Nattbarn

I maj 2017 var jag på seriefestivalen på Kulturhuset här i Stockholm för första gången. Jag köpte på mig ett par serier som såg kul ut och det här var en av dem.

Iggy är 14 år och tycker att det är så fruktansvärt tråkigt att vara tonåring. Hennes liv innehåller ett frenetiskt googlande på könsorgan, onani, snatteri, häng med bästisen, städvägran och såklart att tyck att morsan och hennes snubbe är pinsamma och jobbiga. En dag kommer skolfotografen till skolan. Han är dubbelt så gammal som Iggy men gillar också hårdrock. Hon börjar chatta med honom efteråt och bestämmer sig för att hälsa på en kväll när mamma är borta.

Inledningsvis blev jag lite chockad över de ganska detaljerade bilderna på Iggys googlande. Och Hanna Gustavsson låter oss också komma riktigt nära tonårslivet på ett sätt som vi kanske inte varit, well, sedan vi själva var där. Vi skulle definitivt aldrig komma någon som Iggy så nära för hon skulle inte säga halv sju till en främmande tråkig vuxen. Det är skönt också att berättelsen inte utmynnar i det man kanske kan förvänta sig utan att Iggy kör sitt eget race, eller ibland gör hon kanske som bästisen. Hur vet man egentligen vad man själv tycker när man bara är 14 år gammal? En mycket fin debut av Gustavsson!

Förlag: Galago
Utläst: 11 december 2022
Mitt betyg: 4/5

I taket lyser stjärnorna

För fyra år sedan tittade svärmor förbi och frågade om jag ville ärva den här boken. Det ville jag såklart då jag hört mycket gott om den och jag har nu i efterhand fattat att den fick både Augustpris och blev filmatiserad.

Jenna går i sjuan och tillsammans med bästa kompisen Susanna tillhör hon de där som inte syns. Hon är hemligt kär i snygg-Sakke i 9:an och hon hatar Ullis-Knullis som är poppis och jämt i centrum. Hemma hos Jenna är det inte som hos alla andra. Där bor bara mamma sen pappa drog för länge sedan och nu har mamma cancer. Riktig cancer som gör att hon behöver käpp, peruker och lösbröst och Jenna hatar det. Både att mamma inte är som alla andra och såklart att hon har cancer. Jenna brottas med så mycket och hon inser snart att andra människor också har svårigheter och hemligheter. 

Jag kunde knappt lägga ifrån mig den här boken. Den innehåller så mycket både fint, hemskt och lite pinsamt också och så vitt jag minns skildrar den högstadietiden riktigt bra. I alla fall dåtidens högstadium, jag tror inte att ungdomar idag dricker på samma sätt som förr och inga rökrutor har de heller. 

Jenna slutar rida och börjar dricka kaffe fast hon inte ens gillar det men det är ju viktigt att verka rätt. Hon blir irriterad på sin mormor fast att hon egentligen tycker så mycket om henne. Hon ska liksom vara stor och liten och stark och svag på samma gång men hon hatar att vara stark för mammas skull för hon är bara så less på den där cancern och längtar tillbaka till när hon och mamma låg i sängen tillsammans och tittade på de självlysande stjärnorna Jenna har i taket.

En riktigt bra bok som håller än idag nästan 20 år efter den skrevs även om vissa saker såklart förändrats med tiden. Men de jobbiga osäkra tonåren där allt är svartvitt och det hemska med cancer, det lär nog inte ändras inom en snar framtid.

Förlag: Natur och kultur
Utläst: 8 december 2022
Mitt betyg: 5/5

Under det rosa täcket

Nio år senare har jag äntligen läst hela den ursnygga feministiska klassikerfyran och som vanligt så förstår jag inte varför jag väntade så länge. Nina Björks bok skrevs 1996 men jag tycker att den står sig riktigt väl än idag. Jag var 20 år när den kom men hoppade aldrig på det feministiska tåget då utan levde i en egen bubbla ganska länge. Men bättre sent än aldrig och idag försöker jag ta ikapp så mycket som möjligt.

Björk inleder med att resonera kring begreppet kvinnlighet och citerar Beauvoirs (som jag inte heller läst ännu) ord om att vi inte föds till kvinnor utan blir det. Att allt det som kallas kvinnlighet åsyftar vad som uppnås med kläder och smink, som en maskerad, och att det inte handlar om den kvinnliga kroppen. Tänk dig en naken kvinna eller en med snygg tajt klänning, lackade naglar och en plutande röd mun. Vem utstrålar mest ”kvinnlighet”?

Nästa kapitel handlar om den kvinnliga hjärnan och hon lyfter begreppet livmoderfeminism kontra politisk feminism:

Men skillnaden är ändå stor: båda utgår från att det i dag finns skillnader mellan könen, men då livmoderfeminismen åberopar dessa skillnader som ett argument mot individens frihet att leva sitt liv utan könsmanus, gör den politiska feminismen tvärtom: för att vi imorgon ska få ett samhälle där individen i högre grad fritt kan välja livsinriktning, måste vi idag betrakta kvinnor som ett kollektiv och män som ett annat. Det handlar om mål och medel.

Livmoderfeministerna menar att kvinnor ÄR på ett visst sätt medan de politiska feministerna menar att vi drillats in i det av omgivningen och samhället och att vi måste få en chans att välja andra vägar än de vårt biologiska kön stakar ut åt oss. En distinktion inom rörelsen som ör högst levande än idag.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när Björk beskriver hur forskarna sedan århundraden tillbaka försökt hitta bevis för den kvinnliga hjärnans underlägsenhet. (Resonemanget är omformulerat med mina ord)

– Den största hjärnan måste vara den smartaste!
– Fast då vore ju elefanter och valar smartast?
– Men om vi tittar på hjärnans vikt i förhållande till kroppen?
– Då blir ju kvinnor smartare?
– Just det, men det är nog den främre delen som förklarar intelligensen och kvinnors är säkert mindre!
– Nej, den är större.
– Men NU vet jag, hjässloben är ju faktiskt mindre hos kvinnor, det måste vara DÄR intelligensen sitter!


Vidare går Björk igenom den allmänna åsikten om ”att vara kvinna är att vara mor” och ve den kvinna som väljer ett barnfritt liv. Hon reflekterar kring Virgina Woolfs Orlando i relation till begreppet kvinna och hon analyserar några olika verk (t.ex. Thelma and Louise) med cynismfeminism, d.v.s. den stenhårda feminism där kvinnor bokstavligen talat slaktar män.

I kapitlet Mannen utan kön handlar det om kvotering som var en het nyhet när boken skrevs. Då var antalet manliga professorer i Sverige 93%, 2021 var det 68% så en förändring har skett på den fronten. Många män anser att kvinnor visst har rättigheter, åtminstone så länge de inte inkräktar på männens tillskansade makt. 

Hela boken är väldigt lättläst och Björks analyser och resonemang är enkla att följa även om jag får googla på några av de människor som var heta då. Det sista kapitlet är för mig det minst tillgängliga. Det handlar om Beauvoir och jag vet inte om det är för att jag hetsläser boken med en trött skalle mot slutet eller att jag tycker att det är lite extra akademiskt utformat. Det här är hur som helst en väldigt intressant bok som jag kan tänka mig att återvända till i framtiden och djupdyka lite extra i.

Förlag: Wahlström & Widstrand
Utläst: 5 december 2022
Mitt betyg: 4/5

Kärlen

Det här var den andra av de två noveller jag fick med min Letto när jag köpte den för ca fyra år sedan. Mathias är ganska nyligen skild och bor med sin dotter i ett hus nära skogen. En dag går hon dit och leker med sin kompis och när hon kommer hem igen så märker Mathias steg för steg att något är fel.

Jag insåg rätt snabbt vad som hänt med dottern i den här novellen men eftersom Mathias själv inte gjorde det så var det spännande läsning att följa med honom på det äventyret. Jag visste ju inte heller exakt vad som skulle hända så den var definitivt bra uppbyggd med läskiga element. Ett plus för blandningen med diskbänksrealismen där Mathias har en sårig relation med sin exfru och de vardagliga fina dialogerna och hans tankar kring föräldraskapet.

Förlag: Mix förlag
Utläst: 15 december 2022
Mitt betyg: 3/5

Port Michèle

När jag satt och gick igenom mina olästa böcker så insåg jag plötsligt att två av titlarna var noveller vilket betydde ett hurra för min läsutmaning om att hinna läsa ett visst antal hyllvärmare!

Port Michèle är en liten rymdhamn dit huvudpersonen anländer. Han bor på en planet där det finns xenotech, ett slags gift i bl.a. iglar vilket ger hallucinationer och därefter döden till den som utsätts för det. Av någon anledning är han immun mot det dödliga och han jobbar med att rensa bort giftet ungefär som en minröjare och går ständigt omkring trippad. Han minns inte vem han är eller vad han heter. I Port Michèle träffar han en Brigitte Bardot-klon som vill därifrån. Hon ber honom om hjälp och han ställer motvilligt upp. Något som får långtgående konsekvenser för honom.

Nog är det sci-fi det här och nja, jag är inte helt såld på genren. Det är också väldigt mörkt, och maskulint på något sätt. Känns lite som att Humphrey Bogart ska glida in eller som att vi rör oss i den evigt mörka Bladerunner (ser någon någonsin vad som faktiskt händer i den filmen?). Samtidigt är det lite sorgligt och tankeväckande. Vad vet vi egentligen om framtiden?

”Den enda plats som är tjänlig för människor att bo på är gamla Jorden.”
[…]
”Även om Jorden hade funnits skulle vi aldrig kunna ta oss dit. Även om vi hade kunnat ta oss dit skulle vi inte kunna andas luften.”

Förlag: Mix förlag
Utläst: 14 december 2022
Mitt betyg: 3/5

Den färglöse herr Tazaki

Jag har ju tagit fram de hyllvärmare jag ska läsa men så åkte jag på en förkylning där jag ändå orkar läsa så då väcktes den lille decemberdjävulen i mig och jag tänkte att jag kanske hinner klämma fem böcker till för att nå mitt ursprungliga mål om att starta 2023 med 90 hyllvärmare? (Vilket jag ju fick justera efter att jag upptäckt att jag missat att bokföra fem införskaffade böcker) Så då röck jag helt frankt en bok som inte var med på decembers läslista och läste den. Men jag har ju fortfarande kvar sju böcker på listan så vi får väl se hur det går. Problemet förra året var att jag läste helt frenetiskt men inte bloggade om böckerna direkt så de hann lite fall i glömska hos mig.

I bloggens begynnelse ”upptäckte” jag Murakami och läste och älskade flera av hans böcker. Efter ett massivt intag av hans böcker kom jag av mig och nu har det nästan gått 10 år sedan jag läste honom. Fram tills nu då när jag plockade ner den här från hyllan.

Tsukuru lämnade sin hemstad Nagoya efter gymnasiet för att plugga i Tokyo. Bakom sig lämnade han ett kompisgäng bestående av två killar, Blå och Röd, och två tjejer, Vit och Svart. De lärde känna varandra under ett volontärprojekt och blev snabbt ett tajt gäng. Tsukuru var lite avundsjuk på de andra då han inte hade någon färg i sitt namn (Röd hette t.ex. Rödtall) och han kände aldrig riktigt att han hörde till.

Han åker regelbundet tillbaka till hemstaden och hänger med gänget men en dag är något förändrat. Ingen ringer tillbaka till honom men till sist ringer Blå upp och meddelar att gänget måste bryta med Tsukuru. ”Du fattar nog varför” säger han och Tsukuru svarar chockat ja men i själva verket har han ingen aning.

Tsukuru genomgår en djup depression men repar sig och 16 år senare träffar han en kvinna vid namn Sara. Hon vill gärna vara med honom men känner att hans förflutna hindrar deras relation. På Saras inrådan och med hennes hjälp söker han upp medlemmarna av gänget för att ta reda på varför han egentligen blev utstött.

Jag känner definitivt igen min Murakami. Lite flum, ensamma trånande unga män med sexdrömmar och såklart en skvätt bröst. Däremot inte en enda katt. Tsukurus liv är fruktansvärt ensamt och han vågar inte anknyta till vare sig vänner eller flickvänner. Det är inget annat än ett trauma han gått igenom och som han nu försöker linda upp. Det är inte lika mystiskt som det kan vara i Murakamis världar men Tsukurus drömmar gör att han tvivlar på sig själv och sina egna handlingar i drömmar kontra verklighet.

Det är ett par olösta trådar när jag slår igen boken och den ena köper jag men Haida-storyn greppar jag inte riktigt. Särskilt inte biten om Haidas far och här känner jag att det blir väääldigt filosofiskt och lite segt ett tag. Däremot älskar jag nördandet i stationer och tåglinjer (Tsukuru är ingenjör som bygger tågstationer) även fast inga namn säger mig något. Jag googlar olika japanska skriftspråk och lyssnar på Le mal du pays av Liszt med Lazar Berman. Framförallt, och ”tack vare” att min förkylning gör det möjligt, så slukar jag boken under bara ett par timmar och kan knappt lägga den från mig. Den är inte hans bästa men den var absolut bra och nu borde jag ju faktiskt skaffa Mordet på kommendören-böckerna.

Förlag: Norstedts
Utläst: 13 december 2022
Mitt betyg: 4/5

Yuko

För tio år sedan läste jag Skalpelldansen av Jenny Milewski och gillade den skarpt. Så när folk frågade vad jag önskade mig present 2015 ville jag ha den här. Precis som alla andra böcker jag önskat mig i present blev den dock stående i hyllan alltför länge.

Malin pluggar i Linköping och blir överlycklig när hon plötsligt får ett erbjudande om att bo i studentkorridor. Glädjen förbyts ganska snart mot förvirring och därefter ren och skär skräck. Före Malin bodde en japansk utbytesstudent i hennes rum och Malin hittar hennes dagbok i källaren. Vem var hon och var tog hon vägen?Vad är det för hår som kommer upp ur avloppet och vem är det som ringer, flyttar skor och gör blöta fotspår i korridoren?

Jag tyckte mycket om den här boken också. Milewski är skicklig på att hålla uppe spänningen och det är snyggt hur hon väver ihop studentlivet med japansk mytologi. Slutet gillar jag också, precis så som en riktigt bra skräckbok ska sluta! Det enda som jag stör mig lite på är de detaljerade beskrivningarna av musiken på dansgolvet vilket på ett sätt ändå är kul eftersom det är låtar och en epok som jag känner igen, boken utspelar sig 1992 och då var jag 16 år. Jag garvar högt åt beskrivningen av Bob hunds demo där sångaren sjunger obegripliga haranger på bred skånska till bröliga gitarrer. Jag tycker det är synd att Milewski inte gett ut fler skräckböcker för vuxna för jag hade gärna läst fler!

Förlag: Styxx fantasy (finns dock ej att köpa ny längre)
Utläst: 14 november 2022
Mitt betyg: 4/5

Slumpens barn

För ca två år sen började jag på riktigt inse att jag måste fortbilda mig mer kring rasism och bli en bättre allierad och jag köpte på mig några böcker varav bl.a. den här. Då hade jag inte riktigt koll på Levin men sedan dess har han seglat upp på min lista över folk att lyssna till.

Slumpens barn är Levins berättelse om hur han en dag bestämmer sig för att ta reda på mer om sitt ursprung. Han närmar sig Gambia via historien, men också fysiskt och känslomässigt. Gambia är ett väldigt litet land men ändå är andelen svenskgambier relativt hög. Levin tar reda på varför det förhåller sig på det viset samtidigt som han utforskar sin egen relation till landet och närmar sig de egna familjemedlemmar med frågor han aldrig tidigare vågat ställa.

Den här boken är både intressant och berörande. Levin blandar historiska skeenden med anekdoter från sin egen uppväxt och berättelser från andra svenskgambier. Jag tycker väldigt mycket om hans sätt att skriva och just blanda de här delarna för det blir en bra balans mellan fakta, upplevelser och känslor. Trots att det är många trådar på gång samtidigt vävs de ihop på ett bra sätt och läsningen bara flyter på.

Precis som i Var kommer du ifrån, egentligen? diskuteras här tillhörighet och gemenskap. Levin är svart och blir under sin uppväxt behandlad som sådan av klasskamrater och omvärlden. Men han kan i själva verket nästan ingenting om Gambia och dess kultur och han pratar inte ens wolof. Som vuxen besöker han återigen sin pappas hemland och det är en levande skildring med både korruption och kärlek han delger oss därifrån. För dig som liksom jag ännu inte riktigt orkat sätta tänderna i Svart historia så rekommenderas den här boken som en enklare ingång men sen tycker jag faktiskt att vi alla ska läsa Svart historia också. Det är vår skyldighet.

Förlag: Natur och kultur
Utläst: 24 oktober 2022
Mitt betyg: 4/5

Kyss mig först

Kyss mig först hamnade hos mig i december 2013 då Modernista bjöd på lite gratis e-böcker. Så här åtta års bloggerfarenhet senare så har jag väl lärt mig att det oftast inte är de allra bästa böckerna som bjuds ut gratis eller reas kraftigt. Faktum är att förlaget inte ens har kvar den här boken på sin hemsida fastän den fortfarande går att köpa som inbunden hos ex. Adlibris. Å andra sidan kanske Modernista rensar regelbundet, det är inget av mina favoritförlag.

Boken handlar om Leila som jobbar hemifrån med att testa mjukvara samt hänger på ett filosofiforum och diskuterar etik och moral. En dag blir hon kontaktad av forumets skapare som erbjuder henne ett jobb där hon ska låtsas vara en person som tagit livet av sig så att denne fortsätter att uppdatera facebook, svarar på mejl etc. för att inte nära och kära ska fatta att man är död. Leila tar jobbet och tillbringar några veckor med att lära känna Tess innan hon tar över hennes online-liv. Men, som vem som helst kan räkna ut, är inte jobbet så enkelt som det låter och särskilt inte när döda Tess (dvs Leila) plötsligt blir kontaktad av en man som inte alls figurerat i bakgrundsforskningen men som uppenbarligen känner/känt Tess.

Ja, alltså, premissen för den här boken är ju rätt sjuk. Men Leila mår inte bra, hon är ensam i livet sen hennes mamma dött och hon har inga direkta vänner hon umgås med. Dessutom tycker hon inte att självmord är fel utan att det är upp till var och en att bestämma när man vill dö så i hennes värld är det här jobberbjudandet inget konstigt direkt.

Det börjar rätt bra men ett tag på mitten så blir det så sjukt segt där Leila samlar in all information hon kan om Tess vilket känns helt onödigt mycket och det är tradig läsning men ok, hon får faktiskt användning för en hel del under tidens gång. Stundtals är det dock ändå spännande och intressant och Leilas personlighet är hyfsat trovärdig men inte hela vägen. Jag kan tänka mig att den här boken hade varit bättre som en film faktiskt.

Förlag: Modernista
Utläst: 3 november 2022
Mitt betyg: 3/5

Sankta Psyko

Sankta Psyko hamnade i min bokhylla efter en utrensning en familjemedlem gjorde en gång i tiden. Det är inte riktigt min typ av bok men den utspelar sig delvis på en förskola och eftersom jag jobbat i den branschen förr i tiden var jag lite nyfiken.

Jan söker och får jobb på förskolan Gläntan som är en ovanlig förskola. Den ligger precis bredvid Sankta Patricias psykiatriska klinik vilken hyser våldsbrottslingar med olika psykiska störningar. Förutom de sedvanliga arbetsuppgifterna ska personalen här emellanåt också eskortera barnen via en låst källargång upp till sjukhuset där de får träffa en förälder. Vissa barn sover också på förskolan och då behövs det nattpersonal. Jan har inte varit ärlig med varför han sökte det här jobbet och den där källargången lockar honom mer än lovligt.

Boken klassas som psykologisk spänning och inte deckare som jag trott under de ca fem år den stått i min hylla. Och det är en snygg spänningsroman. Gång på gång läggs nya ledtrådar fram och de leder mina tankar i helt fel banor ganska långt in i boken och överrumplar mig därefter. Det är spännande och överraskande helt enkelt.

Ändå är det någonting som fattas mig. Jag föredrar karaktärsdrivna böcker och jag känner att jag inte direkt kommer nära så många av karaktärerna i boken. Och de är ändå ganska få till antalet. Men jag tror att det är just det här som gör att jag föredrar deckare och spänning i filmformatet. Boken är dock definitivt en bra spänningsroman, Theorin imponerar men på grund av hans genreval får jag se om jag läser mer av honom i framtiden.

Förlag: Wahlström & Widstrand
Utläst: 31 oktober 2022
Mitt betyg: 4/5