Det här är den allra sista kursboken som jag läst men inte hade recenserat än. Sen har jag också ett par halvlästa och olästa som kanske dyker upp någon gång på bloggen.

Om du läser på baksidan av denna bok står det att den tillkom under en svår tid när Dostojevskij satt vid sin hustrus dödsbädd samt att den innehåller hans ideologiska grund och lyfter många av de existentiella problem han tänker på under resten av livet. Och ja, första delen av boken känns mer som att den består av olika essäer eller debattartiklar. Enligt Dostojevskij själv presenterar huvudpersonen, källarhålsmannen, sig själv och sina åsikter i denna del. Det handlar om frihet, nödvändigheten av lidande för utveckling, förnuft, nytta och andra filosofiska tankar. Den här delen är inte helt lättläst och jag fick läsa den två gånger för att försöka hänga med.

Den andra delen däremot är som en vanlig Dostojevskijroman vilka faktiskt är relativt lättlästa tycker jag. Här följer vi källarhålsmannen under några händelser i hans liv. Temat är lite att han inte blir sedd av några vilka behandlar honom som lägre stående/mindre värd och när han sedan mot slutet träffar någon som faktiskt bryr sig om honom så gör han samma sak mot henne och får sedan lida resten av livet för att han känner sig så usel.

Jag gillade särskilt den andra delen vilken är läsvärd men jag är inte riktigt intellektuell nog att ta till mig första delen. Hela boken är bara drygt 150 sidor så den är ovanligt kort för att vara Dostojevskij men jag rekommenderar hellre Brott och straff om du är nyfiken.

Förlag: Atlantis (2017, org. 1864)
Översättning: Ulla Roseen
Utläst: 13 oktober 2024
Mitt betyg: 3/5