I januari bestämde jag mig slutligen för att ta en prenumeration hos Tranan. Jag gillar verkligen det förlaget och vill stötta dem. Första boken i prenumerationen var Barfotakvinnan vilket var extra kul eftersom jag just läst Madonnan vid Nilen.

I Barfotakvinnan berättar Mukasonga om sin uppväxt. Hon växer upp i en by dit tvångsförflyttade tutsier förvisats och hennes mamma, Stefania, gör sitt bästa för att familjen ska få det trivsamt. Det är skildringar av allt från durran till avträdet bakom bananbladen. Det handlar om hur ett nytt barn välkomnas in i gemenskapen och hur Stefania granskar flickor för att kunna ge äktenskapsråd. Det handlar också om hur barnen ska skyddas när militären kommer och vi får glimtar av det hemska som skedde.

Vi kommer väldigt nära allting i Mukasongas berättande och det är en varm och detaljrik skildring där den rwandiska miljön tecknas upp framför läsarens ögon. Det berättas lite kort om folkmorden och våldtäkter men fokus i boken ligger på att vi ska minnas allt det som försvunnit. Precis som Ernaux i Min far och Kvinnan ger oss en bild av sina föräldrar så att de alltid ska fortleva, ger oss Mukasonga här en bild av sin mamma. För hon överlevde inte.

Förlag: Tranan
Utläst: 6 februari 2023
Mitt betyg: 4/5