Titel: Amatka
Författare: Karin Tidbeck
Förlag: Mix Förlag
Sidantal: 224
Utgivningsår: 2012
Utläst: 4 okt 2012
Mitt betyg: 4/5
Jag blev nyfiken på den här boken när jag satt och dreglade över Mix Förlags katalog. Det var nog framförallt ”parallella världar” som fick mig på kornet efter sommarens 1Q84-kavalkad men jag är också ett dystopifan. Utöver det har jag märkt att jag finner stort nöje i att läsa debutromaner. Varför det är så får jag analysera en annan gång.
Vanja lever i en värld som märks med ord för att bestå.
När kvällen är här
påminner vi oss
om att allting är
kvar imorgon
och när imorgon
vi stiger ut
påminner vi oss:
allt är som förut.
Hon skickas till Amatka i ett tjänsteuppdrag och blir vän med bibliotekarien Evgen. Han vet saker som man inte får veta och absolut inte tala om. Han lånar henne en diktsamling av Berols Anna, denne poet som brann inne i en tragisk olycka tillsammans med 100 medlemmar av kolonin… eller?
Det här är ytterligare en sådan bok där jag inte vill berätta vad den handlar om. Det är snudd på att hela poängen med bloggens läsdagboksyfte går förlorad men jag kan inte förmå mig att spoila. Jag vill att du som tänker läsa Amatka själv ska få sugas in i världen. Boken börjar väldigt torrt och kliniskt och jag älskar veckodagarnas benämningar: Förstdag, Andag osv. Efterhand förändras känslan och det kliniska består men luddas liksom in i mysterier kring vår existens och världen omkring oss. Det är en bok som är full av frågor utan svar vilket kan göra mig aningens frustrerad men det är mer utav en lång novell än en kort roman. Det är surrealistiskt så det förslår men ändå jordnära, enkelt och vardagligt.
Tack till Mix Förlag för recensionsexemplar!
Bokdivisionen 