

Efter det inledande kapitlet är boken indelad i fyra delar med sju avsnitt i varje del och ursprungligen var det här en Instagramutmaning under 28 dagar. Vi tog som sagt lite mer tid på oss för att i lugn och ro ta till oss texten och fundera kring frågorna. Jag antecknade under läsningen och skrev skriftligen ner svaren på alla frågor så även om det är ganska lite att läsa tog det lite tid att jobba igenom den.

Den första delen tar upp grunderna så som white privilege, white fragility, tone policing, white silence, white superiority och white exceptionalism. Angående det sistnämnda skriver Saad (s. 67-68) så här:

White exceptionalism is the belief that you, as a person holding white privilege, are exempt from the effects, benefits, and conditioning of white supremacy and therefore that the work of antiracism does not really apply to you. I have come to see white exceptionalism as a double-sided weapon that on one side shields people with white privilege from having to do antiracism work under the belief ”I’m not a racist; I’m one of the good ones” and on the other side shoots out arrows at BIPOC by expecting them to carry the burden of dismantling white supremacy under the belief that racism is something that is a Black or Brown problem but not a white problem.

Det här tycker jag är jätteviktigt att ta till sig. Jobbet ligger hos oss vita att förändra våra tankesätt, fördomar och vanor. Nästa del av boken tar upp color blindness, anti-blackness, racist stereotypes och cultural appropriation. Tredje delen lyfter white apathy, white centering, tokenism, white saviorism, allyship och being called in/called out. Den sista delen handlar om white feminism, white leaders, friends, family, values och losing privileges.

Ett av mina största områden att jobba på är white silence. Jag är rädd att säga fel och säger därför ofta inget alls. Det gäller för övrigt på ganska många områden i mitt liv och inte bara rasism. Om detta skriver Saad (s. 57) att ”white silence is violence. It actively protects the system.” och (s. 167) ”Making mistakes is how y0u learn and do better going forward.” Vi som är vita har ju privilegiet att bara titta bort eller stänga av eftersom att rasismen inte riktar sig mot oss.

Vissa områden är mer relevanta för dig som person än andra beroende på vem du är, var du bor, hur ditt umgänge ser ut osv. Jag är långt ifrån en fullfjädrad antirasist idag men en bättre och mer medveten en än vad jag var innan jag läste den här boken. Jag önskar att alla vita människor runt om i världen läste den och verkligen insåg vad som menas med white privilege och vad hela kolonialismen skapat för en värld. Vår nästa bok i den här nystartade antirasistiska bokcirkeln blir Främling i vita rum som blir en omläsning för mig. Det ser jag fram emot nu när jag kan läsa den med lite skarpare ögon.

Förlag: Quercus books
Utläst: 24 april 2021
Mitt betyg: 5/5

Underbarn

I maj läste vi och diskuterade Underbarn i en av mina bokcirklar. Det var min andra Roy Jacobsen och jag älskade verkligen De osynliga men har ännu inte kommit mig förr att läsa vidare om Ingrid, men jag ska.

I Underbarn kretsar det kring Finn som växer upp med sin mamma i en förort till Oslo på 1960-talet. Hans pappa lämnade dem tidigt för att bilda ny familj men omkom sedan i en arbetsplatsolycka. Finn har en halvsyster från pappa men de har aldrig haft någon kontakt förrän en dag när flickan riskerar att hamna på barnhem. Hans mamma bestämmer sig för att ta sig an flickan och det rör till det ganska mycket i Finns liv. Samtidigt har de en inneboende, eller inhysingen som han kallas, och han deltar i Finns liv på både gott och ont.

Det här är en väldigt bra uppväxtskildring av hur det är att vara ett lite fattigare förortsbarn på 60-talet. Eller, jag levde ju inte då men allting känns så himla tidstypiskt och det är både intressant och många gånger roligt. Det finns många referenser till både omvärldens händelser och det vardagliga livet. Som t.ex. blommiga tapeter och den första tv-apparaten.

Finns halvsyster visar sig vara inte riktigt som de andra barnen och det är inte alltid en lätt match för varken mamma eller Finn med den nya familjekonstellationen. Inhysningen Christian är svår att få grepp om och inte ens efter att jag läst ut boken vet jag riktigt hur jag ska förhålla mig till honom.

Jag lyssnade på boken och efter att ha kommit över det inledande störningsmomentet att Finn refererade till mamma som morsan hela tiden, vilket ju var tidstypiskt men ändå skavde lite i mina öron, så gillade jag inläsningen. Boken nådde dock inte hela vägen fram till mig utan den kändes kanske lite distanserad men den var väl läsvärd och en bra bokcirkelbok.

Förlag: Norstedts
Utläst: 30 maj 2021
Mitt betyg: 3/5