Jag minns inte var jag fick upp ögonen för den här boken men böcker från Tranan är alltid intressanta och dessutom hade jag aldrig läst något från Mauritius. Jag minns inte heller om vi skulle läsa den i någon bokcirkel som jag sen inte var med på men det var först nu i sommar som jag läste hela boken. Och det gick snabbt. Jag hade precis jobbat mig igenom Wolf Hall och så klämde jag den här en förmiddag ute på balkongen.

Eva  lever i förorten Troumaron utanför Mauritius huvudstad. Hon är en fattig flicka som sedan länge tiggt till sig skolmaterial eller vad som helst och pojkarna har alltid gett henne det hon velat ha för att hon är så tunn och fattig. Tills de en dag vill ha något tillbaka.

Tills dagen kom, när jag som vanligt bad om något utan att det verkade så, och man bad om något i gengäld.

Jag trodde det var lätt och enkelt. Vad ville de ha i gengäld? Jag var klassens gråmus, en oansenlig liten sak. Alla visste att jag ingenting ägde, och så sa man mig att för en gångs skull att jag hade något. Min skolväska var tom som vår lägenhet – mindre och kalare än alla andras – och även våra skåp, ja till och med vår soptunna. Alt som fanns var min fars blick, blank av sprit, och min mors slutna läppar och ögonlock. Jag hade ingenting, absolut ingenting att ge.

Men jag misstog mig.

Vad de ville ha, var en bit av mig.

Förutom Eva möter vi hennes bästa och enda vän Savita samt pojkarna Sad och Clélio. Savita vill rädda Eva. Sad är förälskad i Eva, fastän alla hans vänner skrattar åt honom och säger att han är den enda som inte varit med henne. Clélio är en gängmedlem som blir häktad för ett brott han inte begått. Vi följer de här fyra karaktärerna lite om varandra i korta kapitel skrivna på ett enkelt men innehållsrikt och berörande språk.

Tillvaron i Troumaron är onekligen hård, tragisk och inte det minsta hoppfull. det är skitigt, fattigt och misär. Vi möter laglöshet, droger, stölder, våld och utnyttjande. Den nedlagda syfabriken där produktionen flyttats till ett billigare land genererar inte längre några jobb och arbetslösheten går hand i hand med spriten. När vi lämnar ungdomarna i boken så har kanske en viss rättvisa uppnåtts men jag känner inget direkt framtidshopp. Samtidigt är den så vackert skriven att hjärtat lyfter litegrann vilket lämnar mig med en märklig känsla. Jag hoppas verkligen att vardagen inte ser ut så här för de flesta ungdomar på Mauritius men blir inte förvånad om den gör det.

Förlag: Bokförlaget Tranan
Utläst: 13 augusti 2022
Mitt betyg: 4/5