barfotakvinnan

I januari bestämde jag mig slutligen för att ta en prenumeration hos Tranan. Jag gillar verkligen det förlaget och vill stötta dem. Första boken i prenumerationen var Barfotakvinnan vilket var extra kul eftersom jag just läst Madonnan vid Nilen.

I Barfotakvinnan berättar Mukasonga om sin uppväxt. Hon växer upp i en by dit tvångsförflyttade tutsier förvisats och hennes mamma, Stefania, gör sitt bästa för att familjen ska få det trivsamt. Det är skildringar av allt från durran till avträdet bakom bananbladen. Det handlar om hur ett nytt barn välkomnas in i gemenskapen och hur Stefania granskar flickor för att kunna ge äktenskapsråd. Det handlar också om hur barnen ska skyddas när militären kommer och vi får glimtar av det hemska som skedde.

Vi kommer väldigt nära allting i Mukasongas berättande och det är en varm och detaljrik skildring där den rwandiska miljön tecknas upp framför läsarens ögon. Det berättas lite kort om folkmorden och våldtäkter men fokus i boken ligger på att vi ska minnas allt det som försvunnit. Precis som Ernaux i Min far och Kvinnan ger oss en bild av sina föräldrar så att de alltid ska fortleva, ger oss Mukasonga här en bild av sin mamma. För hon överlevde inte.

Förlag: Tranan
Utläst: 6 februari 2023
Mitt betyg: 4/5

Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Jag orkade inte förbereda det här inlägget igår och på söndagsförmiddagar är jag ute och springer så då tar det alltid ett par timmar innan jag tinat upp efteråt och orkar sticka ut händerna utanför filten. Idag blev det nästan 20 km och vi sprang bl.a. på södra Djurgården vilket var stundtals blåsigt men också väldigt vackert.

Annars har veckan varit hyfsat stillsam. Jag fick avbryta min yogastreak förra helgen när jag var krasslig och vips har det gått en vecka utan att jag yogat. Men idag ska det bli av igen har jag bestämt. I fredags var jag på Dansens hus och tittade på Unruly Gang som körde dancehall tillsammans med en hoper danskillar. Det var väldigt kul och jag älskar verkligen att titta på (modern) dans.

Läsningen går lite trögt och jag läser nästan bara på tunnelbanan och litegrann enstaka kvällar. Inte för att boken är dålig utan mer för att orken och koncentrationen dippar lite just nu. Igår gjorde jag däremot lite på mitt broderi vilket ju är ett konkurrerande intresse eftersom att jag inte längre har några ljudböcker (sa ju upp Bokus play). Då lyssnade jag istället på Druid & Zimmermann show på radio som några bekanta gillar. Jag såg dem ju live på bokmässan också. Det var väldigt underhållande och jag vill ju egentligen lyssna mer på radio/se mer på vissa tv-program för att hänga med bättre i omvärlden så det var kul.

Nyligen läste jag och gillade Madonnan vid Nilen och sen tog jag en prenumeration hos Tranan bokförlag där Barfotakvinnan var första boken ut. Imorgon börjar en bokcirkel om den så min plan var att ha läst ut den men nu är jag bara halvvägs så jag får se om jag gör något läsryck ikväll. Vill nog brodera lite mer också. Boken är en uppväxtskildring och det handlar en hel del om mat eftersom de egna odlingarna är en stor del av livet och den dagliga försörjningen.

Durran var en riktig rwandier. Dess fält var som dess inhägnad. Det kom inte på fråga att släppa in vad som helst där. Vi försökte ju ibland plantera sötpotatis, impungine, vid dess fötter. Men vi visste mycket väl att det inte passade sig, att vi inte visade tillräcklig respekt för durran. Så för att inte störa den låtsades vi glömma sötpotatisen så att den blev liggande länge i jorden och knölarna blev så stora att det tappade sin fylliga smak och inte blev särskilt omtyckta. Många blev för övrigt dåliga. Durran tålde inte inkräktare.