Min far

Min bokcirkel ville läsa Ernaux och inte mig emot eftersom jag ändå hade en plan på att rätt snabbt läsa mina e-böcker av Ernaux då jag vill rensa läsplattan på hyllvärmare. Nu var jag ju inte överväldigad av En flickas memoarer men jag ville gärna ge henne en ny chans och just Min far har jag sent omsider insett att jag läste på franska för drygt 20 år sedan så det var kul att läsa om den. Inte för att jag mindes något av den franska versionen…

Det tog ett tag för mig att koppla att Min Far & Kvinnan är två böcker men det är också två väldigt korta böcker vilka tillsammans är på 173 sidor. Min Far handlar således om Annie Ernauxs pappa. Han togs ur skolan tidigt och blev stalldräng för att hjälpa till att försörja familjen. Efter en sväng hos militären började han istället på fabriken där han kom att träffa Ernauxs mamma. Hon hade en dröm om en affär och de blev handlare/caféägare.

Ernaux redogör för olika epoker i sin fars liv fram till hans död. Jag tycker inte att man kommer honom riktigt nära utan fokus är på att de hade det knapert men att de skulle nöja sig med det de hade. Och att han är lantlig och enkel utav sig och inte skäms för det medan Ernauxs mamma vill vara lite förmer. Han bryr sig inte om muséer eller ett korrekt språk och förstår sig inte på Ernauxs önskan att studera vidare.

Ernaux skriver i slutet av boken: ” Nu har jag  avslutat min uppgift att föra fram i ljuset det arv som jag tvingades lämna på tröskeln till den borgerliga och kultiverade världen, när jag trädde in i den.” Och det är precis det hon gör i Min far; redogör för sin enkla bakgrund genom att beskriva människorna och byn och sin egen relation till dem. Jag tycker bättre om den här än En flickas memoarer men det är fortfarande väldigt mycket distans i hennes sätt att skriva och jag upplever henne som lite kyligt betraktande.

Förlag: Norstedts
Utläst: 30 januari 2023
Mitt betyg: 3/5

Madonnan vid Nilen

Vi hade redan i november bestämt att det här skulle bli vårens första bokcirkelbok i Veganbokprat så jag hade bestämt att ha den som första ”pendlarbok”, d.v.s. den bok jag har med mig fram och tillbaka till jobbet. Sedan bestämdes det att träffen inte blir förrän i februari men då hade jag redan börjat läsa.

Boken utspelar sig i Rwanda 1979. På gymnasiet Notre-Dame-Du-Nil går flickor som är döttrar till de mäktiga och rika och de allra flesta är hutuer. Skolan har också en liten kvot av tutsier till många av hutuernas förtret. Vi följer framförallt de två tutsierna Veronica och Virginia som försöker navigera i sin tillvaro på skolan. Gloriosa är hutu och dotter till en politiker och hon är den som allra mest stör sig på tutsierna och som även sedermera tar saken i egna händer för att göra något åt problemet.

Oj, som jag har googlat under läsningen av den här boken. Till att börja med så visste jag absolut ingenting om folkmordet i Rwanda 1994 mer än att många dött. Nu har jag läst på om Rwandas historia och hutuerna har alltid varit i majoritet medan tutsierna alltid lyckats haft styret. 1961 tog dock hutuerna makten och många tutsier flydde landet. I början av 1990-talet försökte en grupp tutsier, RPF (Rwandas Patriotiska Front) få till ett samstyre mellan hutuer och tutsier men på väg hem från fredsförhandlingarna blev hutupresidentens plan nerskjutet. Hutuer skylde detta på tutsier och folkmordet startade och pågick under ca tre månader och omkring 800 000 – 1 000 000 tutsier mördades.

Jag får inte riktigt ihop årtalen då det som hände i Rwanda 1973 (militären tog makten) verkar vara det som händer i det här boken (som ska vara ca 1979). Men antingen hände det fler saker än jag fattat hittills eller så vill Mukasonga glida lite och berätta en vittneshistoria men inte exakt så som det var. Hur som helst tycker jag väldigt mycket om den här boken. Det är så mycket som ryms och så spännande relationer emellan många. Flickorna sinsemellan, och mellan flickorna och världen utanför med både ambassadörspojkvänner, den vite halvgalne f.d. plantageägaren/konstnären, regnmakerskor och siare. Det är verkligen ett nerslag i kolonialtiden där tro på ritualer samsas med förundran över franska veckotidningar och manliga lärare med långt hår. Och det är sorgligt att läsa om den skamfyllda mensen och synen att man blir en kvinna först när man får barn, och särskilt pojkar.

Gloriosa är måhända lite ensidigt porträtterad men hon står liksom för all den ondska som drabbade tutsierna och hennes hjärna är väldigt enkelspårig och kanske hjärntvättad? Bihistorierna om de andra flickorna är alla minnesvärda och jag fastnar bl.a. för omnämnanden om Dian Fossey som avskyr rwandier eftersom de dödar gorillorna och säger att bara vita människor vet hur man handskas med dem. Om detta är sanning eller fiktion vet jag dock inte. Gloriosa lyckas med lögner dra igång ett upplopp och det här citatet är så skrämmande korrekt och alltid aktuellt:

– Du vet mycket väl att alltihop grundar sig på sina lögner.

– Det är inga lögner, det är politik.

En annan sak jag älskar är när författare blandar in ord på originalspråk och det är fullt av ord och uttryck på kinyarwanda i boken. Det ger en sådan autenticitet och tyngd till texter tycker jag (som är språkintresserad) och jag upplever att det blir lättare att ta till sig en bok, trots att jag inte förstår orden. Jag tycker också om när hon gör som Achebe och många andra och väver in folktro och sägner i berättelsen. Apropå språk så är det många som uppmärksammat hur Mukasonga i den här boken lyfter det nedvärderande språkbruket hutuerna har om tutsierna och hur det normaliserar hat och sakta omvänder allt fler. Vi har ju exakt samma process i vårt land idag.

Jag skulle kunna skriva ännu mer om den här boken men jag nöjer mig här och ser fram emot att diskutera den i bokcirkeln om några veckor. Jag ser också fram emot att läsa Mukasongas Barfotakvinnan vilken i skrivande stund är på väg hem till mig!

Förlag: Tranan
Utläst: 20 januari 2023
Mitt betyg: 4/5

Poirots jul (omläsning)

För sju år sedan läste jag den här boken och när jag slutligen ”recenserade” den tre år senare mindes jag inte ett skvatt. Så när den nu blev vald som årets sista bokcirkelbok i Veganbokprat tyckte jag att jag gott kunde läsa om den. Och det var kul! Jag blev ju lite pepp på Christie i höstas på bokmässan och vet ännu inte säkert än i dag om jag läst något mer av henne än den här boken.

Simeon Lee är en gammal, rik och aningens elak man som bjuder in alla sina fyra nu levande söner med fruar till att fira jul med honom. Dessutom har han en överraskning till dem, han har bjudit in deras systerdotter Pilar och han får sig själv också en egen överraskning när hans gamla kompanjons son Mr Farr knackar på. Lees fyra söner tycker inte särdeles mycket om varandra och de har alla sina egenheter och hemligheter. På julaftonskvällen hörs ett oväsen från Simeon Lees arbetsrum följt av ett fruktansvärt skrik. När alla stormar dit möts de av mängder av blod och en död Simeon med avskuren hals. Poirot råkar befinna sig i närheten och följer med den lokala polisen för att lösa mordet.

Well, det är inget mindre än en äkta pusseldeckare det här med alla komponenter som rika människor, diamanter, skumma tjänare och ett stort hus där alla är misstänkta. Eftersom jag uppenbarligen inte minns något alls från min förra läsning så klurar och klurar jag på vem den skyldige är men luras såklart in i fel tankebanor av Christie och jag får svaret först när Poirot serverar det till mig.

Gillade jag den? Ja, faktiskt. Jag är ju inte så förtjust i vanliga deckare med buttra kommissarier och uppfläkta kvinnolik men den stora blodmängden till trots är det här en väldigt mild deckare. Och jag har ju kommit att inse att jag gillar mysdeckargenren dit den här inte riktigt hör men nog ändå är mer lik i stil. Mysdeckarna har väl ett lite större fokus på karaktärerna. Här är det mer som en teaterpjäs där vi får veta så pass mycket om alla att jag efter en enda tillbakabläddring håller isär vilken son som är vilken tack vare de inte så djupgående men tillräckliga beskrivningarna av dem. Poirot himself lär jag dock inte alls känna men det kanske man gör om man läser fler böcker?

Men boken är spännande och underhållande, den ger mig läslust och som anglofil gillar jag ju att läsa om britter men det är alldeles för lite tedrickande. 🙂 Jag läser gärna fler Christie men vill nog testa en med Miss Marple nästa gång. Särskilt som jag nu googlat och läst att Christie själv föredrog Marple framför Poirot.

Förlag: Bookmark förlag
Utläst: 12 december 2022
Mitt betyg: 4/5

Familjelexikon

Familjelexikon var en bokcirkelbok till en träff i oktober och när vi träffades hade jag bara läst knappt hälften. Jag kände mig inte direkt pepp på att läsa vidare men de andra i cirkeln gillade den. Så efter träffen tvingade jag mig att läsa klart den men njae, jag blev inte direkt mer positivt inställd.

Boken är självbiografisk och Natalia Ginzburgs berättar om sin familj och en rad andra människor som hon stött på under livet. Det som är intressant är att läsa om Mussolinitiden. Ginzburgs familj var motståndare och gömde antifascister under den här tiden. Om jag minns rätt så var även en av hennes bröder en ganska aktiv spridare av antifascistiska åsikter och fick fly utomlands. Själv gifter hon sig med en ryskjudisk man och de tvingas också gömma sig under kriget.

Det finns en hel del humor och kärvänlighet i boken. Det är fint med alla uttryck som familjen använder sig av, ni vet sådana där fraser som anspelar på något som familjen varit med om. I min familj har vi t.ex. ”Possenhofenspagetti” vilket åsyftar den gången vi bilade genom Europa och i Possenhoffen blev serverade klumpkokt spagetti. Så det finns definitivt humor i boken men jag vet inte, det är för många personer och bihistorier som beskrivs i detalj och jag tappar lite tråden. Boken verkar ju dock vara allmänt uppskattad så kanske var det bara jag som inte var i fas för den just då.

Förlag: Albert Bonniers förlag
Utläst: 17 oktober 2022
Mitt betyg: 3/5

En flickas memoarer

Den allra sista boken jag läste med min feministiska bokcirkel blev En flickas memoarer. En bok där Ernaux går tillbaka i tiden till sommaren 1958 då hon upplevde något tillsammans med en ung man på ett kollo där hon arbetade som 18-åring. Han väcker något i henne och hon blir kanske inte direkt kär men mer besatt av att vara åtrådd och det är en helt ny känsla för henne. Han glömmer henne förmodligen väldigt snabbt men åren går och ännu efter 60 år kan hon inte riktigt släppa honom.

Det är svårt att veta vad man egentligen ska tycka om den unga flickan Annie. Hon är å enda sidan pinsamt desperat och verkar inte förstå att de andra gör henne till åtlöje. Å andra sidan så vill hon så himla gärna uppnå den här första känslan hon fick den där kvällen, igen. Och ju mer vi pratade på bokcirkeln desto mer insåg de flesta av oss av vi betett oss ganska likt Annie någon gång i vår ungdom.

Förutom att Ernaux berättar vad som hände så beskriver hon i detalj hur hon tänker och hur hon tänker kring vad hon ska skriva. Just de här metabitarna tycker jag blir tradiga medan andra i bokcirkeln uppskattade dem, åtminstone till en början. Överlag så kände jag mig aldrig direkt dragen till boken och jag fick tvinga mig själv att läsa klart den. Däremot var det en ganska bra bokcirkelbok som passade bra att vrida och vända på och flera gånger fick jag fundera över vad jag egentligen tyckte och hur jag tolkade henne.

Jag har tydligen läst La Place på franska för ca 22 år sedan och av den historien minns jag ingenting men jag har ett exemplar av just Min far & kvinnan och tänker faktiskt ge henne en till chans då jag inte vill avfärda henne helt. Eventuellt ger jag mig på Omständigheter också så att jag sedan kan ge ett mer rättvist omdöme av hennes författarskap.

Förlag: Norstedts
Utläst: 14 november 2022
Mitt betyg: 3/5

Körsbärslandet

I bokcirkeln Stäppvargarna tänkte vi för några veckor sedan gå till en tysk resaturang här i Stockholm då de andra ville ha schnitzel och det fanns även vegansk schnitzel till mig där. Men så glömde den ansvarige boka bord och det blev fullt och vi gick någon annanstans. Nu var det min tur att välja bok och istället för att ta en av mina hyllvärmare (som jag ofta gör för att få ner antalet) googlade jag istället tyska böcker och valde denna utifrån någon tipslista. När de andra godkänt boken så bokade jag också ett bord på ovan restaurang.

Körsbärslandet utspelar sig mest i nutid och delvis historiskt för att vi ska få en bakgrund till allt. En morgon på 40-talet någonstans anländer Vera och hennes mamma Hildegard som flyktingar från Otpreussen till en gård i Olland. Där tas de motsträvigt emot av Ida Eckhoff vilken väntar på sin son Karl som strider i kriget. Två år senare anländer Karl hem efter en tid i rysk fångenskap och han kommer aldrig mer bli sig lik. Åren går och han tar Vera och Hildegard till sitt hjärta tills den dag då Hildegard lämnar dem alla vind för våg för en ny man och ett nytt liv med bättre status. 60 år framåt i tiden står plötsligt Veras systerdotter Anne och hennes lille son på Veras trapp. På flykt, men inte undan kriget utan hipsterlivet i Hamburg och ett liv som inte blivit som Anne tänkt sig.

Åh, som jag tyckte om den här boken! Jag älskade hur allt kretsade kring huset i Olland och hur svåra trauman blandades med hipsteravsky och enklare problem. Vera kan förvisso anses lite väl dragen till sin spets men i symbios med grannen Heinrichs pedantiska personlighet och Annes mer blyga läggning så blir det så fint så. Jag älskade också att jag fick lära mig om plattyska (och terrazzoklinker!) vilket helt gått mig förbi och varenda bok som smyger in fraser på andra språk hamnar alltid högt på mina topplistor.

Boken är lättläst på ett positivt sätt och kapitlen är perfekt avvägda medan man växlar emellan de olika karaktärerna. Det finns ett enormt läsdriv i den och jag längtade hela tiden tills jag skulle få läsa vidare. Miljöerna i boken är fantastiskt beskrivna och jag skulle utan att tveka åka på en resa till Olland för att titta på gamla korsvirkeshus, alla körsbärsträd och floden Elbe. Då skulle jag förvisso bli en sådan som Vera föraktar men det vore det väl värt.

Rekommenderas till dig som har en lässvacka, gillar karaktärsdrivna böcker, är en sucker för vackra omslag eller vill lära dig några fraser på plattyska! Själv ska jag definitivt skriva upp Hansen på ”måste läsa mer av”-listan.

Förlag: NoNa förlag
Utläst: 8 november 2022
Mitt betyg: 5/5

Girl, Woman, Other

Girl, Woman, Other var ofta på tapeten för ett par år sedan, kanske för att den fått Bookerpriset, och jag som då och då brukar påminna mig själv om att jag bör läsa mer på engelska passade på att köpa den (det här var innan den översattes). Jag har länge velat läsa den men dragit mig eftersom att det på sätt och vis är noveller och jag var rädd att de var tunglästa. Så fel jag hade.

Noveller är fel ord. Det är en bok med tolv olika berättarröster vilka alla ger oss sin egen historia ur sitt perspektiv. Alla flätas inte direkt samma med alla men alla hör ihop i olika små kluster. Alla ger också en bild av över hundra års rasism i Storbritannien. De tolv rösterna är alla kvinnor, eller födda kvinnor, och vi får förutom rasismen en hel del feminism och så en inblick i Storbritanniens hbtqia+ -värld då några av dem hör hemma här.

Språket och formen är helt fantastiska och jag är glad att jag läste den just på engelska då jag inte är säker på att en översättning gör boken rättvisa. Det är nästan som poesi, eller mer som spoken word, och varje kapitel liksom ringlar sig framåt tills det är slut och du inser att du fått ännu en hel livsberättelse serverad som ett vackert paket. Jag har nog aldrig läst något liknande faktiskt. Tungläst är det inte alls även om jag med min gymnasieengelska fastnar på några tjusiga ord här och var. Men den lediga formen gör boken lättläst och lättsmält trots att den avhandlar  så galet mycket varav en hel del tunga ämnen. Det är som att du hoppar runt på några moln och sen när du landar på backen igen så bam, inser du vad du just läst.

Jag blir genast sugen på att läsa allt Bernardine Evaristo någonsin skrivit men när jag kollar hennes bibliografi så inser jag att det är en hel del och både skönlitteratur, facklitteratur och mer akademiska texter. Dessutom har hon skrivit ett gäng pjäser vilka beskrivs som antingen poetic monologue eller experimental verse drama och jag vet inte ens vad det innebär men är beredd att stämpla Girl, Woman, Other som experimental poetic verse monologue och råder dig att genast läsa den.

Förlag: Penguin
Utläst: 16 september 2022
Mitt betyg: 5/5

Allt vi inte sa

Allt vi inte sa var augustis bokcirkelbok i veganbokcirkeln. Boken handlar om tre Stockholmstjejer som alla gått på Handels. Sofia och Amanda är uppväxta i samma by och åkte samtidigt till Stockholm där de ett tag gled ifrån varandra men sedan hittade tillbaka. Under tiden de var isär blev Sofia istället kompis med Caroline, en infödd östermalmstjej men nu umgås de alla tre ihop. Ingen verkar direkt gilla de andra egentligen samtidigt som de inte har någon annan. Vi följer de tre tjejerna omväxlande ur deras perspektiv och sen skiftar boken lite ton mot slutet.

Ingen av karaktärerna är direkt supersympatisk men alla tre brottas med sin egen kamp. Sofia är den enda svarta kvinnan på hennes advokatbyrå och hon måste tampas med fördomar från både sig själv och andra. Caroline hoppade av Handels, flummade runt i Kalifornien och är nu någon slags östermalmshippieinfluencer med världens sämsta självförtroende. Amanda har en stor tragedi bakom sig och tampas med demoner och olika ohälsosamma försök att dämpa dem.

Fast att jag är ganska långt ifrån de här tre tjejerna livsmässigt så gillar jag boken. Språket är väldigt ärligt, stundtals rått men också humoristiskt. Mest gillar jag att få ta del av Sofias tankar kring all den vardagsrasism hon utsätts för. Det är också Sofias partier som är de allra roligaste och mest fyndiga. Det som drar ner mitt betyg är slutet. Jag gillar det inte. Inte på grund av vad som händer (eller, såklart gillar jag inte det heller) utan för att jag tycker att det som sker liksom gör om hela boken till något annat än en modern relationsroman och det blir lite för mycket. Jag fattar att vi inte bara kunde följa deras liv fram till liksom ingenting och jag har egentligen inget eget förslag så kanske ska jag bara hålla tyst? Däremot så kommer jag definitivt att läsa mer av Osman om hon skriver mer i framtiden!

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst: 13 augusti 2022
Mitt betyg: 3/5

Finistèreböckerna


I en av mina tre bokcirklar brukar vi ha en sommarträff och till den skulle vi läsa Bodil Malmstens första Finistèrebok. Jag lyssnade på nästan hela på bussen till och från Karlstad och klämde det sista en broderikväll i soffan. När den var slut blev jag genast sugen på att lyssna vidare och ta reda på hur det gick.

Böckerna berättas i jagform men Bodil är tydlig med att säga att det inte är en skildring av hennes liv i Finistère, fast att hon ju precis som karaktären i boken flyttade dit och köpte ett hus. Däremot så bekriver hon ”sitt Finistère.” Böckerna är som en serie betraktelser av livet sammanflätat med det som händer i Finistère. Ibland är det beskrivningar av hur man blir av med mullvadar i trädgården och ibland mer filosofiska utlägg kring olika saker. Och så är där blommor i alla dessa former och ett evinnerligt men konstigt nog njutbart uppräknande av allsköns trädgårdsväxter.

Jag fick en kommentar från ett halvt medlyssnade öra att hon bara gnällde i boken och ja, det är mycket gnäll. Men det är ofta befogat och dessutom roligt gnäll och en hel del finurliga formuleringar. Fler än en gång så smilade jag åt Bodils ord och jag gillade även hur hon använde ett språk fritt från förkortningar eller syftningar eller vad jag ska kalla det. När hon t.ex. pratar om sina hemtrakter så heter det alltid ”mellersta Norrlands inland och fjälltrakter.”

Det är omöjligt att läsa det här utan att tänka sig att det är Bodils liv. När vi cirklar om boken så kommer jag på mig själv flera gånger med att prata om händelser och relatera dem till vad jag googlat fram om henne och jag tänker att böckerna är en true story. I andra boken berättar hon hur folk tänkt liksom jag och dessutom kontaktat henne efter första boken och velat ha vägbeskrivningar, sagt att de ska hälsa på och ta med sig sina barn. Bodils replik:

Som vore mitt Finistère ett nöjesfält, ett Eurodisneyfinistère, en temapark för Finistèrefantaster med Finistèrepromenader på från boken kända stigar och vägar och visningar av från boken kända platser, Finistèreutflykter och turer guidade av personal i mullvadsdräkter eller förklädda till mig och madame C.

Jag lyssnade på böckerna och tyckte det gav väldigt mycket att höra Bodil själv läsa dem. Nu när jag bläddrar i e-böckerna för att skriva om dem så ser språket så lockande ut att jag blir sugen på att läsa dem också. Kan Bodil vara min ingång till den här poesin jag aldrig lärt mig tycka om? Jag är hur som sagt väldigt glad för att jag äntligen läste henne och vill definitivt ha mer. Det som drar ner betyget på andra boken är helt enkelt att det blev lite för mycket och lite för långrandigt. Jag vet inte om jag bedömt den annorlunda om jag avvaktat lite med att lyssna på den.

Förlag: Albert Bonniers förlag
Utläst: 14 resp. 21 juli 2022
Mitt betyg: 4/5 resp. 3/5

Kvinnomanualen

En av deltagarna i min feministiska bokcirkel lade fram ett förslag om den här boken och vi andra hakade på. Jag kände inte alls till Björklund innan men googlade lite på henne och insåg snabbt att vi nog hade en del skilda åsikter. Så ja, jag gick in i läsningen med en på förhand dömande blick.

Det första kapitlet tyckte jag faktiskt om. Jag har aldrig haft någon ätstörning men det var en till synes ärlig och genuin skildring av en värld jag aldrig liksom varit en del i. Intressant och tragiskt på samma gång. Inledningen av kapitel 2 fick mig dock att lägga boken ifrån mig i närmre två veckor. Jag har redan delat citatet en gång men gör det igen:

Jag har känt en våldtäktsman, en riktig. Och inte en av de där som slinker igenom, tonåringar som hållit sig framme när en tjejkompis däckat eller någon som blivit full och tallat på någon på en julfest. Utan en sådan som faktiskt använt sin fysiska storlek och till och med vapen för att tvinga ner främmande kvinnor, som hukat i en buske och planerat attacker och genomfört dem en sådan kille som tjejer gör snaskiga true crime-poddar om.

Jag försöker att inte tänka om folk att de är ”dumma i huvudet” utan brukar ha en mer nyanserad bild och tycker att jag brukar ganska bra på att omvända andra att se saken ur motpartens synvinkel. Men det här citatet som fullständigt förminskar så många våldtäktsoffer gör mig så upprörd att jag inte kan fortsätta läsa.

Helgen innan cirkeln plockar jag dock upp boken igen. Det är trots allt roligast att bokcirkla när man läst hela boken och jag är ändå lite nyfiken på vad hon egentligen vill säga med sin bok. Snart är jag dock uttråkad och skummar sida efter sida och trots att den är relativt kort så upplever jag boken som oändligt lång. Allting kulminerar med att Björklund ”äntligen” får säga sin version av det s.k. Della Q-bråket som jag hade noterat i mina googlingar om henne. Jag antar att det var det som hon ville säga med boken, att hon hade rätt och att den andra tjejen var dum. Eller?

Såklart vill hon också säga att man visst får vara hemmafru och att hon är det och att det fungerar jättebra för henne och hennes man. Vilket det säkert gör eftersom de verkar ha en hyfsat stark ekonomi men jag saknar ett intersektionellt perspektiv på hennes idéer. Vidare känner jag mig som hundra år och totalt ute (vilket jag säkerligen är) när jag läser om det viktiga livet på Instagram eller hennes önskan genom åren att ha rätt kläder och hur viktigt skönhet är. Men visst håller jag med om att vackra människor går före i kön, det har hon i alla fall rätt i.

Förlag: Bazar Förlag
Utläst: 12 juni 2022
Mitt betyg: 2/5