Norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten uppmanar varje söndag bokbloggare att välja ett stycke ur en bok du läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Aktuella smakbitar hittar du här.

Jag påbörjade läsningen av Parasitus igår kväll efter att jag skrivit och tidsinställt mitt läsplaneringsinlägg och då insett att jag ju hade den på min recexlista. (Någon gång kanske jag fotar mina ihoprörda högar av skol-, jobb- och andra viktiga papper i kombination med böcker att blogga om eller läsa och så lite tidningar och jobb- och skolböcker på det. Det är inte helt lätt att minnas vad som gömmer sig däri.)

Jag läste fyra kapitel igår kväll, kröp sen så nära sambon jag bara kunde när det var sovdags och tog ett beslut att läsa resten av boken på dagtid istället. I skrivande stund har jag just läst ut boken men jag väljer ett smakprov tidigt i boken, på sidan 14, för att inte spoilera så mycket.

Boken innehåller lite klassiska beståndsdelar som Stockholmsfamilj utflyttade till Norrlands öde skogar och uråldrigt ondskefullt väsen framkallat av en nåjd. Det är spännande, otäckt och trollbindande.

Han rusade nerför en slänt och kände ris och grenar riva mot hans ansikte och armar. Han sprang tills bröstet sprängde och benen var stumma av ansträngningen. Skogen var tät och träden stod så nära honom att inte ens midnattsljuset lyckades tränga sig igenom. Mörkret svalde honom, men han förstod snart att den som jagade honom kunde se även där mörkret var som svartast. Den var alldeles intill honom och då och då kunde han känna den mot sig. Kände den mot sin rygg och nacke mot sin kind. Ingemar snubblade på en rot och föll handlöst. Marken var hård. Stenar och kottar grävde sig in i händer och underarmar, men han kände ingen smärta, för nu klättrade den på honom. Red honom skoningslöst och den var så ohyggligt kall  att han började skaka våldsamt. Han skrek när den nådde hans ögon och näsa.