Den lilla blomsterhandeln vid havet (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Jag behövde något fluffigt att lyssna på. Blev nyfiken på tredje delen i den här serien men tänkte att jag skulle ta dem i ordning.

Vad handlar den om?
Poppy tillbringade ofta sina somrar hos mormor i St Felix i Cornwall tills en händelse gjorde att hon aldrig mer ville återvända. När mormor dör får hon dock ärva hennes blomsterhandel och motvilligt tar sig Poppy an uppgiften. Ett litet aber är att hon hatar blommor men som tur är får hon hjälp av  den excentriske floristen Amber och faktiskt mer eller mindre hela St Felix.

Vad tyckte jag?
Well, fluff de sa, fluff det var helt enkelt. Så jag fick precis vad jag önskade mig. En mysig miljö med ett trevligt persongalleri, romanser, lite spänning, lite mystik och några hundar. Och så lite svärta som ju behövs för att balansera upp den här typen av böcker. Men, jag tycker att Poppys relation med Ash känns konstig, jag förstår inte riktigt varför broderierna är så viktiga och den hade kunnat sluta lite tidigare.

Och titeln hörni? Jag har faktiskt inte ens vetat vad boken hette under tiden jag lyssnade på den, när någon frågade så visade jag bara omslaget och sa att det var fluff. Men varför måååste de heta ”den lilla whatsoever”. Den här borde ju ha hetat Daisy Chain såklart. hur som helst tyckte jag om den och kan tänka mig att lyssna vidare för att få hänga lite till i fiktiva St Felix.

Förlag: Lavender Lit
Utläst:
6 maj 2022
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Lappin och Lapinova (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Jag har bara läst Mrs Dalloway av Woolf men tyckte mycket om den och ville gärna läsa mer. I hyllan står också Ett eget rum och väntar.

Vad handlar den om?
Ett par som gifter sig. Hon tycker att hennes man ser ut som en kanin när han rynkar på näsan och börjar kalla honom kung Lappin (lapin är franska för kanin men han var inte riktigt en fransk kanin och bunny lät inte bra tyckte hon). Sedan blir hon drottning Lapinova och de lever väldigt lyckligt ända fram till den dag när han plötsligt inte är någon Lappin utan bara en helt vanlig Ernest.

Vad tyckte jag?
Jag gissar att novellen skildrar ett helt vanligt äktenskap med nyförälskelse och paradis som sedan övergår i tristess och den där en gång så speciella personen är bara trist och tråkig i dina ögon. Nu måste det ju inte bli så i ett förhållande men visst händer det ofta. Även om man jobbar på sin relation så får man aldrig tillbaka der där fjärilsfladdret i magen. Å andra sidan föredrar jag det mer vardagliga förhållandet men det kanske inte Woolf gjorde? Novellen gillade jag i alla fall!

Förlag: Novellix
Utläst:
27 december 2021
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Ormen i Essex

Ormen i Essex har jag varit nyfiken på ända sen den kom ut. Det kändes som att den hade allt jag gillade och dessutom ett läckert omslag.

Vi befinner oss i slutet av 1800-talet och den unga änkan Cora lämnar London sedan hennes vedervärdiga make gått bort för tidigt. Hon är äntligen fri och beger sig till landsbygden i Essex för att leta efter fossil och förhoppningsvis upptäcka ett sjöodjur som påstås härja i trakten. Hon lär känna bygdens präst William och tillsammans utforskar de bygden medan de lär känna varandra och bygger upp en djup men annorlunda vänskap.

Förutom Cora och William finns där många andra personer, hennes socialistiska hushållerska och dennes förmögne beundrare, en sällsynt vacker och sjuklig prästhustru samt en svartmuskig ful men skicklig läkare som är förtjust i Cora. Alla de här karaktärerna i boken känns lite platta. De hade passat i en filmatisering, ni vet ett brittiskt kostymdrama med förtjusande flickor. Eller, visst är doktorn känslosam så det förslår men jag vet inte, de når inte fram till mig. Dessutom känns det som historien går på tomgång ett tag i mitten och jag ökar på tempot i läsningen för att kunna bli klar och pricka av en hyllvärmare.

Cora är egentligen en spännande karaktär som trots att hon är rik gillar att flänga runt i skogen i herrkläder och studera vetenskapliga fenomen. Hon är normbrytande precis som Alma i Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter men Alma gör det bättre. Jag älskar också tidsepoken som boken utspelar sig i och boken tar upp viktiga samhällsfenomen som dåtidens förväntningar på kvinnors beteende och de fattiga arbetarklasskvarterern i London. Dessutom kryddat med lite mystik! Men boken hittar aldrig fram till mitt hjärta och jag bryr mig inte riktigt om hur det ska gå för någon tyvärr. Det här är en bok som inte kommer att få bo kvar hos mig utan istället förpassas till ett bokbytarskåp.

Förlag: Albert Bonniers förlag
Utläst: 28 november 2021
Mitt betyg: 3/5

Stjärnor, systerskap och julens mirakel

Förra året läste jag Tre systrar och en jul att minnas av Sarah Morgan och jag gillade den så pass att jag tänkte jag skulle läsa henne i jul igen. I den här boken har vi en sårig relation mellan Gayle och hennes två döttrar, Sam och Ella. De har inte haft kontakt på fem år men då Gayle råkar ut för en olycka sträcker hon ut en hand mot sina barn. Hon har ägnat stora delar av livet åt att skapa framgång åt sig själv och sina barn och lull-lull och trams har aldrig varit hennes melodi. Systrarna blir därför ömsom förvånade och ömsom förskräckta när Gayle tackar ja till att fira en familjejul i Skottland med dem. Hon har alltid hatat julen medan de älskar den.

Sarah Morgan skriver lite längre böcker än vad feelgoodgenren normalt betyder. Hon har också ett långsammare berättartempo men i gengäld mer komplexa karaktärer och historier. Här är det trasiga och sorgesamma familjerelationer som avhandlas parallellt med en hel del humor som faktiskt får mig att dra på smilbanden. Samtidigt får vi en rejäl dos romantik och inte minst ett snöigt Skottland och all-in på julfeelingen. Säg någon som inte skulle vilja fira jul på ett smärre slott i Skottland?

Jag tycker bäst om Sam men Ellas lite mer neurotiska och känslomässiga personlighet är en bra balans till Sams mer yrkesmässiga och logiska personlighet. Jag lyssnade på boken och även om jag tyckte mycket om Ella Schartner i Ellen-böckerna så blir det väldigt sockersött när hon gestaltar fyraåriga Tab som är Ellas dotter men eftersom det är en julroman så är det helt ok. Det här blev årets sista julbok för mig och tre stycken var en helt lagom dos.

Förlag: HarperCollins Nordic
Utläst: 22 december 2021
Mitt betyg: 4/5

En familjemiddag (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
December har kommit att handla om att beta av så mycket som möjligt ur min egen hylla så därför blir det bl.a. ett novellrace. Den här ingår i asken Nobelnoveller nr 2 vilken jag fick i ett bokcirkeljulklappsbokbyte för några år sedan.

Vad handlar den om?
En son och dotter kommer och hälsar på sin pappa någonstans i Japan. Mamman är död sedan hon några år tidigare ätit felaktigt tillagad fugufisk. Pappans företag har nyligen gått i konkurs och skammen gjorde att hans kollega tog hela familjen med sig in i döden. Den här pappan uppträder märkligt kyligt och bjuder på fisk till middag. Varför har han egentligen kallat hem sina barn?

Vad tyckte jag?
En lättläst och ganska kort novell som lämnar läsaren med en oviss känsla om vad som egentligen pågått. Bokens upplägg insinuerar att pappan tillagade fugufisk men vi får aldrig säkert veta. Jag gillar Ishiguro och hans sätt att skriva och den här lilla novellen rekommenderas absolut!

Förlag: Novellix
Utläst:
6 december 2021
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Allt jag önskar mig till jul

Bolouris debutroman var min inkörsport till julromaner. Jag läste den på engelska för ca fem år sedan och tyckte mycket om den. Därför var mina förväntningar ganska stora när jag valde denna roman som årets första julroman, även om jag sedan november 2016 läst ett gäng julromaner.

Nick är en nyligen avskedad och arbetslös, numera fattig jurist som får ett tillfälligt jobb som jultomte i ett köpcentrum. En dag kommer en liten kille och önskar sig att hans mamma, änkan Sarah, ska bli lycklig till jul. Nick drunknar i Sarahs bruna ögon men känner samtidigt att en fattig extraknäcks-jultomte inte är vad hon förtjänar. Istället tussar han ihop henne med sin bästa kompis och rumskompis Matt men ju längre de dejtar desto mer inser Nick att han är totalt nerkärad i Sarah. Inte så bra.

Den här boken är skriven med den typ av rappa humoristiska språk som jag troligtvis älskade när jag läste hennes debut men som jag sedan dess kommit att bli betydligt mindre förtjust i. Jag avbröt t.o.m. en dylik julroman förra året men eftersom det här var Bolouri ville jag ge den en chans. Jag vänjer mig ju längre in i boken jag kommer och det är trivsamt att läsa om Nick och Sarah men den dramaturgiska kurvan blir lite trist hela den långa vägen fram till målet. Det blir också lite för sliskigt med den lille pojken, Nicks slutgiltiga jobb och den trebente jycken.

Jag har kommit att föredra feelgood med svärta och även om Sarah på pappret är en änka så berörs jag inte av hennes situation trots några fällda tårar från de inblandade karaktärerna under bokens gång. Allting är lite för platt och jag är ganska ointresserad att läsa om Londons it-människor och flådiga bröllop. Min största behållning av boken blir nog inblicken i de vedervärdiga arbetsförhållande som verkar råda för brittiska jurister rent generellt.

Förlag: Printz publishing
Utläst: 3 december 2021
Mitt betyg: 3/5

Nattfalkarna (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Tänk att man kan gilla en bokserie så efter 12 böcker. Det är som att återse en kär gammal vän när det är dags igen att läsa om Ruth, Nelson, Kate, Flint och de andra. Eftersom det här är en serie finns det risk för spoilers nedan.

Vad handlar den om?
I den 13:e boken om Ruth så har hon tack och lov flyttat hem till saltängarna igen. Förhållandet med amerikanen är över och hon har övertagit Phils tjänst på institutionen. Istället har hon fått en ny lite jobbig medarbetare som lägger sig i mer än lovligt när det återigen är dags att hjälpa Nelson lösa ett fall. Den här gången hittar de både ett människolik och ett hundlik och dessutom är en ödslig otäck gård med i leken.

Vad tyckte jag?
Nu när jag äntligen lärt mig att läsa deckare (i alla fall de mer mjuka varianterna) så sitter jag aldrig och grubblar över hur pass trovärdigt fallet är eller om det är en klen plot. Jag bara suger i mig berättelsen, gissar vem som ska placeras på vilken plats och framför allt så älskar jag att läsa om all de gamla vännerna. Du kan ju inte annat än älska Kate och Cathbad, Judy är så genuint fin och t.o.m. Clough dyker upp och säger hej.

Slutet ger mig dock vissa föraningar och jag kan inte riktigt säga vilket håll jag vill att det ska barka åt. Jag tycker ingen lösning på kärleksbekymret egentligen är bra. Gissningsvis vill väl ändå Elly Griffiths komma till ett avslut med serien snart och det känns som det är nära nu. Som tur är har jag ännu inte läst hennes övriga böcker och kanske kommer det ut en fin samlingsbox när serien är slut? Jag kan tänka mig att återvända till Norfolk i framtiden.

Förlag: Bokförlaget Forum
Utläst: 20 november 2021
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

 

 

Sargassohavet (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Ännu en av vårens kurslitteraturböcker som jag påpassligt nog även gjorde till bokcirkelbok. Två flugor ni vet!

Vad handlar den om?
För dig som inte vet det är Sargassohavet en slags replik på Jane Eyre. Här får vi lära känna Bertha (the mad woman in the attic) innan hon blir Bertha och ta del av hennes uppväxt samt tidiga äktenskap med Mr Rochester. Hon heter Antoinette och vi får hennes perspektiv på saker och ting men en del är även Mr Rochesters perspektiv när han kommer till de karibiska öarna för att gifta sig och bo med Antoinette där.

Boken börjar strax efter att slavägande blivit förbjudet i de brittiska kolonierna och Antoinettes mamma som var slavägare fördrivs av de svarta f.d. slavarna men då hon är kreol hör hon inte heller hemma bland de vita. Antoinettes lillebror dör och mamman blir, inte så konstigt, deprimerad av detta men gifter sig så småningom med en brittisk man som när han dör lämnar sin förmögenhet till Antoinette. Detta är anledningen till att hon blir insnärjd i äktenskapet med Mr Rochester som bara vill åt hennes pengar.

Vad tyckte jag?
Jean Rhys föddes i Karibien och har en viss inblick i hur det var för de kreoler som bodde där. Hon flyttade sedermera till Storbritannien och levde resten av sitt liv där. Hennes tanke med boken är att försöka ge upprättelse till Antoinette och där Jane Eyre ser ett vilddjur på vinden så visar hon oss en mer mänsklig Antoinette som inte blivit särskilt väl behandlad.

Eftersom jag läst och älskat Jane Eyre tyckte jag att det var väldigt spännande att läsa den här boken och få just en annan bild av Antoinette/Bertha. Där Mr Rochester och andra hävdar att galenskapen ligger i generna vad gäller Antoinette och hennes mamma så visar Rhys ganska tydligt vad det är som gör att kvinnorna, med all rätta, mår psykiskt dåligt.

Hade jag inte läst Jane Eyre vet jag dock inte om jag skulle funnit boken så intressant. Den var väldigt bra som kurslitteratur men den var snårigt skriven och stundtals lite märklig. Jag är ändå glad att jag äntligen har läst den men fler Rhys lär det inte bli.

Förlag: Modernista
Utläst:
18 april 2021
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Me and White Supremacy

Jag blev tipsad om den här boken i Fb-gruppen Litteraturgäris, införskaffade den ganska snart och efterfrågade därefter några bokcirkelkompisar i samma grupp. Jag fann dem och vi läste boken tillsammans, ett par avsnitt åt gången, under ca två  månader i våras. Jag kan verkligen rekommendera att läsa boken tillsammans med andra för att komma åt fler tankar och djupare diskussioner.

Boken består nämligen av dels texter som förklarar, beskriver och exemplifierar olika beståndsdelar av rasism och varje avsnitt avslutas med ett par frågor till läsaren där du själv ska tänka till kring din egen rasism. Men hallå, vänta, ”jag är inte rasist” protesterar du nu. Men jag är ledsen att säga det, jag tror att alla vita människor hyser rasistiska åsikter, mer eller mindre omedvetet. Boken hjälper dig att finna dem så att du kan jobba med dem för att bli en bättre antirasistisk människa.

Efter det inledande kapitlet är boken indelad i fyra delar med sju avsnitt i varje del och ursprungligen var det här en Instagramutmaning under 28 dagar. Vi tog som sagt lite mer tid på oss för att i lugn och ro ta till oss texten och fundera kring frågorna. Jag antecknade under läsningen och skrev skriftligen ner svaren på alla frågor så även om det är ganska lite att läsa tog det lite tid att jobba igenom den.

Den första delen tar upp grunderna så som white privilege, white fragility, tone policing, white silence, white superiority och white exceptionalism. Angående det sistnämnda skriver Saad (s. 67-68) så här:

White exceptionalism is the belief that you, as a person holding white privilege, are exempt from the effects, benefits, and conditioning of white supremacy and therefore that the work of antiracism does not really apply to you. I have come to see white exceptionalism as a double-sided weapon that on one side shields people with white privilege from having to do antiracism work under the belief ”I’m not a racist; I’m one of the good ones” and on the other side shoots out arrows at BIPOC by expecting them to carry the burden of dismantling white supremacy under the belief that racism is something that is a Black or Brown problem but not a white problem.

Det här tycker jag är jätteviktigt att ta till sig. Jobbet ligger hos oss vita att förändra våra tankesätt, fördomar och vanor. Nästa del av boken tar upp color blindness, anti-blackness, racist stereotypes och cultural appropriation. Tredje delen lyfter white apathy, white centering, tokenism, white saviorism, allyship och being called in/called out. Den sista delen handlar om white feminism, white leaders, friends, family, values och losing privileges.

Ett av mina största områden att jobba på är white silence. Jag är rädd att säga fel och säger därför ofta inget alls. Det gäller för övrigt på ganska många områden i mitt liv och inte bara rasism. Om detta skriver Saad (s. 57) att ”white silence is violence. It actively protects the system.” och (s. 167) ”Making mistakes is how y0u learn and do better going forward.” Vi som är vita har ju privilegiet att bara titta bort eller stänga av eftersom att rasismen inte riktar sig mot oss.

Vissa områden är mer relevanta för dig som person än andra beroende på vem du är, var du bor, hur ditt umgänge ser ut osv. Jag är långt ifrån en fullfjädrad antirasist idag men en bättre och mer medveten en än vad jag var innan jag läste den här boken. Jag önskar att alla vita människor runt om i världen läste den och verkligen insåg vad som menas med white privilege och vad hela kolonialismen skapat för en värld. Vår nästa bok i den här nystartade antirasistiska bokcirkeln blir Främling i vita rum som blir en omläsning för mig. Det ser jag fram emot nu när jag kan läsa den med lite skarpare ögon.

Förlag: Quercus books
Utläst: 24 april 2021
Mitt betyg: 5/5

Konsten att vara kvinna (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
På Internationella kvinnodagen lyssnade jag till en intervju med Moran och blev då väldigt nyfiken på hennes nya bok men jag tänkte att det kanske kunde vara bra att ha läst den här innan.

Vad handlar den om?
Boken beskriver hennes uppväxt och tidiga vuxenår och lyfter olika feministiska aspekter med en hel del, låt oss säga, uppseendeväckande ord och stycken.

Vad tyckte jag?
Alltså, nja. Hon säger en hel del bra och viktiga saker men de drunknar i hennes iver att vara så himla rolig hela tiden. Det är lite som att läsa ett stå upp-manus och det blir för mycket och lite för långdraget till sist. Jag föredrar nog faktiskt att lyssna på henne men hoppas ändå att den nya boken ska vara lite mer ”mogen” i sitt utförande.

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst:
7 april 2021
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format