Mjölkat var första boken på höstens kurslitteraturlista och jag tänkte vara lite smart att läsa den redan under sommaren. Nu visade det sig att den bara var ca 140 glesa sidor så jag sparade kanske inte in eoner av tid på detta. 🙂 Jag valde dock att vänta med att publicera min recension tills jag lämnat in den i tentan.

Ellen lämnar stan och kör till sitt barndomshem. Ägarna är bortresta men nyckeln ligger som vanligt under krukan så hon kliver in och gör sig hemmastadd. Ellen inser att hon brutit sig in i ett hus som inte längre är hennes men hon stannar ändå då detta är en plats som ger henne trygghet vilket hon behöver just nu.

Sanna Samuelssons debutroman är en bok som kan läsas med alla sinnen. Konkreta beskrivningar av vätskor från olika kroppsöppningar och Ellens fingrande inuti flickvännen blandas med åsynen av pastellfärgade blommor och doften av söt mjölk. Liksom Tomas Bannerheds Korparna dryper Mjölkat av bondromantik och underbara naturskildringar. Ingen av böckerna utelämnar heller alla de svårigheter bondelivet innebär; som bonde är du aldrig ledig, dagens väder är den viktigaste ledstjärnan i arbetet och som småbrukare är det oerhört svårt att konkurrera i nutidens storskaliga och kostnadseffektiva jordbruksnäring. Samuelsson väjer inte för de djuretiska aspekterna och det skär i mig när hon beskriver hur kon som blivit fråntagen sin kalv skriker hela kvällen efter sin unge.

Barnet Ellen njuter av livet på gården men så fort skolan börjar inser hon att villabarnen lever i en helt annan verklighet. Hon skäms över sina ladugårdsdoftande kläder och längtar efter starkt doftande sköljmedel och en gillestuga med TV1000. Hon när en febril önskan att smälta in bland de andra barnen. På uppropet läste fröken upp allas namn och adress men Ellen har ingen adress, bara ett gårdsnamn. “Det var ingen adress. Det var en värld.”

Inledningsvis stryker jag under hur många meningar som helst och förundras över det poetiska språket men halvvägs inträder en viss mättnad. Samuelsson flikar genom romanen in stycken likt faktarutor kring olika aspekter av lantbrukslivet vilket inverkar negativt på läsupplevelsen och mitt intresse falnar snart. Hela historien är dock fängslande om än märklig och den väcker onekligen tankar och känslor hos läsaren. Bäst tycker jag om att läsa om barnet Ellen men det är kanske för att den vuxna Ellen är så osympatisk?

Ellen påminner mig om Annika Norlins Emelie i Stacken. Bägge flyr staden för att hitta sig själva, de slänger sina mobiltelefoner i sjön och letar efter nya sammanhang. Men där Emelie lyckas känns Ellens liv bara sorgligt och famlande. Nu tror jag inte att Samuelssons avsikt med boken är att få oss att tycka synd om Ellen utan snarare att få läsaren att reflektera över vår tid på jorden, hur vi lever i vårt moderna samhälle med uppdelningen mellan stad och land och så den brännande frågan om hur ett hem egentligen definieras:

Vem äger en plats? Vem har tillträde? Är det de som har pengarna eller de som lagt ner arbetet, grävt dikena och svettats ner i jorden, brutit spetten, skrubbat knäna?

Förlag: Albert Bonniers Förlag (2024, org. 2023)
Utläst: 7 augusti 2025
Mitt betyg: 3/5