Sargassohavet (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Ännu en av vårens kurslitteraturböcker som jag påpassligt nog även gjorde till bokcirkelbok. Två flugor ni vet!

Vad handlar den om?
För dig som inte vet det är Sargassohavet en slags replik på Jane Eyre. Här får vi lära känna Bertha (the mad woman in the attic) innan hon blir Bertha och ta del av hennes uppväxt samt tidiga äktenskap med Mr Rochester. Hon heter Antoinette och vi får hennes perspektiv på saker och ting men en del är även Mr Rochesters perspektiv när han kommer till de karibiska öarna för att gifta sig och bo med Antoinette där.

Boken börjar strax efter att slavägande blivit förbjudet i de brittiska kolonierna och Antoinettes mamma som var slavägare fördrivs av de svarta f.d. slavarna men då hon är kreol hör hon inte heller hemma bland de vita. Antoinettes lillebror dör och mamman blir, inte så konstigt, deprimerad av detta men gifter sig så småningom med en brittisk man som när han dör lämnar sin förmögenhet till Antoinette. Detta är anledningen till att hon blir insnärjd i äktenskapet med Mr Rochester som bara vill åt hennes pengar.

Vad tyckte jag?
Jean Rhys föddes i Karibien och har en viss inblick i hur det var för de kreoler som bodde där. Hon flyttade sedermera till Storbritannien och levde resten av sitt liv där. Hennes tanke med boken är att försöka ge upprättelse till Antoinette och där Jane Eyre ser ett vilddjur på vinden så visar hon oss en mer mänsklig Antoinette som inte blivit särskilt väl behandlad.

Eftersom jag läst och älskat Jane Eyre tyckte jag att det var väldigt spännande att läsa den här boken och få just en annan bild av Antoinette/Bertha. Där Mr Rochester och andra hävdar att galenskapen ligger i generna vad gäller Antoinette och hennes mamma så visar Rhys ganska tydligt vad det är som gör att kvinnorna, med all rätta, mår psykiskt dåligt.

Hade jag inte läst Jane Eyre vet jag dock inte om jag skulle funnit boken så intressant. Den var väldigt bra som kurslitteratur men den var snårigt skriven och stundtals lite märklig. Jag är ändå glad att jag äntligen har läst den men fler Rhys lär det inte bli.

Förlag: Modernista
Utläst:
18 april 2021
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Kvinnor och makt

I december ingick den här i min hög med fem korta hyllvärmare att läsa. Ännu en bok jag nog tänkt skulle vara svår men för det första är den kort, för det andra har den extremt lite text på sidorna och för det tredje består vissa sidor av endast bilder. När jag läst ut den så förstår jag att det är två föreläsningar som de gjort en bok av vilket förklarar saken.

Mary Beard är professor i antikens historia vid universitetet i Cambridge. I den här boken tittar på genus ur två synvinklar och ger exempel ur historien som belyser dessa. Den första delen heter Kvinnors röst i det offentliga samtalet och handlar om hur kvinnor genom årtusenden inte har tillåtits tala på olika sätt. Exemplen sträcker sig från Odyséen där Telemachos, Odysseus och Penelopes son, bemöter en kommentar från sin mor med:

Moder, säger han, uppsök nu ditt gemak och återupptag dina sysslor, slända och vävstol… Att tala tillkommer männen, särskilt då mig, för jag är ju den som bestämmer i huset.

Beard skriver vidare hur offentligt tal och retorik var något som definierade män och något som kvinnor inte skulle ägna sig åt. ”En kvinna som talade offentligt var, under de flesta omständigheter, per definition inte en kvinna.” Dion Chrystostomos (= Dion den gyllene munnen) föreställde sig det hemska i att män plötsligt skulle få kvinnliga röster och inte kunna säga något på manligt sätt – hur hemskt vore inte det? Det här lever vidare i vår tid menar Beard när kvinnor som talar offentligt får höra att de är påstridiga, klagar och gnäller eller det att kvinnors idéer oftast får gehör först när en man plockat upp och formulerat dem.

Den andra delen heter Kvinnor vid makten och handlar om hur svårt det varit för kvinnor att komma till makten och det hat och förlöjligande vi får uppstå när vi väl tagit oss dit. Att göra Hillary Clintons huvud till ett avhugget Medusahuvud var tydligen helt ok i valkampanjen – hade det omvända varit det? Beard lyfter här också tanken huruvida en hög andel kvinnor i parlamentet t.o.m. skulle kunna betyda att makten egentligen utövas någon annanstans?

Jag tyckte den här lilla boken var väldigt intressant såklart eftersom den visar på en lång historia av manligt förtryck och tystande av kvinnor. Utöver texten så innehåller den som sagt många talande bilder med exempel ur historien. Eftersom den baseras på föreläsningar så är språket väldigt lättfattligt och inte alls särskilt akademiskt snårigt som jag hade tänkt mig.

Utläst: 26 december 2020
Mitt betyg: 4/5

Feminism (av Lena Gemzöe)

Feminism var nog den första kurslitteraturboken jag köpte inför genusvetenskapen. Jag började faktiskt läsa den redan på sommarlovet inför kursen då jag var nyfiken samt att jag visste att jag skulle ha sämre med tid en bit in i terminen.

Boken utkom 2002 och min nyutgåva är en uppdaterad version utgiven 2014. Det är en grundkurs i feminism som tar upp feministisk historia, feministiska ideologier, sexualitet, moderskap, intersektionalitet, queerteori, kunskap, kultur och mycket annat. Nyutgåvan innehåller ett avsnitt om 2000-talets feministiska vågor. Nu när jag bläddrar i den så blir jag sugen på att läsa om den för jag har så mycket mera kunskap idag än när jag började läsa den här boken.

Det är faktiskt en av de bästa saker jag gjort som vuxen, att läsa genusvetenskap, och jag har sparat i princip all kurslitteratur vi läste då det är böcker att återvända till flera gånger. Jag älskar kunskap och att lära mig saker men tyvärr fastnar ju inte alla ord i mitt huvud utan jag måste påminna mig själv om och om igen. Men med tiden fastnar alltid lite till och lite till.

Feminism rekommenderas till dig som vill bli mer påläst vad gäller feminismen och den är som sagt en bra grundbok att utgå ifrån. Den är lättläst, kanske inte populärvetenskapligt skriven men inte heller snårigt akademiskt. Det första kapitlet är ca 20 sidor långt och handlar om definitioner av feminism samt olika invändningar mot ordboksdefinitionen snäva mening.

Jag tillhör dem som gladeligen kallar mig feminist och tycker det är trams att inte våga göra det. Sen gäller det bara för folk att inse att feminister inte är stöpta i samma form precis som att en miljöpartist och en miljöpartist eller en bil och en bil eller ett land och ett land inte alltid är e x a k t likadana uti varenda kubikcentimeter.

Utläst: 28 september 2018
Mitt betyg: 4/5

Bad Feminist

Den andra boken vi valde i min då nystartade feministiska bokcirkel blev Bad Feminist av Roxane Gay, en bok som jag lämpligen redan hade hemma och ville läsa.

Bad Feminist är en essäsamling som behandlar allt från populärkultur och sällskapspel till bantning och våldtäkter och hela tiden har hon ett ras- och genusperspektiv. Det är humor och klockrena analyser och en del tankar som jag behövde få nedstuckna i halsen som den priviligerade vita kvinna jag är. Gay skriver oerhört lättfattligt om de svåraste ämnen och hon har ett härligt direkt tilltal som fångar dig som läsare hela vägen igenom hennes resonemang.

Möjligen att jag inte fullt ut greppar det inledande myckna pratet om hennes Alfapetsturneringar eller några väldigt USA-kontextualiserade saker men det fanns så väldigt mycket bra i den här boken. Med bad feminist menar hon att hon hellre vill vara en dålig feminist än ingen feminist alls. Med andra ord att man ska göra så gott man kan för ingen är ändå perfekt. Fast självfallet kan vi alltid bli lite bättre och vill du bli en bättre feminist ska du läsa den här boken.

Utläst: 18 april 2018
Mitt betyg: 4/5

Tre kvinnor

Det här var månadens bokcirkelbok i den feministiska cirkeln, föreslagen av mig utan att jag egentligen visste något om den. Som jag skrev när jag lade upp en smakbit ifrån den så visste jag inte ens att det inte var en skönlitterär bok. Men å andra sidan så tycker jag nästan bäst om att läsa böcker när jag vet väldigt lite om dem, bara så pass mycket att jag kan avgöra om det är något för mig såklart.

Lisa Taddeo är en journalist som under åtta års tid följt en rad olika kvinnor för att undersöka den kvinnliga lusten om jag förstått allting rätt. Boken redogör för tre av dessa kvinnors berättelser och trots att det är ett verkligt underlag som utgör materialet så har Taddeo skrivit den på prosa. Det här gör att jag under läsningen lite glömmer bort att det inte är en fiktiv roman jag läser.

De tre kvinnorna är Maggie, Lina och Sloane. Maggie går i high school när hon hamnar i ett förhållande med sin lärare. Sex år senare anmäler hon honom för sexuellt utnyttjande av minderårig. Lina lever i ett kärlekslöst äktenskap och letar upp sin gamla high school-kärlek Aidan och inleder en slags affär med honom. Sloane är gift med Richard som går igång på att hon ligger med andra.

Boken väcker många tankar och känslor och särskilt Maggies historia berör. Hennes lärare är liksom urtypen för den slemmiga manipulerande utnyttjande typen och Maggie själv kommer från en dysfunktionell men ändå kärleksfull fattig familj och är det perfekta offret. Lina blir gruppvåldtagen som ung och därefter utfryst. Hon trånar som vuxen efter de där liderliga ungdomskyssarna hon aldrig fick uppleva och försöker återskapa det i sin affär med Aidan. Sloane växer också upp i en dysfunktionell familj men inom överklassen där känslor inte visas och den perfekta ytan är viktig. Hon svälter sig själv och lever för att behaga andra. 

Som jag skrev här ovan så har jag förstått den här boken som att Taddeo ville undersöka den kvinnliga lusten. Handlar den här boken om det? Ja förvisso, det är en hel del sexuell lusta och väldigt explicita skildringar av olika samlag etc. Samtidigt så finns där något obehagligt med män som kontrollerar de här kvinnorna. I alla fall Maggie och Sloane, när det gäller Lina så är jag mer kluven till vem som egentligen styr vem. Alla tre kvinnorna blir satta på skampålen av andra och utsatta för slutshaming men ingen av dem är egentligen direkt själv ansvarig för sitt sexliv. Menar Taddeo att kvinnors lust alltid styrs av män? Hon kommer liksom aldrig fram till något och jag har lite svårt att tolka syftet med boken och vad det är hon vill få fram. Den är dock välskriven och svår att lägga ifrån sig och väl värd att läsas.

Utläst: 3 oktober 2020
Mitt betyg: 3/5

Feminism pågår

En bok om feminism för barn lät såklart superlockande och något som jag ville läsa. Tyvärr verkar den inte gå att köpa längre men den går säkert att låna på bibliotek.

Feminism pågår är helt enkelt en grundkurs i feminism för barn i mellanstadieålder. Begreppet definieras, den historiska bakgrunden målas upp och likaså feminismen idag med dess olika subgrupperingar. Vill du veta vilka kvinnor som vunnit olika Nobelpris så hittar du en bra förteckning i den här boken. Det finns också flera olika berättelser från barn i olika åldrar på ämnet och allt är fint ackompanjerat av teckningar av Elin Lindell i bästa Cecilia Torudd-anda. Boken är utgiven 2016 och det märks lite i avdelningen ”lästips” som jag tycker är ganska klen. Det har ju lyckligtvis exploderat med bra böcker för barn på den här fronten på sistone.

Alltid när jag hittar sådana här fina böcker så tänker jag att det är lite synd att jag undervisar lågstadieelever. Det går såklart att läsa valda delar högt ur både den här och andra men de innehåller några ämnen/ord/berättelser som gör att jag inte riktigt vill sätta dem i händerna på mina elever själva. Som tur är finns det några böcker som passar även dem och som jag har ställt i mitt klassrumsbibliotek.

För dig som har barn i den här åldern hemma eller på jobbet så är boken absolut läsvärd. Det finns dessutom en lärarhandledning till den inne hos förlaget.

Utläst: 27 februari 2018
Mitt betyg: 4/5

Egalias döttrar (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Det här var den allra första boken vi läste i den då nystartade Feministiska bokcirkeln. Lika bra att börja med en klassiker liksom!

Vad handlar den om?
I landet Egalia är könsrollerna ombytta, kvinnorna gör karriär medan männen är p-pillerätande hemmapappor etc. En dag får dock en ung man nog av könsförtrycket och startar en maskuliniströrelse för att råda bot på ojämlikheten.

Vad tyckte jag?
Det går inte att komma ifrån att den är väldigt på pricken den här boken. Den touchar liksom vid allt det som patriarkatet innebär. Ibland kan man tycka att kvinnorna är väl hänsynslösa och våldsamma men om man stannar upp ett tag så inser man att de gör ju bara exakt precis det som tusentals män gjort och gör idag. Ibland blir det kanske lite larvigt med vissa saker men det är ändå absolut en bok som bör läsas för en bättre samhällsförståelse. En lite varning om att den dock är lite svår att få tag i idag.

Utläst: 20 februari 2018
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Så jävla trött

Den här boken var bokcirkelbok i min feministiska bokcirkel i oktober 2019. Jag läste kanske en tredjedel då och hade väl för mycket på bordet som vanligt och även för mycket av tidsoptimism så jag blev aldrig klar. Jag kände mig också lite skeptisk till den, jag tyckte Hartley var lite upprepande och hade nog svårt att anknyta till henne. Vi diskuterade i alla fall boken och de två som hade läst klart tyckte att vi två som ännu inte gjort det skulle göra det. Jag har haft den på min läsplanering de flesta månader sedan dess men det var först nu jag faktiskt läste ut den (eller jag började om och läste hela). Och det gick inte helsnabbt men som jag nämnt någon gång tidigare så tycker jag att jag faktiskt borde läsa ut alla böcker i den bokcirkeln som jag själv startat. Och nu har jag också läst två av de tre som jag inte hade läst ut så heja mig!

2017 skrev Hartley en artikel vid namn ”Women arent nags were just fed up” och den artikeln utvecklade hon sedan till denna bok. I korthet så tar hon upp inte just det med att könsbalansen är ojämn pga att män inte gör sker utan för att de inte ser eller tar ansvar för det. Hon kallar detta för känslomässigt arbete och argumenterar både utifrån egna och andras exempel för hur kvinnor hela tiden har allt i sina huvuden och ständigt är medvetna om allt som ska och bör göras medan männen chillar lite mer och, i bästa fall, gör saker när de blir ombedda. Men Hartley vill inte behöva be, hon vill att hennes man själv ska ta ansvar.

Jag har själv svårt att relatera till Hartleys egen familjesituation men jag håller med om henne om många av de argument och fakta hon presenterar under bokens gång. Som närmst så kan jag relatera till hennes man ungefär som jag kan till mina tonåringar. Fastän hennes man gör betydligt mer än de här hemma. Men jag sticker ibland in huvudet hos dem och plockar upp en tröja till tvätt, jag torkar av köksbänken efter dem då och då och jag påminner dem om när mormor fyller år. Men att min sambo skulle kasta sina smutsiga kläder bredvid tvättkorgen? Det känns väldigt främmande.

Hartley inser under bokens gång att hon är perfektionist med stort kontrollbehov och att hon ser sitt system som det perfekta och jag tillstår att jag älskar tanken på det perfekta systemet. Jag har googlat på Flylady i mina dagar och seriöst funderat på det perfekta städsystemet. Men jag är för lat och jag bryr mig inte helt enkelt. Hartley beskriver hur hon aldrig skulle kunna sätta sig och läsa när hon vet att hon har tvätt att vika. Hon skulle få dåndimpen av att höra att jag denna sommar äntligen strök hela min strykhög som jag haft i åratal. Med bara mina kläder. Min sambo stryker sina egna, långt före mig.

Samtidigt så har hon många poänger i sin bok och det är ett faktum att de allra flesta kvinnor fortfarande gör merparten av allt hushållsarbete och håller koll på allt som rör barnen. Det finns fortfarande ett socialt kulturarv som lotsar in pojkar och flickor i aningens olika roller där vi många gånger har olika förväntningar på dem baserat på kön. Jag håller verkligen med henne om att trots att många av oss fått det bättre så ska vi fortfarande fortsätta kämpa. Det finns alltid utrymme för förbättring.

Hartley lyfter karriärkvinnans dilemma där kvinnor måste kämpa både med att slå sig fram i karriären och samtidigt upprätthålla sitt perfekta hem så att ingen ska anklaga dem för at inte klara bägge saker. Medan män i karriären ofta har en kvinna bakom sig som ”gratis” ger dem ett perfekt hem. Problemet med obalansen i det känslomässiga arbetet verkar även finnas hos samkönade och queera par vilka också de tenderar att falla in i förutbestämda könsroller berättar ett av hennes intervjuobjekt som lever i en homosexuell relation.

Det är lite synd att allt det viktiga drunknar lite i Hartleys egna problematik med perfektionism och kontrollbehov. Och hon verkar förutsätta att de flesta andra kvinnor tänker som hon, eller, de flesta hon intervjuar förefaller ju förvisso göra det också. Men gissningsvis så lever fantasin om den perfekta 50-tals-hemmafrun à la Martha Stewart fortfarande kvar starkare i USA än här i Sverige.

Utläst: 15 juli 2020
Mitt betyg: 3/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Hett i hyllan: Ätstört

hettihyllanBokdivisionen hakar på Monikas inläggsserie Hett i hyllan där man bekänner sina heta synder i form av hyllvärmare!

När jag läste genusvetenskap för något år sedan så var litteraturlistorna späckade med intressanta titlar. Ätstört var en av dem och vi läste två texter ur den på kursen. Det är en antologi med texter om just ätstörningar, fetma, skönhetsideal etc. och texterna är skrivna av personer med egen erfarenhet från detta. Den lyfter bl.a. att ätstörningar inte är ett individuellt problem utan ett samhälleligt som bottnar i våra rådande skönhetsnormer. Jag kände när jag läste i den att jag gärna ville läsa hela boken men som vanligt har det ju inte blivit av ännu.

Allt jag inte kan säga

I slutet av förra sommaren blev jag så peppad av att läsa hur Sincerely Johanna (tror jag det var) talade sig varm om Emilie Pine att jag beställde boken och köpte en biljett till ett författarsamtal med henne utan att egentligen ha någon aning om vem hon var. Sen föll det sig så att samtalet krockade med ett föräldramöte och jag sålde min biljett och boken sjönk i prioriteringslistan. Ända tills för några veckor sedan då den valdes som nästa bokcirkelbok i en av mina cirklar. Jag minns inte om det var jag som föreslog den eller någon annan men jag brukar gilla att försöka kuppa in mina olästa böcker i bokcirkelomröstningarna. 😀

Allt jag inte kan säga består av sex essäer där irländska Pine berättar om olika delar av sitt liv. Inledningsvis möter vi hennes alkoholiserade far som ligger svårt sjuk i Grekland, nästa essä handlar om hennes barnlöshet, någon handlar om hennes ”vilda” ungdomsår och en annan om hennes karriär kantad av sexism. Det är en rad tunga ämnen eller händelser som hon tar upp men det är ändå texter som är lätta att ta till sig. Hela boken är bara ca 170 sidor och den var väldigt snabbläst.

Vissa av ämnena hon tar upp måste förstås mot det faktum att hon växt upp i ett katolskt Irland med lagar och sedvänjor som skiljer sig ganska mycket från våra svenska. Men det är ändå aktuellt och brännande och också väldigt utlämnande av både henne själv och familjen. Ändå känns hon väldigt distanserad när hon beskriver allt som format henne. I vissa fall har hon nog hunnit bearbeta och i andra fall tror jag att hon fått skapa distans för att kunna berätta. Jag tänker att det nog varit väldigt viktigt för Emilie att få berätta alla de här sakerna – allt hon [förut] inte kunnat säga och jag tror att hon gör många medsystrar en stor tjänst genom att dela med sig av sina erfarenheter.

Utläst: 20 juni 2020
Mitt betyg: 4/5
Köp på Adlibris eller Bokus