Ännu en kurslitteraturbok, temat var Skrattets litteratur och jag skrattade… noll gånger. Men jag hade kursare som tjöt av skratt så det är definitivt en smaksak.

Pantagruel är del 2 i en serie om jättarna Gargantua och sonen Pantagruel. I den här boken får vi följa Pantagruel från hans födsel och en bit in i vuxen ålder. Jag kan inte direkt redogöra för bokens handling mer än att Pantagruel reser till Paris, blir kompis med Panurge och sen tror jag han är med i några strider.

Bäst är Dorés illustrationer, sämst är humorn. Det är kiss- och bajshumor, ordbajsande, onödigt långa resonemang och förklaringar och en förkärlek för uppradning à la Odysséens skeppskatalog. Det finns förvisso en del språkhumor och satir som dock ofta går mig förbi eftersom jag inte har 1500-talets kontext glasklar för mig. Jag uppskattade också när faktiska historiska platser nämndes vilket gav mig något att googla på.

För att ge en mer nyanserad bild av boken ska jag bjuda på en bit av baksidestexten:

I dessa böcker blomstrar Rabelais fabuleringskonst med en oemotståndlig blandning av lekfulla infall, lärda citat, spirituella paradoxer och råa skämt som gör böckerna till en fantastisk läsning.

Så döm inte ut den bara för att jag inte uppskattade den. En kursare som gillade den kallade den studentikos så om du gillar sådant ska du läsa. Den är dock apsvår att få tag i och jag hittade mitt ex på Bokbörsen. Säg till om du vill köpa det av mig!

Förlag: Bokförlaget Atlantis (1981, org. 1534)
Översättning: Holger Petersen Dyggve
Utläst: 29 november 2025
Mitt betyg: 1/5