Ikväll var det dags för bokpratet kring Spelreglerna. Ganska intressant är att jag var ensam i min hyllning av boken! Några tyckte att Karlsson gjorde ansats till att vara högtravande, eller kanske verka svår och märkvärdig. Någon tyckte att hans idéer bakom novellerna ofta var bra och att de kanske började bra men sen blev tråkiga och ofta för långa. Någon, förutom mig, hade också läst Det andra målet och hon kände att hennes förhoppningar och höga förväntningar efter den liksom inte infriades.

Kvällens diskussion får mig att vilja läsa om boken. Vad var det som så många såg och kände som jag inte upplevde? Jag har märkt att jag emellanåt inte reflekterar över sådant som andra gör. Jag värderar, tolkar och lägger tyngd annorlunda. Jag har ett par rosenskimrande Karlssonglasögon på mig, det förnekar jag inte, och jag läste samlingen väldigt fort och gav mig inte så mycket tid till eftertanke efter varje novell. Men å andra sidan så ville jag sluka den, jag kastade mig över varje ny novell och när allt var färdigt så hade jag liksom ett samlat paket av känslor och tankar.

Det är just precis det här som är så kul med att prata om böcker. Att försöka förstå hur andra människor tolkat det du redan tolkat. När ni sedan lyssnat på varandra så har du skapat dig en ny ytterligare dimension av läsandet av just den där boken! Jag kommer dock inte att läsa om den nu, det finns så mycket annat på tur.