Time Song

2021 fick jag Time Song i julklapp från mina svärföräldrar. Detta av den enkla anledningen att vi skulle gå och se föreställningen Doggerland på Teater Moment. När jag pratade med svärmor om det här så tänkte jag att Doggerland, det är väl något som hon Maria Adolfsson skriver om, någon deckare typ? Oh boy så fel jag hade och ja, jag skyltar med min okunskap här. Doggerland var ett landområde mellan Storbritannien, Nederländerna och Danmark som försvann under havet omkring för omkring 7000 år sedan. Än idag sköljs lämningar härifrån upp på stränderna. Det kan handla om små flintbitar som bevisar människans närvaro eller för den delen otaliga mammutben och noshörningsskelett.

Jag började läsa boken strax efter jul 2021 så att jag skulle bli klar till föreställningen. Det blev jag inte och efter teatern hamnade boken på paus och förblev så ända fram till nyligen. Trots att jag tagit med på den flera läsplaneringar. Det är liksom inte en bok du klämmer på en kväll men den tar absolut inte 12 månader heller vid normal läsning! Men den passar bra att läsa lite långsamt.

Julia Blackburn kombinerar sin jakt på att lära sig mer om Doggerland med sorgearbetet efter sin avlidne man och hon väver ihop dessa två delar på ett väldigt fint sätt. Det är fascinerande hur många experter hon träffar och vilka platser hon besöker. Naturskildringarna och de arkeologiska/paleontologiska fynden duggar tätt och jag hänger inte alltid med exakt i vad det är hon hittar eller ser. Vissa ord slår jag upp och andra låter jag bero. Men jag tilltalas så av hennes språk och berättarröst.

Hon varvar sin berättelse med något hon kallar Time Songs vilket är en slags dikter baserade på allt från promenader till böcker och sägner. Dessa illustreras med en slags stenålderslika bilder som en gammal vän till henne gjort och de passar perfekt in i boken. Dessutom finns där ett par kartor över Doggerland så du kan följa utvecklingen. Jag har, som de allra flesta människor, blivit mer och mer historiskt intresserad ju äldre jag blir och den här boken väcker definitivt liv i den ådran. Julia Blackburn i sig blir jag också nyfiken på att läsa mer av men hennes utgivning är inte direkt traditionell så det är svårt att veta vad man ska välja. Jag har också en känsla av att jag kommer läsa om den här boken någon gång för jag vill redan återvända till den.

Jag måste avsluta med samma citat som jag delat tidigare då det är så vackert:

I wonder now if it makes more sense to imagine infinity going backwards in time, rather than forwards. When you look at it that way round, you no longer have the vague dread of what the future holds, instead there is the intimation of the enormity of everything that has gone before: a solemn procession of life in all its myriad forms moving steadily towards this present moment. You can almost hear the songs they are singing.

Förlag: Jonathan Cape Ltd
Utläst: 20 november 2022
Mitt betyg: 4/5

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s