Wolf Hall

Wolf Hall ingår i min utmaning om att läsa nio hyllvärmare som stått sedan 2013. Jag köpte den till en bokcirkel då men cirkeln ställdes in och boken blev aldrig utläst. En dag i somras bestämde jag mig för att ta tag i den och sanningen att säga så var det ingen lättläst bok. Jag tror jag höll på med den i närmare två veckor och jag är en sådan som kan läsa en bok på en kväll. Ok, den var lång också men framförallt var den full av massor av människor, där de allra flesta hette Thomas, Mary eller Anne och en hel del politiska invecklingar som jag inte alltid begrep.

Men trots detta så tyckte jag väldigt mycket om den. Den Thomas Cromwell om Mantel skriver fram är onekligen fascinerande även om fiktionen kanske inte stämmer helt hundra överens med verkligheten. Vad jag förstår var han betydligt mer impopulär och otrevlig än han framställs här. Även fast mitt reella jag inte är jättepepp på kungligheter och dylikt så är det spännande att följa maktspelet (det som jag inte alltid förstår) och jag hejar på Cromwell när han kryper närmare och närmare inpå kungen och makten. Fastän jag kan googla mig fram till hur allt slutar så är det fängslande läsning och jag njuter av språket och känner mig verkligen förflyttad till 1500-talets England.

Det var tråkigt att höra att Mantel gick bort nu nyligen men jag ser fram emot att läsa resten av den här trilogin framöver. Problemet är att jag råkat köpa del två på svenska så jag vet inte nu om jag ska byta språk eller införskaffa den på engelska istället. Jag läser helst en serie på samma språk och det är något visst att läsa den med just de orden som en författare använde när hen skrev den. Samtidigt ser den svenska varianten betydligt mer lättläst ut när jag bläddrar i den. Jag får se hur jag gör.

Förlag: Fourth Estate
Utläst: 7 augusti 2022
Mitt betyg: 4/5

Bländverk – en skräckantologi

För nio år sedan fick jag den här novellsamlingen från förlaget och på den tiden sa jag aldrig nej till en gratis bok plus att jag gillar en del skräck. Nu stod den på listan över 2013 års hyllvärmare som jag bestämt mig för att läsa och i september blev det äntligen av.

Det är 13 olika författare och 15 noveller i boken. De varierar både i längd och kvalitet men nästan alla handlar om zombier även om de inte alltid kallas det. Eftersom jag så lätt glömmer vad jag läst skrev jag en kort notis och satte ett betyg efter varje novell. Det här var mina fyra favoriter som alla fick en fyra i betyg:

Sådana som jag av Kristoffer Leandoer
Om en man som är så rädd för att bli hemlös och papperslös och konstant drömmer om det. En dag tappar han sina nycklar under en joggingtur och plötsligt har han hamnat i sin värsta mardröm.
Kommentar: Suggestiv stämningen i den här novellen och snyggt hur det ena missödet efter det andra leder huvudpersonen längre och längre in i sin mardröm.

Efter stängningsdags av Anna Kerubi
Om magiska onda böcker, en bibliotekarie och en flyktingpojke
Kommentar: Jag gillade verkligen språket och hur kan man inte gilla en novell som utspelar sig mestadels i ett bibliotek!

Sakaraja 14:12 av Jason Meredith
Om zombier på ett äldreboende.
Kommentar: Bra stämning och spänning i den här och den höll hela vägen.

Barnvakten av Sofie Trinh Johansson
Om en gravid tonårsflicka som sitter barnvakt åt en creepy mystisk unge. Och var är egentligen hans lillasyster?
Kommentar: Jag fick lite Onda dockan-vibbar av den här fast att pojken var levande.

Av övriga noveller fick sju stycken en trea i betyg och fyra stycken en tvåa. Många hade bra beståndsdelar men kanske var lite för korta och med abrupta eller förutsägbara slut. Boken verkar inte gå att få tag i längre när jag googlar men efter den här har det kommit flera andra novellsamlingar där många heter Svarta sagor. Två sådana har jag också bland mina hyllvärmare.

Förlag: Swedish Zombie
Utläst: 30 september 2022
Mitt betyg: 3/5

De glömda kvinnornas röst

Jag fick den här boken som e-bok av förlaget för snart nio år sedan. Under åren som gått har Dr. Mukwege fortsatt sitt arbete och dessutom hunnit få Nobels fredspris. Det är inte doktorn själv som skrivit boken utan Birger Thureson som är journalist och pingstvän. Det är nämligen pingströrelsen som till stor del ligger bakom Mukweges Panzisjukhus då donationer via dem möjliggjort både delar av doktorns utbildning samt uppbyggnad av verksamheten.

Jag är så fruktansvärt oreligiös att jag måste googla pingströrelsen för att se vad de tycker. De religiösa skillnaderna gentemot andra kristna lägger jag ingen vikt vid men deras åsikter om att homosexualitet är en synd (läs mer här) får mig arg, ledsen och besviken. Trots dessa 1800-tals-åsikter och min inte direkt positiva inställning till missionerande så får jag tillstå att de just i fallet med Panzisjukhuset faktiskt gjort något bra. Idag finns där många andra bidragsgivare också och du behöver absolut inte gå via kyrkan om du själv vill bidra.

En del av boken är vittnesmål från kongolesiska kvinnor som blivit våldtagna av Interahamwe och i de allra flesta fall därefter också utstötta från sina familjer. Kvinnorna berättar själva om övergreppen och vad som hänt därefter. Det är såklart fruktansvärda vittnesmål om helt obegripliga grymheter från milisen men också det här med att kvinnorna ses som förbrukade/orena/värdelösa av släkten och att vissa av männen skäms för att ”dela hustru med Interahamwe”. De blir liksom dubbelt bestraffade och det är fruktansvärt.

Många kvinnor är, trots allt de gått igenom och att vissa är permanent fysiskt förstörda, hoppfulla inför framtiden och Thureson har besökt dem igen tio år efter att den här boken skrevs för att följa upp hur det gått för några vilket han skildrar i De reste sig och gick vidare som jag dock inte läst. De får hjälp med att lära sig läsa, göra hantverk, erbjuds mikrolån etc. så att de ska kunna försörja sig och sina familjer när de lämnar sjukhuset.

Resten av boken består av en intervju med Mukwege samt en kort resumé av Demokratiska Republiken Kongos historia sedan landet koloniserades. Jag har markerat alla avsnitt som rör Kongo i Amat Levins Svart historia för att få en till genomgång av den här historien. Mukwege själv menar att det i grund och botten är ett ekonomiskt krig som pågår eftersom Kongo är ett rikt land med stora naturresurser och att det är många i världen som tjänar på att det råder kaos. Boken verkar inte helt lätt att få tag i idag men det finns nog många andra vägar för dig att sätta dig in i vad som skett, vad som sker och hur vi bäst kan bidra till en ljusare framtid. Läs t.ex. nämnda Svart historia.

Förlag: Libris förlag
Utläst: 18 september 2022
Mitt betyg: 4/5

Girl, Woman, Other

Girl, Woman, Other var ofta på tapeten för ett par år sedan, kanske för att den fått Bookerpriset, och jag som då och då brukar påminna mig själv om att jag bör läsa mer på engelska passade på att köpa den (det här var innan den översattes). Jag har länge velat läsa den men dragit mig eftersom att det på sätt och vis är noveller och jag var rädd att de var tunglästa. Så fel jag hade.

Noveller är fel ord. Det är en bok med tolv olika berättarröster vilka alla ger oss sin egen historia ur sitt perspektiv. Alla flätas inte direkt samma med alla men alla hör ihop i olika små kluster. Alla ger också en bild av över hundra års rasism i Storbritannien. De tolv rösterna är alla kvinnor, eller födda kvinnor, och vi får förutom rasismen en hel del feminism och så en inblick i Storbritanniens hbtqia+ -värld då några av dem hör hemma här.

Språket och formen är helt fantastiska och jag är glad att jag läste den just på engelska då jag inte är säker på att en översättning gör boken rättvisa. Det är nästan som poesi, eller mer som spoken word, och varje kapitel liksom ringlar sig framåt tills det är slut och du inser att du fått ännu en hel livsberättelse serverad som ett vackert paket. Jag har nog aldrig läst något liknande faktiskt. Tungläst är det inte alls även om jag med min gymnasieengelska fastnar på några tjusiga ord här och var. Men den lediga formen gör boken lättläst och lättsmält trots att den avhandlar  så galet mycket varav en hel del tunga ämnen. Det är som att du hoppar runt på några moln och sen när du landar på backen igen så bam, inser du vad du just läst.

Jag blir genast sugen på att läsa allt Bernardine Evaristo någonsin skrivit men när jag kollar hennes bibliografi så inser jag att det är en hel del och både skönlitteratur, facklitteratur och mer akademiska texter. Dessutom har hon skrivit ett gäng pjäser vilka beskrivs som antingen poetic monologue eller experimental verse drama och jag vet inte ens vad det innebär men är beredd att stämpla Girl, Woman, Other som experimental poetic verse monologue och råder dig att genast läsa den.

Förlag: Penguin
Utläst: 16 september 2022
Mitt betyg: 5/5

Quiet: The Power of Introverts in a World That Can’t Stop Talking

Det tog mig nästan 10 år att ta mig för att läsa den omtalade Quiet. Jag var nog hela tiden rädd att den skulle vara lite tung men nu i år har jag ju bestämt mig för att läsa alla hyllvärmare från 2013 så då var det bara att ta tag i den. Ibland drivs jag så bra av helt egenpåhittade måsten i projekt!

Quiet handlar om introverthet, introverta människor, det rådande extroverta idealet och en del om biologi och kultur. Det är en mastig bok, så som amerikanska böcker ofta är och en hel del hade nog kunnat strykas från boken för att göra den lite mer lättillgänglig. Den är inte direkt svår men den blir liksom lite långrandig emellanåt. När jag läser den 10 år efter den skrevs så är det också väldigt mycket som jag redan känner till.

Mycket är intressant, missförstå mig inte, och jag får en hel del intressanta tankar under läsningen. Framförallt rörande mina elever och hur jag kan göra för att underlätta för de introverta i mitt klassrum. Jag är själv rätt så introvert, såklart, det är nog främst vi som läser den här boken. Men ju äldre jag blir desto mer kan jag kliva utanför mitt skal och agera extrovert. Sen är ju inte världen svart-vit utan alla människor befinner sig på spektrat och även om jag har många likheter med introverta (jag måste definitivt ladda i ensamhet efter folkrika tillställningar) så stämmer ju såklart inte allt och jag tänker definitivt inte efter före jag uttalar mig alla gånger.

Det är intressant att läsa om det extroverta idealets framväxt i USA och hur fokus skiftade från att vara en människa med goda inre egenskaper till en med strålande yttre charm. Människor som syns och hörs värderas högt på den sociala skalan medan det såklart även finns en rad introverta framgångsrika människor som Bill Gates etc. Överlag får jag en känsla av att Cain framhåller att introverta är lite bättre än extroverta. Kanske är hennes avsikt bara att skriva att vi minsann är lika bra som extroverta fast att vi sällan får chansen att synas och höras lika mycket? Men en del grejer känns som cherry picking och jag tycker det blir snudd på obehagligt när hon framhäver asiater som mer introverta. Ja, det finns säkert kulturella skillnader men jag tycker att hon förstärker den här bilden av den ”följsamma, tysta, timida asiaten”.

Jag har strukit under bra mycket saker i mitt exemplar och finner absolut boken läsvärd och intressant men som sagt aningens långrandig och helt klart partisk till introvertas favör. Den är också väldigt amerikansk både till form och innehåll. Behöver du läsa den? Nja, om du vill. För oss som är vuxna introverta idag så tror jag att vi vet om det, jag hoppas att de allra flesta inte känner sig udda på ett negativt sätt och jag gissar att vi har en hel del strategier för hur vi ska klara oss i den extroverta världen. För att vi lever i en värd med extroverta ideal, det håller jag med henne om.

Förlag: Crown Publishing Group
Utläst: 30 juli 2022
Mitt betyg: 3/5

Asfaltsänglar

Asfaltsänglar är den första av mina hyllvärmare från 2013 som jag läst i år och det är en svår bok att skriva om. Inte p.g.a. handlingen utan p.g.a. den här diskussionen om vem som får skriva vilka böcker. Johanna Holmström är så vitt jag vet etniskt finlandsvensk medan hennes huvudpersoner i boken, Samira och Leila, är två systrar med en pappa från Nordafrika och en finlandssvensk mamma som konverterat till islam och blir bokstavstrogen. Jag som svensk kan tycka att det är en fin skildring Holmström presenterar medan Lidija Praizovic i Aftonbladet ansåg den vara konstruerad och skandinavisk. Och när det gäller kännedom om islam och arabisk kultur så är mina kunskaper väldigt begränsade så jag kan inte bedöma trovärdigheten.

18-åriga Samira rymmer hemifrån för att undkomma mammans krav och religionens förväntningar och vi får tidigt veta att hon ligger i koma på sjukhus. Anledningen nystas upp under berättelsens gång. Leila som är hennes lilla syster har det tufft i skolan, skolkar mycket och ägnar sig åt parkour. Hon vet inte själv varför Samira ligger på sjukhus men träffar Samiras kompis Jasmine för att ta reda på sanningen.

Nu låter det lite som en deckare men det är det inte. Jag tycker att det är en uppväxtskildring av två lite vilsna tjejer som försöker hitta sin plats i samhället och förhålla sig till familjen och religionen. Den ger också en bild av hur livet i gymnasieskolan kan se ut med identitetssökande, mobbing, statusar som höjs och sänks av olika anledningar. Leila har en kompis som är besatt av Britney Spears och gör allt som hon gör. Jag som aldrig varit ett fan får googla lite för att ta reda på när allting inträffade och med utgångspunkt i det så utspelar sig den här boken runt slutet av det första årtiondet av 2000-talet.

Det är mycket kodväxling i språket med både finska och arabiska och även fast jag inte förstår vad de säger så är jag alltid för sådant i böcker. Jag älskar ju språk helt enkelt. Vissa saker i boken känns ganska otäcka och jag hoppas t.ex. att det inte såg ut så här i finska gymnasier på den här tiden. Andra saker känns lite väl crazy och kanske är det bland annat detta Praizovic menar när hon kallar den konstruerad. Samtidigt är ju litteratur just litteratur och allting måste inte vara trovärdigt jämt.

Holmström har sagt att hon väntat på att någon skulle skriva den här romanen men när ingen gjorde det tog hon saken i egna händer. Jag vet ju inte hur länge hon väntade och jag tycker som sagt att det här är jättesvårt att besluta kring. Jag kom på mig själv med att vara skeptisk under läsningen av Asfaltsänglar medan jag strax dessförinnan läst Jenny Jägerfelds Brorsan är kung och då känt mig lyrisk och tyckt att vad bra att barn i dag kan få läsa om transpersoner. Men Jägerfeld är ju inte trans så vitt jag vet? Varför bedömer jag dem annorlunda? Jag landar nog i att man får skriva om andra personer än sig själv då alla människor är individer och jag t.ex. inte har identiska upplevelser som alla andra 45-åriga rödhåriga lärare. Samtidigt vill jag inte att vi snor berättelserna från de som mycket väl kan berätta dem själv. Gaah! Vad tycker du?

Förlag: Norstedts
Utläst: 8 juli 2022
Mitt betyg: 3/5

Skitmat

I många år har jag följt bloggen och podden Styrkelabbet mer eller mindre i perioder. De introducerade mig för Jacob Gudiol – en kunnig typ som alltid har väl vetenskapliga argument i sin bakficka. Vi är kanske inte alltid helt hundra överens men jag litar på det han säger helt enkelt. Han driver själv bloggen Träningslära och en rad olika poddar på Tyngre men av någon anledning så besöker jag bara dessa ställen lite mer spontant. Mitt intresse för träningsnörderier går i vågor och är i princip alltid samstämmigt med min egen träningsfrekvens.

Skitmat köpte jag för snart fyra år sedan och nu i somras bestämde jag mig för att äntligen läsa den. Jag tänkte nog att jag skulle behöva en pigg sommarlovshjärna för att hänga med i den drygt 300 sidor långa men med mer än 600 referenser tunga boken. Låt er inte skrämmas, den är faktiskt ganska lättläst men om du nu vill fördjupa dig i något så har du alltså gott om källhänvisningar att välja på.

Bokens undertitel är ”Vad det är, varför den gör dig fet och varför du fortsätter att äta den”. Det är ingen bantningsbok även om den tredje delen ägnas åt vad du kan göra om du vill utöva viktkontroll. Syftet med hela boken är som Gudiol själv skriver: ”att du ska få lära dig många orsaker till varför vi människor äter mer än vi borde.” En anledning är att vi idag omger oss med så mycket högbelönande mat. Det behöver inte vara mat som du tycker är god utan mat som innehåller en eller flera av följande faktorer: energität mat, socker, salt, fett, raffinerad stärkelse, avsaknad av bitterhet, konsistens, variation av matval, mat som smakar likadant varje gång, smakförstärkare/aromer och alkohol.

Vissa av de här faktorerna är förmodligen självklara för dig och andra mer kryptiska. Jag rekommenderar såklart att du läser boken själv men med t.ex. variation av matval menas att det är lättare att äta för mycket av en buffé än en stor skål pasta med ketchup. Med mat som smakar likadant varje gång menas t.ex. en McDonalds-hamburgare:

Problemet med mat som ger en identisk smak varje gång du äter den är att din kropps förmåga att associera smaken med olika typer av känslor och upplevelser blir starkare än om smaken varierar något varje gång. Det här blir ännu mer uttalat om produkten du äter presenteras på precis samma sätt, till exempel att den säljs i en förpackning med en logotyp.

I kombination med rätt smakförstärkare och gemytlig reklam så vet matföretagen precis vad de gör när de presenterar dig för en livsstilsupplevelse. Ett kapitel om reklam är särdeles intressant och reklamens inverkan på barn är skrämmande effektiv. Men vi har ju inte reklam för barn i Sverige tänker du? Nej, inte specifikt riktad mot barn på det sättet men alla mina elever pratar om och tar till sig av Ica-reklamen också. Jag blir faktiskt inspirerad att testa att göra grönsaksreklam i mitt klassrum nu i höst för att se om en daglig åsyn av grönsaker kanske kan få mina elever att bli mer grönsaksvänliga?

Förutom hjärnans upplevelse av själva maten i sig så är alltså också omgivningen väldigt viktig för hur du äter. Alla som varit trötta och stressade vet att man inte gärna känner sig för att ställa sig och göra långkok efter ungarnas fotbollsträning en vardagskväll. Om din kollega bara tar en kaka gör du också det men om hen tar tre så tänker du att det är ok för dig att göra likadant. Default bias är ett fenomen där människor som ställs inför ett val men inte vet vad de ska ta oftast väljer det de upplever som standard (default). Om du t.ex. får välja mellan lite, mellan eller stor läsk så tar du oftast en mellan. Både i Sverige och USA är det vanligast att folk väljer en mellanläsk vilken här innebär 4 dl men i USA 6 dl.

Jaha, men bantningstipsen då tänker du som scrollat dig ända hit? Tja, ät råvaror som grönsaker, (främst) naturliga nötter, alger, ärt- och baljväxter, sädesslag, frukt och rotsaker. Dvs sådant som du inte desperat ger dig ut 23 på kvällen för att du har ett sådant sug efter dem. Nej, Gudiol är inte vegetarian och det går bra med kött också men det beror lite på hur du tillagar den hur pass högbelönande den blir. Återigen nej, han vill inte att du ska späka dig själv men det var ju du som frågade efter bra mat?

Ett annat bra tips är att läsa på förpackningen. Det du ser är vad du får. Jag som inte gillar matlagning älskar alla sorters färdiga vegoprodukter men blir less när korven innehåller 1,5 g protein per 100 g eller att det främst finns sockrade yogurtalternativ. Jag föredrar sojaprodukter som mjölkersättning eftersom proteininnehållet är likvärdigt där men visst är havremjölken lite godare.

Jag skulle kunna fortsätt att referera hela boken här men tycker att du istället kan läsa den själv så får du en intressant och fördjupad analys kring varför vi människor idag äter för mycket.

Förlag: Träningslära-Gudiol
Utläst: 4 juli 2022
Mitt betyg: 4/5

Scener ur hjärtat

I juni 2019 jobbade jag på en skola som gav lärarna böcker i sommarpresent. De dukade upp ett stort bord med pockets och så fick man välja en. Himla trevligt initiativ. Jag hade en kollega som inte läste så hon gav mig en chans att välja en extra bok (jag hade redan valt Ormen i Essex) och då plockade jag på mig denna som jag varit nyfiken på ett tag redan.

Jag ska erkänna att jag var en av dem som muttrade när Greta satte sig utanför riksdagen hösten 2018. Som lärare tyckte jag såklart att hon skulle gå i skolan och jag hade överhuvudtaget ingen aning om vem hon eller hennes föräldrar var. Nu i efterhand har jag ju facit i hand och det är lätt att säga att jag är glad att hon satt kvar. För tänk så mycket som hänt sedan dess.

Den här boken är familjen Ernman-Thunbergs berättelse om sin egen familj, döttrarnas kamp med olika diagnoser och klimatkampen. Hela familjen står som författare men jag uppfattar det som att det är Malena som är den huvudsakliga berättarrösten. Jag var inte alls beredd på att boken skulle handla så mycket om Beata och Greta och hur tufft det varit för hela familjen med att få ordning på deras diagnoser och att leva med dem. Den biten berörde mig mycket och det var ett väldigt fint porträtt av en npf-familj.

Stora delar av boken är faktaspäckade och siffertäta och visar på hur det står till på jorden främst klimatmässigt men den lyfter också utmattning och npf-diagnoser. Såklart, eftersom att det är just de här områdena som har ett väldigt stort fokus hemma hos den här familjen. Boken är ömsom hoppfull, ömsom nedslående men jag finner den inspirerande. Den är lättläst och engagerande och stundtals väldigt personlig men ändå med ett stort allmänintresse.

För mig personligen i mitt eget klimatengagemang så blir jag numera förvånad när folk säger att de ska flyga och undrar varför de ska göra det. Liksom Greta är jag vegan, jag handlar endast i undantagsfall fast fashion och jag handlar faktiskt väldigt lite överhuvudtaget numera, vi har ingen bil och jag försöker vara medveten så ofta jag kan och orkar. Men självfallet är jag är långt ifrån perfekt, jag har t.ex. inte gått igenom vårt elavtal eller min banks förehavanden etc. Nu är det ju inte heller upp till mig att rädda världen på mina axlar men jag vill åtminstone försöka litegrann. Det hoppas jag att du vill också.

Förlag: Bokförlaget Polaris
Utläst: 27 maj 2022
Mitt betyg: 4/5

Finns det en, finns det flera

I september 2019 var jag på bokmässan för första gången. En kompis där tyckte att jag kunde behöva lite feelgood och gav mitt sitt exemplar av den här boken. Jag har hört talas om McFarlane ganska länge men det här var den första bok jag läste av henne.

Edie blir kysst av brudgummen på ett bröllop där hon inte är bruden. Hon inser snabbt att hon måste fly fältet och sticker till sin hemort Nottingham och flyttar in hos sin far och motsträviga lillasyrra. Som tur är har hon chefen på sin sida så hon får ett jobbuppdrag hon kan utföra under sin tid i exil. Jobbet innebär att intervjua en känd skådis som också råkar vara från Nottingham för att spökskriva hans biografi men han är inte helt med på noterna utan är istället dryg och otrevlig.

Som ni hör är det en klassisk brittisk chicklit skulle jag säga. Just en sådan som handlar om 30-åriga kvinnor i karriären som hamnar i klistret men sen finner en ny kärlek. Det finns nog ingen definitiv gränsdragning mellan feelgood och chicklit men det brukar vara lite mer mysigt i feelgood kan jag tycka. Det finns absolut inslag av svärta här också, en hel del mörka hemligheter som rullas upp en de berör mig inte på djupet. Däremot är det kul, underhållande och lättläst att hänga med på Edies resa.

Som vegan stör jag mig självfallet på den klichébilden McFarlane målar upp av Edies lillasyster Meg som har kompisar som tar av sig topless i trädgården utan att bry sig om grannarna, hon lagar skitäcklig veganmat och fuskar dessutom med Nutella ”för att det är så gott”. Däremot gillar jag granndamen Margot som verkar vara en bitch men är så mycket mer än så. Kärlekshistorien är aningen banal men hej, vem bryr sig. Mina säkra källor säger att det här inte är en av McFarlanes bästa så jag ska nog läsa mer av henne framöver.

Förlag: HarperCollins Nordic
Utläst: 28 juni 2022
Mitt betyg: 3/5

Den röda adressboken

Jag fick nys om Sofia Lundberg för några år sedan och blev nyfiken på hennes böcker. För tre år sen läste jag Ett frågetecken är ett halvt hjärta och i samma veva fick jag den här av en bokcirkelvän men det dröjde tills nu innan jag läste den.

Den röda adressboken berättar historien om Doris och hennes liv genom att ta avstamp i hennes adressbok. Doris är över 90 år gammal och i hennes adressbok finns alla människor hon en gång känt. Bara det att nästan alla numera är överstrukna och döda. Den enda hon har kvar är systerdotterdottern Jenny i USA och dennes familj och så den stressade hemtjänstpersonalen som tittar in då och då. Doris skriver ner sina minnen så att Jenny ska kunna få dem när hon dör och det är Doris minnen parallellt med hennes nutid som utgör boken.

Jag blev överraskad av hur mycket jag tyckte om den här boken. Hela greppet med att sätta en 90-åring i centrum är så intressant och jag älskar att få ta del av Doris liv i både dåtid och nutid. Visst är hennes liv på sätt och vis lika spännande och händelserikt som Hundraåringens (vilken jag tyckte si så där om) men samtidigt spänner det ju över nästan hela 1900-talet vilket faktiskt var ett århundrade där utvecklingen stormade framåt. Doris liv innehåller också en rad svåra tragedier och en hel del sorg.

Som yrkesarbetande människa med familj i flera nu levande generationer är det svårt att ta in att det finns så många ensamma människor som Doris där ute. Även om jag såklart vet och förstår det. Det är så sorgligt hur isolerad Doris är och jag ömsom ler, ömsom förfäras över att hon måste gömma saltkaret när hemtjänsten kommer. ”Inget extra salt har jag ju sagt”. Det är tragiskt att vuxna människor återigen ska behandlas som bebisar och att personalen inte har tid för dem.

Doris liv innehåller en framgångsrik modellkarriär och flera par i nöden hjälpliga händer vilket kan få en att tycka att hon kanske har lite väl mycket tur. Dock kantas alla de här skeenden av trauman och tragiska händelser så det blir inte för sockersött. Tvärtom blir det rejält sorgligt och jag läste boken på ett tåg men kunde inte låta bli att snyfta både en och flera gånger.

Förlag: Bokförlaget Forum
Utläst: 25 juni 2022
Mitt betyg: 4/5