Girl, Woman, Other

Girl, Woman, Other var ofta på tapeten för ett par år sedan, kanske för att den fått Bookerpriset, och jag som då och då brukar påminna mig själv om att jag bör läsa mer på engelska passade på att köpa den (det här var innan den översattes). Jag har länge velat läsa den men dragit mig eftersom att det på sätt och vis är noveller och jag var rädd att de var tunglästa. Så fel jag hade.

Noveller är fel ord. Det är en bok med tolv olika berättarröster vilka alla ger oss sin egen historia ur sitt perspektiv. Alla flätas inte direkt samma med alla men alla hör ihop i olika små kluster. Alla ger också en bild av över hundra års rasism i Storbritannien. De tolv rösterna är alla kvinnor, eller födda kvinnor, och vi får förutom rasismen en hel del feminism och så en inblick i Storbritanniens hbtqia+ -värld då några av dem hör hemma här.

Språket och formen är helt fantastiska och jag är glad att jag läste den just på engelska då jag inte är säker på att en översättning gör boken rättvisa. Det är nästan som poesi, eller mer som spoken word, och varje kapitel liksom ringlar sig framåt tills det är slut och du inser att du fått ännu en hel livsberättelse serverad som ett vackert paket. Jag har nog aldrig läst något liknande faktiskt. Tungläst är det inte alls även om jag med min gymnasieengelska fastnar på några tjusiga ord här och var. Men den lediga formen gör boken lättläst och lättsmält trots att den avhandlar  så galet mycket varav en hel del tunga ämnen. Det är som att du hoppar runt på några moln och sen när du landar på backen igen så bam, inser du vad du just läst.

Jag blir genast sugen på att läsa allt Bernardine Evaristo någonsin skrivit men när jag kollar hennes bibliografi så inser jag att det är en hel del och både skönlitteratur, facklitteratur och mer akademiska texter. Dessutom har hon skrivit ett gäng pjäser vilka beskrivs som antingen poetic monologue eller experimental verse drama och jag vet inte ens vad det innebär men är beredd att stämpla Girl, Woman, Other som experimental poetic verse monologue och råder dig att genast läsa den.

Förlag: Penguin
Utläst: 16 september 2022
Mitt betyg: 5/5

Allt vi inte sa

Allt vi inte sa var augustis bokcirkelbok i veganbokcirkeln. Boken handlar om tre Stockholmstjejer som alla gått på Handels. Sofia och Amanda är uppväxta i samma by och åkte samtidigt till Stockholm där de ett tag gled ifrån varandra men sedan hittade tillbaka. Under tiden de var isär blev Sofia istället kompis med Caroline, en infödd östermalmstjej men nu umgås de alla tre ihop. Ingen verkar direkt gilla de andra egentligen samtidigt som de inte har någon annan. Vi följer de tre tjejerna omväxlande ur deras perspektiv och sen skiftar boken lite ton mot slutet.

Ingen av karaktärerna är direkt supersympatisk men alla tre brottas med sin egen kamp. Sofia är den enda svarta kvinnan på hennes advokatbyrå och hon måste tampas med fördomar från både sig själv och andra. Caroline hoppade av Handels, flummade runt i Kalifornien och är nu någon slags östermalmshippieinfluencer med världens sämsta självförtroende. Amanda har en stor tragedi bakom sig och tampas med demoner och olika ohälsosamma försök att dämpa dem.

Fast att jag är ganska långt ifrån de här tre tjejerna livsmässigt så gillar jag boken. Språket är väldigt ärligt, stundtals rått men också humoristiskt. Mest gillar jag att få ta del av Sofias tankar kring all den vardagsrasism hon utsätts för. Det är också Sofias partier som är de allra roligaste och mest fyndiga. Det som drar ner mitt betyg är slutet. Jag gillar det inte. Inte på grund av vad som händer (eller, såklart gillar jag inte det heller) utan för att jag tycker att det som sker liksom gör om hela boken till något annat än en modern relationsroman och det blir lite för mycket. Jag fattar att vi inte bara kunde följa deras liv fram till liksom ingenting och jag har egentligen inget eget förslag så kanske ska jag bara hålla tyst? Däremot så kommer jag definitivt att läsa mer av Osman om hon skriver mer i framtiden!

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst: 13 augusti 2022
Mitt betyg: 3/5

Finistèreböckerna


I en av mina tre bokcirklar brukar vi ha en sommarträff och till den skulle vi läsa Bodil Malmstens första Finistèrebok. Jag lyssnade på nästan hela på bussen till och från Karlstad och klämde det sista en broderikväll i soffan. När den var slut blev jag genast sugen på att lyssna vidare och ta reda på hur det gick.

Böckerna berättas i jagform men Bodil är tydlig med att säga att det inte är en skildring av hennes liv i Finistère, fast att hon ju precis som karaktären i boken flyttade dit och köpte ett hus. Däremot så bekriver hon ”sitt Finistère.” Böckerna är som en serie betraktelser av livet sammanflätat med det som händer i Finistère. Ibland är det beskrivningar av hur man blir av med mullvadar i trädgården och ibland mer filosofiska utlägg kring olika saker. Och så är där blommor i alla dessa former och ett evinnerligt men konstigt nog njutbart uppräknande av allsköns trädgårdsväxter.

Jag fick en kommentar från ett halvt medlyssnade öra att hon bara gnällde i boken och ja, det är mycket gnäll. Men det är ofta befogat och dessutom roligt gnäll och en hel del finurliga formuleringar. Fler än en gång så smilade jag åt Bodils ord och jag gillade även hur hon använde ett språk fritt från förkortningar eller syftningar eller vad jag ska kalla det. När hon t.ex. pratar om sina hemtrakter så heter det alltid ”mellersta Norrlands inland och fjälltrakter.”

Det är omöjligt att läsa det här utan att tänka sig att det är Bodils liv. När vi cirklar om boken så kommer jag på mig själv flera gånger med att prata om händelser och relatera dem till vad jag googlat fram om henne och jag tänker att böckerna är en true story. I andra boken berättar hon hur folk tänkt liksom jag och dessutom kontaktat henne efter första boken och velat ha vägbeskrivningar, sagt att de ska hälsa på och ta med sig sina barn. Bodils replik:

Som vore mitt Finistère ett nöjesfält, ett Eurodisneyfinistère, en temapark för Finistèrefantaster med Finistèrepromenader på från boken kända stigar och vägar och visningar av från boken kända platser, Finistèreutflykter och turer guidade av personal i mullvadsdräkter eller förklädda till mig och madame C.

Jag lyssnade på böckerna och tyckte det gav väldigt mycket att höra Bodil själv läsa dem. Nu när jag bläddrar i e-böckerna för att skriva om dem så ser språket så lockande ut att jag blir sugen på att läsa dem också. Kan Bodil vara min ingång till den här poesin jag aldrig lärt mig tycka om? Jag är hur som sagt väldigt glad för att jag äntligen läste henne och vill definitivt ha mer. Det som drar ner betyget på andra boken är helt enkelt att det blev lite för mycket och lite för långrandigt. Jag vet inte om jag bedömt den annorlunda om jag avvaktat lite med att lyssna på den.

Förlag: Albert Bonniers förlag
Utläst: 14 resp. 21 juli 2022
Mitt betyg: 4/5 resp. 3/5

Kvinnomanualen

En av deltagarna i min feministiska bokcirkel lade fram ett förslag om den här boken och vi andra hakade på. Jag kände inte alls till Björklund innan men googlade lite på henne och insåg snabbt att vi nog hade en del skilda åsikter. Så ja, jag gick in i läsningen med en på förhand dömande blick.

Det första kapitlet tyckte jag faktiskt om. Jag har aldrig haft någon ätstörning men det var en till synes ärlig och genuin skildring av en värld jag aldrig liksom varit en del i. Intressant och tragiskt på samma gång. Inledningen av kapitel 2 fick mig dock att lägga boken ifrån mig i närmre två veckor. Jag har redan delat citatet en gång men gör det igen:

Jag har känt en våldtäktsman, en riktig. Och inte en av de där som slinker igenom, tonåringar som hållit sig framme när en tjejkompis däckat eller någon som blivit full och tallat på någon på en julfest. Utan en sådan som faktiskt använt sin fysiska storlek och till och med vapen för att tvinga ner främmande kvinnor, som hukat i en buske och planerat attacker och genomfört dem en sådan kille som tjejer gör snaskiga true crime-poddar om.

Jag försöker att inte tänka om folk att de är ”dumma i huvudet” utan brukar ha en mer nyanserad bild och tycker att jag brukar ganska bra på att omvända andra att se saken ur motpartens synvinkel. Men det här citatet som fullständigt förminskar så många våldtäktsoffer gör mig så upprörd att jag inte kan fortsätta läsa.

Helgen innan cirkeln plockar jag dock upp boken igen. Det är trots allt roligast att bokcirkla när man läst hela boken och jag är ändå lite nyfiken på vad hon egentligen vill säga med sin bok. Snart är jag dock uttråkad och skummar sida efter sida och trots att den är relativt kort så upplever jag boken som oändligt lång. Allting kulminerar med att Björklund ”äntligen” får säga sin version av det s.k. Della Q-bråket som jag hade noterat i mina googlingar om henne. Jag antar att det var det som hon ville säga med boken, att hon hade rätt och att den andra tjejen var dum. Eller?

Såklart vill hon också säga att man visst får vara hemmafru och att hon är det och att det fungerar jättebra för henne och hennes man. Vilket det säkert gör eftersom de verkar ha en hyfsat stark ekonomi men jag saknar ett intersektionellt perspektiv på hennes idéer. Vidare känner jag mig som hundra år och totalt ute (vilket jag säkerligen är) när jag läser om det viktiga livet på Instagram eller hennes önskan genom åren att ha rätt kläder och hur viktigt skönhet är. Men visst håller jag med om att vackra människor går före i kön, det har hon i alla fall rätt i.

Förlag: Bazar Förlag
Utläst: 12 juni 2022
Mitt betyg: 2/5

Brev till mannen

Förra hösten gick jag på ett författarsamtal med Bianca Kronlöf som nyligen kommit ut med den här boken och självfallet ville jag köpa ett ex. Jag gillar Biancas feministiska shower och tv-serier även om det nästan är på gränsen till buskis ibland. Hon skriver ofta intressant och tänkvärt i medier och den här boken är inget undantag.

Boken är skriven i form av olika brev till alla möjliga från den förvirrade, via förövaren till föräldrar och farföräldrar och inte minst kukar. Ibland är det roligt så jag storknar men oftast är det pedagogiskt förklarande, tankeväckande och stundom obehagligt. Kapitlet till hennes egen son och det om män som inte får visa känslor ligger mig varmt om hjärtat och jag minns när jag tog med mina egna söner på Hampus Nessvolds föreställning Ta det som en man för att försöka få dem att våga vara en annan typ av man i livet än det som samhället i stort påbjuder.

Vi läste den här i min feministiska bokcirkel men under den period när jag flyttfixade som mest så jag var inte med då. I efterhand har jag förstått att de flesta där kände att boken inte var riktigt för dem. Och jag kan förstå det för är du kvinna och feminist och i 30-40-årsåldern i Sverige idag så är det kanske ingen rocket science Bianca presenterar. Men om vi ponerar att alla Sveriges män faktiskt läste den här boken så kanske, kanske kunde en och annan börja fundera kring saker som han och polarna gör/gjort/snackar om. Precis som att rasismen inte löses av svarta och bruna människor så kommer inte feminismen att slå igenom på riktigt utan att männen är med och tar fajten och ändrar på sig. Därför tycker jag den här boken är jätteviktig och att du liksom jag ska ge den till män och pojkar i din närhet.

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst: 14 april 2022
Mitt betyg: 4/5

Bröd och mjölk

Vårterminens allra sista bokcirkelbok blev Bröd och mjölk. En bok som jag inledningsvis sugs in i och fångas av ögonblicket när den treåriga flickan äter en hel skål med clementiner så att saften rinner. Boken berättar fragmentariskt men samtidigt extremt detaljrikt om händelser ur barnets barndom och vidare vuxenliv och i varje ögonblick så är maten närvarande, som en nyfikenhet, ett intresse, en besatthet eller slutligen en ätstörning. Texten är väldigt lätt och luftig som att du svävar i närheten av flickan/kvinnan men aldrig kommer henne riktigt nära.

Jag kan på ett sätt se att den är snyggt skriven och jag tycker det är fint att ätstörningar får ta plats i litteraturen men någonstans ungefär en tredjedel in i boken tappar jag totalt intresset. I boken återkommer Ramqvist vid två olika tillfällen till hennes (karaktärens) avundsjuka gentemot personer som är ointresserade av mat och just tycker att mat bara är mat. Jag är exakt en av de personerna och kanske är det därför jag ledsnar på all mat i boken. Jag gillar såklart god mat men tänker mer på proteininnehållet i en måltid än smaken. När mina elever frågar vilken favoritmat jag har så är mitt standardsvar ”den som någon annan lagar”. För är det något jag finner fullständigt meningslöst så är det att stå timtals i köket när det går snabbare att mikra en portion havregrynsgröt.

Jag stör mig också på detaljrikedomen som känns orealistisk men vad vet jag, mina minnen från barndomen är mer eller mindre obefintliga alternativt luddiga medan andra matintresserade/ätstörda kanske upplevde precis allt det här som Ramqvist skriver om. Och hur duktig är inte den här ungen i köket förutom när hon misslyckas med att göra te till mormor och morfar? Men kalops kan hon laga. Å andra sidan kanske det är de stunderna av berömmelse för perfekt lagad mat som hon minns?

Det är för övrigt relationen till mormodern som jag har mest behållning av, kanske för att den påminner om min egen relation till mormor och att jag känner igen det eviga trugandet. Fast min mormor åt alltid tillsammans med oss och jag kan inte laga en enda maträtt som hon gjorde för jag lekte alltid medan hon lagade mat. Det här stackars barnet verkar aldrig riktigt leka utom när hon gungar i parken. När jag kommit halvvägs i boken så skummar jag sidorna och läser enstaka ord och stycken här och var för att hänga med i handlingen och det känns skönt när den äntligen tar slut. Jag gissar att mina bokcirkelvänner kommer ha en annan åsikt om boken så det ska i alla fall bli spännande att diskutera den.

Förlag: Norstedts
Utläst: 16 juni 2022
Mitt betyg: 3/5

Hundparken

Jag vet inte hur länge jag velat läsa Sofi Oksanen men inte kommit mig för så jag blev glad när min feministiska bokcirkel valde denna till nästa bok. Även om jag redan på förhand förstått att det här inte var hennes allra bästa roman.

I Hundparken möter vi en estnisk kvinna, Olenka, som arbetar på en klinik som sysslar med äggdonationer och surrogatmödraskap. Några år senare stöter hon på en av sina donationsflickor i en hundpark i Helsingfors och hon blir livrädd att en rad hemligheter ska avslöjas. Boken vindlar sig bakåt parallellt med att den berättar nutidshistorien och läsaren får bit för bit klart för sig hur allt hänger ihop.

Det tog ett tag innan jag kom in i boken och sen var jag som klistrad vissa delar och lätt uttråkad andra. Så ja, jag förstår folk som anser den vara ojämn. Det är oerhört intressant och vidrigt att läsa om klinikens verksamhet. Jag har full förståelse för folk som vill ha barn men inte kan, och det är kanske lätt för mig att ha åsikter som är tvåbarnsmor, men jag anser inte barn vara en rättighet och jag är inte för den här typen av verksamhet.

Jag är definitivt emot surrogatmödraskap, äggdonationer är jag mer osäker på. Men sättet som flickorna behandlas på, som boskap, det är inte respektfullt och människovärdigt. De är liksom inga egna människor utan endast köttkroppar till för att förvara någon penningstinn typs barn. Och går något fel så är de plötsligt helt ensamma i det. Jag vet att det här bara är en bok och en berättelse men sådant som jag läst och sett tidigare har inte övertygat mig om motsatsen.

Oksanen slänger in en deckarvinkel på berättelsen och den hade inte behövts. Det räcker gott och väl med att bara läsa om klinikens verksamhet och livet i Ukraina vilket också är väldigt intressant, särskilt hennes hänvisningar till kriget som pågått i hur många år som helst och inte alls startade den 24 februari i år (boken är dessutom skriven förra året). Jag gillar språket men det är ett par passager som blir för tradiga där Olenka ”talar” till sin kärlek fast mer genom att tänka om jag minns det hela rätt.

Jag kommer absolut att läsa vidare i Oksanens utbud och jag är mer eller mindre sugen på alla hennes böcker vilka ju alla handlar om viktiga feministiska frågor. För dig som letar bokcirkelböcker så var det en väldigt bra sådan och det fanns mycket att diskutera kring.

Förlag: Albert Bonniers förlag
Utläst: 10 april 2022
Mitt betyg: 3/5

Vaggvisa

I slutet av mars träffades veganbokcirkeln på nyöppnade restaurangen Chou Chou i Stockholm för att äta mat och diskutera Vaggvisa. Det blev en makalöst trevlig afton så där lagom i tid efter att alla restriktioner släppt. Maten var god och vi skrattade så vi tjöt många gånger. Precis vad jag behövde!

Vaggvisa inleds med att vi får veta att två små barn har mördats. Därefter backas bandet och vi får lära känna familjen och deras perfekta barnflicka, som mer är en medelålders kvinna, och åtminstone glimtvis ta del av händelser som kanske/kanske inte ledde fram till morden. Louise, barnflickan, är som en gudasänd varelse och hemmet har aldrig varit så välstädat eller barnen så omhuldade sedan hon kom in i familjen. Mamma och pappa kan med gott samvete ägna sig åt sina karriärer och livet är fantastiskt. i alla fall fram till den där dagen som boken inleds med.

Jag gillar baklängesgreppet i böcker så man inte behöver vara så brydd med vad som ska hända i slutet eller vem som ska utföra eventuella vansinnesdåd. Här vet vi ju redan allt sådant och även om vi lär känna Louise och familjen under berättelsens gång så hade jag velat lära känna Louise betydligt mer. Boken är kort och med ett bra tempo, vilket var jätteskönt då jag hade en lässvacka, men det är så många saker som liksom snuddas vid och sen glöms bort. Louise relation med sin egen dotter är till exempel hyperintressant och där får vi aldrig några tydliga svar. Även slutet är så pass abrupt att jag var tvungen att messa min bokcirkelkompis och fråga henne om min version var avhuggen. Men det var den inte. Det var också en bra bokcirkelbok där vi tyckte ganska olika men alla var överens om att den hade vunnit på att inte ha så många lösa trådar.

Förlag: Natur & kultur
Utläst: 30 mars 2022
Mitt betyg: 3/5

Ett eget rum

Ett eget rum har stått i min bokhylla i ett drygt år då jag länge velat läsa mer av Woolf. Jag valde den som bokcirkelbok när det var min tur att välja men jag ska erkänna att det gått mig förbi att det var en essä. Som tur är skriver Woolf så fint och fyndigt att det ju gick bra ändå. Däremot orkade jag inte läsa den som kvällsbok och det slutade med att jag läste hela boken dagen innan bokcirkeln, vilket i och för sig händer relativt ofta för mig. 🙂

Texten grundar sig på två tal vilka omarbetats och utökats och boken består av sex kapitel. Woolf reflekterar kring kvinnor och skrivande, tittar på kvinnliga författare genom historien, jämför dem med manliga författare och funderar kring skillnader i förutsättningar för könen. Hon är ofta väldigt ironisk och jag förstår faktiskt inte fullt ut vissa gånger om hon är ironisk eller om hon säger sin egen mening förrän jag når slutet och bestämmer mig för att hon trots allt var ironisk. Eller?

Hon är rolig och skapar poänger även om vissa saker ses i en helt annan dager idag så här ca 100 år senare. Hon önskar t.ex. att någon gång få läsa om kvinnor som vänner och inte bara i relation till mannen och idag har vi ju tonvis av böcker om kvinnlig vänskap. Eller att få läsa om kvinnor i historieböckerna där vi idag har fått en hel del sådana böcker även om de faktiskt fortfarande ofta saknas i de ”riktiga” historieböckerna. Man måste också ha i åtanke att hon levde i en annan värld där de flesta i västvärlden, märkligt nog, inte reagerade på kolonialismens framfart och det finns såklart bra många mer intersektionella feminister att lyssna till idag.

Hon förutsätter sig att läsa vad som är skrivet om kvinnor i den manliga litteraturen och häpnar över de spaltmeter som skrivits:

Så uppkommer bilden av en mycket egendomlig, sammansatt varelse. I fantasin är hon av största betydelse, i praktiken är hon fullständigt betydelselös. Hon uppfyller diktsamlingarna från den ena pärmen till den andra, och i historieböckerna är hon så gott som frånvarande. Hon behärskar konungars och erövrares liv i romanerna, i verkligheten blev hon slavinna under förste bäste pojke vars föräldrar tvang henne att sätta en ring på fingret. En del av litteraturens mest inspirerande ord, dess djupaste tankar, kommer från hennes läppar, i verkliga livet kunde hon knappt läsa, kunde nätt och jämnt stava och var sin makes egendom.

Woolf landar i att författare aldrig kommit från särskilt fattiga förhållanden och att man i princip behöver ”ett eget rum och 500 pund om året” för att ha ro att bli en författare. Och visst är det så än idag att den som måste slita för brödfödan inte direkt har tid att skriva några romaner även om det nog är lättare idag än 1928 när essän skrevs.

Det var en bra bokcirkelbok och vi alla gillade hennes språk även om inte riktigt alla orkade igenom hela boken. Jag tycker väldigt mycket om hennes stream of consciousness-skrivande men det förutsätter en pigg hjärna när man ska läsa så man hänger med på tåget. En av deltagarna hade ett exemplar där det stod att översättningen var mästerlig men vi funderade kring varför de var tvungna att ta med n-ordet i en så pass modern och ”mästerlig” översättning? I övrigt så rekommenderar jag definitivt boken för dig som är intresserad av feminismen genom historien. Och vem är inte det?

Förlag: Modernista
Utläst: 27 maj 2022
Mitt betyg: 4/5

Tuktans ljuva år (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Mars månads bokcirkelbok hos Stäppvargarna blev den här. Vi har ju rotationsdiktatur när det gäller att välja böcker vilket gör att man får läsa en hel del man kanske inte alls tänkt sig. Superkul!

Vad handlar den om?
På baksidan står det att berättaren heter Eva men jag uppfattade aldrig det. Hon är inledningsvis 14 år och går på internatskola i Schweiz. Berättaren är gammal när hon återberättar sitt liv så boken är en ganska flyktig berättelse om livet på internatskola med nedslag i olika detaljer. Berättelsen fortsätter även fram till nutid men fokus är på internatåren. Det är flickor med frånvarande familjer, det är rivalitet, relationer, regler och vuxenblivande. Det är känslor som aldrig får komma fram och det är mycket ensamhet och längtan.

Vad tyckte jag?
Jag hade aldrig ens hört talas om Jaeggy men har sedermera lärt mig att hon är född i Schweiz, själv har gått på internat och numera bor i Italien. Boken är endast 110 sidor lång vilket var fantastiskt då jag haft en enorm lässvacka av både tidsbrist och personliga skäl under hela vårterminen. När jag bläddrar i den nu så tänker jag just att den är full av levande moment men den är samtidigt så sval och distanserad. Vi kommer aldrig berättaren riktigt nära och boken lämnar inga djupare spår hos mig även om jag tycker den är märklig, förunderlig och intressant när jag läser den. Det finns mycket under ytan som dock fläktar förbi lite för lätt. Alla meningar är väldigt korta och formen ger såklart tyngd åt berättelsen eftersom den består av minnesfragment men förmodligen är det också det som gör att den inte riktigt når in under huden på mig.

Förlag: Nilsson förlag
Utläst:
28 mars 2022
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format