Den norska bokbloggen Betraktninger håller vanligtvis i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje! Idag lyckas jag inte hitta vem som håller i detta eller om det inte är någon. Vi som brukar hänga på klarar det så fint ändå numera!

Jag är helt galet trött efter en helg på hotell där vi firade svärmors 70-årsdag i efterskott. Det enda jag gjort är i princip ätit och umgåtts samt gymmat när de andra badade på spa. Ingenting man kanske borde bli utmattad av men dels har vi ätit väldigt sent, för någon som jag som ofta går och lägger sig 22 även på helgerna, dels har det varit mycket häng tillsammans och väldigt lite vila på rummet-tid och jag tror att jag som är ganska så introvert blir extra trött av det också. Det har varit kul dock, vi har haft väldigt trevligt och maten var god men jag är lite som Ferdinand och trivs bäst hemma under min korkek/i min soffa.

Veckan innehöll även en bokcirkel där vi pratade om Madonnan vid Nilen som de flesta gillade men ingen direkt trodde de skulle minnas så mycket. Något lite träningspass har jag också hunnit med men jag har varit trött hela veckan även innan helgen. Nu är det dock bara en vecka kvar till sportlov vilket jag hoppas ska bli vilsamt.

Läsningen har gått trögt i februari men jag tror att den ganska ofta gör det. Det blev i och för sig inte så mycket lästid i helgen heller så jag har bara kommit runt 90 sidor totalt i Gösta Berlings saga sedan jag började i veckan. Jag har fått tillbaka mitt gamla problem där jag har svårt att läsa med linserna i på eftermiddagar, trots mina nya progressiva linser, så det gör att jag mest bara kan läsa de kvällar jag håller mig hemma. Jag kanske ändå måste skaffa läsglasögon till sist om de nu hjälper. Tar jag som sagt av mig linserna är det inget problem för hjärnan att läsa.

– Men Gösta, ropa de då, när vi bara är tolv, hur ska vi då kunna dricka för den trettonde?

Djupt bekymmer avmålar sig på Göstas ansikte.

– Är vi bara tolv? säger han. Varför detta? Ska vi dö ut från jorden? Ska vi nästa år vara blott elva, året därpå blott tio? Ska vårt namn bli sagans, vår skara förintas? Jag kallar honom, den trettonde, ty jag har uppstått att dricka hans skål. Ur havets djup, ur jordens innandömen, från himlen, från helvetet kallar jag honom, som ska fylla kavaljerernas skara.

Då rasslar det i skorstenen, då slås smältugnens lucka upp, då kommer den trettonde.

Luden kommer han, med svans och hästhov, med horn och spetsigt hakskägg, och vid hans åsyn störta kavaljererna upp med ett skrik.

Men i hejdlöst jubel ropar Gösta Berling:

– Den trettonde är kommen! Skål för den trettonde!